Att lägga pussel

Aftonbladets Karin Magnusson skriver om skolloven - ni vet de där som är fler än man som arbetande förälder har lediga dagar att ta ut. En på pappret ganska omöjlig ekvation, inte ens om man tar ut sina respektive sex veckors semester och delar upp de lediga dagarna mellan oss så går det ihop. Det är femton veckors lov plus ytterligare fem studiedagar varje läsår. Tänk bara vilken press ensamstående föräldrar måste känna. Alla har inte heller förmånen att kunna ta hjälp av far- och morföräldrar eller föräldradagar kvar att plocka ut.

Nu har jag inga skolbarn än, men snart är det dags och just det här har jag funderat en hel del på. Är verkligen dagens system det bästa? Precis som Karin Magnusson skriver borde det utan problem kunna plockas bort en del onödig ledighet och omfördelas lite. När ska barnen hinna vara i skolan och faktiskt lära sig saker? Blir det mer tid i skolan kanske man kan hinna med att lära ut det som ska läras ut utan att stressa fram kunskaperna. Jag tror att ett ändrat system skulle vara bra för alla inblandade och faktiskt även få familjers livspussel att gå ihop.

Eller är det en allt för simpel lösning?

Hemmapappor och hemmamammor

Jag sitter här och vabbar och läser SvD på nätet. Jag har fastnat i deras artiklar om hemmafruar, speciellt den om hemmapappan.

Helt ärligt så är detta något som jag skulle kunna tänka mig. I alla fall om fler gjorde det så att det inte är helt dött runtikring en på dagarna. Det är så uppenbart nu när jag vabbar (den feberfria dagen) med 3,5-åringen och vi tog en promenad på för middagen. Trots helt okej väder så såg vi bara en och annan hundägare och någon nybliven mamma med barnvagnen på promenad.
Jag hade en riktig hemmauppväxt med fullt av ungar och mammor hemma på dagarna, på min gata med 22 hus så var det 20 barn i min ålder (plus-minus två år). Självklart så romantiserar jag detta med jämna mellanrum, speciellt när det är mycket på jobbet och barnen är sjuka osv. Men samtidigt så vet jag att jag inte riktigt fungerar om jag "bara" ska vara hemma med barnen, men kanske om fler föräldrar var det så man hade några att prata med på dagarna.

Sen så är det ju detta med ersättning, vårdnadsbidrag i all ära men jag kan egentligen inte förstå varför jag inte skulle kunna få ta del av budgeten för en dagisplats? Dagens samhälle känns väldigt uppbyggt på att varje familj har två inkomster i varje fall om man som jag bor i en storstad.
Men någonstans finns emellanåt tanken att man kanske skulle skita i "karriären", sälja huset och köpa något fint på landet som man kan betala kontant och sen börja att bygga upp något nytt. Vara hemma när barnen är små hitta något jobb på cykelavstånd och leva snålt och starta eget...

Jaja, lite vabbfunderingar bara... det blir nog inget agerande på detta den här gången heller.

Linda R

Arbetslös = hemmafru ?

Hittade det här blogginlägget hos Spenatmamman, en blogg jag följer. Hon skriver så bra om vår tids förväntningar på kvinnor.

Jag känner igen det från då jag själv sökte jobb och hade två små barn. Jag försökte klämma ihop att skriva ansökningar de timmar tösen sov och storebror var på dagis. Inte helt lätt då söka jobb inte bara handlar om att skriva ansökningar, utan även att nätvärka och vara ute och visa upp sig.

Att barn till arbetslösa behöver mer tid på dagis än 15 timmar håller jag med om, sen kanske jag är osäker på om barn till föräldralediga behöver mer än 15 timmar, men det är en helt annan diskussion.

Mia kommenterade livspusslet

Signaturen Mia kommenterade inlägget om livspusslet och pendling. För att inte kommentaren ska komma i skymundan lyfter jag upp den till ett inlägg istället.

"Mia sa...

Jag tycker ändå att en 8-timmarsdag är lång för ett litet barn. Och jag tror inte många 2-3-åringar sover 2 timmar om dagen, inte barnen på vår förskola i alla fall.

Nej, jag vet att det inte är så ovanligt, och vill man jobba heltid så är det svårt att få till så mycket kortare dagar, men jag känner ändå att det bör vara JAG som tar smällen av långa resvägar/långa arbetsdagar etc, genom att jag får jobba hemifrån på kvällen etc, det ska inte vara mitt barn som får betala genom att vara länge på dagis.

Jag säger inte att det något är rätt eller fel, men jag har i alla fall dåligt samvete, och det är ingen annan som ger mig det, bara mina egna tankar om hur jag egentligen vill att min sons liv ska vara."

Mia, det här du säger om dåligt samvete är intressant. Du säger att du känner dåligt samvete utan att någon annan har gett dig det. Men jag tror att det är just det som är grejen. Det är ingenting medvetet som någon uttalar, men det finns där ändå - i samhällsstrukturen. Det finns en outtalad och ibland uttalad bild av vad en "riktig mamma" är. Inte är det någon som vågar erkänna att hon gärna arbetar utanför hemmet och tjänar sina egna pengar. Istället är det myten om den självutplånande mamman som är idealet.

Men vad sänder vi för signaler till våra barn om vi inte själva tar ansvar för våra liv och vår lycka? Att prinsen till slut ska komma och rädda våra prinsessor från glasberget? Bara vi väntar länge nog och gör oss vackra så kommer vi att bli gifta? Är det verkligen detta vi vill förmedla till våra barn?

Mia, missförstå mig inte. Jag respekterar verkligen din åsikt att 8 timmar är för länge för en 2-3-åring. Kanske jag till och med delar den. Jag vill bara försöka få dig att förstå att ditt dåliga samvete kanske inte är konsekvensen av dina egna innersta värderingar. Eller så är det det, jag känner ju inte dig.

Men om man inte reflekterar över sina egna val och ifrågasätter valda sanningar kommer man aldrig till botten med vilka värderingar man egentligen har.

Har ditt barns pappa lika dåligt samvete som du?

Sjung om studenten

Idag när jag klev av bussen vid jobbet möttes jag av ett gäng studenter i vita mössor. Det fick mig att tänka på min egen student, och räknade snabbt ut att det är 15 år sedan nu. Det kändes som väldigt många år sedan, samtidigt kommer jag så väl ihåg den dagen.

Jag kommer ihåg att det var soligt men ganska kyligt i min tunna sommarklänning. Morgonen började med champangefrukost i en park tillsammans med övriga klasskompisar. Alla var glad och stämningen var på topp. Senare på dagen samlades hela klassen och vi skrev hälsningar i varandras mössor och lovade att hålla kontakten. Sen sprang vi ut tillsammans på den stora trappan och sjöng om studentens lyckliga dagar.
Framtiden kändes ljus och samtidigt väldigt spännande, det var ett helt okänt kapitel i mitt liv som skulle börja. Det enda jag visste var att jag skulle plugga vidare inom naturvetenskap och teknik, men precis vad och om det innebar att jag skulle behöva flytta långt eller stanna ”hemma”, hade jag ingen aning om.

Den dagen när jag stod där bland övriga studenter och sjöng för full hals visste jag inte att jag bara ett par månader senare skulle flytta till andra änden av Sverige, träffa min blivande man och slutligen hamna i en villa strax utanför Göteborg.
Nu sitter jag här ett och ett halvt decenium senare, med en civilingenjörsexamen, tio års arbetslivserfarenhet, gift och är mamma till fantastiska två pojkar. Och livet känns rikigt bra.

Tidsfälla?

Livspusslet handlar om att välja och framförallt att våga välja bort för att känna att vardagen fungerar. Nu är jag personligen inget större fan av att kvinnor väljer bort sitt yrkesliv när barnen kommer. Man kan välja bort annat, är min personliga åsikt.

En sak vi har aktivt valt bort är dagis i form av föräldrarkooperativ. På pappret låter det bra - med större insyn och delaktighet i barnens dagisvardag - men jag och min man tycker båda att det känns som en tidsfälla.

När vi flyttade ut från stan, till vårt lilla 60-talsradhus i skärgårdskommunen där vi bor, var vår förstfödda son knappt nio månader gammal. Dagisval var en sak som vi var tvungna att börja fundera kring. Ganska snart insåg vi att det skulle vara omöjligt att få plats på det enda kommunala dagiset som ligger i vårt område. Det flyttar in barnfamiljer hit i en jämn ström och kommunen hade inte hängt med i utvecklingen.

Men det fanns också två föräldrarkooperativ och vi kände oss tvingade att i alla fall undersöka den möjligheten. Vi ställde oss i kö och kryssade i alla tänkbara möjligheter för att inte hamna i knipa när vi behövde en dagisplats. Sen travade vi i väg för att kolla in ett av kooperativen. Där upplystes vi om allt vi skulle behöva göra. Mannen bleknade när han insåg att det här var ännu ett pålägg till alla "måsten" - jourer, städning, matlagning, underhåll, styrelsearbete etc. Herregud, det var som att ha ansvar för ännu ett hus!

Själv kände jag hur jag fick lättare hjärtsnörp av "sektkänslan". Allt var bara "fantastiskt", "underbart" och "aldrig någonsin har vi några problem här". Levererat av två äppelkäcka fröknar och en förälder, som tävlade om att häva ur sig superlativ och klistra sig fast på oss när vi gick runt och tittade. Sådant gör mig lika misstänksam som dålig reklam.

Vi valde i stället att ta plats på en kommunal förskola lite längre bort, i väntan på att få byta till det vi ville ha. Ett år efter sonens inskolning fick vi plats på ett nybyggt dagis i vårt område, som drivs privat av ett litet nystartat företag med en mycket driven tjej i spetsen. I dagarna öppnas dagis nummer två, i en annan del av kommunen eftersom trycket på vår förskola är massivt och många vill flytta sina barn dit.

Är vi nöjda? Absolut! Det är en varm stämning, kompetent och engagerad personal och en fantastisk förskolechef som vi kan haffa på studs om vi vill dryfta något. Någon obehaglig sektkänsla finns inte heller och det föräldrarråd som finns är ett fantastiskt forum som uppskattas av både förskolechefen och oss föräldrar. Naturligtvis uppkommer det problem här också, men hittills har allt sådant lösts på ett mycket bra sätt och i samråd mellan föräldrar, personal och ledning.

Även de andra föräldrarna är lika nöjda och nyligen fick vår förskola högst betyg av alla förskolor i kommunen i en stor kvalitetsundersökning, där vi föräldrar svarat på frågor.

Vi har med andra ord insyn och känner oss delaktiga, men slipper skyffla bort snö på vintern, rycka in när personalen är sjuk och städa.

Hur resonerar ni andra kring olika dagisformer? Och kring tidsfällor i största allmänhet?

Nu är goda råd dyra

Jag har hamnat i lite bryderier om barnens förskola.

Pedagogerna är jättebra, personalomsättningen är låg. När jag hämtar mina barn så känner jag mig trygg i förvissningen om att de blivit sedda av personalen.

När jag skolade in min son och dotter för snart två år sedan så frågade jag (Vi kan kalla henne Gudrun), om de hade en plan över hur de behandlade pojkar och flickor. (Se Johannas tidigare tips och inlägg här). Svaret jag fick då var: -Nej inte alls. Här behandlar vi alla lika. Jag valde då att inte kommentera det stora jämställdhets tåg som brakade förbi med full fart förbi den omedvetna pedagogen. Jag har sedan tagit upp frågan med en annan pedagog som dessutom är dotterns kontaktperson. Hon och jag verkade vara på samma planhalva, så sedan dess har jag inte brytt mig om detta något mer.

Tills häromdagen...

Dottern kommer till dagis, och har tagit med sig en av sina bilar. Hon springer till Gudruns famn och kramar och sätter sig i knät. Gudrun utbrister. -Nämen åh, har du lånat brorsans bil och har med dig idag?

Min dotter säger ingenting. Och jag säger ingenting jag heller!!!

På väg ut känner jag lite trötthet över att man inte förstår bättre.

På väg till bilen börjar jag bli frustrerad och nu är jag väldigt upprörd. Förstår man inte att man med sådana till synes oskyldiga kommentarer formar och begränsar barnen?

Förr lekte min dotter mycket med bilar och tågbana, och ratade dockorna. Nu leker hon med dockor allra mest. Jag tänker att det är del i utvecklingen, att hon utvecklas och testar olika lekar. Omhändertagar-lekar är ju mer vanligt hos flickor. Och även där märker jag en skillnad mellan sonen och dottern. Men att som pedagog förklara på detta vis att det är ett undantag för flickor att leka med bilar. Jag kan ju bara gissa att om en pojke kommit till avdelningen med docka i famnen hade det blivit kommentar även där...

Så vad ska jag göra? Hur ska jag få dom att öppna ögonen, utan att bli en sur och rabiat morsa?

Ge mig lite strategiska knep hur jag på bästa sätt ska gå tillväga.

Fortsättning på dagisdebatten

Läste det här inlägget inne hos Skriet från Kärnfamiljen och blev berörd. Hur man kan spela på mammors samvete jämt och ständigt medan pappan inte straffas på samma sätt ?
Och hur kan förskolepersonal spela på mammors samvete, det tycker jag är oproffsigt, en förtäckt kritik av den egna verksamheten.

Personligen jobbar jag också i kommunal verksamhet - fast inom äldreomsorgen - och också där är det kvinnornas samvete man möter. För också där går männen fria från krav och dåligt samvete kring sin gamla mamma och pappa.

Dagisracet

Den här veckan har inneburit VAB för vår familj. Med två förkylda barn hemma märker man att barn behöver dagis. Då har jag ändå två barn som leker mycket bra tillsammans och är nära i ålder. Men de har kommit i den åldern att de också behöver dagis, båda 5-åringen och 4-åringen.
Första dagen är mysig, man tycker det är lyxigt att vara hemma mitt i veckan, och barnen tycker det är kul att vara hemma och leka och pyssla. Andra dagen går också ganska bra men efterhand märker man behovet av att träffa kompisar och göra annat än att umgås med mamma/pappa och syskon. Jag fick barn för att vilja umgås med dem men det är inte alltid de vill umgås med mig, det är den normala processen av att bli självständiga.

Jag började tänka på detta då jag läste detta debatinlägg om hetsen att hämta på dagis tidigast. Jag har också funderat på hur man får ihop det med korta dagar, långa lov och ledigt klämdagar. Mina barn har ibland varit bland de få eller tom själv på dagis på klämdagar. Jag jobbar kommunalt och i en verksamhet som inte kan stänga sådana dagar, på min arbetsplats är vi också flera småbarnsföräldrar så alla kan inte vara lediga alla klämdagar. Min man är en egenföretagare, en av dessa alla politiker älskar då de skapar jobb i Sverige, och kan heller inte alltid ta ledig på klämdagar.
Det roliga är att barnen tycker om dessa dagar med få kompisar på dagis, för då får de mycket extra från sina fröknar. Och fröknarna (ursäkta pedagogerna) tycker om dessa dagar då de kan ägna få barn sin uppmärksamhet.

Nu ska min son börja skolan till hösten och jag undrar om det är samma hets på fritids ?

Genuspedogik

Kajsa Wahlström har skrivit en intressant debattartikel om genusdagis på expressen.se. Hon har jobbat med genuspedagogik på en förskola i Gävle och delar med sig av sina erfarenheter.

Manliga vikarier på förskolan

Jo, jag har gått och funderat på en sak som inträffade på dagis förra veckan. Två fröknar (av 4 var sjuka) och de hade inne två vikarier, en manlig och en kvinnlig. Spontant sa jag då, vad kul med en manlig vikarie. Jo det tyckte de, för att killar gjorde andra saker med barnen.

Sonen på dagis med en kompis

Jag tänkte inte mer på detta förrän jag hämtade. Ute på gården var det då två kvinnliga vikarier (en på andra avdelningen också) som stod och pratade med varandra och killen han spelade innebandy (utomhus alltså) med 4 barn. Sen var det en pappa som hämtade sin lilla flicka och så var det jag. Många av barnen kom till oss för hjälp, säkert för att de kände igen oss men även för att de som stod och pratade med varandra stod i ett hörn och vända bort lite från barngruppen.

När en ordinarie fröken kom ut så kommenterade jag detta att det var tur att vi två var där eftersom vikarierna verkade upptagna. Då tittar hon menande på kvinnorna och säger att de inte borde prata med varandra på det sättet. När jag frågade om hon tyckte att det var okej att med liv och lust spela innebandy med 4 barn och inte ha koll på resten, så svarade hon till min förvåning ja.
Hon tyckte att det var bra med manliga vikarier för att de leker med barnen!!! Vaddå cementera könsroller, snälla kan inte någon insatt skriva och berätta att det i vanliga fall inte är såhär.

Visserligen har jag sett att fröknarna ofta håller sig i bakgrunden och är passiva i leken men trodde att det var så det skulle vara. Att det var någon pedagogisk tanke i att inte lägga sig i allt för mycket.

Annars har jag ett nytt drömjobb, ska bara byta kön först. Tänk att bara jobba med att leka med barn hela dagarna, att slippa allt ansvar som följer med förskolejobbet i vanliga fall och bara ha kul....

Förskolefunderingar

Härom kvällen var det föräldramöte på barnens förskola. Tidigare år har föräldramötena varit ett forum där personalen informerat oss föräldrar om vad som kommer att ske under året, men i år var upplägget istället tänkt som en diskussion mellan föräldrar och personal. Frågan som diskuterades var ”vad behöver ditt barn i förskolan?”
Tankar om vad barnen behövde varierade med allt från näringsriktigt kost, till läsa böcker, sjunga, mer klättergrejer och till jämlikhet och genusperspektiv. Någon tyckte att det var viktigt barnen lärde sig saker medan någon annan tyckte att leken skulle vara i fokus.
Personalen lyssnade, kommenterade och kom med sin syn på saken. På några punkter finns det förbättringspotential men mycket av det som togs upp tycker jag redan fungerar väldigt bra. På det stora hela tyckte jag att det var en mycket bra diskussion och jag blir glad och lycklig över att jag har mina barn på en sådan fantastisk förskola.

Hur tänker ni kring förskolans funktion? Vad tycker ni är viktigt för era barn i den dagliga verksamheten?

Att vara pappa år 2009

Året är 2009. Platsen är en arbetsplats i södra Sverige, en gravid kvinna fikar med sina kollegor.

 

- Hur länge ska du vara föräldraledig? sa arbetskamraten.

- 6 månader, sa jag.

- Men... ska barnet börja så tidigt på förskolan? undrar arbetskamraten.

- Lillebror har faktiskt en pappa också... svarade jag.

Detta har hänt vid två tillfällen med två olika personer! Att dessa trevliga, välutbildade människor inte ens tänker tanken att pappan ska vara föräldraledig tycker jag är häpnadsväckande. Till deras heder får jag säga att de skämdes när de insåg sitt misstag... 

Föräldrarhets - hur länge är egentligen okej?

Den här hetsen att vara en duktig förälder och hämta först på dagis har jag funderat över länge. Helst ska man lämna sist, hämta först och låta barnen vara hemma tio veckor på sommarlovet och precis alla andra lov också. Och det finns alltid en dagispolis bland föräldrarna som låter alla andra föräldrar veta hur det ska vara eftersom denne gör precis som ovan. Allt annat är fel med stort F.

http://www.expressen.se/kronikorer/1.1695378/ninni-schulman-forsten-till-dagis-vinnerxpressen.se/kronikorer/1.1695378/ninni-schulman-forsten-till-dagis-vinner

Ninni Schulmans krönika i dagens Expressen är klockren tycker jag. Jag önskar verkligen att vi kunde sluta att tävla i föräldrarskap? Undra på att yrkesarbetande föräldrar känner sig stressade. Varför är det så här?

Tillbaks till racet

Nu närmar det sig, vi ska återigen tillbaka till lämna- och hämta-racet. Minstingen ska skolas in på dagis och vi ska pussla med dagar och tider för att få ut så mycket som möjligt av varje dag, både till jobb och till den gemensamma tiden med familjen.

När första barnet började på dagis kom detta pusslande lite som en chock - jag var verkligen inte förberedd på hur mycket vi fick pussla med tiden för att få ihop det med heltidsjobb och lagom långa dagar på dagis. Nu vet jag ju vad vi står inför, men trots detta och faktumet att vi förberett oss lite mer (i termer av planering) denna gång misstänker jag att det inte kommer att gå helt smidigt, inte i början i alla fall.

Utgångsläget är att vi vill jobba heltid båda två, att barnen ska ha rimliga tider på dagis, att vi ska äta middag tillsammans hela familjen på kvällarna och att ingen av oss ska behöva jobba hemifrån på kvällstid (okej, kanske nån gång då och då, men inte på regelbunden basis). Utifrån detta har vi pusslat och pysslat med hämta- och lämnatider och omlott-jobb (som tur är har vi flexibla arbeten båda två) för att se hur det ska vara genomförbart. Helt ärligt vet jag inte om det kommer att fungera, eller om vi kommer att bli tvingade att gå ner i arbetstid (en av oss eller båda), men vi ska i alla fall försöka.

Schemat som ska lösa alla problem...

Vad är dina erfarenheter? Har du hittat nyckeln till att få pusslet i din familj att fungera?

Varje förälders mardröm

Som förälder vill man att dagis ska vara en trygg, stimulerande och rolig miljö för barnen där de får utvecklas och bli bra omhändertagna. Det är väl därför det är varje förälders mardröm när det visar sig att det finns en risk att det inte alltid ar så.
Nyheterna här i Storbritannien domineras idag av Vanessa George, 39, från Little Ted's Nursery i södra England som just nu är häktad för misstanke om sexuellt utnyttjande av barn och för att ha tagit oanständiga bilder på barn, av vilka vissa har tagits på dagis.
Det går inte att beskriva hur mycket man känner med de barn och föräldrar som råkat ut för detta.


Som förälder så börjar ju rädsle-fantasierna rusa iväg så fort man läser om sånt här. Varför försvann den ena fröken så konstigt? Hur vet de att tjejerna ar OK när de har haft så stor personalomsättning?
Och visst kan man inte hjälpa att få rent ont i hjärtat och nästintill panik när man som förälder tänker tanken att det lika gärna kunde varit ens eget barn......

Kampen mellan att vara realistisk och att låta paniken rusa iväg är hård. Men tjejerna på sonens dagis är verkligen jättegoa och det måste vara hemskt för alla hårt arbetande, engagerade och omtänksamma pedagoger som nu säkert känner alla föräldrars oro och själva oroar sig nu för att häxjakten ska sätta igång.
Det viktiga är väl att hålla i åminne att man får vara uppmärksam men att detta är väldigt ovanligt. Man såg ju i princip all manlig dagisperonal försvinna på nittiotalet när alla fingrar pekades åt deras håll. Så vill man ju inte ha det heller.

Så idag så går mina tankar till de små och deras föräldrar som har blivit drabbade. För allas skull så hoppas man ju att det visar sig att allt var ett misstag, även om det väl kanske är lite väl mycket önsketankande.

Ljuvligt apropå genus

Precis som många av er följer jag med intresse serien om genus och barn i DN. Idag läste jag en jättebra artikel på temat "Hur skapas könsidentiteten?". Hur underbart är inte det här exemplet ur Annette Hellmans forskning, ett samtal mellan två pojkar som leker på en förskola:

Jimmy: Nu behöver min robot ett litet täcke. Sov så gott nu sa Batmanpappan till den lilla roboten. Ahhh, sa han, jag fryser lite pappa. Vänta så ska jag stoppa om dig, sa Batmanpappan då. Nu så ska du se att du blir varm och kan sova gott. God natt, god natt.

Lukas: Ska vi sjunga för våra robotar?

Jimmy: Ja, lite tyst, min sover nästan.

Lukas: Det gör min med.

Jimmy: När trollmor har lagt de elva små trollen …. Nu sover dom!

Läs hela artikeln här om den gamla hederliga diskussion kring arv kontra miljö! Själv tänker jag att det utan tvekan är både och- men det ena kan vi påverka... 

Förskolan

I går var jag och maken på föräldramöte tillsammans (första gången vi gick båda: så trevligt) på yngste sonens förskola. Jag har inte haft möjlighet att vara med på något föräldramöte på denna förskola tidigare då de alltid legat på någon av mina arbetskvällar så jag visste inte så mycket om verksamheten som jag skulle önska.
Jag blev dock himla glad och lycklig på mötet, två saker sticker ut som de viktigaste för pedagogerna där: att arbeta med "positiv kommunikation" (vet ej vad de kallar det) som går ut på att utgångspunkten och fokus ligger på det positiva och istället för att prata om vad man inte får eller inte ska talar man om vad man får och vad man ska.
Jag som lever helt och hållet efter det och verkligen har det som livsfilosofi (nog mycket tack vare hundträningsfilosofier) blev varm i hjärtat och genuint glad av det.

Det andra de arbetar med är genusfrågor (som senast avhandlades av Johanna här)!!! Min andra levnadskäpphäst :-)
Sååååå nöjd blev jag av att höra om det arbetet. Det är så oerhört viktigt och de tankar och metoder pedagogerna presenterade var genomtänkte och självkritiska och gjorde absolut min dag.

Som grädde på moset vill jag nämna att pedagogerna på ett föredömligt sätt beskrev sin verksamhet för församlade föräldrar. De beskrev på så vis också sin yrkeskompetens, olika yrkesroller på förskolan samt det professionella i arbetet de utför - det var kort och gott strålande marknadsföring av dem och deras verksamhet.
Föredömligt.

So, here goes again: länge leve förskolan!

Vem får mest uppmärksamhet på förskolan?

Igår var det öppet hus på dotterns förskola. Det var en trevlig tillställning som jag reflekterade över lite mer igår innan läggdags. På avdelningen finns det 17 barn varav 11 flickor och 6 pojkar. Under tillställningen igår fanns det tre sysslor som skulle utföras då barnen satt i sin samlingsring och vi föräldrar tittade på. Inte förrän jag kom hem noterade jag att det var pojkar (trots sin minoritet) som av pedagogerna spontant uppmanades att utföra de tre sysslorna som var lite speciella för dagen.

Inget konstigt med det tycker kanske de flesta. Men efter en del funderande så tycker jag att det är ganska märkligt att det inte var en enda flicka som ombads hjälpa till. Inget verkade vara planerat på förhand utan pedagogerna uppmanade bara något barn att hjälpa till. Jag misstänker att könsfördelningen hade varit annorlunda om barnen som skulle hjälpa till hade valts ut på förhand. Men det gör inte det hela mindre intressant, tvärtom.

Jag är generellt nöjd med allt utom just förskolans genusarbete som verkar vara obefintligt. Denna och liknande händelser som att det på grannavdelningen finns utpräglade dockrum och byggrum förstärker mitt missnöje med jämställdshetsarbetet. På frågan hur de arbetar med genusfrågor möts man av generade leenden.

Har ni andra exempel eller tycker ni att jag överdriver?

Stökiga pojkar mår bättre än flitiga flickor

Karolina har tidigare lyft fram Anna Larssons krönika om pappalosern. Idag skriver Anna Larsson på om SvD skillnaden i förväntningar på tjejer och killar:

Flickor förväntas vara koncentrerade och skötsamma. Pojkar lite mer ofokuserade och stökiga. Det är för pojkarna, tror jag, en ganska skön ventil där de kan kanalisera sina frustrationer. Men vart tar tjejernas vägen? Unga tjejer har, förutom i idrott, genomgående bättre betyg när de går ut nian än pojkar. Samma gäller i gymnasieskolan. Kvinnor utgör en majoritet av de studerande i högskolan och fler kvinnor än män slutför sin högskoleutbildning. De har höga ambitioner och är mer karriärinriktade än unga män.

Men de är inte lyckligare.

”Kvinnor måste vara dubbelt så bra som män”, har varit vårt mantra. Därför fostrade vi en generation prestationsprinsessor. Resultatet blev stress, nedstämdhet, ätstörningar, magont och huvudvärk. Många unga kvinnor mår skit. Och vi som ville så väl.

Läs mer här!