Välj rätt chef

Att välja rätt chef är lättare än att välja sina föräldrar och när det gäller att gå ner i tid med bibehållen glädje och stämning på jobbet så är det än viktigare.

Jag och mannen har precis släppt "bomben" på våra respektive arbetsplatser att vi bara tänker jobba 80% nästa år. Såhär blev reaktionerna.

Jag sa till min chef hur planen såg ut, dvs att jag skall vara ledig fredagar. Som jag konstaterade, jag jobbar hellre över 4 dagar i veckan än 5. Eftersom jag även i fortsättningen kommer att hämta på dagis varje dag så tror jag att arbetet blir balanserat. Detta gjorde att vi i budgetdiskussionerna satte ytterligare fokus på att hyra in en administrativ resurs till min avdelning.
Sen är jag ju visserligen chef för 20 personer så jag kommer ändå att vara nåbar på fredagar ifall något skulle hända, men det 1/1 2011 kommer jag att prata in på mitt mobilsvar att jag är föräldraledig på fredagar.
Min chefs respons var att han tyckte att det var bra att jag tog en hel dag i veckan för att jag skulle ha lättare att vara ledig. Än om jag skulle försöka kapa med någon timma om dagen.
Sen tillhör jag ju även ett företag som har en tjej i företagsledningen som jobbar 90%, så på mitt företag är det självklart att det går att få ihop jobbet med småbarn på alla nivåer.

Min man berättade planen för sin chef (han har tänkt att sluta en timma tidigare måndag-torsdag och sedan jobba halva fredagen). Hans chef reagerade med att säga att de minsann måste se över om det är möjligt att han gör så...
Min man är chef över 1 person och jobbar med tester inom datavärlden. Han ser själv inga problem med att han skulle vara hemma, då hade han ju inte föreslagit det. Jag tycker att det var ett så dumt svar eftersom jag (som chef) ser det som om det bara är att bita i det "sura" äpplet, le och säga att det är klart att du skall vara det. För det finns ju inget att diskutera, i sverige har vi väl rätt att gå ner i tid när våra barn är små.

Jaja, alea iacta est, och vi ser båda fram emot ett skönt år med mer tid till våra barn, lite mindre pengar att röra oss med, men inte värre än att vi klarar oss.

Frågan jag skall söka svaret på nu är om det är stor skillnad på att gå ner i tid eller att ta en dag föräldraledigt i veckan, någon som vet?
Påverkar något semesterdagar, SGI eller sommarkomp?

Att våga ta steget

Ni som läst vår blogg ett tag vet att jag har varit involverad i flera internrekryteringsprocesser för att jag gärna vill jobba med ledarskapsfrågor och ta ytterligare steg i mitt arbetsliv.

Och nu sitter jag här och har blivit erbjuden en tjänst som enhetschef inom vård och omsorg.

Hur det känns ? Pirrigt och nervöst, samtidigt roligt och spännande. Och lite overkligt om jag ska vara ärlig.

Det kommer att få inverkan på mitt liv då jag kommer gå upp i tid och behöva pendla lite längre än jag gör i dagsläget. Men samtidigt innebär detta helt nya möjligheter.


Flera andra har tidigare på bloggen pratat om löneförhandling och den här gången har jag faktiskt gjort hemläxan ordentlig och vågat tala om vad jag tycker jag är värd i denna typ av tjänst. Sen får vi se hur resultatet i slutänden blir. Jag tror nog att båda jag och arbetsgivaren ska komma överens.

Flera gånger genom den här processen har jag fått pepp, tips och goda råd från mina Networkingskvinnor. Ett stöd jag inte hade klarat mig förutom. Så tack tjejer !

Då var det dags igen...

Den här månaden har inneburit min comeback till jobbet efter drygt 6 månaders föräldraledighet. Jag jobbar nu "svindlande" 20% uppdelat på två förmiddagar i veckan. Jag kan alltså få stimulansen, utmaningarna, sociala kontakterna (med mera) som jobbet innebär tillbaka i tillvaron utan att ens behöva vara ifrån lillkillen en hel dag. Känns lyxigt och spännande att vara igång igen- jag älskar ju mitt jobb!

Enda smolket i glädjebägaren är att i min föreställning om att jobba 20% trodde jag naivt nog att när man jobbar så lite kan man inte bli stressad... Men ack där bedrog jag mig gruvligt! Jag har upptäckt att det i själva verket är ganska stressande att just jobba så lite, för ojojoj vad jag försöker pressa in aktivitet i de där stackars 8 timmarna! Man kan inte låta saker vänta till morgondagen på samma sätt utan det som ska göras måste ske pronto.

Igår när jag kom hem efter min halva arbetsdag var jag alldeles uppskruvad- då var det mysigt att krama den varma lilla bebiskroppen som hade haft det strålande hemma med sin pappa :-)

Att gå ner i tid...

Älta, älta, älta. Snart är det dags för utvecklingssamtal med min chef, och flera gånger i veckan har jag funderat på huruvida jag ska gå ner i tid eller inte. Idén är att (kanske) gå ner från 100 % till 90 %. Risken är förstås att jag får jobba 100 % till 90 % lön, och det är det som står på "emot-listan". På "för-listan" står framför allt mindre stress. För nu stressar jag faktiskt, för att få ihop det berömda "livspusslet". Stressen kanske mest finns i mitt huvud, men ändock. Jag ligger konstant minus på flexkontot och försöker jobba ikapp kvällar och helger. Jag hinner aldrig träna och jag somnar oftast innan klockan 22. För mig själv skulle det kännas skönt att gå ner i tid och använda den till att slippa jobba på min fritid, slippa känna att jobbet alltid flåsar i nacken, och även hinna träna på lunchen en till två dagar i veckan. Och detta utan ett ständigt dåligt samvete. I mitt yrke är dock målen och arbetsuppgifterna ganska allmänna, det är väldigt svårt att se hur det ska summeras till 100 % och vad man konkret kan plocka bort för att minska arbetet. Tanken är ju 100 % prestation på 90 % mål, inte 90 % prestation på 100 % mål, om ni förstår hur jag menar.

Just när jag funderade på om jag skulle publicera det här inlägget så hittade jag följande inlägg hos Skriet från kärnfamiljen. Jag känner igen mig så!! Flera av kommentarerna skulle det kunnat vara jag som hade skrivit. Min ambition när vår son började på förskolan var att både jag och maken skulle gå ner till 90 % och vara lediga varannan fredag var. Nu kommer det inte bli så. Han kommer jobba heltid ett tag till i alla fall, och jag kommer använda mina 10 % till att korta de vanliga dagarna - för att över huvud taget få mina timmar att gå ihop med hämtning och lämning på förskolan, hinna med att träna och ta hand om min kropp, och gå lite tidigare någon dag i veckan och hinna mysa lite mer med sonen. För japp, nu har jag bestämt mig för 90 %!

2010 - dags att se framåt

I dag är det sista dagen på jullovet. Jag har varit ledig en dryg vecka och det har varit skönt. Bland annat har vi varit på semester i vår stuga i norska fjällen och vi hade turen med oss och perfekt väder hela veckan.I morgon börjar verkligheten igen. Vad ska 2010 bringa ? Jag har sådan tur att jag sitter här och längtar till att börja i verkligheten igen, för jag stortrivs med mitt jobb. Jag vet i alla fall en sak som 2010 kommer att bringa - deltidsjobb igen. Efter tre månader med heltid ska jag nu återgå till att vara föräldraledig en dag i veckan.

Nya utmaningar står och väntar på jobbet, minskade platser och resurser kommer kräva nya sätt att jobba, Lagen om valfrihet kommer antagligen att dra igång hos oss under året och vi står i början på en omorganisation i vår förvaltning. Alla dessa saker är både spännande och skrämmande på samma gång. Så jag hoppas 2010 blir ännu bättre än 2009.

Från verkligheten

Jag hade i ett tidigare jobb en chef som inte såg positivt på att man hade barn, även om han själv hade barn. Hela kulturen inom företaget var ganska negativt inställd till barn och särskild till VAB.

Då jag efter en månad med en hel del sjuka barn (som det blir när man har två som smittar varandra) där jag försökt få ihop så mycket arbetstid det överhuvudtaget gick fick jag kommentaren "jag har aldrig mött några barn så är så mycket sjuka som dina", du är ju aldrig på jobbet. Då jag kollade upp timmarna hade jag varit borta knappa 25% av min deltidsanställning. Kanske borde jag dragit öronen till mig när de redan på anställningsintervjun frågade om jag hade tänkt att få flera barn ?

Dessa två exempel tror man knappt borde existera nu för tiden. Men tyvärr lever gamla och i mina ögon förlegna synssätt kvar.

Nu kan jag knappt förstå att jag faktisk ville jobba hos en arbetsgivare med en sådan inställning till föräldrarskap, men man lär av sina erfarenheter.

Heltid vs. deltid - igen

Hoppsan! Det visade sig visst att jag från den första januari i år gått upp till heltid eftersom jag glömt bort att anmäla fortsatt deltidstjänst (en lite lagom förvirrad småbarnsmamma..). Panik! Hur ska detta gå?

Efter lite överläggande med mig själv kom jag fram till att jag ändå vill se hur vardagen går ihop med en heltidstjänst. Dottern kommer ha kvar sina hämt- och lämntider så det blir alltså upp till mig att vara mer morgonpigg (nåja, iaf tidigare på jobbet) samt att motivera mig till att sitta kvar när kollegorna går hem de dagar sambon hämtar. Jag lovar att återkomma med en analys av heltid vs deltid i mitt liv om några veckor då jag kommer att ha provat på både 80, 90 och 100 %!

Att samleva eller att samexistera - det är frågan

Jag fick barn relativt tätt, 1 år och 9 månader närmare bestämt. Att vara föräldraledig i all ära, men när jag varit hemma ett halvår med nr 2 så började jag jobba halvtid. Efter moget övervägande och med en ny spännande tjänst i vågskålen bestämde vi att jag skulle jobba heltid. Jag ville absolut inte fastna i den klassiska fällan 100% jobb, 80% lön, dessutom kanske jag ville visa att jag var så himla jämställd? -Att här är minsann en småbarnsmamma som tar karriären på allvar. Maken sköter således större delen av dagis-jouren, har mest kontakt med fröknar och BVC. Sakta men säkert har det gått upp för mig att jag nu i familjen har börjat samexistera, jag sneglar åt 80% och funderar på hur det var att samleva. Är det kontrollbehovet som gör att jag vill ha bäst koll på mina barns aktiviteter, eller är det något som sitter så djupt rotat i mig som kvinna?
Å andra sidan lär ju inte min tjänst förändras bara för att jag går ner i tid, det är fortfarande samma uppgifter som måste slutföras. Att jobba hemifrån och planera sitt arbete efter det är något jag tänker ta upp vid nästa löne-/utvecklingssamtal

Samleva respektive samexistera är för övrigt ett begrepp som jag snott rakt av från en av mina kära medsystrar i nätverket. Tack för ordet.