Insnöad!

Att flytta till sydöstra Sveriges spets har sina för- och nackdelar...

Jag sitter i dag totalt insnöad och har inte en chans att ta mig till arbetet (till vänster ser du ett foto taget nu, där jag sitter i köket).
Tur i oturen är att alla mina möten för dagen redan tidigare under veckan blivit avbokade och en hel del brådskande hann jag med i går och förrgår, i måndags var jag nämligen också insnöad.

Att arbeta hemifrån är onekligen, i mitt fall, mycket mer effektivt. Jag kan använda mina fyra restidstimmar till extra arbete och till att umgås med familjen. Jag kan arbeta non-stop och ingen knackar på min dörr!

Jag kommer att kunna ägna mig åt skrivarbete hela dagen och jag har massor att skriva.

Jag ska skriva ett avrop för pengar, jag ska påbörja verksamhetsberättelsen, jag ska lägga en slutgiltig budget och en mängd ytterligare skrivarbeten. Jag ska dessutom läsa in mig på arbetsrätt, något jag inser att jag behöver fortbilda mig i.

Faktum är att insnöningen passar ypperligt!

Hur påverkar detta snö"kaos" er?
Finns det fler som snöats in, denna supervintriga dag?

Tid OCH pengar

Tid är inte det enda som är en bristvara här i livet, så är också pengar. För somliga av oss i alla fall!
Sedan maken och jag förflyttade ”Liv AB” till annan ort i totalt annan del av landet unnade vi oss att bo på punkt A och arbeta på punkt B. Vi visste hur det var att dasgpendla och det var ju inga problem. Vi tycker att det är värt den tiden, att få bo på ett ställe vi älskar.
Maken lägger två timmar om dagen på att medelst bil färdas till sitt jobb som ligger cirka 7 mil bort medan jag väljer cykel, tåg, buss för att lägga fyra timmar om dagen på pendlingen till mitt jobb, cirka 5,5 mil bort.

Tiden har blivit lite mer tajt och tricksandet har nått nya avancerade höjder. Tiden vi har tillsammans på tu man hand har helt klart blivit kortare.
Väl, så långt.

”Varför har vi så lite pengar?” frågade vi oss förra helgen.
Vi kliade våra arma skallar för det känns som att pengarna aldrig riktigt räcker till längre.
Maken räknade på vad det egentligen kostar med bilresandet till hans arbete och när vi insåg att vi lägger 400 kronor om dagen på detta, drog vi lite efter andan. DET hade vi inte kalkylerat alls…
Vi var så upptagna av hämtningar på förskola, hundpromenader, matlagning, veckohandling, joggingtider med mera att ekonomin aldrig var en faktor.

Nu sitter vi där lite tjusigt, för hur vi än räknar timmar går det inte att båda färdas med bussar och tåg. Då är det timmarna som inte räcker till.
Vem sa att det var enkelt att leva?!

De gånger vi kan samåka och maken släpper av mig på min arbetsplats, passar vi verkligen på att ta vara på timmen i bilen. Ibland tar vi en kaffe och riktigt myser och vi pratar alltid massor. Här klarar vi av viktiga och ibland svåra samtalsämnen och andra gånger underhåller vi varandra med anekdoter från våra respektive arbeten.
Man får således ta det goda med det onda, så att säga!

(just nu är bromsarna på vår bil trasiga och vi väntar snällt på att få lägga 7000 kronor på detta, under tiden far vi fram i den lilla "tingest" du ser på fotot!!)

Hur kalkylerar ni er tid kontra era pengar?
Någon som grottat ned sig i denna delikata frågeställning?

Pendling & mänskliga relationer

Som van pendlare har jag gått ifrån att ha ca 1,5 timmar enkel väg, till att ha ca 2 timmar. Jag färdas alltså fyra timmar om dagen, till och från arbetet.

Jag cyklar till tåget, åker tåg, byter till buss och går den sista sträckan.

Den här nya pendlingen och det nya arbetet tillsammans med nyförvärvade erfarenheten att man "kan glida ifrån varandra" i äktenskapet, om detsamma negligeras, har skapat ett ny slags vardag för mig. Jag har slutat att Facebooka från hemmet, i princip - glider väl in några minuter då och då - och jag har har slutat att se på TV i den formen att jag följer TV-serier eller ser TV-program (när de sänds åtminstone).

Istället har min inställning och vardag blivit följande:

- Facebookar, sms:ar och privatmejlar en timme varje morgon, på tåget till jobbet och en timme på kvällen, på tåget hem. Förträffligt att catcha up morgon och kväll och resan susar förbi. Det är endast på detta vis jag håller mina vänskapsrelationer igång, så det är nog så viktigt.

-Jogging utföres numera på kvällstid igen, då det blev tokintensiva morgnar med både strykning, make-up, hårfix och jogging, på de redan tidiga morgnarna. Jag ÄR ingen 04:30-människa och då får jag jogga antingen precis före middagen eller strax före läggdags istället.

-Soff-umgänge har nyskapats på så vis att tiden mellan 21-22:30 är helig tid, numera.

Maken och jag och hunden huserar ensamma i vardagsrummet och väljer med omsorg en film eller ett TV-program från "webb-TV" (vet ej vad det heter: pay-per-view?). Inte en dator i sikte utan fullt fokus på varandra med samtal, tända ljus och gärna ett glas vin.

Quality time, vilket jag anser är en korrekt OCH viktig term och företeelse. Det funkar, kan också rapporteras - vi är mer kära än någonsin tidigare!

-Sagoläsningen på kvällarna med sonen har blivit utökad på så vis att vi ofta alla tre deltar i denna procedur: en vuxen läser medan de andra två i rummet lyssnar. Underbart mys.

Ja, så får vi ihop det, det här pusslet, den här "omöjliga" pendlingen.

Har någon där ute andra tips eller frågor? Do tell!

Svar på frågestund: Om pendling och småbarn

Pratglad sa...
Pendling och småbarn - några smarta/intressanta perspektiv på den kombinationen?

Johanna:
Jag kan berätta hur vi har löst det i min familj. Det ska dock nämnas att både jag och min man har flexibla arbeten och bra chefer.
Jag har 60 minuters pendlingstid enkel väg och ofta använder jag tiden till att läsa jobbrelaterade mail, rapporter och annat material som jag behöver gå igenom ändå.

Våra barn går på förskola/skola mellan 08:00-16:30 ungefär, och för att få ihop det så åker den ena tidigt till jobbet den dag man inte lämnar. Två dagar i veckan går jag hem vid 15 och en dag i veckan har vi hjälp av en släkting med hämtningen.

Anna:
Jag har två timmar enkel väg och använder samtlig tid till "egen tid" det vill säga: jag utnyttjar tiden till att tänka egna tankar, lyssna på musik, vila eller läsa något njutbart, för någon annan egen tid i veckan blir det inte. Vår son går oftast 8-17:30 och han trivs med förskola och vänner och mår bra av stimulansen så något "dåligt samvete" eller skuldkänslor eller annat, håller vi oss inte med min make och jag. Sonen trivs, vi bor där vi vill bo och vi stimuleras och trivs = win -win med pendling vad mig anbelangar!

Karin:
Vi har gjort det så att maken lämnar på dagis så jag kan åka tidigt till jobbet, för sedan sluta tidigare och hämta barnen. Vi har båda flexibla arbetstider. Jag pendlar 2o minuter enkel väg, och det är rätt skönt med den ställtiden. Barnen är på dagis 7-15:50 ungefär.

Charlotta:
Flexa arbetstider om det går (det har både jag och min man), möjlighet till hemjobb ibland och så får man utnyttja pendlingstiden smart.
Vi pendlar båda in till Stockholm (35 minuter med tåg plus ett kortare byte) och flexar så att den som lämnar jobbar senare och den som hämtar sticker supertidigt (klockan 06). Hämtar jag så har jag med mig lunch för att jobba så effektivt som möjligt. Än så länge har vi bara ett barn på dagis - han går mellan 8-16 och det fungerar bra.

Camilla:
Vi har båda flexibla arbetstider och kan turas om att hämta och lämna. Min man har lite längre restid (2h/dag) och kompenserar ibland med att jobba lite hemifrån på kvällstid. Jag har haft kortare resväg (1h/dag) och har därför hämtat lite oftare. Vi har båda jobbat heltid och haft barnen på dagis mellan kl 8 och kl 16.

Nu kommer jag att få en mycket längre resväg till jobbet (2,5h/dag) och känner inte riktigt att jag får ihop tiden och kommer därför att gå ner på deltid (80%), min man kompenserar genom att jobba hemifrån en dag/vecka.

Jessica:

I vår familj har vi det nog som rätt många andra som bor i Stockholm med omnejd - pendling för oss båda i kombination med att vi valt att jobba heltid båda två. Anledningen till att det fungerar är en kombination av flexibelt jobb (för oss båda) med viss möjlighet att jobba hemifrån och/eller kvällstid och inte så tokiga pendlingstider (ca 30 min enkel väg för mig och ca 20 min enkel väg för min man).

Våra barn (2½ respektive 5 år) är på förskolan 8 till ca 16. Vi lämnar och hämtar växelvis från dag till dag men med stor flexibilitet för att kunna förhålla oss till möten etc. Vi har inga släktingar eller andra i vår närhet som hjälper till med lämning/hämtning av våra barn, så vi pusslar mycket för att få ihop tiderna, men det känns faktiskt inte som en omöjlig ekvation.

Det där med kreativitet...

I veckan som gick hade vi en inspirerande dragning på jobbet som handlade om kreativitet, hur man skapar förutsättningar för kreativitet och lite olika verktyg man kan använda i den kreativa processen. Det var skåneföretaget Idélaboratoriet som höll i både en presentation och några övningar som vi fick göra. Det var intressant och fick mig att tänka en hel del på att människor förväntas vara kreativa i väldigt många yrken och sammanhang, men väldigt få har erfarenhet av särskilt många metoder för kreativt arbete, alternativt får stöd i den processen.

Ett ganska vanligt inslag i mitt jobb är att leda workshops, där min uppgift som workshopledare är att hjälpa en grupp människor att nå konsesus och komma fram till någon form av resultat. Det innebär både att moderera diskussioner i gruppen, bevaka gruppdynamiken och att ha olika övningar, metoder och verktyg att ta till beroende på vilka frågor man ska arbeta med och vad som händer längs vägen. Det är idag ungefär tio år sedan jag ledde min första workshop och genom åren har jag byggt upp en egen "verktygslåda" som jag utgår ifrån beroende på vad det är för grupp och vad syftet är med workshopen, och där finns bland annat olika sätt för att locka fram kreativitet, få deltagarna att tänka i nya banor och släppa "det går inte"-tänket. Jag känner mig med andra ord ganska hemma i en situation där jag ska hjälpa andra att vara kreativa, men hur är det med min egen kreativitet?

En aspekt som kom upp på dragningen och som jag inte tänkt så mycket på tidigare är när och var man är som mest kreativ, vilket fick mig att börja fundera. Ganska snabbt insåg jag att jag själv är som mest kreativ när jag pendlar. Det slår i princip aldrig fel - när jag sitter på bussen, pendeln eller tunnelbanan låter jag tankarna vandra och då dyker det alltid upp lösningar på problem jag klurat på (eller inte ens insett fanns!). Plötsligt såg jag förklaringen till alla noteringar jag gör i min telefon eller i det lilla block jag alltid har i väskan - de kommer alltid till när jag reser.

När är du som mest kreativ, och om, och i så fall hur, utnyttjar du den kreativiteten?

Gå vidare i karriären

Här ska jag bo och fortsätta spana in i framtiden.

Ja, det var visst lite stiltje här ett litet tag, personligen märkte jag det inte ens eftersom jag haft så fullt upp...

Jag har fått nytt jobb och ska byta 26/4! Det är dock inte det enda jag byter då: jag byter också stad, hus, "familjekonstellation" och - det känns nästan som att jag byter - liv.
Vi som bott i vårt älskade hus i vår älskade lilla förort i 1,5 år ska göra oss redo att sälja. Vi ska också göra oss redo att köpa, i Skåne. Maken och jag ska även ordna varsitt boende kvar här i trakten åt varsin vuxen son (och jag ska hjälpa min vuxne i jobbsökeri) och vi ska ordna ny förskoleplats åt liten son. Flytt och packning är ord som börja röra sig i skallen igen. Jag kommer under senvår och försommar att veckopendla, troligen, så även ett sådant boende ska jag söka upp.

Varför? Jo, maken fick veta att hans företag flyttar inom överskådlig framtid så då började jag söka de tjänster som dök upp i regionen som verkade riktigt roliga och spännande; ett naturligt nästa steg. Och, go figure, jag fick en av dem!
Det är i sanning ett riktigt drömjobb för mig med så intressanta arbetsområden och -uppgifter och med vad som verkar vara en bra chef. Bra chefer ska man ju, som bekant, försöka välja.

Så när allt sorterat in sig i sina fack med alla bostäder, sysselsättningar, klaffande datum och kostnader (huva) så kommer jag nog unna mig att tänka lite mer på allt galet KUL som väntar!

Förutom jobbet och att det ligger i en spännande stad nära kontinenten, så är det tokKUL att jag flyttar tillbaka till den trakt där jag bodde under de viktiga barndomsåren när jag var 7-14 år. Jag flyttar "hem" till fantastiskt goda barndomsvänner och barndomstrakter som fortfarande, vid denna höga ålder av 39, rör mig till tårar varje gång jag kommer dit.
Redan i helgen ska vi njuta av husvisningar i en äkta sommaridyll och jag kan se för mig hur vi i sommar promenerar ned från "vårt hus" till en fantastisk sandstrand i ett semesterparadis och kallar det "hem"!

Farhågor för yngste sonen som gillar sin förskola och sina kompisar skarpt har jag självklart och döm om min förvåning när vi talade med sonen en vecka efter att vi berättat om Skåne och flytt och han säger:

-Jag tycker det är joligt att flytta!

Sicken pojke! Livet är i sanning spännande att leva.

Det fanns ingen kontenta eller sens moral i det här inlägget, skrivet från sjuksoffan, ser jag. Har ni tips på var jag finner inackorderingsrum, andrahandslägenheter eller annat åt stora sönerna, dela gärna med er!

Restid?

Jag vet att många valt att ha lite längre restid, t ex för att drömjobbet inte fanns någon annanstans, eller för att man tycker att det är värt att bo en bit utanför staden.

I dessa fall så antar jag att man tänkt igenom det hela innan man köper bostaden/söker jobbet, men ibland är detta inte fallet. Företaget man arbetar på kanske väljer att omlokalisera, eller jobbet finns inte längre och man tvingas ta ett annat jobb där andra förutsättningar råder.

I mitt fall kommer företaget att omlokalisera, och vårt omsorgsfullt lagda vardagspussel raseras totalt av minst en timmes extra restid varje dag.

Som jag kan se det så finns det 2 alternativ; skaffa ett nytt jobb med samma/bättre förutsättningar som det gamla, eller stanna kvar och försök kompromissa fram lösningar på problemet (ändrade dagistider, mer hemarbete, deltid etc).

Vad skulle du ha gjort?

Vad göra åt främmande fysiskt manschauvinierande män?

Du sitter på pendeltåget, läser en mycket god bok (”Ordets makt och vanmakt”) och har tanklöst (eller bekvämt) lagt din väska på sätet intill.
Så kommer en främmande man och grymtar till, bredvid dig.
-Åh, ursäkta, säger du och ler och flyttar beredvilligt ned väskan till det smutsiga golvet istället.
Grymtande mannen ids inte grymta något till svar.

Mannen vräker sig sedan ut i halvliggande pose i sätet, vilket han mer än väl fyller över alla bredder (nej han är inte tjock utan storvuxen med både breda höfter och axlar). Sin vänstra arm, den närmast dig, låter han vila ut över halva din kropp och sedan försjunker han i någon slags dvala medelst muskelspännanden av armmuskulaturen.

Varpå du blir paff.

Paff? Paff!
Och jädrigt ilsken. Men du säger inte ett ord. Möjligtvis grymtar även du och försöker bläddra bland bladen i boken. Guillou gör sig dock inte när din ena arm somnat till följd av den muskeltunga arm som trycker ned och ihop den.
När sedan konduktören ber att få se ditt färdbevis får du anamma närmast akrobatiska konster för att få fram kortet (jo, tack och lov tränade du regelbundet akrobatik som barn) allt medan mannen intill sover tungt. I alla fall ser det så ut.

När du ska stiga av och åter säger ditt patetiska:
-Ursäkta! tittar mannen upp en sekund och sitter sedan lugnt kvar, nöjd av förvissningen att han flyttat fötterna lite. Du får alltså i princip sitta i hans knä för att passera mellan sätena och ut i gången.

Vad ger ni mig för det?
Nu ska jag inte skylla på att den här mannen såg ut som ”en som man inte tjafsar med” (men det gjorde han förvisso) för jag hade inte betett mig annorlunda om det varit en mer timid uppsyn på den intill sittande.

Men vad BÖR man göra? Hur får man fason på ett sådant bryderi? Hade denne karl betett sig likadant mot en man?
Nu får ni prestera svar, för jag vill verkligen veta!

Gnosjöandan

Kommunen jag bor gillar att marknadsföra sig med att det i kommunen finns en blandning mellan knalleandan och gnosjöandan.
Denna undersökning gjord på Högskolan i Jönköping visar vilka kommuner där den sk gnosjöandan finns och vilka gemensamma nämnare som finns, bland annat låga sjuktal, låg arbetslöshet och hög arbetskraftinvandring.
Jag tycker faktisk att det är kul att området där jag bor räknas med, men jag blir inte förvånad, för det finns en hel del stora och solida företag i området.

Måste tipsa

Om en av mina favoritbloggar som handlar om att balansera att vara mamma, fru och ha ett jobb. Dessutom bor bloggaren inte i storstaden så jag känner igen mig än mera.
Ibland skrattar jag så jag gråter och jag känner igen mig rätt så ofta.
Den finns här.

Vardagsmotion... bah!

När vi flyttade till vår nuvarande lägenhet var en av de stora nackdelarna att det var ganska långt till tunnelbanestationen (800 meter). Vi bodde nämligen tidigare så att vi kunde se stationen och till och med höra utropen ibland (utomhusstation). Sen hoppar man ju inte ner på perrongen från åttonde våningen förstås.

Hur som helst så bestämde vi oss för att flytta dit ändå, och tänkte att vägen till tunnelbanan kan man ju se som vardagsmotion, och vardagsmotion är ju inte är så dumt att få med tanke på att både jag och min man är ganska dåliga på att komma iväg och träna annars.

Bild lånad från SL

Men nu har jag kommit på att ca 50 meter från vårt hus går det en buss som går till en annan tunnelbanestation, ca 1000 meter bort. Den tunnelbanelinjen är dessutom just den som jag behöver ta för att komma till jobbet. Att bussen bara går en gång i halvtimmen var avskräckande från början (trots att jag kommer från landet, där man får vara glad om bussen går en gång i timmen, så har jag snabbt vant mig vid Stockholmsfrekvensen på bussar), men nu blir jag jätteirriterad om jag missar den på morgonen, och måste gå till tunnelbanan... Helt plötsligt blev det där med vardagsmotion inte så viktigt längre... ;-)

Det ska dock sägas att jag alltid går de 800 meterna på hemvägen, för då lyckas jag verkligen aldrig tajma nån buss. Och alla de gånger jag missar bussen så går jag ju en kilometer istället...

Problemlösarpromenad

När klockan närmar sig arbetsdagens slut stänger jag ner mina datorer och packar ihop. Jag stänger dörren om mitt kontor, tar hissen ner och styr stegen mot pendelstationen. Jag har en promenad på knappt 20 minuter och så gott som varje eftermiddag promenerar jag.
Mina arbetsuppgifter går till största del ut på att sitta och klura ut lösningar på olika problem. Vissa dagar kan jag sitta och tänka och tänka, vända och vrida på saker utan att komma på nått riktigt bra sätt att göra det jag vill.
Men då, när jag går där på min dagliga promenad så är det som om hjärnan rensas ut och helt plötsligt ser jag bara lösningen! Det blir alldeles självklart hur jag ska göra. Så de där 20 minuterna jag promenerar är ibland min effektivaste arbetstid på hela dagen.

Bokhora vann stora bloggpriset

Det är med stor glädje jag konstaterar att en av mina favoritbloggar Bokhora vann sin kategori i Aftonbladets stora bloggpris. Precis som Sara är jag en bokmal som plöjer det mesta, såväl skräp-, som finlitteratur. Jag har också registrerat mig på Bok.nu och ser fram emot lite mer tid över så att jag hinner läsa lite mer än nu.

Jag skulle nog behöva pendla lite som Anna för att hinna med min litteraturlista.

Vilken vacker morgon!

Underbart solsken, en underbar morgon

Vilken morgon jag haft: sovmorgon tillsammans med yngste sonen, frukost och kramar och mys med honom, skogspromenad med hunden och hela tiden sken solen från en blå himmel!
Visst är det kallt, isande, men så oerhört vackert. Det är så man nästan tappar andan.

Jag har just satt mig på tåget och har redan klarat av 80 minuters promenerande, denna vackra dag. När jag lämnat sonen på förskolan och skulle öppna dörren hemma insåg jag att dörrnyckeln låg kvar i vagnen utanför förskolan - tillbaka dit alltså...
Varje väg tar 10 minuter till och sedan från förskolan, så fyra sådana, en tiominutare med hunden och sedan en trettiominutare till tåget. Tillsammans med kvällens kommande trettiominutare hem från tåget innebär det nästan två timmars motionerande: inte illa för en vanlig torsdag :-)

En stund till ska solen och skönheten utanför tågfönstret underhålla och förtjusa mig, sedan väntar arbete till klockan 19:15.
Önskar alla läsare en fantastisk dag - det tänker jag ha!

Färsk termosrapport!

Nu sitter jag på tåget den andra ljuva arbetsdagen efter jul- och nyårshelger som bestått av lika delar ledighet och förkylningar. Termosmuggen fungerade alldeles utmärkt och värmer särskilt gott efter en 25-minuters promenad på 80% ren och blank isbana. Jo, i denna förort verkar grus lysa lite med sin frånvaro, eller så är min väg till tåget på icke vinterväghållna vägar till största delen.
Hur som helst, tänderna nästan sprack då det lagom varma kaffet nådde dem - jo så kallt är det och tänderna värms inte av "The North Face" tyvärr!
Det känns obeskrivligt bra med egentid i dag! Jag har nog haft sammanlagt 5 timmar under helgerna och då var jag sängliggande med feber...
NU, nu rullar tåget iväg. Mot jobbet. Jag har skickat dit en lista under helgerna (tillsammans med en mängd rapporter) så vid ankomst är det bara att hälsa på kollegan, öppna inboxen och börja beta av. Vi ska göra en hel del förändringar denna vår - både fysiska och icke-fysiska och jag kan inte bärga mig att sparka igång.
Men först: kaffe och egentid en stund till.

Pendling på landet

Medan mina kollegor som bor i städerna glatt berättar om sina mysiga stunder på tåget och sina sköna promenader har jag bara ett alternativ att ta mig till jobbet: bilen. I morse uppstod panik när bilen inte ville starta, den, som jag, tyckte tydligen inte om 10 minusgrader en tidig morgon. Som tur är var mannen kvar hemma och kunde hjälpa till med att få igång bilen. Sen följer 20 minuter biltur på, för Sverige, kurvig väg.

På morgonen lyssnar jag alltid på Radio Sjuhärad även om jag tycker den är kass men nyheterna och vägrapporterna är bra att få med mig. På morgonen är det just nu för mörkt att se något så jag låter tankarna fly. På väg hem är det alltid skön musik på stereon, och jag sjunger med högt och njuter av landskapet där jag kör utmed Assman. Jag hinner ställa om mig innan jag kör in på dagis parkering för att hämta barnen på dagis.

Rustad med termosmugg, Ipren och nässpray!

Här kommer jag att vandra med min termosmugg

Idag har jag förkylningsdag nummer 11 i en segdragen historia som varat sedan annandag jul. För andra gången uppsökte jag läkare i dag som konstaterade att halsontet nu övergått i bihåleinflammation. Med den ömma kind jag har, förvånade det mig inte!

I går var jag så förutseende att jag flängde in till stan för att uppsöka läkare akut - så jag kunde tillvarata denna jobbdag i dag utan att behöva invänta vårdcentralens öppettider - men fick vända i dörren där. 150 personer i kö. Minst. Nej, tacka vet jag istället nya hemortens vårdcentral där jag ringer på morgonen och får en tid samma dag. Inte blev det sämre av en osedvanligt trevlig och serviceminded läkare heller: fram för fler sådana!

Nu kunde jag alltså kombinera arbete hemifrån med läkarbesök och det var kanske inte perfekt men i alla fall godkänt. Jag har dock inte varit på jobbet på länge nu och det inte bara kryper i benen - det krallar och kittlar. Visserligen låg jag i ända till kl. 19 den 23/12 men ändå...

På onsdag är det gammal hederlig, vanlig arbetsdag igen och då är jag rustad med Ipren (var åttonde timme i en vecka) och nässpray och så med en av julklappshöjdarna: termosmugg! Jag har bestämt att det ska inte gå åt en femtiolapp varje gång jag passerar centralen i min pendling - jag ska ta kaffe med mig hemifrån och njuta på tåget.
Så, rustad med dessa tingestar ska jag till jobbet på onsdag morgon. Äntligen. Vad skönt att helgerna är över! (min treåring har klättrat på väggarna efter diverse sjukdomar och många lediga dagar)

Snart slut på helgerna för den här gången.

Pendling, del 2

Tuva frågade hur man ror i land fyra timmar egentid varje dag, i mitt fall medelst pendling!?
När jag läste frågan började jag faktiskt också undra och jag har försökt, efter bästa förmåga, att analysera det sedan dess.

För det första är det så att när jag går upp kl. 05:15 går jag upp exakt två timmar före yngste sonen och maken, så där får jag två egentidstimmar som inte påverkar dem eller min tid med dem alls, eftersom de sover sött.
När minstingen sedan kommer till förskolan strax efter kl. 08 har jag varit på väg i nästan 1,5 timmar så där är alltså ena vägen i princip utredd: sömn för dem, egentid för mig.

På kvällarna ska jag hem. Två dagar i veckan arbetar jag till kl. 19:15 och då kysser jag adjö alla tankar på hämtning på förskola, middag med familj och ofta även nattning av liten son. Det läget är bara att gilla och jag gillar det. Det är skönt att ha två kvällar i veckan när jag slipper det ovan nämnda, de kvällarna tar jag ofta en korv med bröd på centralen till middag och sedan läser jag tidning eller bok på tåget och lyssnar på musik. Under promenaden från tåget, på cirka 30 minuter, skakar jag av mig den 10 timmar långa arbetsdagen och kommer fram på gott humör. Sedan kraschlandar jag ofta i lillsonens säng när han ropat in mig dit, så läser vi eller så snuttar han mitt hår till han somnar. Eller så hamnar jag i soffan framför TV’n eller i ett bad med fortsatt läsning (garanterat jobbläsning i sådana fall).

De tre övriga vardagskvällarna hämtar jag nämnde son på förskolan vilket innebär att jag lämnar arbetet lite tidigare än de andra två: vid 15-tiden, 16-tiden och 13-tiden närmare bestämt (sedan funkar det utmärkt att arbeta på kvällen framför TV'n när sonen sover). Då eftermiddagsmyser vi tillsammans och lagar mat och nattar, sonen och jag.
De två restimmarna använder jag alltjämt till avskakning av dag inför umgänget med familjen och nu vet jag knappt hur det skulle se ut utan det? Det är kanon att vara glad och faktiskt hyggligt pigg när man träffar de kära! Förr sa tonåringarna att jag var så sur när jag kom från jobbet – det har jag inte hört en enda gång sedan vi flyttade hit ut.
Det har jag faktiskt inte tänkt på förrän nu.

Nu ska ju inte det här behöva bli ett brandtal för “jag umgås faktiskt visst med min lille son”: jag tror han klarar sig strålande med sin far också och har inte något ok att bära av en övertro på min egen förträfflighet som enda tänkbara umgängesperson.
Min son klarar garanterat tid med fader eller bröder. Hans liv står inte och faller med mig. Jag är heller inte drabbad av narcissistisk tro att jag skulle vara en bättre pedagog än de utbildade eldsjälarna till förskollärare som stimulerar sonen på förskolan. Hade jag lidit av sådana komplex hade jag kanske inte mått bra av fyra timmars pendlande om dagen?

Jag är en kanonbra förälder: kärleksfull, varm, nära, positiv och bekräftande. Mina barn är det bästa som finns, det vackraste som finns och guds gåva till mänskligheten ;-) Båda mina söner älskar mig och säger det. Men inte tror jag att deras liv blir himmelriket av att endast vistas med mig för det. Nej, låt dem komma andra till del och låt andra komma dem till del också. Min och deras kärlek räcker hela vägen och kan omfatta även det.
Sanningen, enligt mig ;-)

Här ligger pendelstationen - utsikten gör inte pendlingen sämre!

Balans i livet och att veta vad man vill

Jag har en dröm som handlar om att ha tio minuter på cykel mellan hemmet, dagis/skola, arbetet och stan. Hade jag varit född och uppvuxen i en storstad hade jag kanske aldrig tänkt på det, men nu är jag inflyttad stockholmare som är uppvuxen i en liten ort. Jag är van att prata om hur långt det är, inte hur lång tid det tar att ta sig någonstans och den här ständiga osäkerheten kring om man kommer att komma i tid eller ej, om pendeltåget kommer att vara försenat, om det kommer att vara köer i Eugeinatunneln känns bara så… tråkig och energislukande.

Frågan vart man ska bo (och bo kvar) känns så mycket mer laddad nu när vi har barn. Plötsligt har man inte bara sig själv att tänka på när man planerar en eventuell flytt, utan man måste också ha i åtanke att man rycker barnen ur deras sociala kontext. Det behöver ju inte vara något problem, men kräver ändå aktivt övervägande.

De funderingar jag brottas med kring vart i landet jag vill bo handlar om att bo kvar i Stockholmstrakten eller att flytta till någon mellanstor svensk stad. Att bo kvar innebär många fördelar; här kan jag fortsätta att ha ett väldigt stimulerande och utvecklande jobb (utbudet av jobb inom mitt gebit är ganska torftigt om man tittar utanför storstäderna), tillgång till den stora stadens utbud när det gäller nöjen och kultur, de flesta av våra vänner bor här, … ja listan kan göras lång. Men tanken på att bo i en något mindre stad lockar mig också, framför allt tror (observera att jag säger tror, det här vet jag ju inte!) jag att det är mindre hets och stress, mindre köer, inte så mycket folk överallt hela tiden, mer hus för pengarna och färre anledningar till oro för barnen när de blir större och börjar röra sig mer fritt.

Ja som ni hör så vet jag inte vad jag vill i den här frågan. Jag vacklar ständigt fram och tillbaka och tankarna på att flytta bort från storstaden bubblar upp med jämna mellanrum och är då ganska starka. Men hobbypsykologen i mig hojtar också att det kanske inte är en flytt som är lösningen - det kanske finns andra förändringar jag kan göra i mitt liv så att jag lägger tid på det jag vill utan att för den skull behöva flytta? Det är många frågor men inga svar, inte ännu i alla fall.

Hur ser du på för- och nackdelarna med att bo i en storstad jämfört med en mindre stad? Har du hittat balansen och vad som är viktigt för dig?

Pendla del 2

Det finns fler pendlare här i bloggen. Med en timme från dörr till dörr gäller det att ta passa på och utnyttja egotiden. Jag har alltid en pocketbok eller en bra tidning nedstoppad i väskan - så kopplar jag av bäst. Med näsan i något helt annat än presentationer och analysrapporter.

Senaste boken? "Vi som hade alla rätt" av Jenny Östergren och Kristina Thulin, båda framgångsrika journalister på TV4. Deras två kvinnliga huvudkaraktärer kämpar med att hitta rätt i karriären och med kärlek och familjeliv. Passar utmärkt att rekommendera den här boken i bloggen.

Trevlig läsning!