Pirrigt värre

I dag är det dags för min första dag som enhetschef. Jag ska för första gången möta min personal på plats i vardagen. Jag både har fjärilar i magen och längtar som en liten unge.
Blocket är fullt av frågor till nuvarande chefen, om schemat, om budget, om hygienombud och mycket annat. Så jag hoppas att jag är lite klokare när jag kommer hem i kväll.

Mest längtar jag att träffa personal och se med egna ögon det fantastiska jobb de gör varje dag.

Hur mycket ska man förväntas att ta?

Problem, konflikter och olika personligheter kan ibland göra att man känner sig låg på jobbet. Det perfekta jobbet och den perfekta arbetskamraten eller teamet finns nog inte.

Däremot har vi alla en gräns för vad vi känner att vi klarar att stå ut med. Den gränsen är olika för alla och jag tycker inte att man ska hänga upp sig på om det tekniskt sett räknas som mobbing eller inte. För mycket konflikter mellan individer är ofta inte bra för produktiviteten heller.

Jag har mycket konflikter just nu med en individ på jobbet. Nu är det iofs inte bara jag, utan många som har sina duster med denna individ som är ganska hetlevrad.

Efter en radda taskiga e-mail på fredag eftermiddag och därigenom en totalförstörd helg så tog jag upp det med min chef och skrev att jag tyvärr inte kände att jag orkade med denna typen av konstanta konflikter.

Chefen gör vad han kan och andra personer i organisationen är också väldigt hjälpsamma. Däremot tror jag inte att problemet kommer att försvinna. Han är som han är och jag med min lägre grad är en lätt måltavla när han är på dåligt humör.

Själv vill jag vara en supermamma och fru efter jobbet, inte en deppig tjej som ligger på soffan med magont. Så jag börjar nog att titta mig omkring inom och utanför organisationen efter något annat om det inte inträffar en drastisk förbättring.

Avtackningar och avsked

En medarbetare med integritet, serivcekänsla, idéer och självdistans:
sicken tillgång! Här utstyrd som "deckarbibliotekarie". Farväl...

Nu är den tiden definitivt kommen: det är avtackningar och avsked stup i kvarten...
Sammanlagt räknar jag sju (!) stycken för mig och min medarbetare (vi slutar båda två inom loppet av två veckor).

Idag är det den värsta avtackningen: idag är det jag som ska tacka av honom och idag lämnar han sin plats här inne på vårt gemensamma kontor.

Under veckan som gick unnade jag mig vid ett tillfälle att blunda och lyssna, en stund, när han gick igenom med sin efterträdare vilka hans ansvarsområden varit. Jag tog stunden att höra hans norrländska dialekt och jag tänkte på att snart hör jag den inte mer.

Jag är en person som har svårt för avsked, så det svider.

Igår hann jag för första gången på veckor ta mig lite tid hemmavid, efter att jag nattat sonen, vinkat av store sonen som skulle ut, gått sista turen med hunden och sms:at bortreste maken. Då fick tiden användas till att reflektera över att IDAG, fredag, är det min medarbetares sista dag.

Jag har rekryterat denne oerhört kompetente och trevlige bibliotekarie och jag kommer både att sakna hans skicklighet och idéer men också honom som person. Dit han går vidare, där får de nu glädje av hans kompetens!

Han och jag talade igår om det underliga med livet: nu känns det overkligt att vi ska sluta här och inte vara här mer och om ett halvår kommer det att kännas overkligt att vi någonsin varit här. Så konstigt fungerar hjärnan.

Nej, nu ska jag strax (ska bara äta upp lunchen först) tacka av den bästa medarbetare jag någonsin haft. Han ska få några personliga gåvor denna gång och ett skriftligt tal. Sedan kommer jag att gråta, det vet jag. Åter senare kommer jag självklart att skratta igen - så är livet!

Trevlig helg önskas alla superfina NetWorkingläsare, tur jag inte behöver ta avsked av er också!