Arbetslös = hemmafru ?

Hittade det här blogginlägget hos Spenatmamman, en blogg jag följer. Hon skriver så bra om vår tids förväntningar på kvinnor.

Jag känner igen det från då jag själv sökte jobb och hade två små barn. Jag försökte klämma ihop att skriva ansökningar de timmar tösen sov och storebror var på dagis. Inte helt lätt då söka jobb inte bara handlar om att skriva ansökningar, utan även att nätvärka och vara ute och visa upp sig.

Att barn till arbetslösa behöver mer tid på dagis än 15 timmar håller jag med om, sen kanske jag är osäker på om barn till föräldralediga behöver mer än 15 timmar, men det är en helt annan diskussion.

Mot framtiden?

Ofta får man höra att när man blir uppsagd och av med jobbet så behöver det inte bara betyda slutet på något utan kan också vara starten på något nytt, en oväntad chans att gå vidare. Det kanske dyker upp nya möjligheter som man inte visste fanns eller det nya jobbet som man får visar sig vara drömjobbet.
Jag är ännu inte där, utan mer i den fas där jag funderar mycket över vad jag ska göra i framtiden. Nu när jag ändå måste hitta ett nytt jobb så vill jag passa på att komma fram till vad det är jag verkligen vill göra. Jag hade ju ett jobb som jag trivdes bra med och som jag gärna hade fortsatt med, men när läget förändrades så har väldigt mycket tankar och funderingar kring framtiden kommit upp.
Hur jag ska ta mig dit, till det där nya drömjobbet?
Som jag ser det finns det tre alternativ.

1. Invänta drömjobbet
Okej, lite flexibel får jag kanske vara, men tanken är att bara söka de jobb som jag verkligen vill ha. Då fortsätter jag i ungefär den riktning som jag arbetat den senaste tiden. Men eftersom jag är ganska spretig i min profil, med lite för lite tyngd inom ”rätt” område, och arbetsmarknaden inte är precis glödhet just nu är jag rädd att det tar lång tid innan jag hittar ett nytt drömjobb.

2. Börja plugga
Antingen att helt byta typ av arbete, och till exempel läsa till lärare, eller bredda min kompetens inom de områden som jag är intresserad av att jobba med. Men om jag börjar plugga får det stora konsekvenser på vår ekonomi och jag vet inte om jag orkar påbörja nått helt nytt.

3. Ta första bästa jobb
Då söker jag alla de jobb som eventuellt kan passa min profil. Jag tänker att det borde finnas något som kan passa in på det jag gjort tidigare. Men problemet med detta är att då måste jag troligtvis gå tillbaka till arbetsuppgifter liknande det som jag gjort tidigare på min nuvarande arbetsplats och som jag inte trivdes med.

Just nu lutar det åt att det blir nån kombination av 1 och 2. Än har jag tid på mig och känner att jag kan koncentrera mig på att söka de jobb som jag tycker verkar intressanta. Och så har jag sökt in till några distanskurser på universitetet som jag planerar att läsa nästa termin, allt för att höja min kompetens. Sen får jag se var jag hamnar.

Saved by the bell

Idag pratas det å ena sidan om att konjunkturen vänder, å andra sidan om att arbetslösheten kommer öka i höst. För en vecka sen kom de tråkiga beskeden på min arbetsplats. En trettioprocentig personalneddragning innebar att många av mina kollegor fick beskedet att deras tjänst inte längre finns kvar. Själv kom jag undan med blotta förskräckelsen, min avdelning blev sparad. Kanske på grund av min chefs goda relation med sin chef, kanske på grund av att vi jobbar med något som anses vara ett satsningsområde, eller kanske för att vi är så få (två personer) att man inte ville minska mer på den gruppen.

Oavsett så sitter jag säkert just nu, medan ett tiotal kollegor blir av med jobbet. Många av dem är både äldre och mer erfarna, så det känns väldigt konstigt att vara en av dem som blir kvar. De går med största sannolikhet igenom allt som Linda skrev om för ett tag sen, och just nu är det självklart mycket bitterhet som lyser igenom under luncher och fikaraster.

Jag vill vara hjälpsam och optimisten i mig vill gärna komma med klämkäcka förslag, men jag försöker lägga band på mig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa personer nu hittar andra möjligheter och uppgifter, trots att flera av dem är mellan 55 och 60 år, och därmed kanske inte högvilt på arbetsmarknaden.

Vad är er erfarenhet, är det tjänstemännen som får stryka på foten nu, trots att det pratas om bättre tider? Arbetslösheten sägs ju ha viss fördröjning i förhållande till konjunkturen.