Att kombinera ansvar och föräldraskap

Hon har definitivt en poäng, Unni Drougge, när hon skriver om "Curlande föräldrar". Det handlar om folk som har nyckelpositioner på sina jobb och låter allt falla när de blir småbarnsföräldrar:

"Jag misstänker att det är när barnafödandet skjuts upp i åldrarna som detta moderna problem infinner sig. Dagens föräldrar har redan kommit en bra bit i karriären. Barn har betraktats som en kvinnofälla av det enkla skälet att kvinnor hamnar på efterkälken i yrkeslivet. Kanske vi ska ta och acceptera att barn faktiskt inte passar in i karriärstressen. Kanske ska småbarnsföräldrar med nyckelpositioner tagga ner och lämna sina chefsstolar. Gå ner i arbetstid och lämna över en del av sina yrkesmässiga befogenheter till de yngre och piggare. Istället för att lägga sin bristande förmåga i knät på oss som faktiskt behöver deras kompetens.

Jag har fullgjort mitt uppdrag som småbarnsförälder. Varför ska jag då behöva ta ansvar för andras föräldraskap?"

Men även om jag ser problemet och kan förstå det så tror jag att det går att lösa om man bara är vuxen nog att inse att även arbetet innebär ansvar. Jag har sett duktiga chefer som både vabbar och hämtar på dagis utan att för den sakens skull missköta sitt jobb. Det kan handla om att man tar enstaka möten per telefon, finnas tillgänglig på telefon och email och har någon att delegera till. Jag brukar själv lösa saker så när något oförutsett inträffar, det är väl det som kallas att ta ansvar?

Sen tycker jag även att det kan vara värt att fundera över att man inte kan klara av allting samtidigt och försöka att anpassa både jobb och fritid så att det faktiskt går ihop.

Vad tycker du?

Söka jobb i nätverket

Förra veckan fick jag ett mail från en kompis jag gick gymnasiet med. Vi brukar höras någon gång per år, äta en lunch och uppdatera varandra om vad som händer i livet och arbetslivet.

Den här gången var hon lite mer konkret och undrade om jag kände till några lediga jobb som jag kunde tipsa henne om eftersom hon är intresserad av att flytta på sig.

Min spontana tanke var att jag inte hade någon aning om lediga tjänster, det var länge sedan jag sökte jobb och var inte alls uppdaterad.

Men dagen efter var jag på en lunch med några gamla kollegor och det kom fram att de just nu söker en ny medarbetare. Jag tänkte förstås direkt på min gymnasiekompis och tipsade om henne.

Samma dag, på eftermiddagen, hade jag ett möte med en leverantör. Hon jag skulle träffa var lite sen till vårt möte och ursäktade sig med att de just nu är i en rekryteringsprocess och träffar kandidater. Jag frågade lite mer och det kom fram att min kompis faktiskt skulle vara som klippt och skuren för jobbet. Självklart tog jag kontaktuppgifter och vidarebefordrade till min kompis.

I fredags var det dags för ännu ett möte och där framkom det också i det informella samtalet vid kaffemaskinen att företaget söker folk av precis den sort som min kompis är.

Vad vill jag ha sagt med det här då?

Jo om du känner förtroende för någon i samma bransch och du är ute efter förändring. Tveka inte inför att berätta att du letar efter nya utmaningar. Du vet aldrig vad som dyker upp i nätverket efter en sådan bekännelse.

Gästinlägg Jenny: Del 9 - Ruta ett

Så, nu har jag gått hela varvet runt: Två externa jobb och ett internt har jag sökt. Hoppade av det ena externa och ratades av det andra, och nu vet jag att det interna jobbet, en våning från där jag finns nu, inte blir mitt det heller. Och det är okej.

Vad har jag då fått ut av den här karusellen?

• Jag har fått syn på en roll som är ny för mig: konsultrollen lockar, särskilt inom rekrytering, organisation och ledarskap. Har en lunch bokad med en bekant som finns där, det är väl det hetaste spåret just nu.

• Den interna tillsättningen gav mig så mycket bekräftelse man kan få utan att erbjudas jobbet: en kanonbra intervju får jag höra, och att jag kom god tvåa i hård konkurrens. I samtal med högsta chefen blir jag ombedd att för allt i världen sitta i omorganisationsbåten max ett halvår så hoppas han under den tiden kunna erbjuda den roll jag vill ha. Egomat som smakar gott!

• Framför allt blir jag klar över vad jag vill och var skon klämmer i min nuvarande roll. Och får tillfälle att förmedla det till högsta chefen, och senare till min närmaste chef: Jag gör många saker rätt men undrar om jag gör rätt saker. Jag saknar nämligen det brinnande engagemanget för det som faktiskt är mitt huvuduppdrag. Sköter det, visst, men är inte sugen på att grotta ner mig, söker mig istället uppåt/åt sidan till andra saker som väcker min passion. Det känns inte riktigt schysst. Och nu har förändringsbollen satts i rullning i mitt huvud. Ungefär så sade jag, och som alltid känns det härligt att kunna vara ärlig!

Något löfte om ett halvårs trohet gav jag aldrig, men visst kan jag försöka träna tillit och tålamod genom att inte rusa iväg in i armarna på något nytt. Jag utgår inte heller från att drömjobbet kan konstrueras i min befintliga organisation, även om ambitionen kanske finns hos ledningen. Jag vill ju verkligen inte att det ska kännas just konstruerat utan givande och viktigt för mig och för organisationen. I den omorganisation som pågår finns en massa andra aspekter och individer att ta hänsyn till, så jag tar inget för givet.

Tills vidare stannar jag tydligen här, på ruta ett, sittandes i båten eller hur man nu vill uttrycka det. Uppmaningen gräv där du står får bli mitt mantra ett tag framöver. Om det rör på sig inom den närmaste tiden återkommer jag gärna, om inte får jag tacka så mycket för ert ressällskap i denna … loop, från ett nuvarande jobb och tillbaka igen!

Vilken introduktion har ni fått när ni bytt jobb ?

Nu efter drygt en vecka börjar jag förstå att jag ska ta ett nytt steg i min karriär snart. 1 november börjar jag jobba 20 % som enhetschef samtidigt som jag jobbar 80 % i mitt nuvarande jobb. Jag går alltså upp till heltid under två månader för att kunde få till en introduktion med nuvarande chef före hon slutar.

En bra introduktion är viktig för hur smidigt man kommer in i sitt nya jobb. När jag började jobba för 10 år sedan fick jag ingen introduktion i det jobbet. Jag slängdes in med huvudet före i jobbet, hade kollegor jag kunde fråga, men fick ingen chans att vara ny. Det gick ju det också, på ett vis, men är inget jag kan rekommendera. I mitt nuvarande jobb fick jag en bra introduktion och kom därför snabbt in jobbet. Så snabbt att jag inte räknades som ny särskilt länge.

Hur länge ska man räkna med att det tar att komma in i ett nytt jobb ? 100 dagar ? Ett år ? Inte vet jag, bara att man ska få vara ny på ett jobb och få ställa "dumma" frågor. För många gånger kan "dumma" frågor ge nya idéer för utveckling.

Visst känns det pirrigt nu, man undrar vad man ger sig in i. Och undrar vad ni har för tips inför att man ska starta ett nytt chefsjobb ?

Träffa fyllekompisar på konferens

Jag har precis varit på en ganska liten konferens (ca40-50 deltagare). Vi kom lite sent på grund av ett sent tåg och sen i första pausen så kommer det fram en kille (man?) till mig och började prata med mig som om han verkligen kände mig...
..lite stressad läser jag på hans namnlapp och efter några sekunder så kommer minnesbilderna fram.

Minnesbilder från fester, förfester, efterfester, efter efterfester osv.

Dvs en av alla dessa fyllekompisar från universitetet som jag inte har ägnat en tanke av min dyrbara tid de senaste 10 åren.
Efter att ha pratat väldigt civiliserat hela rasten och agerat som de yrkesmän vi är nu så kan jag villigt erkänna att jag inte kommer ihåg mycket av föredraget som kom efteråt. Det var många minnesbilder och inte bara från det gänget utan från andra personer som jag skulle vilja springa på någon mer gång i livet men som jag inte har någon naturlig koppling till.
Så om någon noterade en småleende tjej under något tråkigt teknikföredrag någonstans i sverige i onsdags så var det kanske jag ;-)

Kul och kreativt samspel

Utveckling sker inte bara på arbetsplatsen utan även på hemmaplan. Ja, i alla fall i min familj. Jag och maken arbetar båda med kommunikation, fast utifrån lite olika perspektiv. Vi befinner oss i samma sfär, men i lite olika hörn av den och med något olika bakgrund och kompetenser. Han är ekonomen med marknadsinriktning som arbetar med politisk opinionbildning - jag är kommunikationsvetare med skrivbakgrund som jobbar med omvärldsfrågor. Vi kompletterar varandra väldigt bra och hjälps åt att stöta och blöta jobbfrågor hela tiden.

Ni ska höra när vi kommer i gång här hemma - det är som att ha ett internt möte på en pr- eller reklambyrå där strategen och kreatören bollar idéer och upplägg. Vi har jättestor nytta av varandra och det är jag otroligt glad över.

Min mans senaste projekt är en tidning för Svenska Teknik&Designföretagen, som släpps nu precis innan Almedalsveckan drar i gång. Oh, vad kul det har varit att få följa den processen, ge feedback och faktiskt till och med komma med ett namnförslag på tidningen som i slutändan var en av två finalister. Nu blev det inte det namnet, men det var ändå väldigt kul att jag, hans fru och "companion in crime", kom på något som de inte hade tänkt på.


Jag är nyfiken - är det fler här som är som vi? Eller står ni och era partners alldeles långt i från varandra för att det ska fungera?

Går det verkligen ihop?

Ingenjören skriver en artikel om TCO:s jämställdhetspanel och svårigheten att få ihop tiden som småbarnsförälder.

"På ett seminarium arrangerat av TCO:s jämställdhetspanel i förra veckan diskuterades de ökade kraven på föräldrar som arbetar. Samtidigt som vi tenderar att jobba mer övertid jobbar vi också mer hemma. Hemarbete drabbar i första hand kvinnor som fortfarande har huvudansvaret för barnen och hemmet. I år ligger den obetalda övertiden på 3 procent liksom den gjorde under 2004 och 2005 men då rådde högkonjunktur."

Man presenterar en rad olika lösningar t ex "all inclusive"-dagis och utvecklat RUT-avdrag. Personligen har jag inte upplevt att kraven på föräldraengagemang i dagis varit ett hinder i vardagen, men vi kanske har haft tur med dagis? Frågan är hur det utvecklas nästa år när äldsta dottern börjar skolan och vi ska koordinera hämtning, lämning, lov och firande av diverse högtider på 2 olika ställen?

Helene Sigfridsson är generalsekreterare för organisationen Makalösa föräldrar och sitter också med i TCO:s jämställdhetspanel. Hon skrev en uppmärksammad debattartikel om detta på Newsmill för en tid sedan.

"Vi föräldrar är gisslan i aktivitetshysterin. Kommer vi inte, eller missar vi en matsäck blir barnen ledsna. De allra flesta föräldrar riskerar hellre problem på jobbet. För barn är det ett stort svek att inte se sina föräldrar i publiken när man sjunger Idas sommarvisa. En väninna mejlar mig om ångesten hon kände när hon missat föräldrafikat för att de packat ihop en timme tidigare än meddelat. Hennes dotter hade gråtit av besvikelse. Det är känslor som förtjänas att tas på allvar."

"Jag fick en aha-upplevelse när jag läste att typ hälften av alla småbarnsmammor som arbetar deltid. Då fattade jag att det var dom mammorna som alla lappar från förskolan riktade sig till. Men jag vägrar gå ner på deltid för att hinna med obligatorisk bakning.
Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, och sedan få massa kvantitets- och kvalitetstid tillsammans på våra egna villkor."

Jag har funderat på hur alla ensamstående får ihop jobb med dagistider och vab. Eller alla som inte är ensamstående men som saknar möjligheter till flextid och att jobba hemifrån.

Går det överhuvudtaget ihop?

Tre hattar!

Just nu har jag tre hattar på jobbet:

En "gammal" roll där jag ska avsluta en Lean-ackreditering de närmaste veckorna; nya uppdraget som ska lämnas över till någon (ännu icke identifierad person) och nya rollen där jag ska ta över en grupp under min kollegas mammaledighet (som började tidigare än väntat på grund av sjukskrivning).

Jag försöker hinna med genom att prioritera det viktigaste. I nya jobbet prioriterar jag veckovisa teammöten med gruppen (som är väldigt självgående och tyckte att varannan vecka skulle vara nog) och ledningsgruppsarbetet (för att komma in i hur den fungerar och tillvarata mitt teams intressen i till exempel budgetarbetet).

I gamla rollen har jag redan lämnat över det mesta; men ackrediteringen ska 'banne mig' bli klar!

Resten av tiden lägger jag på integrationsprojektet, där det brinner lite mer i knutarna, med tighta deadlines och såväl interna som externa intressenter.

Alla tre delarna känns fortfarande väldigt roliga, och jag lyckas ta mig tid för mig själv nu och då på vardagskvällarna, och håller de flesta helger (nåja, efter lördag lunch i alla fall) tomma från jobb. Så just nu sitter jag i en riktig guldsits!

Pappa påverkar

Jag läste den här artikel i Ny Teknik och ja, det stämmer faktiskt för mig också.
När det var dags att välja gymnasieinriktning var helt säker på att jag skulle läsa något mer traditionellt kvinnligt, som humanistisk linje och sen fortsätta plugga språk.
Varför? Jag, har faktiskt ingen aning, för det var inte så att jag var särskilt intresserad av språk.
Syokonsulenten tyckte att jag skulle läsa ekonomisk, för jag hade ju ändå fallenhet för matematik.
Mina favoritämnen var fysik och matte, och det var också där jag hade mina bästa betyg.
Min pappa är gymnasieingenjör, och han tyckte att jag skulle satsa på teknisk linje.
Så bara veckan innan valet skulle göras, ändrade jag riktning totalt och så blev det teknisk linje i stället. Ett val jag aldrig ångrat, och jag kände direkt att det var det här som passade mig.
Och till slut blev det en civilingenjörexamen, och allt tack vare att min pappa hjälpte mig att välja det som passade mig bäst.

Svar på frågestund: Att äta kakan eller ha den kvar

AnonymMarie sa...
Hur vet man vilken fot man ska stå på - jobb eller familj? Kan man ha kakan och samtidigt äta den?? Jag har svårt att få ihop det redan nu, innan barn...

Johanna:
Mycket intressant fråga! Kan man ha kakan och samtidigt äta upp den? Det beror nog helt på vilken partner man väljer att starta familj med. Barn tar väldigt mycket tid och ju fler barn man har desto mindre tid har man till sitt förfogande. Om man går in i ett föräldraskap tillsammans med någon som inte ser sin egen roll i kakbaket så tror jag faktiskt att man får äta upp kakan själv och därmed sitta där med ett tomt kakfat efteråt.

Men om man accepterar att man måste bli lite mer effektiv när man väl är på jobbet, man har ett delat föräldraskap eller ett socialt nätverk som kan hjälpa till, då tror jag mycket väl att man både kan ha kakan och äta upp den samtidigt.

Camilla:
Det blir både lättare och svårare. Jag tycker att man på något sätt bli effektivare på jobbet när man vet att man måste gå hem en viss tid. På samma sätt har jag blivit bättre på att prioritera bort saker privat som jag inte riktigt känner att jag vill lägga tid på.

I övrigt håller jag med Johanna, föräldraskap är ingen enmansshow, har man inte förmånen att få dela föräldraskapet med en andra förälder måste man ha annat stöd för att få vardagen att fungera.

Anna:
Som de ovanstående säger: både ja och nej! Jag har varit mamma sedan jag, i princip, var barn själv (jag blev mamma vid 20) så jag har varit ensam mor under studietiden med ett barn och sedan en del av en familj med ständigt fyra barn, allt sedan dess. Jag har således inte mycket att jämföra med.

Jag har påbörjat mitt karriärbygge under min minstings småbarnsår och även om jag försakat enstaka möten och händelser, både på jobb och fritid, har det gått att kombinera. Hade barnets far varit en sådan man som såg sig oförmögen att tvätta, städa, hämta och lämna (alltså utföra 50% därav) hade det så klart fallit på sin egen orimlighet - å andra sidan hade det varken blivit äktenskap eller barn om jag stött på en sådan man.

Som mången klok kvinna konstaterat: med en jämställd man går det alldeles utmärkt! Men att fika med vänner, laga massor av mat från scratch och annat högintensivt socialt får dock maka åt sig: man kan inte både ha kakan och äta den och även tro sig kunna äta bakelser och wienerbröd samtidigt...!

Charlotta:
Jag skriver under på mycket som mina kära kolleger redan har sagt. Att välja "rätt" partner - och då menar jag att man ska vara ense om vad projektet familjen innebär innan man försöker skaffa barn - är en viktig grund. Det är mycket att ha familj, men det är också enormt givande och samarbetar man ja då kan inte jag se att det inte går att få ihop.

Jag försakar hellre annat - som att ha perfekt städat hela tiden, en oklanderlig trädgård och ett sjudande socialt liv. Sen får man inte glömma att be om hjälp (mor- och farföräldrar, dagisföräldrar som går samman och hjälps åt etc) eller betala för hjälp (städning t ex eller leverans av mat).

Jessica:

Du har redan fått många kloka svar och tankar. Jag instämmer i vad de andra sagt om vikten av att ha ett gemensamt synsätt på vad det innebär att ha barn - det är en förutsättning. Men sedan tänker jag att karriär är något man gör under en lång tid, och en familj är också ett "livstidsåtagande", så för mig var det väldigt självklart att jag aldrig skulle kunna välja eller välja bort det ena eller det andra.

Med delat ansvar för familjelivet kommer man väldigt långt och sedan handlar det också om att själv kunna tillåta sig att fokusera på sin karriär (och fritidsintressen) också; det finns många förväntningar i samhället på mammor som uppmanar till ett självuppoffrande beteende som man måste hitta sitt sätt att förhålla sig till. Det jag försöker säga är nog att man med en bra grund kan hitta ett sätt längs vägen. Jag tror inte på millimeterrättvisa - livet går upp och ned och man behöver vara lyhörd för varandras behov.

Jag brukar tänka på det som att man växeldrar; ibland behöver den ena lägga mer energi på jobbet, ibland den andra. Har man en gemensam grund är det lättare att vara flexibel. För mig personligen finns det också en stor tillfredsställelse i att ha balans mellan alla delar - karriär, egen fritid och familjen - i mitt liv, jag känner mig väldigt lyckligt lottad och är väl medveten om att det inte är en självklarhet att det ska fungera, utan båda parter behöver både ge och ta.

Ett år senare

För ett år sedan fick jag beskedet att jag var varslad.
Nu ett år senare sitter jag på ett nytt jobb och känner mig trots allt rätt så nöjd med hur det utvecklade sig.
Jag fick nytt jobb ungefär samtidigt som jag fick uppsägningsbeskedet från mitt gamla jobb, och nu är det ungefär fyra månader sedan jag började.
Efter två månader lämnade jag en statusuppdatering här på bloggen, och då kändes det lite tungt. Maria lämnade då kommentaren:

”Det tar *minst* tre månader innan man kommit in i strukturer, börjat förstå hur det sociala fungerar och kan börja leverera någorlunda.
Det tar ett halvår att komma upp i fart så att man själv börjar känna att "jag kan det här".
Och det tar ca ett år innan man kan börja bidra med det där "lilla extra" som gör den verkliga skillnaden.
Mitt råd till dig är därför: ta det lugnt, låt saker ta sin tid och stressa inte upp dig. Det *tar* tid!”

Och visst hade hon rätt! Jag börjar mer och mer finna mig till rätta i rutiner och bland arbetskamrater. Jag stupar inte i säng alldeles utmattad längre. Lite nytta känner jag också att jag gör. Jag kan jobba en del självständigt och är inte fullt lika hjälplös längre. Och jag inser att jag faktiskt har med mig mycket mer i bagaget än jag trodde.
På dessa fyra månader har jag lärt mig otroligt mycket, och det är väldigt inspirerande.
Jag lär mig nya saker som jag aldrig skulle fått chans till att lära mig på mitt gamla jobb. Jag utvecklas massvis inom områden som jag ha nytta av även om jag går vidare till andra arbetsplatser i framtiden.
Men jag höjer inte bara min tekniska kompetens. Jag inser också vad jag uppskattar med mitt arbete, vilka bitar det är som intresserar mig mest och vad jag vill satsa vidare på. Och det är också nyttigt att lära sig.
Så även om jag fick lämna ett otroligt roligt jobb, så är jag faktiskt glad att jag blev tvungen till det.
Jag inser att det var både nödvändigt och nyttigt för mig att komma ut på en annan arbetsplats, och att utmana min ”comfort-zone”. Även om det har tagit mig några månader att komma till rätta och hitta min nya roll.
Och om ytterliggare ett år så hoppas jag att känner att jag till och med bidrar med det där "lilla extra".

Sjung om studenten

Idag när jag klev av bussen vid jobbet möttes jag av ett gäng studenter i vita mössor. Det fick mig att tänka på min egen student, och räknade snabbt ut att det är 15 år sedan nu. Det kändes som väldigt många år sedan, samtidigt kommer jag så väl ihåg den dagen.

Jag kommer ihåg att det var soligt men ganska kyligt i min tunna sommarklänning. Morgonen började med champangefrukost i en park tillsammans med övriga klasskompisar. Alla var glad och stämningen var på topp. Senare på dagen samlades hela klassen och vi skrev hälsningar i varandras mössor och lovade att hålla kontakten. Sen sprang vi ut tillsammans på den stora trappan och sjöng om studentens lyckliga dagar.
Framtiden kändes ljus och samtidigt väldigt spännande, det var ett helt okänt kapitel i mitt liv som skulle börja. Det enda jag visste var att jag skulle plugga vidare inom naturvetenskap och teknik, men precis vad och om det innebar att jag skulle behöva flytta långt eller stanna ”hemma”, hade jag ingen aning om.

Den dagen när jag stod där bland övriga studenter och sjöng för full hals visste jag inte att jag bara ett par månader senare skulle flytta till andra änden av Sverige, träffa min blivande man och slutligen hamna i en villa strax utanför Göteborg.
Nu sitter jag här ett och ett halvt decenium senare, med en civilingenjörsexamen, tio års arbetslivserfarenhet, gift och är mamma till fantastiska två pojkar. Och livet känns rikigt bra.

En betraktelse om hur åren rusar samt en analys

Mycket viktigt arbete äger rum i kommunens verksamheter.
Jag är glad och ihärdig i mina egna insatser, liksom många kollegor och medarbetare är.

Min store son tar studenten i morgon och det innebär att jag varit glad och stolt mor åt honom i 19 år. Jag kan inte för mitt liv begripa vart åren tagit vägen eller att han är så stor.

Det finns mycket jag önskar att jag kunde ha gett honom: saker jag inte haft råd att köpa, resor vi inte haft råd att företa. Det finns också livserfarenheter han har som jag önskar han inte haft. Så är livet.
En sak jag dock – faktiskt – inte önskar är att jag skulle ha arbetat mindre eller annat närbesläktat. Jag vet att frågan är en het potatis och jag har vid upprepade tillfällen själv resonerat i frågan kring att ”arbeta mycket”.

Jag har alltid varit intensivt, aktivt närvarande som förälder. Jag älskar absolut och reservationslöst, mina två söner. Jag skulle ta en kula för dem vilken stund som helst och skulle släppa allt jag har för händer om nöd uppstod. Jag lyssnar på deras tankar och bidrar med min omtanke och erfarenhet och jag coachar dem i deras livsval, om de så önskar.

Jag är dock inte hemma varje kväll eller hämtar på förskolan varje dag. Jag går inte på alla föräldramöten och har missat Luciafiranden och utflykter. Det är dock INTE DE SAKERNA som är det viktigaste i relationer, anser jag.

Min 19-åring mailar mig och avslutar med orden ”Jag älskar dig”, han skriver ibland peppande sms till mig att han tycker att jag är en förebild och att jag är ”kool boss-woman”.
Jag uppfattas kanske som förmäten men jag tycker att jag fattat rätt val och att min egen instinkt att ge allt både på jobbet och i hemmet är rätt. För mig.

(Jag tror även att det smittat av sig på nämnde son, då han i ett antal år haft sina mål klara för sig och vetat vad han vill arbeta med och strävar mot det. Även han drar på idén att det ska "gå att förändra världen" och satsar!)

Nu har jag tagit en son fram till student och hemifrån-flytt! Livet svindlar med alla sina perspektiv och upplevelser.

Varför behöver jag då hävda detta här, i bloggen?
Jo, för att jag vill eliminera eventuella trosföreställningar att jag inte av erfarenhet vet vad jag talar om när jag debatterar det här att lägga mycket energi på mitt arbete (som är så viktigt för vårt samhälle och människorna i det samhället) och för att jag vet av egen erfarenhet att förebilder behövs.
Jag suger åt mig av de äldre kvinnor som verkar för sådant som stämmer med mina värderingar och kanske finns det någon där ute som blir stärkt av mina?

(att det finns alldeles fullt av människor som inte blir det, vet jag och det kan jag leva med)

Kan småbarnsföräldrar göra karriär?

Kan småbarnsföräldrar göra karriär?, det frågar sig tidningen Ingenjören och intervjuar en 4-barnspappa om hur hans familj löser livspusslet.

Mycket av det han säger känns väldigt bekant, och det bekräftar också min teori om att ingenjörer faktiskt är ganska jämställda.

"Men går det verkligen att göra karriär och vara småbarnsförälder på samma gång?
— Det beror på vad man menar med karriär. Om du menar att tillbringa mycket tid på jobbet så är det nog svårt men om du menar att ha ett jobb som man tycker är roligt och där man hela tiden utvecklas så ja, det har både jag och Ingrid, förklarar Petter.

Vad är det jobbigaste med att vara förälder?

— Det är att känna att jag inte ägnar tillräckligt med tid åt barnen. Jag skulle vilja göra mer saker tillsammans, inte bara laga mat, sätta på pyjamas och natta dem."

"Det är tufft ibland men tiden med småbarn är aldrig något som jag skulle vilja var utan. Jag kommer nog att tänka tillbaka på den här tiden och känna att jag är glad som fick chansen att vara med om det här."

Läs hela artikeln här!

Höga chefer kan inte vara föräldralediga

Den Förvånade Pappan skriver ett väldigt bra inlägg om chefsjobb och familjeliv

"Själv anser jag att det hela handlar om vilja. Höga chefer vill inte jobba deltid eller vara föräldralediga länge. Alternativt är de för fega för att kräva det. Det kanske blåser så hårt på toppen att man inte kan vara hård säger då någon. Nähä säger jag, byt jobb då. En sådan arbetsgivare vill man väl ändå inte ha...eller? "

Erfarenheten från min arbetsplats bevisar tydligt motsatsen. Jag är övertygad om att det går att kombinera höga chefstjänster och familjeliv, och blir föräldraskapet jämställt på riktigt så kommer det inte heller att gå att undvika föräldrar på de ledande posterna eftersom man som regel inte hunnit nå de högre tjänsterna innan man fått barn.

Hej guldfisk.

Ta hand om er därute!

Här är ytterligare en varningssignal hämtad från tidningen chef, vad som kan hända om du arbetar för mycket; sämre ordförråd, sämre slutledningsförmåga.

I skolan läser jag just nu om kognition och hjärnans uppbyggnad... Intressant och skrämmande.

Så om du känner dig som fisken Doris i "Hitta Nemo" så är det dags att se över din jobb-situation.

CV och ansökningsbrev

Jag råkade på denna artikel om att skriva CV på aftonbladet.se.

Jag tror absolut att det är en konst att skriva ett CV och att det har stor betydelse som en del nog inte riktigt förstår. Det kan man se inte minst när man ska rekrytera. Precis som artikeln skriver vill många inte förhäva sig och bre på för tjockt medan andra nämner varenda detalj de någonsin arbetat med. Det är en svår konst, att få till ett CV rätt.

Jag tror dock att det personliga brevet är ännu viktigare!

Där ska du tala om vad du kan erbjuda arbetsgivaren och du ska också få fram att du är en drivkraft och varför de absolut ska välja att anställa just dig. Det gäller att få till en perfekt ton i brevet.

Jag har lärt mig att det är viktigt att i första meningen klart och tydligt visa att "här är jag och jag är den bästa för er på grund av att...".

Jag har en särskild modell som jag använder i jobbsökningsprocessen och den har fungerat väl för mig, såtillvida att jag alltid blivit kallad till intervju - i 100% av fallen faktiskt - när jag arbetat med den. Jag har tipsat min numera jobbsökande son om den modellen/det sättet att tänka vid skapandet av det personliga brevet och när han tänkt så vid författandet har det lett till intervjuer även för honom.

Vad jag vill säga är att det är viktigt!

Ta gärna hjälp en gång av ett proffs som kan strukturera om i ditt personliga brev (eller CV), det är det det är fråga om, inte något annat. Bara ordningen på informationen i brevet och flytet i brevet kan göra stor skillnad.

Lycka till med jobbsökandet!

Ytterligare ett "apropå att arbeta mycket"!

Fabian Wallén och Tino Sanandaji funderar också (liksom jag på ett antal ställen) på det här med att arbeta mycket eller ha mycket fritid.

Bara ytterligare en aspekt.

Se upp för den ”duktiga flickan”

Dagens lunchdiskussion var varför kvinnor ofta tenderar att ägna sig åt projektledning istället för teknik. Själv har jag också en ledande roll men med fokus på teknik så jag har svårt att förstå dragningskraften till projektlederiet.

I måndags ordnade Sveriges ingenjörer ett seminarium för kvinnliga ingenjörer, i sammanfattningen av detta berör man faktiskt den frågan:

"Kvinnor är ofta mer verksamhetsorienterade än män. De samordnar, fixar, planerar och tar ansvar för hela verksamheten medan männen i större utsträckning ägnar sig åt just sin arbetsuppgift. Eftersom kvinnor ofta tar på sig chefsrollen automatiskt så resonerar arbetsgivaren som så att varför ska man göra dem till chefer när de ändå redan gör jobbet? "

Läs mer här!

Delat ledarskap

Japp, nu sitter jag här och har tagit ett litet "karriärsteg" igen. Om det räknas så när man genom en omorganisation går från 7 underställda till 19 underställda men är kvar på ungefär samma "nivå"?

Borde jag inte vara superglad? Jo, det kan man tycka och det är ju vad jag vill men...
... i nästan tre års tid har jag i princip haft ett delat ledarskap med en kille som har varit chef för min parallellgrupp. Det har varit alldeles underbart och nu känns det bara tomt.

De här tre åren har präglats av många korta och långa samtal, lätta och roliga men också tunga och jobbiga. Vi har båda haft personalansvar för hela gruppen under den andres föräldraledigheter men inte heller då har vi varit helt ensamma med våra beslut eftersom den andre bara har varit ett telefonsamtal bort.
Vi har inte alltid haft tyckt likadant men alltid respekterat den andres åsikter. Vi har bollat ideér och strategier och det har alltid känts som om summan har blivit större än delarna. I en artikel på chef.se listas tre viktiga kriterier och dessa inser jag nu att vi verkligen lever upp till.
1. Gemensamma grundvärderingar
2. Absolut förtroende för varandra
3. Prestigelöshet på alla plan

Nu har jag personalansvar för hela "vår grupp" samt ytterligare några individer och det känns så tomt. Min chefskollega är inte långt bort utan i samma ledningsgrupp och vi kommer troligtvis (om han känner samma tomhet) fortsätta ha varandra som bollplank. Men en sak som är tydlig för mig nu, det är att ett mer uttalat delat ledarskap troligtvis skulle passa mig som handen i handsken. Inte för att slippa ifrån tråkiga, jobbiga uppgifter och inte för att jag inte vågar fatta jobbiga beslut utan för att de tråkiga, jobbiga uppgifterna blir roligare om man delar dem med någon och de jobbiga besluten blir bättre underbyggda om de har bollats lite först.

Därför glädjer artiklar som den här mig oerhört. Kanske ska vi söka nästa jobb ihop?