På fredagens morgonfika

Satt vi några kollegor och pratade som vanligt. Den här gången kom vi in på temat barn och sjukdomar, speciellt de sjukdomar som ger kräkningar. Detta efter att ha diskuterat föräldraledighet och hur många föräldradagar som finns kvar.

Efter att ha diskuterat åksjuka, magsjuka och andra kräksjukdomar över kaffet och frukostmackan insåg vi att bredvid oss satt flera kollegor som inte var mammor och så lite äcklade ut. Det resulterad i att vi mammor skrattade gott åt oss själva.

Dagens insikt blev att man är mamma när man kan diskutera dessa åkommor över frukostfikat utan att ens att tappa matlusten.

Gör chefen eller kollegor bort sig på sommarfesten?

Det här tänkte jag blogga om redan i julas, angående julfester med företaget.

Chefen som går överstyr på festen med kollegorna.

Då fick jag nämligen höra en historia som fick nackhåren att resa sig. En kompis råkade ut för en högst oprofessionell medarbetare i ledande befattning. Jag minns inte de exakta detaljerna men det var långt ifrån ett värdigt beteende.

Tittar din kollega eller chef också för djupt i glaset när ni har sammankomster med företaget?

Fredad tid

I torsdags läste jag en artikel i ”Metro” under signaturen jobb som hette ”Gör mer – jobba mindre”. Sådana käcka rubriker brukar vanligtvis verka avskräckande på mig men eftersom jag denna morgon varken hade annan läsning, dator eller annat att ta mig för, läste jag den.

Eleonor Demetri uttalade sig där om ”dumeffektivitet” som jag först fnyste åt.
Sedan började jag tänka efter lite: jag är långt ifrån ofelbar och jag tror nog att jag också klampar i sådant klaver ibland. Jag tycker att jag är ganska bra på att inte låta ad hoc-frågor störa min koncentration (brukar till och med kritisera maken för att han tycks ha som regel att avbryta vad han gör för att läsa mail som strömmar in – min subjektiva kritiska granskning) men visst gör jag också så ibland, inser jag!

Under artikeln fanns det listat punkter, av Klas Hallberg, för att råda bot på dumeffektivitet. Om vi bortser från den första punkten (som uppmanar alla att inte läsa sådana listor) väljer jag här en viktig punkt som jag själv absolut försöker leva efter:

”Dumeffektivitetens stamfader är idén att man ska vara tillgänglig hela tiden. I vissa situationer och i vissa yrkesroller är det givetvis nödvändigt. Min gissning är att för 3% av svenskarna är det viktigt att vara tillgänglig hela tiden. Tillhör du dessa 3%?”

Jag stänger alltid av mobilen vid möten och luncher, då behöver jag inte bli nådd och jag måste säga att jag förväntar mig att andra visar mig samma respekt vid de möten jag prioriterat.

Hemma är jag lika mån om min tid och vad jag gör med den och svarar absolut inte i telefon om vi sitter och äter eller fikar, har gäster eller vad det nu kan vara som jag gör som jag inte tycker att någon ska inkräkta på genom att försöka nå fram genom telefonen.

Alla resonerar dock inte så, vet jag, utan kastar sig på telefonen för att svara så snart den ger ifrån sig ett pip. Hur resonerar du kring tid och prioriteringar där?

Semester och en av favvo-sysselsättningarna hemma i soffan...
Maken eller jag kan tänkas resa oss för en telefon i det läget ;-)

Göra bort sig på jobbet - och erkänna att man gjort fel

För mig är känslan av att veta att jag gjort fel på jobbet otroligt stressande. I dag hände det (igen). På väg förbi en kollegas rum ropar hon på mig och frågar om jag justerat samverkansprotokollet hon skickat till mig. Febrilt börjar min hjärna processa denna fråga, vilket protokoll menar hon? Glatt säger jag att det ska jag göra och återkomma till henne. Bra svarar hon då det är originalprotokollet.

Tillbaks på mitt eget rum börjar jag halvt desperat leta efter detta protokoll. Problemet är dels att jag inte minns när jag fått protokollet och dels inte minns hur det ser ut. Men efter gått genom alla mina protokoll inser jag att protokollet är borta. Panik, men sen inser jag att jag får bita i det sura äpplet och erkänna för kollegan att protokollet är borta. Med tunga steg går jag bort till kollegan och erkänner mitt felande. Varpå hon glatt säger att det löser sig, vi får skriva ut det på nytt och så skriver jag och socialchefen på det i stället. Lättnaden är total.

Men dagens lärdom är att kolla noggrant vad jag ska göra med alla dessa protokoll som kommer i internkuvert till mig.

Andra inlägg om klavertramp.

Att vara pappa år 2009

Året är 2009. Platsen är en arbetsplats i södra Sverige, en gravid kvinna fikar med sina kollegor.

 

- Hur länge ska du vara föräldraledig? sa arbetskamraten.

- 6 månader, sa jag.

- Men... ska barnet börja så tidigt på förskolan? undrar arbetskamraten.

- Lillebror har faktiskt en pappa också... svarade jag.

Detta har hänt vid två tillfällen med två olika personer! Att dessa trevliga, välutbildade människor inte ens tänker tanken att pappan ska vara föräldraledig tycker jag är häpnadsväckande. Till deras heder får jag säga att de skämdes när de insåg sitt misstag... 

Lätt kvinnoförakt

Jag kan inte låta bli att länka till den här artikeln i Aftonbladet. Varför? Jo jag är lite förstummad, inte över uttalandet i sig (eller jo kanske eftersom det kom offentligt från en sån hög chef) utan för att han blev av med jobbet...

Finns det kanske lite hopp någonstans om utrensning av gamla gubbstruttar? :-)

Too much information...

...eller vad du inte vill veta om dina kollegors sexliv.

För några år sen var jag på tjänsteresa på vårt amerikanska dotterbolag. Det var flera möten med olika personer, men främst en kollega som var min kontinuerliga kontakt genom vistelsen. I vanliga fall när man åker ut sådär, så brukar den lokala kollegan ta med en ut på middag, för att lära känna varandra, och kanske också för att den inresande personen ska slippa sitta själv på hotellrestaurangen.

När eftermiddagen närmade sig så skruvade min kollega på sig, tog mig lite åt sidan och berättade att han gärna skulle ha tagit ut mig på middag på kvällen, men han och hans fru försökte nu bli med barn... och nu var det precis "that time of the month", så han var tyvärr tvungen att åka hem (han bor ganska långt från kontoret). Okej! Lite mer information än vad jag behövde, och vad än värre var - vad säger man nästa morgon?! "Good morning! So how was last night?!"

Bakvänt

Är man stressad, allt för trött eller bara allmänt förvirrad när man efter halva dagen på jobbet upptäcker att man klätt på sig den fina sommarklänningen ut och in?
Tur att det snart är dags för semester!

Har jag gjort bort mig nu igen

Apropå klavertramp. Det här inlägget kanske inte riktigt platsar just där, men lite prekärt är det som hände mig förra veckan på jobbet. Min chef och jag spenderar hela förmiddagen för att få ihop det sista på vår "nya" budget som skall presenteras för ledningen kl 12. (Det sistnämnda får jag för övrigt reda på runt elva-snåret). Strax innan 12 slänger vi i oss lite mat i matsalen, och jag som bara bälgat i mig X koppar kaffe på förmiddagen känner att det nog är bäst att kila in på damernas innan mötet.

Jag använder mig av handikapp-toaletten, en sådan där som man vinklar upp handtaget en 45 grader för att låsa. (Det jag inte är medveten om är att låset är trasigt. Tydligen måste man vänta på ett extra "klick" för att veta om dörren gått i lås eller inte). Jag sätter mig och riktigt pustar ut, ni vet så där som man bara gör när man borde gått för länge sedan.

Då till min ve och fasa...

Dörren far upp med en väldig fart, och in kommer chefen med kaffekopp i högsta hugg! Även han hade ju druckit sin beskärda koffein-halt och skulle antagligen under samma tidspress som undertecknad få sina behov tillgodosedda.

Den enda känsla jag har i kroppen är PANIK.

Det ända som trillar över mina läppar är: HJÄLP!

Men ärligt talat så blev nog han lika förskräckt som jag.

Snabbt som attan hoppar han ut igen, och när jag fnissat färdigt av genans, försöker jag lägga tillrätta min tilltufsade stolthet. Sedan hade vi budget presentation som om inget hade hänt.

2,6-miljonersklubben

Nyligen lanserades 2,6 miljonerklubben som är en systerklubb till 1,6 miljonerklubben. Båda dessa arbetar för att främja förutsättningarna för kvinnors hälsa och 1,6 miljonerklubben riktar sig till kvinnor över 45 och den nystartade 2,6 miljonerklubben till kvinnor upp till 45. Några saker som 2,6 miljonerklubben trycker på är att föra fram objektiv information om kvinnors hälsa. Man pratar speciellt om depression och stressrelaterade sjukdomar samt aspekter som jämställdhet inom medicin och sjukvård. Camilla Läckberg, Alexandra Pascalidou, Mi Ridell, Ebba von Sydow, Alexandra Rapaport och Anna Skipper är exempel på några av de kvinnor som ingår i kärntruppen.

Mer information om klubben, hela kärngruppen och medlemsskap i klubben finns på 2,6 miljonerklubbens webbplats.

Bortgjord, igen..

Jag är så fantastiskt bra på att göra bort mig! För två minuter sedan skickade jag iväg ett privat mail och cc:ar en av cheferna på företaget. Jag använder i vanliga fall aldrig min jobbmail privat men skulle skriva till en myndighet och använde jobbmailen för att få lite mer pondus ;-) Som tur är var det inget ”jobbigt” mail, men ändå, mail är livsfarligt! (Påpekar att även sms är livsfarliga eftersom jag gjort bort mig även där, dock inte för någon chef..)

Det finns inget dåligt väder!

Jag hade mitt första egna telefonmöte med kvinnan som fick Margret Thatcher att framstå som Moder Theresa. Några mer eller mindre skadeglada kollegor satt med för att beskåda min publika avrättning. Innan mötet hade folk på kontoret generöst dragit historier om hur chefer högt upp i vår organisation blivit sågade vid fotknölarna av denna dam. Men jag var laddad! Ärmarna uppkavlade och uppvärmd som inför en boxningsmatch.

Telefonkonferensen börjar. Jag presenterar mig kort, inget onödigt trams, utan betar snabbt av syfte och agenda. Jag är inte slagen. Inte alls. Så ska vi gå igenom hennes åtgärdspunkter, sk Action Required [AR], från föregående möte. Det blir dödstyst. Hon är mållös. Hon är tveksam. Jag har övertaget! Mina kollegor är bleka. De har öppna munnar. De ser ut som någon dött. Eller som ett gäng stora fiskar? Här gäller det att smida medan järnet är varmt! Jag kör på. Hon stammar fram sina svar, repar sig något, men jag behåller övertaget till vi lägger på. När jag tryckt av telefonen börjar mina bleka kollegor stamma i kör: ”A! A!!! R! S! Du sa A! R! S! Du sa ARSE! Du sa LET US TALK ABOUT YOUR ARSE!!” (a-rse=ärsle istället för äj-ars=ARs).

Det finns två alternativ i en sådan situation
1) gräma sig
2) skratta, ignorera felsteget och köra på

Jag gjorde det senare. Vi hade ett mycket gott samarbete! Faktum är att hon sagt till sin efterträdare att jag var den vettigaste personen hon pratat med på mitt företag. Kanske var hon inte helt säker på om jag sagt fel med flit?

Hur hanterar du klavertramp på jobbet?