Jag läste ett välskrivet inlägg hos Skriet från kärnfamiljen apropå tidigare inlägg om att inte räcka till - "Men varför skaffade du barn?". Fler nyanser kring huruvida man är road av att leka med sina barn, men också annat intressant. Läs vetja!

Gästinlägg Jenny: Del 3 - Nya vägar

Arbetsdagarna är inte lätta. Lite stiltje innan alla är tillbaka efter semestern – för mycket tid att tänka! Jag har sökt ett internutlyst jobb med ett startfält av guds nåde. Men även om jag skulle skrälla och få det är jag inte säker på att jag verkligen vill.

Visst finns det tusen saker kvar att lära, färdigheter att utveckla, kanske också upplärning att betala av på, men hela jag längtar efter nytt sammanhang och en ny sorts roll, inte bara samma roll i större format och i samma miljö. Jag undrar om jag någonsin lär mig vilken orolig själ jag faktiskt är.

Går in på Platsbanken för första gången på nästan fyra år. Hittar två jobb direkt som lagts ut dagarna innan! Det känns som någon försöker säga mig något. Konsultroller, det som jag gått och funderat på som ett intressant alternativ.

Visst har jag också hört talas om jakten på debiterbara timmar, över- och underbelastning, konkurrens kolleger emellan. Ni som läser detta och har erfarenhet av konsultjobb – åt rekryterings-, organisations- och utvärderingshållet – snälla berätta hur ni har det!

Ringer om det ena jobbet för en lös pejling, söker det andra på blodigt allvar (två veckor före deadline!). Bestämmer mig samtidigt för att köra hårt på det första också. Kära nån då: Det här kunde jag inte ana för två veckor sen!

Pendling & mänskliga relationer

Som van pendlare har jag gått ifrån att ha ca 1,5 timmar enkel väg, till att ha ca 2 timmar. Jag färdas alltså fyra timmar om dagen, till och från arbetet.

Jag cyklar till tåget, åker tåg, byter till buss och går den sista sträckan.

Den här nya pendlingen och det nya arbetet tillsammans med nyförvärvade erfarenheten att man "kan glida ifrån varandra" i äktenskapet, om detsamma negligeras, har skapat ett ny slags vardag för mig. Jag har slutat att Facebooka från hemmet, i princip - glider väl in några minuter då och då - och jag har har slutat att se på TV i den formen att jag följer TV-serier eller ser TV-program (när de sänds åtminstone).

Istället har min inställning och vardag blivit följande:

- Facebookar, sms:ar och privatmejlar en timme varje morgon, på tåget till jobbet och en timme på kvällen, på tåget hem. Förträffligt att catcha up morgon och kväll och resan susar förbi. Det är endast på detta vis jag håller mina vänskapsrelationer igång, så det är nog så viktigt.

-Jogging utföres numera på kvällstid igen, då det blev tokintensiva morgnar med både strykning, make-up, hårfix och jogging, på de redan tidiga morgnarna. Jag ÄR ingen 04:30-människa och då får jag jogga antingen precis före middagen eller strax före läggdags istället.

-Soff-umgänge har nyskapats på så vis att tiden mellan 21-22:30 är helig tid, numera.

Maken och jag och hunden huserar ensamma i vardagsrummet och väljer med omsorg en film eller ett TV-program från "webb-TV" (vet ej vad det heter: pay-per-view?). Inte en dator i sikte utan fullt fokus på varandra med samtal, tända ljus och gärna ett glas vin.

Quality time, vilket jag anser är en korrekt OCH viktig term och företeelse. Det funkar, kan också rapporteras - vi är mer kära än någonsin tidigare!

-Sagoläsningen på kvällarna med sonen har blivit utökad på så vis att vi ofta alla tre deltar i denna procedur: en vuxen läser medan de andra två i rummet lyssnar. Underbart mys.

Ja, så får vi ihop det, det här pusslet, den här "omöjliga" pendlingen.

Har någon där ute andra tips eller frågor? Do tell!

Arbeta hemma

Jag sitter här vid en ledig stund under inskolningen och läser SVD på nätet. Mina ögon fastnade på Anna Roxvalls krönika om att jobba hemifrån och jag ler lite igenkännande. Även om jag mest jobbar övertid hemifrån så är det ju något som alltid görs i sista sekund och ofta halvliggandes i sängen. Resultatet blir bra men så är det också en teknik som har utvecklats och förfinats sedan studietiden.

Jag funderar lite på hur det skulle gå om jag förväntades att jobba större delen av min arbetstid hemifrån. Troligtvis skulle jag nog få väldigt mycket att göra på helgerna, för sån är jag, jag skjuter gärna på allt tills jag känner pressen. När jag arbetar hemifrån och det är hantverkare hemma så fungerar det bra, men det är nog bara för att jag känner mig så påpassad från dem. :-)

Jag vet att en del av tjejerna här behärskar hemarbetstekniken till fullo men hur ser ni andra på det?

Linda

Gästinlägg Jenny: Del 2 - Snoken och jag

På söndagen gräver jag om komposten. Mannen har backat ett halvt steg med en spade i stadigt grepp; han gillar inte ormen och dess släktingar. Vi får upp en snok till ytan och den väljer att ringla över kanten och försvinna. Troligen finns det fler, men de håller sig undan. Det enda vi hittar är ett torrt skinn som någon av dem har lämnat efter sig. Ömsat skinn…

På tisdag morgon cyklar jag till jobbet. Det blir plötsligt helt klart för mig att den arbetssituation som i tre år har känts som en sommaräng att skutta runt på, nu är alldeles upptrampad och trång. Och känslan av att det inte finns någon väg tillbaka blir tydlig. Det kommer en tår. På något sätt måste jag vidare. Jag har varit med om detta förut. Att ömsa skinn.

Den gången var jag en ung teknikutbildare som via en frivillig uppsägning, ett antal obskyra extraknäck, en flytt och en högskoleutbildning blev samhällsvetare, administratör och så småningom chef. Oj, vad det första steget var svårt! Framför allt att ta mina signaler på allvar. Det var nog första gången jag gjorde något som inte var helt enligt förväntningarna.

Troligen var det därför jag väntade så länge att enda lösningen till slut blev att säga upp mig, att trycka på reset-knappen och lämna sammanhanget. Det är så mycket svårare att förändras i ett befintligt sammanhang jämfört med att börja på ny kula. Och nu verkar det alltså som att jag är där igen. Kan mina strategier användas för att hitta andra sätt att hantera en förändring? På ett mindre drastiskt sätt, om nu det är bättre. Det är i alla fall betydligt mer praktiskt för både mig och min omgivning.

Mitt i alltihopa så tacksam för att det är jobbet som skaver och inte familjesituationen. Min man må ha svårt att förstå mitt passionerade förhållningssätt till jobbet – som inte lämnar utrymme för särskilt många jämngrå dagar innan jag börjar skruva på mig – men det är ändå hos honom och hela mitt hemma(samman)hang jag kan vila. Och resonera.

Bloggundersökningen

Före sommaren hade vi en undersökning av vad ni läsare tycker om NetWorking och vad ni skulle vilja se mer av i framtiden. Jag tänkte ge er en liten sammanfattning av vad som kom fram i svaren så att ni också får ta del av dem.

• 96 procent av de som svarade på enkäten var kvinnor.
  Föga förvånande med tanke på bloggens tema :-)
  
  
• Medelåldern på alla svarande var 35 år. Den yngsta var 22 år och den äldsta 58 år.
  Vi är jätteglada att se att även läsare som är yngre och äldre än vad vi själva är kan hitta någonting intressant på NetWorking. Kul!
  
  
• Svarande som säger att de bor i Stockholm med omnejd var i klar majoritet med 42 procent av svaren. På andra plats kom svaret Mellanstor stad (61 000-200 000 inv) med en svarsandel på 22 procent.
  Det här resultatet är kanske inte så konstigt eftersom Stockholmsregionen är störst i Sverige, men jag skulle nog ha velat se fler läsare från de två andra storstadsregionerna också. Vi får bli bättre på att kommunicera mer lokalt helt enkelt.
  
  
• Hälften av alla respondenter säger att de kollar in på bloggen någon/några gånger i veckan. Ungefär 30 procent anger att de kollar varje dag.
  Det här var faktiskt väldigt trevlig läsning eftersom vi ibland blir lite stressade över att inläggen kommer för sällan. Men om hälften av er kollar in lite då och då så märker ni inte att vi inte uppdaterat en dag.
  
  
• På frågan om vi ska bredda konceptet NetWorking även till andra plattformar som IRL, Facebook, LinkedIn eller något annat, verkade svaren luta positivt till detta förslag.
  Helst skulle de som svarat vilja se att vi skapade en grupp/sida på Facebook och hade nätverksträffar.
  Vi skribenter har inte tagit ställning till detta ännu, annat än att vi är säkra på att vi vill träffa läsarna IRL på våra respektive boendeorter (Stockholm, Göteborg, Malmö) till en början. När det gäller andra plattformar får vi se vad som händer i framtiden.
  
  
• De öppna frågorna som gällde vad ni tycker om bloggen, vad vi kan förbättra och vad ni vill läsa mer om har vi haft mycket stor nytta av. Vi är väldigt tacksamma för er feedback och vi tar till oss det ni säger.
  
  

Familjelycka

I lördags gifte sig min lillebror. Min 6-åring hade laddat i månader för det här bröllopet och var naturligtvis laddad för vigsel, fest och lek med kusinerna. Så kom dagen och jag fick äran att inte bara bevittna vigseln utan även 6-åringens reaktioner på vigseln, klänningen, kyssen, blommorna.

Glädjen då hon fick springa ut i solen och busa med kusinerna, att hon var så stor att hon själv fick välja mat och sitta vid barnbordet. Sedan dans, lek och obegränsat med godis och snacks.

Efter timtal av festande började 2-åringen bli alltför trött så vi packade ihop våra saker och hämtade en rödblommig och anfådd 6-åring på dansgolvet och gick till bilen. Hon blev naturligtvis jätteledsen och började gråta samtidigt som hon påpekade att det här händer bara en gång, så 2-åringen fick anpassa sig den här gången och mutades med välling och godis för att orka en halvtimme till.

Efter en lång sovmorgon dagen efter begav vi oss hem igen med en trött men glad 6-åring som sa: "Jag tror ingen annan har så roligt som jag".

Sånt värmer verkligen mammahjärtat.

Älskade kusin

Gästinlägg Jenny: Vilse eller bara på utflykt?

Jag iakttar mina reaktioner under denna min första arbetsdag efter semestern. Magklumpen griper omkring sig, precis som den gjorde före semestern: Vill inte göra just detta, vill inte ha just den här rollen, just de här utmaningarna.

Kan inte låta bli att leta efter punkten där jag vek av på ett mentalt sidospår som leder bort från min nuvarande arbetsplats, ungefär som när man råkar vika av på en avfart man inte tänkt sig: men det var väl inte hiiiiitåt jag skulle.

Trodde jag. Eller som när man vaknar upp bredvid någon och känner att nu är det färdigt: slutet har redan börjat för oss två.

Men jobb är ju ändå bara jobb, så kanske finns det en påfart nånstans lite längre fram? Inte blir det lättare att hitta när jag vet att jag ofta lurar mig själv: drabbas av dåligt självförtroende när jag egentligen behöver större utmaningar, längtar frihet när jag någon annanstans suktar efter mitt i smeten och hetluft.

Jag får syn på tre strategier som jag använder. Den första har äntligen börjat fastna i ryggmärgen: som jag inledde med – jag iakttar. Jaha, nu har jag ångest. Det var värst. Undrar om det sitter i länge till. Den andra kan vi kalla för hold your horses. Den påminner mig om hästdressyr eller mindfulness. Fokuserar ögonblicket och konstaterar att det är uthärdligt – ingen anledning till oro just nu. Eller nu, eller nu. Vad är det bästa jag kan göra för den här frågan – och för mig – i just detta ögonblick?

Min tredje strategi är att odla bilden av hur jag vill ha det: Intresserad, lugn, tydlig. Närvarande i människomötena och redo att träda i dansen, ömsom föra ömsom följa. Ödmjukt ta mig an varje fråga i dess tempo och i rimlig skala, med energin samlad i konstruktivt fokus på lösningar. Se fram emot mina arbetsuppgifter: skriva, tänka, möta, resonera, planera, presentera. Känna att jag gör det på mitt sätt. En känsla av harmonisk samexistens mellan arbete, familjeliv och fritid.

En fjärde variant som jag leker med är att se mig som ett verktyg för något annat, större. Något i stil med Elisabeth Gilberts föredrag om forna tiders syn på geniet som ett medium för något annat, en tratt och inte någon som själv har det fulla ansvaret för sin kreativa process. Det finns obehagliga kopplingar att göra till det här tankesättet, många ondsinta processer har rullat fram på kugge-i-hjulet-perspektivet, men där finns också en ödmjukhet som kan få spända axlar att sjunka.

Nunstedt har minsann gjort det igen

Så har tidningen Yourlife äntligen landat i min brevlåda. Välmatad och inbjudande är min första tanke när jag ser omslaget med Carina Berg och det visar sig vara en korrekt reflektion. Här finns mycket att läsa och trots att jag börjar med en sedvanlig genombläddring dyker jag snabbt ner i de längre texterna. För även om den här tidningen har så kallade plocksidor om prylar och mat- och modereportage, som kvinnomagasin brukar ha, är det de långa, välskrivna artiklarna som dominerar och visar vägen. Här finns flera intervjuer med spännande personer och artiklar om bland annat politik, psykologi, böcker och jobb.

Det är som om "Amelia" har parat sig med "The New Yorker" och "Time Magazine" ungefär. Fast snyggare.

"Undrar om Birgitta Ohlsson är med i nästa nummer", tänker jag. Det skulle vara klockrent i den här tidningen. Sen vänder jag blad och vips...där är en intervju med Birgitta Ohlsson om böcker.

En trevlig bonus är att Yourlife dessutom är pendlarvänlig - den går ner alldeles utmärkt i jobbväskan eftersom formatet är något mindre än vanliga magasin. Hurra!

Nu ska jag fortsätta att läsa

I dessa valtider

Som nybliven svensk medborgare är det första gången jag får rösta i ett Riksdagsval, och jag måste erkänna att jag känner mig förvirrad. Det är lite som i låten : "vem ska man tro på tro på tro på ?" Och det har varit väldigt lite valmaterial i postlådan, så man får själv ge sig ut på jakt efter information. Samtidigt som jag måste tänka ut vilka frågor som är viktiga för min egen del och varför de är viktiga.

Så jag fortsätter min jakt på det som känns som "mitt parti". Hoppas jag hinner klart till valdagen bara. För rösta det ska jag, något jag tycker vara självklart att alla gör.

Att ömsa skinn, en serie inlägg av gästbloggaren Jenny

Jenny är 41 år och jobbar som chef och verksamhetsutvecklare i offentlig sektor.

Hon befinner sig mitt i den komplicerade processen att bestämma sig för att byta inriktning i livet.
I en serie inlägg kommer vi att få följa Jennys resa från idag till allt vad framtiden har att erbjuda.


I kategorierna 'gästskribent' och 'ömsa skinn' följer du Jenny under hösten.

It is your life!

I dag hoppas jag att det första numret av Yourlife, som jag har skrivit om ligger i min brevlåda. Jag har nämligen lagt in en prenumeration, som den tidningsnörd jag är.

Chefredaktör Carina Nunstedt skriver på Newsmill om varför hon tycker att Yourlife behövs. Hon menar att det är dags att bejaka den nya flerdimensionella kvinnan som både vill läsa om politik, företagsamhet, barn och nya kläder. Som inte vill placeras i ett fack och har tröttnat på att bara visa upp en perfekt yta.

"Jag drivs av att göra tidningar och skapa mötesplatser med kontraster - både ämnes- och åldersöverskridande. Högt och lågt, yta och djup. Insikt och utblick. Mer slow fix än quick fix. Inga platta magar på fyra veckor.Kvinnor blir allt för ofta placerade i tidningsfack, som om vi vore endimensionella varelser, som bara orkar läsa korta texter och drömma om en ny soffa", säger Carina Nunstedt.

Hurra, säger jag som precis som Carinas tilltänkta målgrupp är lika intresserad av att gå på djupet som att ägna mig åt yta. Omväxling förnöjer och jag behöver båda delarna.

Åh, nu håller jag tummarna att Yourlife är så bra som den verkar vara. Återkommer med en rapport så fort att jag läst tidningen.

Ännu mera hemmafru

Jag hittade den här krönikan i Aftonbladet om hur dagens hemmafru skiljer sig från tidigare tiders hemmafru. Och att vi ska sluta be om ursäkt för våra hobbies och satsa mer på dessa, då de kan ge båda intäkter och succés. Leila är ett bra exempel på detta, som den ikon hon är för många mammor i dag. Hon tjänar bra med pengar på vad som många har som en hobby.

Hemmafruar har vi diskuterat mycket här på Networking, här kan du läsa mer om vad vi tycker och här om hobbies.

Just nu är min hobby att träna, en hobby jag faktisk har tjänat pengar på i perioder som instruktör inom spinning och gruppträning.

Första skoldagen

Måste bara hoppa in hit en sväng och berätta att jag i går hade en stolt kille som började förskoleklass. Även om jag tror det var jag som mamma som var mest nervös och pirrig. Min lilla pojk har blivit stor, även om han såg väldigt liten ut bland de andra barnen i skolan.

Och i dag fyller han sex år. Vilket också innebär att jag varit mamma i sex år, sex väldigt utvecklande, jobbiga och roliga år.

Tema: Vem är vem i Networking? Intervju med Elsa

Nästa person ut att bli intervjuad är Elsa, en av våra Stockholmare i nätverket. Vi har tyvärr inte haft tillfälle att träffas IRL ännu men jag ser fram emot att få göra det. Jag är väldigt intresserad av att höra mer om hur det är att vara chef eftersom jag mer och mer inser att det är en karriärväg även för mig.

SNABBFAKTA:

Namn: Elsa
Ålder: 33
Yrke: Civilingenjör
Familj: Man och två barn, 5 och 2 år gamla
Bor: Stockholm

Du har för inte så länge sedan fått en ny tjänst med mer personalansvar. Hur har det förändrat dina arbetsdagar?
-Mina arbetsdagar har blivit annorlunda så till vida att det finns ännu mindre tid att själv utföra arbetsuppgifter, jag får delegera mer. En stor utmaning i en större organisation upplever jag också att kommunikation är, det tar längre tid att få med alla och kommunikationen måste vara mer strukturerad och tydlig för att nå fram.

Att få ihop familj och arbete kan vara svårt men hur gör du för att kombinera karriär och privatliv?
-Ja, hur gör jag? Inget särskilt. Åker tidigt till jobbet för att kunna hämta på förskolan i vettig tid, försöker ta strödagar ledigt för att ladda och bara mysa med barnen och prioriterar hårt på jobbet. Det jag skulle behöva bli bättre på är att släppa jobbet och helt enkelt inte ha dåligt samvete när jag inte gör saker tillräckligt bra eller i tid.

Vad jag förstår så trivs du väldigt bra på ditt nuvarande jobb. Vad är det som gör att du trivs så bra och hur ser ditt drömjobb ut?
-Jag trivs med att arbeta med människor och hela tiden få nya utmaningar. Nu har jag massor av utmaningar och roliga och intressanta människor att arbeta med. Jag är nog ingen drömmare utan jag är nöjd med valen av utbildning och jobb, men visst vill jag göra något annat om några år men gärna inom ett liknande område.

Många önskar sig nog lite mer fritid men vad gör du helst när du är ledig?
-Fritiden går till stor del till att vara med familjen och vänner. Om jag får ytterligare lite tid så tränar jag gärna, det ger mig energi.

Var och hur skulle du helst vilja bo?
-Jag är nog lantis längst inne i hjärtat och skulle gärna bo i en lite mindre stad. Det som lockar med en mindre stad är få vara lite närmare naturen, kortare avstånd till det mesta och lite mindre anonymt. Men jag trivs väldigt bra här i Stockholm, så vi får väl se vad som händer i framtiden.

Emma

Arbetsväder!

Vet inte vad ni tycker - eller hur det ser ut hos er - men i min bok och utanför mitt fönster är det "arbetsväder" for sure!
Hela natten har det ösregnat och just nu regnar det, enkelt vanligt regn.

Kanske är det för att det påminner om hösten, och därmed allt uppstartande, som jag verkligen känner riktig arbetslust i sådant här väder? Vet inte men jag är taggad som tusan i dag för mina möten och att boka av to-do-listan!

Blir du också mer arbetssugen i regn?

På fredagens morgonfika

Satt vi några kollegor och pratade som vanligt. Den här gången kom vi in på temat barn och sjukdomar, speciellt de sjukdomar som ger kräkningar. Detta efter att ha diskuterat föräldraledighet och hur många föräldradagar som finns kvar.

Efter att ha diskuterat åksjuka, magsjuka och andra kräksjukdomar över kaffet och frukostmackan insåg vi att bredvid oss satt flera kollegor som inte var mammor och så lite äcklade ut. Det resulterad i att vi mammor skrattade gott åt oss själva.

Dagens insikt blev att man är mamma när man kan diskutera dessa åkommor över frukostfikat utan att ens att tappa matlusten.

Tankvärt blogginlägg

Jag hittade det här tänkvärda inlägget hos Ketchupmamman. Om att livet inte bara handlar om att ha roligt men också ha roligt när man gör det tråkiga som livet ger.

Jag kände att det var ett bra inlägg att knyta ihop med vår diskussion om att räcka till. Där också Ketchupmamman har lite åsikter.

Statsministrar då och i framtiden

Min medarbetare kom och visade mig en bok han beställt och som han ska läsa: "boken" består av 22 böcker, om var och en av de statsministrar vi haft i detta land.

Gissa vad som var det första som slog moi, när jag tittade på de 22 bokryggarna?
:-)

Vi har alla valet i vår hand, när vi går och röstar i september. Vi kan göra framtiden lite annorlunda än historien.

Förtidsrösta, kan du förstås göra på ett bibliotek nära dig!

Trevlig helg!

Parhäst? Parhäst!

För en tid sedan skrev jag om fenomenet "parhäst" och att jag hade en person i åtanke som jag tänkte fråga om vi skulle köra lite parhästeri ihop. Nu blev det så att jag flyttade på mig (och så även hon) så det hann aldrig bli aktuellt.

Nu har jag fått en ännu bättre parhäst, på så vis att det ganska snart efter att jag började på min enhet, kom en ny chef också på vår "systerenhet". Vi två bestämde redan vid vårt första möte att vi ska samarbeta och finna goda synergier. I går hade vi vårt andra möte och det känns kanon!

Vi har redan skapat strukturer för samarbete och vi funkar alla tiders ihop: det här blir en "killing combo" i vår organisation.

Jag kan inte bärga mig förrän vi på riktigt får sätta tänderna i allt som ska utvecklas här: här ska vandras vägen framåt!

Rekommenderas, således!

Att inte räcka till

Semestern är slut och efter fem veckor med familjen har vi alla återupptagit vår vardag - dagis för båda barnen och heltidsjobb för mig och maken. Det är fascinerande hur olika familjer påverkas av att ha haft semester; en del kommer varandra närmre och blir tajtare medan andra lider av bråk och tjafs och mest nöter på varandra.


Vi har nog haft lite av båda; fantastiska dagar med hela familjen och en avkopplande weekendresa utan barn, men å andra sidan även tid att reflektera, känna och tänka vilket i vårt fall snurrat mycket kring hur vi är som föräldrar, om vi ställer för höga krav på barnen, på varandra och oss själva. Jag börjar mer och mer inse att jag inte får ihop min tid utifrån hur jag vill göra saker och ting utan jag måste börja prioritera och tänka om. Hur mycket kan man hålla efter hemma, hur länge kan man låta tvätten vänta, hur högt kan ogräset få bli innan man tar tag i det, hur mycket tid över till egna intressen/egentid, hur hitta tid för både mig och min man utan barnen, etc etc. För tid är verkligen det som inte finns. Tidsbrist och livspussel är väl knappast en ny fråga för småbarnsföräldrar, men det är inte desto mindre svårt att lösa. Både jag och min man har fritidsintressen och hobbys som kräver en del tid vilket gör att vi också ska pussla med egentiden. Vi är också kontrollmänniskor (främst jag kanske) som har svårt att koppla av bland alla saker som barnen (och vi) drar fram. Många gånger önskar jag att jag var en avslappnad person med lägre krav på mig själv och de övriga familjemedlemmarna, lite mer mañana och ta dagen som den kommer, lägga tiden på att vara med varandra i första hand istället för att det får komma sist, efter alla måsten. För det inser ju även jag är det viktigaste.

En sak som gått upp för mig under våra fem lediga veckor är hur dålig jag är på att bara vara med barnen. Jag tycker inte att det är kul att leka aktivt med dem, och jag har också svårt att hitta ro att till exempel sitta med dem framför Bolibompa. Det jag själv njuter mest av att göra med dem är att läsa böcker eller bara sitta ner och prata för att höra deras kloka funderingar och tankegångar. Men jag har svårt att få ro till sådant med alla måsten som pockar på.

Jag kan väl ändå inte vara ensam om att fundera kring detta? Därför undrar jag nu vad du har för tips till mig - vad kan jag göra för att bli bättre på att vara mer närvarande i nuet? Hur gör man för att sänka kraven på sig själv och varandra i familjen, för att få en lite mer avslappnad inställning? Är det orealistiskt att som förälder jobba heltid och ha två olika fritidsintressen som tar lite tid varje vecka? Är det egoistiskt att dessutom vilja ha egentid, utöver det, lite då och då? Jag vill kunna känna att jag som förälder först och främst hjälpt mina barn att växa och utvecklas till modiga, ärliga individer med god självkänsla, inte att jag sett till tvättkorgen aldrig blev överfull och att barnen inte behövde ha för små skor.

Finns ett steg-för-steg-program för "duktiga flickor" för att släppa lite successivt på saker och bli mer närvarande i nuet?

Gästinlägg: Att ge feedback

Emma som bloggar på Kickens blogg är vår gästskribent denna gång:
Tidigare i somras var jag och tjejerna ute och åt på en av stadens fantastiska uteserveringar. Hela vårt besök kom att handla om service och feedback.

För att göra en lång historia kort så fick jag en hamburgare som var lite torr. Jag har efter en internutbildning för några år sedan gett mig tusan på att träna på att ge feedback i olika situationer och det brukar bli att jag främst kommer ihåg det just vid restaurangbesök (de ber ju ändå om feedback minst två gånger under besöket).

Men det är även den sitatuation som jag känner mig minst bekväm med. Hur som helst tog jag mod till mig, kallade på servitrisen och sa "ursäkta mig. Min hamburgare va lite torr. Går det att få in lite extra dressing eller salsa till?".
Svaret gjorde mig så förvånad att jag tappade talförmågan: "Ja visst, men inte gratis." Jag tackade vänligt nej till erbjudandet och resten av vår sittning kom att handla om service och feedback.

Jag jobbar inom bemanningsbranschen och vi har en enkel garanti mot våra kunder: är du inte nöjd ska du inte betala. Punkt. Om en kund ringer och säger att han är missnöjd över ett arbete som en medarbetare har utfört så skulle jag aldrig erbjuda honom att hyra en till för att rätta till det. Vi river fakturan. När vi bad om notan fick vi en annan servitris och när jag försynt förklarade vilket bemötande vi hade fått drog hon genast av halva vår nota. Och bad om ursäkt.

Jag tycker att vi generellt är för fega för att lämna feedback i vårt privatliv. Jag kan bara se till mig själv: på jobbet är jag snabb och förvånande ärlig på att tala om när varan eller tjänsten inte motsvarar det vi har betalat för och förväntat oss.

Men som privatperson är det skillnad, då blir jag mycket fegare. Trots att mina privata pengar är lika mycket värda som företagets. Idag tog vi en kvällsfika i parken och chokladkakan jag fick va gudomligt god. När jag bar in tallriken och kaffemuggen sa jag detta tilll tjejen i kassan och hon sken upp som en sol. Det visade sig att chokladkakan va hemmabakad. Detta gav mig ytterligare en tankeställare och en påminnelse att i alla fall inte snåla med feedback när det är en positiv upplevelse.

Men frågan återstår: Varför är det enklare att lämna feedback när man representerar ett företagsnamn än privat?

Positiva saker med att vara tillbaka efter semestern!

Nedan skriver Karin om vardagslyckan hon känner i vardagen, som hon numera är tillbaka i.

Många talar om och skriver om söndagsångest och "tillbaka-till-jobbet-ångest" och allt vad det är, så jag tänkte lista de positiva saker jag känner med att vara just: "tillbaka":

-Att dricka kaffe i lugn och ro utan barngnäll i bakgrunden och utan att behöva hämta något åt någon som helst annan än just mig själv - himmelskt.

-Äta min 70%-iga chokladbit till kaffet utan tanke på vem som strax kommer för att smaka och sedan kladda ned mig och/eller vita soffan...

-Äta lunch, bloggande, vid min dator och bara njuta de egna tankarna.

-Att vara bland idel vuxna, utan detta femårsgnäll, och ha vuxna samtalsämnen och fredade tankar i skallen: jag njuter intensivt utav det.

Min 2,5 veckor långa semester var absolut rolig och intensiv och kul på massor av sätt och jag älskar maken, sonen och hunden precis hur mycket som helst men det är skönt att njuta egna tankar, känna nya idéer väckas till liv och att återgå till den vanliga trallen, alldeles som Karin skriver!

(fast i mitt fall är det ingen vanlig trall, utan en ny som ska skapas - mer om det i annat inlägg)

Om att stänga av hjärnan på semestern

Jag måste bara titta in och rapportera hur det kan gå om man kopplar av för mycket på semestern.

Jag har precis kommit hem från en veckas semester hos mina föräldrar och min syster med familj.
Packningen innan vi åkte upp skedde i tryckande värme med två stissiga ungar runt fötterna. Packlista fanns inte och ingen projektledare heller... detta resulterade i att vi hade med oss en himla massa riktiga sommarkläder (typ badkläder, klänningar och shorts) till ungarna, men inte en enda tröja eller hood. I sista sekunden slängde jag dock ner regnjackor och gympaskor!

Vi vuxna hade med oss ungefär liknande packning fast jag hade inte en enda långärmad tröja med mig (maken en) men vi hade inga jackor med oss.

Vi hade med bestick till barnen men inte deras tallrikar osv.

Väl uppe i trakterna kring huvudstaden så visade det sig ju ganska snart att det var dags för mer vanligt sommarväder och jag och maken fick låna regnjackor av mina föräldrar (det är precis så man vill röra sig i hemmastaden...eller inte, där vill åtminstone jag helst vara på topp så att jag kan imponera på alla gamla kompisar jag möter..).

Mina stackars barn har inte fått ha sina favoritstövlar och inte fått hoppa i några vattenpölar, jag kompenserade dock detta med att ta på dem vanliga kläder och släppa ut dem på gräsmattan för att busa när det regnade. Vilket såklart gjorde lika mycket succe som att bada i barnpoolen i regnet...

Hos syrran när vi blandade in ett till barn så kokade nog min hjärna över, jag fick bland annat stå utanför hennes port eftersom jag hade glömt koden, glömt mobilen och tappat nyckeln till övernattningslägenheten (fast den hittade jag ganska snart) och vänta in en snäll granne. När vi packade för avfärd så hittade jag inte min "dosa" där jag har körkort, bankkort mm.
Jag kunde inte ens för mitt liv komma på när jag hade använt den sist men eftersom vi återigen hade helt galna ungar som sprang runt fötterna så höll jag tummarna för att den låg någonstans i bilen och så åkte vi.

Efter en timma sms:ar syrran att hon hittat min vigselring och förlovningsring i övernattningslägenheten och alldeles nyss (efter att ha varit hemma i ett dygn) så hittade jag min lilla dosa. Puh!

Så mycket har jag gått ner i varv :-) tänk om killarna på jobbet skulle höra detta, de skulle inte tro att jag var klok. Nu ska jag verkligen förvalta detta underbara vegetativa tillstånd de resterande 3,5 veckorna som jag skall vara ledig.

Ha det så bra så länge!

Tillbaka till vardagen

Jag har nu jobbat i drygt en vecka efter semestern och det känns bra att komma tillbaka till vardagen. Barnen har varit på semester hos mina föräldrar och vi har hunnit med lite tid på tu man hand.

Men nu saknar jag verkligen barnen, de kommer hem i dag som tur är. Och jag kom på mig själv att faktisk längta lite till vardagens rutiner, med jobb, dagis, fritids och måltider på fasta tider. Visst är det skönt med semester, men jag gillar min vardag full med vardagslycka, och det kanske är tur det då det trots allt är mest vardag här i livet.

Hösten som kommer innebär nya utmaningar med utbildning inom demensvård och deltagande i forskningsprojekt om vårdplanering. Om inte fredagens jobbintervju genererar en ännu större utmaning på jobbet, att bli enhetschef för en stor hemtjänstgrupp. Det kommer garanterat bli en spännande höst, inte minst för sonen som börjar skolan.

Nu njuter jag av sensommarens omstart. Let the vardag begin !

Marknadsföring

Jag har mina sista lediga dagar nu och har egentligen hjärnan placerad hyggligt långt från arbete och utveckling (skönt!).

Jag njuter av släktträffar, andras matlagning, gäster och sandstrand så ofta jag kan.

Dock kör maken igång i dag med arbete hemifrån, följt av resa i morgon så omkring mig har det sparkas det igång lite här och var.

På va.se kickstartar man med en skola i marknadsföring. Är det något man inte kan tänka för mycket på, är det just det, enligt mig. Marknadsföra organisationen på rätt sätt, sig själv och de tjänster man erbjuder (helst få nya grupper av användare att upptäcka att vi faktiskt erbjuder dem något).

Min make påbörjar en utbildning i marknadsföring, kvällstid, i augusti och kommer att gå på djupet under två år.

För hundrafemtioelftte gången tipsar jag om boken "Ona fyr" som är så jädra peppande och entusiasmerande, för den som just landat på jobbstolen igen!

Ni andra: koppla bort allt jag skrev - fortsätt njuta av ledigheten!!