Skönt att det är fredag

En kvinna som jag lärde känna genom mitt jobb på Försäkringskassan och som varit sjukskriven en längre period lärde mig värdet av att ta helg, veckan efter att hon börjat i en praktik jag initierat.

Vi möttes helt tillfälligt på gatan i samhället och jag frågade hur det gick på praktiken. Hon tittade på mig och sa "Karin, vet du vad, i fredags kunde jag för första gång på två år gå hem och ta helg" Då insåg jag värdet av att kunna jobba.

Den här veckan har varit innehållsrik på många sätt. Den började med tankar kring erbjudandet om ett nytt jobb, med löneförhandling och alla tankar en sådan fråga sätter igång. Samtidigt var det fullt ös då jag endast hade två arbetsdagar på jobbet den här veckan, och behövde klämma in så mycket som möjligt dessa två dagar. Dessa två dagar innehåll också turbulens bland mina kollegor och tyvärr också oerhört sorgliga saker kring en kollega.

Torsdag och fredag har jag spenderat på en kurs om demenssjukdomar anordnad av Silviahemmet. En jättebra kurs som gett mig mycket ny input kring denna typ av sjukdomar, och även gett möjlighet för reflektion kring viss etisk stress angående dessa sjukdomar som finns i mitt jobb. Men det är gött när man går hem efter en utbildning med nya verktyg och perspektiv.

Så i nu känns det skönt att det är fredag, med en helg full av lugn och ro framför mig.

Utbildning i presentationsteknik

Förra veckan var jag på en tvådagarskurs i presentationsteknik, på Mindset.

Den var mycket givande och gav mig verkligen en hel del att tänka på inför framträdanden i framtiden. Jag blev också väldigt (smärtsamt) medveten om hur mycket jag förlitar mig på att den PowerPointpresentation jag visar i min bakgrund ska ta fokus bort från mig själv.

Jag tycker inte att det är obehagligt att hålla presentationer, har gjort det så många gånger nu. Men, på den här kursen tvingades vi stå ensamma utan hjälpmedel och jag märkte att jag står mig slätt utan mina slides. En viktig lärdom var det verkligen.

En annan sak jag tar med mig är att 80 procent av framträdandet handlar om attityd, första intryck, hur man säger saker och ting och de icke verbala signalerna. Bara 20 procent handlar om det man faktiskt säger.

Jag kommer framöver att tänka betydligt mer "hur" jag ska presentera, istället för "vad" som jag i princip alltid tidigare haft som huvudfokus. Får man till inledningen är betydligt mer än hälften vunnet, det ska jag verkligen lägga på minnet.

Om du har ett jobb där du håller presentationer eller är ute och säljer, be om en kurs i presentationsteknik på Mindset på nästa utvecklingssamtal!

Och nej, jag har inte fått kursen gratis mot att jag bloggar om det... ;-)

Marknadsföring

Jag har mina sista lediga dagar nu och har egentligen hjärnan placerad hyggligt långt från arbete och utveckling (skönt!).

Jag njuter av släktträffar, andras matlagning, gäster och sandstrand så ofta jag kan.

Dock kör maken igång i dag med arbete hemifrån, följt av resa i morgon så omkring mig har det sparkas det igång lite här och var.

På va.se kickstartar man med en skola i marknadsföring. Är det något man inte kan tänka för mycket på, är det just det, enligt mig. Marknadsföra organisationen på rätt sätt, sig själv och de tjänster man erbjuder (helst få nya grupper av användare att upptäcka att vi faktiskt erbjuder dem något).

Min make påbörjar en utbildning i marknadsföring, kvällstid, i augusti och kommer att gå på djupet under två år.

För hundrafemtioelftte gången tipsar jag om boken "Ona fyr" som är så jädra peppande och entusiasmerande, för den som just landat på jobbstolen igen!

Ni andra: koppla bort allt jag skrev - fortsätt njuta av ledigheten!!

Sjung om studentens...

Dagens Nyheter skriver i dag om de roller tjejer och killar får i skolan. Ett viktigt ämne i tider då tjejerna har högre utbildning än killarna, men fortfarande halkar efter vad gäller lön och utvecklingsmöjligheter.

Enligt den forskning, som etnolog Göran Nygren bedriver, är killarna "glidare", som främst ägnar sig åt att nätverka, medan tjejerna pluggar stenhårt och blir "prestationsprinsessor" i skolan. En betydelsefull faktor i sammanhanget är de budskap som vuxenvärlden skickar till de olika könen, där killarna får dominera i klassrummet på bekostnad av tjejerna.

Det är sorgligt att det blir en sådan uppdelning redan i skolan. Rent spontant känns det som om både tjejer och killar skulle vinna på att både plugga och nätverka. Men i stället förstärker de vuxna synen på hur flickor och pojkar bör vara.

Vad vinner vi på det här? Ingenting eftersom både killar och tjejer förlorar viktiga komponenter som behövs när man ska ut i arbetslivet.

Läs mer här

Politik & jämställdhet

Wagner har i sin kolumn skrivit om politik och jämställdhet, apropå vårt svenska ordförandeskap i EU. Hon kommenterar en debattartikel signerad Sabuni, Borg och Malmström, en artikel hon har lite övrigt att tänka kring.

Liksom Wagner tycker jag att det är strålande att man lyfter frågan högre än inom våra egna gränser och följande formulering, kan inte många ha något att invända mot:

"Resultat från olika studier, bland annat rapporter som låg till grund för ministermötet, visar att i kvinnors ökade sysselsättningsgrad finns betydande potential för högre BNP. Poten- tialen är som störst i de länder där jämställdheten på arbetsmarknaden initialt är på en låg nivå. Högre tillväxtförutsättningar skulle stärka möjlig- heterna att möta framtidens utmaningar såsom klimathotet, den alltmer åldrande befolk- ningen och utanförskapet."

(så långt Sabuni, Borg, Malmström)

Wagner problematiserar sedan vidare med följande, apropå att sopa rent framför egen dörr:

"I EU är t ex 25 procent av alla chefer i näringslivet kvinnor. I Sverige är det 17 procent. Är inte det konstigt i världens mest jämställda land där vi har dagis och särbeskattning?"

(detta finner jag personligen högst anmärkningsvärt)

"Fler kvinnor arbetar i offentlig sektor i Sverige än i något annat land och lönen de får av det arbetet ligger i bottenligan i världen. En kanadensisk sjuksköterska har nästan tio gånger så stor köpkraft som en svensk medsjuksyster."

(det här är också ett faktum jag, som styvmor till två sjuksköterskestuderande ungdomar senast i helgen hade en diskussion om, med studenterna - varför ser det ut på det här viset?)

"Enligt OECD:s senaste rapport har Sverige lägst utväxling av utbildning i hela världen, och delar man upp det mellan könen har kvinnorna ingen utväxling alls. För kvinnor i offentlig sektor är det till och med negativ. Många kvinnor förlorar alltså på att utbilda sig i Sverige."

(alls inte en överraskning i mitt fall...!)

Nåväl, kära läsare, visst är detta tre smakprov på ämnen värda tankar och diskussion?

Själv är jag i afton gräsänka, så jag hinner inte lägga ut texten mer, trots att jag skulle vilja!
Jag tycker, som jag skriver ovan, att det är ett gott tecken, trots osopad egen trapp, att frågan lyfts så pass högt och tas på ett lite större "allvar".

Positiv särbehandling- på gott och ont

31 kvinnor stämmer nu Lunds universitet.

När de sökte till psykologprogrammet blev de förbigångna av män, män med samma toppbetyg som kvinnorna fick förtur för att utjämna könsbalansen på utbildningen. Kvinnorna anser sig nu diskriminerade och backas upp av juridiska opinionsbyrån Centrum för rättvisa. Det hävdas nu att Lunds universitet är de som i högst grad diskriminerar på detta vis, men rektorn Per Eriksson försvarar tillvägagångssättet:

– Tänk konsekvenserna annars, om alla förskollärare är kvinnor och alla ingenjörer är män.

Det är svårt det här med kön, kvotering och diskriminering. Det blir förstås en fråga om individen kontra gruppen. Jag tycker absolut vi ska sträva mot en jämnare könsfördelning inom yrkesliv och utbildning, samtidigt är det lätt att förstå frustrationen hos den enskilde som missar sin chans på grund av detta. Men så länge man noggrant kontrollerar att meriterna är desamma, och först sedan låter det underrepresenterade könet få företräde tycker jag att det är övervägande bra. Vad tycker ni?

Läs mer i Sydsvenskan här, här och här samt i DN här, här och här.

Byta karriär...?

Jag har en lång utbildning bakom mig och har hunnit med några år i arbetslivet. Karriär kanske det kallas, men vad gör man om den känns helt fel? Jag kan inte längre hitta någon motivation i det jag gör, jag tycker inte att det är roligt längre. Jag har funderat på alternativen, vad som kan göra att jag hittar tillbaks. Nya arbetsuppgifter? Byta arbetsgivare? Jag har provat att låta tiden gå, i förhoppning om att den där glädjen jag kände inför ämnena jag läst som nyutexaminerad ska infinna sig igen, men nej, jag tror tyvärr inte att den kommer komma tillbaks. Jag tycker inte att det är roligt längre och jag tror att jag har valt helt fel...

Vad gör jag nu? Sätta sig i skolbänken känns långt bort och dessutom har jag ingen aning om hur det skulle finansieras. Kvällskurser kanske, men som småbarnförälder är det svårt att se hur man ska få ihop det? Jag har klättrat en del på lönestegen och de saker jag spontant kan komma på att jag tycker är roliga inbringar inga pengar.

Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen, men jag vet att livet är för kort för att inte trivas med det man gör. Är det någon som har bytt bana helt? Lagt om hela sin karriär? Någon som har några tips på hur man kommer vidare när man inte har någon aning om vart man ska men känner att man måste?

Följa och leda

Vi gjorde en intressant övning en gång.

I en grupp på 35 personer fick vi uppgiften att välja två att följa efter. Övningsledaren bad sedan t ex alla som bar jeans att gå och ställa sig någon annanstans. Övriga skulle ställa sig på lika stort avstånd från var och en av dem de följde.

Effekten var en enda röra; folk förflyttade sig fram och tillbaka, en person justerade avståndet till sina två ledare; och plötsligt följde en våg av rörelser där resten av gruppen justerade sina avstånd.

Så vad lärde jag mig från denna övning?

Jo, att jag bara hade koll på dem jag följde, inte dem som följde mig. Men det fanns flera som följde mig, och fler som följde dem, för rörelserna fortplantade sig när jag flyttade på mig.

Jag försöker hålla det i åtanke i vardagen numer. Allt det jag gör och säger inverkar på andra på ett eller annat sätt - och andra människors handlingar påverkar mig. På så sätt är vi alla ledare.

Och det är ett stort ansvar.

Åh vad roligt det var

Förra veckan var jag och mina kollegor på den stora konferensen för min proffesion. Det var mycket intressant och givande på alla sätt. Det är skönt att få lite påfyllnad av kunskap av duktiga och kunniga föreläsare.

Det roligaste var nog ändå den presentationen jag och en kollega höll om ett arbetssätt där vi ligger i framkant i Sverige. Det var kul att kunde dela med sig av sin kunskap och engagemang och roligt att visa att en lite kommun faktisk kan ligga i framkant, just för att man är en liten kommun.


Sedan kan jag inte sticka under en stol att det var rätt skönt som trött småbarnsmamma att få några nätter på hotell i ett snygg hotellrum.

Och få shoppa lite i Stockholms alla affärer. Dessutom passade jag på att träffa flera av mina bloggkompisar. Det var efter det skönt att komma hem och träffa man och barn igen.

Virtuell konferens om digital marknadsföring

På tal om konferenser deltar jag precis just nu i "Digital Marketing World Spring 2009 Virtual Conference". Det är jag och 12 000 andra deltagare runt om i hela världen som lyssnar på föredrag som exempelvis "Measuring What Matters Most in Social Media" och "The New Rules of Viral Marketing".

Konferensen håller på till sent i kväll, kika gärna in du också!

Det är tur man har fler ben att stå på

Förutom min utbildning i beteendevetenskap har jag också gått biblioteks- och informationsvetenskap. När man läser denna artikel känns det bra att ha det reservbenet att stå på i framtiden. Samtidigt som precis samma sak blev sagt när jag pluggade biblioteks och informationsvetenskap för 10 år sedan utan att det blev enklare att få jobb som bibliotekarie.

Ett bra team

I mitt jobb jobbar vi ofta i team. För att det ska bli så bra som möjligt för våra äldre krävs det att flera yrken jobbar ihop. Alla bitar behövs för att våra äldre ska få ett värdigt liv när det inte längre kan sköta sig själva. Saknas en av pusselbitarna blir jobben bra mycket svårare, ibland så gott som omöjligt. Jag tycker att vi som jobbar i min kommun bildar ett bra team, speciellt vid vårdplaneringar (när någon äldre ska hem från sjukhuset). Tydligen tycker också andra det då vi strax innan jul blev inbjuden att prata om vårt arbetssätt inför kollegorna på den årliga konferensen i Stockholm under april månad. Så nu ska jag och vår sjuksköterska hålla en presentation för en massa kollegor. Det känns fantastisk kul att vi som liten kommun också kan vara oerhört duktiga och proffsiga i vårt arbete, och kunde vara med att vidareutveckla arbetet i andra kommuner.

Så varför är vi ett sådant bra team ? För det första tror jag att det att vi är en liten kommun gör det lättare för oss att bygga ett bra team. Beslutsvägarna är korta och vi lär känna varandra bättre då vi har färre att förhålla oss till. Sedan har vi djup respekt för varandras yrken och uppskattar de andras kompetens i processen, det finns ingen prestige från någon grupp, vi vet att vi måste jobba tillsammans. Sedan ska man heller inte underskatta en liten kommuns strävan efter att visa att vi kan göra jobben minst lika bra som de större kommunerna, och med den strävan kommer en hel del kreativitet och smarta lösningar. Sist är vi tydliga i våra roller både mot varandra och gentemot ”kund”.

Så mina ledord för ett bra team är respekt, prestigeslöshet, tydliga roller och kreativitet.

Vad tycker ni är viktiga för ett bra team ?

Sprechen Sie Deutsch?

I dagens DN står det att färre elever väljer tyska som B-språk. Spanska är numera favoriten.

Själv valde jag franska som B-språk. Vi var en liten franskgrupp på ca tio personer, medan jag tror det fanns tre eller fyra parallellgrupper som läste tyska. Spanska kunde man inte välja då. Mellan ettan och tvåan på gymnasiet åkte jag som utbytesstudent till Schweiz, där jag alltså bodde ett år i en franskspråkig familj och gick i franskspråkig skola. Jag kom tillbaks och pratade flytande franska och med många nyttiga erfarenheter i bagaget. Har ni råd och möjlighet att skicka era barn på ett utbytesår så gör det, mycket bättre än språkresor!

Bild lånad från www.yfu.se

Franskan var aldrig så bra som när jag var runt 18 år men mycket finns trots allt kvar. Efter gymnasiet åkte jag på vinst och förlust till London och jobbade i restaurangbranschen. Även om jag kunde bra engelska innan så var det ett fantastiskt lyft att bo och jobba där. Om inte annat så lärde jag mig uttala svåra ord som iron och thoroughly... För att inte tala om alla underbara människor jag lärde känna men det är en annan historia.

Ända sen jag bodde i Schweiz lockades jag av tanken att lära mig tyska. I Schweiz fick jag lite gratis vokabulär med tanke på att de flesta livsmedel t.ex. är försedda med namnet både på tyska, franska och italienska. Eftersom jag gick NV-programmet på gymnasiet så fanns det inte riktigt plats för ett c-språk, och sen rullade åren på.

Som av en slump jobbar jag nu på ett tyskt företag, och kommer därför i kontakt med många tyska kollegor. Jag bestämde mig för att göra slag i saken och lära mig tyska. En höst- och en vårtermin kämpade jag mig igenom Stockholms universitets nybörjarkurs i tyska del I och II (på kvällstid). Denna kurs motsvarar att läsa tyska som C-språk på gymnasiet. Det är intensivt, men i min klass var både elever och lärare otroligt motiverade vilket gjorde det roligt!

Något år senare uppmuntrade min chef mig att gå en kurs i affärstyska genom svensk-tyska handelskammaren. Stiftelsen svensk-tyska språkfonden delar ut kursstipendier för tvåveckors intensivkurser i tyska och tysk affärskultur. Hösten 2007 var jag två veckor i München och det var en fantastisk kurs! Väldigt engagerade och duktiga lärare, små grupper, bra upplägg...
Om du använder tyska i jobbet, och har möjlighet att vara borta två veckor, så är detta en av de bättre utbildningarna jag har gått!

Bild lånad från www.sas.se

Även om kinesiska kanske kommer att bli ett viktigt språk i framtiden så tror jag att man alltid kommer att ha nytta av att kunna de språk som pratas i länderna som ligger nära. Och tyska är ju ett så häftigt språk! Jag är så glad och stolt att jag tog tag i min dröm och lärde mig det!

Vad gör de på KTH ?

Linda Skugge har skrivit en krönika om KTH och ungdomar. Jag tycker hon lyfter en viktig fråga, om hur vi ska få unga tjejer att förstå vikten med en gedigen utbildning för att bli ekonomisk oberoende.
Artikeln finns här.

Tuva har läst på KTH och skriver här om hur hon upptäckte utbildningen och hur bra hon trivdes.

Är du en superingenjör?

Har du ingenjörsdrömmar?
Eller är du redan ingenjör men vill så att säga flexa dina ingenjörsmuskler?

Om något av ovanstående stämmer in på dig, har jag hittat något du kanske borde testa...

Det är ett dataspel jag läste om på Ny teknik; Engineers:

I spelet, som är gratis, väljer man först ut en lämplig avatar åt sig. Sedan ska man svara på ingenjörsrelaterade frågor inom sju olika specialistområden: byggnadsingenjör, maskiningenjör, kemiingenjör, elektroingenjör, elektroingenjör, it-ingenjör och ingenjör inom integrerad design.

Spelet ingår i danska ingejörsförbundets kampanj för att locka unga att läsa till ingenjörer. T.o.m en socionom som jag blev ganska lockad att testa...

Temavecka: Hur jag kom dit där jag är idag – Linda H

Min väg hit till där jag är idag är en rätt okomplicerad historia. Jag gick raka vägen från gymnasiet till högskolan och direkt vidare ut i arbetslivet efter examen.

Att det blev ingenjör jag skulle bli var inte självklart för mig. När jag var yngre var jag inställd på att bli bibliotekarie (hade ingen riktigt aning om vad man egentligen gjorde då men jag gillade biblioteken) eller så ville jag få jobba i en hotellreception och ta emot alla gäster som kom. Båda alternativen är långt ifrån ingenjörsyrket.

När det var dags att söka in till gymnasiet tänkte jag att det nog var humanistisk linje som gällde för mig. Men så sista veckorna innan det var dags att lämna in ansökan så slogs jag av tanken, ”det här ju inget som intresserar mig egentligen!”. Jag började bläddra i katalogen med de olika gymnasielinjerna igen, och började överväga att söka samhällsvetenskaplig linje istället, för det hade jag förstått var en rätt allmän och bred linje.

Men så kläckte min pappa idén att jag kanske skulle söka teknisk linje.
”Men det kunde jag väl inte göra, det var ju bara en linje för killar!!”
Eller, var det verkligen det? Jag gillade ju matte, fysik och kemi, det var helt klart mina bästa ämnen. Kanske hade han rätt ändå, min pappa. Så i sista stund ändrade jag mig, och det var nog där som jag tog det där beslutet beslut som visade sig bli avgörande för mitt liv.

När jag väl börjat gymnasiet så kände jag nästan direkt att jag hade hittat ”min grej”, det var ju det här jag skulle satsa på. Och eftersom fysik var kul bestämde jag mig för att jag skulle bli civilingenjör i teknisk fysik. Jag sökte alla civilingenjörsutbildningar i teknisk fysik som fanns i Sverige. Eftersom jag var uppväxt i Skåne blev Lund mitt första val, Chalmers i Göteborg mitt andra val och så fortsatte jag fylla på med högskolor allt längre norrut med Luleå som sista val. Mina betyg visade sig räcka till Umeå så dit flyttade jag efter gymnasiet, hösten 1995.

Här träffade jag min blivande man, även han civilingenjör i teknisk fysik, och efter avslutade studier, 2000, bestämde vi oss för att flytta söderut igen, till min mans uppväxtort. Arbetsmarknaden var ganska ljus just då och jag hittade ett jobb som jag sökte och fick (!) och här sitter kvar än jag idag.

Som barn var jag väldigt blyg och osäker. Under högstadietiden hamnade jag utanför gemenskapen och det var en ensam och rätt jobbig tid. Att jag vågade gå en annorlunda väg och välja teknisk linje var ett stort steg för mig, men nog också ett av mina viktigare. Här blev jag plötsligt sedd (och visst hänger det ihop med att vi tjejer var i minoritet) och jag kände att jag var bra på det vi läste (i alla fall i det som var våra kärnämnen). Så mitt självförtroende fick sig en knuff i rätt riktning.

Att flytta till Umeå, 130 mil från mitt föräldrahem, var nästa stora steg för mig. Så ensam som jag kände mig när kom dit har jag nog aldrig känt mig varken förr eller senare. Men jag lärde mig att det allra mesta faktiskt ordnar sig och blir rätt bra till slut, och även om det känns jobbigt på vägen dit så fixar jag det! Och så fick jag lära mig att ta hand om mig själv, och det var också nyttigt.

Om vägen fram till civilingenjörsexamen och jobb gick ganska rakt (när jag väl kommit på att det var det jag skulle göra) visade det sig bli en rätt krokig väg innan jag hittade rätt arbetsområde och arbetsuppgifter, men det får bli en annan historia.

Lagens långa kvinnliga arm

Sydsvenskan uppmärksammar här att av 158 ny studenter på Polishögskolan i vår är 81 kvinnor och 77 män.

För första gången i historien är det fler kvinnor än män som börjar läsa till polis!

Kul att jämställdhet börjar nå en sådan viktig maktfunktion i samhället. På skolan i stort är dock männen fortfarande i majoritet...

Livet som managementkonsult

De två managementkonsulterna Matilda Hammermo Olsson, 28 år, och Susanne Blanke, 29 år, vet hur det är att vara ung kvinna i karriären. På E24 tycker de till om

• Mötet med arbetslivet efter utbildningen: "Det var som att kastas ut på djupt vatten"

• Prioriteringar: "Man behöver inte vara bra på allt"

• Kvinnliga nätverk: "Det är klart jag tänker på att jag är ensam kvinna när det ofta bara är män på mötena, att bygga nätverk är något vi kvinnor ofta missar men som jag upplever som väldigt värdefullt"

• Kvotering: "Med kvotering till styrelser menar jag att i valet mellan två lika kompetenta personer bör en kvinna få gå före"

Läs mer om deras reflektioner här!

                 

UGL - en ledarskapsutbildning utöver det vanliga

Jag fick en julhälsning på mailen från företaget Escapad AB. För två år sen gick jag en UGL-kurs i deras regi. Innan jag kom iväg på den kursen hade jag brustit i tårar på två utvecklingssamtal när min chef ville att jag skulle gå kursen om utveckling av grupp och ledare. Jag var livrädd!! Eftersom det mesta av kursmaterialet hålls hemligt för att inte förstöra upplevelsen för nya deltagare kan det lätt byggas upp en myt att kursen är värre än den är. De som har gått den skrockar lite och säger att ”höhö, ja det får du se när du går UGL-kursen, höhö”. Själv hade jag byggt upp en bild av att kursen skulle vara som en dokusåpa ungefär, där deltagarna skulle ge varandra svarta och vita kameler i värsta ”Villa Medusa-stil”.

Till slut bestämde jag mig i alla fall för att ta chansen, om nu företaget ville satsa de här pengarna på min fortbildning och personliga utveckling, så varför slänga det i sjön?

Och utbildningen då? Jo, den var fantastisk! En riktigt bra vecka, både för ledarskap och för alla som någon gång jobbar i grupp. En hel del aha-upplevelser, och mycket självkännedom. Grunden är att man genom upplevelsebaserad inlärning får lära sig om FIRO-teorin (fundamental interpersonal relations orientation), dvs hur grupper utvecklas över tid.

Får du chansen kan jag verkligen rekommendera att gå en UGL-kurs.

Bilden lånad från Escapad ABs hemsida

CSN och utlandssmitarna. Eller hur var det nu........

E24 tog igår upp att CSN är för slappa med att driva in skulder från folk bosatta i utlandet. Se artikeln här. Tydligen fuskar minst 1 av 4 med återbetalningarna och får de inte svar pa breven blir det ingen uppföljning.

Men, det utgår ju ifrån att CSN skickar sina inbetalningskort till rätt adress……..

Som svensk bosatt i utlandet skulle jag vilja vända på argumentet och berätta att det kan vara väldigt knöligt att meddela svenska myndigheter, banker och folkbokföringen om ny adress.

Sist fick jag tydligen nog i flyttröran och hittade följande email som jag skickat till Skatteverket:

"Hej,

Det ar nu over en vecka sedan jag flyttade och tva veckor sedan jag kontaktade er. Jag har fortfarande inte fatt svar pa hur jag meddelar er om adressandring i utlandet.

Egentligen spelar det inte mig nagon roll om ni inte har den nya adresses da de enda som behover fa tag pa mig ar CSN for aterbetalning av lan, vilket jag gladeligen avsager mig.

Vanligen meddela om ni vill ha min nya adress och hur jag da gar till vaga.

MVH

Eva"