Att inte räcka till

Semestern är slut och efter fem veckor med familjen har vi alla återupptagit vår vardag - dagis för båda barnen och heltidsjobb för mig och maken. Det är fascinerande hur olika familjer påverkas av att ha haft semester; en del kommer varandra närmre och blir tajtare medan andra lider av bråk och tjafs och mest nöter på varandra.


Vi har nog haft lite av båda; fantastiska dagar med hela familjen och en avkopplande weekendresa utan barn, men å andra sidan även tid att reflektera, känna och tänka vilket i vårt fall snurrat mycket kring hur vi är som föräldrar, om vi ställer för höga krav på barnen, på varandra och oss själva. Jag börjar mer och mer inse att jag inte får ihop min tid utifrån hur jag vill göra saker och ting utan jag måste börja prioritera och tänka om. Hur mycket kan man hålla efter hemma, hur länge kan man låta tvätten vänta, hur högt kan ogräset få bli innan man tar tag i det, hur mycket tid över till egna intressen/egentid, hur hitta tid för både mig och min man utan barnen, etc etc. För tid är verkligen det som inte finns. Tidsbrist och livspussel är väl knappast en ny fråga för småbarnsföräldrar, men det är inte desto mindre svårt att lösa. Både jag och min man har fritidsintressen och hobbys som kräver en del tid vilket gör att vi också ska pussla med egentiden. Vi är också kontrollmänniskor (främst jag kanske) som har svårt att koppla av bland alla saker som barnen (och vi) drar fram. Många gånger önskar jag att jag var en avslappnad person med lägre krav på mig själv och de övriga familjemedlemmarna, lite mer mañana och ta dagen som den kommer, lägga tiden på att vara med varandra i första hand istället för att det får komma sist, efter alla måsten. För det inser ju även jag är det viktigaste.

En sak som gått upp för mig under våra fem lediga veckor är hur dålig jag är på att bara vara med barnen. Jag tycker inte att det är kul att leka aktivt med dem, och jag har också svårt att hitta ro att till exempel sitta med dem framför Bolibompa. Det jag själv njuter mest av att göra med dem är att läsa böcker eller bara sitta ner och prata för att höra deras kloka funderingar och tankegångar. Men jag har svårt att få ro till sådant med alla måsten som pockar på.

Jag kan väl ändå inte vara ensam om att fundera kring detta? Därför undrar jag nu vad du har för tips till mig - vad kan jag göra för att bli bättre på att vara mer närvarande i nuet? Hur gör man för att sänka kraven på sig själv och varandra i familjen, för att få en lite mer avslappnad inställning? Är det orealistiskt att som förälder jobba heltid och ha två olika fritidsintressen som tar lite tid varje vecka? Är det egoistiskt att dessutom vilja ha egentid, utöver det, lite då och då? Jag vill kunna känna att jag som förälder först och främst hjälpt mina barn att växa och utvecklas till modiga, ärliga individer med god självkänsla, inte att jag sett till tvättkorgen aldrig blev överfull och att barnen inte behövde ha för små skor.

Finns ett steg-för-steg-program för "duktiga flickor" för att släppa lite successivt på saker och bli mer närvarande i nuet?

Hur kontorslandskap kan påverka ditt privatliv

En kul sak med att jobba på sommaren är att man emellanåt äter lunch med personer som man inte har så mycket att göra med i vanliga fall. Idag satt jag och åt lunch ihop med en tjej som sitter i mitt kontorslandskap. När vi hade pratat ett tag så kom vi fram till att vi hade väldigt lika synpunkter på detta med kontorslandskap.

Jag har på de tre år jag har suttit i "storrum" (till skillnad mot cellkontor) märkt att
- Jag oftare äter medhavd lunch
- Jag äter ofta på lite aviga tider (dels är det lugnt och skönt i landskapet när de andra äter och sen kan jag sätta mig och äta min mat och bara läsa tidningen i lugn och ro)
- Jag "glömmer" rasterna, för jag orkar inte vara social
- Jag drar mig för gemensamma fikaraster
- Jag undviker kvällsaktiviteter med kollegorna
och sist men inte minst
- Jag vill bara sitta själv med en bok när barnen har lagt sig. Prata eller mysa med maken är något som jag sällan tar initiativ till längre.

Min kollega tittade chockad på mig när jag berättade detta och så sa hon att
- Hon sätter sig ofta ute och äter lunch själv med en bok, innan i cellkontoret så åt hon jämt med kollegorna och såg fram mot detta
- Hon tar ofta en kopp kaffe och "scannar" fikarummet och väljer många gånger att gå tillbaka till skrivbordet för att få lite lugn
- Hon tycker att hon har fått sämre tålamod
- Hon har slutat att engagera sig i after works och trevliga sidoaktiviteter
- Hon har även märkt att hon har slutat att bestämma träff med kompisar på stan efter jobbet och vill helst bara sitta hemma och läsa en bok på kvällen

Både jag och min kollega har nog alltid ansetts vara drivande personer rent socialt och nu väcks ju en helt annan frågeställning. Förstör kontorslandskap dels önskan att vara social med kollegorna och dels orken att hålla igång sitt privata liv?

Vilka är era erfarenheter?

Hur mycket ska man förväntas att ta?

Problem, konflikter och olika personligheter kan ibland göra att man känner sig låg på jobbet. Det perfekta jobbet och den perfekta arbetskamraten eller teamet finns nog inte.

Däremot har vi alla en gräns för vad vi känner att vi klarar att stå ut med. Den gränsen är olika för alla och jag tycker inte att man ska hänga upp sig på om det tekniskt sett räknas som mobbing eller inte. För mycket konflikter mellan individer är ofta inte bra för produktiviteten heller.

Jag har mycket konflikter just nu med en individ på jobbet. Nu är det iofs inte bara jag, utan många som har sina duster med denna individ som är ganska hetlevrad.

Efter en radda taskiga e-mail på fredag eftermiddag och därigenom en totalförstörd helg så tog jag upp det med min chef och skrev att jag tyvärr inte kände att jag orkade med denna typen av konstanta konflikter.

Chefen gör vad han kan och andra personer i organisationen är också väldigt hjälpsamma. Däremot tror jag inte att problemet kommer att försvinna. Han är som han är och jag med min lägre grad är en lätt måltavla när han är på dåligt humör.

Själv vill jag vara en supermamma och fru efter jobbet, inte en deppig tjej som ligger på soffan med magont. Så jag börjar nog att titta mig omkring inom och utanför organisationen efter något annat om det inte inträffar en drastisk förbättring.

Gravid och jobb?

Hur ska man egentligen förhålla sig till jobbet när man är nygravid?

Man vill kanske inte berätta för alla när det är så nytt. Samtidigt kan det vara bra att ha en förklaring till varför man plötsligt går runt och gäspar hela dagarna, faller ihop av trötthet över konferensbordet och inte längre dricker kaffe.

Blir det sen ingen graviditet utan ett missfall så kanske även det påverkar humöret och frågan är om det går att arbeta om man har rejäla magsmärtor och blödningar.
För att inte tala om hur man mår psykiskt.

Berättar man riskerar man dessutom att prioriteras bort från viktiga projekt beroende på vilken erfarenhet ens kollegor har av andra gravida.

Hur gör ni? När berättar ni?
Har ni råkat ut för konstigheter som nygravid på jobbet?

När det kommer till kritan

… hur skulle du välja?

Om du satt på ett jobb som inte känns alldeles säkert att tjänsten kommer att finnas kvar hela lågkonjunkturen igenom och som du dessutom kände dig lite ”färdig” på, hur skulle du resonera då om du blev kontaktad av någon som ville headhunta dig till en ”drömtjänst” på annan ort?

Skulle du utan tvekan tacka ja och låta de små barnen lämna sin sociala miljö, och du ditt uppskattade hem, vänner med mera och flytta? Eller skulle det kännas egoistiskt?

Skulle du hoppas på det bästa och stanna kvar, i väntan på en liknande drömtjänst närmare hemmet och låta barnen få vara kvar i sina liv? Eller skulle det kännas fegt? Rentav dumt?

Om vi twistar lite till och säger att där ni bor nu varken är bästa geografiska läget för dig eller din man, karriärmässigt?

Hur skulle du tänka och resonera? Varför?

Att byta sig från, eller byta sig till...

Mitt första jobb fick jag lite av en slump. Jag blev projektanställd efter min examen, och sen blev jag kvar. Jag hade nog aldrig trott att det företaget var något för mig, jag tillhör inte deras "typiska anställda", men jag har blivit kvar. Avdelningen dit slumpen till viss del förde mig, visade sig vara innehålla en fantastisk samling människor, massor med kreativitet, proffsighet och ödmjukhet. Roliga projekt pågick, jag fick mycket ansvar och varierande arbetsuppgifter. Tjänsteresorna gick över hela världen, och lilla jag hade på kort tid blivit en expert, om än inom ett väldigt väldigt smalt område.

Efter två-tre år började jag trots allt söka en del andra jobb. Jag sökte bara jobb som verkade jätteroliga och som skulle ha varit ett "uppköp". Jag gjorde inga mastodontansträngningar, men fick trots allt gå på en del intervjuer, fast sen blev det inte mer med det. Jag hade det ju så bra.

När jag hade jobbat i ungefär fyra år så köpte mitt företag upp ett annat, nästan lika stort, bolag. Snart kommunicerades nya riktlinjer ut för hur vi skulle arbeta, och jag såg att för den avdelningen jag jobbade på så blev förändringarna i arbetssättet för min grupp ganska stora. Från att ha varit väldigt marknadsfokuserade skulle vi bli betydligt mer teknikinriktade, och marknadsfrågorna skulle flyttas någon annan stans. Då började jag titta mer aktivt efter andra jobb. I samma veva slutade flera stycken på min avdelning, och den dynamik och gruppkänsla som vi haft under åren blev mindre påtaglig. Snart var det bara jag och min chef som var fastanställda i vår lilla grupp! När han dessutom berättade att han ganska allvarligt övervägde att sluta, ja då kände jag att det verkligen var dags att söka sig därifrån!

Jag hade redan haft ögonen på en intern tjänst, som såg ut att passa mig bra och vara ett steg uppåt i karriären. Nu gjorde jag slag i saken och hörde mig för, och efter ett antal mailkonversationer, informella möten, en intervju och en snabb löneförhandling så var jobbet mitt! Tyvärr visade det sig inte vara det drömjobb som jag hade hoppats. Jag fick en oerhört kontrollerande chef, mindre variation i mina arbetsuppgifter, och kanske allra viktigast - ett oerhört begränsat eget handlingsutrymme! Det stod ganska snart klart att jag måste därifrån!

Egentligen kan man inte säga att bytet till den tjänsten var ett byte bort från min gamla, inte längre existerande, avdelning - för jag lockades ju av det som jobbet verkade vara. Det visade sig bara inte leva upp till förväntningarna, så i efterhand känns det ibland som att jag hamnade där bara för att jag ville bort från det gamla som föll i bitar.

Hur som helst, efter ett tag dök det upp en möjlighet att än en gång byta jobb internt. Den här gången inte alls på samma sätt ett "karriärsteg", men nu spelade det ingen roll längre, jag måste bara bort! Nu sitter jag på en tjänst där jag har tillgång till den information jag behöver, uppmuntras att ta egna initiativ, och får det handlingsutrymme som krävs om inte mer!

Trots att jag trivs idag, så hoppas jag ändå inom en snar framtid få byta jobb för att jag vill till något nytt, inte bort från något gammalt.

Blanda inte ihop privatliv och arbetsliv

Det kan tyckas tråkigt att inte bli nära vän med sina kollegor, och det är inte heller vad jag rekommenderar men tänk efter vem du litar på på arbetsplatsen.
Helt ärligt, hur många av dina kollegor skulle du hålla kontakten med om du inte längre jobbade kvar?
Hur många skulle vilja hålla kontakten med dig?
Vem skulle sticka ut hakan för dig?

Om en kollega ber dig att framföra en åsikt, ifrågasätt varför kollegan inte kan framföra den själv. Det är väldigt lätt att bli manipulerad och att bli utnyttjad, speciellt om man har lätt att lita på folk och gärna sticker ut hakan och säger ifrån.
Jag har själv lätt för att lita på folk men vissa har fått mig att fundera både en och två gånger om det finns någon sorts dold agenda.
Ett exempel är en gammal chef jag hade.

Jag var aktuell för en ny tjänst, den nya tjänsten innebar att jag bytte chef.
I ett samtal med min dåvarande chef föreslog han att jag även tog med mig en kollega till den nya avdelningen. Chefen menade att han då förlorade sina 2 bästa men att det skulle vara bra för mig att få med mig någon så pass kompetent till den nya avdelningen. Jag var glad över mitt nya jobb och tyckte att chefens förslag var bra så jag gjorde som han föreslog och ställde krav på min nya avdelning att även kollegan skulle följa med.
Så här i efterhand har jag funderat på om chefen inte talade i egen sak. Kollegan är oerhört skicklig och kompetent, men även egensinnig och "svårstyrd", något min chef hade svårt med. Hans jobb blev mycket lättare när han blev av med kollegan och kanske utnyttjade han min situation för att lösa sin egen?

Så ett råd på vägen är, blanda inte ihop arbete och privatliv alltför mycket, och försök att lämna känslorna hemma.

Byta karriär...?

Jag har en lång utbildning bakom mig och har hunnit med några år i arbetslivet. Karriär kanske det kallas, men vad gör man om den känns helt fel? Jag kan inte längre hitta någon motivation i det jag gör, jag tycker inte att det är roligt längre. Jag har funderat på alternativen, vad som kan göra att jag hittar tillbaks. Nya arbetsuppgifter? Byta arbetsgivare? Jag har provat att låta tiden gå, i förhoppning om att den där glädjen jag kände inför ämnena jag läst som nyutexaminerad ska infinna sig igen, men nej, jag tror tyvärr inte att den kommer komma tillbaks. Jag tycker inte att det är roligt längre och jag tror att jag har valt helt fel...

Vad gör jag nu? Sätta sig i skolbänken känns långt bort och dessutom har jag ingen aning om hur det skulle finansieras. Kvällskurser kanske, men som småbarnförälder är det svårt att se hur man ska få ihop det? Jag har klättrat en del på lönestegen och de saker jag spontant kan komma på att jag tycker är roliga inbringar inga pengar.

Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen, men jag vet att livet är för kort för att inte trivas med det man gör. Är det någon som har bytt bana helt? Lagt om hela sin karriär? Någon som har några tips på hur man kommer vidare när man inte har någon aning om vart man ska men känner att man måste?

Vardagslyx

Att komma hem till ett skinande rent hem efter arbetsdagen är verkligen en vardagslyx som jag aldrig skulle byta bort. Den där onsdagen varannan vecka då jag möts av en doft av rengöringsmedel när jag öppnar ytterdörren är fantastisk!

Om din arbetsgivare erbjuder hushållsnära tjänster som löneförmån ska du acceptera, det bara är så. Eller anlita en egen firma.

Glöm pigdebatten och köp lite vardagslyx som förenklar livet.

Svårt att komma överens med chefen

Ju längre jag arbetar desto viktigare blir det för mig att jag respekterar min chef för dennes kompetens och ledarskap. Jag har märkt att jag har svårt att verkligen brinna för mitt arbete om jag anser att min chef inte håller måttet. Det kanske är en väldigt negativ egenskap som jag bör arbeta med, men å andra sidan kan man ju försöka välja sin chef med omsorg.

När man söker nytt jobb är det ju förstås enklare att välja sin chef. Om man känner dåliga vibbar redan på anställningsintervjun är det bättre att tacka nej till tjänsten och fortsätta leta. Men i alla organisationer sker förändringar och nya chefer rekryteras över ens huvud. Vad gör man i den situationen?

Själv råkade jag en gång ut för att företaget jag arbetade på köptes upp av den person som dessutom tog över VD-stolen. Från att ha haft en mycket bra chef fick jag nu en manschauvinist som helst skulle vilja att alla kvinnor antingen höll mycket låg profil eller valde att bli hemmafruar istället. Det tog inte många månader innan jag kände att situationen blev ohållbar och jag började söka nytt jobb.

Men jag kunde aldrig skaka av mig den där känslan av att jag inte själv fick välja när jag skulle gå vidare i arbetslivet, hade det inte varit för den här chefen skulle jag kanske ha varit kvar på den där arbetsplatsen fortfarande.

När chefen förändras

När jag började på mitt jobb hade jag en superbra chef. Jag beundrade honom otroligt mycket och han var den perfekta blandningen mellan chef och kollega. I fikarummet var han som vem som helst men så fort han reste sig upp kunde han säga "kommer du in på mitt rum sen" och det var ingen tvekan om att det var Chefen som talade.
Vi hade otroligt mycket att göra men vi hade alltid kul på jobbet, med lite tid för bus och spontana träffar.
Han rekryterade flera tjejer och han behandlade alla lika, han var eventuellt lite "poäng-kåt" och tyckte att det var ett måste att ha läst på universitet. Men så hittade han en superbra konsult utan universitets-studier och omvärderade sitt beslut och anställde honom.

Men för några år sedan bytte hans chef jobb, den tjänsten delades upp på de underställda, och min chef blev även chef för 2 avdelningar till.

Då försvann tyvärr min chef.

Han missade så tydligt vid rekryteringarna att gruppen behöver börja om i FIRO-cirkeln och när över hälften var anställda efter att jag hade "min bästa chef" så var det kaos och revirpinkeri i hela gruppen och ingen chef som satte ner foten. Han hade ju inte behövt det tidigare och verkade inte inse att det behövdes igen.

Aktiviteter som arrangeras är numera för vår avdelning och de andra två avdelningarna. Vi träffas aldrig bara vår avdelning och gör kul saker och pratar igenom våra roller ordentligt och trivseln har försvunnit (tycker jag).

Nu försöker jag klara mig utan allt för mycket hjälp av honom. Jag har satt ett år som jag tidigast kommer att sluta (eftersom det finns saker jag vill genomföra) men har jag inte fått en ny chef, eller fått tillbaka min gamla bra chef då så slutar jag på företaget.

Vad kan man göra i en sånhär sits?
Jag har varit ganska öppen och ärlig mot honom om vad jag tycker, men det finns ju en gräns för vad man vågar säga också...

Konflikter med medarbetare

På mitt första riktiga jobb kom jag i konflikt med en av mina närmaste medarbetare. Det kändes så otroligt misslyckat, att vara en av dom där som bråkar på arbetet.

Inte för att jag tror att min medarbetare uppfattade att vi hade en konflikt, men varje dag efter jobbet spydde jag galla över hennes totala brist på social förmåga, hennes plumpa kommentarer och kanske värst av allt, hennes idéstölder.

Ja det som störde mig allra mest var att hon tog mina idéer och förde fram dem som sina egna. Vi kunde sitta och prata om ett problem och jag kom på en lösning som skulle kunna fungera. På nästa avdelningsmöte berättade hon för chefen om sin otroligt kreativa lösning som skulle lösa alla våra problem. Och chefen jublade, förstås.

Själv grät jag nästan varje dag, hemma på kvällen. Jag kunde inte förstå varför jag mådde så dåligt av situationen då, men nu så här tio år senare inser jag varför. Vanmakten. Jag trodde inte att jag hade något val, jag trodde att jag var maktlös i förhållandet till henne. När det i själva verket var tvärtom.

Hon stal mina idéer för att hon inte hade något val, hon trodde inte att hon själv hade något att komma med. Genom att framstå som duktig på andras kompetens kunde hon klättra i graderna hos chefen och därmed inom organisationen.

En dag fick jag nog och gick till personalchefen och berättade hur jag uppfattade situationen. Pinsamt nog grät jag nästan under hela mötet. Personalchefen ordnade ett möte med mig och min chef, och där diskuterade vi igenom allting ordentligt. Även där grät jag floder.

Efter denna konfrontation kändes det helt plötsligt nästan helt bra. Jag kunde se igenom min kollegas dåliga självförtroende och jag höll mina tankar för mig själv. Chefen visste vad som hände bakom kulisserna och själv koncentrerade jag mig på att prestera så bra som möjligt.

Om jag hade vetat att det kunde bli bättre bara genom att berätta om konflikten för någon skulle jag inte ha väntat i fyra månader. Tänk vad många näsdukar jag hade sparat.

Här har DN en artikel i ämnet för den som vill läsa mer.

Anonym skribent

Det har tillkommit en ny skribent i listan till höger med det hemliga namnet "Anonym". Vi har skapat denna skribent för att kunna skriva inlägg som tar upp ämnen av lite känsligare karaktär, t.ex konflikter med chefen, sammarbetsproblem med kollegan eller problem på förskolan. Inlägg som läggs upp av "Anonym" kan alltså vara skrivna av vem som helst av oss på NetWorking.