Gästinlägg Jenny: Del 9 - Ruta ett

Så, nu har jag gått hela varvet runt: Två externa jobb och ett internt har jag sökt. Hoppade av det ena externa och ratades av det andra, och nu vet jag att det interna jobbet, en våning från där jag finns nu, inte blir mitt det heller. Och det är okej.

Vad har jag då fått ut av den här karusellen?

• Jag har fått syn på en roll som är ny för mig: konsultrollen lockar, särskilt inom rekrytering, organisation och ledarskap. Har en lunch bokad med en bekant som finns där, det är väl det hetaste spåret just nu.

• Den interna tillsättningen gav mig så mycket bekräftelse man kan få utan att erbjudas jobbet: en kanonbra intervju får jag höra, och att jag kom god tvåa i hård konkurrens. I samtal med högsta chefen blir jag ombedd att för allt i världen sitta i omorganisationsbåten max ett halvår så hoppas han under den tiden kunna erbjuda den roll jag vill ha. Egomat som smakar gott!

• Framför allt blir jag klar över vad jag vill och var skon klämmer i min nuvarande roll. Och får tillfälle att förmedla det till högsta chefen, och senare till min närmaste chef: Jag gör många saker rätt men undrar om jag gör rätt saker. Jag saknar nämligen det brinnande engagemanget för det som faktiskt är mitt huvuduppdrag. Sköter det, visst, men är inte sugen på att grotta ner mig, söker mig istället uppåt/åt sidan till andra saker som väcker min passion. Det känns inte riktigt schysst. Och nu har förändringsbollen satts i rullning i mitt huvud. Ungefär så sade jag, och som alltid känns det härligt att kunna vara ärlig!

Något löfte om ett halvårs trohet gav jag aldrig, men visst kan jag försöka träna tillit och tålamod genom att inte rusa iväg in i armarna på något nytt. Jag utgår inte heller från att drömjobbet kan konstrueras i min befintliga organisation, även om ambitionen kanske finns hos ledningen. Jag vill ju verkligen inte att det ska kännas just konstruerat utan givande och viktigt för mig och för organisationen. I den omorganisation som pågår finns en massa andra aspekter och individer att ta hänsyn till, så jag tar inget för givet.

Tills vidare stannar jag tydligen här, på ruta ett, sittandes i båten eller hur man nu vill uttrycka det. Uppmaningen gräv där du står får bli mitt mantra ett tag framöver. Om det rör på sig inom den närmaste tiden återkommer jag gärna, om inte får jag tacka så mycket för ert ressällskap i denna … loop, från ett nuvarande jobb och tillbaka igen!

Gästinlagg Jenny: Del 8 - Väntans tider

Nej, det blev inget med jobb nummer två heller.

Den här gången är det jag som backar. För mycket läsa in regelverk, för lite grupp-organisation-individ-fokus – och det är ju dit jag vill!

Funderade ett tag på att det kanske kunde vara värt detta, att backa till ett gammalt sätt att arbeta för att nå in i en ny bransch. Men nej, det kändes som när man är ute och handlarkläder utan självkänslan med sig. ”Det kanske inte finns något som passar mig bättre än såhär.”

Aldrig en bra utgångspunkt för beslut. Istället tar jag med mig vetskapen om att de ville ha mig och går vidare.

Nu är enda kvarvarande alternativ tjänsten jag sökt på min nuvarande arbetsplats. Två av fyra tjänster är tillsatta, den jag har sökt och en till återstår. Tillsammans med några funktioner till blir dessa ledningen för organisationen. Beslutet dröjer, ryktena börjar röra sig.

Ett gör gällande att det måste in en kvinna bland alla män (och jag är enda kvinnliga sökande). Ett annat att tillsättningsgruppen är oenig. Ett tredje att beslutet dröjer för att vissa, som står kvalifikationsmässigt först i kön, måste erbjudas andra roller för att fältet ska öppna sig för… mig, antyder vissa kolleger med menande, uppmuntrande blickar. Och jag undrar vad jag tycker.

Nu handlar det inte om någon fri shopping längre utan om att välja mellan två alternativ: stanna kvar på den tjänst jag har, som blivit så märkligt trång nu när jag börjat överväga andra alternativ, eller ta det som bjuds i form av den andra interna tjänsten – om den nu alls bjuds mig. Gör den det så är det ett beslut som kan vara kontroversiellt för vissa, men det bekymrar mig inte särskilt mycket just nu.

Jag vet precis vilka villkor jag ställer för att tacka ja, så i så fall får vi se om arbetsgivaren ställer andra och om vi i så fall kan jämka ihop oss. Det som inte finns för det här jobbet är den stora, glödande passionen. Den inre kompassen säger förvånande nog att den här riktningen ändå kan vara den rätta. Förs jag dit är det dit jag ska, jobbet väljer mig istället för tvärtom.

Får jag däremot inte det här jobbet så börjar stigsökandet på nytt, mer förutsättningslöst.

Gästinlägg Jenny: Del 7 - Upp igen!

Om jag hade diktat ihop den här historien kunde jag inte ha lagt saker i en mer dramaturgiskt lämplig ordning. Drömjobbet gick ju upp i rök häromveckan. Sedan dess har jag intervjuats för den interna tjänsten, som känns lite som ett resonemangsparti. Samtidigt triggas jag av att vara underdog i startfältet, en ettrig sådan som nafsar mina äldre och mer erfarna konkurrenter(/kolleger) i hasorna. Hade jättekul på intervjun och snart kommer beskedet.

Åker iväg på helgaktivitet som hjälper mig att samla tankarna, fokusera och känna mig otroligt… i min fulla kraft. ”Come what may” står det skrivet under ögonlocken vid ett tillfälle, och jag tänker att jag kanske skulle kunna ta mig an det interna jobbet – om jag nu får det – utan känsla av cellskräck eller otålighet.

Jag kunde lära mig en del av det: tålamod, distans mellan mig och mitt uppdrag, och så en hel massa yrkeskunnande förstås. I mig känner jag tydligt att den lätta vägen är att inte få det, och därmed få stöd för att söka mig vidare, bort från den här organisationen. Men är det den lätta vägen jag ska gå?

Då ringer externa jobb nummer två som jag totalt räknat ut eftersom inget hörts på så länge. Jag beskriver läget med den interna tjänsten som jag inte kan hålla på halster särskilt länge om jag blir erbjuden den. Intervju bokas om ett par dagar. Det här händer när jag är på övernattningsmöte med jobbet.

På kvällen, efter några öl, berättar min förre chef, som jag konkurrerar med om den interna tjänsten, att han på sin intervju fått frågan om ett riktigt bra beslut han fattat – och svarat att ett av hans absolut bästa beslut var att anställa mig. Jag tänker: du vet inte vad du pratar om. Detta är helt galet, som att åka torktumlare!

Jag är nyttigt vidbränd av förra intervjun, där jag drabbades av kanske överdriven öppenhjärtighet och tog upp min önskan om att jobba deltid redan vid första dejten. Hade jag kunnat snärja dem mer och sedan spela in det kortet? Näe, det tror jag väl egentligen inte.

Hur gör jag den här gången då? I en organisation som utifrån mina fördomar är ännu mer kostym och karriär? Blåser på, tror jag, inte med mistluren men ärligt. Jag vill ju ändå inte hamna i en organisation där jag sedan inte passar in. Och tänk om de skulle vilja ha mig precis som jag är, och jag dem!

Gästinlägg Jenny: Del 6 - Dumpad

Förra inlägget innehöll engelska svordomar. Ett antal svenska motsvarigheter flyger genom mitt huvud när samtalet kommer: jag har inte gått vidare från första intervjuomgång till nästa.

Inget kul alls! Som skäl anges mitt höga löneläge och mitt önskemål (som jag valde att vara öppen med) att inte jobba heltid. Jag lade märke till att han nickade lite väl energiskt när han antecknade vilken lön jag har nu. Har ni tänkt på att man ofta gör så, nickar frenetiskt för att
dölja det ”aj då” som man verkligen tänker?

Jag kan förstå att man vill ha en heltid om man tror sig behöva det, men jag hade hoppats att den här arbetsgivaren hade möjlighet att tänka mer långsiktigt än så. Eller hade man möjligheten, men var fast i gammalt 1.0-tänkande?

Jag är rätt säker på att det hade gått bra att sköta jobbet, även om volymen visst måste bli lite mindre på deltid än heltid, om bara arbetsgivaren hade velat och trott på att det går. Det är så jag har det nu – som chef i en löpande komplex linjeorganisation, med direkta och indirekta ledningsuppgifter. Och det är på de premisserna jag har skrapat ihop de tyngre posterna i min meritförteckning, som ju faktiskt förde mig till intervju bland tresiffrigt antal sökande.

Hur som helst, besviken blir jag ju, och bestämmer mig för att så får det vara idag. Går resolut och handlar en påse smågodis på lunchen. Njuter av tretimmarsmötet där jag behöver lyssna i trettio minuter och prata i fem – det ger mig tid att sitta i fred utan prestationskrav och smälta intrycken.

Jag fantiserar om att den presumtive chefen inser sitt misstag och hör av sig igen. Samma tröstcentrum i hjärnan återkommer snart med en ny sinnebild (bättre eftersom den aldrig kommer att kunna motbevisas): Hur presumtive chefen om ett par månader lägger på luren efter ett samtal, lutar sig tillbaka i stolen med en djup suck och tänker att han vet vem han borde ha haft i sitt stall för att hantera det uppdrag han just fick lov att tacka nej till.

Ja, ja, ni hör ju själva, typiska fantasier för den dumpade, men just nu är allt tillåtet som återger mig energi och drivkraft.

På kvällen går jag och lägger mig riktigt tidigt, men istället för att eländas börjar jag mobilisera: Hur kan jag hitta rörelseutrymme där jag är? Går det att återfinna gnistan, här eller på den interna tjänst jag snart ska på intervju för? Vilka krokar har jag ute och hur ger jag mig själv nya intryck på andra områden, i väntan på något jobbmässigt att bita i?

På natten drömmer jag att de ringer för intervju från det andra externa jobb jag sökt. Konstaterar i drömmen att det var såhär förra gången jag bytte jobb också: det blev andrahandsalternativet, och det blev bra. Det hela känns som en solklar sanndröm, ända fram till den där sekvensen där jag står och småpratar med Nelson Mandela …

Gästinlägg Jenny: Del 5 - Från en dag till en annan

Torsdag
En kurator jag jobbade ihop med sa en gång att jag var ”en sann person”. En av mina favoritkomplimanger förstås. Och nu sitter jag här: håller masken på jobbet och bloggar ut all min frustration under pseudonym.

Sann eller inte, det här är ingen situation jag trivs med. Jag är van vid att vara mig själv så mycket och så ofta som jag bara kan och vågar. Nu när jag stänger till om mina tankar märker jag hur öppen jag är annars.

Jag har rejäla motivationsproblem alltemellanåt. Så usel på att bita ihop och jobba på när något inte känns helt rätt! Helst skulle jag vilja göra som man i bästa fall gör med kärleksrelationer: avsluta den ena snyggt och prydligt, pausa ett tag, vända blicken inåt för att så småningom vara redo för något nytt. (Som då sällan dyker upp, och aldrig i den förpackning man tänkt sig.)

Men, för det skulle det behövas lite mer guld på kistbotten och is i magen än jag förfogar över. Fuck off-pengar säger en del, men det uttrycket gillar inte jag – vem blir lyckligare av att gå in och ge chefen fingret för att sedan vända på klacken? Take off-pengar klingar bättre, men de blir inte fler för det.

Tisdag
”Bloody hell. Kallad till intervju på fredag!” Så lyder SMS:et till vännen och bästa livscoachen – hon som förstår och inte bara tycker jag är konstig som ”aldrig är nöjd”. Samtalet kommer i ett känsligt skede av dotterns första försök att steka falukorv, och min presumtive chef får vackert vänta medan jag visar henne hur man vänder korvarna.

Efter samtalet dansar jag runt därhemma bland oförstående men skrattande barn: ”Jag ska på intervju-u, jag ska på intervju-u!”. Fördjupar mig sedan i tankar om… vad jag ska ha på mig. Som är jag men ändå propert. Alla mina älskade jeans är ju trots allt just jeans. Och så tänker jag förstås på vad jag vill ha sagt.

Intervjun gäller det mest lockande av de två konsultjobben, det som är mer inriktat på mänskliga processer än på utvärdering av verksamheter. Visst kommer jag att vara pirrig upp till öronen när jag går dit, men jag funderar mer på om jobbet verkligen kan matcha alla mina högt ställda önskningar, än på om jag ska kunna matcha jobbet. Känner mig helt trygg med att om jag inte går vidare så är det för att det inte är meningen. Fast allra mest är jag bara glad!!!

Gästinlägg Jenny: Del 4 - Sitter i båten en stund

Känner mig märkligt avslappnad efter att ha sökt de båda jobben jag nämnde senast. Jag litar fullt ut på att det blir som det är meningen - inshallah, que sera sera eller vad man nu vill kalla det. Samtidigt skulle jag bli rejält snopen om jag inte kallas till intervju för åtminstone någon av tjänsterna. Fråga mig inte hur de båda tankegångarna går ihop. Kanske är jag helt enkelt styv i korken.

Jobbsökandet och att ha fått skriva av mig här på Networkingbloggen får mig att slappna av, i alla fall tillfälligt. Andningen når nu nedanför naveln och en någorlunda arbetslust infinner sig. Dock under fortsatt kedjetuggande på läkeroltabletter. Kanske är det ett tecken att vara vaksam på: när mitt behov av att ständigt tugga på något dras ut över hela dagar och veckor – då har min inre tryckkokare börjat värma upp sig, något är på gång.

I de bästa stunderna funderar jag faktiskt på hur det skulle kunna vara att jobba kvar. Finns det något roligt som jag kunde stövla upp till högste chefen och föreslå? För inte så länge sedan sa han till mig: ”Jag lyssnar mycket på de tankar du för fram i olika sammanhang. Mer än du kanske tror.” Så visst handlingsutrymme borde det finnas. Ironiskt nog tror jag att det prestigelösa, öppna, trygga klimat han bidrar till att skapa är just det som får mig att börja leta efter nya utmaningar redan.

Jag har fått utrymme att växa en del de här åren. Otack är världens lön, sägs det.

Gästinlägg Jenny: Del 3 - Nya vägar

Arbetsdagarna är inte lätta. Lite stiltje innan alla är tillbaka efter semestern – för mycket tid att tänka! Jag har sökt ett internutlyst jobb med ett startfält av guds nåde. Men även om jag skulle skrälla och få det är jag inte säker på att jag verkligen vill.

Visst finns det tusen saker kvar att lära, färdigheter att utveckla, kanske också upplärning att betala av på, men hela jag längtar efter nytt sammanhang och en ny sorts roll, inte bara samma roll i större format och i samma miljö. Jag undrar om jag någonsin lär mig vilken orolig själ jag faktiskt är.

Går in på Platsbanken för första gången på nästan fyra år. Hittar två jobb direkt som lagts ut dagarna innan! Det känns som någon försöker säga mig något. Konsultroller, det som jag gått och funderat på som ett intressant alternativ.

Visst har jag också hört talas om jakten på debiterbara timmar, över- och underbelastning, konkurrens kolleger emellan. Ni som läser detta och har erfarenhet av konsultjobb – åt rekryterings-, organisations- och utvärderingshållet – snälla berätta hur ni har det!

Ringer om det ena jobbet för en lös pejling, söker det andra på blodigt allvar (två veckor före deadline!). Bestämmer mig samtidigt för att köra hårt på det första också. Kära nån då: Det här kunde jag inte ana för två veckor sen!

Gästinlägg Jenny: Del 2 - Snoken och jag

På söndagen gräver jag om komposten. Mannen har backat ett halvt steg med en spade i stadigt grepp; han gillar inte ormen och dess släktingar. Vi får upp en snok till ytan och den väljer att ringla över kanten och försvinna. Troligen finns det fler, men de håller sig undan. Det enda vi hittar är ett torrt skinn som någon av dem har lämnat efter sig. Ömsat skinn…

På tisdag morgon cyklar jag till jobbet. Det blir plötsligt helt klart för mig att den arbetssituation som i tre år har känts som en sommaräng att skutta runt på, nu är alldeles upptrampad och trång. Och känslan av att det inte finns någon väg tillbaka blir tydlig. Det kommer en tår. På något sätt måste jag vidare. Jag har varit med om detta förut. Att ömsa skinn.

Den gången var jag en ung teknikutbildare som via en frivillig uppsägning, ett antal obskyra extraknäck, en flytt och en högskoleutbildning blev samhällsvetare, administratör och så småningom chef. Oj, vad det första steget var svårt! Framför allt att ta mina signaler på allvar. Det var nog första gången jag gjorde något som inte var helt enligt förväntningarna.

Troligen var det därför jag väntade så länge att enda lösningen till slut blev att säga upp mig, att trycka på reset-knappen och lämna sammanhanget. Det är så mycket svårare att förändras i ett befintligt sammanhang jämfört med att börja på ny kula. Och nu verkar det alltså som att jag är där igen. Kan mina strategier användas för att hitta andra sätt att hantera en förändring? På ett mindre drastiskt sätt, om nu det är bättre. Det är i alla fall betydligt mer praktiskt för både mig och min omgivning.

Mitt i alltihopa så tacksam för att det är jobbet som skaver och inte familjesituationen. Min man må ha svårt att förstå mitt passionerade förhållningssätt till jobbet – som inte lämnar utrymme för särskilt många jämngrå dagar innan jag börjar skruva på mig – men det är ändå hos honom och hela mitt hemma(samman)hang jag kan vila. Och resonera.

Gästinlägg Jenny: Vilse eller bara på utflykt?

Jag iakttar mina reaktioner under denna min första arbetsdag efter semestern. Magklumpen griper omkring sig, precis som den gjorde före semestern: Vill inte göra just detta, vill inte ha just den här rollen, just de här utmaningarna.

Kan inte låta bli att leta efter punkten där jag vek av på ett mentalt sidospår som leder bort från min nuvarande arbetsplats, ungefär som när man råkar vika av på en avfart man inte tänkt sig: men det var väl inte hiiiiitåt jag skulle.

Trodde jag. Eller som när man vaknar upp bredvid någon och känner att nu är det färdigt: slutet har redan börjat för oss två.

Men jobb är ju ändå bara jobb, så kanske finns det en påfart nånstans lite längre fram? Inte blir det lättare att hitta när jag vet att jag ofta lurar mig själv: drabbas av dåligt självförtroende när jag egentligen behöver större utmaningar, längtar frihet när jag någon annanstans suktar efter mitt i smeten och hetluft.

Jag får syn på tre strategier som jag använder. Den första har äntligen börjat fastna i ryggmärgen: som jag inledde med – jag iakttar. Jaha, nu har jag ångest. Det var värst. Undrar om det sitter i länge till. Den andra kan vi kalla för hold your horses. Den påminner mig om hästdressyr eller mindfulness. Fokuserar ögonblicket och konstaterar att det är uthärdligt – ingen anledning till oro just nu. Eller nu, eller nu. Vad är det bästa jag kan göra för den här frågan – och för mig – i just detta ögonblick?

Min tredje strategi är att odla bilden av hur jag vill ha det: Intresserad, lugn, tydlig. Närvarande i människomötena och redo att träda i dansen, ömsom föra ömsom följa. Ödmjukt ta mig an varje fråga i dess tempo och i rimlig skala, med energin samlad i konstruktivt fokus på lösningar. Se fram emot mina arbetsuppgifter: skriva, tänka, möta, resonera, planera, presentera. Känna att jag gör det på mitt sätt. En känsla av harmonisk samexistens mellan arbete, familjeliv och fritid.

En fjärde variant som jag leker med är att se mig som ett verktyg för något annat, större. Något i stil med Elisabeth Gilberts föredrag om forna tiders syn på geniet som ett medium för något annat, en tratt och inte någon som själv har det fulla ansvaret för sin kreativa process. Det finns obehagliga kopplingar att göra till det här tankesättet, många ondsinta processer har rullat fram på kugge-i-hjulet-perspektivet, men där finns också en ödmjukhet som kan få spända axlar att sjunka.

Att ömsa skinn, en serie inlägg av gästbloggaren Jenny

Jenny är 41 år och jobbar som chef och verksamhetsutvecklare i offentlig sektor.

Hon befinner sig mitt i den komplicerade processen att bestämma sig för att byta inriktning i livet.
I en serie inlägg kommer vi att få följa Jennys resa från idag till allt vad framtiden har att erbjuda.


I kategorierna 'gästskribent' och 'ömsa skinn' följer du Jenny under hösten.