Bortglömd....

Hur lång tid tar det innan man blir bortglömd på jobbet?

Jag har nu varit hemma sen i mitten på februari, och jag går in med jämna mellanrum och kollar av jobbmailen. (Självklart har jag ett away-meddelande med kontaktperson och när jag kommer tillbaka) I början så fick jag grymt mycket mail (som vanligt) och jag hjälpte många att få kontakt med rätt ersättare under min föräldraledighet. Det var även en del mail från kollegor med frågor och lite inbjudningar till aktiviteter.
Men för ungefär 1 månad sen bara dog det, numera kanske det kommer ett mail från kollegor i veckan, några infomail om omorganisationen och några externa mail.

Jag kommer ihåg att det var en liknande dipp när jag var hemma med mitt första barn men inte riktigt när det skedde.

Vad är era erfarenheter? Hur reagerar ni om jag tycker att de som är rädda för att bli bortglömda på jobbet kanske skall börja jobba halvtid eller lite åtminstone efter kanske 6-7 månader.
Har för mig att jag någonstans (mama kanske?) läste en artikel om någon hög kvinnlig chef som tyckte att det var super att börja halvtid vid ungefär 6 månader och sedan öka upp till heltid i steg tills ettårsdan.

Jag som dock inte är rädd för att bli bortglömd var glatt hemma 13 månader med storebror och nu 9 månader med lillasyster (främst för att det i mitt jobb passar bättre att komma tillbaka vid ett årsskifte).

Mellan kollegor

Vi är just nu på jobbet mellan kollegor, dvs att vi har en kollega som slutade för någon vecka sedan och vi väntar just nu på hennes ersättare. Så vi är just nu underbemannade men det är en annan fråga.

Jag har under den här tiden funderat kring detta med byta av kollegor, om för- och nackdelar med att den nya kollegan börjar innan den gamla slutar. Själv gick jag bredvid min företrädare i 14 dagar, och när jag ser tillbaks på det känns det onödigt.
All kunskap om mitt jobb har jag fått av de två som var kvar, och jag kände mig rätt så obekväm med att jag skulle follow john under två veckors tid. Nu har vi den motsatta situationen och jag kan se fördelarna med det; den gamla kollegan kunde göra ett snyggt avslut, vi kunde "sörja" den gamla utan att lägga band på oss inför den nya och den nya slipper att bli involverad i avslutsprocessen i den gamla gruppen.
Nu när hon dyker upp om några veckor har vi hunnit längta till hon börjar och är mentalt redo för den nya grupprocessen, den nya kollegan får börja med blanka ark. Nackdelen är att vi under dryga månaden är för lite folk, men det löser vi.

Vad har ni för erfarenhet kring detta ?

Rodda julen

Ja hörr´ni, hur tänker ni er att rodda julen alla arbetande föräldrar där ute?

Jag brukar alltid ha goda intentioner, vart eviga år, att ta det LUGNT och njuta tända ljus, lite glögg och trevlig samvaro. Jag tänker att jag ska köpa de klappar som köpas skall (inte så många nu för tiden) i god tid och så vidare. Varje år tänker jag att jag inte ska sitta på kvällen 23 december och slå in julklapparna men det har definitivt kommit så mycket på skam att det numera är (kär?) tradition.
Nej, ingen jul om jag inte sitter dödstrött framför TV’n och slår in julklappar…!

I år tänker jag mig att jag kanske hinner känna att det blivit jul, före den är över, om jag börjar redan nu? Om jag börjar sippa på glögg nu, fundera över presenter, plocka fram lite attiraljer och annat ”småjuligt”: kan det vara en idé?
Jag är nämligen egentligen ett riktigt julfreak – julen är min högtid – men på senare år känner jag att jag aldrig hinner med. I år har jag dessutom inte en enda semesterdag kring jul, så i år blir ”inför”extra viktigt.

Tycker ni att ni hinner med julen?
Har ni några knep att dela med er av?

Jag går nu rakt mot julen, med varje helg uppbokad för trevligt umgänge, och hoppas jag hinner känna både frid och fröjd före vi läser år 2010 i kalendern!

Blogga och Facebooka på jobbet?

Arbetsgivaren har rätt att monitorera vad du gör på din jobbdator och i de nätverk som bekostas av arbetet. Om det är vanligt förekommande i Sverige vet jag inte och jag har heller ingen erfarenhet av det själv.

Känner du någon vars bloggande eller privatsurfande fått negativa konsekvenser på arbetsplatsen?

Själv erkänner jag att jag faktiskt hinner smita in på Facebook då och då på arbetstid, men att lägga pannan i djupa veck och skriva blogginlägg får vänta till kvällen.

Hur är det själv med samvetet... kollar du Facebook på arbetstid eller bloggar du på jobbet?

Jippi, lösningen !!!

Tack Anna Laestadius Larsson för att du sätter så bra ord på mina känslor. Såhär är även min lösning "på individnivå" såklart.

Att inte bry sig om sådant man själv egentligen inte bryr sig om skapar härliga tidsglapp som man kan fylla med annat.

Jag har också ett hem som är lagom inrett, lagom städat, kläder som inte stryks, bil som helt klart borde städas, men framförallt en underbar man.

Citat från Annas man:
Det du fyller din tid med är också det du fyller ditt liv med. Om folk bara struntade i att försöka vara så förbannat lyckade kanske de skulle ha tid över att bli lyckliga.

Jantelagen

Jag struntar högaktningsfullt i om man ogillar grandiost meningslös skryt. För att beskriva mina tankar om Jantelagen har jag tagit en av mina favoritbloggares ord till hjälp.

1. Du skall inte tro att du är något.
   
2. Du skall inte tro att du är lika god som oss.
   
3. Du skall inte tro att du är klokare än oss.
   
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än oss.
   
5. Du skall inte tro att du vet mer än oss.
   
6. Du skall inte tro att du är förmer än oss.
   
7. Du skall inte tro att du duger till något.
   
8. Du skall inte skratta åt oss.
   
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
   
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Du är något.

Du är helt jävla unik och ingen kan ta det ifrån dig. Enbart du har det perspektiv du har på livet och det tro fan att du har nåt att erbjuda världen. Du kan erövra världen, visa den att du har saker att komma med.

Visst, du behöver inte gå runt och tro att du är bättre än någon annan, men glöm aldrig att du har något att komma med. Och låt aldrig någon tala om för dig att du inte har något att komma med.

Du är bäst i hela världen på att vara du.

Och det är jävlar i mig värt en applåd bara det.

Ni ska veta att jag har mycket Jante i mig, men jag har också vågat trotsa. Jag är där jag är för att jag har vågat satsa, TROTS att jag inte alltid haft torrt på fötterna.

För att lyckas måste man strunta i Jante.

Måste.

Jag skriver trots att jag inte KAN skriva.

Jag plåtar trots att jag inte KAN plåta.

Jag tvingar mig att tro på mig själv även de gånger jag borde lyssna på Jante.

Jag kan.

Jag är fan i mig bäst i världen på det jag har att erbjuda.

Eat that, Jante.

Fuck the fuck off.

Tack Silverfisken för att du sätter ord på mina känslor.

Ingen ska få fläcka ned det här inlägget med jantelagens destruktiva krafter så därför är kommentarsfunktionen inte aktiverad.

Mot framtiden?

Ofta får man höra att när man blir uppsagd och av med jobbet så behöver det inte bara betyda slutet på något utan kan också vara starten på något nytt, en oväntad chans att gå vidare. Det kanske dyker upp nya möjligheter som man inte visste fanns eller det nya jobbet som man får visar sig vara drömjobbet.
Jag är ännu inte där, utan mer i den fas där jag funderar mycket över vad jag ska göra i framtiden. Nu när jag ändå måste hitta ett nytt jobb så vill jag passa på att komma fram till vad det är jag verkligen vill göra. Jag hade ju ett jobb som jag trivdes bra med och som jag gärna hade fortsatt med, men när läget förändrades så har väldigt mycket tankar och funderingar kring framtiden kommit upp.
Hur jag ska ta mig dit, till det där nya drömjobbet?
Som jag ser det finns det tre alternativ.

1. Invänta drömjobbet
Okej, lite flexibel får jag kanske vara, men tanken är att bara söka de jobb som jag verkligen vill ha. Då fortsätter jag i ungefär den riktning som jag arbetat den senaste tiden. Men eftersom jag är ganska spretig i min profil, med lite för lite tyngd inom ”rätt” område, och arbetsmarknaden inte är precis glödhet just nu är jag rädd att det tar lång tid innan jag hittar ett nytt drömjobb.

2. Börja plugga
Antingen att helt byta typ av arbete, och till exempel läsa till lärare, eller bredda min kompetens inom de områden som jag är intresserad av att jobba med. Men om jag börjar plugga får det stora konsekvenser på vår ekonomi och jag vet inte om jag orkar påbörja nått helt nytt.

3. Ta första bästa jobb
Då söker jag alla de jobb som eventuellt kan passa min profil. Jag tänker att det borde finnas något som kan passa in på det jag gjort tidigare. Men problemet med detta är att då måste jag troligtvis gå tillbaka till arbetsuppgifter liknande det som jag gjort tidigare på min nuvarande arbetsplats och som jag inte trivdes med.

Just nu lutar det åt att det blir nån kombination av 1 och 2. Än har jag tid på mig och känner att jag kan koncentrera mig på att söka de jobb som jag tycker verkar intressanta. Och så har jag sökt in till några distanskurser på universitetet som jag planerar att läsa nästa termin, allt för att höja min kompetens. Sen får jag se var jag hamnar.

Tillägg till sekundär

Tack till "Den förvånade pappan" som tipsade om artikeln i aftonbladet. Jag säger som du: Om det varit mamman som varit rullstolsbunden hade denna situation aldrig uppstått. Sådana skillnader är det så viktigt att vara vaken inför och inte bara stövla på i vardagen!

Att vara sekundär...

Häromdagen var jag på föräldramöte på sonens förskola. Våra pedagoger är bra och jag är övertygad om att dessa tre som tar hand om mitt barn på dagarna gör det med största entusiasm och kärlek.
Åter till ämnet; på mötet var en man (40+) från kommunens IT avdelning och informerade oss om en websida där vi kunde logga in och ta del av barnens vardag, läsa nyhetsbrev osv. Där fanns där även en fiffig prenumerationstjänst, där jag som vårdnadshavare kunde skriva i min mailadress och få ett litet ”pling” i brevlådan när sidan uppdaterats. –Jättebra, tycker jag som ständigt funderar på om man missat lämna en lapp om ledighet, om lappen ligger i min eller mannens jackficka, eller om det är denna veckan som barnen skulle på den där utflykten. Entusiastiskt frågar jag om man då kan skriva in två st mailadresser för prenumeration? En dum fråga kan tyckas, men här kommer svaret:

-Eh, jaaa du. Bra fråga. Det borde man ju kunna göra, det är ju ingen dum idé. Vi brukar skriva i Vårdnadshavare 1’s mailadress där. Det är ju oftast mamman, men det vore ju bra att pappan får en spark i baken och hjälpa till lite!!

Vad svarar man på den? Mitt svar på detta var kort och gott: -ja, eller så kanske dessa pappor också gärna vill uppgraderas till vårdnadshavare nr 1. Resten lät jag hänga i luften. Jag fick en tacksam kommentar från en av papporna efteråt. Men jag kan inte släppa detta. Ikväll är maken på föräldramöte på dotterns avdelning. Vi får väl se vad denna IT-man svarar idag.

Kvotering eller inte

Det finns massor av beundrandsvärda kvinnor som skriver på den här bloggen som har tagit ställning i frågan om kvotering, men jag är så mesig att jag inte kan bestämma mig för om jag tycker att det är bra eller dåligt.

Å ena sidan... å andra sidan...

Jag velar fram och tillbaka baserat på den retorik som lyckats fånga mitt intresse. På SvD läste jag artikel som belyser frågan, där styrelseproffset Monica Caneman faktiskt också är kluven i frågan om kvotering.