Ett tankvärt blogginlägg

Hittade jag här om att ta sig tid att vara par och inte bara mamma och pappa. Något vi alla kan behöva bli påminda om ibland.
Jag känner i alla fall igen mig i det han skriver om att man vill vara något annat än mamma/pappa och prata om annat än om barnen.

Mia bloggar igen!

Jag kan inte få nog av Mia Skäringer. Jag älskade hennes blogg och krönikor i tidningen Mama, sträckläste boken "Dyngkåt och hur helig som hellst" trots att jag läst stora delar av innehållet i tidigare krönikor och blogg. Nu är hon tillbaka med en ny blogg på Yourlife.

Texterna känns ofta som balsam för mamma-själen, ett exempel är den här från hennes gamla blogg i tidningen Mama:

"Att vara förälder är att hela tiden konfronteras med sina dåliga sidor. Förlåt är det som behövs, "förlåt mig - jag är så dum ibland, förlåt för att jag glömmer att man inte får skälla på barn"
Jag håller med dig men jag tycker också att det där med "dåliga sidor"är vagt. Att vara förälder handlar så mycket om att orka. Orka och tålamod. Om man en gång brister och inte orkar så är det ingen dålig sida. Det är en mänsklighet. Och då behöver man inte säga - förlåt mamma är så dum. Man kan säga. Nu är mamma trött, nu är mammas tålamod slut. Det händer ibland.
För mamma är inte dum om hon inte orkar allt i hela världen hela tiden.
Jag tror att speciellt mammor dömmer sig själva för hårt. Nu va jag dålig igen. Dålig mamma. Dålig mamma. Jag tror vi ofta är alldeles på jävla tok för hårda mot oss själva. Att vi skulle må bra av lite bättre mammasjälvkänsla. Innifrån och ut."

Få ihop det där livspusslet på ”riktigt”?

Vi pratar ofta om livspusslet (jag kallar det så, oavsett det går att få ihop en komplett bild av pusselbitarna eller ej), både här i bloggen och i samhället i stort.
Oftast talas det om att få ihop förskolehämtningar och –lämningar, lunchlådor, arbetstider, föräldraledigheter och eventuellt att gå ned i arbetstid. Det finns lika många idéer och lösningar som det finns par och var och en blir nog bäst salig på sin fason.

Efter att jag flyttat i förväg till södra Sverige (tio veckor i förväg) var det ett annat dilemma jag började fundera över i det där pusslet: känslorna.
Vad gör det med våra relationer allt det här pusslandet, alla dessa deadlines och jäktande och ofta tandagnisslan från barn?
Det har inte lyfts lika mycket, inte i detta forum i alla fall.

Min man och jag märkte, och chockerades över, hur snabbt man tappar det där dagliga och det där nära när man faktiskt lever i veckopendlingsliknande situation.
I vårt fall var det visserligen extremt, eftersom maken både drog förskolerejset, packade ett helt bohag och flyttade detsamma, ensam. Jag på mitt håll arbetade 12 timmar om dagen och reste fyra timmar så vi hade inte tid att prata eller ens en idé om att vårda relationen.

Nu har vi alla landat i samma hem och njuter av varandras sällskap och har det mysigt ihop på kvällar och helger igen. Som extra grädde på moset är det sommar och ljuvligt att ta vara på tiden i Skåne tillsammans!

Två saker slår mig:
De som frågar ”menar ni att det räcker att träffa sina barn ett par timmar på kvällen och så på helgerna?” svarar jag: inte bara RÄCKER det – det är GULD att få göra det!

Andra saken som slår mig är att det är lättare och kvickare gjort än man kanske tror att glida ifrån varandra. Ett fullständigt nytt koncept i min idévärld. Tack och lov hade vi bara tio veckor på detta vis.

I det här ämnet är jag säker på att det finns fler där ute med erfarenheter och tankar. Ös på, jag vill gärna höra vad ni har att säga!

En betraktelse om hur åren rusar samt en analys

Mycket viktigt arbete äger rum i kommunens verksamheter.
Jag är glad och ihärdig i mina egna insatser, liksom många kollegor och medarbetare är.

Min store son tar studenten i morgon och det innebär att jag varit glad och stolt mor åt honom i 19 år. Jag kan inte för mitt liv begripa vart åren tagit vägen eller att han är så stor.

Det finns mycket jag önskar att jag kunde ha gett honom: saker jag inte haft råd att köpa, resor vi inte haft råd att företa. Det finns också livserfarenheter han har som jag önskar han inte haft. Så är livet.
En sak jag dock – faktiskt – inte önskar är att jag skulle ha arbetat mindre eller annat närbesläktat. Jag vet att frågan är en het potatis och jag har vid upprepade tillfällen själv resonerat i frågan kring att ”arbeta mycket”.

Jag har alltid varit intensivt, aktivt närvarande som förälder. Jag älskar absolut och reservationslöst, mina två söner. Jag skulle ta en kula för dem vilken stund som helst och skulle släppa allt jag har för händer om nöd uppstod. Jag lyssnar på deras tankar och bidrar med min omtanke och erfarenhet och jag coachar dem i deras livsval, om de så önskar.

Jag är dock inte hemma varje kväll eller hämtar på förskolan varje dag. Jag går inte på alla föräldramöten och har missat Luciafiranden och utflykter. Det är dock INTE DE SAKERNA som är det viktigaste i relationer, anser jag.

Min 19-åring mailar mig och avslutar med orden ”Jag älskar dig”, han skriver ibland peppande sms till mig att han tycker att jag är en förebild och att jag är ”kool boss-woman”.
Jag uppfattas kanske som förmäten men jag tycker att jag fattat rätt val och att min egen instinkt att ge allt både på jobbet och i hemmet är rätt. För mig.

(Jag tror även att det smittat av sig på nämnde son, då han i ett antal år haft sina mål klara för sig och vetat vad han vill arbeta med och strävar mot det. Även han drar på idén att det ska "gå att förändra världen" och satsar!)

Nu har jag tagit en son fram till student och hemifrån-flytt! Livet svindlar med alla sina perspektiv och upplevelser.

Varför behöver jag då hävda detta här, i bloggen?
Jo, för att jag vill eliminera eventuella trosföreställningar att jag inte av erfarenhet vet vad jag talar om när jag debatterar det här att lägga mycket energi på mitt arbete (som är så viktigt för vårt samhälle och människorna i det samhället) och för att jag vet av egen erfarenhet att förebilder behövs.
Jag suger åt mig av de äldre kvinnor som verkar för sådant som stämmer med mina värderingar och kanske finns det någon där ute som blir stärkt av mina?

(att det finns alldeles fullt av människor som inte blir det, vet jag och det kan jag leva med)

Att hålla kontakten

Under min lilla semester i Norge fick jag chansen att umgås lite med en gammal klasskompis som jag inte sett på många år. Vi hade jättetrevligt och upptäckte att vi bott endast 6 mil från varandra när vi pluggade.

Det fick mig att tänka på hur man upprätthåller kontakten med de kontakter man knyter. För mig är det verkligen ett utvecklingsområde, för det är jag inte alls bra på.

Hur gör ni får att underhålla kontakten med människor ni knyter kontakter med ?

Andra blogginlägg om nätverk.

Privat på jobbet

Hur privata är ni på jobbet?

Många tror att jag är superprivat på jobbet speciellt eftersom jag klär mig i en egen stil. Men jag anser att jag bara klär mig väldigt praktiskt (inte snyggt och inte trendigt). Jag vill inte ha snygga och dyra kläder på jobbet då jag emellanåt hamnar nere i någon lerig schakt.

Men imorgon är ett typexempel på när jag tycker att jobbet inkräktar på mitt privatliv. Vi ska ha konferens med några entreprenörer som vi anlitar ofta. Konferensen är på ett supermysigt litet hotellställe och självklart så skall det badas i den mysiga pooldelen mellan konferensen och middagen.
Det kommer inte jag att göra. Varför undrar säkert många. Jo, för att det är den privata Linda som älskar att bada, speciellt i mysiga poolar (men då med min man) eller i roliga vattenrutschkanor. Hade det varit ett stort ställe som var lite mindre intimt, eller om det bara hade varit med min avdelning så hade jag kanske tänkt på det en gång till. Men att mysbada med de som man kanske 3 månader senare kommer att sitta och förhandla med känns grymt konstigt.


Den privata Linda har även håret utsläppt ganska ofta (och inte uppsatt som på jobbet) och på somrarna har jag ofta klänningar (men aldrig på jobbet, det spelar ingen roll hur varmt det är).

Var drar ni gränsen mellan ert jobbjag och ert privatjag?

Delat ledarskap

Japp, nu sitter jag här och har tagit ett litet "karriärsteg" igen. Om det räknas så när man genom en omorganisation går från 7 underställda till 19 underställda men är kvar på ungefär samma "nivå"?

Borde jag inte vara superglad? Jo, det kan man tycka och det är ju vad jag vill men...
... i nästan tre års tid har jag i princip haft ett delat ledarskap med en kille som har varit chef för min parallellgrupp. Det har varit alldeles underbart och nu känns det bara tomt.

De här tre åren har präglats av många korta och långa samtal, lätta och roliga men också tunga och jobbiga. Vi har båda haft personalansvar för hela gruppen under den andres föräldraledigheter men inte heller då har vi varit helt ensamma med våra beslut eftersom den andre bara har varit ett telefonsamtal bort.
Vi har inte alltid haft tyckt likadant men alltid respekterat den andres åsikter. Vi har bollat ideér och strategier och det har alltid känts som om summan har blivit större än delarna. I en artikel på chef.se listas tre viktiga kriterier och dessa inser jag nu att vi verkligen lever upp till.
1. Gemensamma grundvärderingar
2. Absolut förtroende för varandra
3. Prestigelöshet på alla plan

Nu har jag personalansvar för hela "vår grupp" samt ytterligare några individer och det känns så tomt. Min chefskollega är inte långt bort utan i samma ledningsgrupp och vi kommer troligtvis (om han känner samma tomhet) fortsätta ha varandra som bollplank. Men en sak som är tydlig för mig nu, det är att ett mer uttalat delat ledarskap troligtvis skulle passa mig som handen i handsken. Inte för att slippa ifrån tråkiga, jobbiga uppgifter och inte för att jag inte vågar fatta jobbiga beslut utan för att de tråkiga, jobbiga uppgifterna blir roligare om man delar dem med någon och de jobbiga besluten blir bättre underbyggda om de har bollats lite först.

Därför glädjer artiklar som den här mig oerhört. Kanske ska vi söka nästa jobb ihop?

Ladda om för en ny vecka!

Jag tillsammans med en av "de allra bästa" :-)

Hur ser din ultimata omladdning inför en ny vecka ut?

Många har fredagen som sin favoritdag för att det är dagen före lördagen... Denna underliga logik har jag svårt att begripa: om lördagen är så bra att fredagen - bara på grund av sin närhet till lördagen - blir en favorit på grund av just det: borde inte lördagen vara veckans bästa dag då?

Hur som helst: lördag är nog min favoritdag eftersom jag är helt ledig, tar lång mysig frukost och sedan i bästa fall orkar vara vaken en stund på kvällen och inte däckar kl. 22 i soffan.

Den här lördagen hade vi några av våra bästa vänner hemma på middag och det blev sent och givande och roligt i en underbar mix - en underbar och alldeles perfekt lördag alltså!

Söndagen, idag, blev också en toppenomladdning inför stundande arbetsvecka, som sig bör. Vi var hembjudna på brunch till ytterligare andra av de vänner vi räknar som våra bästa och i fem timmar åt vi, drack Bloody Mary och njöt av varandras sällskap (att våra tre söner flög runt och rev stället, tänker vi bort...!).

Jag känner verkligen att det var en perfekt mjukstart på en ny vecka: att koppla av, inte bry sig om städ/disk/tvätt att lyssna och berätta och att argumentera och vädra åsikter. Jojo, alla vi fyra runt brunchbordet har åsikter, det är ett som är säkert.

(hmmm, nästa gång får jag försöka att komma ihåg att lyfta kvotering på dagordningen, så får vi se var det landar!!).

Hur ser din perfekta söndag och omladdning ut?

Gå vidare i karriären

Här ska jag bo och fortsätta spana in i framtiden.

Ja, det var visst lite stiltje här ett litet tag, personligen märkte jag det inte ens eftersom jag haft så fullt upp...

Jag har fått nytt jobb och ska byta 26/4! Det är dock inte det enda jag byter då: jag byter också stad, hus, "familjekonstellation" och - det känns nästan som att jag byter - liv.
Vi som bott i vårt älskade hus i vår älskade lilla förort i 1,5 år ska göra oss redo att sälja. Vi ska också göra oss redo att köpa, i Skåne. Maken och jag ska även ordna varsitt boende kvar här i trakten åt varsin vuxen son (och jag ska hjälpa min vuxne i jobbsökeri) och vi ska ordna ny förskoleplats åt liten son. Flytt och packning är ord som börja röra sig i skallen igen. Jag kommer under senvår och försommar att veckopendla, troligen, så även ett sådant boende ska jag söka upp.

Varför? Jo, maken fick veta att hans företag flyttar inom överskådlig framtid så då började jag söka de tjänster som dök upp i regionen som verkade riktigt roliga och spännande; ett naturligt nästa steg. Och, go figure, jag fick en av dem!
Det är i sanning ett riktigt drömjobb för mig med så intressanta arbetsområden och -uppgifter och med vad som verkar vara en bra chef. Bra chefer ska man ju, som bekant, försöka välja.

Så när allt sorterat in sig i sina fack med alla bostäder, sysselsättningar, klaffande datum och kostnader (huva) så kommer jag nog unna mig att tänka lite mer på allt galet KUL som väntar!

Förutom jobbet och att det ligger i en spännande stad nära kontinenten, så är det tokKUL att jag flyttar tillbaka till den trakt där jag bodde under de viktiga barndomsåren när jag var 7-14 år. Jag flyttar "hem" till fantastiskt goda barndomsvänner och barndomstrakter som fortfarande, vid denna höga ålder av 39, rör mig till tårar varje gång jag kommer dit.
Redan i helgen ska vi njuta av husvisningar i en äkta sommaridyll och jag kan se för mig hur vi i sommar promenerar ned från "vårt hus" till en fantastisk sandstrand i ett semesterparadis och kallar det "hem"!

Farhågor för yngste sonen som gillar sin förskola och sina kompisar skarpt har jag självklart och döm om min förvåning när vi talade med sonen en vecka efter att vi berättat om Skåne och flytt och han säger:

-Jag tycker det är joligt att flytta!

Sicken pojke! Livet är i sanning spännande att leva.

Det fanns ingen kontenta eller sens moral i det här inlägget, skrivet från sjuksoffan, ser jag. Har ni tips på var jag finner inackorderingsrum, andrahandslägenheter eller annat åt stora sönerna, dela gärna med er!

Män är svin eller svin som råkar vara män?

Ketchupmamman heter en väldigt rolig och läsvärd blogg. Dagens inlägg handlar om ansvarsfrågan när män beter sig som svin.

"Inspirerade av detta ämne ställde Hallå p3 idag den provocerande frågan “gör kvinnor män till svin?”
Eller ja, jag trodde att det var en provocerande fråga. Men efter en stund insåg jag att svaren var de mest provocerande. En lyssnare ringde in och påpekade att trots att det nu är 2010 så är det fortfarande mammorna som tar det största ansvaret när det gäller barnens fostran. Ville hon med detta säga att papporna borde ta ett större ansvar? Nej, kontentan var tydligen att om det nu var mammorna som fostrade, så var det även mammornas fel att små pojkar växte upp till svin. Mammorna måste ta ett större ansvar för att uppfostra pojkar till att bli bättre män, konstaterade lyssnaren belåtet."

Läs hela inlägget här, och glöm inte kommentarerna som är ovanligt bra.

Krönika av Jenny Östergren

Första gången jag läste Jenny Östergren var i boken Uppdrag Mamma som kom precis innan jag fick mitt första barn. Jenny hade skrivit ett av de bästa inläggen i den boken, och jag tycker fortfarande att hennes krönikor är läsvärda och ger ett nytt perspektiv.
Nu har hon skrivit om huset och familjen där hon ger en träffsäker analys av 00-talets boligprojekt. Jag tror säkert vi känner igen oss allihop.
Skriet från kärnfamiljen har också skrivit om ämnet här.

Unni Drougge om 00- talet

Det har inte slagit mig förrän nu att vi går in i ett nytt decennium. Att 00 ska bli 10-talet. Unni Drougge ger sitt perspektiv på 00-talet här. Kontroversiellt och rakt men ändå läsvärt och tänkvärt.

Samtidigt slog reflexionen in och jag började fundera på vilket kliv som tagits mellan 1910-talet då en hel del av mina vårdtagare är födda och 2010-talet vi går in i nu. Undrar om någon generation har varit med om en liknade utveckling ? Två världskrig, radio, tv, www, elektricitet, indraget vatten och bilar är några av de saker som dykt upp under dessa 100 år. En utveckling det nu visar sig inte är bra för våra gemensamma resurser.
Vad ska de kommande 1o åren handla om? Klimathot, befolkningsväxt, pandemier och ett allt mer specialiserat och individuellt samhälle? Vad tycker de födda på 1910-talet om den värld de nu står i färd med att lämna ?

Apropå bröllopsdagar

Linda skrev igår om funderingar kring bröllopsdagar - vem som ska planera firandet och huruvida det står i relation till vem som friade. Rolig tanke, tycker jag, eftersom jag aldrig satt dessa händelser i relation till varandra!

Idag är det jag och min make som har bröllopsdag!

För nio år sedan gifte vi oss och det är drygt tio år sedan han friade. Har detta faktum inneburit att han tagit ansvaret för våra firanden? Knappast. I den mån någon tagit ansvar för det, har det nog varit jag.

Förra året arbetade jag kväll och ankom till hemorten med tåg vid 20:15 och se det året överraskade maken mig gravt! Med uppdukad middag i baksätets lilla nedfällbara brickbord (eller vad det heter) hämtade han mig vid tåget och tog med mig på biltur till hemligt mål. Det visade sig sedan bli VIP-salongen på Bergakungen och en visning av Daniel Craig.

Nej, förlåt, James Bond... ;-)

DET var en bröllopsdag som hette duga och just vad man alltid behöver.

I år blir det inte så. Lillsonens förskola ringde för en stund sedan och sa att den pojke vi lämnat idag, i tron att han var frisk, inte alls var en frisk pojke. Maken är i detta nu på våg för att hämta honom. Så för oss blir det nog inte ens ett glas vin denna bröllopsdag... Kanske hinner vi se en film?

Hur brukar ni, kära läsare, fira sådana dagar?

Bröllopsdag idag

Jag har en liten fundering... om det var jag som friade till min man, är det då jag som skall uppvakta honom på våra årsdagar?
Eller vad är det som gör att så många tycker att männen skall uppvakta sina fruar?

Här har vi faktiskt gemensamt beslutat att ta det lugnt i år då vi vadar i tvåbarnsstress, barnkalas och vattenläckor. Men bara så jag vet om jag förväntas uppvakta min man nästa år :-)

Vänner

Igår flängde jag till Skåne tur och retur.
Jag hade ett möte kl. 10:15 så jag gick upp så arla som 04:20 (huva!) och slumrade gott på tåget hela vägen.
Efter mitt möte hade jag stämt träff med gamla bästisen från barndomen (jag bodde i Skåne från det att jag gick i tvåan till jag gick i åttan) och under de 25 år som gått sedan flytten därifrån är våra träffar lätträknade.

Hur som helst, igår åkte jag till henne och vi åt lunch i hennes hem och talade om livet, barnen, arbete och kärleken.
Det slog mig att som barn kan man konsten att välja vänner! Maken till kvinna får jag leta efter. Min gamla vän är varm, mjuk, opretentiös, positiv och full av lycka och harmoni. Hos henne finns inte ett spår av Jante.
Vi två har valt olika liv och olika karriärvägar men respekten oss emellan var total, precis som förståelsen för varandra.

Hennes mamma kikade förbi (henne har jag alls inte sett på 25 år) och då både hon och jag blinkat bort tårarna konstaterade hon, på sitt visa sätt, att ”det är något speciellt med barndomsvänner”. Så sant.
Min vän och hennes man erbjöd mig att göra dem sällskap på en fest de var bjudna till på kvällen, vilket jag till min sorg var tvungen att avböja då jag skulle hem till familjen igen.

Vad har detta med karriär, livspussel, jämställdhet att göra, undrar kanske du nu?Jag vet inte – kanske inget alls. Men en hyllning till vänskap är det och är det något jag värdesätter så mycket att det svindlar, är det vänskap. Solid, äkta, pålitlig vänskap, det är som ett varmt bad att sjunka ned i och bättre återhämtning än så är svår att tänka sig!

Kärlek på jobbet....?

Nu när debatterna går heta här i bloggen så jag tänkte slänga in ännu en tvistefråga. Kärlek på jobbet, är det ok? Eller egentligen är väl frågeställningen – hur sköter man det snyggt! För det är ju tyvarr inte så enkelt som att välja att inte bli förälskad.

Aftonbladet skrev nyligen en artikel där detta behandlades. Tydligen så anser över hälften av alla chefer att kärlek på jobbet skapar problem. Däremot var det inte lika många som tyckte att man hade rätt att lägga sig i de anställdas privatliv.

På många av de arbetsplatser jag har jobbat på har kärlek på jobbet förekommit. I några fall har man delat på de tu och i andra har en blivit chef över den andra. Några problem har jag dock inte upplevt hittils.

Fast själv skulle jag nog helst undvika att jobba jämte någon som var tillsammans med chefen måste jag erkänna. Jag skulle heller inte kunna jobba för min man eller vice versa. Det tål faktiskt inte att tänkas på hur dåligt jag antagligen skulle hanterat det.

Hur har ni upplevt kärlek på jobbet?

Blanda inte ihop privatliv och arbetsliv

Det kan tyckas tråkigt att inte bli nära vän med sina kollegor, och det är inte heller vad jag rekommenderar men tänk efter vem du litar på på arbetsplatsen.
Helt ärligt, hur många av dina kollegor skulle du hålla kontakten med om du inte längre jobbade kvar?
Hur många skulle vilja hålla kontakten med dig?
Vem skulle sticka ut hakan för dig?

Om en kollega ber dig att framföra en åsikt, ifrågasätt varför kollegan inte kan framföra den själv. Det är väldigt lätt att bli manipulerad och att bli utnyttjad, speciellt om man har lätt att lita på folk och gärna sticker ut hakan och säger ifrån.
Jag har själv lätt för att lita på folk men vissa har fått mig att fundera både en och två gånger om det finns någon sorts dold agenda.
Ett exempel är en gammal chef jag hade.

Jag var aktuell för en ny tjänst, den nya tjänsten innebar att jag bytte chef.
I ett samtal med min dåvarande chef föreslog han att jag även tog med mig en kollega till den nya avdelningen. Chefen menade att han då förlorade sina 2 bästa men att det skulle vara bra för mig att få med mig någon så pass kompetent till den nya avdelningen. Jag var glad över mitt nya jobb och tyckte att chefens förslag var bra så jag gjorde som han föreslog och ställde krav på min nya avdelning att även kollegan skulle följa med.
Så här i efterhand har jag funderat på om chefen inte talade i egen sak. Kollegan är oerhört skicklig och kompetent, men även egensinnig och "svårstyrd", något min chef hade svårt med. Hans jobb blev mycket lättare när han blev av med kollegan och kanske utnyttjade han min situation för att lösa sin egen?

Så ett råd på vägen är, blanda inte ihop arbete och privatliv alltför mycket, och försök att lämna känslorna hemma.

Nätverksmiddag

Ikväll är det åter dags för en nätverksmiddag, denna gång i Stockholm.

Vi träffas en hel del, både via chat, forum och IRL.

Med och utan barn och respektive, i olika delar av Sverige och utanför Sverige.

Vi har haft middagar, luncher, lekträffar för barnen och en Spa-helg.

Gemensamt för alla dessa är att man blir glad, uppiggad, inspirerad och peppad.

Tack för att ni finns tjejer!!

Kollegor som trycker ner i stället för att backa upp

Jag har turen att ha världens bästa kollegor. Jag har aldrig tidigare trivts så bra ihop med de människor jag jobbar tillsammans med varje dag. Vi hjälps åt, tar hand om varandra och skrattar ihop.

Annika Marklund skriver i Aftonbladet om hur det känns när kollegor trycker ner en och hur bra det känns med de kollegor som hjälps åt, då är ingenting omöjligt att lösa.

Vardagslyx

Att komma hem till ett skinande rent hem efter arbetsdagen är verkligen en vardagslyx som jag aldrig skulle byta bort. Den där onsdagen varannan vecka då jag möts av en doft av rengöringsmedel när jag öppnar ytterdörren är fantastisk!

Om din arbetsgivare erbjuder hushållsnära tjänster som löneförmån ska du acceptera, det bara är så. Eller anlita en egen firma.

Glöm pigdebatten och köp lite vardagslyx som förenklar livet.