Visar inlägg med etikett Charlotta. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Charlotta. Visa alla inlägg

måndag 6 december 2010

Insnuvad


Även här ligger snön kompakt, men den senaste veckan har snarare varit insnuvad än insnöad för vår del. Jag har varit däckad av feber och snuva i nästan en hel vecka!? Kan inte minnas när jag var det sist?

Men det var inte slut för det. I morse kom sonen tassande in till oss, strax efter att min man rusat i väg till tåget. När jag fick min sedvanliga morgonkram av sonen tog det ungefär en nanosekund att inse att han var sjuk, att döma av hans brännheta panna. Bara att kasta sig på telefonen och haffa mannen i flykten så att säga. Han får vabba i dag.




fredag 5 november 2010

Att lägga pussel

Aftonbladets Karin Magnusson skriver om skolloven - ni vet de där som är fler än man som arbetande förälder har lediga dagar att ta ut. En på pappret ganska omöjlig ekvation, inte ens om man tar ut sina respektive sex veckors semester och delar upp de lediga dagarna mellan oss så går det ihop. Det är femton veckors lov plus ytterligare fem studiedagar varje läsår. Tänk bara vilken press ensamstående föräldrar måste känna. Alla har inte heller förmånen att kunna ta hjälp av far- och morföräldrar eller föräldradagar kvar att plocka ut.

Nu har jag inga skolbarn än, men snart är det dags och just det här har jag funderat en hel del på. Är verkligen dagens system det bästa? Precis som Karin Magnusson skriver borde det utan problem kunna plockas bort en del onödig ledighet och omfördelas lite. När ska barnen hinna vara i skolan och faktiskt lära sig saker? Blir det mer tid i skolan kanske man kan hinna med att lära ut det som ska läras ut utan att stressa fram kunskaperna. Jag tror att ett ändrat system skulle vara bra för alla inblandade och faktiskt även få familjers livspussel att gå ihop.
Eller är det en allt för simpel lösning?

söndag 19 september 2010

Valdag

I dag känns som en ödesdag i Sverige. Det är val och för första gången kan ett främlingsfientligt parti komma in i riksdagen. Jag får kalla kårar bara av tanken och tyvärr så tror jag också att det är precis det som kommer att ske. Jag hoppas att de andra partierna i så fall ser till att samarbeta så att SD inte får något inflytande över den svenska politiken.

Själv tänker jag delvis taktikrösta - alltså jag lägger min röst på ett av de partier som står rätt så nära min socialliberala grundinställning och hoppas att de inte åker ur riksdagen. Totalt blir det två olika partier som får min röst, efter att jag har satt mig in grundligt i frågorna de driver.

Men jag önskar fortfarande att det fanns ett ännu bättre mittenparti än de två partier som jag har att välja mellan. Jag läste någonstans på nätet att det var någon som hoppades på en politiska taco - alltså att man kan plocka som man vill och kombinera det bästa.

Jag utgår från att det är viktigt med företagsamhet (jag kommer från en småföretagarfamilj), men vill se ännu mer och bredare om miljö och jämställdhet (jag är för både RUT-avdrag och delad föräldraförsäkring) och att kommunpolitikerna slutar att misshandla förskolan och skolan så som de gör i dag.

måndag 13 september 2010

Minister i framkant

Varsågoda - Sydsvenskan har en finfin intervju med vår EU-minister och nyblivna mamma Birgitta Ohlsson om hur det går att kombinera politiskt arbete och familjeliv.

Här går det att läsa att anything goes när man får barn bara man tänker några extra varv till och verkligen hjälps åt inom familjen. Birgitta och Mark är fantastiska förebilder både i Sverige och utomlands även om det är tydligt att vi har kommit lite längre här i Sverige än i en del andra länder.

"Sverige är viktigt som förebild. På andra håll i världen är jag ännu mer exotisk. Den amerikanska tv-kanalen ABC har till exempel följt mig som minister med just föräldravinkeln. De var så förvånade över att Mark kunde tömma diskmaskinen", säger Birgitta Ohlsson i artikeln.

onsdag 25 augusti 2010

Nunstedt har minsann gjort det igen



Så har tidningen Yourlife äntligen landat i min brevlåda. Välmatad och inbjudande är min första tanke när jag ser omslaget med Carina Berg och det visar sig vara en korrekt reflektion. Här finns mycket att läsa och trots att jag börjar med en sedvanlig genombläddring dyker jag snabbt ner i de längre texterna. För även om den här tidningen har så kallade plocksidor om prylar och mat- och modereportage, som kvinnomagasin brukar ha, är det de långa, välskrivna artiklarna som dominerar och visar vägen. Här finns flera intervjuer med spännande personer och artiklar om bland annat politik, psykologi, böcker och jobb.

Det är som om "Amelia" har parat sig med "The New Yorker" och "Time Magazine" ungefär. Fast snyggare.

"Undrar om Birgitta Ohlsson är med i nästa nummer", tänker jag. Det skulle vara klockrent i den här tidningen. Sen vänder jag blad och vips...där är en intervju med Birgitta Ohlsson om böcker.

En trevlig bonus är att Yourlife dessutom är pendlarvänlig - den går ner alldeles utmärkt i jobbväskan eftersom formatet är något mindre än vanliga magasin. Hurra!

Nu ska jag fortsätta att läsa


måndag 23 augusti 2010

It is your life!


I dag hoppas jag att det första numret av Yourlife, som jag har skrivit om ligger i min brevlåda. Jag har nämligen lagt in en prenumeration, som den tidningsnörd jag är.

Chefredaktör Carina Nunstedt skriver på Newsmill om varför hon tycker att Yourlife behövs. Hon menar att det är dags att bejaka den nya flerdimensionella kvinnan som både vill läsa om politik, företagsamhet, barn och nya kläder. Som inte vill placeras i ett fack och har tröttnat på att bara visa upp en perfekt yta.

"Jag drivs av att göra tidningar och skapa mötesplatser med kontraster - både ämnes- och åldersöverskridande. Högt och lågt, yta och djup. Insikt och utblick. Mer slow fix än quick fix. Inga platta magar på fyra veckor.Kvinnor blir allt för ofta placerade i tidningsfack, som om vi vore endimensionella varelser, som bara orkar läsa korta texter och drömma om en ny soffa", säger Carina Nunstedt.

Hurra, säger jag som precis som Carinas tilltänkta målgrupp är lika intresserad av att gå på djupet som att ägna mig åt yta. Omväxling förnöjer och jag behöver båda delarna.

Åh, nu håller jag tummarna att Yourlife är så bra som den verkar vara. Återkommer med en rapport så fort att jag läst tidningen.




fredag 2 juli 2010

Kul och kreativt samspel


Utveckling sker inte bara på arbetsplatsen utan även på hemmaplan. Ja, i alla fall i min familj. Jag och maken arbetar båda med kommunikation, fast utifrån lite olika perspektiv. Vi befinner oss i samma sfär, men i lite olika hörn av den och med något olika bakgrund och kompetenser. Han är ekonomen med marknadsinriktning som arbetar med politisk opinionbildning - jag är kommunikationsvetare med skrivbakgrund som jobbar med omvärldsfrågor. Vi kompletterar varandra väldigt bra och hjälps åt att stöta och blöta jobbfrågor hela tiden.

Ni ska höra när vi kommer i gång här hemma - det är som att ha ett internt möte på en pr- eller reklambyrå där strategen och kreatören bollar idéer och upplägg. Vi har jättestor nytta av varandra och det är jag otroligt glad över.

Min mans senaste projekt är en tidning för Svenska Teknik&Designföretagen, som släpps nu precis innan Almedalsveckan drar i gång. Oh, vad kul det har varit att få följa den processen, ge feedback och faktiskt till och med komma med ett namnförslag på tidningen som i slutändan var en av två finalister. Nu blev det inte det namnet, men det var ändå väldigt kul att jag, hans fru och "companion in crime", kom på något som de inte hade tänkt på.


Jag är nyfiken - är det fler här som är som vi? Eller står ni och era partners alldeles långt i från varandra för att det ska fungera?

tisdag 22 juni 2010

Tema: Vem är vem i NetWorking: Hallå där Sara!

Tre av NetWorkings skribenter bor i Skåne och Sara är en av dem. Sara är född i Linköping, men flyttade till Lund med familjen efter nionde klass och blev sedan kvar. Eftersom jag själv är "sommarskåning" är det extra kul att få intervjua Sara. Än så länge har vi inte haft möjlighet att träffas på riktigt, men det ska det väl förhoppningsvis kunna bli ändring på.




SNABBFAKTA:
Namn: Sara
Ålder: 31 år
Yrke: Socionom/kurator
Familj: Man och två barn - födda 05 och 09
Bor: Lund

Sara, vad skulle du säga är den absolut största utmaningen med ditt yrke?
"I mitt jobb som kurator/samtalsterapeut inom psykiatrin är den största utmaningen att kunna använda hela mig själv i mötet med patienterna- mitt teoretiska kunnande, min professionella och personliga erfarenhet och min personlighet- men ändå aldrig förlora distansen till patienten. Jag måste skapa en god relation där den andre känner sig trygg men tappar jag distansen kan jag inte hjälpa honom/henne".

Du har nyligen vidareutbildat dig - vad har du för råd och tips till de som funderar på samma sak?
"Jag tyckte själv att det var en riktig kick att vidareutbilda mig, mitt jobb har varit ännu roligare efter det eftersom jag känner mig mer kompetent och jag märker att mitt kunnande gör skillnad för andra människor. Mitt bästa tips är nog helt enkelt, om du har möjlighet: gör det! Själv kunde jag göra det på betald arbetstid - vilket gjorde att det inte blev så stressigt".

Om du inte var kurator vad skulle du vilja göra då?
"Jag har alltid drömt om att skriva romaner - och drömmer fortfarande om att i framtiden kanske jobba med psykoterapi på halvtid och skriva böcker på halvtid".

Vi två delar ett intresse för bra böcker. Om du bara fick rekommendera en enda bok, vilken skulle det vara?
"A fraction of the whole" av Steve Tolz. En helt fantastisk historia och väldigt väl berättad. Följ en familj på en fullständigt svindlande resa, underhållning på hög nivå!

Vad är det absolut bästa med att bo i Skåne tycker du?
"Den tidiga våren, närheten till havet och kontrasterna mellan små mysiga byar och storstäder som Malmö och Köpenhamn".



fredag 18 juni 2010

Tema: Vem är vem i NetWorking? Intervju med Charlotta

Andra kvinnan ut i vår intervjuserie är Charlotta. Jag har känt Charlotta i några år nu, via nätverket, men ännu inte träffat henne IRL. Jag ser oerhört mycket fram emot att träffa Charlotta, då vi förutom våra uppenbara gemensamma intressen som dryftas i bloggen också har ett brinnande inredningsintresse gemensamt!

SNABBFAKTA:
Namn: Charlotta Lindow
Ålder: 37
Yrke: Medie- och omvärldsanalytiker
Familj: Man och två barn

Bor: Skärgårdskommun i Stockholm

Du är föräldraledig nu. Hur är det att vara tvåbarnsmamma och karriärkvinna?
"Underbart och jobbigt på samma gång. Det är ungefär som att ha en trädgård - man älskar den men blir emellanåt helt tokgalen på allt som ska fixas. Det är en utmaning att få ihop det, men en härlig sådan. Jag vill inte behöva välja, för mig är det viktigt att både ha ett stimulerande jobb och en familj att tanka trygghet hos. Jag utvecklas och mår bra av båda sakerna."

Vad saknar du att arbeta med varje dag?
"Jag kan sakna att ha ett konkret mål att arbeta mot - i mitt fall en deadline på ett projekt. Samtidigt är det skönt och inte minst kreativt stimulerande att inte jaga runt hela tiden."

Du är inredningsintresserad, nämn dina topp tre formgivare?
"Britten Paul Smith är nog den formgivare som jag håller fast vid mest. Han är "classic with a twist", lite halvtokig, vilket jag älskar. Två andra återkommande favoriter är finska Alvar Aalto och svenska Thomas Sandell, båda är arkitekter och möbelformgivare med ett vackert och rent formspråk som tilltalar mig."

Om du inte arbetade med omvärldsanalys, vad skulle du då arbeta med då?
"Då skulle jag antingen jobba som copywriter/skribent (jag älskar att skriva, arbeta med texter och komma med idéer) eller som sommelier (dryckesexpert)."

Hur definierar du begreppet karriär?
"För mig betyder karriär att se om sitt eget hus och aktivt skaffa sig en utbildning och ett yrke som är stimulerande och utmanande oavsett vad man än väljer att satsa på. Allt för många verkar tro att karriär alltid innebär en längtan efter en spikrak väg till vd-toppen, men för mig är begreppet bredare än så och en karriär kan se ut på många sätt och vis och ändå leda fram till det man vill göra."

torsdag 17 juni 2010

Valet och kvinnorna



Valet närmar sig med stormsteg och medierna är inte sena att haka på. Nästa nummer av Passion for Business ( i butik 22 juni) ser lovande ut. Det har Birgitta Ohlsson på framsidan och utlovar en valspecial med inriktning på hur de politiska partierna ska arbeta för att främja kvinnors arbetsmarknad.

Spännande! För ni tänker väl rösta?

Bild av Karolina Stålenbring



lördag 12 juni 2010

Vem är du - vem är jag?

Det händer spännande saker i bloggen framöver. Ni kommer att få bekanta er lite mer med oss skribenter är det tänkt. Uppdraget har lytt - gör en intervju med en av de andra och publicera på bloggen.

Håll utkik, för nu smäller det!



lördag 5 juni 2010

Svar på frågestund: Att äta kakan eller ha den kvar

AnonymMarie sa...
Hur vet man vilken fot man ska stå på - jobb eller familj? Kan man ha kakan och samtidigt äta den?? Jag har svårt att få ihop det redan nu, innan barn...


Johanna:
Mycket intressant fråga! Kan man ha kakan och samtidigt äta upp den? Det beror nog helt på vilken partner man väljer att starta familj med. Barn tar väldigt mycket tid och ju fler barn man har desto mindre tid har man till sitt förfogande. Om man går in i ett föräldraskap tillsammans med någon som inte ser sin egen roll i kakbaket så tror jag faktiskt att man får äta upp kakan själv och därmed sitta där med ett tomt kakfat efteråt.

Men om man accepterar att man måste bli lite mer effektiv när man väl är på jobbet, man har ett delat föräldraskap eller ett socialt nätverk som kan hjälpa till, då tror jag mycket väl att man både kan ha kakan och äta upp den samtidigt.

Camilla:
Det blir både lättare och svårare. Jag tycker att man på något sätt bli effektivare på jobbet när man vet att man måste gå hem en viss tid. På samma sätt har jag blivit bättre på att prioritera bort saker privat som jag inte riktigt känner att jag vill lägga tid på.

I övrigt håller jag med Johanna, föräldraskap är ingen enmansshow, har man inte förmånen att få dela föräldraskapet med en andra förälder måste man ha annat stöd för att få vardagen att fungera.

Anna:
Som de ovanstående säger: både ja och nej! Jag har varit mamma sedan jag, i princip, var barn själv (jag blev mamma vid 20) så jag har varit ensam mor under studietiden med ett barn och sedan en del av en familj med ständigt fyra barn, allt sedan dess. Jag har således inte mycket att jämföra med.

Jag har påbörjat mitt karriärbygge under min minstings småbarnsår och även om jag försakat enstaka möten och händelser, både på jobb och fritid, har det gått att kombinera. Hade barnets far varit en sådan man som såg sig oförmögen att tvätta, städa, hämta och lämna (alltså utföra 50% därav) hade det så klart fallit på sin egen orimlighet - å andra sidan hade det varken blivit äktenskap eller barn om jag stött på en sådan man.

Som mången klok kvinna konstaterat: med en jämställd man går det alldeles utmärkt! Men att fika med vänner, laga massor av mat från scratch och annat högintensivt socialt får dock maka åt sig: man kan inte både ha kakan och äta den och även tro sig kunna äta bakelser och wienerbröd samtidigt...!

Charlotta:
Jag skriver under på mycket som mina kära kolleger redan har sagt. Att välja "rätt" partner - och då menar jag att man ska vara ense om vad projektet familjen innebär innan man försöker skaffa barn - är en viktig grund. Det är mycket att ha familj, men det är också enormt givande och samarbetar man ja då kan inte jag se att det inte går att få ihop.

Jag försakar hellre annat - som att ha perfekt städat hela tiden, en oklanderlig trädgård och ett sjudande socialt liv. Sen får man inte glömma att be om hjälp (mor- och farföräldrar, dagisföräldrar som går samman och hjälps åt etc) eller betala för hjälp (städning t ex eller leverans av mat).

Du har redan fått många kloka svar och tankar. Jag instämmer i vad de andra sagt om vikten av att ha ett gemensamt synsätt på vad det innebär att ha barn - det är en förutsättning. Men sedan tänker jag att karriär är något man gör under en lång tid, och en familj är också ett "livstidsåtagande", så för mig var det väldigt självklart att jag aldrig skulle kunna välja eller välja bort det ena eller det andra.

Med delat ansvar för familjelivet kommer man väldigt långt och sedan handlar det också om att själv kunna tillåta sig att fokusera på sin karriär (och fritidsintressen) också; det finns många förväntningar i samhället på mammor som uppmanar till ett självuppoffrande beteende som man måste hitta sitt sätt att förhålla sig till. Det jag försöker säga är nog att man med en bra grund kan hitta ett sätt längs vägen. Jag tror inte på millimeterrättvisa - livet går upp och ned och man behöver vara lyhörd för varandras behov.

Jag brukar tänka på det som att man växeldrar; ibland behöver den ena lägga mer energi på jobbet, ibland den andra. Har man en gemensam grund är det lättare att vara flexibel. För mig personligen finns det också en stor tillfredsställelse i att ha balans mellan alla delar - karriär, egen fritid och familjen - i mitt liv, jag känner mig väldigt lyckligt lottad och är väl medveten om att det inte är en självklarhet att det ska fungera, utan båda parter behöver både ge och ta.

onsdag 2 juni 2010

Svar på frågestund: Om pendling och småbarn

Pratglad sa...
Pendling och småbarn - några smarta/intressanta perspektiv på den kombinationen?

Johanna:
Jag kan berätta hur vi har löst det i min familj. Det ska dock nämnas att både jag och min man har flexibla arbeten och bra chefer.
Jag har 60 minuters pendlingstid enkel väg och ofta använder jag tiden till att läsa jobbrelaterade mail, rapporter och annat material som jag behöver gå igenom ändå.

Våra barn går på förskola/skola mellan 08:00-16:30 ungefär, och för att få ihop det så åker den ena tidigt till jobbet den dag man inte lämnar. Två dagar i veckan går jag hem vid 15 och en dag i veckan har vi hjälp av en släkting med hämtningen.

Anna:
Jag har två timmar enkel väg och använder samtlig tid till "egen tid" det vill säga: jag utnyttjar tiden till att tänka egna tankar, lyssna på musik, vila eller läsa något njutbart, för någon annan egen tid i veckan blir det inte. Vår son går oftast 8-17:30 och han trivs med förskola och vänner och mår bra av stimulansen så något "dåligt samvete" eller skuldkänslor eller annat, håller vi oss inte med min make och jag. Sonen trivs, vi bor där vi vill bo och vi stimuleras och trivs = win -win med pendling vad mig anbelangar!

Karin:
Vi har gjort det så att maken lämnar på dagis så jag kan åka tidigt till jobbet, för sedan sluta tidigare och hämta barnen. Vi har båda flexibla arbetstider. Jag pendlar 2o minuter enkel väg, och det är rätt skönt med den ställtiden. Barnen är på dagis 7-15:50 ungefär.

Charlotta:
Flexa arbetstider om det går (det har både jag och min man), möjlighet till hemjobb ibland och så får man utnyttja pendlingstiden smart.
Vi pendlar båda in till Stockholm (35 minuter med tåg plus ett kortare byte) och flexar så att den som lämnar jobbar senare och den som hämtar sticker supertidigt (klockan 06). Hämtar jag så har jag med mig lunch för att jobba så effektivt som möjligt. Än så länge har vi bara ett barn på dagis - han går mellan 8-16 och det fungerar bra.

Camilla:
Vi har båda flexibla arbetstider och kan turas om att hämta och lämna. Min man har lite längre restid (2h/dag) och kompenserar ibland med att jobba lite hemifrån på kvällstid. Jag har haft kortare resväg (1h/dag) och har därför hämtat lite oftare. Vi har båda jobbat heltid och haft barnen på dagis mellan kl 8 och kl 16.

Nu kommer jag att få en mycket längre resväg till jobbet (2,5h/dag) och känner inte riktigt att jag får ihop tiden och kommer därför att gå ner på deltid (80%), min man kompenserar genom att jobba hemifrån en dag/vecka.

I vår familj har vi det nog som rätt många andra som bor i Stockholm med omnejd - pendling för oss båda i kombination med att vi valt att jobba heltid båda två. Anledningen till att det fungerar är en kombination av flexibelt jobb (för oss båda) med viss möjlighet att jobba hemifrån och/eller kvällstid och inte så tokiga pendlingstider (ca 30 min enkel väg för mig och ca 20 min enkel väg för min man).

Våra barn (2½ respektive 5 år) är på förskolan 8 till ca 16. Vi lämnar och hämtar växelvis från dag till dag men med stor flexibilitet för att kunna förhålla oss till möten etc. Vi har inga släktingar eller andra i vår närhet som hjälper till med lämning/hämtning av våra barn, så vi pusslar mycket för att få ihop tiderna, men det känns faktiskt inte som en omöjlig ekvation.

RSA Animate - Drive: The surprising truth about what motivates us

Vad är det som driver oss på jobbet?

Nu ska ni få ta del av en mycket intressant forskning kring vad som motiverar oss på arbetet. Det här är inte bara fantastiskt spännande resultat utan också ett imponerande sätt att föra ut budskapet på. Jag satt som förstenad och det tror jag att ni också kommer att göra när ni har sett den här häftiga presentationen. Var inte rädda för att det är på engelska, jag lovar att ni kommer att förstå!

Ursäkta att det här blir två inlägg, men det gick inte att lägga videon och min text i samma inlägg.

tisdag 1 juni 2010

Svar på frågestund: Om föräldraledighet och jobb

chokladmoose sa...
Föräldraledigheten,
Hur det har mottagits på er arbetsplats respektive er mans?

Camilla:
Min arbetsplats är väldigt jämställd, företaget kompenserar upp lönen i ett halvår och både mammor och pappor är föräldralediga, vabbar och hämtar på dagis, så att jag skulle vara ledig var aldrig ett problem i sig. Samma sak gäller för min mans arbetsplats.

Däremot märkte jag att jag fick väldigt mycket välmenande omsorg som jag inte riktigt uppskattade när jag väntade första barnet. Jag blev tidigt bortplockad från viktiga projekt "du kan ju bli sjukskriven" och när jag sa att jag skulle komma tillbaka efter 7 månader var kommentaren "du ändrar dig nog, men det är bara att ringa om du vill vara hemma längre".

Karin:
När jag berättade att jag var gravid första gången så blev min chef lite tyst men också glad. Då var det länge sedan någon var föräldraledig på mitt dåvarande jobb så det tog lite tid att vänja folk med tanken. Andra gången hade jag inte hunnit tillbaks efter första barnet och "alla" på jobbet hade trott att jag inte skulle hinna tillbaks mellan.

Anna:
På en av mina tidigare arbetsplatser fick jag lov att gå till facket för att få lov att komma tillbaka i arbete efter åtta veckor (bara fem timmar per vecka rörde det sig om) då min (kvinnliga) chef absolut inte trodde mig när jag sa att jag skulle börja då! Jag gick till facket, fick hjälp och så var det med den saken. Min man har haft en del lyfta ögonbryn men han har tagit det med jämnmod då tid med sonen är oerhört viktig för honom.

Johanna:
När jag blev gravid med mitt första barn hade jag en väldigt bra chef (en kvinna) som tog emot beskedet med ett stort grattis. Jag märkte aldrig att det påverkade min jobbsituation negativt, eller rättare sagt - nu så här 8 år senare kan jag inte komma ihåg att jag upplevde mig orättvist behandlad.

Charlotta:
Inga problem alls. Jag arbetar på ett väldigt föräldravänligt företag där både mammor och pappor är lediga bland både tjänstemän och chefer. Båda gångerna som jag har outat mina graviditeter så har alla varit glada och stöttande.

Under min första graviditet återvände jag temporärt till mitt jobb för att ta hand om ett kunduppdrag under några veckor - då var min man hemma med vår son som då var sex månader. Vad gäller min man så har han haft en lite annorlunda situation eftersom han har haft flera långa projektanställningar de senaste åren och alltså inte är fast anställd.

När vår son föddes började han precis ett nytt jobb och kunde sedan avlösa mig efter ett år och vara föräldraledig innan hans nästa projekt började. Nu kommer vi inte att kunna göra så eftersom han precis gått på ett nytt ettårigt projekt. Men alla hans arbetsgivare har ändå haft mycket stor förståelse för att han är småbarnsförälder, med vabb etc...

chokladmoose sa...
Hur länge ni har valt att vara hemma och hur länge Er man har varit hemma?

Johanna:
Jag valde att vara hemma i ett år och började sen jobba medan min man var hemma på heltid i några månader. Därefter jobbade vi båda halvtid resten av föräldraledigheten. Att jobba halvtid och få både arbetsliv och hemmaliv är det absolut bästa jag gjort.

Med andra och tredje barnet har vi haft ungefär samma upplägg. Men då har det varit betydligt jobbigare att vara hemma så pass länge som ett helt år. Sista månaderna har jag klättrat på väggarna och mått riktigt dåligt. Fråga inte varför vi inte delat mer lika... jag är verkligen ingen förebild på den fronten.

Camilla:
Min man och jag var hemma 7 månader vardera med första barnet. Båda var ovana vid situationen, blev rastlösa och tyckte att det vara ganska skönt att börja jobba (heltid) igen.

När jag kom tillbaka till jobbet fick jag dessutom förmånen att byta till lite roligare arbetsuppgifter och blev kort därefter befodrad till en bättre tjänst.

När jag sen blev gravid igen hade jag bytt chef och fått en mer ansvarskrävande roll. "Vi ska se möjligheter, inte problem" sa min chef och lät sedan mig själv välja nivå på engagemang under graviditeten. Jag mådde alldeles utmärkt och jobbade en hel del övertid i slutet av graviditeten, bara för att det var så kul att jobba just då, inte för att någon hade de kraven på mig. Den enda som hade invändningar var min barnmorska på MVC men jag valde att inte lyssna då.

Med andra barnet var jag heltidsledig i 5 månader därefter var både jag och min man föräldralediga på halvtid i ungeför ett år. Jag stormtrivdes med den uppdelningen och slapp känna mig rastlös samtidigt som jag fick väldigt mycket tid med mina barn. För min man blev det däremot bara stressigt då hans arbetsbelastning inte riktigt matchade en halvtidstjänst.

Tips 1: Lyssna gärna på andra när de kommer med välmenande förslag, men känn efter själv vilken lösning som passar just er familj. Alla reagerar olika och det finns inga rätt eller fel.

Tips 2: Gå inte på myten om amning och mammaledighet. Jag har ammat mina barn 18 respektive 10 månader och ändå kunnat jobba.
Stort grattis och lycka till!!!

Anna:
Jag började alltså att arbeta fem timmar i veckan efter åtta veckor och övergick till 10 timmar i veckan när sonen var ett halvår. Jag gick upp på heltid när samme son var cirka 10 månader. Resten har ju då alltså hans far varit med honom. Jag har alltså haft mer tid hemma än han men kommer ganska högt på "jämställdhetsskalan" vilket också varit viktigt för oss båda. När jag var ung och blev mamma första gången var jag hemma på heltid i 3,5 år och det skulle jag aldrig göra igen.

Karin:
Totalt var jag hemma 3½ år sammanhängande, och det ser jag nu var alldeles för länge för min egen del. Jag tappade bort mitt "jobbmig" totalt. Mina barns pappa (tillika min man) har inte varit hemma så värst mycket tyvärr. Jag tycker det är synd att han missat varit hemma med de en längre sammanhängande period, men man kan inte få allt.

Charlotta - Se svar ovan!

chokladmoose sa...
Hur var det att komma tillbaka till jobbet efter FL? Som man kan förstå har jag en del funderingar på detta då jag ska gå på min första FL om ca en månad.

Anna:
Underbart!

Charlotta:
Jag var också taggad och det var skönt att få använda hjärncellerna igen (på ett annat sätt alltså ;-) ). Omväxling förnöjer är min inställning.

Johanna:
Att komma tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten har varit en ren fröjd! Jag bytte jobb både mellan ettan och tvåan och mellan tvåan och trean, och då har det varit enormt inspirerande att äntligen få komma ut och jobba igen. Jag gillar att jobba och få bekräftelsen av ett väl utfört arbete i yrkeslivet.

Tips 1! Känn ingen stress över att du måste tillbaka till jobbet snabbt - om du inte känner att du vill vara hemma en kortare tid förstås. Det mesta på jobbet brukar vara ungefär likadant även efter ett helt år eller längre. Beroende på arbetsplats, men du förstår hur jag menar.

Tips 2: Bebisar blir betydligt mer lättskötta när de fyllt 12 veckor. I de tuffaste stunderna har det verkligen hjälpt mig att känna till detta på förhand (andra och tredje barnet). Det blir aldrig värre än just den här perioden mellan nyfödd och 12 veckor.
Lycka till!

Karin:
Jag bytte jobb efter föräldraledigheten och kom som skjuten ur en kanon tillbaks till arbetslivet efter mina 3½ år hemma. Det var tufft att hitta rätt efter så lång tid borta från arbetslivet, men nu knappt tre år senare är jag back on track känns det som.

Håller med Johanna om att det där första månaderna är jobbigast men att det blir roligare och lättare med tiden.
Lycka till med bebisen !

söndag 23 maj 2010

No more knytblus


Hur ska man klä sig när man kliver ut i yrkeslivet? Naturligtvis beror det till stor del på var man arbetar. En advokatbyrå eller en bank har ofta striktare klädregler än ett IT-företag eller skolan, om man nu ska generalisera.

Själv arbetar jag på ett stort medieföretag där det ingår i min roll att träffa kunder - både nya och gamla och i vitt skilda branscher och under olika former. Ett informellt arbetsmöte med informationschefen är en annan sak än en presentation inför ledningsgruppen eller när det är ett kundevent. Alltså gäller det att kunna vaska fram både det ena och det andra ur garderoben och det helst utan att lägga ut en förmögenhet på kläder varje år.

Det här är mina bästa klädtips för alla som behöver en "tjänstemannagarderob":

1) En välsittande kostym i svart/grått/mörkblått eller liknande neutral färg som man trivs i. Personligen är det relativt sällan som jag använder kavaj och kostymbyxa tillsammans, men oavsett så är det här en jättebra bas att ha i garderoben. Under den varmare årstiden fungerar dessutom kavajen som en finare "jacka".

2) Investera i ett gäng enfärgade toppar, både i neutrala och starkare färger. Med detta menar jag toppar av modellen lite tightare t-shirt som är perfekt att ha under kavajen och den lilla koftan.

3) Klä ner eller klä upp dina plagg. Jaha, och vad menas med det då? Ibland kanske en hel kostym är för uppklätt (tro mig, ibland har jag och en kollega kommit fullt uppstassade till ett möte bara för att möta två betydligt mer avslappnat klädda kommunikationsmänniskor som besvärat skruvat på sig). Då är det perfekt med ett mellanläge i form av snygg kostymbyxa och en enkel blus/skjorta/topp med en liten kofta över. Eller dina snyggaste jeans med topp och kavaj över. På samma sätt kan man klä upp eller ner en klänning eller kjol.

4) Den snygga koftan är en stapelvara i min garderob. Den finns överallt, i många olika färger och till bra pris. Passar finfint över en klänning, till en kostymbyxa eller till kjolen och kan varieras.

5) Skor tycker jag nästan är det absolut viktigaste att lägga lite mer pengar på. Dels handlar det om att de ska hålla längre än en säsong och dels ska man känna sig bekväm i dem. Eftersom jag är relativt kort (1.65) vill jag gärna ha lite klack på skorna när jag ska träffa kunder - för mig känns det bättre. Däremot undviker jag att springa runt i högklackat på kontoret. Mina absoluta favoritskor är långa stövlar med lite klack, som fungerar till kjol/klänning, ovanpå ett par tightare jeans och i undantagsfall också under ett par kostymbyxor. På sommaren kör jag ofta med en snygg kilklack på skorna eller ett par enkla, enfärgade ballerinaskor. Och ja, det kan fungera alldeles utmärkt med ett par snygga sneakers också.

6) Både jag och flera av mina kolleger har extrakläder som hänger på kontoret. Det händer ibland att möten flyttas eller att jag plötsligt måste följa med en säljare på ett nykundsmöte därför att en kollega är sjuk och mötet inte går att flytta. Då är det skönt att ha en kavaj och ett par extra snygga skor att snabbt hoppa i. Här får man tänka klassiskt snarare än trendigt.

7) Har man en bra basgarderob kan man sedan lägga till trendplagg som fungerar tillsammans med basen. Ett sådant plagg är till exempel den mönstrade tunikan, som finns överallt. Se bara till att den inte är a) allt för genomskinlig b) allt för oformlig = tältvarning. Annars är den superbra att ha till snygga jeans, långa stövlar och med en kavaj över.

8) Det behöver inte kosta multum att klä sig snyggt. Jag tycker att kedjornas utbud täcker in mycket. Själv är jag stamkund på H&M och Sisters - där handlar jag alltifrån kostymer till toppar och kjolar. En annan favorit är den spanska kedjan Zara, även om den inte finns överallt. De har ett brett utbud av snygga kläder.

9) Våga handla vintageplagg och inte bara för att man verkligen kan fynda utan för att man har chansen att hitta välsydda kläder i bra kvalitet. Ytterkläder (skepparjacka, snygg rock, mockajacka etc) och väskor i skinn kan med fördel köpas second hand liksom snygga festklänningar (ofta sparsamt använda). Jag har en urfin jadegrön kinesisk sidenjacka som jag har fyndat i en välsorterad second hand-butik.

10) Anlita ett proffs. Känner du dig fortfarande osäker på vad som är okej? Gör i så fall som jag vet att en av oss här inne har gjort - boka tid med en personal shopper. De stora varuhusen (Åhléns, Pub, NK) brukar ha sådana och det kan vara värt den investeringen i början.

Och till sist - glöm inte att andas djupt ett par gånger, strunta i att Ebba von Sydow just köpt en svindyr väska/jacka/klänning/skor/blus som du inte har råd med och inse att det har förmodligen inte de flesta andra heller. Din snygga kopia från H&M fungerar precis lika bra i början.








fredag 21 maj 2010

Tidsfälla?

Livspusslet handlar om att välja och framförallt att våga välja bort för att känna att vardagen fungerar. Nu är jag personligen inget större fan av att kvinnor väljer bort sitt yrkesliv när barnen kommer. Man kan välja bort annat, är min personliga åsikt.

En sak vi har aktivt valt bort är dagis i form av föräldrarkooperativ. På pappret låter det bra - med större insyn och delaktighet i barnens dagisvardag - men jag och min man tycker båda att det känns som en tidsfälla.

När vi flyttade ut från stan, till vårt lilla 60-talsradhus i skärgårdskommunen där vi bor, var vår förstfödda son knappt nio månader gammal. Dagisval var en sak som vi var tvungna att börja fundera kring. Ganska snart insåg vi att det skulle vara omöjligt att få plats på det enda kommunala dagiset som ligger i vårt område. Det flyttar in barnfamiljer hit i en jämn ström och kommunen hade inte hängt med i utvecklingen.

Men det fanns också två föräldrarkooperativ och vi kände oss tvingade att i alla fall undersöka den möjligheten. Vi ställde oss i kö och kryssade i alla tänkbara möjligheter för att inte hamna i knipa när vi behövde en dagisplats. Sen travade vi i väg för att kolla in ett av kooperativen. Där upplystes vi om allt vi skulle behöva göra. Mannen bleknade när han insåg att det här var ännu ett pålägg till alla "måsten" - jourer, städning, matlagning, underhåll, styrelsearbete etc. Herregud, det var som att ha ansvar för ännu ett hus!

Själv kände jag hur jag fick lättare hjärtsnörp av "sektkänslan". Allt var bara "fantastiskt", "underbart" och "aldrig någonsin har vi några problem här". Levererat av två äppelkäcka fröknar och en förälder, som tävlade om att häva ur sig superlativ och klistra sig fast på oss när vi gick runt och tittade. Sådant gör mig lika misstänksam som dålig reklam.

Vi valde i stället att ta plats på en kommunal förskola lite längre bort, i väntan på att få byta till det vi ville ha. Ett år efter sonens inskolning fick vi plats på ett nybyggt dagis i vårt område, som drivs privat av ett litet nystartat företag med en mycket driven tjej i spetsen. I dagarna öppnas dagis nummer två, i en annan del av kommunen eftersom trycket på vår förskola är massivt och många vill flytta sina barn dit.

Är vi nöjda? Absolut! Det är en varm stämning, kompetent och engagerad personal och en fantastisk förskolechef som vi kan haffa på studs om vi vill dryfta något. Någon obehaglig sektkänsla finns inte heller och det föräldrarråd som finns är ett fantastiskt forum som uppskattas av både förskolechefen och oss föräldrar. Naturligtvis uppkommer det problem här också, men hittills har allt sådant lösts på ett mycket bra sätt och i samråd mellan föräldrar, personal och ledning.

Även de andra föräldrarna är lika nöjda och nyligen fick vår förskola högst betyg av alla förskolor i kommunen i en stor kvalitetsundersökning, där vi föräldrar svarat på frågor.

Vi har med andra ord insyn och känner oss delaktiga, men slipper skyffla bort snö på vintern, rycka in när personalen är sjuk och städa.
Hur resonerar ni andra kring olika dagisformer? Och kring tidsfällor i största allmänhet?






fredag 30 april 2010

Caramba - omladdning pågår


Jag är nästan alltid uppkopplad på något sätt. Mobilen och datorn är viktiga både i jobbet och hemma. Jag vill gärna håll koll på vad som händer ute i världen och ha daglig kontakt med familj och vänner via sociala medier. Dessutom är jag involverad i två bloggar, som kräver lite jobb och en del tankeverksamhet.

Men jag erkänner att den här bloggen har hamnat lite i bakvattnet på sistone. Föräldraledighet har inte direkt gynnat inspirationen. Jag har känt mig rätt understimulerad emellanåt samtidigt som den hemska, långa vintern effektivt har saboterat mina dagliga långpromenader när lillasyster sover och jag får tid att andas och reflektera. Till slut kunde jag rita en triangel mellan huset, dagis och mataffären. Jag rörde mig knappt utanför den. Instängd och uttråkad.

Någonstans där i snökaoset, bland skyhöga elräkningar, sömnbrist och en man som bytt jobb och försvann in en "kreativ process", kände jag också att jag hade tacklat av i huvudet. Att ha för lite att göra har den effekten på mig.

Men nu när snön äntligen är verschwunden och jag har tankat syre varje dag, känns det som att livet sakta börjat återvända. Kommande vecka laddar jag och familjen lite extra på Mallorca. I bästa "All Inclusive-resort-barnklubb-stil", inkluderat specialpaket för lillasyster, så att vi kan koppla av ordentligt.

Där ska jag och mannen sitta på terassen utanför vår hotellägenhet, när barnen har somnat, och njuta av att kunna prata med varandra i lugn och ro. Då ska vi bolla en massa saker som har börjat snurra i mitt huvud.

Sen ska jag återvända, full av ny energi. Det är ett löfte.






lördag 13 mars 2010

Carina Nunstedt är i farten igen

Jag har tidigare listat min kvinnliga förebilder. En av dessa är tidningsdrottningen Carina Nunstedt, mamma till bland annat Mama, Family Living och Passion for Business. Hon lanserar nu ett nytt projekt kallat Yourlife. Det är ett magasin, en sajt och ett nätverk som ska lyfta ämnen som böcker, karriär, mat, resor och kultur men även politik och samhälle. Borta är traditionella kvinnoämnen som mode och relationer, något både Carina Nunstedt och läsarna säger sig ha tröttnat på efter att ha scannat målgruppen och marknaden via bland annat sociala medier.

"Det finns ett sug efter att tas lite mer på allvar och att läsa om sådant som politik, samhälle och böcker, områden som kvinnor är väldigt intresserade av. Magasinet kommer att innehålla en mix för de som både vill tänka till och drömma sig bort", säger hon i en längre intervju på Dagens Medias hemsida som publiceras i dag.

Åh, det här ser jag fram emot. Jag har stora förhoppningar och hoppas att Carina lyckas med det här projektet. Det ligger i tiden med personliga möten och nätverkande.


Nu ska jag bli medlem.
(bild lånad från Your lifes hemsida)