Ett år senare

För ett år sedan fick jag beskedet att jag var varslad.
Nu ett år senare sitter jag på ett nytt jobb och känner mig trots allt rätt så nöjd med hur det utvecklade sig.
Jag fick nytt jobb ungefär samtidigt som jag fick uppsägningsbeskedet från mitt gamla jobb, och nu är det ungefär fyra månader sedan jag började.
Efter två månader lämnade jag en statusuppdatering här på bloggen, och då kändes det lite tungt. Maria lämnade då kommentaren:

”Det tar *minst* tre månader innan man kommit in i strukturer, börjat förstå hur det sociala fungerar och kan börja leverera någorlunda.
Det tar ett halvår att komma upp i fart så att man själv börjar känna att "jag kan det här".
Och det tar ca ett år innan man kan börja bidra med det där "lilla extra" som gör den verkliga skillnaden.
Mitt råd till dig är därför: ta det lugnt, låt saker ta sin tid och stressa inte upp dig. Det *tar* tid!”

Och visst hade hon rätt! Jag börjar mer och mer finna mig till rätta i rutiner och bland arbetskamrater. Jag stupar inte i säng alldeles utmattad längre. Lite nytta känner jag också att jag gör. Jag kan jobba en del självständigt och är inte fullt lika hjälplös längre. Och jag inser att jag faktiskt har med mig mycket mer i bagaget än jag trodde.
På dessa fyra månader har jag lärt mig otroligt mycket, och det är väldigt inspirerande.
Jag lär mig nya saker som jag aldrig skulle fått chans till att lära mig på mitt gamla jobb. Jag utvecklas massvis inom områden som jag ha nytta av även om jag går vidare till andra arbetsplatser i framtiden.
Men jag höjer inte bara min tekniska kompetens. Jag inser också vad jag uppskattar med mitt arbete, vilka bitar det är som intresserar mig mest och vad jag vill satsa vidare på. Och det är också nyttigt att lära sig.
Så även om jag fick lämna ett otroligt roligt jobb, så är jag faktiskt glad att jag blev tvungen till det.
Jag inser att det var både nödvändigt och nyttigt för mig att komma ut på en annan arbetsplats, och att utmana min ”comfort-zone”. Även om det har tagit mig några månader att komma till rätta och hitta min nya roll.
Och om ytterliggare ett år så hoppas jag att känner att jag till och med bidrar med det där "lilla extra".

Jag har tumme med någon däruppe

För en vecka sedan på torsdagen gick min man till jobbet som vanligt på morgonen. På kvällen skulle han ut med jobbet och spela bowling och äta mat. Klockan elva på förmiddagen ringer han mig och berättar att företaget där han är anställd ska läggas ned, arbetet skulle avslutas med omedelbar verkan och han var på väg hem!!! Vi blev rätt chockade båda två tror jag för detta kom sannerligen som en blixt från klar himmel och tillvaron kom plötsligt i gungning- vad skulle hända nu? Ska han bli arbetslös? Vad händer med ekonomin? Jag är ju hemma med vår minste och planerade att börja jobba i slutet av våren- vad skulle hända med alla våra planer?

Men när vi hunnit hämta andan och pratat pratat pratat insåg vi att det här kanske var det bästa som kunde hända oss just nu... Min man får flera månaders full lön samtidigt som han kan vara hemma med mig och kidsen- vi har fått en unik chans att vara tillsammans allihopa under några månader! Sedan börjar min man sin 6 månaders pappaledighet och jag börjar jobba, då kan han i lugn och ro undersöka andra jobbmöjligheter. Tänk att något som verkade vara så skrämmande först kunde visa sig bli så himla bra...

Nytt år och nya möjligheter

Idag är min första dag tillbaka i vardagen igen efter en lång och välbehövlig ledighet.
2009 blev ett påfrestande år med varsel och uppsägningar för både mig och maken.
I höstas började framtiden se lite ljusare och lugnare ut igen när mannen fick nytt jobb. Till och med ett jobb han trivs bättre med, och det löste sig innan hans uppsägningstid ens hunnit gå ut.
Jag har ägnat hösten åt mycket funderingar. Funderingar på vad jag ska satsa på i framtiden, vad jag ska göra och framför allt vad VILL jag göra. Jag kom fram till en plan, att börja plugga via distans för att komplettera och bredda min kompetens med det jag kände att jag saknade. När jag väl hade kommit så långt kunde jag börja se framåt igen.
Strax innan jul fick jag mitt uppsägningsbesked och då kände jag bara en stor lättnad att allt äntligen var över. En vecka senare fick jag erbjudande om ett nytt jobb och jag tackade ja.

Det känns spännande, lite sorgligt och ganska nervöst att lämna mitt nuvarnade jobb, men i så här efterhand är jag ändå glad att jag fick en liten (stor) knuff för att komma iväg. Det var det jag behövde för att ta mig vidare och få testa mina kunskaper någon annanstans.

Så 2009 avslutades på ett lyckligt sätt, och nu gäller det att ta nya tag för alla utmaningar som väntar under 2010.

Mot framtiden?

Ofta får man höra att när man blir uppsagd och av med jobbet så behöver det inte bara betyda slutet på något utan kan också vara starten på något nytt, en oväntad chans att gå vidare. Det kanske dyker upp nya möjligheter som man inte visste fanns eller det nya jobbet som man får visar sig vara drömjobbet.
Jag är ännu inte där, utan mer i den fas där jag funderar mycket över vad jag ska göra i framtiden. Nu när jag ändå måste hitta ett nytt jobb så vill jag passa på att komma fram till vad det är jag verkligen vill göra. Jag hade ju ett jobb som jag trivdes bra med och som jag gärna hade fortsatt med, men när läget förändrades så har väldigt mycket tankar och funderingar kring framtiden kommit upp.
Hur jag ska ta mig dit, till det där nya drömjobbet?
Som jag ser det finns det tre alternativ.

1. Invänta drömjobbet
Okej, lite flexibel får jag kanske vara, men tanken är att bara söka de jobb som jag verkligen vill ha. Då fortsätter jag i ungefär den riktning som jag arbetat den senaste tiden. Men eftersom jag är ganska spretig i min profil, med lite för lite tyngd inom ”rätt” område, och arbetsmarknaden inte är precis glödhet just nu är jag rädd att det tar lång tid innan jag hittar ett nytt drömjobb.

2. Börja plugga
Antingen att helt byta typ av arbete, och till exempel läsa till lärare, eller bredda min kompetens inom de områden som jag är intresserad av att jobba med. Men om jag börjar plugga får det stora konsekvenser på vår ekonomi och jag vet inte om jag orkar påbörja nått helt nytt.

3. Ta första bästa jobb
Då söker jag alla de jobb som eventuellt kan passa min profil. Jag tänker att det borde finnas något som kan passa in på det jag gjort tidigare. Men problemet med detta är att då måste jag troligtvis gå tillbaka till arbetsuppgifter liknande det som jag gjort tidigare på min nuvarande arbetsplats och som jag inte trivdes med.

Just nu lutar det åt att det blir nån kombination av 1 och 2. Än har jag tid på mig och känner att jag kan koncentrera mig på att söka de jobb som jag tycker verkar intressanta. Och så har jag sökt in till några distanskurser på universitetet som jag planerar att läsa nästa termin, allt för att höja min kompetens. Sen får jag se var jag hamnar.

Kristider

Maj 2009: Både jag och maken konstaterar att vi känner oss rätt trygga trots den rådande lågkonjunkturen.
Juni 2009: Ett varsel läggs på min avdelning och fyra veckor senare får vi beskedet att även min man är uppsagd från sitt företag.

Helt plötsligt är vår situation totalt förändrad. Sommarn och semestern blev inte riktigt så avkopplande som vi tänkt. Det är mycket funderingar och det är pressande att inte veta hur framtiden ser ut. Ena dagen känns det ganska ljust och jag är optimistisk men nästa dag kan jag känna mig rejält deppigt och stressad.
Att vi båda två, både min man och jag, har hamnat i uppsägningsträsket har gjort att det emellanåt har varit jobbigt att stötta och peppa varandra.
Som tur är finns det då andra som ställer upp och lyssnar.
För det första är mina arbetskamrater ett enormt stöd. Vi sitter alla i samma sits med varsle och väntande uppsägning. Vi är väldigt sammansvetsade vilket gör att det finns mycket stöd att hämta hos varandra.
Att ha bra vänner att kunna älta sin situation med har också varit viktigt. Personer som inte är personligt drabbade i just denna kris. Särskilt har min fantastiska Networkingvänner varit ett stort stöd. Det är skönt att veta att det alltid finns någon som lyssnar eller kommer med tips och uppmuntran när det som bäst behövs.

Min familj är så klart också jätteviktigt. Barnen kräver uppmärksamhet och när vi är tillsammans med dom måste vi leva i nuet och släppa alla jobbiga tankar en stund, då blir det automatiskt en stunds avkoppling och fokusering på nått annat.

Jag är säker på att allt kommer att lösa sig till slut, men jag längtar verkligen tills vi kommit igenom denna tid. Jag längtar tills när vi kan börja se framåt igen och anta de nya utmaningar som finns där och väntar på oss.

Lågkonjunktur

Hade vi skrivit dessa inlägg i maj så hade jag skrivit att vi inte har märkt något alls. Visserligen hade det inte varit sant eftersom mitt företag har dragit ner personalen med ca 10% men eftersom jag har jobbat där i 7 år så berörde det aldrig riktigt mig.

Bara någon månad efter att vi hade suttit hemma hos oss med bekanta på besök och druckit vin och pratat lågkonjunktur och inte varit oroliga så släpps en riktig BOMB på makens företag. Det har beslutats centralt att företaget i Sverige skall läggas ner sånär som på en liten utvecklingsavdelning och någon person på lokal support. Företaget i Sverige går bra och de jobbar med produkter som minskar personalberoendet, så det kom som en chock. Det var lite svettigt med mig som föräldraledig till en liten då 2 månaders tjej innan det kom fram att maken är en av de ca 10% av personalstyrkan som har kvar sina jobb.

Sen nu för en vecka sen så har jag börjat få indikationer från mitt jobb som kanske gör min tjänst övertalig. Jag är inte orolig för mig själv eftersom jag har haft andra jobb inom företaget där de nu söker personal, men jag är lite orolig för att bli av med mitt jobb som jag gillar. Men i sammanhanget att "bli drabbad av lågkonjunkturen" så anser jag nog det vara ett lyxproblem.

Nu försöker jag att inte ta ut något i förväg utan att njuta av föräldraledigheten och längta tillbaka till ett företag i stor förändring som jag kommer tillbaka till vid årsskiftet.

Uppsägningar och banktrassel

Denna veckas tema handlar om lågkonjunkturen och hur den har påverkat oss personligen. Det har väl knappast undgått någon att varsel och uppsägningar står som spön i backen runt omkring oss, så även på min arbetsplats, där bl.a. min närmsta kollega blev uppsagd. Det kändes väldigt tungt, jobbigt och orättvist, men kanske mest av allt bisarrt att se hur allt bara rullar på som vanligt, som om ingenting har hänt. Det är väl så det är, livet måste fortsätta som vanligt. Vi som är kvar inser hur skört allting är och jag personligen har fått mig en tankeställare, det gäller verkligen att måna om sin kompetens för ingenting är självklart..

Jag har även påverkats på andra sätt. Vår familj har gått i flytt-tankar väldigt länge och när vi väl bestämde oss för att ta steget visade det sig att vår bank satte sig på tvären "pga. lågkonjunkturen". Då vi har bundit vårt lån har vi inga egentliga förhandlingsmöjligheter och att lösa ut hela lånet och byta bank är inte ekonomiskt försvarbart. Så vi är kvar här ett tag till, hur länge vet vi inte. Även om vi trivs ganska bra så känns det minst sagt märkligt. Aldrig hade jag väl kunnat tro att vi inte skulle ha möjligheten att flytta om vi ville.

Det ska bli väldigt intressant att se hur klimatet på vårt företag kommer att utvecklas i och med uppsägningarna, hur räntorna kommer att se ut framöver och när allt kommer på fötter igen. Själv går jag på föräldraledighet om drygt 2 veckor så jag kommer att studera allt från ”andra sidan” och hoppas att det har vänt tills jag är tillbaka.

Varslad!

Jaha, då var jag också drabbad. Varslad. Kontoret ska avvecklas.
Beskedet kom förra veckan och ingen hade anat.
Det är väldigt mycket tankar och känslor som kommer upp just nu. Det snurrar i huvudet större delen av min vakna tid.

Chock och förnekelse. Det kan bara inte vara sant.
Nedstämd och ledsen. Jag trivs så bra här och vill inte sluta.
Frustration och besvikelse. Vi har visat bra resultat, betyder det ingenting?
Ilska. Jag vill inte söka nytt jobb just nu!
Panik och stress. Hur ska jag lyckas få ett nytt jobb nu?
Beslutsamhet och målmedveten. Lika bra att uppdatera CV:t med en gång.
Optimism och tillförsikt. Arbetslösheten bland ingenjörer är bara runt 1 %.
Framtidstro. Det här kommer att lösa sig.