Uppdatering efter första dagen

Nu är jag hemma igen efter första dagen som enhetschef. Och det känns bra. Visst är det en hel del att sätta sig in i, som arbeta med schema, fakturahantering och att lära känna personalen, men det känns båda roligt och spännande så här efter första dagen.

Och på vägen hem såg jag en regnbåge, vilket jag tog som ett tecken. Nu sitter jag i soffan och försöker smälta intrycken och sortera tankarna, helt slut efter en mycket rolig dag.

Pirrigt värre

I dag är det dags för min första dag som enhetschef. Jag ska för första gången möta min personal på plats i vardagen. Jag både har fjärilar i magen och längtar som en liten unge.
Blocket är fullt av frågor till nuvarande chefen, om schemat, om budget, om hygienombud och mycket annat. Så jag hoppas att jag är lite klokare när jag kommer hem i kväll.

Mest längtar jag att träffa personal och se med egna ögon det fantastiska jobb de gör varje dag.

Välj rätt chef

Att välja rätt chef är lättare än att välja sina föräldrar och när det gäller att gå ner i tid med bibehållen glädje och stämning på jobbet så är det än viktigare.

Jag och mannen har precis släppt "bomben" på våra respektive arbetsplatser att vi bara tänker jobba 80% nästa år. Såhär blev reaktionerna.

Jag sa till min chef hur planen såg ut, dvs att jag skall vara ledig fredagar. Som jag konstaterade, jag jobbar hellre över 4 dagar i veckan än 5. Eftersom jag även i fortsättningen kommer att hämta på dagis varje dag så tror jag att arbetet blir balanserat. Detta gjorde att vi i budgetdiskussionerna satte ytterligare fokus på att hyra in en administrativ resurs till min avdelning.
Sen är jag ju visserligen chef för 20 personer så jag kommer ändå att vara nåbar på fredagar ifall något skulle hända, men det 1/1 2011 kommer jag att prata in på mitt mobilsvar att jag är föräldraledig på fredagar.
Min chefs respons var att han tyckte att det var bra att jag tog en hel dag i veckan för att jag skulle ha lättare att vara ledig. Än om jag skulle försöka kapa med någon timma om dagen.
Sen tillhör jag ju även ett företag som har en tjej i företagsledningen som jobbar 90%, så på mitt företag är det självklart att det går att få ihop jobbet med småbarn på alla nivåer.

Min man berättade planen för sin chef (han har tänkt att sluta en timma tidigare måndag-torsdag och sedan jobba halva fredagen). Hans chef reagerade med att säga att de minsann måste se över om det är möjligt att han gör så...
Min man är chef över 1 person och jobbar med tester inom datavärlden. Han ser själv inga problem med att han skulle vara hemma, då hade han ju inte föreslagit det. Jag tycker att det var ett så dumt svar eftersom jag (som chef) ser det som om det bara är att bita i det "sura" äpplet, le och säga att det är klart att du skall vara det. För det finns ju inget att diskutera, i sverige har vi väl rätt att gå ner i tid när våra barn är små.

Jaja, alea iacta est, och vi ser båda fram emot ett skönt år med mer tid till våra barn, lite mindre pengar att röra oss med, men inte värre än att vi klarar oss.

Frågan jag skall söka svaret på nu är om det är stor skillnad på att gå ner i tid eller att ta en dag föräldraledigt i veckan, någon som vet?
Påverkar något semesterdagar, SGI eller sommarkomp?

Att våga ta steget

Ni som läst vår blogg ett tag vet att jag har varit involverad i flera internrekryteringsprocesser för att jag gärna vill jobba med ledarskapsfrågor och ta ytterligare steg i mitt arbetsliv.

Och nu sitter jag här och har blivit erbjuden en tjänst som enhetschef inom vård och omsorg.

Hur det känns ? Pirrigt och nervöst, samtidigt roligt och spännande. Och lite overkligt om jag ska vara ärlig.

Det kommer att få inverkan på mitt liv då jag kommer gå upp i tid och behöva pendla lite längre än jag gör i dagsläget. Men samtidigt innebär detta helt nya möjligheter.


Flera andra har tidigare på bloggen pratat om löneförhandling och den här gången har jag faktiskt gjort hemläxan ordentlig och vågat tala om vad jag tycker jag är värd i denna typ av tjänst. Sen får vi se hur resultatet i slutänden blir. Jag tror nog att båda jag och arbetsgivaren ska komma överens.

Flera gånger genom den här processen har jag fått pepp, tips och goda råd från mina Networkingskvinnor. Ett stöd jag inte hade klarat mig förutom. Så tack tjejer !

Omorganisation - inte bara dåligt

Vi fick innan sommaren en ny förvaltningschef i min förvaltning och just nu är vi mitt inne i fasen där alla försöker hitta sina nya roller. En ansträngande period för alla inblandade. Vissa är oroliga och gör sitt bästa för att markera sitt revir och andra som kanske borde vara oroliga är det inte för att de är vana vid att de sällan påverkas av någonting. Vår nya chef har signalerat att han noterat att det behövs vissa förändringar. Jag hoppas hoppas att han har modet att splittra upp en gammal surdeg med några kollegor som suttit ihop i evigheter och som alltid känner sig säkra på att de får vara oförändrade och göra som de vill. Vi andra skulle verkligen tjäna på om han vågar ta striden och inte bara prata om det.

Jag hoppas att förändringarna snart kommer så att vi alla kan börja landa i det nya för just nu är det mest besvärligt.

Delat ledarskap

Jag delar mitt chefsskap med en kollega, en fantastisk möjlighet som jag inte såg från början. Vi har valt att behandla våra på pappret två grupper som en. Vi har coachingsamtal med alla medarbetare och ser oss som ett team tillsammans.

Trots att vi inte jobbat ihop innan stod det klart för oss efter bara några veckor att vi var ett team och att vi skulle dela på ledarskapet. Visst delar vi upp vissa frågor, men vi ser också till att vi byter ansvarsområden.

Fördelarna? De är många. Tillsammans fattar vi bättre beslut, är vi mer tillgändliga för våra medarbetare och vi kan växeldra. Och vi får dubbelt så många starka sidor. Tidigare har jag ibland känt mig ensam som chef, det gör jag aldrig nu.

En och annan nackdel finns det så klart också. Framförallt tar det tid att bli samspelta och det kräver tid tillsammans och öppenhet. När vi dippat har det oftast varit till följa av att vi inte investerat i tid tillsammans. Och visst kan det hända att någon boll hamnar mellan stolarna.

Så om du får chansen att dela chefsskapet och personkemin känns rätt så rekommenderar jag det verkligen! Jag har utvecklats mycket under perioden jag delat ledarskapet.

Ny chef = sjunkande båt

Vi fick nyligen en ny förvaltningschef på jobbet. Den tidigare gick i pension efter många år. Jag arbetar på ett relativt litet kansli som krympt mycket under den senaste mandatperioden, vilket fått till följd att många har fått för mycket att göra vilket har lett till sämre stämning bland oss kollegor. Inför den nya chefens tillträdande och framförallt nu sedan han tillträtt har det blivit aktivitet bland många av mina kollegor. Många ska markera revir och framförallt en kollega som blivit av med många av de uppgifter hon helst vill arbeta med har börjat snegla på mina arbetsuppgifter och försöker i små portioner ta sig in på "mina" områden. Hon har gjort försök även tidigare men effektivt hindrats av vår gamle chef men nu ser hon sin chans. Hon har även tidigare sökt den tjänst jag nyligen fått men utan att få den.

Jag som oftast på jobbet är en person som försöker undvika konflikter och söka andra vägar ur dem fick redan andra veckan som vår nya chef var på plats nog och markerade vad som är mina arbetsuppgifter och att jag inte vill ha med henne på mina möten om vi inte har punkter med på dagordningen som berör henne. Hon vill sitta med för att "omvärldsbevaka" och se vilka ärenden hon kan lägga beslag på (min tolkning). Det känns som att vi befinner oss mitt i Firo-teorin, vi kollegor som under den förra chefen åtminstone satt i båten en bit ut till havs har nu backat tillbaka till kajen och de flesta av oss är i land.

Nu känns det trögt och segt på jobbet och all den arbetsglädje jag så länge känt för min nya tjänst har påverkats negativt av hela den här soppan. Min kollega gick dessutom in till den nya chefen och stod där en halvtimme och gnällde över min inställning i frågan. Trots hennes tilltag gav den nya chefen mig rätt men det har ändå gett mig en besk eftersmak. Jag är osäker på om det var taktiskt smart att markera revir så starkt av mig och ge vår nya chef en skev bild av mig så tidigt. Suck. Förmodligen känner jag också så här eftersom jag ständigt gör allt för att undvika konflikter, på jobbet.

Emma

Intressant forskning om mellanschefens roll

Jag hittade denna artikel i norska Aftenposten om en avhandling kring mellanchefens roll och makt. Avhandlingen hävdar att mellanchefen är viktig i en organisation för att ledningen ska få ut sina strategier till alla anställda, och att mellancheferna har mer makt än de inser själva.

Vägen till en ledarroll

I enkäten har vi hittills fått en massa bra tips om vad ni läsare vill att vi ska skriva om, och en av de sakerna är vägen till ledarskap. Då kanske det passar bra att berätta att jag just fått min första ledarroll!

I min organisation finns det mängder av duktiga medarbetare. Att få en första ledarroll är svårt; för vid varje rekrytering tittar rekryterande chef efter vilken ledarskapserfarenhet kandidaten har. Nu brinner jag för ledarskap, och vill utvecklas inom det området, men hur utvecklas man, om man aldrig får chansen att skaffa sig erfarenheten? Många kallar detta för glastak.

För mig har vägen mot ledarskap varit ganska fokuserad de senaste två-tre åren. Jag har funderat väldigt mycket på vad ledarskap betyder för mig, samtidigt som jag har byggt kompetens i de områden som jag jag saknade:

Först och främst har jag haft förmånen att gå en fantastisk ledarskapsutbildning, som gav mig många nya perspektiv och insikter. Dessutom har jag haft en coach, som är min största förebild inom ledarskap. Hon har varit ovärdelig! Jag har även läst böcker, och inte minst tränat genom projektledning (min kärnkompetens) och coaching av andra medarbetare.

Jag har också sökt mig från en ekonomiavdelning (där jag tog på mig projektledning för att komma ifrån siffrorna, närmare männsikorna - här såg jag också till att certifiera mig inom projektledning), via operations (som projektledare, men byggde på med kompetens inom HR och Operational Excellence), ut till en projektledaravdelning (där jag närmade mig säljkanalerna för att 'klä på mig' med kunskap om kund, marknad, och försäljning).

Fyren. I boken jag nyss tipsade om en symbol på att fokusera på sina mål. Bilden lånad från FlickR.

Nåväl. Förberedelser i all ära, men sedan måste ju rätt roll dyka upp också!
Jag har sökt ledarroller tidigare, men alltid i tävlan med andra duktiga medarbetare som redan har ledarskapserfarenhet. Flera ambitiösa kollegor har också beklagat sig för mig om hur de sökt tjänst efter tjänst men bara fått nej.

Därför började jag hålla ögonen öppna efter vikariat. Jag menar att vikariat är ett bra sätt att få erfarenhet på, samtidigt som den rekryterande chefen inte tar en lika stor risk som vid en permanent tillsättning. Gör man sedan bara ett bra jobb, ger sig nästa tjänst nog tillkänna när det är dags!

Jag hittade alltså ett mamma-vikariat och sökte det härom veckan. Allt gick väldigt snabbt, och idag (läs: tisdag) blev jag erbjuden jobbet!

Nu kliver jag alltså in i en roll med ledarskap, kombinerat med dagligt, praktiskt arbete med att stödja säljkanalerna, varigenom jag kommer att få ännu en pusselbit i min kompetenspalett även utanför ledarskapet.

Jag ser nu fram emot mitt blivande jobb som en spännande utmaning, där jag ska få göra det jag helst av allt vill - varje dag!

När chefen slutar

Idag fick jag höra att en av mina vänner haft ett avdelningsmöte nu på morgonen. Anledningen var att chefen, en mellanchef ska tilläggas, deklarerat att han ska börja på ett nytt jobb om några månader.

Det här har hänt mig en gång också, för ganska många år sedan nu. Vi märkte allihopa att chefen betedde sig helt annorlunda efter en semester. Hon hade en helt annan glädje och ett helt annat förhållningssätt till de dagliga utmaningarna i företaget. Efter ett par veckor fick vi förklaringen och det var ett nytt jobb. Grattis till henne förstås, men vad hände med oss som blev kvar?

Många av mina kollegor blev nervösa och oroliga. Andra blev stärkta i utmaningen att vi stod utan ordentlig ledning under ett par månader. Själv var jag gravid och hade väl redan insett att allt ändå skulle vara helt annorlunda när jag väl kom tillbaka efter ett år.

För mig är det viktigt att ha en bra chef. Men vad händer om man börjar på ett jobb och så slutar chefen som man gillar? Och tänk om nästa chef inte alls passar er, söker ni nytt jobb då?

Att fasa in sig i en fas som sedan följs av en annan fas...

I sommar ska fasen för njutning inledas i denna rara trädgård!

Jag är verkligen glad att det slumpade sig så, med vår flytt och mitt jobbyte, att jag är mol allena på plats i nya staden med ett ganska tomt hus att komma hem till om kvällarna.

På ny chefstjänst är det oerhört mycket att sätta sig in och att försöka få grepp om. Det kan röra sig om förhållningssätt, strukturer, organisation, vilka projekt som ens enheter är mitt i, vilka projekt som ligger i ”röret” och vilka som löper mot sitt slut.

Då man har potentiella samarbetspartners i organisationens olika sektioner, olika avdelningar och enheter gäller det både att förstå hur man kan kan tänkas samverka, med vilka och förhoppningsvis även finna nya, tidigare oupptäckta möjligheter.
Jag har kommit så långt i min självkännedom att jag numera förlitar mig på min personkännedom och jag använder den aktivt hela tiden för att zooma in de bästa tänkbara nätverkspersonerna i min omgivning.

Allt det här tröttar!

Inte bara är det tröttande att lämna hemmet vid 07 för att komma hem vid 22, utan kreativitet tröttar. I det läget är det en klar fördel att inte ha familj att behöva ta hänsyn till: inga hundpromenader, förskolehämtningar, ingen matlagning eller städning: bara ”upp, ut, jobb, hem, i säng”!

Efter den här högintensiva fasen (som är mycket stimulerande att befinna sig i) kommer det att komma en lugnare fas som kommer att sammanfalla med att familjen kommer.

Mycket väl planerat, anser jag och jag rekommenderar detta anslag om någon har liknande livsförändring framför sig!

(var alltså inte rädd att släppa grepp om hem-förskola-skola och folks åsikter om den mamma som flyttar)

Egen chefsteori

Här hos mig snurrar alla hjul lite väl fort just nu. På jobbet har den utökade gruppen visat sig bli lite er komplex än förväntat, allehanda "viktiga" uppgifter trycks ner i organisationen, detta samtidigt som vi har mycket "vanliga" jobb och skall bilda ett nytt bolag. Puh, behöver jag skriva att det är lite snurrigt?

Jag kände ändå att jag måste få ut någon liten bloggning.

En dag efter att ha försökt motivera för chefen varför just min grupp skall få göra något lite extra kul i höst så kommer jag ut till gubbarna och upptäcker (återigen) en tjejkalender på väggen. Med största sannolikhet så var den uppsatt enbart för att retas men det kändes bara så onödigt. Självklart hade jag kunnat påpeka att det står där och där att vi inte skall ha det hos oss (jämnställdhetsplanen bland annat), men det kändes som den enkla vägen, jag vill att de skulle förstå hur de påverkar mitt beteende.

Jag höll minen och gick hem och funderade och det jag presenterade för gubbarna på nästa möte var nedanstående.

Att vara chef är inte ett ensamjobb, min prestation påverkas av hur ni alla beter er. Det finns två olika sätt att vara chef. Antingen så är jag en chef som gillas av min chef, eller en chef som gillas mycket av min grupp. Men allra bäst är ju såklart att hålla sig i mitten någonstans.

En chef som gillas av sin egen chef lägger mycket energi på att se till att föra ner ALLT i organsiationen, tillåter inte hemlån av verktyg, bilar eller andra "mindre officiella" förmåner, är på plats och ser till att inga raster blir för långa och att alla jobbar effektivt osv.

En chef som gillas av gruppen vågar säga stopp och för inte ner allt i gruppen, säger till när vi har för mycket att göra, tillåter hemlån av verktyg osv.

Åt vilket håll på den här skalan tror ni att en tjejkalender puttar mig? Tror ni att den ger mig lite extra energi att stå upp emot min chef eller tror ni att jag bara blir less? Ni är med och påverkar hur mycket energi jag orkar lägga på att försöka få igenom roliga saker för gruppen osv.

Jag tror att det gick hem hyfsat, det tog åtminstone bara några minuter efter mötet så hade kalendern försvunnit. :-) Ju, mer jag tänker på min lilla teori desto mer gillar jag den, så jag kommer åtminstone att jobba efter den framöver. Vad tycker ni, finns det någon sanning bakom den?

Delat ledarskap

Japp, nu sitter jag här och har tagit ett litet "karriärsteg" igen. Om det räknas så när man genom en omorganisation går från 7 underställda till 19 underställda men är kvar på ungefär samma "nivå"?

Borde jag inte vara superglad? Jo, det kan man tycka och det är ju vad jag vill men...
... i nästan tre års tid har jag i princip haft ett delat ledarskap med en kille som har varit chef för min parallellgrupp. Det har varit alldeles underbart och nu känns det bara tomt.

De här tre åren har präglats av många korta och långa samtal, lätta och roliga men också tunga och jobbiga. Vi har båda haft personalansvar för hela gruppen under den andres föräldraledigheter men inte heller då har vi varit helt ensamma med våra beslut eftersom den andre bara har varit ett telefonsamtal bort.
Vi har inte alltid haft tyckt likadant men alltid respekterat den andres åsikter. Vi har bollat ideér och strategier och det har alltid känts som om summan har blivit större än delarna. I en artikel på chef.se listas tre viktiga kriterier och dessa inser jag nu att vi verkligen lever upp till.
1. Gemensamma grundvärderingar
2. Absolut förtroende för varandra
3. Prestigelöshet på alla plan

Nu har jag personalansvar för hela "vår grupp" samt ytterligare några individer och det känns så tomt. Min chefskollega är inte långt bort utan i samma ledningsgrupp och vi kommer troligtvis (om han känner samma tomhet) fortsätta ha varandra som bollplank. Men en sak som är tydlig för mig nu, det är att ett mer uttalat delat ledarskap troligtvis skulle passa mig som handen i handsken. Inte för att slippa ifrån tråkiga, jobbiga uppgifter och inte för att jag inte vågar fatta jobbiga beslut utan för att de tråkiga, jobbiga uppgifterna blir roligare om man delar dem med någon och de jobbiga besluten blir bättre underbyggda om de har bollats lite först.

Därför glädjer artiklar som den här mig oerhört. Kanske ska vi söka nästa jobb ihop?

Snart händer det

Jag märker att det är lite stiltje här på bloggen. Det händer sjukt mycket i allas liv just nu så snart när proppen släpper så kommer det nog en massa inlägg.

Själv sitter jag och väntar på vad som kommer att hända under februari. Den 1/2 delas mitt bolag i 4 olika, och jag som är chef på en avdelning som ofta arbetar åt det som nu har blivit de andra bolagen vet ännu inte riktigt hur det skall gå till rent praktiskt. Om vi skall externfakturera allt, eller om vi skall fakturera vår tid och sen låta fakturorna gå direkt till de andra bolagen? Vilka som får beställa jobb osv. Hur som helst ser jag en administrativ mardröm framför mig.
Sen som pricken över i:et har jag precis blivit med i en arbetsgrupp som med hjälp av workshops skall föreslå den nya organisationen på den nya avdelningen (eller vi ska väl med hjälp av workshops helst komma fram till det som vår nya chef redan har planerat ;-) vilket innebär 3 eller 4 heldagsbokningar som skall trängas in i februari.
Är det bra eller dåligt att vara utvald? Det verkar som om det är dagens chefer på avdelningen som är med. Jag hade i detta skede gärna bara suttit och väntat och fått en plats tilldelad och arbetet utifrån detta. Just nu är det lite väl mycket gungfly (och därtill tillhörande revirpink) till och med för mig.

Våren är numera inbokad med jobb, styrelsemöten, karateträningar och dagismöten (och en skidresa :-), men efter en så här underbar vinter så går jag åtminstone in i detta med en hel drös energi som jag inte brukar ha såhär års.

Linda (som sitter på den konstiga datorn hemma och kompletterar med en fin vinterbild någon annan dag)

2009 - vad hände egentligen!?

Jag ska börja med att lova att det här inte ska bli en lång och tradig upprapning av vad jag gjort förra året, för det är nog inte kul för nån att läsa. Men när jag började jobba i januari 2009, efter min andra föräldraledighet, visste jag inte riktigt vad jag hade framför mig. Våren rullade på men i somras bytte jag tjänst, från att vara konsult på heltid till att ta rollen som teamchef för en grupp på 16 konsulter i kombination med att själv jobba som konsult på halvtid. Direkt efter sommaren började dessutom vår andra dotter på dagis och vi var därmed tillbaka i lämna- och hämta-karusellen igen, med heltidsjobb båda två.

Hösten blev väldigt intensiv för mig och jag fick lägga en hel del saker, däribland skrivandet här på bloggen, åt sidan för att kunna rikta energin mot min nya tjänst och vardagens logistikutmaningar. En händelserik höst avslutades med en lång och skön julledighet tillsammans med hela familjen, där vi försökt göra mer av något barnen uppskattar men vi vuxna är dåliga på - att bara vara hemma. Det sistnämnda har faktiskt gått över förväntan och det är med laddade batterier jag förbereder mig för 2010:s första arbetsdag, imorgon!

Hur känner du inför jobbstarten nu efter jul?

Vikten av att säga vad man vill

Nu är jag återigen på väg tillbaka efter ytterligare en föräldraledighet.

Strax innan min första föräldraledighet var jag fackordförande och en dag när jag hade suttit i förhandlingar med min chefs chef så bad hon mig stanna kvar lite efteråt och så frågade hon mig hur jag trivdes i jobbet som projektledare.
Eftersom jag var helt off guard, men tillräckligt med för att inse att det inte är någon idé att försöka ljuga för henne så var jag ärlig, jag sa att jag trivdes men att jag saknade något och att jag trodde att detta något var personalansvaret och chefsfrågorna.

Under min föräldraledighet var det (som vanligt?) omorganisationer och det dök upp en tjänst som passade mig bra, men som innebar att jag sparkade ner en kollega ett snäpp och att jag dessutom skulle vara chef för honom. Jag sa att jag var intresserad men endast om inte min kollega hellre ville att tjänsten skulle annonseras ut. (Dvs om han absolut inte ville ha mig som chef). Han ville hellre ha mig och efter en liten skakig början så kom vi igång bra och samarbetet fungerade.

Sen har jag varit hemma igen nu med barn nummer två och då har det varit en enorm omorganisation eftersom mitt företag har blivit uppdelat i fyra. Jag har då blivit placerad på en tjänst som jag inte vill ha och jag har också vägrat den placeringen. Egentligen hade jag tänkt att ta den för att sedan söka nytt jobb men efter att ha pratat med min chef och än en gång berättat vad jag vill jobba med så tyckte han att jag skulle vägra så skulle han se vad han kunde få till när han har satt sin nya organisation.

Där är vi just nu, så den 4/1 går jag tillbaka till min gamla tjänst som chef över mina gubbar men sedan den 1/2 har jag ingen aning om vad jag gör.

Är det något som inte passar mig så får jag väl söka ett nytt jobb. (Hur som helst tänker jag jobba kvar i 3 månader så jag får mina extrapengar från föräldraledigheten.)

Har vi rätt person som chef?

Undersökning som SVT och TCO gjort visar på att 4 av 10 chefer är konstant stressade. Undersökningen i sig är ju sorglig. Men det var inte det som fångade min uppmärksamhet när jag läste artikeln i tidningen chef , utan det faktum som nämns längst ner i artikeln om varför man fortfarande vill vara chef trots att det är så stressande:


---Men cheferna har inte gett upp hoppet. Tre av fyra vill fortsätta som chefer eftersom de tycker att har chans att påverka och har en bra lön.---



Borde lönesättningen för oss chefer vara anledningen till att vårt yrkesval? Det har jag svårt att svälja. Idag befordrar vi till chefstjänster som ett karriärlyft för de som är bra på sitt arbete.

Jag menar å det bestämdaste att bara för att man är duktig på sitt hantverk behöver man inte vara lika bra på ledarskap! Arbetsfördelningen blir ju också annorlunda. Om en duktig specialist måste börja leda och administrera förlorar vi hans/hennes kunskaper på "golvet".


Men specialisten får en stor skillnad i plånboken den 25:e varje månad, så honungsfällan är ett faktum.


Vad säger ni? Tycker ni att man ska få högre lön per automatik för att man är chef?


Det är en mycket mycket viktig roll att kunna leda sina medarbetare, så det ska förstås betalas därefter. Men hur ska man bäst göra så rätt person hamnar på rätt plats?

Favorisering på jobbet

Härom veckan pratade jag med några kollegor (varav en var min allra första chef på företaget) över en kaffe. En av dem hade läst en artikel om vad folk generellt ogillar på jobbet. Som etta på listan låg favorisering. Att chefen favoriserar någon annan är tydligen, och fullt förståeligt, något som de flesta ogillar.

"Ja, det är klart" sade jag, och fortsatte med "men det måste vara så himla svårt att låta bli", full av beundran för de chefer som faktiskt lyckas med att inte låta det lysa igenom att någon medarbetare är mer populär än någon annan.

"Haha, lätt för dig att säga" kontrade min f.d. chef, "du var ju favoriserad!"

När jag tänkte efter så var det nog just så. Både under en period när han var chef, men även under hans efterträdare så hade jag en sån position i gruppen. Och njöt av det! Njöt av varje gång när min idé fick gehör, när jag fick bra feedback på en presentation, när jag fick göra nåt roligt uppdrag, eller fick ökade befogenheter. Jag har även insett, nu i efterhand, att jag i varje ny situation suktar efter att få bekräftelse, jag vill helt enkelt gärna vara favoriten. Ibland är jag det, ibland inte.

Att chefer och medarbetare faktiskt tycker mer eller mindre om olika kollegor är förstås helt naturligt. Det viktiga som chef tycker jag är att inte låta det skina igenom så att någon känner sig sämre än någon annan utan anledning. En riktigt, riktigt bra chef tycker jag är den som lyckas få alla att tro att de är bäst, och få göra de saker som man är bra på och lyckas med, och därmed kan få positiv feedback genom. Men det är av självklara skäl inte så enkelt att uppnå...

Dags att bryta upp

Här kommer ett långt inlägg från mig. Men jag har haft långa funderingar.

Först lite bakgrund:
Jag började min karriär med att försörja mig som musiker. Då jag fick chansen att omskola mig på min nuvarande arbetsplats hoppade jag på det tåget. (-Ja, det var i samma veva som jag fick barn och omprioriterade vad jag ville ha ut av livet). De senaste 4 åren har varit fortbildning via mitt företag samt riktigt hårt arbete.

Jag har haft tur med två st fantastiska chefer, som har uppmuntrat mig till att gå vidare till ytterligare studier. För någon månad sedan gjorde jag högskoleprovet för allra första gången.
-Oj vad nervöst! Men det gick riktigt bra och i torsdags gick vi ut med en internannons för min tjänst och jag har alltså ingen återvändo.
Liten ego-boost kom som ett oväntat brev på posten. När annonsen var formulerad och jag läste den så insåg jag hur mycket jag faktiskt lärt mig under de här åren, och att jag faktiskt bidrar stort till företaget. Reaktionen från mina arbetskamrater lät heller inte vänta på sig. Många glada tillrop och gratulationer plus ganska stor nyfikenhet på min tjänst. Högt och lågt har jag fått intresserade frågor.

3 års studier på universitetet väntar. Ekonomiskt kommer det bli riktigt knapert för mig och familjen, men håll i er vad jag är taggad!!
När jag om några månader har tenta-ångest och undrar vad jag gett mig in på. Var snäll och påminn mig om detta inlägget.

/Karolina

Planerare eller Doer

Nu med min stora omorganisation på jobbet (tror vi får veta nästa vecka var vi hamnar) så har jag funderat mycket på grupper och dynamik och kom då att tänka på en resa min klass gjorde 1999 till Venezuela.
Vi åkte runt i landet och att säga att resan gick smidigt var kanske en överdrift men allt ordnade sig jämt tillslut. Vi "duktiga" svenskar stod där och suckade och ansåg att om de bara hade planerat så hade de ju inte behövt alla akutlösningar, medan de var supernöjda och menade att de ju löste alla problem.

Sen när vi kom hem och ut i arbetslivet så började de flesta av oss som arbetsledare på byggena. Där blev de som överlevde snabbt fenor på att göra planer som sedan oftast sprack redan 07:15 på grund av någon felleverans, för dåligt väder, sjuka "gubbar" eller liknande. Sedan var resten av dagen brandkårsutryckningar förutom den tid man satt och planerade inför nästa dag. (Som ni förstår så lades mindre och mindre tid på planeringen och det blev lätt en negativ spiral)

Mitt nästa jobb var som projektledare, vilket i stort handlar om planering och att förutspå framtida problem och eliminera dem innan de dyker upp.

Nu när jag jobbar som chef så inser jag hur viktigt det är att båda dessa finns i gruppen och att båda trivs! Har man riktigt uttalade "planerare" eller "doers" är det svårt att få dem att trivas i samma grupp eftersom de vill ha så olika förutsättningar. Men de flesta av oss är nog ganska nära mitten, själv var jag den projektledare som var mest "doer" medan jag nu är den som planerar mest i min grupp.

Sen har jag ju en lite teori också och det är att tjejer generellt är bättre planerare, har jag rätt eller vad tycker ni? Vi leder och planerar ju Familjen AB så himla bra, varför har vi inte de tjänsterna i arbetslivet??