Sommarpratare att "inte missa"!

Jag fick, av snäll medarbetare, en utskriven lista på sommarens sommarpratare och kunde genast ringa in tre som jag inte tänker missa, vad gäller de ämnen vi avhandlar här i bloggen:

5 juli: hjältinnan och inspiratören: Anna Carrfors Bråkenhielm

6 juli: Nicklas Lundblad, samhällspolitisk rådgivare, Google

24 juli: Percy Barnevik

Dem ska jag försöka passa och annars går det ju alldeles utmärkt att lyssna i efterhand!

Vilka vill du tipsa mig om? Det lär finnas fler guldkorn i den digra listan...

Boktips!

Jag läste just en suverän bok om personlig utveckling och ska nu ge mig i kast med uppföljaren.

Boken heter The monk who sold his Ferrari och är skriven av Robin S. Sharma.

Sharma låter huvudkaraktären Julian berätta om sin otroliga resa från toppadvokat i USA till munk i Indien. Julians berättelser handlar om meningen med livet utifrån österländsk urgammal kunskap - en kunskap som så många i dagens samhälle har tappat bort.

Uppföljaren - Leadership wisdom from the monk who sold his Ferrari - the 8 rituals of visionary leaders - ligger nu och väntar på mig här bredvid. Efter att ha läst första boken (som jag absolut kommer att läsa om!) ser jag fram emot att ge mig i kast med nästa.

Att förlora ett barn

Hmmm... Jag har funderat mycket på det där, och jag vet att jag sticker ut huvudet nu.

Om det gör mer ont att förlora ett barn i Indien eller Sverige. Jag hittade funderingen inne hos Sandbarnet.

Jag skulle vilja vända frågan till vad jag grunnat på: Gör det ondare att förlora ett barn idag än för 100 år sedan? Jag tänker Sverige, och jag tänker på hur vi levde förr. Hur låg sannolikheten var att alla dina barn skulle leva till vuxen ålder.

Min mamma berättade om hur hennes kusin hade drunknat i gödselstacken som två-åring. Hemskt, -ja. Sorgligt, -Mycket. Tragedi för föräldrarna, -säkerligen. Men ändå inte helt oväntat.

Gudstron var ju också starkare förr än nu. "De gud älskar, tar han till sig" var ett ordspråk som levde då.

Om man sedan drar parallell till Indien eller annan kultur.

Skulle det göra förlusten enklare, och lättare att uthärda??

Vad tror ni?

PS: Jag vill inte på något vis förringa sorgen vid förlust av ett älskat barn. -Varken förr eller nu. Bara tanken på att något sådant skulle drabba min familj gör att min hals blir tjock av gråt. Min tanke är mer en fråga om hur vi anpassar och förändras oss efter världen utanför. DS

Måste skratta lite!

Ja, jag skrattar lite gott åt/med Maria Wollin idag där hon frågar sig varför man skaffar barn om man inte orkar läsa för dem?

Skrattar gör jag förstås eftersom hon parodierar på den där frasen som fick vårt nätverk att flytta på sig och vara "bara för oss själva", nämligen frasen:

"Varför skaffa barn om man inte tänker vara med dem" (OBS! endast riktat till dem utan hängande könsorgan).

Mitt svar på den frågan var, liksom det ännu är, att jag skaffar barn för att skapa en ny individ, för att få vara en god förebild för en ny vuxen och - ja - jag tycker jag är en god förebild som satsar framåt, gör saker på dagarna som jag tycker är väldigt viktiga och som jag tror förändrar något i samhället.

Åter till det andra temat på Wollins blogg idag: högläsning. Det är en av de viktigaste saker du kan göra för ditt barn, för språk, intelligens, snabbtänkthet med mera. Det är en av de många saker jag i mitt yrke verkar för och just tycker är viktiga nog att satsa mina jobbtimmar på.
Självklart har jag läst högt för mina söner varje dag och gör så än.

Att läsa!

Veckans "den-här-tänker-jag-läsa" är denna bok som säkert kommer att vålla debatt!
Någon mer som blir nyfiken?
:-)

Konsulter på måndag morgon...

Jag skrattade högt när jag läste den här serien i SvD. Det här är ju något jag själv varit inne på tidigare här på bloggen.
:-)

Happy Birthday!!

I går eftermiddags var det dekorering av kontoret. En av mina kollegor fyller 40 år imorgon och han lämnade kontoret efter lunch. Där var massa ballonger, banners och bilder uppsatta på hela kontoret både från när han var barn och photoshoppade bilder med honom i en tröja från det rivaliserande fotbollslaget i stan.

Under tiden det dekorerades så framkom det att min närmsta chef fyller 50 år på Fredag! Han hade tydligen bett den enda som kommit på honom att inte dekorera hela kontoret. Då skulle vi minsann inte få tårta!!

Att han fyllde år visste ingen av oss andra om och vi var tvungna att dubbelkolla med vår sekreterare som gick igenom sina filer. Även hon var skeptisk då han inte ser ut att vara 50. Men jo, faktiskt, på fredag är det dags.

Nu får vi väl slå våra kloka huvuden ihop och hitta på något – om än det bara blir ett kort och en tårta.

Hur brukar ni fira födelsedagar på ert kontor?

(Dessutom - alla tips om vad man kan hitta på åt en ödmjuk chef mottages tacksamt!)

Bara ett par ord:

... läser med stort nöje/intresse alla recensioner jag kan komma över (här och här exempelvis men Håkan Arvidssons fråga "Vad i Guillous livshistoria har givit honom denna makalösa energi..."? undrar inte jag en sekund över då jag tror mig veta och även dela energin och alstrandet), av "Ordets makt och vanmakt - mitt skrivande liv" av Jan Guillou.
Jag kan inte bärga mig förrän jag har boken i hand. Jag gillar Jan så mycket och älskar hans självsäkra stil som både rymmer glimten-i-ögat och intelligens.
Någon som läst den ännu?

Ni missade väl inte sommarprogrammet med Jan? Jag finssade många gånger...

Min drömmentor är Jan Guillou - tänk vad jag skulle bli peppad att bli ännu mer orädd och ytterligare lite mer klädsamt pompös ;-) !!

Lästips inför hösten!

Här kommer boktips från mig, om böcker som komma skall:
"Du och din Jante" av Maria Appelqvist och Bo Pedersen.
Boken kretsar tydligen kring ett lite annorlunda perspektiv än de flesta andra "coach"-böcker och anammar perspektivet "samhälle".
Författarna är doktor i sociologi samt coach (Maria Appelqvist) och internationell chef och ledare inom livsmedelsbranschen, idag aktiv med ledarskapsutveckling inom Hjärntrusten (Bo Pedersen). Jag läser i Svensk Bokhandels "Höstens böcker 2009" att:
"Med vår bok vill vi väcka debatt, öka medvetenheten om Jante som samhällsfenomen samt stärka organisationer och deras medarbetare i deras mod att börja se, ifrågasätta och utmana Jante".
Det låter oerhört bra tycker jag. Jag ska absolut låna den boken!

I september kommer också:
"...så behöver vi en tjej också" av "Lena Magnergård".
Svensk Bokhandel igen:
"Lena Magnergård har gjort en rak, provocerande och upprörande intervjubok med kvinnor som öppenhjärtligt berättar om hur de bemötts på arbetsplatser där normen är en man"...

Kishti Tomita kommer med "Fina flickor är inte högljudda" och Kishti stiger absolut ur rollen som vän och timid kvinna. I början när hon blev offentlig person irriterade hon mig (antagligen för att hon var så kaxig?) men sedan blev jag stormförtjust i henne och hennes provocerande och obstinata kvinnlighet.
Det tycks bli en bra jämställdhets-litteratur-höst.

Ahhh, tillbaka på jobbet var inte dumt!

Det var gott att komma tillbaka till jobbet. Visst var det många rödlysande mail i inkorgen och visst innehöll inte alla mail roliga och goda nyheter.

På mitt bord låg dock två böcker jag stått i kö på:

"Michelle Obama: en biografi" av Liza Mundy

"Rov" av S. J. Bolton

Mums, precis vad jag behöver efter en semester som var så fylld av ätbara godbitar: lite godbitar för intellektet! Ser särskilt fram emot att läsa om Michelle Obama, hon verkar vara en stark och spännande kvinna!

Bilder lånade från adlibris.com

"He's out of my life..."

Ingen har nämnt det här men alla vet det ju så klart: att en av vår tids stora musik- och danstalanger gått ur tiden.

Personligen var han mitt livs största idol och under ungdomen (hade ju glädjen att vara just ungdom under 80-talet!) var han stor inspiration, inte minst hans dans eftersom jag tränade dans dagligen på den tiden.
Jag hörde till dem som fann honom redan före Thriller och det var denna sång som vann mitt hjärta allra först.
Jag var helt ensam och såg honom vid Eriksberg (vilket år kan det ha varit? jag var nog 15-16 år), eftersom ingen polare ville gå med, och det glömmer jag aldrig. Det är till och med min äldste son avis på idag!

Jag var som i chock första veckan efter dödsbudet och jag struntar i vad alla andra tycker - jag saknar hans närvaro i världen. Jag hoppas även att han nu äntligen upplever frid i sin själ och skön vila. Det har han sannerligen förtjänat.

RIP MJ.

Ny bok om att bygga kvinnliga nätverk

Journalisten Vesna Maldaner släpper i dagarna en bok som ska hjälpa kvinnor att navigera i en manlig värld. GPS för kvinnor heter den, och ärligt talat känner jag mig ganska ointresserad av ännu en bok som befäster kvinnor som offer och hyllar männens inbördes lojalitet.

Möjligen har jag haft tur, men min erfarenhet är faktiskt helt den motsatta. Inte minst vårt nätverk och vår publika del NetWorking bekräftar en motsatt tes.

Den här kommenteren till artikeln uttrycker ungefär min egen erfarenhet av kvinnors påstådda oförmåga att samarbeta i arbetslivet:

En myt att kvinnor inte samarbetar. Ju mer den upprepas desto med cementeras den. Det är trist att endel kvinnor väljer att upprepa denna "sanning" som framförallt framhäver mäns inbördes lojalitet. Det undergräver kvinnors karaktär. Ifrågasätter kraftigt att en journalist (mycket individuellt och konkurrensinriktat skrå) uttalar sig om detta. Jag har arbetat i näringslivet i tjugo år och har en annan uppfattning. Det är ett förhärligande av manligheten att ständigt upprepa denna myt!

Att leva med två språk och två länder -ibland tom tre

Som de flesta kanske vet är jag i botten norska, jag flyttade till Sverige vid 21 års ålder (snart 12 år sedan, hjälp vad tiden går). Det innebär ju att jag är invandrare ;-) Och på många sätt märker jag att jag har en annan bakgrund genom bland annat att semestermålet ofta är givet - jag vill till Norge på semestern (som alla de andra invandrarna).

Men hur märker vi som en familj att vi har ett ben i Norge? Senast jag märkte det var när vi åt risgrynsgröt, då ville jag ha kanel, socker och smör, medan maken ville ha kanel, socker och mjölk. Barnen kör båda och varianten och ha kanel, socker, smör och mjölk på gröten. Vilket jag tycker blir en bra bild på hur det är att leva med flera kulturer. Barnen väljer inte den ena eller andra, för de läggs kulturerna ihop och blir normalitet. Att bestemor och bestefar pratar ett annat språk än svenska är normalt för dem och sonen är som femåring redan medveten om när han pratar norska och när han pratar svenska.

På många sätt har vi som familj en stor fördel i att ha flera kulturer, vi har flera möjliheter att välja traditioner och normer. Det gör vi ganska ofta, plockar russin ur kakan från de olika traditionerna. För våra barn blir världen större och variationen blir naturlig vilket jag tror gör att de blir mer toleranta gentemot andra människor och seder.

Ibland är vi faktisk tre länder representerade, då jag har både bror och gudfar i Danmark. Jätteroligt det också, då får båda jag och barnen ett tredje land att lära känna.

Ibland får jag frågan : vad är skillnaden mellan Sverige och Norge ? Jag brukar kontra med att det vet jag inget om, men jag vet vad som är skillnade mellan min födelseort och orten jag bor på nu, för både Sverige och Norge är stort och varierat.

Guldkorn

Ibland dyker det upp guldkorn när man sitter och slötittar på TV och zappar mellan kanalerna.
I lördags hamnade jag mitt i Henrik Schyfferts föreställning om 90-talet och blev positivt överraskad. Som norrman har jag haft lite svårt för den humorn som han har varit en del av men den monologen han har turnerat med nu slog mig rakt i magregionen. Inte bara för att den var rolig, men också för att den hade inslag av allvar som jag tyckte var superbra. Henrik Schyffert berättade bland annat om mobbningen i högstadiet (där kände jag mig igen så det gjorde ont) samtidigt som han tog upp det att bli vuxen genom att ta ansvar för sina val och handlingar.

Oturligt nog såg jag bara sista timmen så nu väntar jag på reprisen så jag kan se resten också.
Missade någon denna förställning så titta efter reprisen eller Play på svt.se. Jag satt som klistrad under den tiden jag såg i alla fall.

Affärsjurist + småbarnsmamma= omöjligt?

Jag läser på DN.se om Malin Persson Giolito och hennes erfarenheter av att vara affärsjurist på Mannheimer Swartling och samtidigt småbarnsförälder;

När Malin Persson Giolito hade varit mammaledig i några månader med sitt andra barn fick hon beskedet att hon inte skulle bli delägare. Mannheimer Swartling jobbade efter mottot ”up or out” och de som inte ansågs vara av det rätta virket hade ingen framtid där. 

- Jag har haft roligare dagar. Beskedet kom på många sätt om en blixt från klar himmel. Det blev väldigt uppenbart att det inte var möjligt att jobba där och samtidigt hinna träffa sina barn.

Malin Persson Giolito berättar vidare om hur hon ser på att skapa bättre förutsättningar för kombinationen affärsjurist/ småbarnsförälder i framtiden;

Är det möjligt att ha ta ansvar för sina barn och samtidigt bli delägare på en stor svensk affärsbyrå?

- Inte som det ser ut i dag, men det går att ändra på. Och bästa sättet är att ha en jämn könsfördelning i ledningen. Jag har full förståelse för dem som tycker att kvotering har negativ klang, men det handlar ju inte om att kvotera in pedofiler på dagis utan om att matcha fram de kvinnor som förtjänar det till delägarskap.

Hon skrivit en romanen "Dubbla slag" med utgångspunkt i sina erfarenheter, den sätter jag upp på läslistan direkt (finns på pocket!).

Slumdog Millionaire

Idag är planen att gå och se Slumdog Millionaire - äntligen!



Jag har velat se Slumdog Millionaire sedan den hade premiär i London, men det har inte hunnits med. Denna omtalade film - som har skapat så mycket känslor över hela världen, och som berättar om en verklighet som miljontals människor lever i, på ett sätt som fastnar i publikens medvetande och hjärtan - har verkligen fått mina förväntningar på topp.

När jag hälsade på mina indiska vänner i Oman, just under Oscarsgalan, satt hela familjen som klistrad framför TV:n. Deras film gjorde succé på Oscarsgalan! Efter varje statyett ringde telefonerna och man jublade över framgångarna.

Så fort jag hittade boken här hemma köpte jag den och slukade på ett par dagars pendling till jobbet, men när jag läser Kerstin Gezelius recension av filmen i DN känner jag inte riktigt igen storyn.

Så, efter ytterligare lite läsning - på Wikipedia - vet jag nu att filmen är en egen berättelse och ser ännu mer fram emot att se hur Danny Boyle och Simon Beaufoy har tolkat historien.

"Coacher"...

Bild lånad från www.adlibris.se

I mitt yrke kommer jag i kontakt med litteratur varje dag och vissa dagar hela dagarna. Jag köper in, jag läser, jag värderar, väljer, väljer bort och kasserar.
När jag tar del av kataloger med den nya utgivningen som komma skall är det alltid med nyfiken förväntan, lika stor år efter år, trots att jag ibland tänker att ”nu är jag nog snart blasé”. Icke. Aldrig.

Tycker en massa, gör jag, om det som ges ut!
Något jag har svårt för är alla dessa käcka ”coacher” och coachböcker som seglar upp numera och jag känner det som att var och varannan skribent kan kalla sig för coach och kommer sedan med enkla och inte särskilt fantasifulla/djuplodande idéer som ”good enough” och ”så skaffar du dig en helt sprillans ny självkänsla” (helst på åtta dagar).
Jag är nog så hemsk och elitistisk att jag helst vill att den som tar sig för att skriva böcker som ska ge råd åt andra människor, ska ha en gedigen utbildning i ryggen och även god erfarenhet av det den väljer att skriva om. Att vara journalist och söka lite är inte ”good enough” för mig.

Bild lånad från www.libris.kb.se

Jag som är mycket intresserad av psykologi och av karriärutveckling såväl som personlig utveckling och ledarskap menar att många böcker i bokfloden håller en nivå som om skribenten tagit kurs A i psykologi (eller filosofi) på univetsitet, blivit inspirerad och tänkt lite och sedan tror sig fullfjädrad att skriva en bok i ämnet.

Bra böcker finns det tack och lov också! ”Ona Fyr” är en sådan som jag ständigt har nära mig. ”Att välja glädje” är ett tips jag fått under ledarutvecklingsutbildningen jag går nu, som jag ännu inte hunnit läsa men den känns, spontant, som en bok som nog skulle tilltala mig.

Jag kommer inte på en enda titel till just nu. Tips emottages därför tacksamt!

(kan inte låta bli att ge ett helt OT boktips också - har alldeles nyss börjat läsa "Kärleken till Frank" av Nancy Horan och den känns som en alldeles underbar bok. Helt OT är den dessutom inte eftersom den tar upp hur det kan vara svårt för kvinnor att överge gamla konventioner och leva efter nya idéer, ett tema som är aktuellt än i dag)

Svindlande Nicole Krauss

Min favoritförfattare Nicole Krauss uppmärksammas idag av Åsa Beckman i DN;

Det finns mycket att säga om Krauss stil. Så ljus, luftig, vacker och pregnant. Den är makalöst plastisk. Hon bromsar upp associationer och kopplingar som vårt medvetande gör och får oss att känna hur svindlande det är.

Jag håller helt med Åsa Beckman, Krauss har ett otroligt språk och fantastiska historier att berätta. Läs mer om författaren och recentionen av hennes bok "Man utan minne" här!
Missa inte Krauss genombrottsbok "Kärlekens historia", som är min favorit...

Kultur mitt i veckan

I tisdags var jag iväg och såg Svansjön. En mycket vacker stund fick jag i Borås konsertlokal, Åhaga. Det var ren och skär njutning att sitta tyst och bara ta in den vackra musiken och de vackra gestalterna som rörde sig på scenen. Föreställningen fångade mig och jag var närvarande i stunden helt och hållet. För mig är konst också ett sätt att ladda om, ibland nästan som meditation.
Innan föreställningen åt vi en bit god mat tillsammans: svärmor, svägerskan och jag och hade ett skönt samtal.
Allt som allt ett ljuvligt avbrott i vardagen.

Fler klokheter från "Skriet"

Mina favoriter Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe intervjuas i DN apropå deras bok "Skriet från kärnfamiljen" som vi tidigare tipsat om. Kul att de får så mycket uppmärksamhet! Ur intervjun:

- Jag känner ju hela tiden skuld när jag lämnar min tio månader gamla bebis hemma med sin pappa och jag går tillbaka till heltidsjobbet och folk frågar ”Har du satt henne på dagis redan?”. Då måste jag någonstans bevisa att jag är en jättebra mamma genom att till exempel amma jättelänge. Eller genom att ordna det perfekta barnkalaset. Man håller på och fixar och balanserar upp för att inte känna sig som en dålig mamma. Vi ska vara bäst på båda planhalvorna, säger Rebecka.

I stället för att gå omkring med en massa mammaskuld tycker de att vi ska börja bry oss mer om oss själva. Visa att vi är mänskliga varelser med egna behov och inte bara mammor. Därmed kan vi vara en bättre förebild för våra barn i stället för att ge dem ångest med vår mammaskuld.

Läs hela intervjun här!