Pirrigt värre

I dag är det dags för min första dag som enhetschef. Jag ska för första gången möta min personal på plats i vardagen. Jag både har fjärilar i magen och längtar som en liten unge.
Blocket är fullt av frågor till nuvarande chefen, om schemat, om budget, om hygienombud och mycket annat. Så jag hoppas att jag är lite klokare när jag kommer hem i kväll.

Mest längtar jag att träffa personal och se med egna ögon det fantastiska jobb de gör varje dag.

Vilken introduktion har ni fått när ni bytt jobb ?

Nu efter drygt en vecka börjar jag förstå att jag ska ta ett nytt steg i min karriär snart. 1 november börjar jag jobba 20 % som enhetschef samtidigt som jag jobbar 80 % i mitt nuvarande jobb. Jag går alltså upp till heltid under två månader för att kunde få till en introduktion med nuvarande chef före hon slutar.

En bra introduktion är viktig för hur smidigt man kommer in i sitt nya jobb. När jag började jobba för 10 år sedan fick jag ingen introduktion i det jobbet. Jag slängdes in med huvudet före i jobbet, hade kollegor jag kunde fråga, men fick ingen chans att vara ny. Det gick ju det också, på ett vis, men är inget jag kan rekommendera. I mitt nuvarande jobb fick jag en bra introduktion och kom därför snabbt in jobbet. Så snabbt att jag inte räknades som ny särskilt länge.

Hur länge ska man räkna med att det tar att komma in i ett nytt jobb ? 100 dagar ? Ett år ? Inte vet jag, bara att man ska få vara ny på ett jobb och få ställa "dumma" frågor. För många gånger kan "dumma" frågor ge nya idéer för utveckling.

Visst känns det pirrigt nu, man undrar vad man ger sig in i. Och undrar vad ni har för tips inför att man ska starta ett nytt chefsjobb ?

Skönt att det är fredag

En kvinna som jag lärde känna genom mitt jobb på Försäkringskassan och som varit sjukskriven en längre period lärde mig värdet av att ta helg, veckan efter att hon börjat i en praktik jag initierat.

Vi möttes helt tillfälligt på gatan i samhället och jag frågade hur det gick på praktiken. Hon tittade på mig och sa "Karin, vet du vad, i fredags kunde jag för första gång på två år gå hem och ta helg" Då insåg jag värdet av att kunna jobba.

Den här veckan har varit innehållsrik på många sätt. Den började med tankar kring erbjudandet om ett nytt jobb, med löneförhandling och alla tankar en sådan fråga sätter igång. Samtidigt var det fullt ös då jag endast hade två arbetsdagar på jobbet den här veckan, och behövde klämma in så mycket som möjligt dessa två dagar. Dessa två dagar innehåll också turbulens bland mina kollegor och tyvärr också oerhört sorgliga saker kring en kollega.

Torsdag och fredag har jag spenderat på en kurs om demenssjukdomar anordnad av Silviahemmet. En jättebra kurs som gett mig mycket ny input kring denna typ av sjukdomar, och även gett möjlighet för reflektion kring viss etisk stress angående dessa sjukdomar som finns i mitt jobb. Men det är gött när man går hem efter en utbildning med nya verktyg och perspektiv.

Så i nu känns det skönt att det är fredag, med en helg full av lugn och ro framför mig.

Att våga ta steget

Ni som läst vår blogg ett tag vet att jag har varit involverad i flera internrekryteringsprocesser för att jag gärna vill jobba med ledarskapsfrågor och ta ytterligare steg i mitt arbetsliv.

Och nu sitter jag här och har blivit erbjuden en tjänst som enhetschef inom vård och omsorg.

Hur det känns ? Pirrigt och nervöst, samtidigt roligt och spännande. Och lite overkligt om jag ska vara ärlig.

Det kommer att få inverkan på mitt liv då jag kommer gå upp i tid och behöva pendla lite längre än jag gör i dagsläget. Men samtidigt innebär detta helt nya möjligheter.


Flera andra har tidigare på bloggen pratat om löneförhandling och den här gången har jag faktiskt gjort hemläxan ordentlig och vågat tala om vad jag tycker jag är värd i denna typ av tjänst. Sen får vi se hur resultatet i slutänden blir. Jag tror nog att båda jag och arbetsgivaren ska komma överens.

Flera gånger genom den här processen har jag fått pepp, tips och goda råd från mina Networkingskvinnor. Ett stöd jag inte hade klarat mig förutom. Så tack tjejer !

Vägen till en ledarroll

I enkäten har vi hittills fått en massa bra tips om vad ni läsare vill att vi ska skriva om, och en av de sakerna är vägen till ledarskap. Då kanske det passar bra att berätta att jag just fått min första ledarroll!

I min organisation finns det mängder av duktiga medarbetare. Att få en första ledarroll är svårt; för vid varje rekrytering tittar rekryterande chef efter vilken ledarskapserfarenhet kandidaten har. Nu brinner jag för ledarskap, och vill utvecklas inom det området, men hur utvecklas man, om man aldrig får chansen att skaffa sig erfarenheten? Många kallar detta för glastak.

För mig har vägen mot ledarskap varit ganska fokuserad de senaste två-tre åren. Jag har funderat väldigt mycket på vad ledarskap betyder för mig, samtidigt som jag har byggt kompetens i de områden som jag jag saknade:

Först och främst har jag haft förmånen att gå en fantastisk ledarskapsutbildning, som gav mig många nya perspektiv och insikter. Dessutom har jag haft en coach, som är min största förebild inom ledarskap. Hon har varit ovärdelig! Jag har även läst böcker, och inte minst tränat genom projektledning (min kärnkompetens) och coaching av andra medarbetare.

Jag har också sökt mig från en ekonomiavdelning (där jag tog på mig projektledning för att komma ifrån siffrorna, närmare männsikorna - här såg jag också till att certifiera mig inom projektledning), via operations (som projektledare, men byggde på med kompetens inom HR och Operational Excellence), ut till en projektledaravdelning (där jag närmade mig säljkanalerna för att 'klä på mig' med kunskap om kund, marknad, och försäljning).

Fyren. I boken jag nyss tipsade om en symbol på att fokusera på sina mål. Bilden lånad från FlickR.

Nåväl. Förberedelser i all ära, men sedan måste ju rätt roll dyka upp också!
Jag har sökt ledarroller tidigare, men alltid i tävlan med andra duktiga medarbetare som redan har ledarskapserfarenhet. Flera ambitiösa kollegor har också beklagat sig för mig om hur de sökt tjänst efter tjänst men bara fått nej.

Därför började jag hålla ögonen öppna efter vikariat. Jag menar att vikariat är ett bra sätt att få erfarenhet på, samtidigt som den rekryterande chefen inte tar en lika stor risk som vid en permanent tillsättning. Gör man sedan bara ett bra jobb, ger sig nästa tjänst nog tillkänna när det är dags!

Jag hittade alltså ett mamma-vikariat och sökte det härom veckan. Allt gick väldigt snabbt, och idag (läs: tisdag) blev jag erbjuden jobbet!

Nu kliver jag alltså in i en roll med ledarskap, kombinerat med dagligt, praktiskt arbete med att stödja säljkanalerna, varigenom jag kommer att få ännu en pusselbit i min kompetenspalett även utanför ledarskapet.

Jag ser nu fram emot mitt blivande jobb som en spännande utmaning, där jag ska få göra det jag helst av allt vill - varje dag!

Att våga ta steget

Den senaste månaden har jag varit i valet och kvalet inför att söka en chefstjänst. Jag har alltid känt att det är dit jag vill i min karriär men nu när en lämplig plats inom min nuvarande jobb blev det plötslig så konkret. Och med det kom tankarna kring om jag skulle klara utmaningen att vara chef för en enhet med runt 20 anställda både inne och ute i hemtjänst. Jag som nästan alltid funderar kring utmaningarna på min egen kammare vågade den här gången diskutera med människor kring mig, och fick många intressanta tankar och åsikter på vägen.

Så jag vågade ta steget och skickade in en ansökan, lite rädd för vilka kommentarer mina kollegor skulle komma med, men det roliga är att alla har tyckt det varit kul att jag sökt, och att alla tycker att mina skor är svåra att fylla i den funktionen jag har i dag. Vilket var gott för egot.

Och nu när ansökningstiden gått ut visar det sig att 20 ansökningar kommit in, vilket är mycket för en chefstjänst på vischan. Fördelen att söka ett jobb internt är att man har bra insyn i rekryteringsprocessen i alla fall, och teoretisk sett skulle jag ingått i gruppen som ska sköta rekryteringen. Märkligt helt klart.

Så nu håller jag tummarna, och även om det inte går vägen har processen i alla fall gjort det klart för mig att jag är redo att axla ansvaret som enhetschef inom äldreomsorgen. Och det lär komma fler tjänster framöver hoppas jag.

2009 - vad hände egentligen!?

Jag ska börja med att lova att det här inte ska bli en lång och tradig upprapning av vad jag gjort förra året, för det är nog inte kul för nån att läsa. Men när jag började jobba i januari 2009, efter min andra föräldraledighet, visste jag inte riktigt vad jag hade framför mig. Våren rullade på men i somras bytte jag tjänst, från att vara konsult på heltid till att ta rollen som teamchef för en grupp på 16 konsulter i kombination med att själv jobba som konsult på halvtid. Direkt efter sommaren började dessutom vår andra dotter på dagis och vi var därmed tillbaka i lämna- och hämta-karusellen igen, med heltidsjobb båda två.

Hösten blev väldigt intensiv för mig och jag fick lägga en hel del saker, däribland skrivandet här på bloggen, åt sidan för att kunna rikta energin mot min nya tjänst och vardagens logistikutmaningar. En händelserik höst avslutades med en lång och skön julledighet tillsammans med hela familjen, där vi försökt göra mer av något barnen uppskattar men vi vuxna är dåliga på - att bara vara hemma. Det sistnämnda har faktiskt gått över förväntan och det är med laddade batterier jag förbereder mig för 2010:s första arbetsdag, imorgon!

Hur känner du inför jobbstarten nu efter jul?

Man måste satsa för att vinna - eller ?

Jag har alltid sagt att man måste satsa för att vinna. Nu känns det lite som det är upp till bevis för mig själv. Ska jag satsa på ett vikariat i en osäker ekonomisk tid eller stanna kvar i tryggheten som en fast anställning ger ? Jag vet faktisk inte vad jag ska göra.

Just nu vet jag inte ens om jag får jobbet som enhetschef, och jag vet inte om jag eventuellt får tjänstledig från mitt nuvarande jobb, men huvudet är fullt av tankar och funderingar. Satsa eller stanna kvar i tryggheten ? Hur hade ni gjort ?

Wagner om varför lyckade kvinnor är "onaturliga"

Det är lunch framför datorn idag, så jag glider in hos Wagner, något jag inte unnat mig tid för på länge. Självklart blir jag genast ilsk och engagerad, trots att jag är både hungrig och trött.

Wagner uppehåller sig denna gång (8 september) vid jämställdhet och förklaringar/undanflykter vid rekryteringar. Kvinnor tycks inte ha nedärvt det som behövs nedärvas för att "lyckas" (klättra högt på karriärstegen i det här fallet). Wagner skriver följande:

"Nästan alla säger att de gärna vill ha fler kvinnor på höga poster. Det är till och med en prioriterad fråga för många. Att det inte händer så mycket förklaras gärna med kvinnors blygsamhet. Kvinnorna måste ta för sig: de måste söka jobben. De måste bli lite mer som män. Särskilt de som redan har jobben säger så. Men frågar man dem själva hur de fick sina jobb så inte har de sökt jobbet, inte. De har blivit headhuntade. Det är så det går till på den nivån, säger de. Då börjar man fundera över begåvningsgraden hos dessa personer."

Personligen vet jag många kvinnor som både vill, kan och törs. Och söker jobben. Dessa så kallade argument faller platt för mig. Jag instämmer givetvis även med Wagners mening att kvinnor har utbildningen och kompetensen, det torde vara otvivelaktiga fakta?
Wagner skriver även följande:

"Undanflykten för dagen handlar alltså om egenskaper som skiljer oss åt av biologiska skäl. Det är något vi kvinnor saknar. Testosteron. Det manliga hormonet verkar vara ett mirakelelixir, så kunde man bara buteljera det och injicera i karriärsugna kvinnor så skulle saken vara biff.
Kvinnor är blyga violer, som hellre vill vara hemma med barnen. "

När jag läser om blyga violer blir jag förbryllad såväl som förvånad. Finns det män(niskor) som ännu på fullt allvar tror att det ÄR så? Finns det män(niskor) som på fullt allvar tror att kvinnor inte skulle vilja ha stimulerande arbeten, lockas av ansvar och makt och klara det galant?
Visst, jag vet att det finns sådana men jag begriper verkligen inte hur de är funtade, fostrade och hur de resonerar.

Mycket mer än en gång har jag befunnit mig i situationer där jag och min man suttit på middagar eller fikor med mer eller mindre ytligt bekanta människor och min mans yrke efterfrågas men inte mitt, tillfällen då min mans karriär och framåtsyftande nyfiket undersöks men inte mitt. Min man och jag är lika sugna, lika engagerade, har lika många hedersuppdrag och what not. Min bransch är lika spännande och i stor utveckling precis som hans men ändå är det som om det inte är intressant.

Nu har jag förvisso tänkt - ja, varje gång - att de ointresserade människorna är lika delar dumma som ohyfsade och det står jag fast vid.
Fast visst ökar det min lust till arbete, skapande verksamhet och stordåd ;-) Man måste ju inte vänta på frågan, man kan ju vara så "pompös" att man berättar även för dem som inte är intresserade...

Även om jag då riskerar det Wagner uttrycker så här:

"När man beskriver kvinnor på det här sättet, gör man också kvinnor som faktiskt har lyckats i karriären näst intill onaturliga. De är icke-kvinnor. Nästan män, faktiskt."

Veckopendling

Jag hade en diskussion förra veckan med en kompis om det att vara småbarnsmamma och veckopendla. Och om det är annorlunda att vara mamma och veckopendla jämfört med att vara pappa och göra samma sak ? Jag tycker inte det, och att det måste vara upp till varje familj att besluta om hur de vill göra.
Finns det några mammor där ute som har erfarenhet av att veckopendla ?
(söker man på nätet tycks det inte finnas mycket skrivet i ämnet: söker man på "veckopendling" kommer det endast upp text om manliga sådana!?)

Hur högt tänker ni klättra?

Jag läste en artikel precis om att kvinnor verkar fastna som mellanchefer. Tankarna bakom varför det blir så uttrycks såhär i artikeln

– Kvinnorna är barnlediga längre tid än männen, sedan kommer de tillbaka, fortsätter karriärklättra några år – sedan tar det stopp, för väldigt många kvinnor.

Ett av problemen i Sverige är att allt skall ske vid 30

Egentligen vore det mycket bättre om man fick göra karriär vid 40, när barnen blivit större – men i Sverige är det för sent i den åldern. Har du inte tagit dig till rätt nivå när du är 40, är du ute ur leken.

Hela artikeln finns att läsa här.

Den omkullkastar ju mina planer, jag som hade tänkt jobba 80% nu i några år på min mellanchefstjänst för att sen när barnen blir lite större kunna klättra lite till... hur ser era planer ut?

Drömjobbet i nionde månaden

"Gravid – en bromskloss i karriären? Inte alls säkert. Catharina Nordlund, 35, fick sitt drömjobb i nionde månaden i torsdags. "

Läs hela artikeln på metro!

Karolina Ekholm som ny vice Riksbankschef OCH vikten av att se varandras kompetens

Den här lilla notisen hade jag missat, trots att jag är Wagnerfreak. Det är förbluffande att kvinnor kan ha så svårt att pusha och till och med se kvinnors kompetens.
Vi brukar ju prata om just det här i bloggen och det är ett av målen och syftena med själva bloggens existens: pusha och stötta varandra och lyfta fram duktiga kvinnor och vad de åstadkommer.
Spännande att få följa Karolina Ekholm som vice riksbankschef och iaktta henne göra annat än "bjuda på kaffe och choklad"!

Kan man ha en karriär utan att bli chef?

Japp, det går utmärkt!

Vi har alla en karriär, och hur vår ultimata karriär ser ut beror på vad vi själva vill ha ut av den. Vissa personer motiveras av befordringar eller mer pengar i plånboken, medan andra motiveras mest av att till exempel ta hand om människor.

Ibland strävar man medvetet mot samma sak som verkligen motiverar en, och andra gånger följer man en annan väg "bara för att". Så var det till exempel för mig när jag läste juristlinjen. Innerst inne visste jag att jag egentligen inte ville bli jurist. Men det verkade vara en bra utbildning och jag hade satt den som första val till universitetet, så när jag kom in verkade det bara dumt att inte gå. Och så tjänar man ju grymt med pengar som advokat! Eller?

Ganska snart märkte jag att jag gjort fel val. Visst gick tentorna bra, men det fanns inget i utbildningen som jag verkligen brann för. Parallellt med utbildningen jobbade jag som personlig assistent. 63 kronor/timmen fick jag på den tiden när jag tog hand om små barn med svåra hjärnskador och sjukdomar som epilepsi och livshotande allergier. Men jag har än idag aldrig haft ett arbete där jag på samma sätt känt att jag gjort en skillnad. Jag till och med kände mig skyldig för att jag tog betalt för tiden med dem.

Nu fortsatte jag plugga, och läste ytterligare en utbildning för att bredda mig och kunna jobba utomlands, och slutade med tiden mitt extrajobb på kommunen, för att få erfarenhet från advokatbyråer och andra privata företag. Sex år tog det. Därefter har jag ägnat nästan lika länge åt att utbilda mig på jobbet.

På vägen har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag vet nu att jag motiveras av att befordras, att lära mig nytt genom att bredda mig hela tiden snarare än att bli specialist, och att min största preferens är mänsklig kontakt och omsorg.

Jag hoppas att dessa egenskaper tillsammans gör mig till en bra ledare sammantaget och att jag lyckas välja - och få - rätt roller framöver. Eftersom jag har lagt mycket tid på att förstå vad som driver mig vet jag nu vad som är viktigt för mig när jag bygger min fortsatta karriär. Än så länge känns det som om jag är på rätt spår, vilket ger mig energin jag behöver för att fortsätta.

Vet ni vad som driver er? Hade jag vetat mer när jag började studera kanske jag inte hade haft en kvarts miljon i studielån hos CSN... 

Insights Discovery och Gallups Strengths Finder är ett par verktyg man kan använda för att sätta fart på funderingarna, och ju fler olika verktyg man bekantar sig med, desto fler tankar väcker man hos sig själv. Catharina har också berört ämnet drivkrafter tidigare.

Tänk på att ingen metod ger dig ett svar. Däremot får du förhoppningsvis hjälp att ställa de rätta frågorna till dig själv och lite skjuts på vägen att finna just din föredragna karriär, om du inte redan vet vart du vill!

Att bli chef över tidigare kollega

Under min mammaledighet blev jag erbjuden en tidigare kollegas chefstjänst, han (man 55 år) skulle bli degraderad. Min (vår) chef gjorde det klart för mig att om jag inte var intresserad så skulle de annonsera ut jobbet externt.
Mitt första krav var att chefen skulle prata med min kollega och höra om han ens kunde tänka sig mig som chef och om han kunde det så var jag intresserad.

Eftersom han och jag alltid har kommit bra överens så blev svaret som jag hoppades (hellre mig än en okänd).

Innan jag kom tillbaka till jobbet så hade jag ett samtal med min chef och hans råd till mig var att kapa alla kontakter med leverantörer som min kollega hade haft så att allt skulle gå genom mig. Jag skulle även ”markera tydligt” att det var jag som var chef…

Jag gjorde tvärt om, jag följde med min tidigare kollega under flera veckor och när vi träffade folk så presenterade jag mig bara med mitt namn, den tredje veckan kom det som jag hade väntat på. Min kollega presenterade mig som sin chef.

Efter detta så började jag arbeta med det som hade försummats tidigare och lät honom jobba på ganska likt som förut (förutom de otaliga informationsmötena med mig) och sen allt eftersom har jag tagit över mer och mer.

På utvecklingssamtalen med honom och de andra under mig har jag bara fått positiv kritik på mitt sätt att "smyga mig in" och nu efter nästan ett år har jag inga problem med att sätta ner foten ordentligt när det behövs.

Hur planerade jag då min strategi, vad var mina framgångsfaktorer? Jag tänkte mig helt enkelt in hur jag skulle ha velat bli bemött i en liknande situation och lyssnade på mitt hjärta. Men framförallt vågade jag göra det som kändes rätt för just mig och strunta i min chefs "goda råd".

Hjälp jag har blivit befodrad!

När jag fått min första befordran drabbades jag av en tillfällig chock. Jag trodde att ordet manager innebar att jag helt plötsligt skulle sitta inne med alla svaren. Istället för att fråga så mycket om möjligt, jobbade jag så mycket som möjligt. I alla möjliga riktningar. Så efter någon vecka kom det första mötet med det nya teamet managers. Min nya chef frågade ”Jaha vad är det första ni kommer göra i er nya roll?”. Jag fick härdsmälta. Jag hade gått in så hårt, varit så ivrig, så inställt på att göra allt, kunna allt, dra i alla trådar att jag inte tänkt på vilken huvudstrategi jag skulle ha. Jag hade jobbat för mycket och tänkt för lite. Insåg inte heller vikten av att alltid ha en elevator pitch* i rockärmen. Vad svarade jag? ”Skapa ett nytt email-alias”. Min chef höjde på ögonbrynen. Jag insåg att jag var helt fel ute. Men några befordringar senare kan fortfarande skratta åt den kommentaren.

6 råd till alla er därute som fått en ny roll:

1. Om du är helt ny så kräv en konkret arbetsbeskrivning från din chef, eller iaf att ni arbetar fram en tillsammans. Du ska veta vad din chef förväntar sig av dig! Se också till att ni båda förstår vilket ansvar respektive mandat du har. Om du har en massa ansvar men inget mandat så springer du snart in i väggen.

2. Sätt upp mål för de första 6 månaderna. Jag brukar alltid ha både officiella och inofficiella mål. De officiella bestämmer jag tillsammans med min chef. De inofficiella ligger i min egen byrålåda. Gå igenom både de officiella och inofficiella målen minst en gång i månaden. Det är inte fel att omarbeta målen om du märker att förutsättningarna förändrats. Om du måste ändra dina officiella mål, prata med din chef.

3. Gör en omvärldsanalys. Fråga, fråga, fråga. Gå på lunch med nya kollegor. Snoka. Känn av stämningar. Luska. Finns det några skogsbränder*? Några effektivitetsdödare du måste agera på? Skriv upp allt på en hemlig plats. Om något är extremt akut kan du agera på det direkt men det mesta kan vänta. Stressa inte fram onödiga förändringar för att visa dig handlingskraftig.

4. Se till att få regelbunden feedback från din chef. Du är inte junior om du gör det, du är junior om du inte gör det. En halvtimme då och då där du berättar om vad du gör, vad du just stött på för problem, och hur du ämnar lösa det. Det kan vara en avslappnad lunch, eller om det passar dig och din chef bättre ett regelbundet möte med agenda. Huvudsaken är att du berättar vad du gör och ger honom/henne tillfälle att komma med feedback.

5. Utöka nätverket. Det sker kanske automatiskt. Men en ny roll kräver nya nätverkspunkter. Var inte blyg! Fråga dina peers* om lunch, boka upp möten för att höra vad de gör, och så naturligtvis din chefs chef. De flesta (chefer speciellt) älskar att prata om sig själva och vad de gör, men tänk win-win och antyd gärna vad du kan tillföra deras organisation. Den mest upptagne öppnar sin kalender om det finns något att vinna i slutändan.

6. Behåll lugnet. Du kommer inte hinna allt. Den som bockar av alla punkter på sin att-göra-lista har för lite på sitt bord. Du kan inte tillfredställa alla som rycker i dig. Prioritera. Kommunicera dina prioriteringar med din chef.

Det var mina första 6 råd. Någon som har fler??







Elevator pitch = en strategi att ha på lager redo att dra för chefen om ni råkar hamna i samma hiss

Skogsbrand = en akut kritisk situation som bör åtgärdas direkt

Peers = anställda på samma nivå

Win-win = när båda parter vinner på en händelse