Nu flyttar vi - häng med!

Av olika skäl har vi bestämt oss för att byta bloggplattform, och i samband med detta uppdatera bloggdesignen. Därför inleder vi det nya året med att slå upp portarna till nya networking!


Den här bloggen finns kvar, men kommentarsfunktionen stänger vi för att inte behöva underhålla två bloggar. Alla inlägg och kommentarer har vi givetvis tagit med oss.

Nya adressen är networkingblogg.wordpress.com. Uppdatera din rss-feed eller länklista nu direkt. Du kan också följa oss på bloglovin för att inte missa några inlägg!

Häng med, och håll utkik framöver, det kommer att komma fler nyheter inom kort.

Till sist vill vi önska alla härliga läsare en bra start på 2011!

Det kom ett mail som jag vill att fler än vi på NetWorking uppmärksammar.

"Jag och två vänner befinner oss just nu i uppstartsfasen för att driva eget och vi känner att vi skulle ha stor nytta av att ha en kvinnlig mentor under denna process (och givetvis även då verksamheten är igång).

Jag kom då att tänka på denna blogg och tänkte helt enkelt slänga ut frågan och höra om ni vet några tänkbara kvinnor vi kan kontakta som skulle vara intresserade av mentorskap, eller om ni vet något lämpligt nätverk "in real life" dit vi kan vända oss eller kanske någon av er har erfarenhet som mentorer och skulle vara intresserade av att vara vårt bollplank?"

Jag tänker själv ofta på det här med en mentor, jag skulle väldigt gärna vilja hitta en för egen del.
Vi har också skrivit en del om mentorskap här på bloggen.

Om ni inte känner till nätverket Business in Heart så är det kanske någonting att kolla upp?

Vad säger ni läsare, har ni några tips till de här driftiga kvinnorna?

Tema: Vem är vem i NetWorking? Intervju med Linda R

Linda R är den enda i nätverket som jag ännu inte träffat IRL, vilket gör det extra roligt att få intervjua just henne. Hon bor i Göteborg och har ganska nyligen kommit tillbaka till jobbet igen efter en föräldraledighet.

SNABBFAKTA:

Namn: Linda
Ålder: 35 år
Arbetar: som chef
Familj: Man och två barn - födda 06 och 09
Bor: Göteborg

Du tillhör Göteborgsgänget i NetWorking. Är du född och uppvuxen i där eller har du flyttat dit för studier? Kommer du att bo kvar på Sveriges framsida även i framtiden tror du?
"Jag läste till civilingenjör (på annan ort) och träffade en Göteborgare och flyttade hit. Så nu har jag bott här i 11 år och trivs alldeles utmärkt. Förutom att jag vill ha mer snö på vintern! I år var alldeles utmärkt :-)"

Under tiden du var föräldraledig så genomgick din organisation en ganska stor förändring. Hur har det påverkat din situation på jobbet och din motivation till att fortsätta på samma arbetsplats?
"I och med att jag ändå känner mig så "gammal på jobbet" med 8 år på samma ställe så känns det i det stora hela ganska bra att allt skakas om en aning. Men jag sitter på en tjänst som innebär att jag under en övergångsperiod (hoppas jag) har extremt mycket att göra och hade jag inte haft så goa kollegor så hade jag nog övervägt att sluta."

Du är chef och har ganska många medarbetare under dig. Men hur gick det egentligen till när du hamnade där du är idag? Har du valt medvetet vid varje vägskäl eller är det slumpen som spelat in? Hur skulle jag bära mig åt för att hamna på din position på mitt jobb?
"Man kan väl säga att jag har valt medvetet då jag på en direkt fråga berättade för chefens chef att jag kände mig lite mätt på projektlederiet och ville prova på att vara chef. Sen strax efter detta var jag mammaledig och då dök det upp en chefstjänst som jag erbjöds medan jag var hemma. Det finns inga tankeläsare (på jobbet heller) så jag tror att det är viktigt att man under rätt förutsättningar berättar vad man vill."

Vad är det bästa respektive sämsta med att vara kvinna i din väldigt mansdominerade bransch?
"Det är att man märks, på gott och ont."

Jag kommer ihåg för några år sedan när du visade foton på fondväggen som ni målade i er sons rum. Det var så grymt häftigt att se! Berätta lite om vad ni valde att måla och hur ni gick till väga så att fler kan inspireras.
"Varken jag eller min man kan måla men bestämde oss för att våga, och resultatet blev superbra. Vi ordnade till en bild från Djungelboken i datorn och förenklade den till ca 20 färger. Sen körde vi den gamla vanliga rutnätstekniken (som jag tror att jag lärde mig i åttan eller nått) och målade upp den på väggen. Jag måste erkänna att i början så var mitt mantra "det är bara färg och det går att måla över". :-)"

Tack Linda R för dina svar!

Konsten att ha tråkigt år 2010

Jag läste en suverän artikel om att ha tråkigt idag, måste bara dela med mig till er.

Kommer ni ihåg senaste gången ni satt och hade riktigt tråkigt, utan att ha en aning om vad ni skulle göra för att få känslan att försvinna?

Tråkighetsluckan är idag nere i sekunder

Gunilla Bergströms barnbok Lycklige Alfons Åberg kom ut 1984 och är skriven för en sådan tid. I boken klagar både Alfons och hans pappa på att det är så tråååkigt att julen är över och att de inget har att göra. Men farmor bara fnissar och säger märkliga saker som: ”Det är bra”. Till slut förklarar hon att man faktiskt måste ha tråkigt ibland för att kunna ha roligt senare.

Dagens ungar begriper ingenting av det resonemanget. Är farmor knäpp eller? Bautatokig!
Om en tråkighetslucka förr kunde mätas i timmar är den numera nere i sekunder. Så fort något blir det minsta ointressant, måste det genast ersättas: ett annat spel, ett annat program, fort-fort-fort!

Läs hela artikeln här.

Söka jobb i nätverket

Förra veckan fick jag ett mail från en kompis jag gick gymnasiet med. Vi brukar höras någon gång per år, äta en lunch och uppdatera varandra om vad som händer i livet och arbetslivet.

Den här gången var hon lite mer konkret och undrade om jag kände till några lediga jobb som jag kunde tipsa henne om eftersom hon är intresserad av att flytta på sig.

Min spontana tanke var att jag inte hade någon aning om lediga tjänster, det var länge sedan jag sökte jobb och var inte alls uppdaterad.

Men dagen efter var jag på en lunch med några gamla kollegor och det kom fram att de just nu söker en ny medarbetare. Jag tänkte förstås direkt på min gymnasiekompis och tipsade om henne.

Samma dag, på eftermiddagen, hade jag ett möte med en leverantör. Hon jag skulle träffa var lite sen till vårt möte och ursäktade sig med att de just nu är i en rekryteringsprocess och träffar kandidater. Jag frågade lite mer och det kom fram att min kompis faktiskt skulle vara som klippt och skuren för jobbet. Självklart tog jag kontaktuppgifter och vidarebefordrade till min kompis.

I fredags var det dags för ännu ett möte och där framkom det också i det informella samtalet vid kaffemaskinen att företaget söker folk av precis den sort som min kompis är.

Vad vill jag ha sagt med det här då?

Jo om du känner förtroende för någon i samma bransch och du är ute efter förändring. Tveka inte inför att berätta att du letar efter nya utmaningar. Du vet aldrig vad som dyker upp i nätverket efter en sådan bekännelse.

Tips om Årets Affärskreatör 2011

Det kom ett mail och vi är inte sena att tipsa våra läsare om spännande utmaningar.

"Årets Affärskreatör 2011 är en utmaning för unga entreprenörer med innovativa idéer och en bevisad känsla för entreprenörskap. Genom att anta utmaningen och skicka in en ansökan där idéer och sjösatta projekt beskrivs, har man chansen att bli tilldelad utmärkelsen Årets Affärskreatör 2011.

Utmärkelsen innebär förutom äran, att Årets Affärskreatör kvalificerar för en studieplats vid någon av Handelshögskolans kandidatprogram. Normalt sett har de ansökande till Kandidatprogrammen ett snittbetyg på 19,8 i slutbetyg. Nu vägs även tidigare erfarenheter in och betygskravet är därför sänkt till 18,0.

Efter att Handelshögskolan i Stockholm gjort ett urval av kandidater utifrån deras formella meriter, bedöms bidragen av en jury bestående av framstående profiler från näringslivet som tidigare studerat vid Handelshögskolan i Stockholm. Bland annat kommer Michael Storåker - Vd för Bukowskis, Günther Mårder - Vd för Aktiespararna och Christer Gardell - Managing Partner på Cevian Capital att sitta med i juryn.

På http://utmaning.hhs.se/ hittar du mer information om tävlingen och ansökan."

Utbildning i presentationsteknik

Förra veckan var jag på en tvådagarskurs i presentationsteknik, på Mindset.

Den var mycket givande och gav mig verkligen en hel del att tänka på inför framträdanden i framtiden. Jag blev också väldigt (smärtsamt) medveten om hur mycket jag förlitar mig på att den PowerPointpresentation jag visar i min bakgrund ska ta fokus bort från mig själv.

Jag tycker inte att det är obehagligt att hålla presentationer, har gjort det så många gånger nu. Men, på den här kursen tvingades vi stå ensamma utan hjälpmedel och jag märkte att jag står mig slätt utan mina slides. En viktig lärdom var det verkligen.

En annan sak jag tar med mig är att 80 procent av framträdandet handlar om attityd, första intryck, hur man säger saker och ting och de icke verbala signalerna. Bara 20 procent handlar om det man faktiskt säger.

Jag kommer framöver att tänka betydligt mer "hur" jag ska presentera, istället för "vad" som jag i princip alltid tidigare haft som huvudfokus. Får man till inledningen är betydligt mer än hälften vunnet, det ska jag verkligen lägga på minnet.

Om du har ett jobb där du håller presentationer eller är ute och säljer, be om en kurs i presentationsteknik på Mindset på nästa utvecklingssamtal!

Och nej, jag har inte fått kursen gratis mot att jag bloggar om det... ;-)

Chokladmoose!

Jag ropar ut i bloggosfären och undrar hur det går för dig!?

Visst var det väl under sommaren du skulle få ditt första barn. Blev det som du hade tänkt dig, hur känner du inför föräldraledigheten, jobbet, livet i största allmänhet?

Inspirerande blogg

Jag har precis hittat till den här bloggaren och blev verkligen imponerad.
Hon som skriver/illustrerar är bara 22 år och det fick mig att tänka på hur jag själv var i samma ålder... Inte i närheten av att kunna fånga och beskriva livet på det här sättet i alla fall.
Hon heter Isabelle Söder, kom ihåg var ni läste det först ;-)

Bloggundersökningen

Före sommaren hade vi en undersökning av vad ni läsare tycker om NetWorking och vad ni skulle vilja se mer av i framtiden. Jag tänkte ge er en liten sammanfattning av vad som kom fram i svaren så att ni också får ta del av dem.

• 96 procent av de som svarade på enkäten var kvinnor.
  Föga förvånande med tanke på bloggens tema :-)
  
  
• Medelåldern på alla svarande var 35 år. Den yngsta var 22 år och den äldsta 58 år.
  Vi är jätteglada att se att även läsare som är yngre och äldre än vad vi själva är kan hitta någonting intressant på NetWorking. Kul!
  
  
• Svarande som säger att de bor i Stockholm med omnejd var i klar majoritet med 42 procent av svaren. På andra plats kom svaret Mellanstor stad (61 000-200 000 inv) med en svarsandel på 22 procent.
  Det här resultatet är kanske inte så konstigt eftersom Stockholmsregionen är störst i Sverige, men jag skulle nog ha velat se fler läsare från de två andra storstadsregionerna också. Vi får bli bättre på att kommunicera mer lokalt helt enkelt.
  
  
• Hälften av alla respondenter säger att de kollar in på bloggen någon/några gånger i veckan. Ungefär 30 procent anger att de kollar varje dag.
  Det här var faktiskt väldigt trevlig läsning eftersom vi ibland blir lite stressade över att inläggen kommer för sällan. Men om hälften av er kollar in lite då och då så märker ni inte att vi inte uppdaterat en dag.
  
  
• På frågan om vi ska bredda konceptet NetWorking även till andra plattformar som IRL, Facebook, LinkedIn eller något annat, verkade svaren luta positivt till detta förslag.
  Helst skulle de som svarat vilja se att vi skapade en grupp/sida på Facebook och hade nätverksträffar.
  Vi skribenter har inte tagit ställning till detta ännu, annat än att vi är säkra på att vi vill träffa läsarna IRL på våra respektive boendeorter (Stockholm, Göteborg, Malmö) till en början. När det gäller andra plattformar får vi se vad som händer i framtiden.
  
  
• De öppna frågorna som gällde vad ni tycker om bloggen, vad vi kan förbättra och vad ni vill läsa mer om har vi haft mycket stor nytta av. Vi är väldigt tacksamma för er feedback och vi tar till oss det ni säger.
  
  

Vår tids Nigeriabrev

Fick ett väldigt spännande erbjudande på mailen häromdagen.

"

Hej kompis,

Jag är Dr Kevin Brown manager Redovisning / Revision Institutionen för NatWest Bank Harlsden, nordvästra London, England. Jag kontaktade er för att en affärsidé som kommer att ha en enorm fördel för oss båda och de mindre gynnade dem. Att vara chef redovisning / revision avdelning Greater London Regional kontoret upptäckte jag en summa på £ 15,000,000.00 pund (femton miljoner brittiska pund) på ett konto som tillhör en av våra utländska kunder Late Mr Moises Saba Masri. Han var en judisk verksamhet mogul från Mexiko som har dött under en helikopter kraschar i början av året. Mr Saba var 47 år gammal när båda hans hustru, hans ende son Avraham (Albert) och hans svärdotter dog i en helikopterolycka.

Du kan få mer information är när det gäller att kraschen och döden av vår avlidne kund Mr Moses Saba på webbplatsen webbadressen nedan.

[länk till webbadress]

Valet av kontaktar du upphetsad av geografisk karaktär av var du bor i synnerhet på grund av känslighet för transaktionen och sekretessen här. Nu vår bank har väntat på någon av de anhöriga att komma upp för påståendet av Arvsfonden men tyvärr alla ansträngningar som är ogiltiga. Jag personligen har tappat målet att hitta den anhöriga eller någon anhörig till Mr Saba. På denna fråga, söker jag ditt medgivande att presentera dig som de närmast anhöriga / kommer mottagaren att den avlidna så att intäkterna från detta konto värderats till ₤ 15 miljoner brittiska pund kan utbetalas till dig.

Detta kommer att betalas ut eller delas i dessa procentsatser 60% för mig och 40% till dig. Jag har fått alla nödvändiga juridiska dokument som kan användas för att backa upp detta påstående vi är på väg att göra. Allt jag behöver är att lägga upp namn till handlingarna och legalisera vid den brittiska High Court för att bevisa att du berättigade mottagaren. Allt jag behöver nu är din ärliga samarbete, sekretess och pålitlighet för att vi ser denna transaktion igenom. Jag garanterar dig 100% framgång och att denna affär kommer att genomföras under tillämpningsområdet för lagen och kommer även att skydda dig från alla överträdelser av avtalet.

Ge mig följande som vi har 7 arbetsdagar på sig att köra det genom:

1. Ditt fullständiga namn
2. Telefonnummer
3. Kontaktadress
4. Ålder
5. Kön
6. Yrke

Efter att ha gått igenom ett metodiskt söka, jag bestämde mig för att kontakta dig hoppas att du kommer att finna detta förslag intressant. Vänligen på din bekräftelse av detta meddelande och ange ditt intresse jag kommer att förse dig med mer information's.

Ditt samtycke till denna e-post och affärer förslaget kommer att vara mycket uppskattat.

Hälsningar,
Dr Kevin Brown"

Visst blir man sugen...

Mia kommenterade livspusslet

Signaturen Mia kommenterade inlägget om livspusslet och pendling. För att inte kommentaren ska komma i skymundan lyfter jag upp den till ett inlägg istället.

"Mia sa...

Jag tycker ändå att en 8-timmarsdag är lång för ett litet barn. Och jag tror inte många 2-3-åringar sover 2 timmar om dagen, inte barnen på vår förskola i alla fall.

Nej, jag vet att det inte är så ovanligt, och vill man jobba heltid så är det svårt att få till så mycket kortare dagar, men jag känner ändå att det bör vara JAG som tar smällen av långa resvägar/långa arbetsdagar etc, genom att jag får jobba hemifrån på kvällen etc, det ska inte vara mitt barn som får betala genom att vara länge på dagis.

Jag säger inte att det något är rätt eller fel, men jag har i alla fall dåligt samvete, och det är ingen annan som ger mig det, bara mina egna tankar om hur jag egentligen vill att min sons liv ska vara."

Mia, det här du säger om dåligt samvete är intressant. Du säger att du känner dåligt samvete utan att någon annan har gett dig det. Men jag tror att det är just det som är grejen. Det är ingenting medvetet som någon uttalar, men det finns där ändå - i samhällsstrukturen. Det finns en outtalad och ibland uttalad bild av vad en "riktig mamma" är. Inte är det någon som vågar erkänna att hon gärna arbetar utanför hemmet och tjänar sina egna pengar. Istället är det myten om den självutplånande mamman som är idealet.

Men vad sänder vi för signaler till våra barn om vi inte själva tar ansvar för våra liv och vår lycka? Att prinsen till slut ska komma och rädda våra prinsessor från glasberget? Bara vi väntar länge nog och gör oss vackra så kommer vi att bli gifta? Är det verkligen detta vi vill förmedla till våra barn?

Mia, missförstå mig inte. Jag respekterar verkligen din åsikt att 8 timmar är för länge för en 2-3-åring. Kanske jag till och med delar den. Jag vill bara försöka få dig att förstå att ditt dåliga samvete kanske inte är konsekvensen av dina egna innersta värderingar. Eller så är det det, jag känner ju inte dig.

Men om man inte reflekterar över sina egna val och ifrågasätter valda sanningar kommer man aldrig till botten med vilka värderingar man egentligen har.

Har ditt barns pappa lika dåligt samvete som du?

Vem är du - vem är jag?

Det händer spännande saker i bloggen framöver. Ni kommer att få bekanta er lite mer med oss skribenter är det tänkt. Uppdraget har lytt - gör en intervju med en av de andra och publicera på bloggen.

Håll utkik, för nu smäller det!

Gör chefen eller kollegor bort sig på sommarfesten?

Det här tänkte jag blogga om redan i julas, angående julfester med företaget.

Chefen som går överstyr på festen med kollegorna.

Då fick jag nämligen höra en historia som fick nackhåren att resa sig. En kompis råkade ut för en högst oprofessionell medarbetare i ledande befattning. Jag minns inte de exakta detaljerna men det var långt ifrån ett värdigt beteende.

Tittar din kollega eller chef också för djupt i glaset när ni har sammankomster med företaget?

Svar på frågestund: Att äta kakan eller ha den kvar

AnonymMarie sa...
Hur vet man vilken fot man ska stå på - jobb eller familj? Kan man ha kakan och samtidigt äta den?? Jag har svårt att få ihop det redan nu, innan barn...

Johanna:
Mycket intressant fråga! Kan man ha kakan och samtidigt äta upp den? Det beror nog helt på vilken partner man väljer att starta familj med. Barn tar väldigt mycket tid och ju fler barn man har desto mindre tid har man till sitt förfogande. Om man går in i ett föräldraskap tillsammans med någon som inte ser sin egen roll i kakbaket så tror jag faktiskt att man får äta upp kakan själv och därmed sitta där med ett tomt kakfat efteråt.

Men om man accepterar att man måste bli lite mer effektiv när man väl är på jobbet, man har ett delat föräldraskap eller ett socialt nätverk som kan hjälpa till, då tror jag mycket väl att man både kan ha kakan och äta upp den samtidigt.

Camilla:
Det blir både lättare och svårare. Jag tycker att man på något sätt bli effektivare på jobbet när man vet att man måste gå hem en viss tid. På samma sätt har jag blivit bättre på att prioritera bort saker privat som jag inte riktigt känner att jag vill lägga tid på.

I övrigt håller jag med Johanna, föräldraskap är ingen enmansshow, har man inte förmånen att få dela föräldraskapet med en andra förälder måste man ha annat stöd för att få vardagen att fungera.

Anna:
Som de ovanstående säger: både ja och nej! Jag har varit mamma sedan jag, i princip, var barn själv (jag blev mamma vid 20) så jag har varit ensam mor under studietiden med ett barn och sedan en del av en familj med ständigt fyra barn, allt sedan dess. Jag har således inte mycket att jämföra med.

Jag har påbörjat mitt karriärbygge under min minstings småbarnsår och även om jag försakat enstaka möten och händelser, både på jobb och fritid, har det gått att kombinera. Hade barnets far varit en sådan man som såg sig oförmögen att tvätta, städa, hämta och lämna (alltså utföra 50% därav) hade det så klart fallit på sin egen orimlighet - å andra sidan hade det varken blivit äktenskap eller barn om jag stött på en sådan man.

Som mången klok kvinna konstaterat: med en jämställd man går det alldeles utmärkt! Men att fika med vänner, laga massor av mat från scratch och annat högintensivt socialt får dock maka åt sig: man kan inte både ha kakan och äta den och även tro sig kunna äta bakelser och wienerbröd samtidigt...!

Charlotta:
Jag skriver under på mycket som mina kära kolleger redan har sagt. Att välja "rätt" partner - och då menar jag att man ska vara ense om vad projektet familjen innebär innan man försöker skaffa barn - är en viktig grund. Det är mycket att ha familj, men det är också enormt givande och samarbetar man ja då kan inte jag se att det inte går att få ihop.

Jag försakar hellre annat - som att ha perfekt städat hela tiden, en oklanderlig trädgård och ett sjudande socialt liv. Sen får man inte glömma att be om hjälp (mor- och farföräldrar, dagisföräldrar som går samman och hjälps åt etc) eller betala för hjälp (städning t ex eller leverans av mat).

Jessica:

Du har redan fått många kloka svar och tankar. Jag instämmer i vad de andra sagt om vikten av att ha ett gemensamt synsätt på vad det innebär att ha barn - det är en förutsättning. Men sedan tänker jag att karriär är något man gör under en lång tid, och en familj är också ett "livstidsåtagande", så för mig var det väldigt självklart att jag aldrig skulle kunna välja eller välja bort det ena eller det andra.

Med delat ansvar för familjelivet kommer man väldigt långt och sedan handlar det också om att själv kunna tillåta sig att fokusera på sin karriär (och fritidsintressen) också; det finns många förväntningar i samhället på mammor som uppmanar till ett självuppoffrande beteende som man måste hitta sitt sätt att förhålla sig till. Det jag försöker säga är nog att man med en bra grund kan hitta ett sätt längs vägen. Jag tror inte på millimeterrättvisa - livet går upp och ned och man behöver vara lyhörd för varandras behov.

Jag brukar tänka på det som att man växeldrar; ibland behöver den ena lägga mer energi på jobbet, ibland den andra. Har man en gemensam grund är det lättare att vara flexibel. För mig personligen finns det också en stor tillfredsställelse i att ha balans mellan alla delar - karriär, egen fritid och familjen - i mitt liv, jag känner mig väldigt lyckligt lottad och är väl medveten om att det inte är en självklarhet att det ska fungera, utan båda parter behöver både ge och ta.

Svar på frågestund: Om en blogg

Anonymrebecka sa...
Vad tycker ni om bloggen http://klackarnaitaket.blogg.se som var på Blogawards i höstas?

Johanna:
Det är jättesvårt att bedöma en blogg bara genom att titta på förstasidan och några slumpmässigt valda inlägg. Men spontant känner jag mig som en dinosaurie med mina 35 år när jag läser bloggen :-) Förutom det så gillar jag att dom samarbetar om bloggen och att de verkar drivna och tror på sig själva.

Anna:
De är i min sons ålder, så för mig framstår det inte som en blogg alls riktad till mig som målgrupp och därför är jag fel person att bedöma den. Den är möjligen en blogg som skulle ha kunnat ha mig själv som skribent i den åldern (kanske) men för min personliga smak är det alltför mycket yta och alltför lite jämställdhet och karriär ;-) Jag tror att innehållet mycket hör åldern till och de är söta och fina.

Vi fick en kommentar från Perny

Vi fick ett mail från Perny med några spontana tankar om ett intressant ämne:

Snubblade på de här sidorna: http://www.e24.se/pengar24/jobb-och-karriar/22-satt-att-reta-chefen_2064685.e24?service=slideshow där de bland annat anser att man inte ska hålla så noga på sina rättigheter eller att man ska jobba för att få ergonomiskt korrekta hjälpmedel och att man gärna ska jobba gratis.

Sen har vi den här sidan som hänger ihop: http://www.e24.se/kvinna/karriar/sju-meningar-som-chefen-hatar_2066189.e24 där de börjar med att säga: Vill du högre lön eller avancera på jobbet? Då är det bra att ha en god relation med sin chef.

Undvik att säga de här meningarna… men meningarna i fråga är i stil med:
"Jag förstår inte"
"Jag har inte lön för att göra det" "Det är inte mitt bord" och under varje mening är det en förklaring för chefen om hur han eller hon ska agera vid frågan, alltså är det tips och råd till cheferna men rubriken säger att du som anställd inte ska säga det för då förstör du för dig själv på jobbet.

Jag reagerade väldigt starkt på detta, vet inte om ni gör det, men vilket fall kanske ni är intresserade av en debatt om det i er blogg, vad vet jag. Jag själv kommer väl yppa något när jag väl får tid över, kan vara kul att se vad ni tycker också dock.

Perny

http://theperny.blogspot.com

Hon har skrivit ett inlägg om det här på sin blogg också:
http://theperny.blogspot.com/2010/05/orovackande-utveckling.html

Svar på frågestund: Om pendling och småbarn

Pratglad sa...
Pendling och småbarn - några smarta/intressanta perspektiv på den kombinationen?

Johanna:
Jag kan berätta hur vi har löst det i min familj. Det ska dock nämnas att både jag och min man har flexibla arbeten och bra chefer.
Jag har 60 minuters pendlingstid enkel väg och ofta använder jag tiden till att läsa jobbrelaterade mail, rapporter och annat material som jag behöver gå igenom ändå.

Våra barn går på förskola/skola mellan 08:00-16:30 ungefär, och för att få ihop det så åker den ena tidigt till jobbet den dag man inte lämnar. Två dagar i veckan går jag hem vid 15 och en dag i veckan har vi hjälp av en släkting med hämtningen.

Anna:
Jag har två timmar enkel väg och använder samtlig tid till "egen tid" det vill säga: jag utnyttjar tiden till att tänka egna tankar, lyssna på musik, vila eller läsa något njutbart, för någon annan egen tid i veckan blir det inte. Vår son går oftast 8-17:30 och han trivs med förskola och vänner och mår bra av stimulansen så något "dåligt samvete" eller skuldkänslor eller annat, håller vi oss inte med min make och jag. Sonen trivs, vi bor där vi vill bo och vi stimuleras och trivs = win -win med pendling vad mig anbelangar!

Karin:
Vi har gjort det så att maken lämnar på dagis så jag kan åka tidigt till jobbet, för sedan sluta tidigare och hämta barnen. Vi har båda flexibla arbetstider. Jag pendlar 2o minuter enkel väg, och det är rätt skönt med den ställtiden. Barnen är på dagis 7-15:50 ungefär.

Charlotta:
Flexa arbetstider om det går (det har både jag och min man), möjlighet till hemjobb ibland och så får man utnyttja pendlingstiden smart.
Vi pendlar båda in till Stockholm (35 minuter med tåg plus ett kortare byte) och flexar så att den som lämnar jobbar senare och den som hämtar sticker supertidigt (klockan 06). Hämtar jag så har jag med mig lunch för att jobba så effektivt som möjligt. Än så länge har vi bara ett barn på dagis - han går mellan 8-16 och det fungerar bra.

Camilla:
Vi har båda flexibla arbetstider och kan turas om att hämta och lämna. Min man har lite längre restid (2h/dag) och kompenserar ibland med att jobba lite hemifrån på kvällstid. Jag har haft kortare resväg (1h/dag) och har därför hämtat lite oftare. Vi har båda jobbat heltid och haft barnen på dagis mellan kl 8 och kl 16.

Nu kommer jag att få en mycket längre resväg till jobbet (2,5h/dag) och känner inte riktigt att jag får ihop tiden och kommer därför att gå ner på deltid (80%), min man kompenserar genom att jobba hemifrån en dag/vecka.

Jessica:

I vår familj har vi det nog som rätt många andra som bor i Stockholm med omnejd - pendling för oss båda i kombination med att vi valt att jobba heltid båda två. Anledningen till att det fungerar är en kombination av flexibelt jobb (för oss båda) med viss möjlighet att jobba hemifrån och/eller kvällstid och inte så tokiga pendlingstider (ca 30 min enkel väg för mig och ca 20 min enkel väg för min man).

Våra barn (2½ respektive 5 år) är på förskolan 8 till ca 16. Vi lämnar och hämtar växelvis från dag till dag men med stor flexibilitet för att kunna förhålla oss till möten etc. Vi har inga släktingar eller andra i vår närhet som hjälper till med lämning/hämtning av våra barn, så vi pusslar mycket för att få ihop tiderna, men det känns faktiskt inte som en omöjlig ekvation.

Svar på frågestund: Om föräldraledighet och jobb

chokladmoose sa...
Föräldraledigheten,
Hur det har mottagits på er arbetsplats respektive er mans?

Camilla:
Min arbetsplats är väldigt jämställd, företaget kompenserar upp lönen i ett halvår och både mammor och pappor är föräldralediga, vabbar och hämtar på dagis, så att jag skulle vara ledig var aldrig ett problem i sig. Samma sak gäller för min mans arbetsplats.

Däremot märkte jag att jag fick väldigt mycket välmenande omsorg som jag inte riktigt uppskattade när jag väntade första barnet. Jag blev tidigt bortplockad från viktiga projekt "du kan ju bli sjukskriven" och när jag sa att jag skulle komma tillbaka efter 7 månader var kommentaren "du ändrar dig nog, men det är bara att ringa om du vill vara hemma längre".

Karin:
När jag berättade att jag var gravid första gången så blev min chef lite tyst men också glad. Då var det länge sedan någon var föräldraledig på mitt dåvarande jobb så det tog lite tid att vänja folk med tanken. Andra gången hade jag inte hunnit tillbaks efter första barnet och "alla" på jobbet hade trott att jag inte skulle hinna tillbaks mellan.

Anna:
På en av mina tidigare arbetsplatser fick jag lov att gå till facket för att få lov att komma tillbaka i arbete efter åtta veckor (bara fem timmar per vecka rörde det sig om) då min (kvinnliga) chef absolut inte trodde mig när jag sa att jag skulle börja då! Jag gick till facket, fick hjälp och så var det med den saken. Min man har haft en del lyfta ögonbryn men han har tagit det med jämnmod då tid med sonen är oerhört viktig för honom.

Johanna:
När jag blev gravid med mitt första barn hade jag en väldigt bra chef (en kvinna) som tog emot beskedet med ett stort grattis. Jag märkte aldrig att det påverkade min jobbsituation negativt, eller rättare sagt - nu så här 8 år senare kan jag inte komma ihåg att jag upplevde mig orättvist behandlad.

Charlotta:
Inga problem alls. Jag arbetar på ett väldigt föräldravänligt företag där både mammor och pappor är lediga bland både tjänstemän och chefer. Båda gångerna som jag har outat mina graviditeter så har alla varit glada och stöttande.

Under min första graviditet återvände jag temporärt till mitt jobb för att ta hand om ett kunduppdrag under några veckor - då var min man hemma med vår son som då var sex månader. Vad gäller min man så har han haft en lite annorlunda situation eftersom han har haft flera långa projektanställningar de senaste åren och alltså inte är fast anställd.

När vår son föddes började han precis ett nytt jobb och kunde sedan avlösa mig efter ett år och vara föräldraledig innan hans nästa projekt började. Nu kommer vi inte att kunna göra så eftersom han precis gått på ett nytt ettårigt projekt. Men alla hans arbetsgivare har ändå haft mycket stor förståelse för att han är småbarnsförälder, med vabb etc...

chokladmoose sa...
Hur länge ni har valt att vara hemma och hur länge Er man har varit hemma?

Johanna:
Jag valde att vara hemma i ett år och började sen jobba medan min man var hemma på heltid i några månader. Därefter jobbade vi båda halvtid resten av föräldraledigheten. Att jobba halvtid och få både arbetsliv och hemmaliv är det absolut bästa jag gjort.

Med andra och tredje barnet har vi haft ungefär samma upplägg. Men då har det varit betydligt jobbigare att vara hemma så pass länge som ett helt år. Sista månaderna har jag klättrat på väggarna och mått riktigt dåligt. Fråga inte varför vi inte delat mer lika... jag är verkligen ingen förebild på den fronten.

Camilla:
Min man och jag var hemma 7 månader vardera med första barnet. Båda var ovana vid situationen, blev rastlösa och tyckte att det vara ganska skönt att börja jobba (heltid) igen.

När jag kom tillbaka till jobbet fick jag dessutom förmånen att byta till lite roligare arbetsuppgifter och blev kort därefter befodrad till en bättre tjänst.

När jag sen blev gravid igen hade jag bytt chef och fått en mer ansvarskrävande roll. "Vi ska se möjligheter, inte problem" sa min chef och lät sedan mig själv välja nivå på engagemang under graviditeten. Jag mådde alldeles utmärkt och jobbade en hel del övertid i slutet av graviditeten, bara för att det var så kul att jobba just då, inte för att någon hade de kraven på mig. Den enda som hade invändningar var min barnmorska på MVC men jag valde att inte lyssna då.

Med andra barnet var jag heltidsledig i 5 månader därefter var både jag och min man föräldralediga på halvtid i ungeför ett år. Jag stormtrivdes med den uppdelningen och slapp känna mig rastlös samtidigt som jag fick väldigt mycket tid med mina barn. För min man blev det däremot bara stressigt då hans arbetsbelastning inte riktigt matchade en halvtidstjänst.

Tips 1: Lyssna gärna på andra när de kommer med välmenande förslag, men känn efter själv vilken lösning som passar just er familj. Alla reagerar olika och det finns inga rätt eller fel.

Tips 2: Gå inte på myten om amning och mammaledighet. Jag har ammat mina barn 18 respektive 10 månader och ändå kunnat jobba.
Stort grattis och lycka till!!!

Anna:
Jag började alltså att arbeta fem timmar i veckan efter åtta veckor och övergick till 10 timmar i veckan när sonen var ett halvår. Jag gick upp på heltid när samme son var cirka 10 månader. Resten har ju då alltså hans far varit med honom. Jag har alltså haft mer tid hemma än han men kommer ganska högt på "jämställdhetsskalan" vilket också varit viktigt för oss båda. När jag var ung och blev mamma första gången var jag hemma på heltid i 3,5 år och det skulle jag aldrig göra igen.

Karin:
Totalt var jag hemma 3½ år sammanhängande, och det ser jag nu var alldeles för länge för min egen del. Jag tappade bort mitt "jobbmig" totalt. Mina barns pappa (tillika min man) har inte varit hemma så värst mycket tyvärr. Jag tycker det är synd att han missat varit hemma med de en längre sammanhängande period, men man kan inte få allt.

Charlotta - Se svar ovan!

chokladmoose sa...
Hur var det att komma tillbaka till jobbet efter FL? Som man kan förstå har jag en del funderingar på detta då jag ska gå på min första FL om ca en månad.

Anna:
Underbart!

Charlotta:
Jag var också taggad och det var skönt att få använda hjärncellerna igen (på ett annat sätt alltså ;-) ). Omväxling förnöjer är min inställning.

Johanna:
Att komma tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten har varit en ren fröjd! Jag bytte jobb både mellan ettan och tvåan och mellan tvåan och trean, och då har det varit enormt inspirerande att äntligen få komma ut och jobba igen. Jag gillar att jobba och få bekräftelsen av ett väl utfört arbete i yrkeslivet.

Tips 1! Känn ingen stress över att du måste tillbaka till jobbet snabbt - om du inte känner att du vill vara hemma en kortare tid förstås. Det mesta på jobbet brukar vara ungefär likadant även efter ett helt år eller längre. Beroende på arbetsplats, men du förstår hur jag menar.

Tips 2: Bebisar blir betydligt mer lättskötta när de fyllt 12 veckor. I de tuffaste stunderna har det verkligen hjälpt mig att känna till detta på förhand (andra och tredje barnet). Det blir aldrig värre än just den här perioden mellan nyfödd och 12 veckor.
Lycka till!

Karin:
Jag bytte jobb efter föräldraledigheten och kom som skjuten ur en kanon tillbaks till arbetslivet efter mina 3½ år hemma. Det var tufft att hitta rätt efter så lång tid borta från arbetslivet, men nu knappt tre år senare är jag back on track känns det som.

Håller med Johanna om att det där första månaderna är jobbigast men att det blir roligare och lättare med tiden.
Lycka till med bebisen !

Saker som försvinner

I över ett halvår har mina hörlurar till mobiltelefonen varit försvunna.
Vad händer när jag köper nya?

De gamla dyker upp förstås.

Så nu har jag två par hörlurar. Typiskt!