Uppdatering från jobbfronten

Det rullar på rätt bra med jobbet just nu och jag har fått några roliga uppdrag utöver själva gruppledarrolen. Bland annat är jag med som "business champion" och deltar i implementeringen av något som kallas People Framework - en del av det jag var med och hjälpte till att ta fram i London.

Det handlar om att vårt företags 22 000 medarbetare ska få en rollbeskrivning. Till varje rollbeskrivning finns de för rollen viktigaste kompetenserna kopplade; och medarbetaren kan sedan själv med hjälp av ett system utvärdera sig mot dessa; och därifrån bygga utvecklingsplan tillsammans med sin chef.

Man kan också testa sig mot andra roller man kan vara intresserad av och se vad man behöver göra för att kunna gå vidare till den rollen. Utbildning ska också finnas via systemet; e-learning, anmälning till klassrumsutbildningar, litteratur att beställa, och så vidare.

Jag hoppas mycket på detta eftersom jag har saknat den här typen av möjlighet att visualisera sina utvecklingsmöjligheter. Det jag är lite orolig för är hur det ska tas emot, och att vi haft så kort tid för själva genomförandet. Det blir en spännande resa framöver!

Är det någon där ute som har erfarenhet av liknande initiativ? Hur har det gått? Vilka fällor ska man akta sig för?

På väg in i bebisbubblan

Snart går jag in i bebisbubblan för tredje gången. Den här gången kommer jag att vara ledig en hel månad före beräknad förlossning, de andra 2 gångerna har jag jobbat tiden ut.

Jag kommer också att ta en betydligt längre ledighet än tidigare, runt ett års tid kommer jag att vara borta från arbetet. Tidigare har jag inte varit heltidsledig längre än 7 månader.

Anledningarna till detta är flera. Bland annat så har min arbetsplats flyttat till nya lokaler på andra sidan stan, med en ökad restid på minst 1,5 timme/dag. Dessutom är vi överens om att det inte blir fler barn i vår familj så jag vill passa på att vara föräldraledig en längre period. Det är också tyngre att vara gravid med tredje barnet, och åldern gör säkert också sitt till, då är det skönt att få ta det lite lugnare ett tag innan förlossningen.

Min intention med den här pausen från arbetslivet är att jag ska få mer tid med mina barn men också nya reflektioner på min arbetssituation, jag har trots allt haft samma arbetsgivare i 13 år nu. Vad jag än väljer att göra efter min årslånga paus från arbetslivet, så hoppas jag att det är ett genomtänkt val och inte bara att jag fortsätter av ren slentrian.

Det lönar sig för män att vara hemmaman.

Universitetet i Oslo har under 30 år haft en pionjärprojekt gående om jämtställdhet, tid och karriär. Nu visar denna forskning att män som i perioder går ner i arbetstid och tar hand om hem och barn inte tappar fart i karriären på grund av detta, men att det är större problem för kvinnor som gör likadant. Det ses som en kvalifikation för män att ha varit hemma och tagit hand om barn och hem. Mer om denna undersökningen i denna artikel från Aftenposten (artikeln är på norska)

Vägen till en ledarroll

I enkäten har vi hittills fått en massa bra tips om vad ni läsare vill att vi ska skriva om, och en av de sakerna är vägen till ledarskap. Då kanske det passar bra att berätta att jag just fått min första ledarroll!

I min organisation finns det mängder av duktiga medarbetare. Att få en första ledarroll är svårt; för vid varje rekrytering tittar rekryterande chef efter vilken ledarskapserfarenhet kandidaten har. Nu brinner jag för ledarskap, och vill utvecklas inom det området, men hur utvecklas man, om man aldrig får chansen att skaffa sig erfarenheten? Många kallar detta för glastak.

För mig har vägen mot ledarskap varit ganska fokuserad de senaste två-tre åren. Jag har funderat väldigt mycket på vad ledarskap betyder för mig, samtidigt som jag har byggt kompetens i de områden som jag jag saknade:

Först och främst har jag haft förmånen att gå en fantastisk ledarskapsutbildning, som gav mig många nya perspektiv och insikter. Dessutom har jag haft en coach, som är min största förebild inom ledarskap. Hon har varit ovärdelig! Jag har även läst böcker, och inte minst tränat genom projektledning (min kärnkompetens) och coaching av andra medarbetare.

Jag har också sökt mig från en ekonomiavdelning (där jag tog på mig projektledning för att komma ifrån siffrorna, närmare männsikorna - här såg jag också till att certifiera mig inom projektledning), via operations (som projektledare, men byggde på med kompetens inom HR och Operational Excellence), ut till en projektledaravdelning (där jag närmade mig säljkanalerna för att 'klä på mig' med kunskap om kund, marknad, och försäljning).

Fyren. I boken jag nyss tipsade om en symbol på att fokusera på sina mål. Bilden lånad från FlickR.

Nåväl. Förberedelser i all ära, men sedan måste ju rätt roll dyka upp också!
Jag har sökt ledarroller tidigare, men alltid i tävlan med andra duktiga medarbetare som redan har ledarskapserfarenhet. Flera ambitiösa kollegor har också beklagat sig för mig om hur de sökt tjänst efter tjänst men bara fått nej.

Därför började jag hålla ögonen öppna efter vikariat. Jag menar att vikariat är ett bra sätt att få erfarenhet på, samtidigt som den rekryterande chefen inte tar en lika stor risk som vid en permanent tillsättning. Gör man sedan bara ett bra jobb, ger sig nästa tjänst nog tillkänna när det är dags!

Jag hittade alltså ett mamma-vikariat och sökte det härom veckan. Allt gick väldigt snabbt, och idag (läs: tisdag) blev jag erbjuden jobbet!

Nu kliver jag alltså in i en roll med ledarskap, kombinerat med dagligt, praktiskt arbete med att stödja säljkanalerna, varigenom jag kommer att få ännu en pusselbit i min kompetenspalett även utanför ledarskapet.

Jag ser nu fram emot mitt blivande jobb som en spännande utmaning, där jag ska få göra det jag helst av allt vill - varje dag!

När chefen slutar

Idag fick jag höra att en av mina vänner haft ett avdelningsmöte nu på morgonen. Anledningen var att chefen, en mellanchef ska tilläggas, deklarerat att han ska börja på ett nytt jobb om några månader.

Det här har hänt mig en gång också, för ganska många år sedan nu. Vi märkte allihopa att chefen betedde sig helt annorlunda efter en semester. Hon hade en helt annan glädje och ett helt annat förhållningssätt till de dagliga utmaningarna i företaget. Efter ett par veckor fick vi förklaringen och det var ett nytt jobb. Grattis till henne förstås, men vad hände med oss som blev kvar?

Många av mina kollegor blev nervösa och oroliga. Andra blev stärkta i utmaningen att vi stod utan ordentlig ledning under ett par månader. Själv var jag gravid och hade väl redan insett att allt ändå skulle vara helt annorlunda när jag väl kom tillbaka efter ett år.

För mig är det viktigt att ha en bra chef. Men vad händer om man börjar på ett jobb och så slutar chefen som man gillar? Och tänk om nästa chef inte alls passar er, söker ni nytt jobb då?

Att våga ta steget

Den senaste månaden har jag varit i valet och kvalet inför att söka en chefstjänst. Jag har alltid känt att det är dit jag vill i min karriär men nu när en lämplig plats inom min nuvarande jobb blev det plötslig så konkret. Och med det kom tankarna kring om jag skulle klara utmaningen att vara chef för en enhet med runt 20 anställda både inne och ute i hemtjänst. Jag som nästan alltid funderar kring utmaningarna på min egen kammare vågade den här gången diskutera med människor kring mig, och fick många intressanta tankar och åsikter på vägen.

Så jag vågade ta steget och skickade in en ansökan, lite rädd för vilka kommentarer mina kollegor skulle komma med, men det roliga är att alla har tyckt det varit kul att jag sökt, och att alla tycker att mina skor är svåra att fylla i den funktionen jag har i dag. Vilket var gott för egot.

Och nu när ansökningstiden gått ut visar det sig att 20 ansökningar kommit in, vilket är mycket för en chefstjänst på vischan. Fördelen att söka ett jobb internt är att man har bra insyn i rekryteringsprocessen i alla fall, och teoretisk sett skulle jag ingått i gruppen som ska sköta rekryteringen. Märkligt helt klart.

Så nu håller jag tummarna, och även om det inte går vägen har processen i alla fall gjort det klart för mig att jag är redo att axla ansvaret som enhetschef inom äldreomsorgen. Och det lär komma fler tjänster framöver hoppas jag.

Se upp för den ”duktiga flickan”

Dagens lunchdiskussion var varför kvinnor ofta tenderar att ägna sig åt projektledning istället för teknik. Själv har jag också en ledande roll men med fokus på teknik så jag har svårt att förstå dragningskraften till projektlederiet.

I måndags ordnade Sveriges ingenjörer ett seminarium för kvinnliga ingenjörer, i sammanfattningen av detta berör man faktiskt den frågan:

"Kvinnor är ofta mer verksamhetsorienterade än män. De samordnar, fixar, planerar och tar ansvar för hela verksamheten medan männen i större utsträckning ägnar sig åt just sin arbetsuppgift. Eftersom kvinnor ofta tar på sig chefsrollen automatiskt så resonerar arbetsgivaren som så att varför ska man göra dem till chefer när de ändå redan gör jobbet? "

Läs mer här!

Gästinlägg: Världens roligaste jobb

”Du måste ha världens roligaste jobb”.

Den frågan/påståendet är utan tvivel den vanligaste jag får när jag är ute och gör reportage eller berättar för folk vad jag jobbar med.
Ja, jag har världens roligaste jobb, men varför känns det inte?

Under mina tvivlande sessioner tänker jag på alla intressanta människor jag träffat och ovanliga jobb jag fått göra. Jag har intervjuat statsministern , NHL-stjärnor och skådespelare för att inte tala om nattdyket mitt i vintern som resulterade i en plats i Guinness rekordbok.

Trots allt detta ”roliga” har jag en molande känsla av att tiden rinner ifrån mig. Tanken på att bilda familj jagar mig samtidigt som strävar mer och mer bakåt för att på något sätt försöka stoppa tiden.

Som journalist idag är tillvaron allt utom en dans på rosor. Att jag ens har en tillsvidareanställnig är lite av ett mirakel. Dock kom den anställningen med ett tungt bagage, veckopendling. En pendling som inneburit ett par spruckna relationer och en enorm längtan efter en fast plats där jag kan slå mig ner och kanske om så bara för en stund känna ett lugn.

Jag har många gånger diskuterat hur kvinnor idag sliter med karriär och familj och att försöka räcka till på båda. Mer och mer inser jag att valet av yrke gör att den tavla man haft av karriär och familj inte kommer målas, eller i alla fall inte som man tänkt sig.

Så nu frågar jag mig själv; Sluta och flytta ”hem”, vilket förmodligen skulle innebära att byta jobb och karriär, eller vara kvar och vänta ytterligare på den där trygga punkten jag så gärna vill ha?

Lina är 28 år och jobbar som TV-journalist.
Om du vill läsa fler av hennes texter finns hon här i bloggosfären.

När det kommer till kritan

… hur skulle du välja?

Om du satt på ett jobb som inte känns alldeles säkert att tjänsten kommer att finnas kvar hela lågkonjunkturen igenom och som du dessutom kände dig lite ”färdig” på, hur skulle du resonera då om du blev kontaktad av någon som ville headhunta dig till en ”drömtjänst” på annan ort?

Skulle du utan tvekan tacka ja och låta de små barnen lämna sin sociala miljö, och du ditt uppskattade hem, vänner med mera och flytta? Eller skulle det kännas egoistiskt?

Skulle du hoppas på det bästa och stanna kvar, i väntan på en liknande drömtjänst närmare hemmet och låta barnen få vara kvar i sina liv? Eller skulle det kännas fegt? Rentav dumt?

Om vi twistar lite till och säger att där ni bor nu varken är bästa geografiska läget för dig eller din man, karriärmässigt?

Hur skulle du tänka och resonera? Varför?

Dags att bryta upp

Här kommer ett långt inlägg från mig. Men jag har haft långa funderingar.

Först lite bakgrund:
Jag började min karriär med att försörja mig som musiker. Då jag fick chansen att omskola mig på min nuvarande arbetsplats hoppade jag på det tåget. (-Ja, det var i samma veva som jag fick barn och omprioriterade vad jag ville ha ut av livet). De senaste 4 åren har varit fortbildning via mitt företag samt riktigt hårt arbete.

Jag har haft tur med två st fantastiska chefer, som har uppmuntrat mig till att gå vidare till ytterligare studier. För någon månad sedan gjorde jag högskoleprovet för allra första gången.
-Oj vad nervöst! Men det gick riktigt bra och i torsdags gick vi ut med en internannons för min tjänst och jag har alltså ingen återvändo.
Liten ego-boost kom som ett oväntat brev på posten. När annonsen var formulerad och jag läste den så insåg jag hur mycket jag faktiskt lärt mig under de här åren, och att jag faktiskt bidrar stort till företaget. Reaktionen från mina arbetskamrater lät heller inte vänta på sig. Många glada tillrop och gratulationer plus ganska stor nyfikenhet på min tjänst. Högt och lågt har jag fått intresserade frågor.

3 års studier på universitetet väntar. Ekonomiskt kommer det bli riktigt knapert för mig och familjen, men håll i er vad jag är taggad!!
När jag om några månader har tenta-ångest och undrar vad jag gett mig in på. Var snäll och påminn mig om detta inlägget.

/Karolina

Business In Heart - ett affärsnätverk för kvinnor

För ett tag sedan var jag på en frukostträff för det kvinnliga nätverket "Business In Heart", som startade upp i min hemkommun. Grundarna, Linda Moberg och Mia Collin, vill skapa möjligheter för driftiga kvinnor att träffas och utbyta idéer, inspirera varandra och dela med sig av kunskap och erfarenheter i syfte att utvecklas och bättre nå sina mål både på ett affärsmässigt och personligt plan. Deras utgångspunkt är att alltid ha en öppen attityd i möten med andra eftersom man aldrig vet vem som kan komma att bli en värdefull kontakt i framtiden.

Nätverk finns på ett flertal ställen i Stockholm samt i Göteborg och Malmö. I januari startar nästa grupp upp i Haninge för er som är intresserade. Det långsiktiga målet är att nå utanför Sveriges gränser - 2014 ska Business In Heart finnas i tio länder.

Varannan vecka är det frukostmöten på vackra restaurang Solbrännan (se bild) vid havsbadet i Österskär (där jag bor) för de som tillhör gruppen i Åkersberga. Inte helt dumt kan jag intyga.

Mer information finns på http://www.businessinheart.com/

Man måste satsa för att vinna - eller ?

Jag har alltid sagt att man måste satsa för att vinna. Nu känns det lite som det är upp till bevis för mig själv. Ska jag satsa på ett vikariat i en osäker ekonomisk tid eller stanna kvar i tryggheten som en fast anställning ger ? Jag vet faktisk inte vad jag ska göra.

Just nu vet jag inte ens om jag får jobbet som enhetschef, och jag vet inte om jag eventuellt får tjänstledig från mitt nuvarande jobb, men huvudet är fullt av tankar och funderingar. Satsa eller stanna kvar i tryggheten ? Hur hade ni gjort ?

Karriärcoach

Vi har varit inne på det några gånger här på bloggen senaste veckorna, och idag läste jag ett tankvärt inlägg som berör ämnet inne hos Helga.

Jag har själv aldrig varit hos någon karriärcoach, men tanken har väckts många gånger. Främst handlar det nog om att jag inte känner till någon bra coach och det känns tidsödande att chansa. För mig är det viktigt att coachen har erfarenhet av just min inriktning och bransch.

Mina förväntningar på ett samtal med en karriärcoach är mest fokuserade på min kompetens, min bakgrund och min erfarenhet. Var borde jag med min profil gå? Men jag kanske har fel, det kanske mest handlar om att utgå från sig själv och få hjälp med att strukturera tankarna?

Är det någon fler än Helga som varit hos en karriärcoach och har tankar och fundering kring detta?
Bra eller dåliga erfarenheter? Är det värt pengarna?

Byta karriär...?

Jag har en lång utbildning bakom mig och har hunnit med några år i arbetslivet. Karriär kanske det kallas, men vad gör man om den känns helt fel? Jag kan inte längre hitta någon motivation i det jag gör, jag tycker inte att det är roligt längre. Jag har funderat på alternativen, vad som kan göra att jag hittar tillbaks. Nya arbetsuppgifter? Byta arbetsgivare? Jag har provat att låta tiden gå, i förhoppning om att den där glädjen jag kände inför ämnena jag läst som nyutexaminerad ska infinna sig igen, men nej, jag tror tyvärr inte att den kommer komma tillbaks. Jag tycker inte att det är roligt längre och jag tror att jag har valt helt fel...

Vad gör jag nu? Sätta sig i skolbänken känns långt bort och dessutom har jag ingen aning om hur det skulle finansieras. Kvällskurser kanske, men som småbarnförälder är det svårt att se hur man ska få ihop det? Jag har klättrat en del på lönestegen och de saker jag spontant kan komma på att jag tycker är roliga inbringar inga pengar.

Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen, men jag vet att livet är för kort för att inte trivas med det man gör. Är det någon som har bytt bana helt? Lagt om hela sin karriär? Någon som har några tips på hur man kommer vidare när man inte har någon aning om vart man ska men känner att man måste?

Gråta på jobbet... the sequel

Jag skrev förra veckan om att jag vid ett flertal tillfällen brustit i gråt på min förra chefs kontor. Var han så hemsk? Och gråter jag aldrig inför min nuvarande chef? Svaren är nej på båda frågorna: Min förra chef var den bästa chef jag hittills haft, och jag tror det faktum att jag faktiskt vågade öppna mig och blotta mina känslor är ett tecken på vår goda relation. Jag vågade visa när något var viktigt för mig, när jag blev upprörd eller besviken, men också när jag blev exalterad och lycklig!

Inför min nuvarande chef har jag aldrig gråtit. Jag känner mig mycket mer nödgad att visa mig stark och okänslig i vår relation. Varför? Det kan jag faktiskt inte svara på. Och vilket som är bäst, det vet jag inte heller. Det är verkligen ingen höjdare att sitta och gråta på chefens kontor (se även det anonyma inlägget om medarbetarkonflikter), man känner sig ju inte precis som den svala affärskvinnan man kanske vill framstå som... men att undertrycka känslor och spela ett spel som inte är riktigt är ärligt... det känns ju inte heller så bra.

Jag vill nog helst kunna vara öppen med mina känslor - sen blir det en helt annan fråga vad som egentligen är bäst karriärmässigt. För vem befordrar en lipsill?

Mitt svar

Jag glömde skriva mina egna funderingar i inlägget om minskad andel kvinnliga chefer. Eftersom jag inte är chef utgår jag från frågan om resultatansvar.

Jag har inget resultatansvar i min nuvarande roll, men tanken på att söka ett jobb som innehåller en försäljningsbudget både lockar och skrämmer mig. En kvalificerad KAM-roll (Key Account Manager) skulle jag kunna söka, men jag tvekar.
Samtidigt blir jag så trött på mig själv som fegar ur. Om det är någonting man tvekar inför borde man ta steget och våga tycker jag. Det är sådant som är karaktärsbyggande. Ändå törs jag inte.

Varslad!

Jaha, då var jag också drabbad. Varslad. Kontoret ska avvecklas.
Beskedet kom förra veckan och ingen hade anat.
Det är väldigt mycket tankar och känslor som kommer upp just nu. Det snurrar i huvudet större delen av min vakna tid.

Chock och förnekelse. Det kan bara inte vara sant.
Nedstämd och ledsen. Jag trivs så bra här och vill inte sluta.
Frustration och besvikelse. Vi har visat bra resultat, betyder det ingenting?
Ilska. Jag vill inte söka nytt jobb just nu!
Panik och stress. Hur ska jag lyckas få ett nytt jobb nu?
Beslutsamhet och målmedveten. Lika bra att uppdatera CV:t med en gång.
Optimism och tillförsikt. Arbetslösheten bland ingenjörer är bara runt 1 %.
Framtidstro. Det här kommer att lösa sig.

Veckopendling

Jag hade en diskussion förra veckan med en kompis om det att vara småbarnsmamma och veckopendla. Och om det är annorlunda att vara mamma och veckopendla jämfört med att vara pappa och göra samma sak ? Jag tycker inte det, och att det måste vara upp till varje familj att besluta om hur de vill göra.
Finns det några mammor där ute som har erfarenhet av att veckopendla ?
(söker man på nätet tycks det inte finnas mycket skrivet i ämnet: söker man på "veckopendling" kommer det endast upp text om manliga sådana!?)

Karriär?

Sitter och läser en artikel i Aftonbladet om en forskare (Caroline Gatrell) i England som har kommit på att kvinnor som gör karriär och inte har valt (kunnat?) att få barn ofta har det tufft att göra karriär

– Kvinnor som väljer karriären framför att skaffa barn baktalas ofta på jobbet och blir enormt orättvist behandlade.

Den kommentaren i kombination med den här under får mig att få lite dåliga vibrationer. Känns det inte lite som offermentalitet, som invandraren som skriker diskriminering så fort något går honom/henne emot.

– Kvinnor med barn skuldbeläggs för att de kombinerar moderskap med yrkesarbete – och kvinnor utan barn blir åsidosatta och borträknade för att de inte är mammor

Det är väl för att jag är lagom dum som jag är säker på att jag kommer att göra karriär (så högt jag vill) och trots Anders farhågor är säker på att mina barn kommer att bli bra ungar som har fått tid med mamma och pappa anknytningsmässigt (jo Anders jag köpte boken). Men till skillnad från en del så tror jag inte att något kommer att bli särskilt lätt. Men om det var lätt att trotsa biologin och tävla med alfahannarna så hade ju inte det varit något kul. :-)

Min prioriteringar i min livsplan just nu ser ut såhär.
- jobba 80 % när vi båda börjar jobba igen (barnens pappa skall det också)
- förkovra mig inom mitt expertområde (förbereda för nästa karriärsteg)
- max en aktivitet per barn per vecka förutom karaten
- dra ner mer på krogen, resor mm för att tillbringa helger och eftermiddagar med familjen
- inte börja spela golf, rida, segla eller andra aktiviteter som kräver onödigt mycket tid

Sen när jag är 40 och barnen kommit in i skolan så göra jag en ny livsplan (som jag redan skissar på i huvudet) och den blir lite annorlunda.

Läser du till Civilekonom? Då har du valt rätt!

I E24 står idag att läsa att trots den pågående krisen sa finns det också grupper det går bra för. Civilekonomerna har klarat sig bra och över 80% har fått jobb inom 6 månader.

Arbetslösheten bland dem är också relativt låg och enbart 1.3% av Civilekonomernas medlemmar går på a-kassa. Det vanligaste sättet att få jobb visade sig vara genom kontakter.

Tyvärr står där också tråkigt nog att var fjärde man, men bara var sjätte kvinna, är chef inom tre år. Dessutom så tjänar 62 procent av männen, men bara 36 procent av kvinnorna över 30000 kronor per månad tre år efter examen.