Tema: Vem är vem i Networking? Intervju med Jessica

Jag ser mig som en av de "hemligaste" i det här nätverket eftersom det bara är tre personer som jag har träffat IRL eller AFK ;-) Jessica är inte en av dem som jag har träffat men en av de tjejer som jag följer ett steg (eller ett år) bakom och som jag suger i mig kunskap från.

SNABBFAKTA:

Namn: Jessica
Ålder: 33 år
Arbetar: som teamchef på ett konsultbolag
Familj: Man och två döttrar, födda 05 och 08
Bor: i en förort till Stockholm

Jessica, i januari 2009 kom du tillbaka till arbetslivet efter din andra föräldraledighet och började ganska snart på en chefstjänst över 16 konsulter. Jag har precis kommit tillbaka till en chefstjänst efter barn nummer två. Vad har du för råd att ge mig?
Egentligen oberoende av chefstjänst skulle jag främst råda dig att jobba med förväntanshantering. I den situation du är i finns många "intressenter"; din familj, din chef, dina medarbetare och inte minst du själv. Fundera över vad det finns för förväntningar på dig och jobba sedan med att sätta förväntningar genom att vara tydlig med vad andra kan förvänta sig av dig.

När ert andra barn började på dagis hade ni grymma ambitioner med dagistider, gemensam middag och i princip inget kvällsjobb. Hur har det fungerat?
Faktum är att det har fungerat riktigt bra! Vi jobbar heltid båda två, växlar från dag till dag med vem som lämnar respektive hämtar på dagis och äter middag tillsammans hela familjen i princip varje dag. Det vi tummar lite på är kvällsjobbandet, men vi försöker styra det till vissa dagar så att vi inte sitter och småjobbar lite varje kväll.

Som så många andra av oss bor du i hus och renoverar och förändrar med jämna mellanrum. Till skillnad från mitt hus som genomgår en lååångsam totalrenovering så verkar du ha arbetat mer snabbt och målmedvetet. Är denna målmedvetenhet något som har präglat även ditt yrkesliv?
Jag är nog både otålig/ivrig och lite impulsiv. När det till exempel handlar om renovering eller annat "hemmafix" går jag, halvt på skämt och halvt på allvar under namnet kaminmannen hemma. Oavsett vad det är jag ska göra har jag ganska svårt att lägga det åt sidan om jag inte är klar. Jag tycker varken om att lämna saker halvfärdiga eller skjuta saker framför mig, så självklart återspeglas det även på jobbet.

Hur gör du för att koppla av?
I ärlighetens namn är jag nog ganska dålig på att koppla av, det finns alltid något som "måste" göras först… För ett halvår sedan återupptog jag mina ridlektioner som jag fick ta en paus ifrån när jag blev gravid med andra barnet, och det finns nog inget som ger mig mer mental avkoppling än ett pass på hästryggen. Jag låter mig gärna uppslukas av en bra deckare eller ett avsnitt av Mad Men som jag just nu är helt frälst i. Andra saker som ju såklart är mentalt avkopplande är att göra något kul tillsammans med familj och vänner - nu när vintern kommer går vi gärna till skridskobanan eller pulkabacken med matsäck och en termos varm choklad.

Träffad?

Jag kände mig åtminstone väldigt träffad när jag satt och läste GP i morse och ögonen hamnade på den här artikeln.

Just 70-talisterna är mest illa ute, menar Tomas Danielsson.

– De är mellan 33 och 38 år, har fina examina, har hunnit få barn, lägger stor vikt vid utseende och hälsa, är ständigt uppkopplade och nåbara. Stress och aggressivitet präglar hela dagen.

– De jäktar igenom frukosten, lämnar barnen på dagis, sitter i bilkö på väg till jobbet och dunkar knytnäven i ratten, hastar in på dagens sammanträde med uppdragna axlar, ska leverera på topp hela dagen. Sedan ska de hämta barnen, köra dem till olika aktiviteter. Och ovanpå det ska de pricka av alla sociala åtaganden.

Ja, det låter som en vecka i mitt liv, förutom att de inte är så mycket körningar till aktiviteter ännu utan mer blöjbyten och vakna nätter :-)

Linda R

Tema: Vem är vem i NetWorking? Intervju med Linda R

Linda R är den enda i nätverket som jag ännu inte träffat IRL, vilket gör det extra roligt att få intervjua just henne. Hon bor i Göteborg och har ganska nyligen kommit tillbaka till jobbet igen efter en föräldraledighet.

SNABBFAKTA:

Namn: Linda
Ålder: 35 år
Arbetar: som chef
Familj: Man och två barn - födda 06 och 09
Bor: Göteborg

Du tillhör Göteborgsgänget i NetWorking. Är du född och uppvuxen i där eller har du flyttat dit för studier? Kommer du att bo kvar på Sveriges framsida även i framtiden tror du?
"Jag läste till civilingenjör (på annan ort) och träffade en Göteborgare och flyttade hit. Så nu har jag bott här i 11 år och trivs alldeles utmärkt. Förutom att jag vill ha mer snö på vintern! I år var alldeles utmärkt :-)"

Under tiden du var föräldraledig så genomgick din organisation en ganska stor förändring. Hur har det påverkat din situation på jobbet och din motivation till att fortsätta på samma arbetsplats?
"I och med att jag ändå känner mig så "gammal på jobbet" med 8 år på samma ställe så känns det i det stora hela ganska bra att allt skakas om en aning. Men jag sitter på en tjänst som innebär att jag under en övergångsperiod (hoppas jag) har extremt mycket att göra och hade jag inte haft så goa kollegor så hade jag nog övervägt att sluta."

Du är chef och har ganska många medarbetare under dig. Men hur gick det egentligen till när du hamnade där du är idag? Har du valt medvetet vid varje vägskäl eller är det slumpen som spelat in? Hur skulle jag bära mig åt för att hamna på din position på mitt jobb?
"Man kan väl säga att jag har valt medvetet då jag på en direkt fråga berättade för chefens chef att jag kände mig lite mätt på projektlederiet och ville prova på att vara chef. Sen strax efter detta var jag mammaledig och då dök det upp en chefstjänst som jag erbjöds medan jag var hemma. Det finns inga tankeläsare (på jobbet heller) så jag tror att det är viktigt att man under rätt förutsättningar berättar vad man vill."

Vad är det bästa respektive sämsta med att vara kvinna i din väldigt mansdominerade bransch?
"Det är att man märks, på gott och ont."

Jag kommer ihåg för några år sedan när du visade foton på fondväggen som ni målade i er sons rum. Det var så grymt häftigt att se! Berätta lite om vad ni valde att måla och hur ni gick till väga så att fler kan inspireras.
"Varken jag eller min man kan måla men bestämde oss för att våga, och resultatet blev superbra. Vi ordnade till en bild från Djungelboken i datorn och förenklade den till ca 20 färger. Sen körde vi den gamla vanliga rutnätstekniken (som jag tror att jag lärde mig i åttan eller nått) och målade upp den på väggen. Jag måste erkänna att i början så var mitt mantra "det är bara färg och det går att måla över". :-)"

Tack Linda R för dina svar!

Du vet att...

...livet snurrar lite för fort när

- höstens 4:e påminnelse för en obetald räkning kommer

- detta samtidigt som du upptäcker att en annan räkning betalades 2ggr förra veckan

- du återigen tvättar håret med Bamse-schampoo för att du glömt handla schampoo den här gången också

- vinterdäcken fortfarande inte är på

- du höll på att missa att hämta barnen på vägen hem

- du längtar till julledigt men egentligen inte för det innebär så många måsten innan dess

- jag precis när jag skrev den här listan kom på att vi har bröllopsdag imorgon

Kort sagt så återkommer jag med mina bloggningar när livet snurrar lite långsammare

Modig eller dum?

Jag satt och läste DN på nätet och hittade den här artikeln. Det handlar om en 20-åring tjej, enbarnsmor och studerandes kriminologi som precis har blivit polischef i Praxedis Guadalupe Guerrero i norra Mexiko.

Jag hoppas att tidningen kan återkomma med hur det går för visst är jag lite nyfiken. En liten 20-åring som chef över en poliskår som inkluderar 9 nyanställda kvinnor, mitt i knarkbältet, läser man artikeln så går det knappt att hålla reda på vilka som har blivit mördade.

Jag ryser över att det finns såna platser på vår jord och är stolt över att det finns fullt av kvinnor som gör allt för att försöka göra världen lite lite bättre för sina barn.

Välj rätt chef

Att välja rätt chef är lättare än att välja sina föräldrar och när det gäller att gå ner i tid med bibehållen glädje och stämning på jobbet så är det än viktigare.

Jag och mannen har precis släppt "bomben" på våra respektive arbetsplatser att vi bara tänker jobba 80% nästa år. Såhär blev reaktionerna.

Jag sa till min chef hur planen såg ut, dvs att jag skall vara ledig fredagar. Som jag konstaterade, jag jobbar hellre över 4 dagar i veckan än 5. Eftersom jag även i fortsättningen kommer att hämta på dagis varje dag så tror jag att arbetet blir balanserat. Detta gjorde att vi i budgetdiskussionerna satte ytterligare fokus på att hyra in en administrativ resurs till min avdelning.
Sen är jag ju visserligen chef för 20 personer så jag kommer ändå att vara nåbar på fredagar ifall något skulle hända, men det 1/1 2011 kommer jag att prata in på mitt mobilsvar att jag är föräldraledig på fredagar.
Min chefs respons var att han tyckte att det var bra att jag tog en hel dag i veckan för att jag skulle ha lättare att vara ledig. Än om jag skulle försöka kapa med någon timma om dagen.
Sen tillhör jag ju även ett företag som har en tjej i företagsledningen som jobbar 90%, så på mitt företag är det självklart att det går att få ihop jobbet med småbarn på alla nivåer.

Min man berättade planen för sin chef (han har tänkt att sluta en timma tidigare måndag-torsdag och sedan jobba halva fredagen). Hans chef reagerade med att säga att de minsann måste se över om det är möjligt att han gör så...
Min man är chef över 1 person och jobbar med tester inom datavärlden. Han ser själv inga problem med att han skulle vara hemma, då hade han ju inte föreslagit det. Jag tycker att det var ett så dumt svar eftersom jag (som chef) ser det som om det bara är att bita i det "sura" äpplet, le och säga att det är klart att du skall vara det. För det finns ju inget att diskutera, i sverige har vi väl rätt att gå ner i tid när våra barn är små.

Jaja, alea iacta est, och vi ser båda fram emot ett skönt år med mer tid till våra barn, lite mindre pengar att röra oss med, men inte värre än att vi klarar oss.

Frågan jag skall söka svaret på nu är om det är stor skillnad på att gå ner i tid eller att ta en dag föräldraledigt i veckan, någon som vet?
Påverkar något semesterdagar, SGI eller sommarkomp?

En vabbares vardag

Japp nu har höstens alla förkylningsvirus, magsjukor och konstiga prickar-sjukdomar fått fart på barnens dagis.

Som vanligt precis lagom tills allt har kommit igång rejält på jobbet. Både jag och maken har ett antal möten om dagen (vad är viktigast, utländska mötesdeltagare eller möten med "vanliga arbetsgruppen"?), jag påbörjar precis en rekrytering av 3 personer och har en del andra tyngre puckar att ta tag i på jobbet.
Nu är vi inne på 4:e dagens vabb och även i morgon blir det en delad dag fast nu får jag en hel förmiddag och maken tar eftermiddagen. En del dagar har jag jobbat 06-08 och sedan maken 08-13 och sen jag 13-15 och sen vi båda hemifrån på kvällen.... puh.

Tur att vi har två bilar och nära till jobbet båda två.

Vobba som resten av tjejerna här brukar lyckas med fungerar tyvärr inte på min 1,5 åring, det är en helt annan sak med 4-åringen som kan titta på en hel film liggandes i soffan, då kan man ju få lite jobb gjort samtidigt utan att han misstycker.

Malin Kling...

...det är en tjej jag verkligen beundrar.

Vem är det undrar säkert de flesta av er. Malin är chefredaktör på Faktum som är "de hemlösas tidning" i Göteborg.
Hon skriver underbara träffsäkra ledare och har en förmåga att våga sticka ut näsan.

I varje nummer svarar hon lagom (enligt mig åtminstone) tyket och samtidigt trevligt på kommentarer från de klagande köparna. Tidningen har jätteintressanta och undersökande artiklar och har bland annat medverkat till att Västkustfamiljen fått på sig 4 extra kontroller och sedan varit tvungna att stänga då Socialstyrelsen har dragit in deras tillstånd. De har publicerat namn på tjänstemän på socialtjänsten som har tagit konstiga beslut och skriver intressanta och genomarbetade artiklar om ett Sverige som de flesta av oss inte ens vet att det finns.

I mina ögon är hon en tjej att ha som förebild, för är det något som vi tjejer har kvar att jobba på (generellt) så är det att våga vara obekväma och stå upp för det vi tror på.

Träffa fyllekompisar på konferens

Jag har precis varit på en ganska liten konferens (ca40-50 deltagare). Vi kom lite sent på grund av ett sent tåg och sen i första pausen så kommer det fram en kille (man?) till mig och började prata med mig som om han verkligen kände mig...
..lite stressad läser jag på hans namnlapp och efter några sekunder så kommer minnesbilderna fram.

Minnesbilder från fester, förfester, efterfester, efter efterfester osv.

Dvs en av alla dessa fyllekompisar från universitetet som jag inte har ägnat en tanke av min dyrbara tid de senaste 10 åren.
Efter att ha pratat väldigt civiliserat hela rasten och agerat som de yrkesmän vi är nu så kan jag villigt erkänna att jag inte kommer ihåg mycket av föredraget som kom efteråt. Det var många minnesbilder och inte bara från det gänget utan från andra personer som jag skulle vilja springa på någon mer gång i livet men som jag inte har någon naturlig koppling till.
Så om någon noterade en småleende tjej under något tråkigt teknikföredrag någonstans i sverige i onsdags så var det kanske jag ;-)

Har jag råd att skiljas???

Det är den vanligaste frågan vissa banktjänstemän får enligt den här texten. Hur kan det ha blivit så att vi alla sugs in i denna renoveringshets och hela tiden skapar mer prylar som kräver av oss, kräver pengar för avbetalning, kräver tid i underhåll, uppgraderingar, städning och skötsel.

Vi köper mathjälp och städhjälp och hämtabarnhjälp osv. men vad gör vi istället av de dyrbara timmarna vi har hemma? Står mamma vid spisen och håller barnen glada medan pappa svär med hammaren i näven byggandes den nya perfekta bastun...

Helt klart en tänkvärd text speciellt för mig som emellanåt trots bra lön och bra ställt faktiskt försöker att låta bli att konsumera onödiga prylar, och som tycker att IKEA och deras slit och slängkultur faktiskt är förkastlig (även om jag hamnar där nån gång om året).

Har jag råd att skilja mig? Ja! Men jag har inga planer på det.

Hemmapappor och hemmamammor

Jag sitter här och vabbar och läser SvD på nätet. Jag har fastnat i deras artiklar om hemmafruar, speciellt den om hemmapappan.

Helt ärligt så är detta något som jag skulle kunna tänka mig. I alla fall om fler gjorde det så att det inte är helt dött runtikring en på dagarna. Det är så uppenbart nu när jag vabbar (den feberfria dagen) med 3,5-åringen och vi tog en promenad på för middagen. Trots helt okej väder så såg vi bara en och annan hundägare och någon nybliven mamma med barnvagnen på promenad.
Jag hade en riktig hemmauppväxt med fullt av ungar och mammor hemma på dagarna, på min gata med 22 hus så var det 20 barn i min ålder (plus-minus två år). Självklart så romantiserar jag detta med jämna mellanrum, speciellt när det är mycket på jobbet och barnen är sjuka osv. Men samtidigt så vet jag att jag inte riktigt fungerar om jag "bara" ska vara hemma med barnen, men kanske om fler föräldrar var det så man hade några att prata med på dagarna.

Sen så är det ju detta med ersättning, vårdnadsbidrag i all ära men jag kan egentligen inte förstå varför jag inte skulle kunna få ta del av budgeten för en dagisplats? Dagens samhälle känns väldigt uppbyggt på att varje familj har två inkomster i varje fall om man som jag bor i en storstad.
Men någonstans finns emellanåt tanken att man kanske skulle skita i "karriären", sälja huset och köpa något fint på landet som man kan betala kontant och sen börja att bygga upp något nytt. Vara hemma när barnen är små hitta något jobb på cykelavstånd och leva snålt och starta eget...

Jaja, lite vabbfunderingar bara... det blir nog inget agerande på detta den här gången heller.

Linda R

Höstkänslor

Åh vad jag älskar den tidiga hösten, dessa ljusa, höga klara dagar med kalla friska mornar. De mörka mysiga kvällarna då allt luktar så underbart och alla höstkänslor.

Min slitna 35-åriga själ får en sällsam kick och underbart självförtroende av små ouppfostrade byggkillar som flirtar hejdlöst vid korsningen trots barnstolar i bilen. Tack killar för en underbar start på dagen :-)

Idag började dagisracet för oss, med båda barnen på dagis och en man som både fick lämna och hämta på dagis första dagen på jobbet i år (eftersom jag är på konferens och precis skall fixa iordning mig innan middagen). Jag återkommer med hur det kommer att fungera i höst men planen är att maken lämnar och jag hämtar 15.15 varje dag...

Linda

Arbeta hemma

Jag sitter här vid en ledig stund under inskolningen och läser SVD på nätet. Mina ögon fastnade på Anna Roxvalls krönika om att jobba hemifrån och jag ler lite igenkännande. Även om jag mest jobbar övertid hemifrån så är det ju något som alltid görs i sista sekund och ofta halvliggandes i sängen. Resultatet blir bra men så är det också en teknik som har utvecklats och förfinats sedan studietiden.

Jag funderar lite på hur det skulle gå om jag förväntades att jobba större delen av min arbetstid hemifrån. Troligtvis skulle jag nog få väldigt mycket att göra på helgerna, för sån är jag, jag skjuter gärna på allt tills jag känner pressen. När jag arbetar hemifrån och det är hantverkare hemma så fungerar det bra, men det är nog bara för att jag känner mig så påpassad från dem. :-)

Jag vet att en del av tjejerna här behärskar hemarbetstekniken till fullo men hur ser ni andra på det?

Linda

Om att stänga av hjärnan på semestern

Jag måste bara titta in och rapportera hur det kan gå om man kopplar av för mycket på semestern.

Jag har precis kommit hem från en veckas semester hos mina föräldrar och min syster med familj.
Packningen innan vi åkte upp skedde i tryckande värme med två stissiga ungar runt fötterna. Packlista fanns inte och ingen projektledare heller... detta resulterade i att vi hade med oss en himla massa riktiga sommarkläder (typ badkläder, klänningar och shorts) till ungarna, men inte en enda tröja eller hood. I sista sekunden slängde jag dock ner regnjackor och gympaskor!

Vi vuxna hade med oss ungefär liknande packning fast jag hade inte en enda långärmad tröja med mig (maken en) men vi hade inga jackor med oss.

Vi hade med bestick till barnen men inte deras tallrikar osv.

Väl uppe i trakterna kring huvudstaden så visade det sig ju ganska snart att det var dags för mer vanligt sommarväder och jag och maken fick låna regnjackor av mina föräldrar (det är precis så man vill röra sig i hemmastaden...eller inte, där vill åtminstone jag helst vara på topp så att jag kan imponera på alla gamla kompisar jag möter..).

Mina stackars barn har inte fått ha sina favoritstövlar och inte fått hoppa i några vattenpölar, jag kompenserade dock detta med att ta på dem vanliga kläder och släppa ut dem på gräsmattan för att busa när det regnade. Vilket såklart gjorde lika mycket succe som att bada i barnpoolen i regnet...

Hos syrran när vi blandade in ett till barn så kokade nog min hjärna över, jag fick bland annat stå utanför hennes port eftersom jag hade glömt koden, glömt mobilen och tappat nyckeln till övernattningslägenheten (fast den hittade jag ganska snart) och vänta in en snäll granne. När vi packade för avfärd så hittade jag inte min "dosa" där jag har körkort, bankkort mm.
Jag kunde inte ens för mitt liv komma på när jag hade använt den sist men eftersom vi återigen hade helt galna ungar som sprang runt fötterna så höll jag tummarna för att den låg någonstans i bilen och så åkte vi.

Efter en timma sms:ar syrran att hon hittat min vigselring och förlovningsring i övernattningslägenheten och alldeles nyss (efter att ha varit hemma i ett dygn) så hittade jag min lilla dosa. Puh!

Så mycket har jag gått ner i varv :-) tänk om killarna på jobbet skulle höra detta, de skulle inte tro att jag var klok. Nu ska jag verkligen förvalta detta underbara vegetativa tillstånd de resterande 3,5 veckorna som jag skall vara ledig.

Ha det så bra så länge!

Var sak har sin tid

I vintras när min lilla tjej var nio månader började jag att jobba. Ihop med två andra på jobbet så började jag ambitiöst att träna tre morgnar i veckan men efter 2 veckor så gick det inte längre.

Jag börjar redan tidigt (klockan sju) i vanliga fall och när man sedan la in träning innan jobbet så gick det helt enkelt inte att komma upp ur sängen. Jag har varit lite småknäckt för detta nu under våren och precis innan semestern så erkände jag detta i samband med att jag svor över att Beach 2010 hade skitit sig totalt och jag skulle satsa på heltäckande kläder i sommar :-)

Killen (tvåbarnspappa) sa då: Men Linda hade detta varit för 1,5 år sedan så tog jag mig knappt till jobbet i tid, kommer du inte ihåg det?
- Hmm näe!
Jo, det var ju innan lilla tjejen förstod att hon skulle sova på nätterna och så vidare.
Tjejen (också två barn men tonåringar) fyllde i med att hon minsann inte lyckades trycka in egna träningar innan minsta barnet var 5-6 år. Då passade hon på att springa en runda medan hon väntade på att träningen skulle bli klar.

Jag insåg då att jag som vanligt har gått på tidningarnas artiklar i kombinationen med att jag har lagt ihop egenskaper hos alla som jag umgås med och jämfört mig med übermänniskan som då skapas.

So what, jag väger några kilo för mycket och vet att jag mår bättre av att träna men jag behöver inte känna panik för att jag inte har kommit igång ännu. Jag är ju trots allt barntränare i karate en dag i veckan, har ett krävande jobb och sitter i två styrelser.... det kanske räcker så än så länge. Kanske, kanske kan vi få till fungerande kvällsträningsrutiner i höst.

Du vet att du är alldeles för tidigt på jobbet när....

....du inte behöver köra 30 förbi skolorna (det gäller 6-21)
....du ser fler busschaufförer på hållplatserna än resenärer
....du kommer till jobbet på rekordtid
....du får larma av som om det vore natt
....du hinner starta upp datorn, kolla mailen, fundera på blogginlägg, skriva detta och klockan är då ganska exakt 6.00

Varför kanske ni undrar?

- Jo min kära dotter tyckte att det var morgon 03.23 och när storebror kom upp 05.15 så lämnade jag över till deras pappa och åkte hit istället.

Ljuvligt att vara hemma

Mannen har tagit barnen och åkt i förväg till stället vi ska vara och fira midsommar på och jag ska komma efter på Torsdag. Idag passade jag på att ta ledigt från jobbet för att ladda batterierna.

Men efter att ha sovit en helt ljuvlig natt hemma (trots allas kommentarer om att jag inte skulle kunna sova... antar att det handlar om hur trött man är egentligen) så håller jag nu på och städar bort alla energitjuvar. Jag städar garderoben, slänger alla blommor som är utom räddning, tvättar lakan, dammsuger och torkar golv till min favoritmusik på högsta volym och jag tycker att det är underbart. Ibland undrar man ju om man har blivit helt knäpp.... jag som alltid har gnällt på att tjejer är så dåliga på att njuta när de är själva hemma.

Fast jag har även hunnit med ett låååångt bad i badkaret, med skum, peeling, ansiktsmask och krämer. (Sånt som jag knappt kommer ihåg hur man använder längre.) Jag ska också ut och handla lite kläder och såsa runt på stan utan ett uns dåligt samvete.

Detta är helt klart något som vi kommer att försöka få till med jämna mellanrum egentid, lite längtan och att få avsluta någon uppgift hemma känns som en ultimat kombination.

Hoppas att ni andra har det bra på jobbet idag...

Vem är du - vem är jag?

Det händer spännande saker i bloggen framöver. Ni kommer att få bekanta er lite mer med oss skribenter är det tänkt. Uppdraget har lytt - gör en intervju med en av de andra och publicera på bloggen.

Håll utkik, för nu smäller det!

2000?

Vad gjorde ni år 2000, själv började jag som nyutexad 25-åring mitt första "riktiga" jobb och har funderat lite på vad som har hänt på dessa tio år.

Juni 2000, superlycklig över nya jobbet som trainee så bodde jag med min nuvarande make i den nya staden jag hade flyttat till. Vi hade en mysig hyresrätt på 59m2 i ett ganska tvivelaktigt område (på de två år vi bodde där var insatsstyrkan i en trappuppgång mittemot, det brann i vår källare och vi lärde oss båda att känna igen påtända personer och akta oss för dem) som vi faktiskt gillade. Vi hade en bil som inte startade jämt men det gjorde inget för vi hade all tid i världen. Jag gick till och från jobbet och tog gärna en omväg förbi någon affär på vägen hem och vi hade många sena middagar (även på vardagar) och kompisar på besök. Jag kände mig superrik och njöt av att slippa studiemedel eller a-kassa.

Maj 2010, har jag ännu en ny tjänst med mer ansvar och är glad över den men ser mest hur mycket jag har att göra och hur lite tid jag har. Vi (jag och min man) bor i ett hus med rejält renoveringsbehov med våra två små barn i samma stad som innan. Vi har två bilar (fast vi inte vill) för att kunna få ihop lämnings-hämtningslogistiken med vettiga tider på dagis. Dagen går i ett mellan 6 och 20 och sen kommer fritiden... nån timma framför TVn för att ladda inför ännu en natt med superlite sömn. Kompisar träffas på helger och då helst hyfsat barnanpassat. Min lön har ökat med 116% men jag känner mig ändå inte alls lika rik längre.

De säger att det är som värst när barnen är som minst...men frågan som gnager inom mig hela tiden är: -Är det verkligen värt det???
Karriären är kul, huset har en enorm potential och ungarna är underbara (emellanåt :-) men är det verkligen meningen att man ska göra allt på en gång?

Egen chefsteori

Här hos mig snurrar alla hjul lite väl fort just nu. På jobbet har den utökade gruppen visat sig bli lite er komplex än förväntat, allehanda "viktiga" uppgifter trycks ner i organisationen, detta samtidigt som vi har mycket "vanliga" jobb och skall bilda ett nytt bolag. Puh, behöver jag skriva att det är lite snurrigt?

Jag kände ändå att jag måste få ut någon liten bloggning.

En dag efter att ha försökt motivera för chefen varför just min grupp skall få göra något lite extra kul i höst så kommer jag ut till gubbarna och upptäcker (återigen) en tjejkalender på väggen. Med största sannolikhet så var den uppsatt enbart för att retas men det kändes bara så onödigt. Självklart hade jag kunnat påpeka att det står där och där att vi inte skall ha det hos oss (jämnställdhetsplanen bland annat), men det kändes som den enkla vägen, jag vill att de skulle förstå hur de påverkar mitt beteende.

Jag höll minen och gick hem och funderade och det jag presenterade för gubbarna på nästa möte var nedanstående.

Att vara chef är inte ett ensamjobb, min prestation påverkas av hur ni alla beter er. Det finns två olika sätt att vara chef. Antingen så är jag en chef som gillas av min chef, eller en chef som gillas mycket av min grupp. Men allra bäst är ju såklart att hålla sig i mitten någonstans.

En chef som gillas av sin egen chef lägger mycket energi på att se till att föra ner ALLT i organsiationen, tillåter inte hemlån av verktyg, bilar eller andra "mindre officiella" förmåner, är på plats och ser till att inga raster blir för långa och att alla jobbar effektivt osv.

En chef som gillas av gruppen vågar säga stopp och för inte ner allt i gruppen, säger till när vi har för mycket att göra, tillåter hemlån av verktyg osv.

Åt vilket håll på den här skalan tror ni att en tjejkalender puttar mig? Tror ni att den ger mig lite extra energi att stå upp emot min chef eller tror ni att jag bara blir less? Ni är med och påverkar hur mycket energi jag orkar lägga på att försöka få igenom roliga saker för gruppen osv.

Jag tror att det gick hem hyfsat, det tog åtminstone bara några minuter efter mötet så hade kalendern försvunnit. :-) Ju, mer jag tänker på min lilla teori desto mer gillar jag den, så jag kommer åtminstone att jobba efter den framöver. Vad tycker ni, finns det någon sanning bakom den?