Åhh, konferenser!

Det finns få tilldragelser som är laddade med så mycket förväntningar och förhoppningar som konferenser, tycker jag. Känslan att man VET att man ska lära sig massor av nya saker och framför allt få nya frestande idéer är snudd på oslagbar! Det pirrar i magen och hjärnan spetsar sig till det yttersta: här ska samlas på sig…

Jag har två mycket intressanta konferenser framför mig under våren och jag ser fram emot dem båda enormt mycket.
Förutom allt man ska få höra och göra är det nätverkande på alla plan som gäller och också god mat, skön hotellnatt och njutbar hotellfrukost. Det finns inga downsides.

Konferensdans sent på kvällen på Biblioteksdagarna i Luleå 2008!

Alla dessa inspirerande och specialiserade människor jag ska träffa (och lägga till på Facebook och Twitter!) är en punkt i sig värd att nämna: underbart att träffa hundratals, tusentals kollegor man aldrig tidigare mött. Eftersom även allt runt omkring är så bra – förutom själva konferensen – så har jag till dags dato aldrig deltagit i en dålig faktiskt.
Vilken är den bästa konferens du varit på?

Anita Dunn - en framgångsfaktor

Missa inte artikeln om Barack Obamas väg till framgång, via digitala medier.
Klart en kompetent kvinna ligger bakom det arbetet ;-)

Mycket att vara tacksam över

Under helgen som var fyllde jag år och blev uppvaktad av mina nära och kära, och mina goa kompisar och kollegor. För mig som under hela skoltiden knappt blev gratulerad av skolkompisarna är det något jag är tacksam över och verkligen uppskattar.

I fredags på väg hem från jobbet satt jag med tårar i ögonen, rörd över att mina söta kollegor hade fixat en liten present åt mig. Jag njöt av denna helg som jag knappt njutit av en födelsedag förut. Tidigare har födelsedagar mest inneburit ångest som bottnar i den känsla man som tonåring hade när ingen av en sk kompisar ens grattade.

Har jag gjort bort mig nu igen

Apropå klavertramp. Det här inlägget kanske inte riktigt platsar just där, men lite prekärt är det som hände mig förra veckan på jobbet. Min chef och jag spenderar hela förmiddagen för att få ihop det sista på vår "nya" budget som skall presenteras för ledningen kl 12. (Det sistnämnda får jag för övrigt reda på runt elva-snåret). Strax innan 12 slänger vi i oss lite mat i matsalen, och jag som bara bälgat i mig X koppar kaffe på förmiddagen känner att det nog är bäst att kila in på damernas innan mötet.

Jag använder mig av handikapp-toaletten, en sådan där som man vinklar upp handtaget en 45 grader för att låsa. (Det jag inte är medveten om är att låset är trasigt. Tydligen måste man vänta på ett extra "klick" för att veta om dörren gått i lås eller inte). Jag sätter mig och riktigt pustar ut, ni vet så där som man bara gör när man borde gått för länge sedan.

Då till min ve och fasa...

Dörren far upp med en väldig fart, och in kommer chefen med kaffekopp i högsta hugg! Även han hade ju druckit sin beskärda koffein-halt och skulle antagligen under samma tidspress som undertecknad få sina behov tillgodosedda.

Den enda känsla jag har i kroppen är PANIK.

Det ända som trillar över mina läppar är: HJÄLP!

Men ärligt talat så blev nog han lika förskräckt som jag.

Snabbt som attan hoppar han ut igen, och när jag fnissat färdigt av genans, försöker jag lägga tillrätta min tilltufsade stolthet. Sedan hade vi budget presentation som om inget hade hänt.

Grrr...

Just nu är jag sådär skitarg som jag sällan blir. Det är få saker som retar upp mig. Något som hör till den lilla kategorin som får det att ryka ur öronen på mig, är dåligt ledarskap. Eller ska jag säga dåligt chefsskap. För det är inte Ledarskap när man dödar självförtroendet och entusiasmen hos duktiga, kompetenta och driftiga personer som råkar befinna sig inom ens maktsfär. När man konsekvent använder sitt veto, kontrollerar, detaljstyr, tar över och stoppar upp de initiativ som annars hade kunnat få blomma ut och ta både personen och organisationen vidare.

Just nu är jag sådär skitarg för att det återigen har inträffat och en person jag beundrar och tycker mycket om är drabbad. Jag råkade själv ut för en sådan chef på mitt andra praktikjobb under juristlinjen och det var dödsstöten i min "juristkarriär". Nu, sex-sju år senare, ser jag det hela ur ett annat perspektiv, men just då hade han lyckats med konststycket att komplett demontera min tro på mig själv, min kompetens och min framtid i arbetslivet.

Det tog mig flera år att bygga upp det självförtroendet igen men idag kan jag se tillbaka och konstatera att han inte visste något över huvud taget om ledarskap och att min insats inte alls var så dålig som han gav intryck av. Han hade bara kontrollbehov och dålig kommunikationsförmåga, kombinerat med urusel självinsikt och förståelse av hur han påverkade dem omkring sig.

Nu hoppas jag verkligen att den av mina vänner som just nu har hamnat i en liknande situation ser hos vem felet ligger. Att h*n inte ger upp sina mål utan återfår sin inspiration och sitt självförtroende. Jag avskyr verkligen att se det här hända.

Kvinnor "bättre" på nära vänskapsrelationer?

I den här artikeln känner jag igen det jag ser av världen. Jag har aldrig haft svårt med vänskapsrelationer och har alltid tyckt att nära vänner att viktigt att ha. Jag har lätt att knyta an, lätt att öppna mig, lätt att låta andra öppna sig för mig utan att föra något förtroende vidare.

Min man däremot funkar inte alls så.

Jag är inte så dum att jag tror att hela världen är som vi två men om jag känner min verklighet på pulsen så känns det inte helt galet. Samtidigt har jag en ung man till son och han knyter an på helt annat vis än vad jag tror de flesta i min makes generation gör.

Det är intressant och spännande!

Det är onekligen inte endast så att vi kvinnor är dåliga på att hjälpa fram varandra (men visst är vi också ofta det) - vi kan också vara fenor på att stötta, lyssna och finnas till hands. Vi är duktiga på det som är en stor och viktig del i nätverkande: vänskap.

Back in business...

Jahapp, så var det måndag igen. Ibland känns det som att veckan bara har måndagar och fredagar. Tycker ni inte?

Eftersom jag (som ni nu vet) var lite skakig i slutet av förra veckan så måste jag bara tipsa om det senaste numret av Passion for Business Jag fick i veckan hem den i lådan och snart snart finns den i affären. För att citera inlägg från läsare: När jag läst tidningen så känner jag mig som superwoman.

Det var länge sedan nu...

Ja det var ett tag sedan jag skrev något i vår blogg! Självklart har jag läst varje dag, men jag har stått i flytt hem från London, nytt jobb och däremellan den efterlängtade tvåveckorssemestern i Dubai, och så en vecka i till i London mitt i alltihop. Det har varit lite mycket, helt enkelt!

Men nu är jag tillbaka. Och jag filar på flera inlägg; bland annat en artikelserie ihop med Anna i ämnet Ledarskap. Det ska bli så skoj att bli mer aktiv igen!

Möte med min "wing woman"

Jag och min wing woman Lena.

Tänk som livet är! Den 31 januari skrev jag här om två kvinnor som gett mig vingar och härom dagen träffade jag en av dem.
Jag inte bara träffade henne, jag fick en halvdag tillsammans med henne där vi insöp kultur, besökte hennes arbetsplats, åt en njutbar och lyxig lunch tillsammans och talade om livets väsentligheter.

En unik dag och en dag jag aldrig ska glömma. Denna kvinna har betytt så outsägligt mycket för mig, hon var en livlina när jag verkligen behövde det och skillnaden mellan ingen livlina och en är vissa gånger total.
Som sagt, genom sitt yrke kan man betyda massor – är inte det häftigt? Mitt varmaste tack till dig Lena, hoppas vår fina dag följs av många flera!

Jämställda löner inom brandkåren: bra!

Läser här att brandmännen och -kvinnorna har jämställda (ingångs-)löner vilket är glädjande!

Läser även om pressen som ska sättas på kommuner och landsting som föregångare med jämställda löner - inte dag för tidigt.

Way to go!

För bra för att vinna?

Aftonbladet skriver om Laila Bagges insats i årets upplaga av Let's Dance.

"Laila dansar på en otroligt proffsig nivå" och "Bagge är ju överlägsen som dansare, hon stod för sig själv" är några av citaten. Man menar att anledningen till att hon inte vann var att hennes tidigare danserfarenhet gjorde att hon tävlade på andra villkor, något som var känt när hon tackade ja till att medverka.

Så vad skulle hon ha gjort då? Tackat nej? För hon kunde ju inte vinna hur bra hon än dansade. Kanske dansat lite sämre?

Är detta ytterligare ett inslag av jante-Sverige, att man helt enkelt inte får vara för bra? Och hade det varit annorlunda om hon hade varit man?

Tänker vi bara på oss själva.......?

Ett par (läs fåtal) gånger har vi här i Networking fått oss en rejäl känga under kommentarerna i inläggen för att vi bara tänker på oss själva.Vi är ju ett gäng kvinnor som verkligen tror att det går att kombinera jobb och familj. Det är inte helt lätt alltid och det var bl.a. därför vi startade denna blogg.

Jag har funderat en del kring detta och försökt förstå vad det är som gör att folk ser oss så. Vilka är alternativen? Många av oss jobbar ju redan deltid eller flexibelt.
Är tanken att båda föräldrarna ska sluta jobba när man skaffar barn?
Är vi mer egoistiska än pappor som jobbar?
Är det OK att jobba om man egentligen hellre vill vara hemma?

Vi älskar ju inte våra barn mindre för att vi trivs på våra jobb!

Säg, för sakens skull, att vi ville att en av föräldrarna skulle vara hemma på heltid. Min familj skulle kunna överleva på enbart makens lön genom ett följande av två scenarios:

1. Min man började konsulta igen.
Då kunde han ev. ha dubblat sin lön så vi skulle haft det bättre ekonomiskt än vi har det nu. Det innebär tyvärr också att han enbart fick träffa vår son på helgerna då han skulle vara på resande fot måndag morgon (ca 5am) till fredag kväll.Lillen och min man har just nu ett otroligt fint band till varandra. Jag vet inte om min man hade klarat att vara borta från honom så mycket och lillen hade saknat sin pappa oerhört.

2. Vi flyttar till ett hus i ett område vi har råd att bo i om vi lever på enbart hans nuvarande lön.
Det skulle vara ett mindre trevligt område i en av Storbritanniens största städer. Framtidsutsikterna för vår son hade då minskat drastiskt då de sociala problemen här är mycket större.

Inget av ovanstående tycker jag skulle vara en förbättring för vårt barn som just nu går på ett dagis han älskar 3,5 dagar i veckan och är hemma med mig 1,5 dagar. Han träffar också sin pappa varje dag. Området vi bor i är trevligt och den lokala skolan ar bra.

Så sist jag kände mig egoistisk och fick rannsaka mig själv var när jag funderade på om jag skulle sluta jobba och vara hemma och mysa med lillen. För den enda som i längden fått det bättre av den lösningen hade varit jag - men min familj hade fått betala priset för det.

Så min fråga är nu öppen och ärlig – Vad är det som gör att några av er tycker att vi ser enbart till oss själva?

Igår var jag en oduktig flicka...

För att citera Barbara Streisand och Donna Summer: Enough is enough!! Min arbets-situation är i dagsläget en rätt omöjlig ekvation. Timmarna räckte inte till från början, och nu är vi mitt uppe i en kraftig omorganisation/nedskärning. Folk mår förstås dåligt, får ett tightare arbetsschema och skyller på ledningen. Som HR-funktion är det förstås min uppgift att försöka "hålla saker på banan" Men jag är ganska ny i rollen, "bara" 30 år, vilket innebär att jag faktiskt har åldern emot mig.
Uppepå detta är jag mamma och fru. Igår kl 14:00 slängde jag in handduken. Utan förklaring så smällde jag ihop laptopen, låste dörren till mitt arbetsrum och gick hem. Ringer maken från bilen och förvarnar att han har en skör och bräcklig fru som är nära gråten, men på väg hem för att begrava sig under täcket. (Komptimmar har jag så det räcker och blir över).
En timme i hemmets lugna vrå innan barnen kom hem från dagis var vad jag behövde. Hamburgare från MAX till middag och sagostund i soffan blev min kvällsmelodi.

Idag är jag på kurs, på måndag är det arbete igen. Min fråga är nu: Hur går man vidare?

Jag vill inte sluta mitt jobb. Jag trivs verkligen bra när det inte är sådant här högtryck. Jag har en suverän chef som satsar på mig. Och jobbar aktivt med att jag ska utvecklas.
Prestationsprinsessa eller inte, nåt måste man ju hitta på. Hur har ni vänt skutan när det börjat barka åt fel håll?

To be continued...

Äntligen fredag

Det bästa med dagen i dag är inte att det är fredag, det är att brorsan och hans familj kommer och hälsar på. Vi har inte setts på länge så jag ser framemot att träffas. Brorsan har en blogg han också där han skriver om sina funderingar.
Här finns det ett blogginlägg om ledelse i krisstider. Tankvärd och personligt tycker jag.

Här finns ett inlägg jag skrev om Marit Breivik.

En intressant artikel

Jag hittade denna intressanta artikel om varför de unge mår dåligt.

Hipp hipp!

I dag är det en stor dag: jag har tagit äldste sonen från nyfödd bedårande mörkhårig liten bebis-sötnos till 18-årig myndig snygg skärpt och idealistisk (!) ung man.
Hurra för mig, i dag är jag mor till en vuxen son :-)

Vi har levat genom en hel del tillsammans, blivit ett ganska tajt team samtidigt som vi hyser stor respekt för varandra och massor av kärlek.
Min store son vet att jag alltid kommer att och alltid har, släppt allt vad jag har för händer om han behöver något. Jag har alltid varit beredd att plocka ned månen åt honom om han skulle få för sig att önska den...!

Han har varit mitt allt sedan han föddes och på så många vis kommer han alltid att vara det. I dag blir han myndig. En stor son som är mogen och väldigt redo för vuxenheten. GRATTIS älskade son - vad jag älskar dig.

Vardagslycka

Jag har ett begrepp jag använder ofta och det är vardagslycka.
Ett exempel på detta är att grädda pannkakor åt mina barn.

Var är din vardagslycka ?

En frispråklig kvinna - Elin Örjaseter

Jag hittade denna intervju med den här frispråkliga kvinnan med starka åsikter om näringsliv, chefskap och anställningstrygghet.

Jag vill jobba som chef

Många kvinnor väljer bort att jobba som chef, Johanna skrev om det här. Jag är kärringen mot strömmen och vill jobba som chef. En av mina drivkrafter är att utveckla mina medarbetare att nå nya mål och därmed utveckla mig själv inom ledarskap. En annan att jobba med strategier och se till att att vi når målen.

Ett argument att inte jobba som chef är ofta att det är svårt att kombinera chefsskap med familj. För mig är det viktigt att ha en bra balans mellan jobb och fritid och jag upplevera att det fungerar bra att kombinera. Jag tror att mina medarbetare uppskattar att jag har "ett liv". Det är accepterat att gå hem klockan 15.30 för att hämta på dagis, VAB är en del av livet och självklart missar jag inte vernissaget på dagis.

Uppoffringarna jag gör är att jag om jag vabbar kollar min mail hemifrån, är möjlig att nå på telefon (eller ringer upp) och jobbar ibland efter barnen gått och lagt sig på kvällen...men det har jag också gjort när jag inte haft chefsjobb.

Vikten av att inte ge upp sin karriär

Det finns flera anledningar till att båda föräldrarna måste få chansen att ta hand om barnen när de är små, och att båda får chansen att utveckla sin karriär.

Skriet från kärnfamiljen tipsar:
"Så här kan det gå om man inte jobbar på, flickor och pojkar."

Även Linda Skugge är ivrig förespråkare av vikten av att mamma jobbar. Just den här krönikan har några veckor på nacken men argumentet kvarstår.

Karin har även kommenterat detta i tidigare blogginlägg.

Petter Stordalen

När vi är inne på temat entreprenörer tänkte jag strax på Petter Stordalen. En av Norges starkast lysande karaktärer inom näringslivet. Dessutom med ett starkt samhällsengagemang och en onorskt sätt. Han har en blogg som finns här.
Här och här finns intervju på svenska.

Bonusar, kris, forskning och entreprenörskap

Pontus Schulz ryter ifrån i senaste numret av VA, den fysiska tidskriften.

Bonusar och kompenserande löner (istället för bonusar) samt cementerande av bild av ryggdunkningar inom näringslivet, är några av de händelser som upprör honom.
Med rätta, anser jag.
Dessutom menar han att frågan är väldigt stor: att den handlar om näringslivets plats i det nya samhälle som krisen formar. Det handlar om att inte förstöra den välbehövliga debatt vi behöver i samhället om entreprenörskap och skapande av arbeten.

I hear ya!

Låt oss hålla frågan om entreprenörskap vid liv och inte låta den avstanna.

Låt oss också begripa att forskning och entreprenörskap måste gå hand i hand: vad ska forskningen annars syfta till? Forskningen har vi för att ge samhället - och dess medborgare - något tillbaka, för de skattepengar de satsar. Forskning är inte en egen liten värld där akademin styr och råder, forskning är en liten del i ett stort samhälle.

Entreprenörskap har vi för att bygga ett samhälle, skapa arbetstillfällen, alstra intäkter och driva jordklotet framåt. Låt oss hoppas att inga inkompetenta chefer, på någon nivå, i något sammanhang lyckas förta den lusten från de entreprenörer vi har och så väl behöver.

Varför stanna länge på samma arbetsplats?

Eva ställde tidgare frågan om när det är dags att slänga in handduken och Anna funderade inom samma ämne här.
Jag har ännu inte kommit till det stadiet då jag bestämt mig för att säga upp mig, utan jag sitter fortfarande kvar på samma arbetsplats som jag började på för 8.5 år sedan. Jag har varit väldigt, väldigt nära ett par gånger men det har ändå slutat med att jag har stannat kvar.

Första gången jag funderade på att söka mig vidare var när jag bara hade varit anställd ett knappt år. Jag vantrivdes med mina arbetsuppgifter men innan jag hittade något annat passande jobb så omorganiserades vi och jag fick en chans att testa på annat arbete. Nu blev det helt plötsligt mycket roligare att gå till jobbet och funderingarna på att sluta kom av sig. Efter några år, då jag jobbat upp kompetens inom mitt nya teknikområde, blev jag gravid och gick så småningom hem på föräldraledighet.

När jag sen började jobba igen efter 8 månader kändes det rätt skönt att komma tillbaka till samma arbetsplats där jag hade frihet att lägga upp mina arbetstider och arbete så som det passad mig. Men de arbetsuppgifter jag hade haft innan föräldraledigheten hade i princip försvunnit och jag hamnade i nått limbo i väntan på att ”mitt” projekt skulle komma igång. Jag hade alldeles för lite att göra och de arbetsuppgifter som jag fick passade mig inte alls. Dagarna på jobbet var långa och tråkiga och jag väntade bara på att gå hem. Tankarna på att hitta någon roligare tjänst någon annanstans vaknade igen. Men så blev jag gravid igen och jag bestämde mig för att se denna föräldraledighet som en tid då jag verkligen funderade igenom vad jag ville ha ut av mitt arbetsliv. När jag gick hem på föräldraledighet andra gången var jag övertygad om att jag inte skulle komma tillbaka igen.

Jag var redan rätt så klart över vad det var för typ av arbetsuppgifter jag var intresserad av, och jag hade också fört diskussioner med min chef att jag ville få möjlighet att bredda min kompentens. Under föräldraledigheten sökte jag några nya tjänster och blev kallad på nån intervju men jag kände att jag inte var beredd att satsa 200% på jobbet just nu. Jag hade inte heller inte riktigt rätt profil för mina drömjobb.

Men precis som tidigare hade jag tur igen!
Min arbetsgivare behövde fylla på med kompetens precis i den inriktning som jag önskade, så det föll sig väldigt naturligt att jag ”skolades om” när jag kom tillbaka til jobbet. Nu känner jag att jag har jag fått det bästa av två världar. Jag har kvar alla mina fördelar med mina många år i företaget och jag får jobba med precis det jag allra helst vill.
Sammanfattningsvis så kan jag väl säga att anledningen till att jag stannat kvar så länge på samma arbetsplats är möjligheterna till varierande arbetsuppgifter (kombinerat med lite flyt), förtroende från min chef och bra förutsättningar att kombinera jobb och småbarnsliv. Men visst kan jag ibland känna ett sug av nyfikenhet av att se något annat, så om rätt jobb dyker upp någon gång i framtiden då är jag beredd att hoppa på.

Livet är inte en popularitetstävling!

Jag fick ett peppande mail från en man som är intelligent, smart och med integritet. Och med erfarenhet av att stå för sina åsikter.

Han skrev att livet inte är en popularitetstävling och han har så klart rätt!

Jag ska fortsätta leverera mina sanningar, där jag ser att de måste föras fram.

So be it.

Tack, J.

(alltså apropå det jag skrev här och här)

En liten uppdatering

Det verkar som vi kan få andra konsekvenser av vår trevliga eftermiddag i går. Maken ringde nyss och berättade att kusinerna var blivit magsjuka under natten. Så nu ska jag ut och bunkra vitpepparkorn och handsprit och sedan hålla tummarna att barnen inte är smittade.
Men för säkerhets skull får jag hålla almanackan tom under resten av veckan.

Spontana bjudningar - me like

Jag gillar spontana bjudningar för att liva upp vardagen. Här har kommer mina två senaste spontana bjudningar.

På vägen hem från jobbet i går kom jag på den superba idéen att bjuda barnens kusiner med pappa till middag. Sagt och gjort så blev det. Jag åkte till affären och laddade för att göra tacos (på en måndag !). En efter en droppade de in, till slut var vi 3 vuxna och 4 barn runt bordet. Vi åt och hade mycket trevligt. Sen stannade kusinerna kvar och lekte med barnen och makens bror fick en timme att pyssla för sig själv. Och barnen hade jättekul med sina jämnåriga kusiner. Eftermiddagen blev riktigt lyckad för alla parter.

I söndags kväll ringde grannfrun och frågade om jag ville hänga med på bio om 20 minuter :-o Så det var bara hoppa i kläderna och ge sig iväg. Också detta blev mycke lyckat och trevligt, filmen var superbra.

Det är sådant jag vill att livet ska vara. Att inte spara bjudningar till helger och inte behöva planera veckor i förväg. Dessutom om man kan hjälpas åt lite i vardagen är det ett plus i kanten.

Egoism, deduktion

Det kommer dagar/tillfällen i livet då man känner sig stukad, tömd på entusiasm (tro mig, i mitt fall händer det så sällan att jag verkligen förvånas över mig själv).

När man själv (eller någon man tycker om) utsätts för kraftiga härskartekniker eller när man kontinuerligt missuppfattas och tolkas till det sämsta hela tiden (Jante, din energitjuv).
När man "inser" att i livet finns det ta mig tusan inte plats för alla, inte alltid plats för civilkurage eller starka personligheter.

Egoism - vad är det? Att gå ut och förändra världen och rädda liv? OK, jag köper det!
Egoism - vad är det? Att skaffa barn och ta hand om dem? Absolut. Köper det med!
Egoism - vad är det? Att leva, uppenbarligen.

Jag köper dock inte att en sorts egoism skulle vara bättre än en annan. Det tycker jag det är högmod att intala sig.

Anna mitt i en mäkta egoistisk stund. Loving every minute of it.

Kvinnliga entreprenörer

Näringsminister Maud Olofsson har satsat på att inspirera kvinnor till företagande, bland annat genom en lista på ambassadörer som själva är kvinnor och företagare som ska kunna inspirera andra att göra samma sak. Idag intervjuas Monica Renstig, som sedan 2002 ägnat sig åt forskning och studier av kvinnors arbetsliv, karriär- utveckling och företagande i sitt egna konsultföretag, i SvD om kvinnligt företagande.

–Det går inte att inspirera fram fler kvinnliga företagare. Det finns fler anställda som jobbar för att främja kvinnors företagande än vad det finns kvinnliga entreprenörer som lyckats bli stora, säger hon med skärpa.


Mer här om hennes intressanta erfarenheter och synpunkter!

Det kom en kommentar

Barnläkaren säger i inlägget om egoism:

"Otroligt att komma med kritik om att "välja bort sina barn" när det är precis vad majoriteten av alla ni som skriver på denna blogg förespråkar men i det fallet handlar det om ERT behov av att få gå till ett jobb i stället för att vara hemma och ta hand om de barn ni själva satt till världen! Blir verkligt illa berörd."

Jag blir själv väldigt illa berörd och faktiskt mycket besviken över att ständigt bli missförstådd och ifrågasatt i min föräldraroll. Det spelar ingen roll vad jag skriver eftersom åtminstone en läsare redan bestämt sig för att jag är en karriärist i ordets sämsta bemärkelse.

Förtjänar jag inte att ha barn eftersom jag vill ha balans mellan livets alla delar?

Jag måste arbeta för att kunna betala min hyra och köpa min mat. Tyvärr är jag inte född med en förmögenhet vars räntor jag skulle kunna leva gott på utan att förvärvsarbeta. Är det då inte bättre att jag trivs med mitt arbete som jag är tvungen att gå till? Varför måste jag hata mitt jobb för att kunna älska mina barn?

Varför måste dessa begrepp ständigt beskrivas som dikotomier?

Kunskap om världen

Ibland så hamnar även jag som den något tråkiga teknolog jag är i något sorts "sekt-tillstånd". Det har jag gjort idag, min ögon har öppnats grymt och jag har fått en ny idol att följa.

Jag var inne på GP och läste bland deras bloggare då hittade jag den här sidan. Där Navid har lagt upp en länk till youtube och ett föredrag av Fredrik Härén. Hur kan jag ha missat honom?

Efter en sökning så hittade jag fler föredrag på youtube och en hemsida med lite fakta på. Där står det bland annat att denne Fredrik blev vald till årets talare (ihop med Teo Härén) 2007, och har skrivit 6 böcker, så för er är han säkert ingen nyhet, men om det är någon mer som liksom jag har missat honom så var jag bara tvungen att dela med mig.

Nu ska jag ta och lyssna på de andra föredragen, det verkar vara en lagom stimulerande söndagseftermiddags-syssla.

VAB-dagar

Här sitter jag och surfar lite och ignorerar ännu en säsong av Robinson, och det är ju svårt att göra framför TVn eftersom alternativen att titta på är skrämmande dåliga...

Men det är tur att SVD gör allt för att tävla lite med Robinson för alldeles nyss publicerades den här artikeln, som handlar om att det är färre pappor som tar ut VAB-dagar. Sen står det även om de "vanliga föräldradagarna" och att vi i den här takten kommer att ta ut lika många dagar om 50 år.

–Papporna är hemma längre perioder när barnen är små. Nästan var fjärde tvåring har i dag en pappa som är hemma mer än tre månader. Det är dubbelt så många som år 2000. Och vi ser att fler hushåll delar mer jämställt på dagarna i intervallet 40-60.

Fortfarande tar dock männen generellt bara ut en dryg femtedel – 21, 5 procent – av samtliga föräldradagar. Och mer än var tionde pappa har inte tagit ut en enda föräldradag när barnet fyller åtta år och möjligheten upphör.

–Jag tror det kommer att minska med tiden för vi ser hur de två månaderna som är reserverade för papporna styr. Det vanligaste i dag är att ta ut exakt 60 dagar, säger Niklas Löfgren.

Jag är ju inte riktigt för ett tvång att dela helt lika på föräldradagarna, tredjedelsvarianten kan jag nog tycka är bra, men på något vis så stör det mig betydligt mer att pappornas uttag av VAB-dagar har minskat 2 år i följd.

35,6 procent av alla vab-dagar med tillfällig föräldrapenning togs ut av männen förra året, en minskning med nära en procentenhet.

Hos oss är det nästan alltid jag som får ta första dagen, eller åtminstone hemkörning från dagis eftersom jag har bilen. Det känns lite elakt att hämta ett sjukt barn med cykel. Men sen delar vi jämt, troligtvis är det nog så att min man tar ut lite fler dagar eftersom jag ofta har många möten inbokade.

Vad beror det på att så få pappor vabbar? Är det så att mammorna inte litar på sina män när det gäller att ta hand om sjuklingar, eller har papporna så oflexibla arbeten att de inte kan lämna jobben?

Hur ser det ut hos er och varför?

När är det dags att slänga in handduken?

Här i NetWorking är vi oftast väldigt entusiastiska och positiva när det kommer till våra jobb.

Men någon gång under sin karriär hamnar nog de flesta tyvärr i ett jobb eller en situation när man känner att “Nej, det här är verkligen inte för mig“.

Oftast kommer den känslan sig smygande på.

Från att ha sett fram emot att gå till jobbet sa drar man sig inför det på

morgonen. En olustig känsla infinner sig på söndagseftermiddagen och kanske får man ont i magen eller spänningshuvudvärk.

Anledningarna kan vara många. Allt ifrån en chef man inte kommer överens med till arbetsuppgifter man inte trivs med eller kanske för mycket tid iväg från familjen.

Sa när är det då dags att se sig om efter nytt jobb eller t.o.m. säga upp sig utan jobb?

En väninna till mig bröt ihop storgråtande för några veckor sedan när vi frågade hur nya drömjobbet gick. När en annars så positiv tjej är en skugga av sitt forna jag inom loppet av två månader… då är det nog dags att se sig om efter nytt jobb.

Likadant kan jag tycka att om man regelbundet ligger vaken på nätterna och oroar sig, eller man håller på att gå in i väggen, då är det nog dags att se över sin situation.

Tyvärr ser man inte saker och ting realistiskt ibland. Det blir väldigt negativt och man ser inte att man kanske har andra möjligheter.

Jag förstår inte än idag att jag inte bad om förflyttning eller lämnade ett av mina jobb tidigare än jag gjorde. Vi behövde egentligen inte min lön och p.g.a. mitt resande så sågs vi nästan aldrig. Jag satt mot slutet, helt slutkörd av långa dagar utan chans att komma hem på flera veckor, gråtandes på mina hotellrum och längtade hem.

Så… varför sa jag inte upp mig och levde på min fästman i ett par månader tills jag hittat något nytt som passade vår situation mycket bättre?

Tjurskallighet och stolthet kanske? Vad tillför jag utan mitt jobb? Skaffade man sig 300'000:- i studieskulder for att sitta hemma och göra ingenting?

Men det är stor skillnad på att inte tycka om sitt jobb emellanåt och att må dåligt över att gå dit.

Min fråga ar därför till er… Var drar ni gränsen och slänger in handduken?

MVH

Egoism?

Vi skulle arbeta med dilemman, fördomar och självkännedom på en ledarutvecklingskurs jag gick för en tid sedan. Det jag nu ska framlägga här var inte alls det som var dilemmat/uppgiften vid kurstillfället men för mig blev det en intressant frågeställning som jag gärna vill höra vad ni läsare tänker om!

Vi skulle göra en rollspelsliknande uppgift och låtsas vara en styrelse i en BR-förening som hade ett antal kandidater att välja mellan som skulle få/köpa bostad hos oss. Övningen bestod, förstås, i att pröva allas våra fördomar och de sökande var i varierande grad extrema med allt från kriminalitet till negativ inställning.
I gruppen hade vi inga problem att enas om de stora dragen. Däremot tänkte jag och en kollega diametralt olika i en fråga och jag tror bara det var jag själv som märkte det och tänkte på det.

En av de tänkta sökande i rollspelet var en överläkare/direktör på ett universitetssjukhus. Han arbetade även ideellt för SIDA med att ge läkarvård samt stötta sjuka barn i tredje världen. Han var sällan hemma utan la det mesta av sin kraft på sina arbeten.
Jag hade honom som potential till att få köpa lägenhet hos oss i styrelsen men han fick inte det till slut, blev nedflyttad till förste reserv. Han skulle inte ha tid att vara aktiv i föreningsarbetet, slogs det fast i gruppen.

Sedan la en gruppdeltagare till:
-Och en så egoistisk människa vill man ju inte gärna ha som granne!
Jag blev förvånad och undrade vad hon menade med egoistisk, han la ju sin tid på sjukhuset OCH på mycket viktigt samhällsarbete i SIDA!
Gruppmedlemmen svarade med övertygelse:
-Han tänker bara på sig själv, vad han själv vill göra. Inte på sin familj.

Arbetsplats endast för egoistisk sjukvårdspersonal?
Bild med tacksamhet lånad här: http://www.fotosidan.se

Jag lät diskussionen stanna där, det var dags att gå ut för kaffe. Dock hoppas jag på att lyfta ämnet vid tillfälle med denna gruppmedlem eftersom jag tycker det är mäkta spännande att fundera kring! För mig var han motsatsen till egoistisk: han avsa sig tid från familjen för att arbeta med barn vars liv står på spel. För att rädda liv, på barn, istället för att cocoona hemma med sin egen familj endast. För mig är det det som är oegoistiskt. Inte att unna sig tid med familjen.
Allt handlar om vilket perspektiv man har. Det handlar också ånyo om idealism kontra..... ja, kontra vad?
Vilket perspektiv har du?

Det är vår

Det känns som det spritter i hela kroppen just nu. Det är ljust redan när väckarklockan ringer halv sex och ljust till barnen går och lägger sig. Våren har kommit, även om jag vet att det kommer bakslag har jag bestämt att nu är det vår. Även barnen har insett detta och i går tyckte dottern att man borde kunde gå ut utan vinterjacka och byxa för det var vår. Sonen sa att nu är det vår och att nästa vecka blir det sommar.
Så gick vi ut allihop (med ytterkläder) och njöt av solen och åt mellis utomhus för första gången i år. Cyklarna kom fram och barnen cyklade nöjt fram och tillbaks på byavägen.

CV uppdatering

Jag skulle verkligen inte söka nytt jobb nu, men ett spännande jobb i helt rätt riktning kom upp. Och är det inte ofta så att när man minst anar det så kommer tillfället. Mitt CV var tyvärr i ett bedrövligt skick...inte alls uppdaterat och klart att skicka in. Efter några sena kvällar fick jag iallafall i väg ansökan, om än med onödigt mycket stress och ansträngning.

Mitt tips är således att se till att ditt CV är uppdaterat och klart att skicka även om du inte egentligen söker jobb just nu!

Ibland önskar jag att vi hade en hund

När vi har ätit ris här hemma lämnar vi det spillda riset kvar på golvet över natten. Det rasslar jättefint i dammsugaren efter 10-12 timmars torktid. Mycket bättre än att stå på alla fyra och kleta med varmt ris i en blöt disktrasa under köksbordet.

Fast det bästa vore förstås en hund med en stor blöt tunga.
Eller en lite större snuskfobi som omöjliggör ett dylikt upplägg.

Kultur mitt i veckan

I tisdags var jag iväg och såg Svansjön. En mycket vacker stund fick jag i Borås konsertlokal, Åhaga. Det var ren och skär njutning att sitta tyst och bara ta in den vackra musiken och de vackra gestalterna som rörde sig på scenen. Föreställningen fångade mig och jag var närvarande i stunden helt och hållet. För mig är konst också ett sätt att ladda om, ibland nästan som meditation.
Innan föreställningen åt vi en bit god mat tillsammans: svärmor, svägerskan och jag och hade ett skönt samtal.
Allt som allt ett ljuvligt avbrott i vardagen.

OT (så det kan bli...)

I dag har jag varit aktiv: yttre tjänst i princip hela dagen på jobbet (utom den kaffe-kvart då jag meddelade anställd hans lön) följt av lång tågfärd mot skam...
Jojo, jag blev försenad pga stillastående tåg hem och fick springa så mycket jag förmådde uppför backarna till förskolan, lyfta färdig (praise the lord) pojke från förskolans gård, springa nedför grusiga backar med pojke i vagn och inkomma högröd och svettig till pojkens frisör.
Där skulle pojken klippa sig.
Trodde jag.
Pojken visste annat.
Pojken skrek panikslaget i högan sky och en kvinnlig kund tittade på mig som om jag vore barnmisshandlare av rang när jag - jo faktiskt - försökte tala tillrätta, insistera och resonera. Jeeeeee-eeeeeez, vad det inte fungerade.

Bild lånad: http://blogg.aftonbladet.se/534/perma/219941/

Sedan skrek pojken utanför frisören i gott och väl tjugo minuter för att han inte fick det han skulle fått OM han klippt sig... :-o
Dödstrött däckade till slut pojken, som också nått högröd ansiktsfärg om än av annan anledning.
Själv hade jag faktiskt inte långt till tårar heller, om det var av skam eller utmattning eller chockering låter jag vara osagt. Efter det väntade matshopping och matlagning, nu väntar bakning till 50-60 personer (maken har disputationsfest på fredag och jag bakar desserten).
Tur att natten är så lång.

Tur att maken har en så foglig och snäll fru som inte svär eller är iskallt kylig i tonen under mobilsamtal med gallskrikis i bakgrunden. Jo, jag menar det.
Tillbaka till spisen, där jag trivs så väl...

Stressen som barnkalas skapar

När man som jag har barn och speciellt barn som kommit upp en bit i åldern (mitt äldsta är sex år) är det här med barnkalas en ständigt aktuell fråga.

Barnen pratar om sitt eget kalas, kompisarnas kalas, vilka som ska få komma på femårskalaset, sexårskalaset, sjuårskalaset. Självklart vill man bjuda hela klassen, alla kompisar på gatan och alla kompisar i det egna sociala nätverket. På samma kalas, självklart.

Nu vet jag inte hur det är med dig, men själv får jag lite lätt stressmage bara vid tanken på att fler än två extra barn ska springa runt här i huset tillsammans med mina egna sockerstinna telningar.

Jag läste någonstans att det är lagom att bjuda så många barn som barnet är gammalt; tre barn på treårskalaset, fyra barn på fyraårskalaset och så vidare. Men om fyraåringen redan blivit bjuden på fem olika kompisar kalas, då får man ju redan där problem med samvetet. Man vill ju inte vara den där föräldern vars barn aldrig bjuder tillbaka.

En annan stressfaktor när det gäller barnkalas är andra barns kalas. Det går inte att komma ifrån, men det känns lite obehagligt i magen när barnen varit bjudna på temakalas i en hyrd lokal där både clown och trollkarl gjort entré. Då känner jag mig väldigt otillräcklig när mina barn bjuder på lite hemmagjord tårta här i köket.

För att inte tala om hur mycket pengar man lägger på presenter och sånt. Men det och andra stressfaktorer kan ni läsa om här istället, inne på Skriet från kärnfamiljen, som inspirerade till inlägget idag.

Byte av nattningsstrategi

Sedan tvåan kom har vi varit upptagna båda två runt nattning eftersom vi av praktiska skäl nattat varsitt barn. Nu är minstingen över året och det passar bra att lägga henne vid samma tid som storasyster. Eftersom tjejerna delar rum har vi nu övergått till strategin att vi nattar båda barnen samtidigt och nattar varannan kväll. Det är nästan lite komiskt hur stor skillnad denna till synes lilla förändring faktiskt gör, men plötsligt får man ganska mycket egentid varannan kväll och de kvällar man nattar blir det istället en mysig sagostund med båda tjejerna som båda två är lugnare vid nattningen nu när de går och lägger sig samtidigt.

Hur ser nattningsrutinen ut hemma hos dig?