Hur mycket ska man förväntas att ta?

Problem, konflikter och olika personligheter kan ibland göra att man känner sig låg på jobbet. Det perfekta jobbet och den perfekta arbetskamraten eller teamet finns nog inte.

Däremot har vi alla en gräns för vad vi känner att vi klarar att stå ut med. Den gränsen är olika för alla och jag tycker inte att man ska hänga upp sig på om det tekniskt sett räknas som mobbing eller inte. För mycket konflikter mellan individer är ofta inte bra för produktiviteten heller.

Jag har mycket konflikter just nu med en individ på jobbet. Nu är det iofs inte bara jag, utan många som har sina duster med denna individ som är ganska hetlevrad.

Efter en radda taskiga e-mail på fredag eftermiddag och därigenom en totalförstörd helg så tog jag upp det med min chef och skrev att jag tyvärr inte kände att jag orkade med denna typen av konstanta konflikter.

Chefen gör vad han kan och andra personer i organisationen är också väldigt hjälpsamma. Däremot tror jag inte att problemet kommer att försvinna. Han är som han är och jag med min lägre grad är en lätt måltavla när han är på dåligt humör.

Själv vill jag vara en supermamma och fru efter jobbet, inte en deppig tjej som ligger på soffan med magont. Så jag börjar nog att titta mig omkring inom och utanför organisationen efter något annat om det inte inträffar en drastisk förbättring.

Mors dag

Detta är fjärde året jag haft anledning att fira mors dag för egen del och eftersom det var både varmt och soligt blev jag bjuden på brunch på altanen. Där i solen mumsade vi på toast med bacon & äggröra och amerikanska pannkakor med lime & mynta.

Jag vill också passa på att önska alla fantastiska mammor en härlig mors dag!

Studentdagen redan i backspegeln!

Häromdagen skrev jag inför min sons studentexamen, som ägde rum i går. Jag skrev hur "jag inte önskar att jag arbetat mindre" som en av de saker jag inte ångrar under hans uppväxt.

I går fick jag ytterligare ett kvitto, så, på att jag och min son haft ett gemensamt liv som varit mer än lyckat: studentexamen!

Min son sprang ut ur skolan, stolt, stilig, glad och med goda betyg (trots att hans ansträngningar alltid legat på "minst möjliga motstånd..!) och han har nästa mål i sikte.

Han har under vårterminen fixat både jobb och bostad åt sig och flyttar nu hemifrån när jag och make och liten son drar till Skåne.

En success story, i min bok. Jag vågar låta mina egna vingar sjunka lite och låta honom ta det där nödvändiga klivet ut i vuxenheten och verkligheten. Jag vet att han kan. Han vet att han kan. Nu finns bara Kärlek kvar!

Jag älskar min son och ser fram emot hela vårt gemensamma liv som vi har framför oss, även om vi inte längre kommer att sova under samma tak.

"Parting is such sweet sorrow" och så är det.

Att ens son tar studenten var en upplevelse så mycket större än jag trodde och det som träder fram allra tydligast från dagen var min STOLTHET. Vad stolt jag är över den pojken/mannen!

Hur många av våra läsare här delar min erfarenhet att vara "Mother of the Graduate"?

/ANNA

Frågestund livspusslet

Nu gör vi precis som många andra i bloggosfären - håller en frågestund.

Temat är livspusslet.
Ställ dina frågor eller funderingar i kommentarsfältet så svarar vi i ett kommande inlägg.

Kommer du på något annat att fråga om så går det också bra förstås.

Bloglovin II

Följ vår blogg med bloglovin

På rätt kurs

Den här veckan har jag varit på kurs. En jätterolig kurs och förutom ny kunskap tar jag med mig en massa inspiration hem. Att komma bort från jobbet en vecka innebär också miljöombyte och brist på prestationskrav. Jag har kollat mailen hemifrån några gånger men förutom det bara njutit av en veckas frånvaro. Dessutom fick jag lära känna en massa nya trevliga människor

Om någon är nyfiken på vilken kurs det var så kommer en ledtråd här :-)


@fields = /^.*?, (.*?), ,/mg;

Trevlig helg!!

Det är val i år

Vilket märks genom att de olika partierna lägger fram sin syn på jämställdhet och föräldraförsäkringen. KD vill inte kvotera föräldraförsäkringen. Jag har tidigare förklarat varför jag är för en tredelad föräldraförsäkring.
Bloggen Skriet från kärnfamiljen skriver om en bra artikel om det i Expressen, som bemöter KDs argument på ett i mina ögon lysande sätt.

Vägen till en ledarroll

I enkäten har vi hittills fått en massa bra tips om vad ni läsare vill att vi ska skriva om, och en av de sakerna är vägen till ledarskap. Då kanske det passar bra att berätta att jag just fått min första ledarroll!

I min organisation finns det mängder av duktiga medarbetare. Att få en första ledarroll är svårt; för vid varje rekrytering tittar rekryterande chef efter vilken ledarskapserfarenhet kandidaten har. Nu brinner jag för ledarskap, och vill utvecklas inom det området, men hur utvecklas man, om man aldrig får chansen att skaffa sig erfarenheten? Många kallar detta för glastak.

För mig har vägen mot ledarskap varit ganska fokuserad de senaste två-tre åren. Jag har funderat väldigt mycket på vad ledarskap betyder för mig, samtidigt som jag har byggt kompetens i de områden som jag jag saknade:

Först och främst har jag haft förmånen att gå en fantastisk ledarskapsutbildning, som gav mig många nya perspektiv och insikter. Dessutom har jag haft en coach, som är min största förebild inom ledarskap. Hon har varit ovärdelig! Jag har även läst böcker, och inte minst tränat genom projektledning (min kärnkompetens) och coaching av andra medarbetare.

Jag har också sökt mig från en ekonomiavdelning (där jag tog på mig projektledning för att komma ifrån siffrorna, närmare männsikorna - här såg jag också till att certifiera mig inom projektledning), via operations (som projektledare, men byggde på med kompetens inom HR och Operational Excellence), ut till en projektledaravdelning (där jag närmade mig säljkanalerna för att 'klä på mig' med kunskap om kund, marknad, och försäljning).

Fyren. I boken jag nyss tipsade om en symbol på att fokusera på sina mål. Bilden lånad från FlickR.

Nåväl. Förberedelser i all ära, men sedan måste ju rätt roll dyka upp också!
Jag har sökt ledarroller tidigare, men alltid i tävlan med andra duktiga medarbetare som redan har ledarskapserfarenhet. Flera ambitiösa kollegor har också beklagat sig för mig om hur de sökt tjänst efter tjänst men bara fått nej.

Därför började jag hålla ögonen öppna efter vikariat. Jag menar att vikariat är ett bra sätt att få erfarenhet på, samtidigt som den rekryterande chefen inte tar en lika stor risk som vid en permanent tillsättning. Gör man sedan bara ett bra jobb, ger sig nästa tjänst nog tillkänna när det är dags!

Jag hittade alltså ett mamma-vikariat och sökte det härom veckan. Allt gick väldigt snabbt, och idag (läs: tisdag) blev jag erbjuden jobbet!

Nu kliver jag alltså in i en roll med ledarskap, kombinerat med dagligt, praktiskt arbete med att stödja säljkanalerna, varigenom jag kommer att få ännu en pusselbit i min kompetenspalett även utanför ledarskapet.

Jag ser nu fram emot mitt blivande jobb som en spännande utmaning, där jag ska få göra det jag helst av allt vill - varje dag!

Bloglovin

Följ vår blogg med bloglovin

Märklig upplevelse

I tisdags hade jag en märklig upplevelse, jag var på en intern anställningsintervju. Jag har varit på flera likande tidigare, när jag jobbade på Försäkringskassan, men då var det oftast på ett annat kontor än mitt eget. I går blev jag intervjuad av sex personer, varav fyra jag samarbetat mer eller mindre med under min tid i kommunen.

Egentligen skulle det ha varit sju personer som intervjuat mig men min närmaste kollega valde att inte vara med på min intervju, hon tyckte hon kände mig tillräcklig bra.

Även om de flesta där visste vem jag var, var de inte medvetna om mina erfarenheter före jag började på kommunen, visst hade de frågor att ställa och jag fick flera saker att fundera kring. Så det var både nervösa och givande 45 minuter.

Jag måste medge att det är länge sedan jag var så nervös som jag var i går.

Hur det gick ? Det kändes bra och resultatet får vi se nästa vecka.
Men jag är nöjd, en erfarenhet rikare som jag tar med mig vidare.

Sjung om studenten

Idag när jag klev av bussen vid jobbet möttes jag av ett gäng studenter i vita mössor. Det fick mig att tänka på min egen student, och räknade snabbt ut att det är 15 år sedan nu. Det kändes som väldigt många år sedan, samtidigt kommer jag så väl ihåg den dagen.

Jag kommer ihåg att det var soligt men ganska kyligt i min tunna sommarklänning. Morgonen började med champangefrukost i en park tillsammans med övriga klasskompisar. Alla var glad och stämningen var på topp. Senare på dagen samlades hela klassen och vi skrev hälsningar i varandras mössor och lovade att hålla kontakten. Sen sprang vi ut tillsammans på den stora trappan och sjöng om studentens lyckliga dagar.
Framtiden kändes ljus och samtidigt väldigt spännande, det var ett helt okänt kapitel i mitt liv som skulle börja. Det enda jag visste var att jag skulle plugga vidare inom naturvetenskap och teknik, men precis vad och om det innebar att jag skulle behöva flytta långt eller stanna ”hemma”, hade jag ingen aning om.

Den dagen när jag stod där bland övriga studenter och sjöng för full hals visste jag inte att jag bara ett par månader senare skulle flytta till andra änden av Sverige, träffa min blivande man och slutligen hamna i en villa strax utanför Göteborg.
Nu sitter jag här ett och ett halvt decenium senare, med en civilingenjörsexamen, tio års arbetslivserfarenhet, gift och är mamma till fantastiska två pojkar. Och livet känns rikigt bra.

En betraktelse om hur åren rusar samt en analys

Mycket viktigt arbete äger rum i kommunens verksamheter.
Jag är glad och ihärdig i mina egna insatser, liksom många kollegor och medarbetare är.

Min store son tar studenten i morgon och det innebär att jag varit glad och stolt mor åt honom i 19 år. Jag kan inte för mitt liv begripa vart åren tagit vägen eller att han är så stor.

Det finns mycket jag önskar att jag kunde ha gett honom: saker jag inte haft råd att köpa, resor vi inte haft råd att företa. Det finns också livserfarenheter han har som jag önskar han inte haft. Så är livet.
En sak jag dock – faktiskt – inte önskar är att jag skulle ha arbetat mindre eller annat närbesläktat. Jag vet att frågan är en het potatis och jag har vid upprepade tillfällen själv resonerat i frågan kring att ”arbeta mycket”.

Jag har alltid varit intensivt, aktivt närvarande som förälder. Jag älskar absolut och reservationslöst, mina två söner. Jag skulle ta en kula för dem vilken stund som helst och skulle släppa allt jag har för händer om nöd uppstod. Jag lyssnar på deras tankar och bidrar med min omtanke och erfarenhet och jag coachar dem i deras livsval, om de så önskar.

Jag är dock inte hemma varje kväll eller hämtar på förskolan varje dag. Jag går inte på alla föräldramöten och har missat Luciafiranden och utflykter. Det är dock INTE DE SAKERNA som är det viktigaste i relationer, anser jag.

Min 19-åring mailar mig och avslutar med orden ”Jag älskar dig”, han skriver ibland peppande sms till mig att han tycker att jag är en förebild och att jag är ”kool boss-woman”.
Jag uppfattas kanske som förmäten men jag tycker att jag fattat rätt val och att min egen instinkt att ge allt både på jobbet och i hemmet är rätt. För mig.

(Jag tror även att det smittat av sig på nämnde son, då han i ett antal år haft sina mål klara för sig och vetat vad han vill arbeta med och strävar mot det. Även han drar på idén att det ska "gå att förändra världen" och satsar!)

Nu har jag tagit en son fram till student och hemifrån-flytt! Livet svindlar med alla sina perspektiv och upplevelser.

Varför behöver jag då hävda detta här, i bloggen?
Jo, för att jag vill eliminera eventuella trosföreställningar att jag inte av erfarenhet vet vad jag talar om när jag debatterar det här att lägga mycket energi på mitt arbete (som är så viktigt för vårt samhälle och människorna i det samhället) och för att jag vet av egen erfarenhet att förebilder behövs.
Jag suger åt mig av de äldre kvinnor som verkar för sådant som stämmer med mina värderingar och kanske finns det någon där ute som blir stärkt av mina?

(att det finns alldeles fullt av människor som inte blir det, vet jag och det kan jag leva med)

Löneprocessen ur chefens synvinkel

Lön är alltid ett aktuellt ämne och Johanna gav här bra tips från facket. Jag måste erkänna att jag inte kände igen mig i Johannas funderingar vilket kändes konstigt, när jag tänkt ett varv till kom jag fram till att jag i det storföretag där jag arbetar gör på ett delvis annat sätt.

Mitt mål med mina medarbetare är att de ska göra så bra prestationer som möjligt och att jag ska bygga ett vinnande team. Ur ett löneperspektiv vill jag att de ska få en juste och ärlig bedömning som motsvarar deras prestation. Min utmaning blir att se till att få medel som räcker till det.

För mig är själva lönesättningen ofta kanske enkel, förarbetet görs istället under hela året.

• Grunden är bra och tydliga individuella mål och förväntningar


• Kontinuerliga uppföljningar av mål och förväntningar


• Medarbetaren loggar sina förbättringar gjorda mot målen


• Medarbetaren och jag följer kontinuerligt upp med viktiga intressenter


• Jag kalibrerar måluppfyllelse i en större del av organisationen, för att få en juste bedömning


• Jag håller tillsammans med HR årligen koll på lönestrukturer och marknadsbedömningar

I många fall är det sedan relativt enkelt att sätta lönenivåerna utifrån det lokalt förhandlade utrymmet. Självklart är därmed inte alla medarbetare nöjda, men genom en koppling mot mål och måluppföljning är det enklare att vara konkret och peka på vad som behöver förbättras för att nå högre nästa år.

Förhandla lön

Vi är i löneförhandlingstider kan man konstatera när man ser de senaste inläggen som i mångt och mycket handlar om lön.

I onsdags var det den första överläggningen med arbetsgivaren om årets löneprocess. För min del handlar det om inte bara min egen lön, jag ska förhandla lönen i egenskap av fackligt ombud för mina medlemmar i hela organisationen. Läskigt värre tyckte jag när jag insåg vad jag skulle vara del av. Men som det mesta annat växer man in i rollen, och nu känns det jätteroligt och pirrigt. Mina fackliga kollegor och jag har redan haft vårt första möte där vi gick genom våra listor och tog fram olika grupper som vi tyckte hade presterat bra det senaste året, samt tittade på några individers löner som också behöver ses över.
Det roliga var att vi som fack i mycket hade samma prioriterade grupper som arbetsgivaren hade. Nu väntar än mer arbete med att hämta in underlag för förhandling samt ta ställning till vilken typ av förhandling vi ska välja i år. Sedan brakar processen i gång efter semestern.

Det ska bli jättespännande att vara med på och otroligt lärorikt.

En helt ovanlig morgon...

Vaknar, lite för sent. Jag ska iväg på en kurs men först ska jag lämna barnen på dagis. Barnen är trötta och vill inte alls göra som jag säger. Försöker få i mig lite frukost med en 2-åring som står brevid och stjäl flingor från min tallrik. Då kommer min katt in med en present, en ca 2 dm lång, levande råtta som hon glatt släpper vid mina fötter. Jag får panik och skriker, katten springer åt ett håll, råttan åt ett annat, 2-åringen blir rädd och börjar gråta.

Jag parkerar barnen i soffan och försöker få ut råttan som naturligtvis sprungit och gömt sig längst in bakom en bäddsoffa, flyttar omkring på diverse möbler och får till slut ut den chockade och fräsande råttan.

När det är dags att gå till dagis så spöregnar det ute och regnkläderna är kvar på dagis, så jag tar bilen istället. Backar lite stressad rätt in i grannens staket, det blev repor längs hela sidan på bilen.

Barnen kom i tid till dagis till slut, och jag hann i tid till min kurs. Men jag slipper hellst såna här morgnar i framtiden.....

Att "hamna rätt"

Visst blir det en hel del ensamma middagar, på gott och ont,
i väntan på att familjen flyttar ned.

Jag bytte ju just ”liv” (jobb, miljö, hem, stad etc) och efter nästan en månad på plats kan jag konstatera: jag har hamnat helt rätt! (Linda har skrivit om jobbyte här)

Det har ganska ofta diskuterats här i bloggen ”hur vet man när det är dags att byta”, ”hur vet man om man hamnat rätt” och liknande och jag kan vittna om att man vet när man hamnat rätt när allt bara känns som det ligger på rätt plats.
Inuti min själ/hjärta känns det alldeles varmt och mjukt och jag längtar fram till jobbet, när jag sitter på mitt pendeltåg om morgnarna.
Jag har en känsla av att jag kan göra något bra på den här tjänsten och jag har en mycket stark känsla av trivsel i det dagliga arbetet.

Jag märker nu att det är svårt att sätta ord på det här!
Det är väl egentligen som med relationer: man känner absolut när det är fel men kan vara nog så svårt att beskriva när det är rätt.

Känner man inte som jag beskrev det ovan, behöver man inte fundera så mycket på om det är rätt att flytta på sig, tycker jag, då kan man gott testa att göra det.
Det finns inget som skulle locka mig härifrån nu, det är ett som är säkert!

På väg hem från jobbet

Boktips!

Jag läste just en suverän bok om personlig utveckling och ska nu ge mig i kast med uppföljaren.

Boken heter The monk who sold his Ferrari och är skriven av Robin S. Sharma.

Sharma låter huvudkaraktären Julian berätta om sin otroliga resa från toppadvokat i USA till munk i Indien. Julians berättelser handlar om meningen med livet utifrån österländsk urgammal kunskap - en kunskap som så många i dagens samhälle har tappat bort.

Uppföljaren - Leadership wisdom from the monk who sold his Ferrari - the 8 rituals of visionary leaders - ligger nu och väntar på mig här bredvid. Efter att ha läst första boken (som jag absolut kommer att läsa om!) ser jag fram emot att ge mig i kast med nästa.

Kom gärna med feedback!

Stort tack alla som bidragit med svar på enkäten, det är jättekul att så många ville tycka till.

Ni andra som ännu inte tagit chansen, klicka här för att besvara enkäten.

Det är inte många frågor men det ger oss otroligt mycket inspiration och skrivglädje.

Tack!

No more knytblus

Hur ska man klä sig när man kliver ut i yrkeslivet? Naturligtvis beror det till stor del på var man arbetar. En advokatbyrå eller en bank har ofta striktare klädregler än ett IT-företag eller skolan, om man nu ska generalisera.

Själv arbetar jag på ett stort medieföretag där det ingår i min roll att träffa kunder - både nya och gamla och i vitt skilda branscher och under olika former. Ett informellt arbetsmöte med informationschefen är en annan sak än en presentation inför ledningsgruppen eller när det är ett kundevent. Alltså gäller det att kunna vaska fram både det ena och det andra ur garderoben och det helst utan att lägga ut en förmögenhet på kläder varje år.

Det här är mina bästa klädtips för alla som behöver en "tjänstemannagarderob":

1) En välsittande kostym i svart/grått/mörkblått eller liknande neutral färg som man trivs i. Personligen är det relativt sällan som jag använder kavaj och kostymbyxa tillsammans, men oavsett så är det här en jättebra bas att ha i garderoben. Under den varmare årstiden fungerar dessutom kavajen som en finare "jacka".

2) Investera i ett gäng enfärgade toppar, både i neutrala och starkare färger. Med detta menar jag toppar av modellen lite tightare t-shirt som är perfekt att ha under kavajen och den lilla koftan.

3) Klä ner eller klä upp dina plagg. Jaha, och vad menas med det då? Ibland kanske en hel kostym är för uppklätt (tro mig, ibland har jag och en kollega kommit fullt uppstassade till ett möte bara för att möta två betydligt mer avslappnat klädda kommunikationsmänniskor som besvärat skruvat på sig). Då är det perfekt med ett mellanläge i form av snygg kostymbyxa och en enkel blus/skjorta/topp med en liten kofta över. Eller dina snyggaste jeans med topp och kavaj över. På samma sätt kan man klä upp eller ner en klänning eller kjol.

4) Den snygga koftan är en stapelvara i min garderob. Den finns överallt, i många olika färger och till bra pris. Passar finfint över en klänning, till en kostymbyxa eller till kjolen och kan varieras.

5) Skor tycker jag nästan är det absolut viktigaste att lägga lite mer pengar på. Dels handlar det om att de ska hålla längre än en säsong och dels ska man känna sig bekväm i dem. Eftersom jag är relativt kort (1.65) vill jag gärna ha lite klack på skorna när jag ska träffa kunder - för mig känns det bättre. Däremot undviker jag att springa runt i högklackat på kontoret. Mina absoluta favoritskor är långa stövlar med lite klack, som fungerar till kjol/klänning, ovanpå ett par tightare jeans och i undantagsfall också under ett par kostymbyxor. På sommaren kör jag ofta med en snygg kilklack på skorna eller ett par enkla, enfärgade ballerinaskor. Och ja, det kan fungera alldeles utmärkt med ett par snygga sneakers också.

6) Både jag och flera av mina kolleger har extrakläder som hänger på kontoret. Det händer ibland att möten flyttas eller att jag plötsligt måste följa med en säljare på ett nykundsmöte därför att en kollega är sjuk och mötet inte går att flytta. Då är det skönt att ha en kavaj och ett par extra snygga skor att snabbt hoppa i. Här får man tänka klassiskt snarare än trendigt.

7) Har man en bra basgarderob kan man sedan lägga till trendplagg som fungerar tillsammans med basen. Ett sådant plagg är till exempel den mönstrade tunikan, som finns överallt. Se bara till att den inte är a) allt för genomskinlig b) allt för oformlig = tältvarning. Annars är den superbra att ha till snygga jeans, långa stövlar och med en kavaj över.

8) Det behöver inte kosta multum att klä sig snyggt. Jag tycker att kedjornas utbud täcker in mycket. Själv är jag stamkund på H&M och Sisters - där handlar jag alltifrån kostymer till toppar och kjolar. En annan favorit är den spanska kedjan Zara, även om den inte finns överallt. De har ett brett utbud av snygga kläder.

9) Våga handla vintageplagg och inte bara för att man verkligen kan fynda utan för att man har chansen att hitta välsydda kläder i bra kvalitet. Ytterkläder (skepparjacka, snygg rock, mockajacka etc) och väskor i skinn kan med fördel köpas second hand liksom snygga festklänningar (ofta sparsamt använda). Jag har en urfin jadegrön kinesisk sidenjacka som jag har fyndat i en välsorterad second hand-butik.

10) Anlita ett proffs. Känner du dig fortfarande osäker på vad som är okej? Gör i så fall som jag vet att en av oss här inne har gjort - boka tid med en personal shopper. De stora varuhusen (Åhléns, Pub, NK) brukar ha sådana och det kan vara värt den investeringen i början.

Och till sist - glöm inte att andas djupt ett par gånger, strunta i att Ebba von Sydow just köpt en svindyr väska/jacka/klänning/skor/blus som du inte har råd med och inse att det har förmodligen inte de flesta andra heller. Din snygga kopia från H&M fungerar precis lika bra i början.

När är det dags att söka sig vidare ?

Det är en individuell fråga när man känner behov av att söka nya utmaningar. Frågan dök upp i ett samtal jag hade med min chef apropå att jag har sökt ny tjänst internt. Min chef tyckte att jag med mina knappt två år i nuvarande roll borde stanna kvar och lära "yrket" ordentlig innan jag gick vidare och tog mig an en ny roll.

Mitt svar till henne var, att det inte var att jag kände att jag inte kunde utveckla mig vidare i min nuvarande roll som gjorde att jag sökte ny tjänst, men känslan av att jag vet att chansen kanske inte kommer så snart igen. Samt att det var åt det hållet jag vill med min utveckling, att få en arbetsledande befattning. Samt att jag faktisk känner en viss stagnation i min nuvarande tjänst då chefen varit snål med båda kompetensutveckling och med att ge mig utmaningar.

Det kanske är en generationsfråga detta, att min generation inte ser guldklockan som sitt stora mål, men har ständig utveckling som mål.

Nu får vi se om jag får den nya tjänsten, om inte så har jag i alle fall gett chefen signaler om vad jag behöver för att vidareutveckla mig i den rollen jag har nu. Hoppas bara nu att jag fick min chef att förstå mitt perspektiv.

Referenser

Jag har den senaste tiden varit delaktig i flera rekryteringsprocesser, där jag bland annat har ringt på referenser som kandidaterna angett. Det har slagit mig att fler av dessa kandidater antagligen inte lagt ner tid på referenssäkring, dvs. kolla upp vad referenserna egentligen anger för uppgifter.

Det är minst lika viktigt som att ange rätt referenser, att försäkra sig att referenser faktisk säger rätt saker. Och absolut värt att lägga lite tid och möda på att intervjua sina egna referenser. Dessutom ger det värdefull feedback inför anställningsintervjun då det ger tips på svar inför en del av standardfrågorna som gärna dyker upp, som tex starka och svaga sidor. Det är viktigt att vad du säger och vad referenserna säger stämmer något så där överens och att referenspersonerna säger hyfsat likadant om man anger fler personer. Allt för att skapa en så bra bild som möjligt för den potentiella arbetsgivaren.

Här finns det fler inlägg om anställningsintervjuer

Tidsfälla?

Livspusslet handlar om att välja och framförallt att våga välja bort för att känna att vardagen fungerar. Nu är jag personligen inget större fan av att kvinnor väljer bort sitt yrkesliv när barnen kommer. Man kan välja bort annat, är min personliga åsikt.

En sak vi har aktivt valt bort är dagis i form av föräldrarkooperativ. På pappret låter det bra - med större insyn och delaktighet i barnens dagisvardag - men jag och min man tycker båda att det känns som en tidsfälla.

När vi flyttade ut från stan, till vårt lilla 60-talsradhus i skärgårdskommunen där vi bor, var vår förstfödda son knappt nio månader gammal. Dagisval var en sak som vi var tvungna att börja fundera kring. Ganska snart insåg vi att det skulle vara omöjligt att få plats på det enda kommunala dagiset som ligger i vårt område. Det flyttar in barnfamiljer hit i en jämn ström och kommunen hade inte hängt med i utvecklingen.

Men det fanns också två föräldrarkooperativ och vi kände oss tvingade att i alla fall undersöka den möjligheten. Vi ställde oss i kö och kryssade i alla tänkbara möjligheter för att inte hamna i knipa när vi behövde en dagisplats. Sen travade vi i väg för att kolla in ett av kooperativen. Där upplystes vi om allt vi skulle behöva göra. Mannen bleknade när han insåg att det här var ännu ett pålägg till alla "måsten" - jourer, städning, matlagning, underhåll, styrelsearbete etc. Herregud, det var som att ha ansvar för ännu ett hus!

Själv kände jag hur jag fick lättare hjärtsnörp av "sektkänslan". Allt var bara "fantastiskt", "underbart" och "aldrig någonsin har vi några problem här". Levererat av två äppelkäcka fröknar och en förälder, som tävlade om att häva ur sig superlativ och klistra sig fast på oss när vi gick runt och tittade. Sådant gör mig lika misstänksam som dålig reklam.

Vi valde i stället att ta plats på en kommunal förskola lite längre bort, i väntan på att få byta till det vi ville ha. Ett år efter sonens inskolning fick vi plats på ett nybyggt dagis i vårt område, som drivs privat av ett litet nystartat företag med en mycket driven tjej i spetsen. I dagarna öppnas dagis nummer två, i en annan del av kommunen eftersom trycket på vår förskola är massivt och många vill flytta sina barn dit.

Är vi nöjda? Absolut! Det är en varm stämning, kompetent och engagerad personal och en fantastisk förskolechef som vi kan haffa på studs om vi vill dryfta något. Någon obehaglig sektkänsla finns inte heller och det föräldrarråd som finns är ett fantastiskt forum som uppskattas av både förskolechefen och oss föräldrar. Naturligtvis uppkommer det problem här också, men hittills har allt sådant lösts på ett mycket bra sätt och i samråd mellan föräldrar, personal och ledning.

Även de andra föräldrarna är lika nöjda och nyligen fick vår förskola högst betyg av alla förskolor i kommunen i en stor kvalitetsundersökning, där vi föräldrar svarat på frågor.

Vi har med andra ord insyn och känner oss delaktiga, men slipper skyffla bort snö på vintern, rycka in när personalen är sjuk och städa.

Hur resonerar ni andra kring olika dagisformer? Och kring tidsfällor i största allmänhet?

Anna, tjänsteMANNEN?

Anna, tjänstemannen, sitter i mitten...

Bara en passus: jag har arbetat som tjänsteman länge nu och nu när jag bytte jobb och hamnade i en annan nivå omnämns jag ännu oftare som tjänsteman.
Kanske är det bara jag (?) men borde inte vårt svenska språk utvecklas även inom denna sfär? Jag menar, jag vet att jag (tydligen) besitter ett gäng "manliga" egenskaper men att gå så långt som att börja kalla mig MAN, är jag inte beredd!!

Jag hajar alltid till när någon säger till mig:
-Du som är TJÄNSTEMAN skulle ju kunna…..

Jag är kvinna. Stolt dessutom ;-)

Så: vad tycker Du?

Kan småbarnsföräldrar göra karriär?

Kan småbarnsföräldrar göra karriär?, det frågar sig tidningen Ingenjören och intervjuar en 4-barnspappa om hur hans familj löser livspusslet.

Mycket av det han säger känns väldigt bekant, och det bekräftar också min teori om att ingenjörer faktiskt är ganska jämställda.

"Men går det verkligen att göra karriär och vara småbarnsförälder på samma gång?
— Det beror på vad man menar med karriär. Om du menar att tillbringa mycket tid på jobbet så är det nog svårt men om du menar att ha ett jobb som man tycker är roligt och där man hela tiden utvecklas så ja, det har både jag och Ingrid, förklarar Petter.

Vad är det jobbigaste med att vara förälder?

— Det är att känna att jag inte ägnar tillräckligt med tid åt barnen. Jag skulle vilja göra mer saker tillsammans, inte bara laga mat, sätta på pyjamas och natta dem."

"Det är tufft ibland men tiden med småbarn är aldrig något som jag skulle vilja var utan. Jag kommer nog att tänka tillbaka på den här tiden och känna att jag är glad som fick chansen att vara med om det här."

Läs hela artikeln här!

Då var det dags igen...

Den här månaden har inneburit min comeback till jobbet efter drygt 6 månaders föräldraledighet. Jag jobbar nu "svindlande" 20% uppdelat på två förmiddagar i veckan. Jag kan alltså få stimulansen, utmaningarna, sociala kontakterna (med mera) som jobbet innebär tillbaka i tillvaron utan att ens behöva vara ifrån lillkillen en hel dag. Känns lyxigt och spännande att vara igång igen- jag älskar ju mitt jobb!

Enda smolket i glädjebägaren är att i min föreställning om att jobba 20% trodde jag naivt nog att när man jobbar så lite kan man inte bli stressad... Men ack där bedrog jag mig gruvligt! Jag har upptäckt att det i själva verket är ganska stressande att just jobba så lite, för ojojoj vad jag försöker pressa in aktivitet i de där stackars 8 timmarna! Man kan inte låta saker vänta till morgondagen på samma sätt utan det som ska göras måste ske pronto.

Igår när jag kom hem efter min halva arbetsdag var jag alldeles uppskruvad- då var det mysigt att krama den varma lilla bebiskroppen som hade haft det strålande hemma med sin pappa :-)

Gravid och jobb?

Hur ska man egentligen förhålla sig till jobbet när man är nygravid?

Man vill kanske inte berätta för alla när det är så nytt. Samtidigt kan det vara bra att ha en förklaring till varför man plötsligt går runt och gäspar hela dagarna, faller ihop av trötthet över konferensbordet och inte längre dricker kaffe.

Blir det sen ingen graviditet utan ett missfall så kanske även det påverkar humöret och frågan är om det går att arbeta om man har rejäla magsmärtor och blödningar.
För att inte tala om hur man mår psykiskt.

Berättar man riskerar man dessutom att prioriteras bort från viktiga projekt beroende på vilken erfarenhet ens kollegor har av andra gravida.

Hur gör ni? När berättar ni?
Har ni råkat ut för konstigheter som nygravid på jobbet?

Ordet är fritt!

Vi har ungefär 500 unika besökare i veckan på NetWorking.
Många av er kommenterar och kommer med feedback på det sättet, och det uppskattar vi så klart. Nu har vi också skapat en webbenkät för att ge er möjlighet att tycka till om oss, om bloggen och komma med förslag på vad ni skulle vilja få ut av NetWorking i framtiden.

Du kommer till enkäten genom att klicka på länken.
Den tar ungefär 1-3 minuter att fylla i.

Stort tack på förhand!

Att hålla kontakten

Under min lilla semester i Norge fick jag chansen att umgås lite med en gammal klasskompis som jag inte sett på många år. Vi hade jättetrevligt och upptäckte att vi bott endast 6 mil från varandra när vi pluggade.

Det fick mig att tänka på hur man upprätthåller kontakten med de kontakter man knyter. För mig är det verkligen ett utvecklingsområde, för det är jag inte alls bra på.

Hur gör ni får att underhålla kontakten med människor ni knyter kontakter med ?

Andra blogginlägg om nätverk.

Föräldraskap: från steget före till ad hoc

Lindas tänkvärda inlägg fick mig att börja fundera. När vi drog igång den här bloggen hade jag just fått mitt andra barn och var mitt uppe i föräldraledigheten. I tanken sliten mellan viljan att "vara med" på jobbet, och njutningen i att vara hemma med en ny liten person. Vips så har över två år gått och den där lilla har blivit en lite större, men fortfarande liten, tjej, och storasyster har hunnit upptäcka hela sitt känsloregister och även hunnit igenom en grubblande fas med mycket tankar och frågor om döden. När äldsta dottern var nyfödd höll vi oss väldigt uppdaterade: vi hade läst de rätta böckerna och hade koll på allt ifrån utvecklingssprång till tillväxtfaser. Men nånstans längs vägen blev böckerna omkörda av verkligheten, och numer händer det ofta att jag känner mig tagen på sängen som förälder: oförberedd på vad som väntar runt nästa hörn och vilka frågor och funderingar jag kommer att ställas inför. Om det fanns ett facit till just min fem- respektive 2½-åring skulle jag vara oändligt tacksam (förutsatt att det kom i komprimerad form, annars skulle jag inte hinna läsa det).

Några ganska vällästa böcker om barn

När jag tänker efter tycker jag att jag diskuterade föräldraskap mer med andra föräldrar när barnen var små. Nu när de börjar bli större händer det mer saker och barnen är också mycket mer olika varandra som individer. Jag känner mig på många sätt mer utlämnad och hänvisad till mitt eget omdöme nu, och värst är det såklart med äldsta barnet som är den som banar väg, den andra halkar ju bara med i kölvattnet.

Under första året har man kanske en föräldragrupp som man kan nyttja, men vart får man bäst utbyte när barnen kommer upp i förskole- och skolåldern? Jag utnyttjar vårt nätverk här, NetWorking, till många sådana frågor eftersom flera har barn i samma åldrar. Hur gör du? Har du någon särskild som du pratar med, som kanske känner både dig och dina barn? Eller använder du forum på internet?

Höga chefer kan inte vara föräldralediga

Den Förvånade Pappan skriver ett väldigt bra inlägg om chefsjobb och familjeliv

"Själv anser jag att det hela handlar om vilja. Höga chefer vill inte jobba deltid eller vara föräldralediga länge. Alternativt är de för fega för att kräva det. Det kanske blåser så hårt på toppen att man inte kan vara hård säger då någon. Nähä säger jag, byt jobb då. En sådan arbetsgivare vill man väl ändå inte ha...eller? "

Erfarenheten från min arbetsplats bevisar tydligt motsatsen. Jag är övertygad om att det går att kombinera höga chefstjänster och familjeliv, och blir föräldraskapet jämställt på riktigt så kommer det inte heller att gå att undvika föräldrar på de ledande posterna eftersom man som regel inte hunnit nå de högre tjänsterna innan man fått barn.

Ömsesidigt förtroende

Härom dagen skrev jag om grundstenar men utan att nämna vad som är viktigast för mig själv. Tanken var att ge er läsare en chans att själva fundera lite, ifall ni ville, utan att berätta för mycket om min egen syn på saken. Nu ska jag hur som helst utveckla mina egna resonemang!

Det som måste finnas på plats för att jag ska må bra är ömsesidigt förtroende. Jag måste ha förtroende för den jag arbetar för och h*n måste också ge mig förtroendet att leverera.

Samma sak försöker jag skapa i mina projekt eller andra former av arbetsgrupper som jag är med i.

Det låter så självklart och enkelt; men alltför många gånger har jag varit med om att inte få det där förtroendet, den där 'eftergiften i tyglarna', som är så viktig. Och jag måste erkänna att det inte har varit helt enkelt för mig själv, att gå från ett mindset som var prestationsinriktat och kontrollerande till ett som är engagerande och coachande.

Ifall jag verkligen lyckas vara engagerande och coachande får andra svara på, men jag vet att jag har massor kvar att lära på den resan.

Som tur är har jag en fantastisk coach som är en sann förebild i de områdena!

(Coaching har vi skrivit mycket om; bland annat här och här.)

Vår!

Vilken fantastisk helg det har varit!

Många av oss har haft hela fyra dagars ledigt, och i lördags var det sommarväder i Stockholm, efter en lång och riktigt kall vår.


Här kommer en vårbild med önskningar till alla läsare om en toppenvecka!

Att ha ett bra bollplank

Anna skrev i detta inlägg om hur viktigt det är att ha andra chefer att inspireras av. Linda skriver här om delat ledarskap.

Själv har jag under den tiden jag jobbat i mitt nuvarande jobb fått möjlighet att lära känna fler kollegor som blivit bra bollplank, speciellt två har bidragit mycket till hur jag numera förhåller mig till organisationen och uppdraget jag har i min roll. Det de två har gemensamt är att de utmanar mitt eget sätt att tänka, utan att för det säga till mig vad jag ska besluta. Att få bli utmanad av kollegor i det dagliga arbetet betyder mycket för mig då det ger en chans att utvecklas både professionellt och personligt. Mina bollplank ger mig nya perspektiv som för mig är värdefulla.
Vilka har ni som bollplank ?

Reflektioner från barndomens gata

Barnen och jag är just nu på besök i mitt föräldrarhem, det är lite långledigt och då passar jag på att åka och hälsa på. I går under min kvällspromenad kom jag att tänka på hur märkligt det känns att vandra runt sin barndoms kvarter och i sin barndoms skog. Allt är på något sätt så känt samtidigt så främmande.

Det är snart 15 år sedan jag lämnade min hemort så det är inte så konstigt att det känns främmande för mig, samtidigt som så mycket av mig trots allt formades under åren jag sprang omkring i skogen runt mitt föräldrarhem och lekte. Formades på båda gott och ont inför framtiden och vuxenlivet.

Grundstenar

Vilka är dina viktigaste grundstenar för att må bra på jobbet?

• Vad är det som saknats när du inte trivts i en roll?
• Vad är det som har funnits där när du har känt dig glad, stark, kompetent och driven?

Vad är det alltså du ska söka efter när du byter roll, bevara när du har det, och skapa för dig själv och andra?

Själv har jag oftast varit i en situation som är i samklang med mina innersta värderingar när jag mått som bäst; och i en situation som är konflikt med desamma när jag inte velat gå till jobbet.

Här är en liten övning såhär i långhelgen när det (kanske?) finns tid för reflektion!

1. Ta ett tomt papper
2. Rita upp en graf: X= Tid, Y=Välmående på jobbet
3. Markera dina roller/uppdrag/tjänster etc utmed X-axeln

Nu har du ett diagram att fylla i:

1. Markera hur du mått i de olika faserna och dra en linje mellan punkterna
   
2. Skriv in de viktigaste nyckelorden som beskriver topparna (t ex förtroende, vänskap etc)
   
3. Gör samma sak med "bottnarna". Tänk också igenom vilket/vilka av nyckelorden för dina toppar som saknats vid bottnarna.

Analysera ditt diagram! Lärde du dig något nytt om dig själv?

Jag själv fann sådant jag visserligen alltid har vetat men inte satt ord på. Tack vare att jag nu kan formulera det, kan jag berätta för min chef vad det är jag behöver för att fungera som bäst.

Och eftersom jag tror att de grundstenarna jag har är ganska allmänmänskliga så kan jag medvetet försöka skapa dem för dem omkring mig.

Det vore spännande ifall ni läsare vill skriva några rader och berätta vad era grundstenar är, oavsett ifall ni gjort 'min' lilla övning eller inte!

Att inspireras av andra ledare!

Jag har just kommit tillbaka från ett fantastiskt bra ledarutvecklingsdygn på kursgård med ledare från olika delar av organisationen.

Jag hinner inte skriva så mycket om innehållet denna gång, eller vad jag kunde ta med mig, utan vill egentligen mest utropa:
-Vad underbart bra och smittande det är med engagemang, idéer och ”tillåtenhet” (begrepp jag faktiskt myntade under detta dygn och som övriga gick igång på!) i en grupp med ledare från vitt skilda verksamheter!

Vad vi hade mycket gemensamt och samtidigt: vad vi kunde erbjuda varandra helt nya infallsvinklar tack vare det vi inte hade gemensamt.
Jag och två till övade coachande samtal under dagen och vi bestämde oss för att fortsätta träffas och då coacha varandra och även passa på att ”lassa ur oss” till varandra.
Vi kände alla tre en upprymdhet kring tanken att få sammanstråla med jämna mellanrum och tillsammans diskutera ledarskapsfrågor vi har, utifrån våra ganska skilda verksamhetsområden, och denna upprymdhet visar på ett behov vi alla kände.

Jag kan således verkligen rekommendera att finna kollegor från andra verksamheter att bolla gemensamma/övergripande frågor med!

Någon med erfarenhet av liknande upplägg?

Att tävla i moderskap

Ketchupmamman skriver (som vanligt) ett mycket klokt inlägg om att tävla i moderskap:

"Och ja. Jag känner igen mig på många sätt. Klart jag sätter mina barns behov före mina egna. Klart jag prioriterar mina barn före jobbet.
Men inte alltid. Och inte varje dag. För om jag har ont i huvudet kanske jag inte orkar vara kalasmamman. Då får pappan vara kalaspappan och så är jag mamman som gömmer mig i källaren. Och ibland har jag inte alls ont i huvudet, men är mer sugen på att slösurfa än att spela “Vilda valpar”. Och hur bra mamma jag än vill vara så kan jag kanske inte komma för sent till jobbet varje dag bara för att låtsaskompisen är hungrig. För sen kanske jag inte har något jobb kvar, och då kanske vi alla får gå hungriga."

Läs hela inlägget här.

Tredelad föräldraledighet - inte en dag för tidigt!

Heja MP! Det här är ett förslag helt i min smak.

Alla tjänar på att båda föräldrarna är närvarande i barnens liv, framför allt barnen. Det går inte att bygga en relation med ett litet barn på en timmes "kvalitétstid" efter jobbet.

Men artikeln känns lite felformulerad, det handlar inte om att tvinga någon att vara ledig utan snarare om att ställa villkor på själva bidraget.

När chefen slutar

Idag fick jag höra att en av mina vänner haft ett avdelningsmöte nu på morgonen. Anledningen var att chefen, en mellanchef ska tilläggas, deklarerat att han ska börja på ett nytt jobb om några månader.

Det här har hänt mig en gång också, för ganska många år sedan nu. Vi märkte allihopa att chefen betedde sig helt annorlunda efter en semester. Hon hade en helt annan glädje och ett helt annat förhållningssätt till de dagliga utmaningarna i företaget. Efter ett par veckor fick vi förklaringen och det var ett nytt jobb. Grattis till henne förstås, men vad hände med oss som blev kvar?

Många av mina kollegor blev nervösa och oroliga. Andra blev stärkta i utmaningen att vi stod utan ordentlig ledning under ett par månader. Själv var jag gravid och hade väl redan insett att allt ändå skulle vara helt annorlunda när jag väl kom tillbaka efter ett år.

För mig är det viktigt att ha en bra chef. Men vad händer om man börjar på ett jobb och så slutar chefen som man gillar? Och tänk om nästa chef inte alls passar er, söker ni nytt jobb då?