Vem är du - vem är jag?

Det händer spännande saker i bloggen framöver. Ni kommer att få bekanta er lite mer med oss skribenter är det tänkt. Uppdraget har lytt - gör en intervju med en av de andra och publicera på bloggen.

Håll utkik, för nu smäller det!

Kl. 09:00

Lämnat på dagis: Check

Körduglig bil från verkstaden: Check

Strålande sol och fågelkvitter: Check

Trådlös uppkoppling framför huset: Check

Kaffe: Check

Fram med datorn och böckerna: Check

Ha en bra dag!

Nu är goda råd dyra

Jag har hamnat i lite bryderier om barnens förskola.

Pedagogerna är jättebra, personalomsättningen är låg. När jag hämtar mina barn så känner jag mig trygg i förvissningen om att de blivit sedda av personalen.

När jag skolade in min son och dotter för snart två år sedan så frågade jag (Vi kan kalla henne Gudrun), om de hade en plan över hur de behandlade pojkar och flickor. (Se Johannas tidigare tips och inlägg här). Svaret jag fick då var: -Nej inte alls. Här behandlar vi alla lika. Jag valde då att inte kommentera det stora jämställdhets tåg som brakade förbi med full fart förbi den omedvetna pedagogen. Jag har sedan tagit upp frågan med en annan pedagog som dessutom är dotterns kontaktperson. Hon och jag verkade vara på samma planhalva, så sedan dess har jag inte brytt mig om detta något mer.

Tills häromdagen...

Dottern kommer till dagis, och har tagit med sig en av sina bilar. Hon springer till Gudruns famn och kramar och sätter sig i knät. Gudrun utbrister. -Nämen åh, har du lånat brorsans bil och har med dig idag?

Min dotter säger ingenting. Och jag säger ingenting jag heller!!!

På väg ut känner jag lite trötthet över att man inte förstår bättre.

På väg till bilen börjar jag bli frustrerad och nu är jag väldigt upprörd. Förstår man inte att man med sådana till synes oskyldiga kommentarer formar och begränsar barnen?

Förr lekte min dotter mycket med bilar och tågbana, och ratade dockorna. Nu leker hon med dockor allra mest. Jag tänker att det är del i utvecklingen, att hon utvecklas och testar olika lekar. Omhändertagar-lekar är ju mer vanligt hos flickor. Och även där märker jag en skillnad mellan sonen och dottern. Men att som pedagog förklara på detta vis att det är ett undantag för flickor att leka med bilar. Jag kan ju bara gissa att om en pojke kommit till avdelningen med docka i famnen hade det blivit kommentar även där...

Så vad ska jag göra? Hur ska jag få dom att öppna ögonen, utan att bli en sur och rabiat morsa?

Ge mig lite strategiska knep hur jag på bästa sätt ska gå tillväga.

Hej guldfisk.

Ta hand om er därute!

Här är ytterligare en varningssignal hämtad från tidningen chef, vad som kan hända om du arbetar för mycket; sämre ordförråd, sämre slutledningsförmåga.

I skolan läser jag just nu om kognition och hjärnans uppbyggnad... Intressant och skrämmande.

Så om du känner dig som fisken Doris i "Hitta Nemo" så är det dags att se över din jobb-situation.

Att förlora ett barn

Hmmm... Jag har funderat mycket på det där, och jag vet att jag sticker ut huvudet nu.

Om det gör mer ont att förlora ett barn i Indien eller Sverige. Jag hittade funderingen inne hos Sandbarnet.

Jag skulle vilja vända frågan till vad jag grunnat på: Gör det ondare att förlora ett barn idag än för 100 år sedan? Jag tänker Sverige, och jag tänker på hur vi levde förr. Hur låg sannolikheten var att alla dina barn skulle leva till vuxen ålder.

Min mamma berättade om hur hennes kusin hade drunknat i gödselstacken som två-åring. Hemskt, -ja. Sorgligt, -Mycket. Tragedi för föräldrarna, -säkerligen. Men ändå inte helt oväntat.

Gudstron var ju också starkare förr än nu. "De gud älskar, tar han till sig" var ett ordspråk som levde då.

Om man sedan drar parallell till Indien eller annan kultur.

Skulle det göra förlusten enklare, och lättare att uthärda??

Vad tror ni?

PS: Jag vill inte på något vis förringa sorgen vid förlust av ett älskat barn. -Varken förr eller nu. Bara tanken på att något sådant skulle drabba min familj gör att min hals blir tjock av gråt. Min tanke är mer en fråga om hur vi anpassar och förändras oss efter världen utanför. DS

Kära vänner...

Ville bara påminna om att våren nu är i antågande med en rasande fart.

Passa på och njut!!

Fotot är lånat från www.fotoakuten.se

Och här är några ord från bröderna Kenneth och Ted Gärdestad;

...utanför fönstret slår våren ut. Marken blir grön igen.

-Allt som var dött väcks till liv. Det kan också vi. - så länge vi andas...

... Solen går upp, så oskuldsfull. Lyser som guld, för kärlekens skull...

Check-box

Aaaahhh...

Första hemtentan betygsatt, första salstentan avklarad och första rapporten skriven.

Livet är skönt!

Jag sitter och läser på inför 3:e kursen denna terminen, dottern är lite sjuk så hon sitter i rummet bredvid och lyssnar på CD-saga.

Jag har kommit in i en lagom rytm, jag sitter med näsan i boken från 8-16. Jag har tid att ta paus för att gå med barnen till tandläkaren eller 4 års kontrollen. Eftersom jag redan innan bestämt mig för att bara studera dagtid, så lyser prestationskraven med sin frånvaro. När jag om 2,5år är gruvligt trött på studentlivet, påminn mig då om min känsla idag.

KAROLINA

Och PS: våren är på gång...DS

Tummen upp här med...

Min make har fått ett nytt jobb. (+++)
Jobbet kick-startar med en veckas utbildning i andra änden av landet. (-)
Denna veckan har jag ganska mycket i skolan. (-)

Men just den änden av vårt land där kickstarten äger rum, finns även Mormor&Morfar och kusinerna. (+++)
SÅ:
Knoddar får semester med massa bus och lek, make får sätta sig in i jobbet i lugn och ro. Och
undertecknad får hela veckan för mig själv och studieböckerna.... Yayjjj! (+++++)
Karolina

Skolan Del II

Åh, detta studentliv! Bara några veckor in på terminen har gått, men det känns som att jag hittat rätt. Just nu är det social-psykologi som står på schemat och många ”oh” och ”aaah” formas i mitt inre medan jag läser littraturen. Jag har svårt att selektera och skumma, mest för att det är så intressant. Grupp-processer och hur vi agerar / interagerar i vår vardag framkallar många skratt och hummanden när jag sitter hemma framför skrivbordet. En klar fördel märker jag att jag har i och med mina år som personalare där jag stött på de flesta saker som rör en HR-avdelning.

Diskusioner kring hur massmedia påverkar oss, skapar fördomar och stereotyper. Hur det nya informations samhället drabbat oss, och hur det bidrar till positiv utveckling. Att få söka svar och utmana sina funderingar är så givande!!

/Karolina

Skolan Del I

Sitter på tåget på väg till skolan. Skolan ja, känns fortfarande lite konstigt att jag numer är student. Saker jag inte funderat på i flera år har nu blivit högst relevant. Matlådor, studentrabatt, kurslittratur, för att inte tala om min nya ekonomi som är ett tunt eko av vad som förut damp ner på kontot runt den 25:e.

I min klass är vi ca75 st. Det är blandade åldrar och vi är en ansenlig andel som passerat 30, men detta inlägget får handla om min återblick till 20-någonting.

Första dagen:
”Ska ni gå på insparksveckan? Den startar ute på snöplanen med glögg och varmkorv och så lite självlysande brännboll! VÄLKOMNA!!”
Förväntan lyser ur många av mina klasskamraters ögon. Jag känner mig lite gammal när jag säger att det vore ju jättetrevligt, men jag ska hämta barnen på dagis. Hmmm...

Olika funderingar tycks jag läsa in i deras ögon:
-Oj, hon måste vara över 30, minst. Tur att jag läser nu. När jag är i hennes ålder vill jag vara färdig och ha karriären i full fart.
eller;
-Åh, det där låter mysigt. Familj, hus, barn... Det kommer passa mig också!
eller;
-Aha, någon med lite mer erfarenhet. Bra att veta, och kanske kunna bolla idéer med.
Jag är inte knasigare än att jag förstår att dessa reaktioner jag projicerat på mina kursare är tankar som jag själv haft och fortfarande har.

För en stund så är det roligt att flyta med i snacket, Kåren hit, skattjakt dit. Lekar och allvar är blandat. Det har inte varit jättemycket fokusering och prat om studier. Förutom i den nervösa frågan över hur mycket alla andra har läst. Ligger jag efter? Vår kursledare gav oss redan första dagen rådet att ”tagga ner”. Hon menade att denna utbildningen tenderade att dra till sig många prestations prinsar och prinsessor, så vi skulle bara ta det lugnt.

Hon verkar vara en mycket klok kvinna och jag tänker följa hennes råd. Vi hörs vidare, nu ropar tunnelbane föraren ut universitetet, så det är bäst att samla ihop pinalerna och kila av.

Årets kvinnor - topp 5 enligt NetWorking

VI HAR VALT ATT LÄGGA DESSA KVINNOR I BOKSTAVSORDNING, OBS! (ingen etta, tvåa eller liknande)

Annika Lantz
Annika Lantz är något av en vattendelare. Men hennes humor går rakt in i mitt skratt-centra. Jag sitter på tåget hem från jobbet och lyssnar på något av hennes radioprogram och börjar känna kittlingen nere i maggropen. Sedan sprider den som en skratt-allergi upp mot hjärtat och snart är halsen helt igentäppt av något som bara måste ut! Det brukar resultera i halvkvävda frustanden som jag försöker dölja med en ordentlig harkling. Hennes humor bara är! Det är inte det planerade utan hennes förmåga att fånga poängen i luften. Och på volley smashar hon till kommentaren så den hamnar på planhalvan hos hennes sidekick.
Under året som gått har Annika arbetat för en jämnare köns-fördelning på sportsidorna. Från ett snitt på 90-10 så uppmanar hon sina lyssnare att komma in med statistik från olika dagstidningar runt om i Sverige. Hon tog hjälp av Gudrun Schyman och tillsammans har man faktiskt fått en liten men ändå märkbar effekt på utfallet.
Lantzeffekt eller slump? Kvinnorna får mer plats på sportsidorna de senaste två veckorna jämfört med Lantz senaste mätning. Förra mätningens siffror inom parentes. Dagens Nyheter 32procent kvinnor (13 procent), Svenska Dagbladet 36 procent (9 procent), Aftonbladet 15procent (6 procent) och Expressen 13 procent (8 procent). Läs gärna mer på Lantz i P4

Foto: svt.se
Carina Lundberg Markow
Förra årets bråkigaste och hon har inte legat av sig sedan dess. Nu tål det faktiskt att åter nämna det fantastiska hon tog sig för under 2008: att skriva till de högst ansvariga manliga ledarna och fråga varför de fortsätter att bara kvotera in män. Så häftigt, så modigt, så påhittigt.
Under 2009 har hon bland annat mottagit pris I USA som en av de kvinnor i världen som bidragit till att stärka kvinnors ekonomiska självständighet (inom kategorin corporate): heja, du peppar oss massor!
Blogg här.

Foto: Folksams Flickr-flöde.

Gunilla von Platen
Var den enda kvinnan bland drakarna i Draknästet och hon tog ordentligt med plats och gick helt på sin egen linje i de beslut hon fattade om de blivande entreprenörerna. Bara genom att ta plats som en av fyra entreprenörer bidrog hon till att visa att kvinnliga entreprenörer finns där, verkar, tjänar pengar och gör smarta affärer. Det tycks glömmas bort ibland. Gunilla är en driven entreprenör och VD på Xzakt. Heja, vi vill se mer av von Platen!
"Jag byggde upp en av Skandias telemarketing-verksamheter och sedan samma sak hos Kalix 24. Därefter kände jag att det var dags att starta eget och jag såg en lucka i marknaden där jag kunde jobba med kvalificerade kundservicetjänster. Men det gäller att inte vänta för länge för senare i livet har man kanske inte orken och energin. Det är ett evigt pyssel att starta företag och det är ännu jobbigare om man är tjej. Att föda barn och driva företag på samma gång tar på krafterna."
Foto från: hq.se


Camilla Wagner
Hon är affärsområdeschef och bevakar jämställdheten i näringslivet på Veckans Affärer och har med skarpsinne och kunskap lyft fram stora och viktiga frågor inom ämnet. Hon räds inte debatt utan svarar på de frågor och den kritik hon får med fortsatt koolt sinne och initierade åsikter. Hon peppar oss varje gång vi läser hennes tankar och hon är en av dem vi återkommande nämner, här på NetWorking.
” Kvinnorna måste ta för sig: de måste söka jobben. De måste bli lite mer som män. Särskilt de som redan har jobben säger så. Men frågar man dem själva hur de fick sina jobb så inte har de sökt jobbet, inte. De har blivit headhuntade. Det är så det går till på den nivån, säger de. Då börjar man fundera över begåvningsgraden hos dessa personer."
Blogg här.
Foto: va.se


Maria Wetterstrand
Hon beskrivs som den lysande stjärnan i svensk politik just nu och nämns och har näst intill ensam, trots att de faktiskt är 2 språkrör, dubblat partiets opinionssiffror de senaste året. Hon har dessutom gjort det utan att ta till fula metoder och beskrivs allt som oftast enbart i positiva ordalag.
Hon är 2-barnsmor och särbo med maken som är riksdagsledamot i Finland och ivrig förespråkare för jämställdhet och en mer kvoterad föräldraförsäkring. Bara att få ihop vardagen med maken i ett annat land är beundransvärt i sig.
Hon verkar alltid otroligt smart och påläst, tillräckligt smart för att bli vår nästa stadsminister vid ett regeringsskifte?
"Jag är politiskt aktiv för att jag inte kan låta bli. Jag har aldrig kunnat acceptera att folk bestämmer saker som rör mig, utan att jag ens fått vara med och säga min åsikt." (http://www.mp.se/maria

Fotograf: Fredrik Hjerling

Hurra (igen) för oss!!

100.000 sidvisningar är väl värt att ge ett glatt utrop: HURRA!

Vi som skriver har så roligt, ni som kommenterar är så härliga och det är kul att bloggen fått "ett eget liv" utanför oss, var och en, som skriver.

Hurra för 100.000 således :-)

Fejjan på jobbet?

Hur resonerar ni kring användandet av Facebook? Johanna skrev nyligen om sina tankar i frågan här.
Jag intervjuades häromveckan av en gymnasie elev kring frågor som rör mitt arbete. Lagar, framtid, personalarbete osv. Den slutliga frågan jag fick var om jag hade något tips att ge till någon i hans ålder som var på väg att ge sig ut i arbetslivet.
Det fick mig att fundera lite, men det självklara svaret blev: Var försiktig med vad du outar din privata sfär på nätet, och för vem! Jag är aktiv på Facebook och en del andra communities, men jag är sparsam med vad jag delar med mig av.

Vänförfrågningar kommer hit och dit, jag (och kanske flera av er?), har svårt att säga nej. För någon månad sedan fick en arbetskamrat till mig jobbrelaterade klagomål på sin facebook-sida när han var på semester. Det är absolut inte okej!! Behöver vi införa facebook-policies på arbetsplatserna?

Karolina

PS:
Tidningen chef har en läsvärd artikel om hur 80-talister använder sig av medier som Facebook på jobbet.

NetWorking fyller 1 år!

För lite drygt ett år sedan var det en av oss som kläckte den smarta idén att vi skulle driva en blogg tillsammans. Ingen av oss hade egentligen tid, men trots det så har vi nu producerat över 900 inlägg, haft 98000 besökare, haft en stor liveträff och flera små, haft intensiva chatmöten genom Skype, och även pratat som vanligt såklart genom långa trådar med tusentals inlägg om allt från jobbyten, smink och inredning till julklappar och barnsjukdomar.

Idag, när bloggen fyller ett år, har vi 40 följare på google friend connect och 22 på bloglovin och dessutom en skara trogna kommentatorer som vi uppskattar oerhört!

Vi vill tacka alla läsare som hittat hit, och vi hoppas fortsätta med samma energi i minst ett år till!

Har vi rätt person som chef?

Undersökning som SVT och TCO gjort visar på att 4 av 10 chefer är konstant stressade. Undersökningen i sig är ju sorglig. Men det var inte det som fångade min uppmärksamhet när jag läste artikeln i tidningen chef , utan det faktum som nämns längst ner i artikeln om varför man fortfarande vill vara chef trots att det är så stressande:


---Men cheferna har inte gett upp hoppet. Tre av fyra vill fortsätta som chefer eftersom de tycker att har chans att påverka och har en bra lön.---



Borde lönesättningen för oss chefer vara anledningen till att vårt yrkesval? Det har jag svårt att svälja. Idag befordrar vi till chefstjänster som ett karriärlyft för de som är bra på sitt arbete.

Jag menar å det bestämdaste att bara för att man är duktig på sitt hantverk behöver man inte vara lika bra på ledarskap! Arbetsfördelningen blir ju också annorlunda. Om en duktig specialist måste börja leda och administrera förlorar vi hans/hennes kunskaper på "golvet".


Men specialisten får en stor skillnad i plånboken den 25:e varje månad, så honungsfällan är ett faktum.


Vad säger ni? Tycker ni att man ska få högre lön per automatik för att man är chef?


Det är en mycket mycket viktig roll att kunna leda sina medarbetare, så det ska förstås betalas därefter. Men hur ska man bäst göra så rätt person hamnar på rätt plats?

Kvotering... -igen

Jag är egentligen emot kvotering. Vill ju bli befordrad eller invald på grund av kompetens, inte på grund av mitt kön. Men tänk om jag aldrig får chansen just på grund av mitt genus?
Tänk om mitt namn aldrig hamnar på tapeten, inte av illvilja kanske, utan av ren och skär ovana. Det är liksom ingen som ens kommer på tanken?

Jag tror att vi aktivt måste göra ett ställningstagande. Det går alldeles för långsamt. Både i föräldraledighets-sammanghang och i ledande befattningar på företagen.

Peter Settman, VD och grundare av produktionsbolaget Baluba sammanfattar dilemmat med kvotering så här:
-Det finns inget annat. Jag har träffat för många män i ledande position som har alldeles för dålig kontakt med sin kvinnliga sida eller kvinnor överlag, vilket betyder att de aldrig kommer rösta in kvinnor i en styrelse om de inte tvingas till det.
-Jag är född -69, jag har mött många traditionella chefer som är över 50 som haft problem med kvinnor, och de som är över 60 kan ha skitsvårt med kvinnor. Folk kommer att säga "vad fan, ska du ta dig ton?" men ärligt talat: Hur fort går förändringen? Det händer ju ingenting.
Hela artikeln finns att läsa på E24

Själv vill jag inte vara lika kategorisk som Settman, men jag tror han har en viktig poäng i det han menar. Förändringen går alldeles för långsamt! Det är så mycket subtila budskap i samhället som går oss rakt förbi. Härmed säger jag JA till kvotering!

Karolina

Dags att bryta upp

Här kommer ett långt inlägg från mig. Men jag har haft långa funderingar.

Först lite bakgrund:
Jag började min karriär med att försörja mig som musiker. Då jag fick chansen att omskola mig på min nuvarande arbetsplats hoppade jag på det tåget. (-Ja, det var i samma veva som jag fick barn och omprioriterade vad jag ville ha ut av livet). De senaste 4 åren har varit fortbildning via mitt företag samt riktigt hårt arbete.

Jag har haft tur med två st fantastiska chefer, som har uppmuntrat mig till att gå vidare till ytterligare studier. För någon månad sedan gjorde jag högskoleprovet för allra första gången.
-Oj vad nervöst! Men det gick riktigt bra och i torsdags gick vi ut med en internannons för min tjänst och jag har alltså ingen återvändo.
Liten ego-boost kom som ett oväntat brev på posten. När annonsen var formulerad och jag läste den så insåg jag hur mycket jag faktiskt lärt mig under de här åren, och att jag faktiskt bidrar stort till företaget. Reaktionen från mina arbetskamrater lät heller inte vänta på sig. Många glada tillrop och gratulationer plus ganska stor nyfikenhet på min tjänst. Högt och lågt har jag fått intresserade frågor.

3 års studier på universitetet väntar. Ekonomiskt kommer det bli riktigt knapert för mig och familjen, men håll i er vad jag är taggad!!
När jag om några månader har tenta-ångest och undrar vad jag gett mig in på. Var snäll och påminn mig om detta inlägget.

/Karolina

Att vara sekundär...

Häromdagen var jag på föräldramöte på sonens förskola. Våra pedagoger är bra och jag är övertygad om att dessa tre som tar hand om mitt barn på dagarna gör det med största entusiasm och kärlek.
Åter till ämnet; på mötet var en man (40+) från kommunens IT avdelning och informerade oss om en websida där vi kunde logga in och ta del av barnens vardag, läsa nyhetsbrev osv. Där fanns där även en fiffig prenumerationstjänst, där jag som vårdnadshavare kunde skriva i min mailadress och få ett litet ”pling” i brevlådan när sidan uppdaterats. –Jättebra, tycker jag som ständigt funderar på om man missat lämna en lapp om ledighet, om lappen ligger i min eller mannens jackficka, eller om det är denna veckan som barnen skulle på den där utflykten. Entusiastiskt frågar jag om man då kan skriva in två st mailadresser för prenumeration? En dum fråga kan tyckas, men här kommer svaret:

-Eh, jaaa du. Bra fråga. Det borde man ju kunna göra, det är ju ingen dum idé. Vi brukar skriva i Vårdnadshavare 1’s mailadress där. Det är ju oftast mamman, men det vore ju bra att pappan får en spark i baken och hjälpa till lite!!

Vad svarar man på den? Mitt svar på detta var kort och gott: -ja, eller så kanske dessa pappor också gärna vill uppgraderas till vårdnadshavare nr 1. Resten lät jag hänga i luften. Jag fick en tacksam kommentar från en av papporna efteråt. Men jag kan inte släppa detta. Ikväll är maken på föräldramöte på dotterns avdelning. Vi får väl se vad denna IT-man svarar idag.

Höstkickoff

När vi började blogga här på NetWorking i december 2008 var lågkonjunkturen redan ett faktum, men vad har egentligen hänt oss sen dess, hur har vi blivit påverkade?

Tre av oss har blivit tvåbarnsföräldrar och ytterligare två bäbisar är på väg, samtidigt har tre av oss gått tillbaka till sina jobb efter föräldraledigheten. Två av oss har fått nya chefsjobb, en har gått upp till heltid och en av oss har separerat.

I princip är det nog bara en av oss som är opåverkad av lågkonjunkturen. En av oss har blivit varslad och väntar på uppsägning, en har blivit uppsagd och fått nytt jobb, flera av oss har kollegor som har fått gå på avdelningen. En av oss skall säga upp personal. Även våra familjer är påverkade, då en make har blivit uppsagd och en annan har klarat sig med en hårsmån vid en nästan 90-procentig neddragning.

Samtidigt har fyra av oss nya jobb, en av oss skall rekrytera två nya till sin avdelning och det känns som om det kanske börjar vända.

Så nu kör vi på för fullt igen, med egna tankar om livet, bevakning av intressanta nyheter och tips för hur ni skall lyckas få ihop ert livspussel. Välkomna tillbaka efter vad vi hoppas har varit en skön sommar.

Godmorgon

*skrattar gott*...

Här är lästips, direkt lånat från Skriet från Kärnfamiljen (som i sin tur blivit tipsad av Anonym). Jag känner mig lite som killen i "Pay it forward" Som jag fnissade igenkännande när jag läste om tips till mannen för att få kvinnan att bli mer jämställd. Jag hukar samtidigt, eftersom jag kommer skicka länken vidare till min egen man. När han börjar utnyttja knepen så kanske jag biter mig i tungan.

Dock vill jag ändå göra en egen reflektion över att man inte kan dra det här med jämställdhet till absurdum. Enklare dator-haveri fixar jag. Detsamma gäller vårt husbygge. Men det gäller ju också att utnyttja sin kompetens! Jag är en fena på att hitta fjärrkontrollen. (Under soffan, i tvättkorgen eller leksakslådan, i köket eller på toaletten)... Och där står sig faktiskt mannen slätt.