onsdag 31 december 2008

2008 enligt Linda R

Årets bästa: Att få komma tillbaka till jobbet men till en ny tjänst som chef. Som många av mina kompisar blev jag erbjuden en ny tjänst när jag var föräldraledig.

Årets sämsta: En höst fylld av vab med tvååringen samtidigt som jag har försökt ha två chefstjänster, och en växande mage... jag är trött.

Årets överraskning: Att jag helt plötsligt är gravid igen.

2008 enligt Jessica

Årets bästa
Med risk för att upprepa vad flera andra sagt tidigare, men faktumet att vår familj utökats från tre till fyra ÄR svårslaget, även om det finns andra kandidater.

Årets sämsta
Jag får säga lågkonjunkturen som slog till under hösten med tanke på den stora inverkan på samhället.

Årets överraskning
Faktumet att jag njutit så mycket av att vara föräldraledig har helt klart överraskat mig. Jag hade ställt in mig på en repris av förra föräldrarledigheten då jag längtade tillbaka till jobbet och den sociala kontexten väldigt snabbt, men den rastlösa känslan har inte infunnit sig, även om jag nu ser fram emot att börja jobba i januari igen.

CSN och utlandssmitarna. Eller hur var det nu........

E24 tog igår upp att CSN är för slappa med att driva in skulder från folk bosatta i utlandet. Se artikeln här. Tydligen fuskar minst 1 av 4 med återbetalningarna och får de inte svar pa breven blir det ingen uppföljning.
Men, det utgår ju ifrån att CSN skickar sina inbetalningskort till rätt adress……..

Som svensk bosatt i utlandet skulle jag vilja vända på argumentet och berätta att det kan vara väldigt knöligt att meddela svenska myndigheter, banker och folkbokföringen om ny adress.
Sist fick jag tydligen nog i flyttröran och hittade följande email som jag skickat till Skatteverket:

"Hej,
Det ar nu over en vecka sedan jag flyttade och tva veckor sedan jag kontaktade er. Jag har fortfarande inte fatt svar pa hur jag meddelar er om adressandring i utlandet.

Egentligen spelar det inte mig nagon roll om ni inte har den nya adresses da de enda som behover fa tag pa mig ar CSN for aterbetalning av lan, vilket jag gladeligen avsager mig.

Vanligen meddela om ni vill ha min nya adress och hur jag da gar till vaga.

MVH
Eva"

Stanna på samma jobb hela livet?

Jag läste en artikel av Jonas Fröberg på 24! om 40-talisterna som, många av dem, stannade på samma arbetsplats hela livet. Jonas konstaterar att inte ens alla 40-talister gör/gjort det och att dagens generation absolut inte gör det och det är ju alldeles sant. Så ser inte arbetsmarknaden ut riktigt, längre.
Jonas filosoferar kring att de som har varit, säg 38 år, på samma arbetsplats är en länk till arbetsplatsens historia och att om man varit så länge får man en speciell känsla för densamma.
Jag vet inte om jag är benägen att hålla med där? Det beror nog i allra högsta grad på huruvida man haft ett stimulerande och/eller kreativt yrke som man trivts med.
Artikeln hittar du här.

När det gäller att stanna på hela livet någonstans så blir ju snart "hela (arbets)livet" lite längre! Maria Larsson vill lägga pensionsålderna vid 72 år, vilket jag personligen tycker är en strålande idé! Du läser mer här.
Hon vill även se nya sätt att komma runt att arbetsgivarna ogärna anställer arbetskraft över 55 år. Många intressanta förslag där.

För mig som tänker mig att jobba så länge jag bara orkar ser dessa nya tankar onekligen bra ut. Jag har så svårt att förstå att en person med drivkraft, engagemang, kunskap, erfarenhet och livsharmoni skulle vara ett dåligt val för ett företag eller annan organisation bara för att personen skulle ha fyllt 55. En gåta.

Köttbullar och makt

Jag har alltid fascinerats av frågor kring makt. Vad är makt? Hur påverkar maktstrukturer? Hur fördelas makt i en relation och i ett samhälle? När jag läste till socionom skrev jag en B:uppsats om hur flickor i högstadiet såg på makt och jag häpnade över hur olika man kan tänka kring vad som ger makt... 

När jag såg den här artikeln i Sydsvenska Dagbladet skriven av Ann Heberlein, doktor i etik, kvicknade jag därför till lite extra och har funderat mycket på den; hur påverkas maktbalansen i ens relationer av gåvor och hushållning? Är nyfiken på vad ni tycker!

tisdag 30 december 2008

Måste ändra en sak om årets överraskning...

Jag måste nog faktiskt få lov att göra en liten modifiering här.
En superhäftig sak hände mig när jag - i frustration över okommenterade länkar till intressanta artiklar i min egen högst privata blogg - började gnugga de grå verksamhetsutvecklings-cellerna hemma på min kammare!
Jag fick en idé (une idée, minns jag att jag kastade fram som term till världens bästa nätverk): varför inte utnyttja alla våra intressanta diskussioner, all vår kunskap, alla våra olika eller lika åsikter i hundratals ämnen, alla länktips, litteraturtips och all den ofantligt positiva kraft som finns i vårt nätverk? Varför inte go public och låta detta underbara komma fler till del?

Egentligen var det väl inte en "överraskning" kanske men det är ändå årets bästa nyhet, bästa projekt och lite av överraskning också. Absolut.
Jag rankar "NetWorking" i mitt års topp tre härmed! Jag är omåttligt stolt över oss.

Att jag fick mitt nuvarande jobb har all feedback från
damerna här mycket med att göra!


Mäktigaste affärskvinnan i Danmark

Stine Bosse är koncernchef för ett försäkringsbolag i Danmark, hon tillhör toppskiktet i danskt näringsliv. Hon har rankats till den mäktigaste affärskvinnan i Danmark, på trettonde plats i hela Europa (Financial Times, 2007).
Här är hennes reflektion kring att vara en av få kvinnor i det mansdominerade näringslivet.

Kan man ha en karriär utan att bli chef?

Japp, det går utmärkt!

Vi har alla en karriär, och hur vår ultimata karriär ser ut beror på vad vi själva vill ha ut av den. Vissa personer motiveras av befordringar eller mer pengar i plånboken, medan andra motiveras mest av att till exempel ta hand om människor.

Ibland strävar man medvetet mot samma sak som verkligen motiverar en, och andra gånger följer man en annan väg "bara för att". Så var det till exempel för mig när jag läste juristlinjen. Innerst inne visste jag att jag egentligen inte ville bli jurist. Men det verkade vara en bra utbildning och jag hade satt den som första val till universitetet, så när jag kom in verkade det bara dumt att inte gå. Och så tjänar man ju grymt med pengar som advokat! Eller?

Ganska snart märkte jag att jag gjort fel val. Visst gick tentorna bra, men det fanns inget i utbildningen som jag verkligen brann för. Parallellt med utbildningen jobbade jag som personlig assistent. 63 kronor/timmen fick jag på den tiden när jag tog hand om små barn med svåra hjärnskador och sjukdomar som epilepsi och livshotande allergier. Men jag har än idag aldrig haft ett arbete där jag på samma sätt känt att jag gjort en skillnad. Jag till och med kände mig skyldig för att jag tog betalt för tiden med dem.

Nu fortsatte jag plugga, och läste ytterligare en utbildning för att bredda mig och kunna jobba utomlands, och slutade med tiden mitt extrajobb på kommunen, för att få erfarenhet från advokatbyråer och andra privata företag. Sex år tog det. Därefter har jag ägnat nästan lika länge åt att utbilda mig på jobbet.

På vägen har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag vet nu att jag motiveras av att befordras, att lära mig nytt genom att bredda mig hela tiden snarare än att bli specialist, och att min största preferens är mänsklig kontakt och omsorg.

Jag hoppas att dessa egenskaper tillsammans gör mig till en bra ledare sammantaget och att jag lyckas välja - och få - rätt roller framöver. Eftersom jag har lagt mycket tid på att förstå vad som driver mig vet jag nu vad som är viktigt för mig när jag bygger min fortsatta karriär. Än så länge känns det som om jag är på rätt spår, vilket ger mig energin jag behöver för att fortsätta.

Vet ni vad som driver er? Hade jag vetat mer när jag började studera kanske jag inte hade haft en kvarts miljon i studielån hos CSN... 

Insights Discovery och Gallups Strengths Finder är ett par verktyg man kan använda för att sätta fart på funderingarna, och ju fler olika verktyg man bekantar sig med, desto fler tankar väcker man hos sig själv. Catharina har också berört ämnet drivkrafter tidigare.

Tänk på att ingen metod ger dig ett svar. Däremot får du förhoppningsvis hjälp att ställa de rätta frågorna till dig själv och lite skjuts på vägen att finna just din föredragna karriär, om du inte redan vet vart du vill!

2008 summerat av Karolina

Årets bästa
Huset vi ritat, snickrat och byggt på I snart 2 år blev äntligen inflyttningsklart i somras. Vi sålde vårt gamla hus innan marknaden tok-dök. Och för er som undrar så kan jag avslöja att alla flyttkartonger ej ännu är uppackade. Den nya förskolan är toppen!

Årets sämsta
Vattenpumpen kraschade 3 dagar efter inflyttning. Tur med en liten sjö alldeles bredvid där vi fick tvaga oss.

Årets överraksning
Jag blev 30 och efter ett halvår så ser jag redan 29-åringar som unga...

2008 enligt Catharina

Årets bästa:
Det är svårt att konkurrera med det faktum att vi fick vårt första barn, en liten son.

Årets sämsta:
Att det blev så mycket längre att pendla till jobbet när vi flyttade. Hur ska detta gå att kombinera med dagis när den dagen kommer?

Årets överraskning:
Det får nog vara faktumet att jag verkligen gillar att vara mammaledig, i alla fall än så länge.




Generation Y hittar nya karriärvägar

Jag blev förtjust och optimistisk när jag läste den här artikeln om kvinnorna i den s.k generation Y, d.v.s födda på 80:talet. Det hävdas att de skapar nya karriärvägar och hittar nya möjligheter att kombinera barn med karriär. Jag som är född 1979 har många tjejkompisar som är födda på 80:talet och tycker det ligger en del i det artikelförfattaren säger, att de gamla karriärvägarna inte längre duger och att man kanske är mer självsäker som kvinna jämfört med tidigare årgångar. 

Vad säger ni, känner ni igen beskrivningen av kvinnor födda på 80:talet? Skiljer de sig från oss födda på 70:talet? 

Varför jag jobbar kommunalt


Jag har nästan hela mitt yrkesverksamma liv jobbat inom offentlig förvaltning. Redan under studietiden var jag vikarie på ett kommunbibliotek och när jag sedan tog examen började jag på Försäkringskassan. För min del ville jag jobba heltid och den möjligheten saknades ofta inom biblioteksvärlden där många tjänster är deltid. Så jag var glad över att få ett heltidsjobb på ”kassan” och tänkte väl inte stanna så länge. Jag blev dock kvar under 7 år.
Varför kan man kanske undra i dessa tider då ”kassan” är i blåsväder. Jag blev kvar för att jag trivs att jobba med människor och gillad
e kontakten med kunderna. De flesta kunderna var trevliga och glada över att få hjälp från oss. Dessutom fanns det stora möjligheter att byta arbetsuppgifter inom organisationen, vilket jag också gjorde. Jag testade att jobba med en hel del olika ärendeslag och på flera olika avdelningar. Under tiden fick jag också gå en hel del intressanta kurser, bland annat utbildades jag till föräldrainformatör och gick en kurs i mental träning. De två kurserna jag hade mest utbytte av var dock 5 poängskursen i förvaltningsrätt (på arbetstid) och ledarskapsutveklingsprogrammet jag gick. Båda dessa kurser lärde mig mycket. Jag trivdes hela tiden väldigt gott på ”kassan” då jag kände att jag gjorde ett viktigt jobb samtidigt som jag fick mina behov av att utvecklas tillgodosedda. Jobbarkompisarna var också väldigt trevliga och villkoren ganska bra även om lönen var låg.

Under tiden jag var mammaledig organiserades ”kassan” om och mina arbetsuppgifter försvann många mil bort. Jag bestämde mig för att testa att jobba privat för att se hur det kändes, och fick jobb på ett mindre företag. Efter några månader stod det klart att jag inte trivdes, för att jag inte fick användning för min utbildning som jag ville och jag utvecklades inte. Det kändes helt enkelt som de resurser jag hade inte användes som de kunde. Jag stagnerade helt enkelt. Lönen var dålig och jag hade inte samma möjlighet att påverka min arbetssituation som tidigare. Så då möjligheten dök upp att börja på kommunen grep jag den.

Det känns nu som jag har hamnat på ”mammas gata” igen. Här är fokus på att samtidigt som man sköter sin kärnverksamhet, ska verksamheten utvecklas vidare. Medarbetarna får ta ett stort ansvar och därigenom utvecklas jag. Detta trivs jag bra med då jag får använda många delar av min person och min utbildning. På kommunen finns också en stabilitet och trygghet som jag trivs med, långt bort från närings livets något ryckiga färd.

måndag 29 december 2008

Tankar om dagis

Hur långa dagar är ok på dagis ? Vilken förälder har inte ställd sig den frågan. Jag hittade den här artikeln på svd.se om hur barnen ser på att gå på dagis.

Mina barn är ibland sist kvar på avdelningen när jag hämtar dem och måndagen innan jul var de sist kvar på hela dagiset och det hade bara varit mina två sötisar på avdelningen den dagen. Jag kände spontant att jag hade två olika sätt att hantera detta, antingen ”stackars mina barn som får gå på dagis när andra är lediga” eller ”vilken lyxig dag mina barn har haft med två fröknar helt för sig själv”. Mitt perspektiv var dock att det var lyxigt för mina barn, och detsamma sa den ena fröken när jag luftade mina tankar om detta. Fröken berättade om hur mysigt dagen hade varit, med pyssel, promenad och vila på soffan i myshörnan.

Mina barn går fyra dagar på dagis 06.50 – 15.45, och det känns lagom just nu. Ändå kommer det dåliga samvetet att hälsar på ibland, är det för länge ?

Hur ser ni på detta ? Hur känner ni när era barn är kvar längst på dagis ?


Slut i arbetslivet efter 40?

Så här i jultider har vi liksom de flesta träffat släktingar. Under en jobbdiskussion med min pappa sade han något som jag inte riktigt kan släppa. Han menar att det är innan man fyller 40 som man kan byta jobb och ”hoppa runt” och att man efter 40 blir trögflyttad och kvar på samma jobb, eller åtminstone samma företag. Av egen vilja kanske, men framför allt för att man blir svåranställd och stämplad som ”gammal”. Det känns ju inte så roligt tycker jag som redan varit över fem år på samma företag, och redan är 32 år. Har jag alltså åtta år på mig att ”hitta hem”?

Jag misstänkte att detta gäller just min pappas generation, och att vi sextio-, sjuttio- och åttiotalister är mer rörliga och att arbetsmarknaden ser annorlunda ut. Men vi kommer knappast undan att det är dyrare att anställa någon som är äldre och välbetald.

Vad tror ni? Och tar ni med detta i beräkningen vid karriärplaneringen? Många skaffar ju barn runt 30-35, och har sedan några småbarnsår framför sig, och kan kanske ge järnet igen efter 40, så själv tycker jag att man verkar vara en perfekt rekrytering då!

2008 enligt Anna

Årets bästa:
Att vi köpte hus i förorten och lämnade stan. Äntligen - jag hade längtat hela vuxenlivet! Nu ges tillfälle att inreda hur vi vill och att dana om en trädgård med mycket potential och mycket arbete kvar att utföra... Enligt mig är vårt lilla parhus det bästa huset i världen.

Årets sämsta:
Jag ogillar ju att fundera på det som är dåligt eller negativt men OK... Det sämsta var väl den där veckan i somras då jag under loppet av en ynka vecka fick först ett njurstensanfall och sedan en blodfylld cysta som sprack. Ont, gjorde båda sakerna och sjukhus fick uppsökas båda gångerna.

Årets överraskning:
Hmmm, här får jag fundera. Men det är nog den nye, mycket gode vän jag fick under hösten 2008. Oväntat och väldigt bra.

Årets bästa


Årets sämsta

Boken jag läser nu


Jag läser just nu boken Duktighetsfällan av Perski, Aleksander / Rose, Joanna. En mycket bra och intressant bok om som handlar om vår tids problem med stress och prestationsinriktning. För mig som har gått genom en tuff stressreaktion är detta en extra intressant och givande bok då den båda berättar vad som ligger bakom men också har förslag på hur man ska gå vidare eller rent av att motverka stressproblem.

Intervju med Norges jämställdhetsminister

Anna hade ett inlägg om kvotering. Här finns en intervju med Norges jämställdhetsminister om lagen om kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser.

söndag 28 december 2008

Vi tackar Bloggkommentatorerna

Tack Bloggkommentatorerna för er länk med tipset om NetWorking, och därmed hej till alla nya läsare!!

God fortsättning på er allihopa!

Teatertips i Göteborg



För ett par veckor sedan var jag och såg "Förnuft och känsla" på Göteborgs stadsteater. Klassiker i riktig Jane Austen anda. Själva pjäsen bjuder inga överraskningar, men scenografin var jättebra och finurlig. Skådespelarna var... de var... helt underbara! Victoria Olmarker's tolkning av den äldre systern Elinor Dashwood följer fortfarande med mig i hjärtat.

Jag rekommenderar varmt!!





Camilla Wagner igen

Hur rekryteras det på affärsjuristbyråerna? Hur viktig är examen? Hur viktigt är det att man varit reservofficer? Camilla Wagner skriver här.
Eftersom jag är en av dem (och huvaligen också kvinna, min stackare) som headhuntades före jag hann få färdigt min examen, läser jag med särskilt intresse.

Så talade Sara: 2008

Årets bästa:
Att lämna radhustillvaron bakom oss och flytta till lägenhet igen- vilket lyft! Efter tre år i utkanten av stan fick vi nog och traskade rakt emot strömmen, in till stan igen. Det blir delad förstaplats mellan det och att ha slutfört min 1,5:åriga vidareutbildning i KBT; tänk att jag rodde det i hamn till sist...

Årets sämsta:
En prövande period i mars på mitt jobb inom psykiatrin. Så många människor med så stort behov av hjälp. Ibland räcker man bara inte till, det lärde jag mig den hårda vägen i våras. 

Årets mest oväntade: 
Att vakna av att sängen skakade! Jorden bävade i Skåne! Det starkaste jordskalvet i Sverige på över 100 år...


lördag 27 december 2008

Pendling, del 2

Tuva frågade hur man ror i land fyra timmar egentid varje dag, i mitt fall medelst pendling!?
När jag läste frågan började jag faktiskt också undra och jag har försökt, efter bästa förmåga, att analysera det sedan dess.

För det första är det så att när jag går upp kl. 05:15 går jag upp exakt två timmar före yngste sonen och maken, så där får jag två egentidstimmar som inte påverkar dem eller min tid med dem alls, eftersom de sover sött.
När minstingen sedan kommer till förskolan strax efter kl. 08 har jag varit på väg i nästan 1,5 timmar så där är alltså ena vägen i princip utredd: sömn för dem, egentid för mig.

På kvällarna ska jag hem. Två dagar i veckan arbetar jag till kl. 19:15 och då kysser jag adjö alla tankar på hämtning på förskola, middag med familj och ofta även nattning av liten son. Det läget är bara att gilla och jag gillar det. Det är skönt att ha två kvällar i veckan när jag slipper det ovan nämnda, de kvällarna tar jag ofta en korv med bröd på centralen till middag och sedan läser jag tidning eller bok på tåget och lyssnar på musik. Under promenaden från tåget, på cirka 30 minuter, skakar jag av mig den 10 timmar långa arbetsdagen och kommer fram på gott humör. Sedan kraschlandar jag ofta i lillsonens säng när han ropat in mig dit, så läser vi eller så snuttar han mitt hår till han somnar. Eller så hamnar jag i soffan framför TV’n eller i ett bad med fortsatt läsning (garanterat jobbläsning i sådana fall).

De tre övriga vardagskvällarna hämtar jag nämnde son på förskolan vilket innebär att jag lämnar arbetet lite tidigare än de andra två: vid 15-tiden, 16-tiden och 13-tiden närmare bestämt (sedan funkar det utmärkt att arbeta på kvällen framför TV'n när sonen sover). Då eftermiddagsmyser vi tillsammans och lagar mat och nattar, sonen och jag.
De två restimmarna använder jag alltjämt till avskakning av dag inför umgänget med familjen och nu vet jag knappt hur det skulle se ut utan det? Det är kanon att vara glad och faktiskt hyggligt pigg när man träffar de kära! Förr sa tonåringarna att jag var så sur när jag kom från jobbet – det har jag inte hört en enda gång sedan vi flyttade hit ut.
Det har jag faktiskt inte tänkt på förrän nu.

Nu ska ju inte det här behöva bli ett brandtal för “jag umgås faktiskt visst med min lille son”: jag tror han klarar sig strålande med sin far också och har inte något ok att bära av en övertro på min egen förträfflighet som enda tänkbara umgängesperson.
Min son klarar garanterat tid med fader eller bröder. Hans liv står inte och faller med mig. Jag är heller inte drabbad av narcissistisk tro att jag skulle vara en bättre pedagog än de utbildade eldsjälarna till förskollärare som stimulerar sonen på förskolan. Hade jag lidit av sådana komplex hade jag kanske inte mått bra av fyra timmars pendlande om dagen?

Jag är en kanonbra förälder: kärleksfull, varm, nära, positiv och bekräftande. Mina barn är det bästa som finns, det vackraste som finns och guds gåva till mänskligheten ;-) Båda mina söner älskar mig och säger det. Men inte tror jag att deras liv blir himmelriket av att endast vistas med mig för det. Nej, låt dem komma andra till del och låt andra komma dem till del också. Min och deras kärlek räcker hela vägen och kan omfatta även det.
Sanningen, enligt mig ;-)

Här ligger pendelstationen - utsikten gör inte pendlingen sämre!


2008 according to Maria

Årets bästa: London. Jag trivs så otroligt bra med kulturen, människorna, jobbet... ja, allt! Jag höll på att välja Dubai eller Miami och tyckte London var lite för nära - men jag ångrar inte mitt val. Dubai och Miami står kvar på önskelistan till ett senare tillfälle.

Årets sämsta: Finanskrisen. Alla pengar jag satt in på mitt långsiktiga sparande under 2008 är borta och vi fick sälja en lägenhet till förlust. Som tur är har vi båda jobbet kvar eftersom vi jobbar för stabila organisationer som stått emot krisen relativt väl. Många vänner, speciellt i Londons finansdistrikt, har det inte lika bra.

Årets överraskning: Att maken hade packat upp alla flyttkartonger i nya lägenheten när jag kom hem på mitt månatliga helgbesök. Och köpt nya möbler. (!) Och att han hade haft himla bra smak, trots att han inte konsulterat mig...

Pappor kan!

Lars-Johan Jarnheimer pratar i di.se om att vara hemma på heltid med familjen. Han talar också om operativt arbete och dess insatser. Läs här.

fredag 26 december 2008

Första kvinnan i Akademien

I kväll bänkar jag mig framför tv:n för att titta på första delen av dramat om Selma Lagerlöf, en i sanning fascinerande kvinna. Nobelpristagare och första kvinnliga ledamot av Svenska akademien, det imponerar i alla fall på mig... SVT 1 kl 21.00; missa det inte!

Läs en intervju med Helena Bergström som spelar Selma här.

torsdag 25 december 2008

25% kvinnor i kabinettet

Obama har kvoterat sitt kabinett. Av totalt 20 personer föll 25% av platserna till kvinnor. Visst hade jag hoppats på fler kvinnor, men hur många kvinnor omgav sig Bush med är min ödmjuka fråga? För att läsa artikeln från E24 kan du klicka här.





2008 års lista

Årets bästa:
Mitt nya jobb och att jag vågade mig på terapi, vilket jag kan rekommendera alla att testa. Nyttigt och utvecklande på många områden.

Årets sämsta:
Att inte få förlänga mitt förra jobb och min stressreaktion under vintern.

Årets mest överraskande:
Mina barn som överraskar mig varje dag med sin energi och kreativitet.

Men varför väljer folk att skaffa barn om de inte vill ta hand om dem?

Känner ni igen resonemanget? Oftast uttalat av en kvinna som ser ner på andra kvinnor för att de har valt att även inkludera andra pusselbitar i livet, exempelvis arbetslivet.

Här är en artikel som visserligen inte är nypublicerad, men ämnet är ständigt aktuellt. Den handlar om att allt inte alltid är rosenrött bara för att man är hemma på heltid med en liten bebis. Ibland längtar man faktiskt efter att bara vara sig själv en liten stund, utan extra tillbehör. 

Läs mer i tidningen Hennes här.

onsdag 24 december 2008

Tomtens renar också karriärkvinnor

Lite får man skoja när det är julafton...


Både rentjurar och renkor får horn på sommaren. Tjurarna fäller sina i början av vintern. Honorna behåller sina horn tills de kalvat på våren. Det betyder att alla jultomtens renar är honor.

Det borde man ju ha begripit. Det måste vara kvinnor som klarar av att dra en fet karl i röda kläder, till rätt adresser, runt hela jorden, på en natt, utan att fara vilse.

tisdag 23 december 2008

Grundaren av Teddykompaniet - en spännande kvinna

På julsemester i Skåne ramlade jag över en artikel om Raili Norling, grundaren av Teddykompaniet i Båstad. Med en femmånaders son har jag kommit i kontakt med företaget, och hans favoritgosefilt som ser ut som en ko kommer just därifrån.

Raili verkar vara en driven kvinna, som bland annat drivit en camping trots att hon tydligen hatar husvagnar. Varför? "Det var ju bara karlar som hade hand om campingar så då måste jag ju göra det"

Läs artikeln om Raili HÄR

God Jul!

Vi vill önska alla våra läsare en riktigt God Jul!

Under julhelgen kommer vi att fortsätta uppdatera dagligen precis som vanligt, om än i något mindre omfattning.

Brutal humor om manlig makt

Den här tjejen gav mig ett gott skratt såhär på lilla julafton...
Nanna Johansson går andra året på Serieskolan i Malmö. Hon använder serien som vapen mot män som tar plats på kvinnors bekostnad. 
Läs mer om henne  här.

Hur gick det med 70/30?

Som lovat följer jag upp på mitt tidigare inlägg om positiv feedback, ett tema som även Anna har bloggat om härom dagen.

Egentligen ligger det väldigt nära min personlighet att lyfta fram det positiva hos andra, men nu har jag gjort det på ett mer strukturerat sätt i till exempel möten och mingelsituationer. Det är alltid något av en balansgång; när blir det smörigt?

I min senaste 360-undersökning* fick jag i alla fall veta att detta är något jag gör bra, och som mina kolleger vill att jag ska fortsätta med.

Om inte alltför länge måste jag ställa mig inför en grupp personer och redogöra för hur jag har bidragit till företagets framgång genom att använda 70/30-regeln, så nu är det upp till bevis! Jag har använt regeln lite varstans i väntan på att det avgörande eldprovet infaller, till exempel:

  • Talat om för maken att jag uppskattar saker han gjort. Det är så lätt att ta sådant för givet och irritera sig på något onödigt istället.
  • När min coaching kändes som om den inte riktigt gick som jag ville tog jag upp det med min coach genom att tala om vilka delar som fungerade bäst för mig och föreslog att vi skulle bygga vidare på dem.
  • Och sist men inte minst: Jag berömde tjejen i caféet på jobbet när latten blev perfekt och sa "kom ihåg hur du gjorde den här, den var helt perfekt!"

Nu får jag latten precis som jag vill, varje gång! Hur har det gått för er andra som antog utmaningen?




*) 360 är en metod där du ber dina kollegor, din chef och dem som rapporterar till dig att utvärdera dig ur något förbestämt perspektiv

måndag 22 december 2008

Sänk ambitionerna, slappna av och ha trevligt!

Igår hade jag och lillen 6 mammor (som alla lever ett hektiskt liv med karriärjobb och småbarn) , en nanny och deras bebisar på lunch. Jag hade gjort soppa från recept av Nigellas julspecial, bakat pajer gjort sallad, satt ut skålar med smått och gott till bebisarna och så vidare.

När alla är samlade och jag bar ut maten så utbrister en av mammorna ”Va!, har du bakat pajerna sjalv?!?”, ”Javisst” säger jag stolt. ”Du är ju inte klok!”, ”Vem har tid med sådant?” säger en annan medan hon räcker en riskaka till sin 1-åring. ”Har du bakat bebisarnas riskakor med?” Vilket åtföljs av ett allmänt gapflabb från resten av bordet.

Jag kände mig lite fånig först och tyckte att lite mer uppskattande kunde de väl vara efter mina ansträngningar! Men faktiskt, jag måste erkänna att dom har ju rätt! Varför stå hela torsdagskvällen och knåda pajdeg och fixa när det finns goda pajer att köpa? Jag hade flängt runt hela veckan och kommit sent i säng varje kväll, så varför ställer jag mig och bakar och donar till kl. 12 på natten efter julklappshandel och jobbmöten?

Den brittiska maken kallar Sverige for Stepford (från The Stepford Wives). Perfekt hemlagad bjudmat ska intas i det perfekt städade hemmet. På uppfarten står bilen som tvättades på söndagen, barnen är välkammade, har fina kläder, och leker fint med pedagogiska leksaker. Jag har starkt insisterat på att så är det verkligen inte. Tills nu, när jag kom på mig själv, just i den där stunden när de skrattade åt mina pajer, att vad var det jag försökte återskapa? Jo………STEPFORD!

För visst är det så egentligen? Flertalet gånger har maken påtalat att folk är bjudna hem till oss för att de vill umgås – inte för att de förväntar sig en gratis middag som skulle platsa på en restaurang i Michelins röda guide. Vi anstränger ju oss så mycket att det är ett helt företag att planera en middag eller lunch. Glättigt slänger vi sen ur oss, ”Äh, det var väl inget jobb”. ”Det där slängde jag ihop på en plätt”.

För två veckor sedan samlades vi fyra par och åt middag hos en av familjerna. En av de trevligaste middagar jag varit på. Värdinnan var kolugn, sprang knappt in i köket alls och alla älskade maten. Där var en vegetarian, vi tillkom i sista minuten och två andra par fick ställa in med kort varsel. Så hur klarade hon det och vad bjöds vi på?
Jo, vi körde på vin och take-away från den Indiska restaurangen nere i byn. Även om värden och värdinnan protesterade, sa delades ju givetvis notan. Så nu är det ingen som drar sig för att ta på sig nästa middag för mellan 6-10 gäster för det innebär inte veckor av planerande, bara trevligt umgänge. Så varför komplicera saker?

Kan man inte beställa nyårsmenyn från den lokala restaurangen sa slipper värdinnan våndas i månader, eller bjuda över grannen pa pizza och vin?

Och jag... jo jag ska börja sänka min ambitioner, köpa mer färdiglagat och bjuda hem folk dubbelt sa ofta istället!

Att leda informella ledare

I alla de organisationer jag har jobbat i har det funnits informella ledare; medarbetare som har haft stort inflytande över sina kollegor och ibland cheferna. Dessa informella ledare har både varit duktiga på att driva verksamheten framåt och ta stort eget ansvar, men det har också funnits dem som har varit nöjda med att göra som man alltid har gjort. Tidningen Chef har en intressant artikel om hur man kan leda informella ledare i en organisation.

Downshifting eller flexshifting?

Downshifting (http://en.wikipedia.org/wiki/Downshifting) har presenterats som ett finurligt alternativ till den som har små barn eller bara vill få ut mer av livet. Precis som namnet antyder så skiftar man ner, alltså kliver neråt på karriärstegen. Man kan downshifta genom att gå ner i ansvar på sitt nuvarande jobb, eller helt enkelt byta yrke. Fördelen med downshifting ska vara att man minskar stressen, och den som tidigare jobbade väldigt långa dagar kan väl även få mer tid med barnen. Men vad innebär egentligen downshifting? Att du engagerar dig mindre i jobbet. Kanske får du då mer kraft till barnen, men det är inte alls säkert. Däremot får du aldelest säkert mindre pengar i plånboken. Och vad gör du när barnen blivit större? Går tillbaka som IT-chef efter 10 år som florist?

Alternativet: flexibel arbetsgivare. Alla "karriärjobb" betyder inte 80-timmarsveckor och många tjänsteresor. Ett ingenjörsjobb i IT-branschen t ex kan mycket väl kombineras med barn och familjeliv. Flexibla arbetstider där man själv kan boka in möten efter dagistiderna och en möjlighet att jobba hemifrån (när barnen gått och lagt sig) gör att man mycket väl kan hänga med i jobbsvängen utan att försaka sin familj. Fördelen är att du fortsätter växa och utvecklas på jobbet. När barnen blir större kan du successivt återgå till normala arbetstider.
Vi tror att den som jobbar med ett utvecklande och inspirerande jobb blir lyckligare och därmed har mer energi att ge sina barn. När man väljer jobb så ingår inte bara lön och ansvar, utan även arbetsuppgifter, arbetsmiljö och kollegor, något man kanske inte gärna väljer bort när man kombinerar karriär med barn och familjeliv. En annan fördel med att flexshifta är att lönen inte försämras. Vi som skrivit detta inlägg har lyckats flexshifta med framgång, så vi vet att det går.

Skulle tiden ändå inte räcka till så går det alltid att gå ner på deltid, men då är det viktigt att vara tydlig med sin arbetsgivare så att man inte gör 100% av jobbet på en delmängd av tiden. Ett enkelt knep är att lista sina arbetsuppgifter och göra en preliminär tidsuppskattning per uppgift. Analysera sedan listan och försök prioritera bort de 20-25% minst viktiga. Kommunicera listan och bortprioriteringarna med din chef, var speciellt tydlig med vad du inte kommer göra. Måste de uppgifterna ändå utföras får ni se över om någon annan medarbetare har mindre viktiga arbetsuppgifter som i sin tur kan prioriteras bort. ALLT är inte viktigt, det finns alltid saker som kan vänta.

Vad du än väljer, flexshifta eller downskifta, se till att du inte bara offrar något utan även vinner på det. Släpp tanken på att vara en duktig flicka en stund så kanske du både kan äta kakan och ha den kvar.



söndag 21 december 2008

Blir vi mer jämställda nu i finanskrisen?

Den globala finanskrisen kan tydligen göra underverk för jämställdheten. Vad tror ni, händer det något på den fronten nu?

Läs mer om hur krisen kommer att förbättra jämställdheten i DN.

NetWorking når ut i media

Eftersom vi gärna delar med oss och diskuterar med ännu fler läsare skickade vi för några dagar sedan ut ett pressmeddelande om NetWorking. Den som vill kan läsa hela pressmeddelandet här.