Arbeta mycket (och med god kvalitet)

Jag och medarbetare bedriver verksamhet in action!

Det här med att jobba mycket väcker alltid debatt (här också). Ofta kommer argument som att det är bättre att arbeta med kvalitet än kvantitet. Själv tycker jag att mycket och med högsta kvalitet smäller högre än lite med högsta kvalitet…

Jag sticker inte under stol med att jag arbetar mycket. Och gillar det. Jag gillar nämligen att se resultat och ser mitt arbete som en helhet, något som jag ska göra/genomföra och som tar den tid det tar för att åstadkomma det jag ser för mig. Jag betraktar även min lediga, privata tid på samma vis och gör där vad jag avser göra, oavsett vilken typ av tid det skulle ta.

Personligen tror jag att det är lättare att nå framgång och lättare att må bra medan man gör det, om man inte ”räknar kvartar”.

På det uppdrag jag nu sitter, och snart lämnar, har jag arbetat hårt, kvalitativt och mycket. Jag har nått goda resultat tillsammans med medarbetare och jag hade inte kommit lika långt om jag räknat kvartar.
Andra argument är att man istället borde vara med de barn man skaffat. Jag är med de barn jag skaffat. Jag umgås, leker, spelar, fikar, badar, promenerar och nattar precis som alla andra mammor och pappor i detta land. Men ibland har min son fått bli nattad av pappa tre-fyra kvällar per vecka, istället för de betydligt mer vanligt förekommande två kvällarna per vecka. Ibland har min son fått bli vabbad av pappa och inte heller det tror jag att han tagit skada av. Visst har jag missat roliga tillfällen som Luciafiranden på förskolan och ett antal föräldramöten men min man har varit med då jag inte kunnat. Min man har vid andra tillfällen varit den som missat och då har det varit jag som varit där.
Vår son är glad och munter, hans liv blev inte förstört på något vis av att mamma inte var med på Luciafirandet år 2009.

Barnen i det upptagningsområde jag är verksamhetsansvarig för (på bibliotekssidan) kan dock nu erbjudas en helt ny uppstartad satsning, mycket tack vare mina oräknade kvartar och missade firanden och föräldramöten. Jag är nu med, som sista stöt, på att kickstarta igång helt ny verksamhet och samverkan här i stadsdelen som finansiären och initiativtagaren uttryckligen sagt till stor del beror på att vi erbjudit så mycket god verksamhet under de här åren vi arbetat med uppdraget.
Så många barn har deltagit, så många barn har fått mervärde på sin fritid och så lyckade har satsningarna varit.
Tiden – jättemycket tid, energin – omätbar, har mynnat ut i något bestående. Barn ska få möjlighet att varje vecka sysselsättas gratis i sitt närområde.
Det är fantastiskt. Jag gläder mig oerhört å alla dessa fina barns vägnar.

Jag ångrar inte en sekund att jag valde – vid några tillfällen – att lägga min tid och min ork på andras barn än mina egna.
”It takes a village…”.

(och det tredje argument jag stött på när jag diskuterat sådant här är ”egoism” och jag tillåter mig än idag att fnysa åt det och väljer att kalla sådana argument för Jante, avund eller annat liknande)

Mod

Jag brukar lovprisa mina förebilder (en här, & här och en här) och det brukar röra sig om ett par återkommande namn och störst av dem är Jan Guillou!
När jag uttrycker beundran för Holstein och Guillou brukar jag få lov att förklara mig både en och annan gång (eftersom det tydligen provocerar en del människor) och då brukar jag alltid tänka på hur häftiga de är som är Holstein och Guillou. Dygnet runt. Hur ofta får inte de förklara sig och då dessutom i media..?!
Jag har övat mig duktigt i den här bloggen att ”sticka ut hakan” (säga vad jag tycker) och det kräver mod.

Modig är Jan Guillou.
En journalist ”Aktuellt” talade med påpekade att Jan Guillou har civilkurage och det är definitivt det minsta man kan säga. Han jagar fram sanningar, letar upp dem som vill gömma sig och blottar dem som inte blottas vill. Han står helt och rakt upp för det han tror på och tycker och han har till och med blottat sig själv och sin barndom i litterär form.
Han är en gudabenådad skribent och när han läser sina självbiografiska verk på ljudbok är jag beredd att säga att det finns inget bättre att höra på!
Modet, är det främsta jag beundrar hos denne man. Själv skrev jag nyligen ett inlägg ämnat för den här bloggen, som aldrig publicerades eftersom jag inte ”vågade”. Jag skulle ha publicerat det anonymt men insåg att jag med mitt språkbruk inte kan vara anonym, så inlägget ligger förborgat och opublicerat. Så hade inte Guillou fegat ur!

I en chatt säger han som det är på detta enkla, tjusiga vis:
” …Även om avundsjukan inom journalistkåren är starkare än sexualdriften.”
Han törs säga exakt vad han tycker!
Jag tror dock att det kan gälla fler branscher än journalistbranschen.

Summa summarum: jag beundrar mina hjältar och jag beundrar MOD. Jag fascineras personligen över stormen i vattenglaset, för jag har läst boken ”Ordets makt och vanmakt”. Jag står fast vid att Jan Guillou är ett geni.

Här står jag öga mot öga...
Apropå mod: nästa gång kanske jag vågar ta till orda?!

Intressanta tankar om status

Marie Söderqvist har på newsmill.se skrivit ett läsvärt inlägg om vad som ger status i Sverige. Och om hur Sverige är ett duglighetsdyrkande land. Marie och hennes företag har sedan 2004 undersökt status i Sverige och jag tycker det är intressant och läsa om hur folk resonerar kring status.

Lästips inför hösten!

Här kommer boktips från mig, om böcker som komma skall:
"Du och din Jante" av Maria Appelqvist och Bo Pedersen.
Boken kretsar tydligen kring ett lite annorlunda perspektiv än de flesta andra "coach"-böcker och anammar perspektivet "samhälle".
Författarna är doktor i sociologi samt coach (Maria Appelqvist) och internationell chef och ledare inom livsmedelsbranschen, idag aktiv med ledarskapsutveckling inom Hjärntrusten (Bo Pedersen). Jag läser i Svensk Bokhandels "Höstens böcker 2009" att:
"Med vår bok vill vi väcka debatt, öka medvetenheten om Jante som samhällsfenomen samt stärka organisationer och deras medarbetare i deras mod att börja se, ifrågasätta och utmana Jante".
Det låter oerhört bra tycker jag. Jag ska absolut låna den boken!

I september kommer också:
"...så behöver vi en tjej också" av "Lena Magnergård".
Svensk Bokhandel igen:
"Lena Magnergård har gjort en rak, provocerande och upprörande intervjubok med kvinnor som öppenhjärtligt berättar om hur de bemötts på arbetsplatser där normen är en man"...

Kishti Tomita kommer med "Fina flickor är inte högljudda" och Kishti stiger absolut ur rollen som vän och timid kvinna. I början när hon blev offentlig person irriterade hon mig (antagligen för att hon var så kaxig?) men sedan blev jag stormförtjust i henne och hennes provocerande och obstinata kvinnlighet.
Det tycks bli en bra jämställdhets-litteratur-höst.

För bra för att vinna?

Aftonbladet skriver om Laila Bagges insats i årets upplaga av Let's Dance.

"Laila dansar på en otroligt proffsig nivå" och "Bagge är ju överlägsen som dansare, hon stod för sig själv" är några av citaten. Man menar att anledningen till att hon inte vann var att hennes tidigare danserfarenhet gjorde att hon tävlade på andra villkor, något som var känt när hon tackade ja till att medverka.

Så vad skulle hon ha gjort då? Tackat nej? För hon kunde ju inte vinna hur bra hon än dansade. Kanske dansat lite sämre?

Är detta ytterligare ett inslag av jante-Sverige, att man helt enkelt inte får vara för bra? Och hade det varit annorlunda om hon hade varit man?

Tänker vi bara på oss själva.......?

Ett par (läs fåtal) gånger har vi här i Networking fått oss en rejäl känga under kommentarerna i inläggen för att vi bara tänker på oss själva.Vi är ju ett gäng kvinnor som verkligen tror att det går att kombinera jobb och familj. Det är inte helt lätt alltid och det var bl.a. därför vi startade denna blogg.

Jag har funderat en del kring detta och försökt förstå vad det är som gör att folk ser oss så. Vilka är alternativen? Många av oss jobbar ju redan deltid eller flexibelt.
Är tanken att båda föräldrarna ska sluta jobba när man skaffar barn?
Är vi mer egoistiska än pappor som jobbar?
Är det OK att jobba om man egentligen hellre vill vara hemma?

Vi älskar ju inte våra barn mindre för att vi trivs på våra jobb!

Säg, för sakens skull, att vi ville att en av föräldrarna skulle vara hemma på heltid. Min familj skulle kunna överleva på enbart makens lön genom ett följande av två scenarios:

1. Min man började konsulta igen.
Då kunde han ev. ha dubblat sin lön så vi skulle haft det bättre ekonomiskt än vi har det nu. Det innebär tyvärr också att han enbart fick träffa vår son på helgerna då han skulle vara på resande fot måndag morgon (ca 5am) till fredag kväll.Lillen och min man har just nu ett otroligt fint band till varandra. Jag vet inte om min man hade klarat att vara borta från honom så mycket och lillen hade saknat sin pappa oerhört.

2. Vi flyttar till ett hus i ett område vi har råd att bo i om vi lever på enbart hans nuvarande lön.
Det skulle vara ett mindre trevligt område i en av Storbritanniens största städer. Framtidsutsikterna för vår son hade då minskat drastiskt då de sociala problemen här är mycket större.

Inget av ovanstående tycker jag skulle vara en förbättring för vårt barn som just nu går på ett dagis han älskar 3,5 dagar i veckan och är hemma med mig 1,5 dagar. Han träffar också sin pappa varje dag. Området vi bor i är trevligt och den lokala skolan ar bra.

Så sist jag kände mig egoistisk och fick rannsaka mig själv var när jag funderade på om jag skulle sluta jobba och vara hemma och mysa med lillen. För den enda som i längden fått det bättre av den lösningen hade varit jag - men min familj hade fått betala priset för det.

Så min fråga är nu öppen och ärlig – Vad är det som gör att några av er tycker att vi ser enbart till oss själva?

Egoism, deduktion

Det kommer dagar/tillfällen i livet då man känner sig stukad, tömd på entusiasm (tro mig, i mitt fall händer det så sällan att jag verkligen förvånas över mig själv).

När man själv (eller någon man tycker om) utsätts för kraftiga härskartekniker eller när man kontinuerligt missuppfattas och tolkas till det sämsta hela tiden (Jante, din energitjuv).
När man "inser" att i livet finns det ta mig tusan inte plats för alla, inte alltid plats för civilkurage eller starka personligheter.

Egoism - vad är det? Att gå ut och förändra världen och rädda liv? OK, jag köper det!
Egoism - vad är det? Att skaffa barn och ta hand om dem? Absolut. Köper det med!
Egoism - vad är det? Att leva, uppenbarligen.

Jag köper dock inte att en sorts egoism skulle vara bättre än en annan. Det tycker jag det är högmod att intala sig.

Anna mitt i en mäkta egoistisk stund. Loving every minute of it.

Jante bor inte där

På tåget i morse hittade jag den här krönikan i dagens Metro.

Och visst är jänkarna världsmästare i självförtroende och på att lyfta fram varandra - det kan jag personligen intyga eftersom jag har studerat där en sväng i början av 90-talet. Känner så väl igen mig i krönikörens beskrivning av den positiva atmosfären och den där tron på att allt är möjligt. Där fick jag lära mig att inte skämmas för att ta plats, att våga argumentera för saker och alla konflikter inte är av ondo. Jag trodde jag hade kommit till himlen bokstavligen och njöt av varenda sekund. Jag har nog aldrig mått så bra som människa av att bo där (även om jag är medveten om att det inte är något idealt samhälle sett ur andra perspektiv, men det är inte det vi ska diskutera här). När det handlar om pepping och personlig utveckling är det få som kan slå dem på fingarna och den åsikten står jag för.

Jag kom hem från USA pumpad med energi och hopp och en stark tro på mig själv. Tyvärr minns jag fortfarande min pappas kommentar när jag bubblande försökte berätta om min tid på andra sidan Atlanten och hur fantastiskt jag hade haft det.

"Det finns faktiskt bra skolor här också", sade min pappa småsyrligt och sedan frågade han ingenting mer om min USA-tid efter det.

"Varför har vi i Sverige så svårt för att uppmuntra folk som vill följa sina drömmar? Varför anses människor med planer på rikedom och berömmelse som högfärdiga, självgoda och naiva?", skriver krönikören.

Ja, varför kan vi inte unna andra människor att utecklas och växa oavsett hur de gör det på och var någonstans det sker?

Fler inlägg på NetWorking som handlar om jante hittar du här och här.

*Aavundsjuk, jag blir så aavundsjuuk*

Läste artikeln i E24 om Therese Albrechtson som vid 23 års ålder startat 4 företag, nyligen utnämnts till Europas bästa unga entreprenör. Det hon är mest känd för är företaget Bodyguard som säljer säkerhetsprodukter och idag omsätter c:a 6 miljoner. Varför är min reaktion att jag blir missunnsam?

Om du inte alls känner igen dig i scenariot så kanske det är dags att sluta läsa nu, men för oss andra så vill jag här än en gång höja rösten mot Jante. Jag blir så trött på mig själv, för det är ren och skär barnslighet. Tjejen är svinbra! Har näsa för affärer som jag anar att hon ärvt med modersmjölken. Hon ser frisk och sund ut, jättesöt och har framtiden för sig.

Jag håller med Liza Marklund och Lotta Snickare när de säger i boken att "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varann".
Linda har skrivit om samma fenomen tidigare i bloggen. Det kan du läsa om här

*harkel* Jag lovar härmed bot och bättring. Fram för fler driftiga duktiga kvinnor! Mota in Jante i en garderob och släng bort nyckeln.

Therese! You go girl. Jag beundrar dig och tycker du är en suverän förebild.

Elitklasser

Aktuellt hade under sin nyhetssändning igår en kortare debatt mellan Lars Ohly (v) och Jan Björklund (fp) angående elitklasser. Tio stycken elitklasser i teoretiska ämnen kommer på försök att införas på några utvalda gymnasieskolor fram till 2014. På ja-sidan (Björklund) pratade man om vikten att se till individen, att även duktiga elever ska få utvecklas i sin takt samt att lärarna har svårt att stimulera en klass med väldigt olika förutsättningar. På nej-sidan (Ohly) tror man att detta på sikt gör att skolorna struntar i eleverna i de ”vanliga” klasserna, vilket gör att en stor grupp missar teoretiska kunskaper. Dessutom pekade man på undersökningar som visar att en sådan uppdelning gav upphov till sämre betyg i bägge klasser, att elever i en klass med olika förutsättningar lärde sig samarbeta mer. (Hela debatten kan ses längre ner på denna sida.)

Under programmet intervjuade man en gymnasieelev som undrade hur det kom sig att det var ok att få vara duktig i sport och musik, men inte i exempelvis matte? Jag kan inte annat än att hålla med henne. De flesta är väl överens om att elever som har svårt i vissa ämnen ska få extra stöd, men elever som sitter och rullar tummarna på samma lektion får inget? Varför är det så fult att uppmuntra talang även inom teoretiska ämnen? Att man inte hamnar i elitklassen under gymnasiet betyder inte att man inte kan bli bra på teoretiska ämnen, det vet jag, men om det skall jag skriva en annan dag.

Jante

(lunch med inläggning av inlägg)
Jag håller mig alltid och helst ifrån allt vad negativitet heter, det är så nedbyggligt och destruktivt. Sedan jag en dag insåg vad det var jag hade så svårt för (kunde inte sätta fingret på känslan) har jag än mer aktivt sökt mig till ljuset: det positiva och stärkande.
Som den här bloggen, till exempel.

Hur ska jag klara av att skriva ett inlägg om Jante? Något mer negativt får man söka efter. Nåväl, jag ska göra mitt bästa.
Varför? Jo, för att bekämpa Jante förstås!

Den värsta formen av Jante är, enligt mig, ihjäl-tigandet. Någon har gjort något bra eller lyckats med något svårt och talar om det och vad händer? Människor omkring tiger som muren. De säger inte allt det där de borde så som:
-Bravo, heja, hurra, vad du är duktig och kompetent!
Nej, de låtsas som det regnar. Jag vet inte vad som försiggår inuti den där tystnaden men jag vågar min arm i ett vad att det inte är positivt.

Ofta är det personer som tar ansvar som råkar ut för Jante. Amerikanerna har ett bra uttryck: "vinnare är de som är beredda att göra det som förlorare inte är".
Jag menar att vågar man och tar sig ork att göra det lilla (eller myckna) extra, står där med ansvaret för hur det avlöper och går den extra milen för att man vill pröva och åstadkomma något, då har man tagit ansvar. Jante brukar avundsjukt och lättjefullt betrakta sådant som galenskap och ställa frågan "varför?" eller - ännu värre - hånskratta. Huvaligen, någon har drivkraft och anstränger sig frivilligt, det kan aldrig vara bra?

Hur förändrar vi bäst samhället och varför inte världen? Genom ansträngning förstås, genom idéer, nytänkande, tålamod och med drivkraft - det krävs oändlig ork och en övertygelse. Det krävs massor av arbetstimmar också.
Hur Jante vunnit så pass med gehör begriper jag inte: vad är det för fel med driv, idéer och ork? Hur kan Jante få med sig fler genom sitt ignorerande, sitt flinande eller sitt himlande med ögonen? För mig är det en gåta i paritet med Rydbergs "Tomten".

Jag har börjat med att direkt bemöta ett av Jantes fulaste fejs (skitsnacket) med min ärliga uppfattning och svarar direkt:
-Nej, det tycker inte jag. Jag tycker inte alls så om den personen, jag tycker si.
Oftast bemöts man med det första Jante-fejset vid sådan replik: tystnaden.

Nej, jag deklamerar här och nu: Jante är inget för mig så försök inte pallra upp Jante i närheten av mig. Jag lovar att Jante ska rinna av mig som en gås.
Fram för pepp, stöd och uppskattning!

Vänner med vett att peppa!