Nyårsfunderingar

Så är ytterligare ett år tillända. Ett av de mest händelserika, fantastiska, svåraste och mest utvecklande åren jag har upplevt hittills. Och det har givit mig mersmak!
En summering av året skulle innefatta de sista månaderna av mitt halvår i London, där finanskrisen satte sin prägel på allt. Man kunde dagligen se oron i människors ögon på ett sätt som jag inte sett här hemma (kanske för att jag inte har varit i Västsverige?). Den sista tiden i London innehöll också mycket glädje och vänskap och oförglömliga minnen.

London i kvällsljus

"På vägen" hem från London reste jag till Dubai och Oman - två platser som jag längtat efter att få uppleva i flera år. Dubai var en underlig plats där fattigdom och extrem lyx lever sida vid sida. Den senast tidens händelser där har knappast känts förvånande!

Dubai Marina och kryddor på Dubai spice souq

Oman, å andra sidan var en kulturell och naturskön upplevelse där jag snorklade bland färgglada koraller och bland annat en meterstor sköldpadda. Människorna var avslappnade och vänliga och efter en dags besök på vårt kontor i Muscat kände jag mig redan som en del av en stor familj.

Grand Mosque, Muscat, Oman

Väl hemma i Sverige igen bytte jag roll (här och här har jag skrivit om det) vilket har känts riktigt bra. Det började med lite uppförsbacke innan jag lyckades forma min roll på rätt sätt, men nu har de flesta bitarna fallit på plats. Och resten har jag en plan för... ;)

Det utvecklingsprogram jag har varit en del av under två år avslutades nu i november. Det har varit enormt utvecklande och gav mig förmånen att få lära känna inspirerande och fascinerande människor från över 20 länder. Att vi förmodligen aldrig mer kommer att träffas som en grupp igen känns vemodigt, men många av dem har blivit vänner för livet som jag definitivt kommer ha kontakt med.


I privatlivet gick jag igenom en skilsmässa som självklart var svår, men vi har båda kommit igenom den som goda vänner. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre utgång.

Under året som har gått har jag också haft lyckan att få flera nya familjemedlemmar som jag tidigare inte har känt. Omständigheterna har gjort att vi inte träffat varandra tidigare och vi ägnar oss nu åt att ta igen dryga 30 förlorade år. Det är nog den absolut viktigaste delen av 2009.

2010 hoppas jag ska innehålla en fortsättning på min nya roll, många spännande resor, och framför allt: fina upplevelser med gamla och nya vänner och familjemedlemmar.

Repris: Nöden är uppfinningsrikedomens moder, eller?

Jag sitter här tvärs över ett kallt och blåsigt Nordsjön med en liten åttamånaders som precis kommit över sin andra förkylning på två veckor. Inget konstigt med det egentligen, men snart är min mammaledighet slut, så nästa vecka börjar inskolningen på dagis inför min arbetsstart den 5:e januari. (Jag vet, redan, mammas lilla älskade troll ska börja dagis…men det ar ett helt annat inlägg, för en annan gång).

Det är alltså nu dags att börja tänka på hur allt ska lösas praktiskt. Här i UK finns inte VAB. Jag har rätt till Dependants leave, vilket är en obetald kris-ledighet som företagets policy instruerar inte bör ta längre än 1-2 dagar. Sen har jag rätt till obetald föräldraledighet om jag behöver längre – men den måste jag förvarna om fyra veckor i förväg.

Därtill, när jag skriver jag, så är det faktiskt bara jag som jag har lov att ta ut den ledigheten. “Men din man då”?! säger vän av ordning. Jo, han har faktiskt inte rätt att ta någon ledighet alls. Man måste nämligen ha varit anställd på sitt företag i minst ett år för att få ta del av dessa ytterst förmånliga ledigheterna som nämnts ovan, och det har han inte.

Så hur löser alla andra det?

Jag frågade ett antal arbetande mammor om denna kris-ledighet. Alla sa att “Jo, den har vi fått använda!”, “EN gång”. Så hur löser dom det då?! Jo, Britterna litar i mycket större utsträckning på sin familj. Eftersom kvinnor pensioneras vid 60 så är det oftast farmor eller mormor som rycker in, om barnen går på dagis alls. Far- och morföräldrar passar nämligen ofta barnen på hel eller deltid istället för att ha dem på dagis när de är små.

Så vad gör då vi? Med mormor och morfar som bor i Sverige och farmor och farfar som är en bra bit över 70, och dessutom bor 4 timmar bort?Avdelningscheferna surrar just nu om befordran för mig inom affärsutvecklingen och man vill ju visa att de valt rätt om det nu blir så.

Svaret är……. Jag vet faktiskt inte vad vi gör, (alla förslag mottages givetvis tacksamt), men vi är nog inte de första med de här problemen och jag har bestämt att detta ska gå att lösa! Just nu litar vi blint till det gamla talesättet “Nöden är uppfinningsrikedomens moder”. Jag tänker inte låta kantiga regler stoppa mig från att jobba, eller tvingas lämna en liten på dagis när han är sjuk. Eventuellt får det bli att jobba igen tiden på helger och kvällar.

Det får helt enkelt bära eller brista och jag hoppas därför dåraktigt, kanske i min naivitet inför uppgiften, att jag får den där befordran i alla fall.

Repris: Downshifting or flexshifting

Downshifting (http://en.wikipedia.org/wiki/Downshifting) har presenterats som ett finurligt alternativ till den som har små barn eller bara vill få ut mer av livet. Precis som namnet antyder så skiftar man ner, alltså kliver neråt på karriärstegen. Man kan downshifta genom att gå ner i ansvar på sitt nuvarande jobb, eller helt enkelt byta yrke.

Fördelen med downshifting ska vara att man minskar stressen, och den som tidigare jobbade väldigt långa dagar kan väl även få mer tid med barnen. Men vad innebär egentligen downshifting? Att du engagerar dig mindre i jobbet. Kanske får du då mer kraft till barnen, men det är inte alls säkert. Däremot får du aldelest säkert mindre pengar i plånboken. Och vad gör du när barnen blivit större? Går tillbaka som IT-chef efter 10 år som florist?

Alternativet: flexibel arbetsgivare. Alla "karriärjobb" betyder inte 80-timmarsveckor och många tjänsteresor. Ett ingenjörsjobb i IT-branschen t ex kan mycket väl kombineras med barn och familjeliv. Flexibla arbetstider där man själv kan boka in möten efter dagistiderna och en möjlighet att jobba hemifrån (när barnen gått och lagt sig) gör att man mycket väl kan hänga med i jobbsvängen utan att försaka sin familj. Fördelen är att du fortsätter växa och utvecklas på jobbet. När barnen blir större kan du successivt återgå till normala arbetstider.

Vi tror att den som jobbar med ett utvecklande och inspirerande jobb blir lyckligare och därmed har mer energi att ge sina barn. När man väljer jobb så ingår inte bara lön och ansvar, utan även arbetsuppgifter, arbetsmiljö och kollegor, något man kanske inte gärna väljer bort när man kombinerar karriär med barn och familjeliv. En annan fördel med att flexshifta är att lönen inte försämras. Vi som skrivit detta inlägg har lyckats flexshifta med framgång, så vi vet att det går.

Skulle tiden ändå inte räcka till så går det alltid att gå ner på deltid, men då är det viktigt att vara tydlig med sin arbetsgivare så att man inte gör 100% av jobbet på en delmängd av tiden. Ett enkelt knep är att lista sina arbetsuppgifter och göra en preliminär tidsuppskattning per uppgift. Analysera sedan listan och försök prioritera bort de 20-25% minst viktiga.

Kommunicera listan och bortprioriteringarna med din chef, var speciellt tydlig med vad du inte kommer göra. Måste de uppgifterna ändå utföras får ni se över om någon annan medarbetare har mindre viktiga arbetsuppgifter som i sin tur kan prioriteras bort. ALLT är inte viktigt, det finns alltid saker som kan vänta.

Vad du än väljer - flexshifta eller downskifta, se till att du inte bara offrar något utan även vinner på det. Släpp tanken på att vara en duktig flicka en stund så kanske du både kan äta kakan och ha den kvar.

Repris: Att pendla

Jag började pendla nu i september när vi flyttade in i vårt nyinköpta hus i förorten. Jag har två timmar från dörr till dörr, före flytten hade jag åtta minuter.

Visst är det lite tröttande att resa och visst får jag gå upp tidigt men förutom det ser jag inget annat än fördelar med att pendla! Jag är en småbarnsmamma som får fyra timmar egentid varje dag – hur många har det? Jag får sammanlagt en timmes rask promenad varje dag då jag promenerar till och från tåget.

Annat trevligt jag ägnar mig åt dessa timmar är musikavlyssnande i min mobil, arbete i piggt tillstånd, läsande av en bra deckare, sms:ande till vänner, verksamhetsutveckling/planering, fikande med ibland en latte om dagen på centralen och andra liknande trivsamma sysselsättningar.

Vila! Ibland vilar jag faktiskt också på tåget och till och med somnar.

Jag passerar Göteborgs central två gånger om dagen och oavsett årstid och klockslag älskar jag att höra ljudet när de ropar ut olika avgångar och förseninggar, det får mig att känna mig internationell på något sätt, det känns som att världen ligger öppen, redo att besökas. Det är också mycket givande att sitta med latten i högsta hugg och se på människor. Somliga jäktar på höga klackar eller i sobra kostymer medan andra har tid att köa på Espresso House för en latte gjord på låglaktosmjölk. Andra sover på en bänk och ruskas av väktare och ganska många tar sin kaffe på språng.

Ibland tänker jag att pendlandet är som livet i miniatyr: jag motionerar, reser, läser, arbetar, fikar, avnjuter en frukostmacka ibland, får i mig en middagskorv andra gånger och samtalar med vänner, stöter på kollegor, tar en middag på vägen hem och handlar vardagsmaten också på vägen hem. Det är alltihop riktigt gemytligt och trivsamt.

Jag kickar igång dagen till hänförande utsikt utanför hemmet, en promenad och lite Prince eller Depeche Mode – laddad och redo att kavla upp ärmarna framme vid skrivbordet. Jag avslutar sedan dagen med vila, ibland en belgisk chokladbit, Dagens Industri (unnar mig någon gång då och då) och lite James Blunt i lurarna – redo att möta kvällens arbetsuppgifter i hemmet eftersom jag helt hunnit lämna arbetsdagen bakom mig.
Det funkar. Det är bra.

Praktiska tips till pendlare: musik är ett måste, liksom en god bok. En laptop underlättar (väntar på en as we speak) och en latte på centralen är aldrig fel. Ett schema uppklistrat hemma i din walk-in-closet är dock mitt allra hetaste tips! Skriv ned ALLA hålltider för hela veckan: när du måste gå, när tåget går, vilken buss du ska byta till etc. Du ska inte behöva kolla upp avgångar och du ska inte behöva tänka när du kör på med tidig uppstigning och seriös pendling – det ska bara vara att kolla det om du är osäker. Svart på vitt. Jag har även ett schema även i min kalender, in case of emergency och jag förlitar mig helt och fullt på det

När man lägger mycket tid på karriären är det gott att låta helgerna handla
om familjen. Här njuter jag min mormor och min son i söndags.

Repris: Att bo på landet

Jag är en av de många som valt bort staden och i stället bosatt mig i ett mindre samhälle. Att jag valt kanske är fel, den stora kärleken fans här och då var valet lätt i frågan vart man skulle bo. Jag kan se många fördelar med att bo på landet.

Dels trivs jag bättre i en lugnare miljö som det är i ett mindre samhälle, sen slås jag varje dag av hur skönt det är med kortare avstånd. Att ha dagis på promenadavstånd och kort väg till simhall och mataffär gör att tiden man använder på transport i vardagen kortare. Man slipper dessutom stå i bilköer (som för min del är om det är fler än fem bilar som kör efter varandra) och att trängas på gator.

Att växa upp på landet ser jag som en stor fördel för mina barn. Att slippa avgaser och massa trafik är skönt. Att bara kunna öppna dörren och vara ute i naturen är en fördel som vi njuter av båda barn och vuxna. Dessutom är det billigare att bo på landet, huspriserna är bara bråkdelar av de som finns i städerna.

Nackdelarna då? En nackdel är utbudet, dels av affärer men också aktiviteter. Bio en gång i veckan och inga bra restauranger gör att vi helst åker till närmaste stad och äter och går på bio. Och med fyra mil dit blir det inte så ofta. Men med småbarn hade det kanske inte blivit så ofta ändå. Dock kan vi gå på metropolitanoperan i medborgarhuset i samhället, där de visar direktöverföringar från operan i New York.

Utbudet av affärer är också begränsat. Man kan få det man behöver, men innehållet är inte det största. Där är Internet räddningen många gånger. Den största nackdelen som jag ser det är mindre möjlighet till att ha en bra karriärutveckling. Det finns inte så många arbetsgivare att välja på och det gör möjligheterna mindre. Speciellt bland akademiker är det svårt att hitta utmaningar, vilket gör att ganska många hamnar inom kommunal eller statlig sektor.

Jag är ett bra exempel, med en samhällvetenskaplig examen är valen begränsade i ett område som domineras av mindre företag inom tillverkningsindustrin. Personalavdelningar är oftast små om de överhuvudtaget finns. Så min möjlighet ligger inom offentlig sektor.

Men ibland funderar jag kring min framtida karriär. Var ligger möjligheterna ? Finns möjligheten överhuvudtaget att jag kan nå mina framtidiga karriärmål här ute på landet ?

Det får framtiden visa.

Repris: Det finns inget dåligt väder!

Jag hade mitt första egna telefonmöte med kvinnan som fick Margret Thatcher att framstå som Moder Theresa. Några mer eller mindre skadeglada kollegor satt med för att beskåda min publika avrättning.

Innan mötet hade folk på kontoret generöst dragit historier om hur chefer högt upp i vår organisation blivit sågade vid fotknölarna av denna dam. Men jag var laddad! Ärmarna uppkavlade och uppvärmd som inför en boxningsmatch.

Telefonkonferensen börjar. Jag presenterar mig kort, inget onödigt trams, utan betar snabbt av syfte och agenda. Jag är inte slagen. Inte alls. Så ska vi gå igenom hennes åtgärdspunkter, sk Action Required [AR], från föregående möte.

Det blir dödstyst. Hon är mållös. Hon är tveksam. Jag har övertaget! Mina kollegor är bleka. De har öppna munnar. De ser ut som någon dött. Eller som ett gäng stora fiskar? Här gäller det att smida medan järnet är varmt! Jag kör på. Hon stammar fram sina svar, repar sig något, men jag behåller övertaget till vi lägger på. När jag tryckt av telefonen börjar mina bleka kollegor stamma i kör: ”A! A!!! R! S! Du sa A! R! S! Du sa ARSE! Du sa LET US TALK ABOUT YOUR ARSE!!” (a-rse=ärsle istället för äj-ars=ARs).

Det finns två alternativ i en sådan situation
1) gräma sig
2) skratta, ignorera felsteget och köra på

Jag gjorde det senare. Vi hade ett mycket gott samarbete! Faktum är att hon sagt till sin efterträdare att jag var den vettigaste personen hon pratat med på mitt företag. Kanske var hon inte helt säker på om jag sagt fel med flit?

Hur hanterar du klavertramp på jobbet?

Det senaste decenniets mammatrender

2000-talet var det decenniet då jag blev mamma, två gånger om. Första gången var 2004 och då var nog lattemammatrenden på sitt högsta. Men den trenden hann aldrig hit ut på vichan. Men i 2004 var meandi fortfarande något unikt, det samma med katvig och molokläder. Bugabo vagner hade ingen hört om, det var att välja mellan Emmaljunga eller Brio (lite som att välja mellan Saab och Volvo).

Jag hittade i dag en krönika från Terri Herrera Eriksson om mammatrenderna genom 2000-talet. Kul läsning, lite som att ta en sväng ner "memory lane"

Repris: Dags för dagis

När är det lagom för barnen att börja förskolan? Ja, på den frågan finns det säkert lika många svar som det finns småbarnsfamiljer. För varje familj så är det flera faktorer som ska vägas in och som påverkar beslutet, t.ex. hur ser föräldrarnas arbetssituation ut, kan kommunen följa platsgarantin och ordna fram en plats inom fyra månader och självklart också hur länge vi som är föräldrar vill vara hemma.

Båda våra barn har börjat sin inskolning vid 14 månaders ålder, och för oss har det varit en alldeles lagom ålder. En del kanske tycker att det är tidigt men jag har bara positiva erfarenheter.

I vår kommun så är det i praktiken omöjligt att få en plats någon annan gång under året än i augusti/september. Eftersom både storebror och lillebror är födda mitt i sommarn så hade vi att välja på att börja inskolning vid dryga ett års ålder alternativ två års ålder. Vi valde att köra på det första alternativet, eftersom varken jag eller barnens pappa ville lägga ytterliggare ett år på att pussla halvtidjobb och föräldraledighet. Men samtidigt valde vi också att gå ner i arbetstid båda två för att kunna få en mjukstart på dagislivet.

Och jag ska erkänna att med första barnet kände jag lite samvetskval då vi satt upp honom i kön endast åtta månader gammal. Det kändes overkligt att min lille bebis skulle börja förskolan, och samtidigt jag uppfattade att normen var att barn tidigast börjar förskolan vid 18 månader. Men när vi väl började inskolning och vi lärde känna personalen så insåg vi att det var ju inte alls något farligt och han hade det jättebra där. Mitt dåliga samvete försvann och vi kände oss fullständigt trygga med att lämna honom där. Vi la upp det så att han fick gå på förskolan tre dagar i veckan och fick vara ledig en dag med mig och en dag med sin pappa.

När det var dags att sätta upp lillebror i kön var det aldrig tal om något annat än att han skulle få börja vid samma ålder. Den här gången har vi valt ett annat upplägg och satsar i stället på att korta ner våra arbetsdagar så vi lämnar fem dagar i veckan men hämtar tidigare på eftermiddagen. Vilket utav alternativen som är bäst vet jag inte, bara att båda våra val har känts helt rätt och båda varianterna har funkat bra.

Båda barnen stortrivs idag på sina förskolor och vi föräldrar trivs också med att kunna kombinera den stimulans som vi får från våra arbeten med den stimulans som våra barn ger oss.

Repris: ...och vad gör du på fritiden?

Intervjuaren tycker att intervjun nästan är över, de tunga frågorna är avklarade – de om styrkor, svagheter, hantering av misslyckanden och vad som kännetecknar en bra chef. Då kommer den, den lätta men ändå så svåra frågan: ”Vad gör du på fritiden?”.

Vad ska man svara?
Sanningen? Att, ”tja, oftast när jag kommer hem från jobbet så lagar vi lite mat hemma och sen brukar vi säcka ihop framför TV:n”. Nej, man vill ju gärna låta lite roligare än så. Läser böcker, tycker om att resa, umgås med kompisar… Men de sakerna känns ändå lite halvtrista, som sånt som alla gör.

När jag var nyutexaminerad, mitt i förra lågkonjunkturen, så läste jag en artikel i någon tidning som vände sig till studenter, och där hade några företag fått kommentera svar på intervjufrågor. Jag minns så tydligt att ett av svaren var just ”efter jobbet så gillar jag att kolla på TV, eller spela TV-spel”, och de flesta företagen tyckte det var en attityd som de inte ville ha hos dem som de anställde.

VA! Vad spelar det egentligen företaget för roll vad deras anställda gör på fritiden så länge det inte handlar om olagligheter eller möjligen moraliskt tvivelaktiga affärer? Det roliga med artikeln, så här i efterhand, var att de utfrågade företagen var just sådana som kräver 50-60 timmars arbetsvecka. Ska man ovanpå det hinna ha ett gäng stimulerande och "korrekta" fritidsintressen?

För ett tag sen diskuterade jag med några vänner huruvida man ska nämna sina fritidsintressen redan i ansökan, platsar de t.ex. på ett CV? En tjej hade t.ex. hört en rekryterare som tröttnat på att läsa om folk som ”gillar att åka skidor i Alperna”. Egentligen är det ju konstigt att det bara är unika fritidsintressen som är godkända. Vår diskussion mynnade i alla fall i att om man söker jobb via en rekryteringsbyrå så är det onödigt att ha sina fritidsintressen listade i sitt CV, men om man däremot söker direkt till rekryterande chef, så kan det finnas en poäng, eftersom de då är mer intresserade av människan som de ska jobba med.

Själv började jag med scrapbooking för några år sen. Och förutom att det är en rolig hobby som jag gillar, så fick det till följd att jag stolt kan svara på frågan om vad jag gör på fritiden, för jag har numera en hobby som även speglar vem jag är! Så fånigt, men så skönt ändå. Nu är jag alltså ganska avslappnad när fritidsfrågan kommer upp. Vilken är din värsta intervjufråga?

Repris: Efter föräldraledigheten

Slutet av min andra mammaledighet närmar sig med stormsteg och det får mig att reflektera över hur olika den första och den andra mammaledigheten varit. Första gången hade jag väldigt svårt att koppla bort jobbet. Bara tanken på att vara borta månader i sträck skrämde slag på mig – tänk om jag hinner glömma allt jag kan under tiden, eller om de på jobbet hinner glömma mig och vad jag kan? Dessutom blev jag rastlös av att inte träffa människor i ett jobbsammanhang varje dag.

Faktumet att jag bytt jobb bara fyra månader innan min dotter föddes bidrog helt klart till suget efter att jobba igen – jag var ju mitt uppe i allt det spännande och roliga med att vara på ett nytt jobb när jag plötsligt skulle koppla bort jobbet helt och vara hemma. Jag var hemma i åtta månader innan vi växlade över så att jag jobbade och min man var hemma, och ytterligare sex månader senare började vårt första barn på dagis och vi kastades in i lämna-hämta-karusellen.

Nu andra gången har jag haft en betydligt mer avslappnad inställning till min frånvaro från jobbet, jag känner en trygghet i vetskapen om att den kompetens som jag skaffat mig genom utbildning och arbetslivserfarenhet inte försvinner bara för att jag är föräldraledig. Jag har också på ett helt annat sätt tyckt att det varit skönt att vara hemma, kanske för att livet när man pusslar barn, heltidsjobb och pendlingstider är en planeringsmässig utmaning och föräldraledigheten har gett mig en paus från dessa bryderier.

Livspusslet...

Idag är min andra dotter tio månader och om en månad är det alltså dags för skiftbytet som innebär att jag ska börja jobba igen och min man vara hemma. Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka och det känns extra skönt att veta att det finns någon annan som tar över hemmaprojektledarrollen på heltid i åtta månader innan vi behöver börja med lämna- och hämta-logistiken. I och med att jag jobbar som konsult känns det extra kul att veta att det finns ett uppdrag som jag ska in i direkt när jag kommer tillbaka, då är det ännu lättare att komma upp i marschfart på kort tid.

Mina tips till dig som är på väg att börja jobba efter en föräldraledighet:

• Tankar på att du har tappat din kunskap och kompetens under tiden du varit hemma är med största sannolikhet bara ett hjärnspöke. Att känna sig lite ringrostig är inget konstigt, men det tar troligtvis inte så lång tid innan du är lika varm i kläderna som du var innan du gick på ledighet.


• Boka ett samtal med din chef en till två månader innan du planerar att komma tillbaka för att diskutera eventuella förändringar av din roll eller dina arbetsuppgifter efter föräldraledigheten. Är du sugen på att byta roll eller arbetsuppgifter är det ett strålande tillfälle och många upplever att det känns extra roligt att komma tillbaka till en ny utmaning.


• Om du har kopplat bort jobb och kollegor helt under föräldraledigheten är det bra att börja återuppta kontakten en tid innan du kommer tillbaka. Pejla läget på jobbet med jobbarkompisarna – vad har hänt under tiden du varit borta, har det kommunicerats några planer framåt som är bra att känna till, har det startats några nya projekt, skett eller planerats några omorganisationer, och så vidare. Det är större risk att känna sig osäker och ringrostig om man inte är uppdaterad.


• Om din partner kommer att vara föräldraledig en tid efter att du börjat jobba, se till att ni delar samma bild om vad som förväntas av den som är hemma respektive av den som jobbar! Till exempel att hålla koll på planeringsdagar på dagis, om barnen behöver nya skor och kläder, matplanering och ~handling.
  
  Många som varit hemma och ska skiftbyta gnuggar händerna och både tror och hoppas att partnern kommer att få en chock över hur svårt eller jobbigt det är att vara hemma och ha huvudansvaret för barnen. Det är lätt att glömma att det kan vara svårt att vara den som jobbar när en person är föräldraledig; att ständigt behöva pussla för att få ihop sin arbetstid samtidigt som man vill vara hemma med sin familj så mycket som möjligt. Lyssna på varandra och fastna inte i en tävling om vem som har det tuffast!


• Sist men inte minst; gör en mental notering av hur du faktiskt utvecklats under din föräldraledighet. Själv märkte jag att jag blev bättre på att planera och prioritera mitt arbete, på att hantera logistiska utmaningar samt att jag hade fått en bättre barometer för att identifiera vad som är bråttom och vad som är viktigt, något som speciellt är användbart när något oförutsett dyker upp till exempel i ett projekt.

Repris: Varför kvotering?

En av de frågorna jag tycker är viktigt när det gäller jämställdhet är frågan om ytterligare kvotering av föräldraledigheten, en tredjedel åt mamma, en tredjedel åt pappa och en tredjedel som är förhandlingsbar. Jag tror att papporna behöver den skjutsen framåt som ökad kvotering ger i fighten mot mammorna som inte vill dela med sig av ”sina” dagar.

Det är en hel del pappor som i dagsläget inte vet att de har rätt till halvparten av FP dagarna, de tror att de endast har de 60 öronmärkta dagarna. Många mammor ser nämligen FP dagarna som sin egendom. Under min tid på FK arbetade jag som pappainformatör och mötte ofta pappor som inte visste att mamma och pappa har halvparten av dagarna var. Den information gav ofta papporna kraft att förhandla om mer pappaledighet med sin partner.

För oss som bor på landet finns det andra frågeställningar och ofta en mer konservativ hållning till jämställdhet. För jämställdhet är i mångt och mycket knuten till en högre utbildningsnivå vilket är en bristvara här omkring. Kommunen jag bor i ligger i botten när det gäller utbildningsnivå i Sverige och samtidigt långt ner i pappornas uttag av föräldrapenning.

Kvinnorna på landet kanske inte har ett jobb som ger dem lika mycket som kvinnor i storstäderna med högskoleutbildning. Då tycker de det är skönt att slippa jobbet under 1½ år och är obenägna att dela föräldraledigheten med pappan. Därför kan det vara bra med ökad kvotering. För forskningen visar att man i familjer som delar ansvaret för barnen har mindre risk för skilsmässa. Så det är ett viktigt ämne att förmå oss mammor att släppa fram papporna i föräldraskapet och låta dom göra det på sitt sätt. I mina ögon är man två likvärdiga föräldrar.

En annan orsak till att jag tycker att det borde öronmärkas mera dagar är att ge männen mer legitimitet hos sina arbetsgivare för att ta ut föräldraledighet.

Jag är medveten om att nackdelen kan bli att vissa barn behöver börja på dagis tidigare för att det fortfarande är så i en del familjer att man anser att pappan inte kan ta ut föräldraledighet. Antingen för att hans arbetsgivare inte tycker man ska eller för att familjens ekonomi inte klarar av det enligt dom själva. Men frågan är om detta är tillräckliga skäl för att låta bli ytterligare kvotering.

Jag kan också tycka att familjer själv ska få välja och en indelning i tredjedelar ger fortfarande möjligheter för familjer att skapa egna lösningar. Samtidigt som staten pushar lite på sina invånare.

Hur har vi själva gjort ? Absolut inte som jag skulle vilja ha gjort. Jag har varit hemma det mesta med våra två barn. Och den erfarenheten har bidragit en del till min åsikt om ytterligare kvotering. För under min tid som mammaledig har jag mött många mammor som ser föräldraledigheten som sin tid, en skön paus från ett tråkigt jobb.

Samtidigt som jag sett hur man som par kan riskera att leva två parallella liv, där resultatet kan bli att man inte har förståelse för hur den andra upplever sin vardag.

Favoriter i repris

Då det är lite lugnare i bloggosfären under jul- och nyårsledigheten tänkte vi passa på och ge några inlägg från förra året lite extra exponering igen.

Håll utkik efter den här symbolen så ser du vilka inlägg som repriseras.

God Jul på er allihopa!

Dan före dan före dopparedan

Tänk att det är dan före dan före dopparedan! Den dagen tyckte jag alltid var så speciell som barn och den kändes som en ramsa.
Mitt bland människors julstress, lågkonjunktur och företagsavvecklingar finns det i julen något särskilt och speciellt, som jag tycker fångar essensen av denna högtid: tacksamheten, närheten och närvaron.
Jag har i mitt privata liv haft många jular som blivit förstörda, totalt, av skäl jag inte vill gå in på här. Sedan snart tre år tillbaka är det inte så längre och jag har fortfarande vett och sans att ta vara på det. Jag tänker att det är otroligt och fantastiskt att alla omkring mig får vara lyckliga och glada denna dag, det är lång ifrån självklart överallt eller för alla.

Jag har glädjen att vara ledig på julafton, jag får fira med alla jag älskar och alla de är glada och har frid i hjärtat. Allra mest uppskattar jag att mina älskade har ro och glädje.
”… let’s hope it’s a good one, without any fear…” (som Lennon sjunger)

Vad uppskattar du mest med julen, om du måste välja en sak?

Där ser man, jag trodde jag redan författat mitt julinlägg här. Nu ska jag vara sådär Ernst-glad, som det är en lycka att få vara och fortsätta arbeta imorgon också och sedan är det jul, jul, strålande jul ;-)

Vikten av att säga vad man vill

Nu är jag återigen på väg tillbaka efter ytterligare en föräldraledighet.

Strax innan min första föräldraledighet var jag fackordförande och en dag när jag hade suttit i förhandlingar med min chefs chef så bad hon mig stanna kvar lite efteråt och så frågade hon mig hur jag trivdes i jobbet som projektledare.
Eftersom jag var helt off guard, men tillräckligt med för att inse att det inte är någon idé att försöka ljuga för henne så var jag ärlig, jag sa att jag trivdes men att jag saknade något och att jag trodde att detta något var personalansvaret och chefsfrågorna.

Under min föräldraledighet var det (som vanligt?) omorganisationer och det dök upp en tjänst som passade mig bra, men som innebar att jag sparkade ner en kollega ett snäpp och att jag dessutom skulle vara chef för honom. Jag sa att jag var intresserad men endast om inte min kollega hellre ville att tjänsten skulle annonseras ut. (Dvs om han absolut inte ville ha mig som chef). Han ville hellre ha mig och efter en liten skakig början så kom vi igång bra och samarbetet fungerade.

Sen har jag varit hemma igen nu med barn nummer två och då har det varit en enorm omorganisation eftersom mitt företag har blivit uppdelat i fyra. Jag har då blivit placerad på en tjänst som jag inte vill ha och jag har också vägrat den placeringen. Egentligen hade jag tänkt att ta den för att sedan söka nytt jobb men efter att ha pratat med min chef och än en gång berättat vad jag vill jobba med så tyckte han att jag skulle vägra så skulle han se vad han kunde få till när han har satt sin nya organisation.

Där är vi just nu, så den 4/1 går jag tillbaka till min gamla tjänst som chef över mina gubbar men sedan den 1/2 har jag ingen aning om vad jag gör.

Är det något som inte passar mig så får jag väl söka ett nytt jobb. (Hur som helst tänker jag jobba kvar i 3 månader så jag får mina extrapengar från föräldraledigheten.)

Julefrid, för somliga...

Känner du av julstressen du också? Kan måhända något av nedanstående ha något med saken att göra?

* Två tredjedelar av kvinnorna ansvarar för huvuddelen av julstädningen i hemmet.

* Den praktiska planeringen inför julen sköts i drygt 70 procent av hemmen av kvinnorna.

Dessa siffror är hämtade från TCO:s jämställdhetsundersökning som DN uppmärksammar idag, läs mer här. Ingen blir väl det minsta förvånad, men visst är det ändå tröttsamt att se att det faktiskt förhåller sig såhär i vårt åh-så-jämställda land. Och inte är jag bättre själv, skyller på att jag är mammaledig och kan fixa saker under dagarna...

Trillat dit igen

Varför kan man aldrig lära sig ? Varje början på december lovar man sig själv att ta det lugnt och bara njuta av december och jul, och att slänga alla prestationskrav och måsten dit peppern gror. Och vad händer ? Några dagar innan jul sitter jag här - igen. Stressat och trött på alla egna och andras krav och förväntaningar innan jul. Mest är det dock mina egna som är problemet, varför låter jag mig "get carried away" varje år är kärnfrågan. Och i år är inget undantag. Kombinationen heltidsjobb och fackengagemang, sjuka barn och julstök är ingen bra ekvation har jag insett, det skapar stress på två arenor, man känner att man inte hinner det man borde någon stans.
Så nu tänker jag ge mig själv en spark där bak, och ta lite ledigt så man orkar de sista arbetsdagarna fram till jul och julen. Sedan vankar dryga veckans ledighet som spenderas i fjällen med skidåkning, god mat och pulkaåkning.

Trevlig (stressfri) jul !

Min julhälsning!

Jag och mina söner: människor eller bara kön?

Jag ska också hinna få med ett blogginlägg före jul, baske mig!

Jag läste och gladdes och, framför allt, kände igen mig/oss här i Wagners senaste blogginlägg här.

Visst är det så: visst ska inte bara vi kvinnor "bränna BH:arna", männen ska förstås "bränna slipsarna" också. Lika lite som vi kvinnor (ofta) förväntas vara okunniga om elektricitet, nätverkskablar och fläktremmar, anses bakande, pyntande män lite löjliga. Vad trist.

(helt OT men vilken tur att inte glade, muntre, lucklige Ernst Kirchsteiger funnit sig i DET!)

I likhet med Wagner hoppas jag mina två söner ska våga vara inredningsintresserade om de vill, våga sy om de vill (var de nu ska ärva det intresset ifrån?) och avstå golf, om de vill.

Hoppas världen går framåt för oss alla alltså!

Med det, önskar jag er god jul!

Unni Drougge om 00- talet

Det har inte slagit mig förrän nu att vi går in i ett nytt decennium. Att 00 ska bli 10-talet. Unni Drougge ger sitt perspektiv på 00-talet här. Kontroversiellt och rakt men ändå läsvärt och tänkvärt.

Samtidigt slog reflexionen in och jag började fundera på vilket kliv som tagits mellan 1910-talet då en hel del av mina vårdtagare är födda och 2010-talet vi går in i nu. Undrar om någon generation har varit med om en liknade utveckling ? Två världskrig, radio, tv, www, elektricitet, indraget vatten och bilar är några av de saker som dykt upp under dessa 100 år. En utveckling det nu visar sig inte är bra för våra gemensamma resurser.
Vad ska de kommande 1o åren handla om? Klimathot, befolkningsväxt, pandemier och ett allt mer specialiserat och individuellt samhälle? Vad tycker de födda på 1910-talet om den värld de nu står i färd med att lämna ?

Hålla sig nära toppen, eller ha roligt?

För något år sedan stod jag inför en intressant situation. Jag hade, under ett antal år, arbetat upp ett gott anseende i den del av organisationen jag jobbade i, och kommit ganska nära ledningen av företaget där jag fick ta del i arbetet med flera viktiga och känsliga frågor.

Den delen av tjänsten kändes spännande, och lite smickrande. Tyvärr fanns ändå väldigt liten chans till att komma vidare i rollen. Det berömda glastaket gjorde sig påmint. Och jag kände mig inte inspirerad av själva tjänsten i sig.

På den tiden hörde jag till en stabsfunktion, där det förekom att man ansåg sig vara en smula bättre än "verksamheten" - och att ta steget från stabsfunktionen ut i "verkligheten" upplevdes i somligas ögon som att ta ett steg ned. Mina funderingar om att söka mig ut i verksamheten bemöttes därför med oförstånd av somliga.

För mig var ändå valet enkelt. Att trivas på jobbet och få lära sig något nytt och stimulerande är mycket mera värt än prestigen att vara "nära toppen". Det jag står inför nu, är att bygga upp mitt "varumärke" även i verksamheten. För här räknas inget av det jag presterade i stabsfunktionen. Och det är ju en rolig utmaning i sig ;-)

Nu ska jag ha en skön och uppladdande julledighet och ta nya tag i januari.

Önskar alla läsare en underbar jul!

Inlägg på Newsmill

Jessica Zandén och hennes dotter har skrivit ett intressant inlägg på newsmill.se. Ett inlägg om att lyfta blicken båda uppåt och neråt.

Gästinlägg: Världens roligaste jobb

”Du måste ha världens roligaste jobb”.

Den frågan/påståendet är utan tvivel den vanligaste jag får när jag är ute och gör reportage eller berättar för folk vad jag jobbar med.
Ja, jag har världens roligaste jobb, men varför känns det inte?

Under mina tvivlande sessioner tänker jag på alla intressanta människor jag träffat och ovanliga jobb jag fått göra. Jag har intervjuat statsministern , NHL-stjärnor och skådespelare för att inte tala om nattdyket mitt i vintern som resulterade i en plats i Guinness rekordbok.

Trots allt detta ”roliga” har jag en molande känsla av att tiden rinner ifrån mig. Tanken på att bilda familj jagar mig samtidigt som strävar mer och mer bakåt för att på något sätt försöka stoppa tiden.

Som journalist idag är tillvaron allt utom en dans på rosor. Att jag ens har en tillsvidareanställnig är lite av ett mirakel. Dock kom den anställningen med ett tungt bagage, veckopendling. En pendling som inneburit ett par spruckna relationer och en enorm längtan efter en fast plats där jag kan slå mig ner och kanske om så bara för en stund känna ett lugn.

Jag har många gånger diskuterat hur kvinnor idag sliter med karriär och familj och att försöka räcka till på båda. Mer och mer inser jag att valet av yrke gör att den tavla man haft av karriär och familj inte kommer målas, eller i alla fall inte som man tänkt sig.

Så nu frågar jag mig själv; Sluta och flytta ”hem”, vilket förmodligen skulle innebära att byta jobb och karriär, eller vara kvar och vänta ytterligare på den där trygga punkten jag så gärna vill ha?

Lina är 28 år och jobbar som TV-journalist.
Om du vill läsa fler av hennes texter finns hon här i bloggosfären.

Anna Skarhed

Här på Networking var det visst ganska dött? Själv börjar jag få kontakt med världen igen efter en dryg vecka då hela familjen har varit supersjuka i feber, snuva och hosta.

Idag har jag beställt julklappar på nätet, skriver julkort och läser GP lite noggrannare och då hittade jag en intressant artikel om Anna Skarhed (artikeln ligger tyvärr inte online). Anna har precis blivit vår nya JK, den första kvinnan på ämbetet på 300 år!

Men det som jag störde mig på i artikeln är att rubriken är "HISTORISK - Sveriges första kvinnliga JK är ingen karriärmänniska". Varför en sån formulering? Är det fult att vara karriärmänniska? Blev hon bara erbjuden jobbet av en händelse eller... tänkte jag och läste vidare.

Men sen när man läser artikeln så handlar den om en tävlingsinriktad kvinna som tycker det är löjligt att vi fortfarande diskuterar vikten av att fler kvinnor (inom juridiken) blir chefer och som med sitt perspektiv numera aldrig skulle säga att villkoren är samma för manliga som för kvinnliga jurister. Utan att kunna värdera en karriärväg inom juridiken så ser hennes ganska intressant ut.

Varför har den kvinnliga journalisten valt den rubriksättningen?
Är det värre med målmedvetna kvinnor som vill göra karriär än de som sitter på höga poster "utan att vara karriärmänniskor"?

Jaja, hur som helst verkar Anna vara en redig kvinna och det ska bli spännande att se vad det står om henne framöver, nu ska jag försöka orka julpynta lite till.

Jämställd start hos barnmorskan

Jag hittade genom det här inlägget hos Skriet en intressant artikel om jämställdhet och föräldraskap. Bland annat tar Lars Jalmert, professor i pedagogik vid Stockholms universitet upp olika myter knutna till föräldraskapet. En läsvärd och intressant artikel helt klart.

Bluffkänslorna som försvann

Vi har flera gånger på bloggen tagit upp känslan av att vara en bluff som man kan ha ibland. Den har jag också upplevt flera gånger men jag har den här hösten insatt att dessa bluffkänslor försvann när jag började mitt nuvarande jobb. Jag har landat i mig själv och inser att jag kan mycket och det jag behöver jobba med. Självinsikt har tagit bluffkänslans plats.

Mer och mer inser jag att alla kring mig är bara människor med styrkor och svagheter liksom jag. Jag tänker oftare och oftare "kan de, kan jag" istället för "jag kommer aldrig bli så bra som de". Kanske handlar det om trygghet, kanske är det en mognadsfråga men det känns skönt att slippa känna sig som en bluff. Det ger självförtroende och jag är mer effektiv på jobbet då jag slipper älta bluffkänslorna

Egenhelg

Åh, härliga helg!

För första gången på ett par månader har jag en (nästan) helt oplanerad hemmahelg. Det har varit mycket roligt på gång sedan i oktober, en hel del flängandes med jobb och utbildning och många sociala tillställningar. Hur skoj det än har varit, märker jag att det tar på krafterna, så denna helg har jag tingat helt för mig själv.

Så vad ska jag göra i helgen då?

Jo, precis det jag har börjat med: Sova tills jag vaknar, hämta kaffe och installera mig i sängen och läsa en bok tills jag känner för att göra något annat; och då gör jag det. Ikväll blir det tjejkväll; men imorgon är planen att göra samma sak: Säng, kaffe & bok, tills ny inspiration infinner sig.

Hoppas ni också får just den Luciahelg ni önskar er!