Räddaren i nöden

Vad gör man när schemat på jobben tätnar och barnen blir sjuka, och man känner stressen tar över kroppen ? Ber om hjälp, vilket var vad jag gjorde i går. Tösen fick hög feber i går, och jag insåg att mitt och makens schema var tight redan. Så jag ringde bestemor (mormor) som kunde ställa upp. I mina ögon är det en win-win situation. Barnen får umgås med sin bestemor som de tycker så mycket om, bestemor får känna sig behövd och maken och jag får jobbat. Dessutom kan tösen stanna hemma någon extra dag och verkligen krya på sig och förhoppningsvis få lite mer motståndskraft innan hon börjar dagis igen.

Sjuk...

Japp, så märks det att höstterminen kört igång: förkylning, förkylning, förkylning! Sonen drog i vanlig ordning hem någon historia från förskolan och utvecklade - också i vanlig ordning - Falsk Krupp, värre än på många år denna gång.

Självklart blev jag smittad och har under fredagen nog arbetat med feber (ovetande/optimistisk när jag gick hemifrån) samt legat strikt till sängs hela jädra helgen. Jag får tvinga mig att ligga till sängs eftersom inramade foton och små konstverk ska spikas upp i huset (efter sommarens alla ytskiktsrenoveringar) och städning behöver fixas och allt möjligt smått som jag bara inväntat helgen för att göra...

Jag var sträng mot mig själv och har legat både lördag och söndag. Jag har sovit en hel del och också arbetat (i det här fallet läst i biografin jag måste läsa för jobbet) och måste nu vara frisk till imorgon, frånvaro från morgondagens viktiga möte är uteslutet.

Så inser man att hösten kört igång: man jonglerar egen sjukdom, VAB, arbete och möten bäst det går. Måtte denna höst bli skonsam.

Krockar

Härom dagen stack jag iväg på en spontan konsert med Joakim Thåström i Malmö. Jag såg av en händelse att han skulle ge en gratiskonsert och ringde min kompis som delar min musiksmak. När jag väl sagt godnatt till man och barn och parkerat min V70 och armbågat mig fram till min kompis och en någorlunda ok plats i publiken så kunde jag inte låta bli att småle åt hela känslan. Jag har varit på ett flertal Thåström konserter i mitt liv men det här var första gången sedan jag fått barn och det kändes som en krock mellan min tonårs/ungdomstid och mitt nuvarande liv. Jag stod och tog det rätt lugnt längre bak i publiken men kände suget att springa lägst fram till scenen för att hoppa och skrika. Det var en riktig nostalgitripp och under konsertens gång konstaterade vi att det var 19 år sedan vi träffades och gick på vår första Thåström-konsert.

Vad härligt det är med de olika krockar som livet är fullt av. Jag rekommenderar verkligen en krock mellan nu och då lite emellanåt.

En annan coachingmodell

Det var så många intressanta synpunkter på Johannas inlägg härom dagen att jag måste skriva ett eget!

Jag har arbetat med coach i ett par år, och håller just nu själv på och utbildar mig inom coachning.

Det jag förstår det som ni (i kommentarsfältet) vänder er mot är när coachen agerar som självpåtagen expert inom något område och talar om för coacheen hur hon/han ska leva sitt liv etc. För mig är detta inte coaching.

Det jag har haft stor glädje av är när min coach lyssnar till vad det är jag behöver lösa för tillfället och sedan ställer frågor till mig. När jag försöker besvara frågorna, kommer jag själv vidare i mina egna tankar och min utveckling. Ibland har jag gått från coachningen med en obesvarad fråga, som det tagit veckor för mig att besvara sanningsenligt för mig själv. Det har varit tufft ibland, när det har varit något hos mig själv jag velat arbeta med men det har tagit mig på en väldigt intressant resa och utveckling.

Detta är något jag hoppas kunna bidra med för andra också, varför jag nu har tagit mig an några egna coacheer. Samtidigt fortsätter jag min egen coachning och har hittat en läromästare som ger mig råd och stöd.

Den här modellen av coachning är gratis; coachen ställer upp utifrån sitt eget intresse att bidra till andras personliga/professionella utveckling.

Mitt råd till var och en skulle vara att söka upp någon ni tror kan ge er kloka vinklar och utmaningar och fråga om h*n vill bli er coach. Funkar det inte, avsluta och hitta en ny.

Lycka till och berätta gärna här hur det har gått!

Dela lika på allt?

Fina bloggen Skriet från kärnfamiljen tar upp frågan om när jämställdhet och vår strävan efter det lägger ytterligare last på kvinnan:

"Det ligger på kvinnan. På mig. Och det är ett misslyckande för mig om jag inte lever upp till vår jämställdhetsnorm där på båten. Och ja, precis som du skriver: Jag lägger ännu en pusselbit på mina axlar. Och jag dignar under bördan och känner skuld för att jag vacklar."

Jag kan känna mig oerhört frustrerad när min man ägnar hela helger åt att renovera medans jag sköter markservicen. Innan vi fick barn så delade vi på allt och kunde också därför lika mycket (lite) om allting. Nu har han sprungit förbi mig och det stör mig en hel del, kanske främst för att jag är en tävlingsmänniska och vill vara bäst på allt?

Vad tycker ni? Är det viktigt att man delar precis lika på allt? För mig är inte millimeterfrågan det viktigaste, utan snarare att jag inte vill stå helt handikappad den dag min man inte finns tillgänglig.

Karriärcoach

Vi har varit inne på det några gånger här på bloggen senaste veckorna, och idag läste jag ett tankvärt inlägg som berör ämnet inne hos Helga.

Jag har själv aldrig varit hos någon karriärcoach, men tanken har väckts många gånger. Främst handlar det nog om att jag inte känner till någon bra coach och det känns tidsödande att chansa. För mig är det viktigt att coachen har erfarenhet av just min inriktning och bransch.

Mina förväntningar på ett samtal med en karriärcoach är mest fokuserade på min kompetens, min bakgrund och min erfarenhet. Var borde jag med min profil gå? Men jag kanske har fel, det kanske mest handlar om att utgå från sig själv och få hjälp med att strukturera tankarna?

Är det någon fler än Helga som varit hos en karriärcoach och har tankar och fundering kring detta?
Bra eller dåliga erfarenheter? Är det värt pengarna?

En intressant blogg

I dag har jag hittat en blogg som verkar intressant. Jag har bara hastigt kollat genom ämnena, men ska sätta mig och läsa mer sen.

Businessbloggen heter den, grundad av Kristina Fredriksson, en ung kvinna från Stockholm.

Mammor mår sämre än kvinnor utan barn

I tidningen Du & Jobbet finns en undersökning publicerad som visar att kvinnor med barn mår sämre än kvinnor utan barn. Mammorna är tröttare och mår sämre än barnlösa kvinnor. Dock fanns det inga skillnader mellan förekomsten av psykiska besvär som ångest, rastlöshet och oro.

I studien ingår drygt 6500 kvinnor födda 1960-1979 som har blivit intervjuade.

Forskarna tror att detta beror på att kvinnor fortfarande tar större ansvar hemma och dessa forskare anser att arbetsgivararna borde vara mer tillåtande i frågan om pappans ansvar vid tex dagishämtning och vård av sjukt barn.

Mammor som jobbade heltid ville ofta jobba mindre, vilket kan tyda på att tidsstress var en orsak till sämre hälsa.

Samtidigt visade studien att om man ser bort från barnfaktorn, har kvinnor som jobbar generellt bättre hälsa än kvinnor utanför arbetsmarknaden: kvinnor som var anställda och jobbade minst 30 timmar i veckan hade minst ohälsosymptom enligt studien.


Jag tycker det är en intressant undersökning på flera sätt. Både för att den visar tydligt att kvinnor tar större ansvar för barnen än männen och att kvinnor faktisk mår bra av att jobba.

Jag har tyvärr inte hittat artikeln på nätet men undersökningen har publicerats i tidskriften Occupational and Environmetal Medicine.

Det nya livet

Så är man tvåbarnsmamma då. Lillasyster kom till oss för knappt två veckor sedan och allt är som vanligt, fast ändå inte. De senaste månaderna har mitt fokus legat på att förbereda oss på hennes intåg i familjen. Och det har faktiskt gått över all förväntan än så länge. Storbror är stolt och vill hjälpa till. Lillasyster är snäll - hon sover, äter och betraktar oss förundrat när hon är vaken. Jag mår dessutom bättre nu, efter kejsarsnittet, än innan när jag var trött, varm och hade ont i hela kroppen.

Jag vet att allt sådant här kan ändra sig i en handvändning, men just nu njuter jag bara av att vara en familj. Jag har till och med antytt till mannen att jag kan tänka mig en trea. Mannen såg rätt road ut när jag nämnde det och påminde mig om hur dåligt jag mått under den här graviditeten och att jag bett honom att påminna mig om det i fall jag skulle börja fundera i termer av en till. Ja ja, vi får väl se!

Lästips inför hösten!

Här kommer boktips från mig, om böcker som komma skall:
"Du och din Jante" av Maria Appelqvist och Bo Pedersen.
Boken kretsar tydligen kring ett lite annorlunda perspektiv än de flesta andra "coach"-böcker och anammar perspektivet "samhälle".
Författarna är doktor i sociologi samt coach (Maria Appelqvist) och internationell chef och ledare inom livsmedelsbranschen, idag aktiv med ledarskapsutveckling inom Hjärntrusten (Bo Pedersen). Jag läser i Svensk Bokhandels "Höstens böcker 2009" att:
"Med vår bok vill vi väcka debatt, öka medvetenheten om Jante som samhällsfenomen samt stärka organisationer och deras medarbetare i deras mod att börja se, ifrågasätta och utmana Jante".
Det låter oerhört bra tycker jag. Jag ska absolut låna den boken!

I september kommer också:
"...så behöver vi en tjej också" av "Lena Magnergård".
Svensk Bokhandel igen:
"Lena Magnergård har gjort en rak, provocerande och upprörande intervjubok med kvinnor som öppenhjärtligt berättar om hur de bemötts på arbetsplatser där normen är en man"...

Kishti Tomita kommer med "Fina flickor är inte högljudda" och Kishti stiger absolut ur rollen som vän och timid kvinna. I början när hon blev offentlig person irriterade hon mig (antagligen för att hon var så kaxig?) men sedan blev jag stormförtjust i henne och hennes provocerande och obstinata kvinnlighet.
Det tycks bli en bra jämställdhets-litteratur-höst.

Män är inte fostrade att prata känslor

Jag läste en artikel i SVD idag med ovanstående utstickande rubrik. Den handlade om en genuschefskurs som riktade sig till manliga chefer och som bland annat handlade om att våga prata känslor.

– Jag märkte att mitt ledarskap inte uppfattades som jag trodde och ville. Jag upplevde att jag som chef var stödjande och coachande, men främst kvinnorna i min omgivning tyckte att jag ofta ­levererade för färdiga lösningar, säger Mathias von Schlieben.

Jag tror att många kvinnliga chefer (speciellt inom manliga yrken) skulle må bra av att gå den här kursen också eftersom de ofta har blivit chef för att de har "varit manliga" i sitt sätt att vara, med rak kommunikation och konkreta mål.

– Det här med genusfrågor handlar inte om att jag ska börja baka bullar, utan mer om vem jag är och vilka val jag som person och chef vill göra. Jag måste bli bättre på att hitta mig själv i kombinationen man, individ och chef. Jobbet stärker mitt självförtroende, men jag hade helt missat att jobba med min självkänsla. En obalans här har stor inverkan på mitt ledarskap, säger Mathias von Schlieben.

Det hela handlar ju egentligen om att man som chef skall kunna bemöta alla medarbetare och få hela gruppen att sträva mot samma mål och det är klart att det är lättare om man kan kommuniciera.

Läs hela artikeln här.

Så var det det där med städning igen..

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om våra listor och lovade att återkomma med en uppdatering om hur det gick. Det började jättebra! Vi fick mycket gjort hemma och sambon var vansinnigt nöjd med att det syntes svart på vitt vad han gjort. Efter ett par veckor bockades färre och färre saker av och det syntes istället tydligt vad han inte gjort..

I helgen var konflikten städning igång (igen..) och vi satte oss vid köksbordet där följande konversation utspelade sig:

jag: -Jag tog på mig projektledarrollen för att styra upp städningen, det funkade inte. Så gjorde jag listorna, det funkade inte heller. Nu är det din tur att komma med ett förslag på hur vi ska få det att fungera.
han: -Ok, jag tar på mig ALL städning mot att du planerar matlistor och inköp (något som också fungerar katastrofalt dåligt i vårt hem ;-)).

Mitt kontrollbehov sparkade bakut. Vadå? Ska jag bara släppa ALLT? Sen tog förnuftet över. Tidigare försök har ju misslyckats och hur ska vi veta vad som fungerar för vår familj om vi inte provar oss fram? Det här lilla projektet ska bli intressant! Nu får ni gärna hjälpa mig med tips på snabba enkla (helst vegetariska) recept :-)

Står inför en ny uppgift och uppmaning

Har precis tagit mig an en ny uppgift och tillika utmaning, att vara ordförande för vår lokala SKTF-avdelning på min arbetsplats. Det ska bli jättekul att förvalta medlemmernas förtroende framöver men också lite fjärilar i magen, kommer jag att klara detta ?
Jag riktigt längtar till jobbet men feber och halsont har den här veckan hållit mig hemma, nu vill jag dock dit och sätta tänderna i denna nya och oerhört spännande uppgift jag tagit mig an. Tillsammans med de andra utmaningarna denna höst kommer det innebära nya perspektiv och utmaningar.

Byta karriär...?

Jag har en lång utbildning bakom mig och har hunnit med några år i arbetslivet. Karriär kanske det kallas, men vad gör man om den känns helt fel? Jag kan inte längre hitta någon motivation i det jag gör, jag tycker inte att det är roligt längre. Jag har funderat på alternativen, vad som kan göra att jag hittar tillbaks. Nya arbetsuppgifter? Byta arbetsgivare? Jag har provat att låta tiden gå, i förhoppning om att den där glädjen jag kände inför ämnena jag läst som nyutexaminerad ska infinna sig igen, men nej, jag tror tyvärr inte att den kommer komma tillbaks. Jag tycker inte att det är roligt längre och jag tror att jag har valt helt fel...

Vad gör jag nu? Sätta sig i skolbänken känns långt bort och dessutom har jag ingen aning om hur det skulle finansieras. Kvällskurser kanske, men som småbarnförälder är det svårt att se hur man ska få ihop det? Jag har klättrat en del på lönestegen och de saker jag spontant kan komma på att jag tycker är roliga inbringar inga pengar.

Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen, men jag vet att livet är för kort för att inte trivas med det man gör. Är det någon som har bytt bana helt? Lagt om hela sin karriär? Någon som har några tips på hur man kommer vidare när man inte har någon aning om vart man ska men känner att man måste?

Kollegor som trycker ner i stället för att backa upp

Jag har turen att ha världens bästa kollegor. Jag har aldrig tidigare trivts så bra ihop med de människor jag jobbar tillsammans med varje dag. Vi hjälps åt, tar hand om varandra och skrattar ihop.

Annika Marklund skriver i Aftonbladet om hur det känns när kollegor trycker ner en och hur bra det känns med de kollegor som hjälps åt, då är ingenting omöjligt att lösa.

Ahhh, tillbaka på jobbet var inte dumt!

Det var gott att komma tillbaka till jobbet. Visst var det många rödlysande mail i inkorgen och visst innehöll inte alla mail roliga och goda nyheter.

På mitt bord låg dock två böcker jag stått i kö på:

"Michelle Obama: en biografi" av Liza Mundy

"Rov" av S. J. Bolton

Mums, precis vad jag behöver efter en semester som var så fylld av ätbara godbitar: lite godbitar för intellektet! Ser särskilt fram emot att läsa om Michelle Obama, hon verkar vara en stark och spännande kvinna!

Bilder lånade från adlibris.com

Tillbaka på jobbet efter semestern

Det är första dagen efter semestern, som många i bloggen redan konstaterat!

Jag har nog inte lärt mig något direkt av semestern, inför kommande år, annat än att i möjligaste mån försöka undvika att renovera hela semestertiden ;-)
Däremot har jag reflekterat lite kring vad det är jag kommer att sakna med ledigheten och vad jag kommer att njuta av genom att vara tillbaka på jobbet.

Jag kommer att sakna:
-den lilla sol som var och den relativa frihet som äger rum under semestern
-jag kommer att sakna att kunna häcka uppe till klockan två på natten om jag så vill
-jag kommer att sakna att träffa grannarna så pass ofta som jag gjort under semestern

Jag kommer att njuta av:
-att tänka nya, intressanta och spännande tankar från början till slut
-träffa kollegorna igen
-dricka mitt kaffe utan någon som helst risk att människan närmast mig plötsligt lägger sig ned på golvet och sprattlar, skriker och säger "meeeeen jag VILL"
-äta min lunch under samma premisser som ovan
-ibland även äta min middag under de premisserna

Jag har kommit fram till att det är en fysisk frihet med semester: jag kan vara hemma, på stranden eller var jag vill, hyfsat när jag vill. Psykiskt är det dock inte alls fritt: barnen har tusen önskemål och tillåter inte många sekunder i följd för eget filosoferande.
Det är en psykisk frihet, däremot, på jobbet där jag tänker egna tankar och för intressanta resonemang. Dock är det inte fysiskt fritt, då jag ju är på plats och inte hux flux kan dra till stranden om jag skulle önska.

Fysisk frihet i hemmet, psykisk frihet på jobbet således! Jo, så tycker jag nog.
Vad mig anbelangar känns det ypperligt bra nu med lite psykisk frihet, faktum är att jag längtar efter det efter dessa fyra veckor av fysisk frihet...

Tillbaks till racet

Nu närmar det sig, vi ska återigen tillbaka till lämna- och hämta-racet. Minstingen ska skolas in på dagis och vi ska pussla med dagar och tider för att få ut så mycket som möjligt av varje dag, både till jobb och till den gemensamma tiden med familjen.

När första barnet började på dagis kom detta pusslande lite som en chock - jag var verkligen inte förberedd på hur mycket vi fick pussla med tiden för att få ihop det med heltidsjobb och lagom långa dagar på dagis. Nu vet jag ju vad vi står inför, men trots detta och faktumet att vi förberett oss lite mer (i termer av planering) denna gång misstänker jag att det inte kommer att gå helt smidigt, inte i början i alla fall.

Utgångsläget är att vi vill jobba heltid båda två, att barnen ska ha rimliga tider på dagis, att vi ska äta middag tillsammans hela familjen på kvällarna och att ingen av oss ska behöva jobba hemifrån på kvällstid (okej, kanske nån gång då och då, men inte på regelbunden basis). Utifrån detta har vi pusslat och pysslat med hämta- och lämnatider och omlott-jobb (som tur är har vi flexibla arbeten båda två) för att se hur det ska vara genomförbart. Helt ärligt vet jag inte om det kommer att fungera, eller om vi kommer att bli tvingade att gå ner i arbetstid (en av oss eller båda), men vi ska i alla fall försöka.

Schemat som ska lösa alla problem...

Vad är dina erfarenheter? Har du hittat nyckeln till att få pusslet i din familj att fungera?

Mona rätt val för en feminist?

Igår tog jag upp Mona Sahlins jämställdhetslöften. Idag läser jag på Newsmill Nisha Baseras (chefsredaktör på Dagens Arena) uppmaning till feminister att rösta på Mona i nästa val:

Men det är allra mest utifrån min övertygelse om att Mona Sahlin kommer att driva en annorlunda politik än både Fredrik Reinfeldt och Göran Persson som jag uppmanar feminister att rösta henne: Hon och hennes regering kommer att dela föräldraförsäkringen. Hon och hennes regering kommer att se till att de kvinnor som tvingas jobba deltid får gå upp i heltid om de vill. Hon och hennes regering kommer att se till att det blir fler kvinnor i bolagsstyrelserna.

Argumenten är där, tveklöst skulle Mona Sahlin driva frågor som jag brinner för. Ändå känns det väldigt fjärran att jag skulle lägga på röst på socialdemokraterna, det skulle bli första gången i så fall. Jag hoppas istället att jämställdhetsfrågor blir viktiga inför valet och att även andra partier vill driva dem.

Jämställdhet tema i både Norge och Sveriges valrörelser.

Sara skrev tidigare i dag om Mona Sahlins utspel om kvotering, där hon tydlig har lånat vissa idéer från Norges kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser. Samma dag kom Norges svar på Göran Hägglund, Dagfin Höybråten, under den pågående valrörelsen i Norge (Norge går till val till Stortinget i början på september) med förslag om att förlänga föräldraförsäkringen i Norge samt göra den mer flexibel än i dag och att göra det attraktivt att få barn tätt. Ett förslag som tydligen inspirerat av Sveriges generösa föräldraförsäkring.

Det intressanta är för mig att jämställdhet ytterligare är ett tema där vi i Norden kan lära mycket genom att se och lära hos våra grannländer. Och att jämställdhet är ett viktig tema i valrörelserna i båda "mina" länder. För det är ett tema som hör ihop med det mesta andra som diskuteras, vård, omsorg och skola.

Tid för reflektion

Semestern är slut och vardagen har återvänt. Några lärdomar tar jag med mig inför framtida semesterplanerande

• Dagen innan semestern ska jag försöka blockera minst halva dagen för att hinna avsluta, rensa och skriva en tydlig att göra lista till efter semestern.


• Jag ska inte kolla jobbmailen mer än i yttersta nödfall. Jag blir bara uppstressad och kan inte egentligen göra så mycket åt situationen. Är det något akut får de ringa.


• 4 veckor eller mer sammanhängande är välgörande (gärna 5 och varför inte en vecka på försommaren).


• Försöka att ta det lite lugnare första vecka och ta mig tid till reflektion, lite distans kan ge mycket ny inspriation och nya insikter.

Ja, semester är skönt men det är också roligt att komma tillbaka till rutiner och jobb igen...och då är det ju också snart dags att planera nästa ledighet :-)

Mona lovar könskvotering

Nu lovar Mona könskvotering till större bolagsstyrelser om socialdemokraterna tar makten efter valet:

– Vi kan inte tveka. Reglerna i Aktiebolagslagen måste ändras så minst 40 procent av vartdera könet är representerat i de större bolagens styrelser. Det här har Norge gjort, och kan Norge kan Sverige, sade Mona Sahlin och fick applåder.

Spännande! Jag hoppas på en livlig debatt om jämställdhetsfrågor inför valet- det här verkar vara ett bra startskott! Läs mer här på DN!

Mammahetsen

Ninni Schulman har skrivit träffande om hur man kan uppleva mammasociala sammanhang som tävlingar i den här krönikan. Och visst kan man känna sig igen, i alle fall kan jag det som har fött barn med kejsarsnitt båda gångarna.

Vardagslyx

Att komma hem till ett skinande rent hem efter arbetsdagen är verkligen en vardagslyx som jag aldrig skulle byta bort. Den där onsdagen varannan vecka då jag möts av en doft av rengöringsmedel när jag öppnar ytterdörren är fantastisk!

Om din arbetsgivare erbjuder hushållsnära tjänster som löneförmån ska du acceptera, det bara är så. Eller anlita en egen firma.

Glöm pigdebatten och köp lite vardagslyx som förenklar livet.

Nystart

Precis som Karin tycker jag också väldigt mycket om hösten. Det har alltid symboliserat en nystart för mig. Ny årskurs, nya universitetskurser eller nytt jobb spelar ingen roll. Hösten är en tid för nya kollegieblock, nya pennor och stor förväntan.

I år känns min höst mer speciell än någonsin. Jag har precis varit till återvinningsstationen med alla bebiskläder och den begagnade liggvagnen. Sannolikt blir det inga fler uttag av föräldradagar och från och med september är det jobb jobb jobb till pensionsdagen.

En helt ny känsla.

Middagshaveri

Jag har börjat jobba igen efter min semester och mannen är fortfarande föräldraledig med minstingen, men idag fick jag rycka ut och komma hem tidigt för att lösa av honom då han skulle iväg.

Med hell hour* runt hörnet tänkte svänga ihop en middag lite kvickt. Köttfärsbiffar i gräddig tomatsås stod på menyn så jag satte igång. Efter att jag börjat blanda ingredienserna till själva färsbiffarna upptäckte jag att vi glömt handla potatismjöl. Nåväl, det går att byta mot vanligt mjöl. När det var dags att blanda såsen hade vi visst ingen grädde. Testade med mjölk men det blev inte bra alls, så jag fick kasta den och tänka om. Hm... kanske crème fraiche med smak av tomat och basilika? Öppnade burken men ångrade mig (smart!). Nä, en hederlig klassisk tomatsås istället. Hackar lite lök. Den är visst möglig i ena änden, ja ja, det får bli bara lite lite lök då. Vitlöken är i alla fall okej. Är lite stressad nu och vips välter jag hela paketet med krossade tomater över mina beige chinos.

Där slutade missödena och middagen blev faktiskt ändå riktigt trevlig. Dock är det ingen av mina tjejer som tycker om sås över huvud taget så all ansträngning var enbart för min egen skull...

* Hell hour är typiskt den sista timmen innan middagen är klar efter att man hämtat på dagis, då både man själv och barnen har låg energi och är lite trötta. Känns det igen? Knepet vi brukar köra med är att vi serverar grönsaker som lite "förrätt" (till vuxna också!) vilket får upp blodsockret och stillar den värsta hungern lite.

Har du några bra knep för att minska kaoset före middagen på vardagarna?

Snart dags för anställningsintervjuer...

.... ja jag ska alltså hålla i dem! Lilla jag skall rekrytera till två tjänster i min grupp. Jag ska alltså hitta två personer som kan sitt jobb och som passar i gruppen. HJÄLP !

Jag är så nervös inför detta och inte blir det bättre av att jag är föräldraledig och känner mig lite bortkopplad från det dagliga arbetet.

Hur ska jag kunna välja, vilka frågor skall jag ställa och vad säger svaren mig? Jovisst har jag med en tjej från personal under intervjun men oj så pirrigt det känns. Konstigt, jag har aldrig tidigare tänkt på hur den som håller i intervjun känner sig.

Jag lovar att återkomma med hur det var och vad som var svårast enligt mig. Ansökningstiden går ut i veckan och sen blir det väl dags för intervjuerna efter det.

Godmorgon

*skrattar gott*...

Här är lästips, direkt lånat från Skriet från Kärnfamiljen (som i sin tur blivit tipsad av Anonym). Jag känner mig lite som killen i "Pay it forward" Som jag fnissade igenkännande när jag läste om tips till mannen för att få kvinnan att bli mer jämställd. Jag hukar samtidigt, eftersom jag kommer skicka länken vidare till min egen man. När han börjar utnyttja knepen så kanske jag biter mig i tungan.

Dock vill jag ändå göra en egen reflektion över att man inte kan dra det här med jämställdhet till absurdum. Enklare dator-haveri fixar jag. Detsamma gäller vårt husbygge. Men det gäller ju också att utnyttja sin kompetens! Jag är en fena på att hitta fjärrkontrollen. (Under soffan, i tvättkorgen eller leksakslådan, i köket eller på toaletten)... Och där står sig faktiskt mannen slätt.

Fundering från sandlådskanten

Det är sommar, semester. Vi bor i idyllen med husen runt sandlådan med sandlådan och gungorna som given mötesplats för både stora och små. Jo, för både gamla och unga bor här och alla är rasande trevliga: både fruar och äkta män.
Av olika anledningar faller det sig så här att det oftast (nej, inte alltid) är mammorna som är ute med barnen och sitter och ser dem leka. En del familjer är mer jämställda än andra och självklart är det inte så att jämställdhet nödvändigtvis är prio ett för alla.
Var och en blir salig. Ja, ni vet. Jag respekterar det.

Vad jag gnuggar mina små grå över är: tänk att det då också blir så att det blir lite knepigt för mig att sända ut min make till sandlådekanten, till mammorna där! Inte så att han är asocial eller inte trivs med det, snarare så att samtalsämnena blir lite trögare, lite annorlunda, helt plötsligt. När maken sänder ut mig till mammorna fortsätter samtalen och flyter vidare, de ändrar inte inriktning. Ändå har maken och jag väldigt lika intressen och roas av väldigt lika samtalsämnen.

Jag vet att jag noterat artiklar kring ämnet förr - pappor som påpekar hur knepigt det är att ge sig ut i sandlådan/öppna förskolan eller vad det vara månde. BVC kanske? Jag har bara tänkt att "de var ju attans tramsigt, hur svårt kan det vara?". Självklart är det inte svårt alls, min make har inte klagat, inte ens nämnt det. Jag har bevittnat det från min balkong alternativt från mitt sovrum (som ligger cirka 7 meter från sandlådan).
Vad jag också noterat, denna glada renoverings- och därmed hemmavarandesommar, är att jag hellre själv går ut då'ra.... ut till sandlådan och de klara samtalen. Ut till grannfruarna och alla församlade barnen, ut för att skjuta till en hjälpande hand här och en där, ut för att hojta:
-Vilka vill ha kaffe, jag tänkte ändå sätta på?!
Ut med en bricka med kaffe, mjölk, kakor och saft. Åt alla. Så gör inte min man, inte alls.
Och då tycker vi allt som oftast att jag är mannen i realtionen. Inte i dessa fall dock.

Är det uppfostran eller miljö? Är det någon slags otålighet i att få färdigt allt det som ska göras där inne (i vårt fall x antal väggar som skulle målas och tapetseras och trappa som skulle målas etc.)?
(som käck grädde på moset fick även denna jämställdhets- och karriärmamma idag höra av maken att "han slitit så och vad har du gjort?".... ojojoj, då fick han höra vad jag gjort och så fick HAN göra det idag)

:-DSom sagt, även pappor ibland!

Fullfjädrad förhandlare?

Med en underbart verbal trotsig snart 3-åring hemma så har jag börjat undra om vi föds som fullfjädrade förhandlare och uppfostran och förväntningar från omgivningen gör att vi tonar ner oss.

Min son kan redan en massa trix tex.
- han struntar helt plötsligt i det senaste argumentet och fortsätter där diskussioner var nyss
- han kommer med påstående som inte går att slå hål på mitt i diskussionen.... "mamma bilen är röd"
- en vanlig kommentar "-ja mamma, snart ska jag göra det"
- han upprepar lugnt och sansat med en dåres envishet sitt budskap "mamma vi ska leka nu"
- sen verkar han aldrig se det som att han förlorar och då är han ju inte rädd för att mista något heller. Då är det ju lätt att sikta högt.

Jag kommer att komma tillbaka efter den här föräldraledigheten som en superförhandlare, om jag nu inte för ofta trumfar mitt, "jag är mamma-jag bestämmer"-kort men den risken är nog ganska liten för då skulle jag ju missa alla underbara argument :-)

Ett exempel från Fredrika Bremer-förbundets seminarium

Heja Astrid!

Jag läser med intresse Camilla Wagners senaste krönika som ger några highlights från Fredrika Bremer-förbundets seminarium i Ängelholm (som jag gärna hade bevistat om jag kunnat!). Det är intressant, både ur jämställdhets- och karriärperspektiv.

Historien om Shirin Ebadi fascinerar mig och jag inser att hon är lyckligt lottad, jämfört med många andra. Jag har en god vän som är jurist, som är tuff och duktig och mycket jämställd och tankarna kring jämförelser dem emellan svindlar.

Alla kvinnor i världen som med framgång gör det de vill göra och som gör det trots så mycket annat, det imponerar och det behöver belysas, inte minst för de kommande generationerna. Vi fick inte rösträtt, vi tog den, kämpade för den.

Som så många andra småbarnsmammor i det här oerhört vackra landet, tog jag make och telning med mig till Astrid Lindgrens Värld den här semestern och fast jag, både privat och i yrket, ofta kommer i kontakt med denna makalösa kvinnas alster, slogs jag ånyo av hur före sin tid hon var, Astrid. Pippi är starkast i världen, Lotta "kan allting", Ronja klarar sig ensam i bergen och det är Sofia som är ledare för de goda i "Bröderna Lejonhjärta".

Karin har också sjungit ALV's lov här.

Vad glad det gjorde mig mitt i all annan glädje, på detta mysiga ställe!

Viva Astrid, makalösa kvinna!

Tankar inför hösten så här på semestern

När man gick i skolan innebär alltid hösten en ny start, i alle fall kändes det så för mig, det var nya ämnen, nya lärare och nytt schema. Den känslan hänger kvar i mig, och jag tycker därför om hösten. Det känns som en nystart på många sätt. Den här hösten är inget undantag känns det som när funderar på den under semestern.


Veckan innan jag gick på semester berättade en av mina närmaste kollegor att hon skulle säga upp sig för att flytta tillbaks till sin hemort. Jättekul för henne tyckte jag, men mindre kul för vår arbetsgrupp. Dels för att min kollega är den som jobbat längst och har mycket erfarenhet men också för att det i dessa spartider är vakansprövning varje gång en person slutar. Så i princip riskerar vi att de inte anställer någon ny.

Samtidigt som det är trist att en kollega man trivs med ska gå vidare innebär det en möjlighet för utveckling av arbetsgruppen. För även en grupp behövs utvecklas, och med varje ny person kommer ny kunskap och erfarenhet som både gruppen och jag kan lära mig mer av.

Det kommer bli en spännande höst på jobbet. Dels ska vi flytta arbetsrum (Catharinas tankar om flytt och kontorsrum), någon som redan förorsakat en hel del oro, vi ska säga hejdå till en kollega, introducera en annan, samtidigt som hotet om nedläggning av ett av våra boende hänger över oss, med allt av vad det innebär av jobb.

En spännande höst som kan bli hur kul och utvecklande som helst, eller hur jobbig och trist som helst. Men jag väljer och tro att det kommer bli en rolig höst med nya utmaningar och nya kollegor. Men först dryga veckan kvar med semester, och nu kommer förhoppningsvis solen också.

Hur ser era tankar ut inför hösten ?

Pappa - kom hem eller argument för ökat pappaomsorg

Norska tidningen Aftenposten har en intressant debattinlägg om jämställdhet och pappaledighet.
Intressante argument och forskning kring pappas närvaro i omsorgen för barn.

Stressar du av på semestern?

I år lyxade vi till det med hela 4 semesterveckor i sträck, hela familjen. Sist vi var lediga så länge var nog 2005 när vi kombinerade föräldraledighet och semester.

Eftersom vi dessutom är nyblivna husägare var tanken att vi skulle fixa en hel del hemma, kombinerat med lite utflykter och besök hos släkt och vänner.

Som vanligt tog vi oss vatten över huvudet och tänkte inte alls på att allt tar tre gånger så långt tid när men dessutom har 2 vilda barn hemma. Detta i kombination med att vi får gäster som ska bo hos oss snart har gjort att det blivit aningen stressigt. Vi har alltså gjort våra utflykter, vän- och släktbesök och roat barnen på dagarna, för att sedan ägnat en hel del tid på kvällstid åt att renovera.

Nästa år vill jag ha mer sånt här

Nu börjar vi se ljuset i slutet av tunneln, huset är snart beboeligt och om en vecka börjar dagis och jobb igen. Visst har det varit skönt att slippa hela jobb- och dagiskarusellen ett tag, men det ska också bli väldigt skönt att få börja jobba igen om en vecka.

(och nästa gång vi renoverar tar vi ledigt och barnen får vara på dagis).