Mina första steg på egna ben...

Jag har alltid drömt om att en dag driva en egen psykoterapimottagning och föreställde mig att detta skulle ske när jag blev gammal och klok någon gång i övre medelåldern.

Men så kom frågan från en kvinna som driver ett eget mindre företag inom området, om inte jag ville ta uppdrag från henne som konsult. Och efter att ha vänt och vridit på detta från alla tänkbara vinklar så kunde jag bara konstatera att: jo självklart ville jag det!

Så jag startade eget företag och tar nu privata psykoterapiuppdrag vid sidan av min anställning inom psykiatrin. Känns spännande och uppfriskande att jobba visserligen med snarlika samtal men med helt andra förutsättningar. Så nu har jag två små barn och två jobb, ifall ni undrar varför ni inte sett mig här på ett tag...

Pirrigt värre

I dag är det dags för min första dag som enhetschef. Jag ska för första gången möta min personal på plats i vardagen. Jag både har fjärilar i magen och längtar som en liten unge.
Blocket är fullt av frågor till nuvarande chefen, om schemat, om budget, om hygienombud och mycket annat. Så jag hoppas att jag är lite klokare när jag kommer hem i kväll.

Mest längtar jag att träffa personal och se med egna ögon det fantastiska jobb de gör varje dag.

Vilken introduktion har ni fått när ni bytt jobb ?

Nu efter drygt en vecka börjar jag förstå att jag ska ta ett nytt steg i min karriär snart. 1 november börjar jag jobba 20 % som enhetschef samtidigt som jag jobbar 80 % i mitt nuvarande jobb. Jag går alltså upp till heltid under två månader för att kunde få till en introduktion med nuvarande chef före hon slutar.

En bra introduktion är viktig för hur smidigt man kommer in i sitt nya jobb. När jag började jobba för 10 år sedan fick jag ingen introduktion i det jobbet. Jag slängdes in med huvudet före i jobbet, hade kollegor jag kunde fråga, men fick ingen chans att vara ny. Det gick ju det också, på ett vis, men är inget jag kan rekommendera. I mitt nuvarande jobb fick jag en bra introduktion och kom därför snabbt in jobbet. Så snabbt att jag inte räknades som ny särskilt länge.

Hur länge ska man räkna med att det tar att komma in i ett nytt jobb ? 100 dagar ? Ett år ? Inte vet jag, bara att man ska få vara ny på ett jobb och få ställa "dumma" frågor. För många gånger kan "dumma" frågor ge nya idéer för utveckling.

Visst känns det pirrigt nu, man undrar vad man ger sig in i. Och undrar vad ni har för tips inför att man ska starta ett nytt chefsjobb ?

Skönt att det är fredag

En kvinna som jag lärde känna genom mitt jobb på Försäkringskassan och som varit sjukskriven en längre period lärde mig värdet av att ta helg, veckan efter att hon börjat i en praktik jag initierat.

Vi möttes helt tillfälligt på gatan i samhället och jag frågade hur det gick på praktiken. Hon tittade på mig och sa "Karin, vet du vad, i fredags kunde jag för första gång på två år gå hem och ta helg" Då insåg jag värdet av att kunna jobba.

Den här veckan har varit innehållsrik på många sätt. Den började med tankar kring erbjudandet om ett nytt jobb, med löneförhandling och alla tankar en sådan fråga sätter igång. Samtidigt var det fullt ös då jag endast hade två arbetsdagar på jobbet den här veckan, och behövde klämma in så mycket som möjligt dessa två dagar. Dessa två dagar innehåll också turbulens bland mina kollegor och tyvärr också oerhört sorgliga saker kring en kollega.

Torsdag och fredag har jag spenderat på en kurs om demenssjukdomar anordnad av Silviahemmet. En jättebra kurs som gett mig mycket ny input kring denna typ av sjukdomar, och även gett möjlighet för reflektion kring viss etisk stress angående dessa sjukdomar som finns i mitt jobb. Men det är gött när man går hem efter en utbildning med nya verktyg och perspektiv.

Så i nu känns det skönt att det är fredag, med en helg full av lugn och ro framför mig.

Gästinlagg Jenny: Del 8 - Väntans tider

Nej, det blev inget med jobb nummer två heller.

Den här gången är det jag som backar. För mycket läsa in regelverk, för lite grupp-organisation-individ-fokus – och det är ju dit jag vill!

Funderade ett tag på att det kanske kunde vara värt detta, att backa till ett gammalt sätt att arbeta för att nå in i en ny bransch. Men nej, det kändes som när man är ute och handlarkläder utan självkänslan med sig. ”Det kanske inte finns något som passar mig bättre än såhär.”

Aldrig en bra utgångspunkt för beslut. Istället tar jag med mig vetskapen om att de ville ha mig och går vidare.

Nu är enda kvarvarande alternativ tjänsten jag sökt på min nuvarande arbetsplats. Två av fyra tjänster är tillsatta, den jag har sökt och en till återstår. Tillsammans med några funktioner till blir dessa ledningen för organisationen. Beslutet dröjer, ryktena börjar röra sig.

Ett gör gällande att det måste in en kvinna bland alla män (och jag är enda kvinnliga sökande). Ett annat att tillsättningsgruppen är oenig. Ett tredje att beslutet dröjer för att vissa, som står kvalifikationsmässigt först i kön, måste erbjudas andra roller för att fältet ska öppna sig för… mig, antyder vissa kolleger med menande, uppmuntrande blickar. Och jag undrar vad jag tycker.

Nu handlar det inte om någon fri shopping längre utan om att välja mellan två alternativ: stanna kvar på den tjänst jag har, som blivit så märkligt trång nu när jag börjat överväga andra alternativ, eller ta det som bjuds i form av den andra interna tjänsten – om den nu alls bjuds mig. Gör den det så är det ett beslut som kan vara kontroversiellt för vissa, men det bekymrar mig inte särskilt mycket just nu.

Jag vet precis vilka villkor jag ställer för att tacka ja, så i så fall får vi se om arbetsgivaren ställer andra och om vi i så fall kan jämka ihop oss. Det som inte finns för det här jobbet är den stora, glödande passionen. Den inre kompassen säger förvånande nog att den här riktningen ändå kan vara den rätta. Förs jag dit är det dit jag ska, jobbet väljer mig istället för tvärtom.

Får jag däremot inte det här jobbet så börjar stigsökandet på nytt, mer förutsättningslöst.

Tips om Årets Affärskreatör 2011

Det kom ett mail och vi är inte sena att tipsa våra läsare om spännande utmaningar.

"Årets Affärskreatör 2011 är en utmaning för unga entreprenörer med innovativa idéer och en bevisad känsla för entreprenörskap. Genom att anta utmaningen och skicka in en ansökan där idéer och sjösatta projekt beskrivs, har man chansen att bli tilldelad utmärkelsen Årets Affärskreatör 2011.

Utmärkelsen innebär förutom äran, att Årets Affärskreatör kvalificerar för en studieplats vid någon av Handelshögskolans kandidatprogram. Normalt sett har de ansökande till Kandidatprogrammen ett snittbetyg på 19,8 i slutbetyg. Nu vägs även tidigare erfarenheter in och betygskravet är därför sänkt till 18,0.

Efter att Handelshögskolan i Stockholm gjort ett urval av kandidater utifrån deras formella meriter, bedöms bidragen av en jury bestående av framstående profiler från näringslivet som tidigare studerat vid Handelshögskolan i Stockholm. Bland annat kommer Michael Storåker - Vd för Bukowskis, Günther Mårder - Vd för Aktiespararna och Christer Gardell - Managing Partner på Cevian Capital att sitta med i juryn.

På http://utmaning.hhs.se/ hittar du mer information om tävlingen och ansökan."

Att våga ta steget

Ni som läst vår blogg ett tag vet att jag har varit involverad i flera internrekryteringsprocesser för att jag gärna vill jobba med ledarskapsfrågor och ta ytterligare steg i mitt arbetsliv.

Och nu sitter jag här och har blivit erbjuden en tjänst som enhetschef inom vård och omsorg.

Hur det känns ? Pirrigt och nervöst, samtidigt roligt och spännande. Och lite overkligt om jag ska vara ärlig.

Det kommer att få inverkan på mitt liv då jag kommer gå upp i tid och behöva pendla lite längre än jag gör i dagsläget. Men samtidigt innebär detta helt nya möjligheter.


Flera andra har tidigare på bloggen pratat om löneförhandling och den här gången har jag faktiskt gjort hemläxan ordentlig och vågat tala om vad jag tycker jag är värd i denna typ av tjänst. Sen får vi se hur resultatet i slutänden blir. Jag tror nog att båda jag och arbetsgivaren ska komma överens.

Flera gånger genom den här processen har jag fått pepp, tips och goda råd från mina Networkingskvinnor. Ett stöd jag inte hade klarat mig förutom. Så tack tjejer !

Utbildning i presentationsteknik

Förra veckan var jag på en tvådagarskurs i presentationsteknik, på Mindset.

Den var mycket givande och gav mig verkligen en hel del att tänka på inför framträdanden i framtiden. Jag blev också väldigt (smärtsamt) medveten om hur mycket jag förlitar mig på att den PowerPointpresentation jag visar i min bakgrund ska ta fokus bort från mig själv.

Jag tycker inte att det är obehagligt att hålla presentationer, har gjort det så många gånger nu. Men, på den här kursen tvingades vi stå ensamma utan hjälpmedel och jag märkte att jag står mig slätt utan mina slides. En viktig lärdom var det verkligen.

En annan sak jag tar med mig är att 80 procent av framträdandet handlar om attityd, första intryck, hur man säger saker och ting och de icke verbala signalerna. Bara 20 procent handlar om det man faktiskt säger.

Jag kommer framöver att tänka betydligt mer "hur" jag ska presentera, istället för "vad" som jag i princip alltid tidigare haft som huvudfokus. Får man till inledningen är betydligt mer än hälften vunnet, det ska jag verkligen lägga på minnet.

Om du har ett jobb där du håller presentationer eller är ute och säljer, be om en kurs i presentationsteknik på Mindset på nästa utvecklingssamtal!

Och nej, jag har inte fått kursen gratis mot att jag bloggar om det... ;-)

Gästinlägg Jenny: Del 7 - Upp igen!

Om jag hade diktat ihop den här historien kunde jag inte ha lagt saker i en mer dramaturgiskt lämplig ordning. Drömjobbet gick ju upp i rök häromveckan. Sedan dess har jag intervjuats för den interna tjänsten, som känns lite som ett resonemangsparti. Samtidigt triggas jag av att vara underdog i startfältet, en ettrig sådan som nafsar mina äldre och mer erfarna konkurrenter(/kolleger) i hasorna. Hade jättekul på intervjun och snart kommer beskedet.

Åker iväg på helgaktivitet som hjälper mig att samla tankarna, fokusera och känna mig otroligt… i min fulla kraft. ”Come what may” står det skrivet under ögonlocken vid ett tillfälle, och jag tänker att jag kanske skulle kunna ta mig an det interna jobbet – om jag nu får det – utan känsla av cellskräck eller otålighet.

Jag kunde lära mig en del av det: tålamod, distans mellan mig och mitt uppdrag, och så en hel massa yrkeskunnande förstås. I mig känner jag tydligt att den lätta vägen är att inte få det, och därmed få stöd för att söka mig vidare, bort från den här organisationen. Men är det den lätta vägen jag ska gå?

Då ringer externa jobb nummer två som jag totalt räknat ut eftersom inget hörts på så länge. Jag beskriver läget med den interna tjänsten som jag inte kan hålla på halster särskilt länge om jag blir erbjuden den. Intervju bokas om ett par dagar. Det här händer när jag är på övernattningsmöte med jobbet.

På kvällen, efter några öl, berättar min förre chef, som jag konkurrerar med om den interna tjänsten, att han på sin intervju fått frågan om ett riktigt bra beslut han fattat – och svarat att ett av hans absolut bästa beslut var att anställa mig. Jag tänker: du vet inte vad du pratar om. Detta är helt galet, som att åka torktumlare!

Jag är nyttigt vidbränd av förra intervjun, där jag drabbades av kanske överdriven öppenhjärtighet och tog upp min önskan om att jobba deltid redan vid första dejten. Hade jag kunnat snärja dem mer och sedan spela in det kortet? Näe, det tror jag väl egentligen inte.

Hur gör jag den här gången då? I en organisation som utifrån mina fördomar är ännu mer kostym och karriär? Blåser på, tror jag, inte med mistluren men ärligt. Jag vill ju ändå inte hamna i en organisation där jag sedan inte passar in. Och tänk om de skulle vilja ha mig precis som jag är, och jag dem!

Tillbaka till vardagen

Jag har nu jobbat i drygt en vecka efter semestern och det känns bra att komma tillbaka till vardagen. Barnen har varit på semester hos mina föräldrar och vi har hunnit med lite tid på tu man hand.

Men nu saknar jag verkligen barnen, de kommer hem i dag som tur är. Och jag kom på mig själv att faktisk längta lite till vardagens rutiner, med jobb, dagis, fritids och måltider på fasta tider. Visst är det skönt med semester, men jag gillar min vardag full med vardagslycka, och det kanske är tur det då det trots allt är mest vardag här i livet.

Hösten som kommer innebär nya utmaningar med utbildning inom demensvård och deltagande i forskningsprojekt om vårdplanering. Om inte fredagens jobbintervju genererar en ännu större utmaning på jobbet, att bli enhetschef för en stor hemtjänstgrupp. Det kommer garanterat bli en spännande höst, inte minst för sonen som börjar skolan.

Nu njuter jag av sensommarens omstart. Let the vardag begin !

Arbetslös = hemmafru ?

Hittade det här blogginlägget hos Spenatmamman, en blogg jag följer. Hon skriver så bra om vår tids förväntningar på kvinnor.

Jag känner igen det från då jag själv sökte jobb och hade två små barn. Jag försökte klämma ihop att skriva ansökningar de timmar tösen sov och storebror var på dagis. Inte helt lätt då söka jobb inte bara handlar om att skriva ansökningar, utan även att nätvärka och vara ute och visa upp sig.

Att barn till arbetslösa behöver mer tid på dagis än 15 timmar håller jag med om, sen kanske jag är osäker på om barn till föräldralediga behöver mer än 15 timmar, men det är en helt annan diskussion.

Arbetsgivare väljer bort småbarnsföräldrar

SCB har gjort en undersökning som visar att arbetsgivare är skeptiska till att anställa småbarnsföräldrar enligt Aftonbladet i dag. Mycket märkligt kan man tycka och dinosaurievarning helt klart.

Ett år senare

För ett år sedan fick jag beskedet att jag var varslad.
Nu ett år senare sitter jag på ett nytt jobb och känner mig trots allt rätt så nöjd med hur det utvecklade sig.
Jag fick nytt jobb ungefär samtidigt som jag fick uppsägningsbeskedet från mitt gamla jobb, och nu är det ungefär fyra månader sedan jag började.
Efter två månader lämnade jag en statusuppdatering här på bloggen, och då kändes det lite tungt. Maria lämnade då kommentaren:

”Det tar *minst* tre månader innan man kommit in i strukturer, börjat förstå hur det sociala fungerar och kan börja leverera någorlunda.
Det tar ett halvår att komma upp i fart så att man själv börjar känna att "jag kan det här".
Och det tar ca ett år innan man kan börja bidra med det där "lilla extra" som gör den verkliga skillnaden.
Mitt råd till dig är därför: ta det lugnt, låt saker ta sin tid och stressa inte upp dig. Det *tar* tid!”

Och visst hade hon rätt! Jag börjar mer och mer finna mig till rätta i rutiner och bland arbetskamrater. Jag stupar inte i säng alldeles utmattad längre. Lite nytta känner jag också att jag gör. Jag kan jobba en del självständigt och är inte fullt lika hjälplös längre. Och jag inser att jag faktiskt har med mig mycket mer i bagaget än jag trodde.
På dessa fyra månader har jag lärt mig otroligt mycket, och det är väldigt inspirerande.
Jag lär mig nya saker som jag aldrig skulle fått chans till att lära mig på mitt gamla jobb. Jag utvecklas massvis inom områden som jag ha nytta av även om jag går vidare till andra arbetsplatser i framtiden.
Men jag höjer inte bara min tekniska kompetens. Jag inser också vad jag uppskattar med mitt arbete, vilka bitar det är som intresserar mig mest och vad jag vill satsa vidare på. Och det är också nyttigt att lära sig.
Så även om jag fick lämna ett otroligt roligt jobb, så är jag faktiskt glad att jag blev tvungen till det.
Jag inser att det var både nödvändigt och nyttigt för mig att komma ut på en annan arbetsplats, och att utmana min ”comfort-zone”. Även om det har tagit mig några månader att komma till rätta och hitta min nya roll.
Och om ytterliggare ett år så hoppas jag att känner att jag till och med bidrar med det där "lilla extra".

Hur talar vi män och kvinnor om oss själva?

Jag läste med stor förtjusning intervjun med Günter Mårder i senaste numret av ”Passion for business” (Günter bloggar här).
Det är väldigt roligt att se en så ung och driven VD som lyckas ta sig fram, för även när det gäller ålder tror jag det finns glastak!

Günter talade om en könsskillnad jag också tror finns: nämligen att män är otroligt mycket duktigare/modigare/förslagna på att tala om sig själva (generellt sett), än vad kvinnor är. Günter sa att han anser att man kan ta vad en man påstår sig vara och dela med med hälften och vad en kvinna säger sig vara kan man dubblera för att komma nära hur verkligheten ser ut.
Naturligtvis gäller inte det alla män eller alla kvinnor men jag tycker mig känna igen mönstret från mitt eget yrkesliv.

Jag själv har gått från att vara modest och anspråkslös till att med tydliga ordalag kunna peka ut vilka mina styrkor är och vilken potential jag har. Jag tror man ”vänjer” sig vid den semantiken och jag finner mig med jämna mellanrum framhålla min styrkor även vid andra tillfällen än vid anställningsintervjuer!
Senast förra veckan framhöll jag min förmåga att bekräfta, som en av mina största tillgångar som ledare, i ett samtal med en ledare i en annan bransch. Jag tänkte inte på det när jag sa det men när jag läste Günters ord insåg jag att det kanske är ovanligare att kvinnor talar om sig själva på det viset?

Ligg inte lågt med era meriter och kvaliteter, vill jag utropa! Det finns ingen anledning att lägga tand för tunga när det kommer till det och varför i hela friden skulle det vara negativt att ha koll på vad man är bra på?

På rätt kurs

Den här veckan har jag varit på kurs. En jätterolig kurs och förutom ny kunskap tar jag med mig en massa inspiration hem. Att komma bort från jobbet en vecka innebär också miljöombyte och brist på prestationskrav. Jag har kollat mailen hemifrån några gånger men förutom det bara njutit av en veckas frånvaro. Dessutom fick jag lära känna en massa nya trevliga människor

Om någon är nyfiken på vilken kurs det var så kommer en ledtråd här :-)


@fields = /^.*?, (.*?), ,/mg;

Trevlig helg!!

När är det dags att söka sig vidare ?

Det är en individuell fråga när man känner behov av att söka nya utmaningar. Frågan dök upp i ett samtal jag hade med min chef apropå att jag har sökt ny tjänst internt. Min chef tyckte att jag med mina knappt två år i nuvarande roll borde stanna kvar och lära "yrket" ordentlig innan jag gick vidare och tog mig an en ny roll.

Mitt svar till henne var, att det inte var att jag kände att jag inte kunde utveckla mig vidare i min nuvarande roll som gjorde att jag sökte ny tjänst, men känslan av att jag vet att chansen kanske inte kommer så snart igen. Samt att det var åt det hållet jag vill med min utveckling, att få en arbetsledande befattning. Samt att jag faktisk känner en viss stagnation i min nuvarande tjänst då chefen varit snål med båda kompetensutveckling och med att ge mig utmaningar.

Det kanske är en generationsfråga detta, att min generation inte ser guldklockan som sitt stora mål, men har ständig utveckling som mål.

Nu får vi se om jag får den nya tjänsten, om inte så har jag i alle fall gett chefen signaler om vad jag behöver för att vidareutveckla mig i den rollen jag har nu. Hoppas bara nu att jag fick min chef att förstå mitt perspektiv.

Att ha ett bra bollplank

Anna skrev i detta inlägg om hur viktigt det är att ha andra chefer att inspireras av. Linda skriver här om delat ledarskap.

Själv har jag under den tiden jag jobbat i mitt nuvarande jobb fått möjlighet att lära känna fler kollegor som blivit bra bollplank, speciellt två har bidragit mycket till hur jag numera förhåller mig till organisationen och uppdraget jag har i min roll. Det de två har gemensamt är att de utmanar mitt eget sätt att tänka, utan att för det säga till mig vad jag ska besluta. Att få bli utmanad av kollegor i det dagliga arbetet betyder mycket för mig då det ger en chans att utvecklas både professionellt och personligt. Mina bollplank ger mig nya perspektiv som för mig är värdefulla.
Vilka har ni som bollplank ?

Att fasa in sig i en fas som sedan följs av en annan fas...

I sommar ska fasen för njutning inledas i denna rara trädgård!

Jag är verkligen glad att det slumpade sig så, med vår flytt och mitt jobbyte, att jag är mol allena på plats i nya staden med ett ganska tomt hus att komma hem till om kvällarna.

På ny chefstjänst är det oerhört mycket att sätta sig in och att försöka få grepp om. Det kan röra sig om förhållningssätt, strukturer, organisation, vilka projekt som ens enheter är mitt i, vilka projekt som ligger i ”röret” och vilka som löper mot sitt slut.

Då man har potentiella samarbetspartners i organisationens olika sektioner, olika avdelningar och enheter gäller det både att förstå hur man kan kan tänkas samverka, med vilka och förhoppningsvis även finna nya, tidigare oupptäckta möjligheter.
Jag har kommit så långt i min självkännedom att jag numera förlitar mig på min personkännedom och jag använder den aktivt hela tiden för att zooma in de bästa tänkbara nätverkspersonerna i min omgivning.

Allt det här tröttar!

Inte bara är det tröttande att lämna hemmet vid 07 för att komma hem vid 22, utan kreativitet tröttar. I det läget är det en klar fördel att inte ha familj att behöva ta hänsyn till: inga hundpromenader, förskolehämtningar, ingen matlagning eller städning: bara ”upp, ut, jobb, hem, i säng”!

Efter den här högintensiva fasen (som är mycket stimulerande att befinna sig i) kommer det att komma en lugnare fas som kommer att sammanfalla med att familjen kommer.

Mycket väl planerat, anser jag och jag rekommenderar detta anslag om någon har liknande livsförändring framför sig!

(var alltså inte rädd att släppa grepp om hem-förskola-skola och folks åsikter om den mamma som flyttar)

Att våga ta steget

Den senaste månaden har jag varit i valet och kvalet inför att söka en chefstjänst. Jag har alltid känt att det är dit jag vill i min karriär men nu när en lämplig plats inom min nuvarande jobb blev det plötslig så konkret. Och med det kom tankarna kring om jag skulle klara utmaningen att vara chef för en enhet med runt 20 anställda både inne och ute i hemtjänst. Jag som nästan alltid funderar kring utmaningarna på min egen kammare vågade den här gången diskutera med människor kring mig, och fick många intressanta tankar och åsikter på vägen.

Så jag vågade ta steget och skickade in en ansökan, lite rädd för vilka kommentarer mina kollegor skulle komma med, men det roliga är att alla har tyckt det varit kul att jag sökt, och att alla tycker att mina skor är svåra att fylla i den funktionen jag har i dag. Vilket var gott för egot.

Och nu när ansökningstiden gått ut visar det sig att 20 ansökningar kommit in, vilket är mycket för en chefstjänst på vischan. Fördelen att söka ett jobb internt är att man har bra insyn i rekryteringsprocessen i alla fall, och teoretisk sett skulle jag ingått i gruppen som ska sköta rekryteringen. Märkligt helt klart.

Så nu håller jag tummarna, och även om det inte går vägen har processen i alla fall gjort det klart för mig att jag är redo att axla ansvaret som enhetschef inom äldreomsorgen. Och det lär komma fler tjänster framöver hoppas jag.

Snedfördelning

Det är väl bara när det spelas upp till dans man kan

glädja sig åt snedfördelningen kanske?

Jag kunde inte låta bli att slås av det uppenbara när jag var på konferens i veckan som gick: i min bransch är det ytterst få män. Långt ifrån alla bibliotek har en man i personalen och har man det är man glad över att ha det. Något bibliotek med 50-50 har jag aldrig bevistat (jösses, nu ljög jag: min egen enhet, som jag strax lämnar, är den enda!!!)

Kommer man dock till nivån "bibliotekschefer" är det betydligt fler män representerade (ja, ur det klena urval som alltså finns representerat bland bibliotekarierna lyckas väldigt många gå till tjänster som bibliotekschefer) och kommer man till föredragshållare och omtalade personer i föredrag så verkar helt plötsligt 90% vara av manligt kön!

Så länge det ser ut så måste jag leva och verka, det är ett som är säkert.

Sedan ser jag andra snedfördelningar inom min bransch som också säger mig exakt detsamma: "ser det ut så här måste jag leva och verka" - så jag har mitt arbete utmätt för mig! Jag ska leva och verka så mycket jag orkar, så länge jag orkar.

Jag kan inte bärga mig!

Vilka snedfördelningar bevittnar du på ditt arbete och i din bransch?