Tema: Vem är vem i NetWorking? Dags att presentera Linda H!

Jag har fått nöjet att intervjua Linda H. Trots att Linda och jag bor på var sin sida av Sverige har vi träffats två gånger. Det är Linda som varit ambitiös och tagit sig till östkusten för att nätverka med oss andra. Jag minns att jag första gången slogs av hur lättsam och rolig Linda är, och så verkar hon så cool och avslappnad inför saker som jag själv skulle flippa ut för...

SNABBFAKTA:

Namn: Linda
Ålder: 34 år
Yrke: Civilingenjör
Familj: Man och två barn - födda 05 och 07
Bor: Göteborgstrakten

Du blev ju överraskande både varslad och uppsagd under den senaste krisen, men fick också ett nytt jobb ganska snabbt. Kan du kort beskriva den känslomässiga berg-och-dalbanan som det innebar?
Först var det en riktigt chock, så där så att man tror att det inte är på riktigt det man hör. Sen kom nästan någon slags panik, ”vad sjutton ska jag göra nu”, när den riktigt insikten kom. Och så ilska och sorg, över att behöva lämna. Nu fick jag ganska lång tid på mig att bearbeta själva uppsägningsbeskedet innan jag slutade, så efter en tid så började jag i stället se det som en ny möjlighet att få testa något annat. Det allra jobbigaste med uppsägningen var osäkerheten, och att känna att jag inte själv hade kontrollen över vad som skulle hända.När jag sedan fick mitt uppsägningsbesked såg jag bara faktiskt bara positivt på framtiden. Sen tog det bara någon vecka så hade jag ett nytt erbjudande om anställning.

Du har provat på både att vara anställd och att arbeta som konsult, vad ser du för för- och nackdelar?
Nu har jag bara knappt sex månaders erfarenhet av konsultsidan att jämföra mot närmre tio år som fastanställd, så jag gissar att mitt svar till viss del påverkas av det.Fördelen med konsult är att få större möjligheter att testa på olika branscher och olika uppdrag. Nackdelen som jag ser det just nu är att jag känner mig mest som en resurs som inte har något långsiktigt intresse i företaget/produkten, och det finns inte heller någon som har ett långsiktigt intresse i att utveckla min kompetens. Som fastanställd är man en större del av det företag man jobbar åt, och får på så vis en större lojalitet mot arbetsgivaren. Nackdelen är väl att man riskerar att stanna upp i sin utveckling om man inte själv ser till att söka sig nya utmaningar. Det är lite lättare att bli bekväm, gissar jag!

Vad är du mest stolt över i ditt yrkesliv?
Jag jobbade i ett projekt som involverade industrier från ett antal länder i Europa. Projektet avslutades med en sammankomst där varje land gjorde en presentation och jag hade fått äran att hålla i en del av den svenska redovisningen. Då pratade jag inför Europas samlade expertis inom detta område och efteråt fick jag mycket beröm från både högre svenska projektledare och chefer, men även från en riktigt fransk tungviktare inom området. Det var roligt!

Var ser du dig själv om fem år?
Jag har, i och med mitt nya jobb, bytt bransch och känner mig nu som en nybörjare igen. Jag vet inte heller om det är en bransch jag vill fortsätta inom, så kanske byter jag teknikområde igen och sitter åter igen som ny och lär upp mig inom ett nytt område. Men förhoppningsvis har jag innan fem år hittat ett företag/område där jag vill fortsätta att fördjupa mig och bygga upp min kompetens. Så om fem år hoppas jag att jag har hunnit få en roll som innebär en del tekniskt ansvar och att jag är på väg en bli en "av de kunniga" inom detta området.

Du har ju två barn, och ett hus och trädgård, så jag förstår om det är fullt upp, men har du något "eget" fritidsintresse som du brinner för och gärna håller på med?
Just nu har jag faktisk inte tid med det, hur tråkigt det än låter. På min lediga tid just nu så försöker jag hinna umgås så mycket som möjligt med min familj och vi hittar på roliga saker tillsammans. Vi går t.ex. och simmar med barnen varje vecka, eller så åker vi ut på utflykter och reser en hel del.Får jag lite tid över så läser jag gärna en bra bok och kopplar av en stund i soffan. Och så hoppas jag få ihop lite tid för att träna någon gång varje vecka, då blir det helst löpträning.Innan jag blev mamma så sysslade jag med ridning, och någon gång kanske jag tar upp det igen. Och så tycker jag det är roligt med fotografering, och det tänkte jag att jag skulle ta och fördjupa mig lite i, någon gång när jag får tid över.

Tema : Vem är vem i Networking ? Intervju med Catharina

Jag har fått nöjet att intervjua Catharina, en tjej jag har mött flera gånger i verkligheten, och som många gånger inspirerat mig till att våga ta steget genom att själv att ständigt vilja utvecklas i livet.


SNABBFAKTA:

Namn: Catharina
Ålder: 34 år
Yrke: Civilingenjör, jobbar med B2B marknadsfrågor
Bor: Närförort till Stockholm
Familj: Man och son född 08

Vad drömde du att bli när du var liten ?

"När jag var liten ville jag bli allt från kenneluppfödare till högstadielärare. Jag hade även en period när jag ville sköta karuseller på Liseberg, och som lite äldre ville jag bli arkitekt eller samhällsplanerare."

Vad är du mest stolt över i yrkesliv och varför det ?
"En enskild händelse som jag är mäkta stolt över är när jag och två kollegor fick en artikel publicerad i en branschtidning, och när den artikeln senare blev nominerad till "årets artikel". Varför det gör mig stolt? Det är alltid häftigt att se något man skrivit i tryck, och den här artikeln gav också ett genomslag i den branschen, där det faktiskt hände (en gång) att en kund tog fram artikeln i fråga och frågade om det var jag som hade skrivit osv.

Mer generellt är jag stolt över att jag är bra på att få saker gjorda, och levererar det jag sagt att jag ska göra. Under mitt yrkesliv har jag blivit mycket modigare än vad jag nog tidigare varit, och tycker det är roligt att knyta nya nätverk."

Vilket karriärval är du mest nöjd med och varför ?
"Jag hamnade på mitt nuvarande företag lite av en slump, men har blivit kvar, och har nu min tredje tjänst. Jag är nöjd med det senaste bytet och tycker att det verkligen gett mig luft under vingarna och nya möjligheter och öppningar. Något jätteaktivt val har jag egentligen inte gjort, och det kan jag till viss del känna mig missnöjd med. "

Vad gör du när du inte jobbar ?
"Fixar i det relativt nyinköpta huset och dess vildvuxna trädgård... Umgås med man och barn. Jag försöker hinna med en del scrapbooking som jag tycker är roligt, men för tillfället känns det som att allt jag gör när jag inte jobbar är att laga mat och försöka få en tvååring att somna :-)"

Har du någon förebild, i så fall vem/vilka är det ?
"Om jag någon gång blir chef så har jag två förebilder - båda är före detta chefer. Den ena är den bästa chef jag någonsin haft, och den andra kanske den sämsta jag någonsin haft... Båda har lärt mig otroligt mycket om hur jag skulle vilja vara som ledare!

Privat har jag bekanta som får agera förebilder - trevliga människor som har en stor familj, rikt kulturliv, roliga jobb och som verkar kunna njuta av livet och vardagen! "

Vem är du - vem är jag?

Det händer spännande saker i bloggen framöver. Ni kommer att få bekanta er lite mer med oss skribenter är det tänkt. Uppdraget har lytt - gör en intervju med en av de andra och publicera på bloggen.

Håll utkik, för nu smäller det!

Att gå ner i tid...

Älta, älta, älta. Snart är det dags för utvecklingssamtal med min chef, och flera gånger i veckan har jag funderat på huruvida jag ska gå ner i tid eller inte. Idén är att (kanske) gå ner från 100 % till 90 %. Risken är förstås att jag får jobba 100 % till 90 % lön, och det är det som står på "emot-listan". På "för-listan" står framför allt mindre stress. För nu stressar jag faktiskt, för att få ihop det berömda "livspusslet". Stressen kanske mest finns i mitt huvud, men ändock. Jag ligger konstant minus på flexkontot och försöker jobba ikapp kvällar och helger. Jag hinner aldrig träna och jag somnar oftast innan klockan 22. För mig själv skulle det kännas skönt att gå ner i tid och använda den till att slippa jobba på min fritid, slippa känna att jobbet alltid flåsar i nacken, och även hinna träna på lunchen en till två dagar i veckan. Och detta utan ett ständigt dåligt samvete. I mitt yrke är dock målen och arbetsuppgifterna ganska allmänna, det är väldigt svårt att se hur det ska summeras till 100 % och vad man konkret kan plocka bort för att minska arbetet. Tanken är ju 100 % prestation på 90 % mål, inte 90 % prestation på 100 % mål, om ni förstår hur jag menar.

Just när jag funderade på om jag skulle publicera det här inlägget så hittade jag följande inlägg hos Skriet från kärnfamiljen. Jag känner igen mig så!! Flera av kommentarerna skulle det kunnat vara jag som hade skrivit. Min ambition när vår son började på förskolan var att både jag och maken skulle gå ner till 90 % och vara lediga varannan fredag var. Nu kommer det inte bli så. Han kommer jobba heltid ett tag till i alla fall, och jag kommer använda mina 10 % till att korta de vanliga dagarna - för att över huvud taget få mina timmar att gå ihop med hämtning och lämning på förskolan, hinna med att träna och ta hand om min kropp, och gå lite tidigare någon dag i veckan och hinna mysa lite mer med sonen. För japp, nu har jag bestämt mig för 90 %!

Försök till tjänsteresa mitt i vargavintern

Igår var planen att åka med ett tåg 07.07 från Stockholm C till Örebro, för att genomföra ett kundbesök tillsammans med en lokal säljare, där jag skulle presentera en av ”mina” produkter. Jag visste att det var snökaos och mycket förseningar, så jag övervägde att ta bilen istället för tåget (eftersom det inte verkade som att det skulle snöa mer, bara vara snö på marken, och kallt, men soligt), men efter att ha kollat banverkets hemsida upprepade gånger både på kvällen och morgonen, och "mitt" tåg inte såg ut att vara inställt, så bestämde jag mig för att ta tåget. Trots allt var ju biljetten redan inköpt.

Bild lånad från SMHI

Glad i hågen går jag ut i -20 grader, bara för att finna att det är ersättningsbussar som gäller överallt där tunnelbanan går över jord. Ingen tunnelbana. Jag väntar i 3 minuter på ersättningsbussen, men ger upp och går till närmsta inomhusstation (bara en station bort trots allt). Det är smällkallt men jag går fort och det tar kanske 15 minuter. Väl framme så har jag tur och det kommer ett tåg nästan direkt. Jag känner att det är tajt om tid (men misstänker förseningar även hos SJ) och springer upp till stationsbyggnaden när vi är framme, jag hämtar ut min biljett i automaten 07.05... Kollar tavlan, ser att det är spårändring och springer till det nya spåret (nr 8). Där rullar tåget precis in (!) och jag är nästan först på. Men snart kommer det massor med folk, som tydligen suttit på ett tåg på spår 6 innan den här spårändringen (som alltså även var en tågändring) kom till... Det pratas om att tåget ska säkerhetskollas, och loket ska bytas plats, men sen ska vi åka. Fast eftersom det har skett urspårningar i Hallsberg så ska tåget tyvärr bara gå till Örebro, inte till Göteborg som annars var slutstationen. Men det räcker ju för mig. Efter 20 minuter säger de att det snart är dags att rulla, men efter ytterligare 15 minuter så suckar konduktören (eller vem det nu är som pratar) att "ja... vi var ju startklara att köra... men jag fick precis besked att SJ har ställt in det här tåget. Och jag har absolut ingen aning om varför". Så det var bara att kliva av! Troligen tar SJ inga risker att någon ska bli sittande i ett tåg ute i skogen, och det kanske är lika bra...

Jag överväger om jag ska invänta nästa tåg mot Örebro som ska gå om en timme, eller se om det går någon långfärdsbuss. Men jag får tag på säljaren som jag skulle träffa, och han råder mig att åka till kontoret eller hem, så bokar han om mötet med kunden till ett senare datum när vi kanske t.o.m fått plusgrader i Mälardalen!

Så jag var på jobbet klockan nio och gick upp 05.30 till ingen nytta!

Hurra (igen) för oss!!

100.000 sidvisningar är väl värt att ge ett glatt utrop: HURRA!

Vi som skriver har så roligt, ni som kommenterar är så härliga och det är kul att bloggen fått "ett eget liv" utanför oss, var och en, som skriver.

Hurra för 100.000 således :-)

NetWorking fyller 1 år!

För lite drygt ett år sedan var det en av oss som kläckte den smarta idén att vi skulle driva en blogg tillsammans. Ingen av oss hade egentligen tid, men trots det så har vi nu producerat över 900 inlägg, haft 98000 besökare, haft en stor liveträff och flera små, haft intensiva chatmöten genom Skype, och även pratat som vanligt såklart genom långa trådar med tusentals inlägg om allt från jobbyten, smink och inredning till julklappar och barnsjukdomar.

Idag, när bloggen fyller ett år, har vi 40 följare på google friend connect och 22 på bloglovin och dessutom en skara trogna kommentatorer som vi uppskattar oerhört!

Vi vill tacka alla läsare som hittat hit, och vi hoppas fortsätta med samma energi i minst ett år till!

Favorisering på jobbet

Härom veckan pratade jag med några kollegor (varav en var min allra första chef på företaget) över en kaffe. En av dem hade läst en artikel om vad folk generellt ogillar på jobbet. Som etta på listan låg favorisering. Att chefen favoriserar någon annan är tydligen, och fullt förståeligt, något som de flesta ogillar.

"Ja, det är klart" sade jag, och fortsatte med "men det måste vara så himla svårt att låta bli", full av beundran för de chefer som faktiskt lyckas med att inte låta det lysa igenom att någon medarbetare är mer populär än någon annan.

"Haha, lätt för dig att säga" kontrade min f.d. chef, "du var ju favoriserad!"

När jag tänkte efter så var det nog just så. Både under en period när han var chef, men även under hans efterträdare så hade jag en sån position i gruppen. Och njöt av det! Njöt av varje gång när min idé fick gehör, när jag fick bra feedback på en presentation, när jag fick göra nåt roligt uppdrag, eller fick ökade befogenheter. Jag har även insett, nu i efterhand, att jag i varje ny situation suktar efter att få bekräftelse, jag vill helt enkelt gärna vara favoriten. Ibland är jag det, ibland inte.

Att chefer och medarbetare faktiskt tycker mer eller mindre om olika kollegor är förstås helt naturligt. Det viktiga som chef tycker jag är att inte låta det skina igenom så att någon känner sig sämre än någon annan utan anledning. En riktigt, riktigt bra chef tycker jag är den som lyckas få alla att tro att de är bäst, och få göra de saker som man är bra på och lyckas med, och därmed kan få positiv feedback genom. Men det är av självklara skäl inte så enkelt att uppnå...

GB goes könskvotering

Kolla vad jag såg på Göteborgs Central, inte bara en GB-gubbe utan också en GB-gumma!

Ha en bra fredag och en trevlig helg!

Bytt bytt, kommer aldrig igen...

Jag har bytt jobb! Och verkligen med betoning på bytt, då jag och en kollega helt enkelt bytt tjänster med varandra. "Vet era chefer om det?" frågade en tredje kollega, och självklart gör de det!

Vi jobbade med väldigt likvärdiga produkter, men på olika marknader, och till viss del med olika scope och mål med arbetet. Båda var ganska trötta på sin vardag, så bytet initierades av oss. Nu har vi båda skrivit nya anställningsavtal och även om det är en hel del överlämning kvar, så har det nya satt igång.

Jag förstod att det skulle bli lite av en nytändning, men hur mycket jag faktiskt skulle påverkas hade jag aldrig anat! Jag studsar till jobbet på morgnarna, full av energi och lust att prestera! Och det roliga är att min kollega, som tagit över mitt gamla jobb, känner likadant!

Verkligen en win-win situation för alla här - för våra chefer är förstås också nöjda med att ha fått taggade och drivna anställda med massor av nya idéer!

Det får bli dagens lågkonjunkturtips från mig - om du känner att du trampar på i samma hjulspår, men hänger kvar för att det är så svårt att hitta nytt jobb i de här tiderna, så kolla runt på ditt företag, kanske finns det oanade möjligher runt hörnet?

Saved by the bell

Idag pratas det å ena sidan om att konjunkturen vänder, å andra sidan om att arbetslösheten kommer öka i höst. För en vecka sen kom de tråkiga beskeden på min arbetsplats. En trettioprocentig personalneddragning innebar att många av mina kollegor fick beskedet att deras tjänst inte längre finns kvar. Själv kom jag undan med blotta förskräckelsen, min avdelning blev sparad. Kanske på grund av min chefs goda relation med sin chef, kanske på grund av att vi jobbar med något som anses vara ett satsningsområde, eller kanske för att vi är så få (två personer) att man inte ville minska mer på den gruppen.

Oavsett så sitter jag säkert just nu, medan ett tiotal kollegor blir av med jobbet. Många av dem är både äldre och mer erfarna, så det känns väldigt konstigt att vara en av dem som blir kvar. De går med största sannolikhet igenom allt som Linda skrev om för ett tag sen, och just nu är det självklart mycket bitterhet som lyser igenom under luncher och fikaraster.

Jag vill vara hjälpsam och optimisten i mig vill gärna komma med klämkäcka förslag, men jag försöker lägga band på mig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa personer nu hittar andra möjligheter och uppgifter, trots att flera av dem är mellan 55 och 60 år, och därmed kanske inte högvilt på arbetsmarknaden.

Vad är er erfarenhet, är det tjänstemännen som får stryka på foten nu, trots att det pratas om bättre tider? Arbetslösheten sägs ju ha viss fördröjning i förhållande till konjunkturen.

Höstkickoff

När vi började blogga här på NetWorking i december 2008 var lågkonjunkturen redan ett faktum, men vad har egentligen hänt oss sen dess, hur har vi blivit påverkade?

Tre av oss har blivit tvåbarnsföräldrar och ytterligare två bäbisar är på väg, samtidigt har tre av oss gått tillbaka till sina jobb efter föräldraledigheten. Två av oss har fått nya chefsjobb, en har gått upp till heltid och en av oss har separerat.

I princip är det nog bara en av oss som är opåverkad av lågkonjunkturen. En av oss har blivit varslad och väntar på uppsägning, en har blivit uppsagd och fått nytt jobb, flera av oss har kollegor som har fått gå på avdelningen. En av oss skall säga upp personal. Även våra familjer är påverkade, då en make har blivit uppsagd och en annan har klarat sig med en hårsmån vid en nästan 90-procentig neddragning.

Samtidigt har fyra av oss nya jobb, en av oss skall rekrytera två nya till sin avdelning och det känns som om det kanske börjar vända.

Så nu kör vi på för fullt igen, med egna tankar om livet, bevakning av intressanta nyheter och tips för hur ni skall lyckas få ihop ert livspussel. Välkomna tillbaka efter vad vi hoppas har varit en skön sommar.

Idol på jobbet

Jag har på sistone jobbat i ett projekt, där en ställföreträdande projektledare ibland fått hoppa in och hålla i en del möten. Jag har varit så otroligt imponerad av hennes sätt att hantera projektmöten. Vi har stora telefon/webmöten där folk från olika länder ringer in. Hon är organiserad, har en agenda, följer den, ser till att hålla tiden, om inte så frågar hon om vi ska dra över eller skjuta upp mötet, för tydliga protokoll osv. När ämnen börjar diskuteras i detalj så lobbar hon för att den diskussionen ska tas separat, och hon ser till att vara väldigt tydlig med vem som får vilken uppgift, och även med att markera när hon inte tycker att det är hon som ska utföra något utan lämpligen någon annan. Allt detta utan att i mina ögon vara otrevlig, utan snarare ödmjuk, men väldigt proffsig.

I veckan fick jag förmånen att träffa henne i verkligheten. Jag kände mig som en groupie på mötet... förutom den proffsiga mötesstilen så lyckas hon också se sval och snygg ut, något som jag alltid avundas. En sån person som får mig att vilja bli lite bättre... lite mindre sloppy, lite mindre disträ, lite mer tänka innan jag talar, och lite mer business helt enkelt!

Gråta på jobbet... the sequel

Jag skrev förra veckan om att jag vid ett flertal tillfällen brustit i gråt på min förra chefs kontor. Var han så hemsk? Och gråter jag aldrig inför min nuvarande chef? Svaren är nej på båda frågorna: Min förra chef var den bästa chef jag hittills haft, och jag tror det faktum att jag faktiskt vågade öppna mig och blotta mina känslor är ett tecken på vår goda relation. Jag vågade visa när något var viktigt för mig, när jag blev upprörd eller besviken, men också när jag blev exalterad och lycklig!

Inför min nuvarande chef har jag aldrig gråtit. Jag känner mig mycket mer nödgad att visa mig stark och okänslig i vår relation. Varför? Det kan jag faktiskt inte svara på. Och vilket som är bäst, det vet jag inte heller. Det är verkligen ingen höjdare att sitta och gråta på chefens kontor (se även det anonyma inlägget om medarbetarkonflikter), man känner sig ju inte precis som den svala affärskvinnan man kanske vill framstå som... men att undertrycka känslor och spela ett spel som inte är riktigt är ärligt... det känns ju inte heller så bra.

Jag vill nog helst kunna vara öppen med mina känslor - sen blir det en helt annan fråga vad som egentligen är bäst karriärmässigt. För vem befordrar en lipsill?

Integritet bakom glas?

Sen några veckor tillbaks sitter vi i helt nya kontorslokaler. Härligt med nytt och fräscht - öppet och typiskt 2000-tal med ek och vitt och glas... Ganska mycket glas faktiskt. Så mycket glas att även om man stänger dörren till rummet så känns det lite som ett akvarium. Jag har mest tyckt att det bara är trevligt, och jag har i mer än 90 % av tiden gärna så öppet. Det är förvånansvärt ljuddämpande också. Men, när jag tänker på hur många gånger jag suttit på min förra chefs kontor och gråtit (bland annat när vi diskuterade huruvida jag skulle gå på UGL-kursen), så tycker jag förstås att det då var ganska skönt att ingen annan kunde se mig. Skulle samma sak hända idag skulle jag sitta där och hulka och se rödmosig ut till allmän beskådan.

Hur ser det ut på era kontor? Nytt? Gammalt? Litet? Stort? Hur är drömkontoret?

Too much information...

...eller vad du inte vill veta om dina kollegors sexliv.

För några år sen var jag på tjänsteresa på vårt amerikanska dotterbolag. Det var flera möten med olika personer, men främst en kollega som var min kontinuerliga kontakt genom vistelsen. I vanliga fall när man åker ut sådär, så brukar den lokala kollegan ta med en ut på middag, för att lära känna varandra, och kanske också för att den inresande personen ska slippa sitta själv på hotellrestaurangen.

När eftermiddagen närmade sig så skruvade min kollega på sig, tog mig lite åt sidan och berättade att han gärna skulle ha tagit ut mig på middag på kvällen, men han och hans fru försökte nu bli med barn... och nu var det precis "that time of the month", så han var tyvärr tvungen att åka hem (han bor ganska långt från kontoret). Okej! Lite mer information än vad jag behövde, och vad än värre var - vad säger man nästa morgon?! "Good morning! So how was last night?!"

Berätta om dig själv...

För inte så länge sen var jag på en anställningsintervju. Man kan tycka att jag borde lärt mig vid det här laget, men jag gick i fällan direkt. Det gäller frågan som man ofta får till att börja med: Berätta lite om dig själv. I alla manualer om intervjuer får man tipset att "börja inte berätta om din barndom för Guds skull", men jag har faktiskt vid ett flertal tillfällen, så även nu senast, fått uppmaningen att "börja från början, var kommer du ifrån?" Och så har jag gått i fällan... jag har en tendens att prata mycket, och när kranen är öppnad så bara rinner det ur mig - var jag är uppvuxen, vilka roliga utlandssejourer jag har gjort, vad jag pluggade och var, högt och lågt, stort och smått... Jag tycker själv att jag är ganska restriktiv och framför allt pratar om nutid, jag berättar ju inte hur det var på lågstadiet, eller vad jag tyckte om min dagmamma till exempel.

Men jag har insett själv, och även fått feedback i samma riktning, att det jag saknar är ett tydligt fokus. Även om jag väljer att börja "från början", så borde jag, beroende på sökt tjänst, bestämma mig för ett fokus som blir den röda tråden. T.ex. vilka val jag gjort och varför, eller vilka saker i mitt liv som gjort mig till en utmärkt internationell produktchef, eller något annat.

Tricket är alltså att låtsas att mina ad-hoc-val i skolan, och min bananskalskarriär ska presenteras som en fokuserad väg mot målet att passa på just den sökta tjänsten...

Arbetsbyxor säkrare än sari

För ett tag sen skrev Johanna om klädstil på jobbet, vilket följdes upp av Eva som länkade till klädseln som används på Sellafield kärnkrafsanläggning i UK.

I dagens Ny Teknik kan man läsa om Elisabeth Man som åker jorden runt som idriftstagare på ABB. Artikeln handlar främst om hur man reser säkert i tjänsten, då Elisabeth åker som ensam kvinna till länder som Burkina Faso och Bangladesh. Men den pekar också på att det är viktigt att fundera över landets klädkoder, även om arbetsbyxor går före sari när man ska klättra runt på ett ställverk...

Vardagsmotion... bah!

När vi flyttade till vår nuvarande lägenhet var en av de stora nackdelarna att det var ganska långt till tunnelbanestationen (800 meter). Vi bodde nämligen tidigare så att vi kunde se stationen och till och med höra utropen ibland (utomhusstation). Sen hoppar man ju inte ner på perrongen från åttonde våningen förstås.

Hur som helst så bestämde vi oss för att flytta dit ändå, och tänkte att vägen till tunnelbanan kan man ju se som vardagsmotion, och vardagsmotion är ju inte är så dumt att få med tanke på att både jag och min man är ganska dåliga på att komma iväg och träna annars.

Bild lånad från SL

Men nu har jag kommit på att ca 50 meter från vårt hus går det en buss som går till en annan tunnelbanestation, ca 1000 meter bort. Den tunnelbanelinjen är dessutom just den som jag behöver ta för att komma till jobbet. Att bussen bara går en gång i halvtimmen var avskräckande från början (trots att jag kommer från landet, där man får vara glad om bussen går en gång i timmen, så har jag snabbt vant mig vid Stockholmsfrekvensen på bussar), men nu blir jag jätteirriterad om jag missar den på morgonen, och måste gå till tunnelbanan... Helt plötsligt blev det där med vardagsmotion inte så viktigt längre... ;-)

Det ska dock sägas att jag alltid går de 800 meterna på hemvägen, för då lyckas jag verkligen aldrig tajma nån buss. Och alla de gånger jag missar bussen så går jag ju en kilometer istället...

Svenskt management - vem passar det för?

Jag jobbar i ett stort internationellt företag, och vi som sitter på kontoret i Sverige rapporterar till chefer i bland annat Tyskland, England och USA. Naturligtvis är mycket personbetingat också, och man kan inte dra folk från en nationalitet över en kam, men om man vill generalisera, och nu vill jag det, så kan man säga att det finns stora skillnader, bland annat i den tilliten som jag som anställd upplever att mina svenska chefer haft till mig och min kompetens. Självklart är det lätt att hitta klyschorna, det finns alltid någon tysk chef som är otroligt kontrollerande, någon engelsk som är extremt formell och någon amerikan som vill sparka folk på stående fot.

Men tydligen är det konsensustyngda svenska ledarskapet lite mer än en klyscha. Vinnova har forskat på det hela, för att försöka förstå om svenskt management är konkurrenskraftigt. Här finns hela rapporten, den är läsvärd. Den kommer inte till någon tydlig slutsats, och det som jag verkligen tycker är intressant är hur man är färgad av sin uppväxt och bakgrund. Att för mig som är uppvuxen i Sverige, med vår skolgång och mina flesta sommarjobb här, är det självklart att förstå svenskt management och jag uppfattar signalerna på möten som betyder "action" utan att det faktiskt sägs rakt ut. Men att svenskt management kan vara jätteotydligt för någon som är van vid föräldrar, lärare, chefer osv som pekar med hela handen.

Trots detta är fler och fler företag multinationella med blandade grupper från olika geografier. En del av mig vill att detta ska vara framtiden, men en del av mig oroar sig faktiskt för att det inte är det mest produktiva sättet att jobba i längden, i alla fall inte distribuerade grupper med chefer och anställda som sitter på olika ställen med sina egna värderingar.

Är det jag som är konservativ, eller passar svenskt management verkligen bäst för svenskar och vice versa?