Hemmafru eller lyxhustru ? och kvinnlig statsminister

I dag kan Sverige för första gång välja en kvinnlig statsminister, och det bästa är att det tas som en självklarhet att man kan vara kvinna och statsminister. Jag hittade en bra och tankvärd krönika om detta satt upp mot trenden att få vara hemmafru (eller lyxhustru som kanske är ett bättre namn). Får det bästa med Sverige 2010 är att vi kvinnor kan och får vara så olika som vi är, även om det fortfarande finns väg kvar att gå tills vi när jämställdhet.

Träffande från Fotbollsfrun

Via twitter hittade jag denna krönika om föräldraförsäkringen, mycket träffande.

Föräldraförsäkringen igen

Debatten om föräldraförsäkringen har som bekant fått nytt liv de senaste dagarna. Oftast är argumenten barnets bästa och alltför ofta är lösningen att mamman tar större delen av ansvaret.

Min åsikt är fortfarande att ett delat föräldraansvar är det absolut bästa för barnet. Om det sen sker genom att man delar exakt lika på antalet föräldradagar och VAB eller om man löser det med kompledighet, flextid, skiftjobb etc är inte lika viktigt.

Däremot känns det viktigt med en attitydförändring som bidrar till att uppvärdera pappan till likvärdig förälder och arbetsgivarens syn på en fertil kvinna som lika tillförlitlig som en man i samma ålder. Om den attitydförändringen kräver en helt individualiserad föräldraförsäkring så välkomnar jag den, men det bästa vore ju om man kunde komma dit ändå.

Något som sällan nämns i sammanhanget är hur synen på kvinnan påverkar de kvinnor som inte är mammor. Lisa Dahl skriver en utmärkt artikel om det på Newsmill:

"Många verkar tycka att det här är en privat fråga. Att det är upp till de enskilda föräldraparen att avgöra vem som stannar hemma hur många dagar med barnen. Föräldrarna måste ju ha sin valfrihet! Problemet är dock att konsekvenserna av denna valfrihet inte bara påverkar det individuella föräldraparet, deras möjlighet till karriär och löneutveckling, utan det påverkar även mig. Det påverkar min och alla andra kvinnors löneutveckling, oavsett om vi väljer att skaffa barn eller inte."

Läs hela artikeln här.

Jämställdhet vs amning?

Gårdagens hetpotatis var nog Lars Ohlys uttalande i måndagens partiledarutfrågning om att det går att fortsätta amma trots att man delar på föräldraledigheten. Lars Ohly hade alltså mage att uttala sig om amning fast han är man.. huh...

Kvotering av föräldraförsäkringen är något som ofta debatterats i den här bloggen, ofta är det ekonomiska skäl som presenterats som motargument, nu är det alltså amningen. Trots detta så kunde man bara för en vecka sedan läsa att amningen minskar i Sverige där man pekar ut attitydförändringar framför allt synen på ammande mammor som en orsak. Och jag kan förstå att man hellre tar till flaskan om det alltför ofta påpekas att det är äckligt med mammor som ammar sina barn. Men när det gäller föräldraförsäkringen så är det helt plötsligt hemskt att "tvinga mamman att sluta amma" vid 7 månader.

Nu handlar det inte om att tvinga någon att sluta amma, jag vet att det fungerar ändå. Jag har själv ammat mina barn i 18 respektive 10 månader och börjat jobba när barnen varit 7 respektive 5 månader utan problem. Självklart fungerar det inte alltid så smidigt men vår föräldraförsäkring tillåter även att man sparar på dagarna och stannar hemma längre än de 7 månader man tilldelats, vilket ofta utnyttjas av just mamman.

Helene Sigfridsson tar upp handfasta tips om hur man kan fortsätta amma och ändå vara jämställd i sin blogg. Hon har även startat facebookgruppen "Amning är inte ett hinder för jämställdhet".

Rebecka Edgren Aldén skriver även en debattartikel i aftonbladet i ämnet:

"Jag applåderar Lars Ohlys mod att yttra sig i denna minerade fråga. För alltför ofta ställs pappans rätt till sin tid med sina barn mot upprörda anklagelser om att politikerna vill ”slita barnen från mammas bröst”.
So go, Ohly! Vi behöver fler män i debatten om amning och föräldraförsäkring!
Här är därför några rader till försvar för Ohlys bröstpump. Men framför allt till försvar för en individualiserad föräldraförsäkring.
För det här handlar inte om amning. Det handlar om att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar, att mamma och pappa av samhället ska ses som likvärdiga föräldrar. Och om kvinnors rätt att inte bli diskriminerade på arbetsmarknaden. "

Läs även hennes inlägg i egna bloggen Skriet från kärnfamiljen i ämnet där en föräldraledig pappa fört egen statistik som pekar på att vi är långt mindre jämställda i vårt föräldraskap än vad den officiella statistiken säger.

Så oavsett vad ni tycker om föräldraförsäkringens vara eller inte vara, dra inte in amningen i den för det känns som att ganska tandlöst argument.

Det lönar sig för män att vara hemmaman.

Universitetet i Oslo har under 30 år haft en pionjärprojekt gående om jämtställdhet, tid och karriär. Nu visar denna forskning att män som i perioder går ner i arbetstid och tar hand om hem och barn inte tappar fart i karriären på grund av detta, men att det är större problem för kvinnor som gör likadant. Det ses som en kvalifikation för män att ha varit hemma och tagit hand om barn och hem. Mer om denna undersökningen i denna artikel från Aftenposten (artikeln är på norska)

Renoveringshysteri eller också kallat Timelleffekt

Jag hittade den krönika av Katarina Wennstam om renoveringssjukan. Tankvärd och intressant, och jag kände mig i alle fall träffad.

Ny statistik om löneskillnader

Gudryn Schyman skapade ju rejält blåsväder i somras när hon eldade upp en hel del pengar, och på det sätt skapade rubriker. På något sätt är det konstigt att det hon skulle markera inte fick lika mycket utrymme, skillnader mellan kvinnor och mäns löner.



Nu har en ny rapport från medlingsinstutet kommit som visar att det finns stora löneskillnader mallan kvinnor och män, specielt i privat sektor. Det finns forfartande jobb att göra fö att kvinnor och mäns löner ska vara lika, ett verktyg är kvotering som Anna skriver om här, eller kvoterad föräldraförsäkring som jag skrivit om här.

Klämd mellan generationer ?

En sak som jag har lärt mig genom mitt jobb i äldreomsorgen är den frågeställning Aftonbladet tar upp i denna artikel. Att kvinnor oftast tar ansvaret båda för sina föräldrar och sina barn. Det är ytterligare en pusselbit i livspusslet för oss kvinnor. Jag ser det ofta, att det är döttrarna och sonhustrurna som månar om de äldre, det är de som ringer mig om hemtjänst och korttidsplatser, de som tar ledigt från jobbet för att vara med på vårdplaneringar eller följa gamla mamma eller pappa till doktor, fotvård och aktiviteter.

Jag har också skrivit om det här.

Uppdatering : läs mer i detta blogginlägg om ämnet: gripande och tankvärt.

Arbetslös = hemmafru ?

Hittade det här blogginlägget hos Spenatmamman, en blogg jag följer. Hon skriver så bra om vår tids förväntningar på kvinnor.

Jag känner igen det från då jag själv sökte jobb och hade två små barn. Jag försökte klämma ihop att skriva ansökningar de timmar tösen sov och storebror var på dagis. Inte helt lätt då söka jobb inte bara handlar om att skriva ansökningar, utan även att nätvärka och vara ute och visa upp sig.

Att barn till arbetslösa behöver mer tid på dagis än 15 timmar håller jag med om, sen kanske jag är osäker på om barn till föräldralediga behöver mer än 15 timmar, men det är en helt annan diskussion.

Könsrollerna på semestern

Min familj och jag har de senaste somrarna spenderat en del av semestern genom att åka husbil genom olika landsdelar i Sverige. På många sätt känner vi oss lite som ofrivilliga campare, vi väljer camping som semestersätt då det är bekvämt då svärfar äger en husbil som vi får låna, lite som att låna en stuga.
Vi är inga campingfanatiker, men tycker det är mysigt ändå.

Så varje år blir det lite av ett kulturkrock på första campingen. Vi känner att vi inte riktigt passar in, och jag förvånas över vilka mönster som finns när man är på semester, både i år och förra året.

Jag hittade en krönika av Sanna Lundell som avhandlar lite av det samma.

Svensk föräldraförsäkring i fokus även i USA

New York Times skriver här om den svenska föräldraförsäkringen och möjligheten för pappor i Sverige att vara hemma med sina barn. Visst känns det bra att bo i Sverige!

Vart tog jämställdhetspolitiken vägen?

Känner du dig liksom jag bekymrad och undrande över att jämställdhet har blivit en politisk icke-fråga? Då får du verkligen inte missa reportaget i min favorittidning Fokus, "Politiken som försvann"!

Ett litet smakprov:
Den borgerliga alliansens starkaste förespråkare för en tredelad föräldraförsäkring, EU-ministern, tillika folkpartiets kvinno förbunds ordförande Birgitta Ohlsson, har kämpat för en tredelad ledighet i över tio år. Men hon får inget stöd för en tvingande lagstiftning, vare sig i sitt eget eller övriga regeringspartier. Trots att det egentligen är ologiskt att föräldraförsäkringen ska vara »öppen« som nu, när alla andra försäkringar är individuella.

Artikeln bjuder på ovärderlig läsning inför valet i höst, nu har jag fått lite nya perspektiv på varför det blivit som det är. Jag känner mig väldigt osäker på var min röst ska hamna...

Inspirerande förebild

Jag hittade i TCO-tidningen en intervju med Kerstin Marcusson, en verklig pionjär inom arbete för jämställdhet i arbetslivet. En intressant intervju tycker jag och jag känner igen mig i hennes känsla av understimulering under tiden hon var hemma med barnen, eller hur skönt det kändes för henne att börja jobba igen.

Snedfördelning

Det är väl bara när det spelas upp till dans man kan

glädja sig åt snedfördelningen kanske?

Jag kunde inte låta bli att slås av det uppenbara när jag var på konferens i veckan som gick: i min bransch är det ytterst få män. Långt ifrån alla bibliotek har en man i personalen och har man det är man glad över att ha det. Något bibliotek med 50-50 har jag aldrig bevistat (jösses, nu ljög jag: min egen enhet, som jag strax lämnar, är den enda!!!)

Kommer man dock till nivån "bibliotekschefer" är det betydligt fler män representerade (ja, ur det klena urval som alltså finns representerat bland bibliotekarierna lyckas väldigt många gå till tjänster som bibliotekschefer) och kommer man till föredragshållare och omtalade personer i föredrag så verkar helt plötsligt 90% vara av manligt kön!

Så länge det ser ut så måste jag leva och verka, det är ett som är säkert.

Sedan ser jag andra snedfördelningar inom min bransch som också säger mig exakt detsamma: "ser det ut så här måste jag leva och verka" - så jag har mitt arbete utmätt för mig! Jag ska leva och verka så mycket jag orkar, så länge jag orkar.

Jag kan inte bärga mig!

Vilka snedfördelningar bevittnar du på ditt arbete och i din bransch?

Nu är goda råd dyra

Jag har hamnat i lite bryderier om barnens förskola.

Pedagogerna är jättebra, personalomsättningen är låg. När jag hämtar mina barn så känner jag mig trygg i förvissningen om att de blivit sedda av personalen.

När jag skolade in min son och dotter för snart två år sedan så frågade jag (Vi kan kalla henne Gudrun), om de hade en plan över hur de behandlade pojkar och flickor. (Se Johannas tidigare tips och inlägg här). Svaret jag fick då var: -Nej inte alls. Här behandlar vi alla lika. Jag valde då att inte kommentera det stora jämställdhets tåg som brakade förbi med full fart förbi den omedvetna pedagogen. Jag har sedan tagit upp frågan med en annan pedagog som dessutom är dotterns kontaktperson. Hon och jag verkade vara på samma planhalva, så sedan dess har jag inte brytt mig om detta något mer.

Tills häromdagen...

Dottern kommer till dagis, och har tagit med sig en av sina bilar. Hon springer till Gudruns famn och kramar och sätter sig i knät. Gudrun utbrister. -Nämen åh, har du lånat brorsans bil och har med dig idag?

Min dotter säger ingenting. Och jag säger ingenting jag heller!!!

På väg ut känner jag lite trötthet över att man inte förstår bättre.

På väg till bilen börjar jag bli frustrerad och nu är jag väldigt upprörd. Förstår man inte att man med sådana till synes oskyldiga kommentarer formar och begränsar barnen?

Förr lekte min dotter mycket med bilar och tågbana, och ratade dockorna. Nu leker hon med dockor allra mest. Jag tänker att det är del i utvecklingen, att hon utvecklas och testar olika lekar. Omhändertagar-lekar är ju mer vanligt hos flickor. Och även där märker jag en skillnad mellan sonen och dottern. Men att som pedagog förklara på detta vis att det är ett undantag för flickor att leka med bilar. Jag kan ju bara gissa att om en pojke kommit till avdelningen med docka i famnen hade det blivit kommentar även där...

Så vad ska jag göra? Hur ska jag få dom att öppna ögonen, utan att bli en sur och rabiat morsa?

Ge mig lite strategiska knep hur jag på bästa sätt ska gå tillväga.

Fortsättning på dagisdebatten

Läste det här inlägget inne hos Skriet från Kärnfamiljen och blev berörd. Hur man kan spela på mammors samvete jämt och ständigt medan pappan inte straffas på samma sätt ?
Och hur kan förskolepersonal spela på mammors samvete, det tycker jag är oproffsigt, en förtäckt kritik av den egna verksamheten.

Personligen jobbar jag också i kommunal verksamhet - fast inom äldreomsorgen - och också där är det kvinnornas samvete man möter. För också där går männen fria från krav och dåligt samvete kring sin gamla mamma och pappa.

Dagisracet

Den här veckan har inneburit VAB för vår familj. Med två förkylda barn hemma märker man att barn behöver dagis. Då har jag ändå två barn som leker mycket bra tillsammans och är nära i ålder. Men de har kommit i den åldern att de också behöver dagis, båda 5-åringen och 4-åringen.
Första dagen är mysig, man tycker det är lyxigt att vara hemma mitt i veckan, och barnen tycker det är kul att vara hemma och leka och pyssla. Andra dagen går också ganska bra men efterhand märker man behovet av att träffa kompisar och göra annat än att umgås med mamma/pappa och syskon. Jag fick barn för att vilja umgås med dem men det är inte alltid de vill umgås med mig, det är den normala processen av att bli självständiga.

Jag började tänka på detta då jag läste detta debatinlägg om hetsen att hämta på dagis tidigast. Jag har också funderat på hur man får ihop det med korta dagar, långa lov och ledigt klämdagar. Mina barn har ibland varit bland de få eller tom själv på dagis på klämdagar. Jag jobbar kommunalt och i en verksamhet som inte kan stänga sådana dagar, på min arbetsplats är vi också flera småbarnsföräldrar så alla kan inte vara lediga alla klämdagar. Min man är en egenföretagare, en av dessa alla politiker älskar då de skapar jobb i Sverige, och kan heller inte alltid ta ledig på klämdagar.
Det roliga är att barnen tycker om dessa dagar med få kompisar på dagis, för då får de mycket extra från sina fröknar. Och fröknarna (ursäkta pedagogerna) tycker om dessa dagar då de kan ägna få barn sin uppmärksamhet.

Nu ska min son börja skolan till hösten och jag undrar om det är samma hets på fritids ?

Könsroller, skuld och ansvar

En av mina favoritbloggar är Ketchupmammans blogg. Oftast är hon bara rolig och får mig att gapskratta, och ibland lyckas hon så oerhört bra med att sätta ord på sånt jag själv funderat över. Igår handlade det om könsroller:

"Så istället för att skuldbelägga kvinnor tycker jag att vi ska förvänta oss mer av män. Alla borde ta för givet att män är närvarande pappor som delar på hushållsarbetet. Arbetsgivare borde ta för givet att pappor tänker vara föräldralediga, dagispersonal borde ringa pappor lika ofta som de ringer mammor när barnen blir sjuka, du borde bli förvånad över att din manliga kollega med småbarn kan jobba över varje dag, brev, inbjudningar och kallelser borde inte komma i mammans namn, vi borde inte fråga en mamma var hon gjort av barnen om hon inte limmat fast dem på sin egen kropp, vi borde inte ifrågasätta en mamma som reser bort en helg utan barn, men kanske istället ifrågasätta en pappa som jobbar borta hela veckorna och aldrig är pappaledig. Vi borde inte berömma en man som sätter in sin egen tallrik i diskmaskinen eller undra om mamman är sjuk när han dyker upp med dottern på halvårskontrollen på BVC, vi borde inte undra vad det är för fel på en mamma som vill jobba när sonen är tre månader, osv, osv. .."

Så mycket att göra, och så lite bloggtid

Det är så mycket jag läst de senaste dagarna som varit värt ett inlägg, men jag har inte hunnit (de där prioriteringarna ni vet) så jag sammanfattar några punkter här:

Igår var det den internationella kvinnodagen. En dag som fortfarande är värd att uppmärksamma.

I Sverige handlar det om rätten till lika lön för lika arbete och att män och kvinnor skall behandlas som likvärdiga både när det gäller föräldraskap och arbete. Tydligen har vi inte diskuterat frågan nog eftersom kvinnor idag fortfarande kan få sparken för att de är gravida, och män tycker att jämställdhetsfrågan blivit "tröttsam".

Då är Daniel Pernikliskis inlägg i jämställdhetsdebatten ett ljus i mörkret:

"Det krävs heller inget geni för att förstå att det skulle se annorlunda ut om det var samma ”risk” att ha manliga anställda som det är att ha kvinnliga."

"Det enda som verkar fungera är att låsa föräldradagarna, så varför inte låsa fler?
Vad väntar vi på? "

I andra länder handlar det om att överleva förlossningen eller undvika att bli mördad och våldtagen. Givetvis så är ju dessa frågor av en helt annan dignitet än jämställdhetsfrågorna i Sverige, "Världens mest jämställda land", men det betyder inte att vi bara ska sopa allt annat under mattan och sluta kämpa.

En lite gladare nyhet är då att Maria Wetterstrand blivit utsedd till årets kvinna av Expressens krönikörer. Kul tycker jag, som är ett stort fan.

Och sist men inte minst kan man alltid glädjas åt att våren äntligen verkar vara på väg.

Hjernevask (hjärntvätt) och husmorshappy

I Norge har en debatt om jämställdhet och biologi dragit igång efter att programmet Hjernevask hade premier i veckan.

Jag hittade detta debattinlägg i en av Norges största tidningar, där det också är länkat till andra debattinlägg om biologi och jämställdhet. Jag fastnade för debattinlägget då flera av de som ingår i vårt nätvärk är ingenjörer.

Samtidigt dök jag på detta inlägg om unga mammor som gärna vill vara husmödrar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det hela känns så naivt. Husmorsysslor är den nya tidens yoga ?

Men summan är att man i alla fall diskuterar jämställdhet, och det kan man aldrig göra för mycket.