Mitt svar

Jag glömde skriva mina egna funderingar i inlägget om minskad andel kvinnliga chefer. Eftersom jag inte är chef utgår jag från frågan om resultatansvar.

Jag har inget resultatansvar i min nuvarande roll, men tanken på att söka ett jobb som innehåller en försäljningsbudget både lockar och skrämmer mig. En kvalificerad KAM-roll (Key Account Manager) skulle jag kunna söka, men jag tvekar.
Samtidigt blir jag så trött på mig själv som fegar ur. Om det är någonting man tvekar inför borde man ta steget och våga tycker jag. Det är sådant som är karaktärsbyggande. Ändå törs jag inte.

Andelen kvinnliga chefer har blivit lägre

Ingen kan väl ha missat nyheten om att andelen kvinnliga chefer blivit lägre. Det går att läsa både här, här, här och här. Och säkert på en mängd andra ställen också. Källan Women's Business Research Institute finns här. Statistiken baseras på körningar av Postens adressregister (PAR) med 850.000 personer i befattnings­registret och är alltså inte någon enkätundersökning.

Saxat från SvD:
De flesta kvinnliga cheferna arbetar inom områden som personal, information och ekonomi, och inte inom områden med resultatansvar. Enligt Wombri är detta en av anledningarna till att kvinnor sedan inte meriterar sig för högre positioner.

Det vore väldigt intressant att höra vad ni läsare har för kommentarer på den här nyheten.
Har du resultatansvar? Varför/varför inte? Vill du överhuvudtaget ha det?

Följa och leda

Vi gjorde en intressant övning en gång.

I en grupp på 35 personer fick vi uppgiften att välja två att följa efter. Övningsledaren bad sedan t ex alla som bar jeans att gå och ställa sig någon annanstans. Övriga skulle ställa sig på lika stort avstånd från var och en av dem de följde.

Effekten var en enda röra; folk förflyttade sig fram och tillbaka, en person justerade avståndet till sina två ledare; och plötsligt följde en våg av rörelser där resten av gruppen justerade sina avstånd.

Så vad lärde jag mig från denna övning?

Jo, att jag bara hade koll på dem jag följde, inte dem som följde mig. Men det fanns flera som följde mig, och fler som följde dem, för rörelserna fortplantade sig när jag flyttade på mig.

Jag försöker hålla det i åtanke i vardagen numer. Allt det jag gör och säger inverkar på andra på ett eller annat sätt - och andra människors handlingar påverkar mig. På så sätt är vi alla ledare.

Och det är ett stort ansvar.

Intervju med Benny Andersson

Cecilia Hagen har i Expressen en läsvärd intervju med Benny Andersson där han bl a ger sin syn på feminism och jämställdhet.


"Jag tycker att man ska hjälpas åt hemmavid så att alla blir nöjda och glada. Men det där är jämställdhet i det lilla. Jag tror på jämställdhet i stort också, på ett samhälle som är jämställt på alla nivåer och i alla sammanhang.– Om man kom till rätta med det som egentligen är ett trist ord, med könsmaktsordningen, om vi inte behövde leva i en totalt mansdominerad värld, då skulle det vara lättare att lösa alla ekonomiska kriser, klimatproblematiken, allt. Jag tror det."


Underbart att läsa!!

Fantastisk helg

Vilken fantastisk helg vi har haft! 30 grader, sol och varma ljusa kvällar...



Hoppas alla Networkingskribenter och läsare har haft en underbar helg!

Generande sjukdomar – Work Edition

Här sitter jag och ser ut som att jag har storgråtit i 3-4 timmar, minst! Ögonen ar alldeles blodröda och uppsvällda. Viruskonjuktivit som jag fått av sonen, som han i sin tur fick på dagis, var diagnosen av husläkaren.

Det började i torsdags och kommentarerna på morgonmötet i fredags lät inte vänta på sig. “Sov du inget alls i natt?!” och “Har du gråtit? Var du ett stort Michael Jackson-fan”. Andra såg man tittade, men vågade inte fråga, antagligen av rädsla för att något hemskt hänt och att jag skulle brista ut i storgråt.

Sanningen är att jag aldrig haft så här röda ögon, ens efter både storgråt och sömnlöshet.

Detta kan tydligen ta flera veckor att försvinna och jag börjar nu bäva lite för nästa vecka. Det är ju inte sa roligt att gå runt så här. Och som ingenjör istället för rockstjärna kan jag ju inte gärna komma undan med att ha solglasögon på mig hela dagen. Tur att jag inte har några inplanerade kundmöten!

Så... när har ni känt att fy vad pinsamt att gå till jobbet idag om det ska vara så här?

Kvinnlig stadsplanering

Miami by night - till och med bättre än by day :-)

Jag blev inte ett dugg förvånad när jag fick veta att Miami är den enda amerikanska stad som är planerad av en kvinna!
Miami är världens koolaste, härligaste, hetaste, häftigaste stad tycker jag (och det tycker även Will Smith!).
Jag har varit där två gånger och längtar alltid tillbaka. Det går inte att tröttna på Miami.

Bra jobbat av den där kvinnan, vars namn jag ännu inte klurat ut.

Tjejzonen - Reklam

Jag vill göra reklam för en hemsida jag av en slump sprang på idag. Den heter Tjejzonen och har funnits sedan 1998, så den kanske är känd av er sedan tidigare?
Jag har alltså ingen personlig erfarenhet av deras arbete, men vandrade runt ett tag på deras hemsida och blir så glad! Det här behövs verkligen. Här är utdrag över föreningens arbete:

---Tjejzonen är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening vars målgrupp är tjejer mellan 12-25 år. Vi erbjuder storasystrar, mentorer, plugghjälp, stödsamtal, chatt och mailstöd. Att stärka ung kvinnors självkänsla och självtillit och fokusera på varje tjejs postitiva kraft är ett led i vårt övergripande mål att förebygga psykisk ohälsa. Hos oss finns även Ätstörningszonen som liksom grundverksamheten erbjuder stöd via chatt, mail och samtal.---

Karolina

Ammar med ena handen och driver företag med den andra

Jag har gillat henne en tid och supergillar henne efter första säsongen av "Draknästet"!
Gunilla von Platen: smart, vacker, pigg och på g - hela tiden.

I artikeln på E24 talar hon om sig och sin verksamhet, hon säger bland annat:
– Det är mycket tuffare för tjejer att vara entreprenörer. Jag hade inte barnpassning under några av dagarna på inspelningen. Det blev till att amma i pauserna, hormonerna svallade och sen hade man plötsligt fem kameror i ansiktet. Det är tufft emellanåt.

När jag läser det påminns jag om mina egna tankar (här) om att "arbeta mycket" vilket genast fick kommentarerna att det är bättre att arbeta mindre men med kvalitet än mycket och då svarar jag, åter, att jag tycker det är bättre att arbeta mycket med kvalitet (det är underförstått av mig) än mindre med kvalitet.
Jag vidhåller alltså min ståndpunkt att man får slita för att nå bästa resultat.

Åter till Gunilla:
Det har också inneburit kritik från människor som inte förstår hur hon hinner med sina barn, något hon inte håller med om.
– Det är mycket svårare att kombinera entreprenörskapet med familjelivet, men mina barn följer med mig väldigt, väldigt mycket. Sen krävs det att du har en man som stöttar dig och att stå i skuggan av sin kvinna är det inte så många som ställer upp på. Men jag har en fantastisk man som sa upp sig från sitt jobb i finansbranschen och idag jobbar med mig, säger hon.

Jag håller med henne där också. Är man gift, vill det till att mannen och hustrun är ett team som ser till sin enhets (de bådas liv alltså) bästa och arbetar utifrån det.

I senaste numret av PfB läste jag inlägg från irriterade ensamma mödrar i karriären som skrev att det inte alls behövs en engagerad pappa hemma - självklart kan även så vara fallet! Jag har själv varit ensamstående mamma i sju år, då inte i karriären men väl i studier och visst går det. Det krävs stenhård planering.

Som i ett riktigt bokprat lämnar jag er med en cliffhanger: vilken är Gunillas drivkraft? Läs artikeln!

Ojämlika löner i demokratins Sverige

Fyra kollegor. Jämställda i löner? Har inte en susning.

Så gör han det igen, Lars Einar Engström. Fräser ifrån om ojämlikheten i vårt avlånga land.

Första gången jag kom i kontakt med honom var när jag läste hans bok "En sexists bekännelser: jag visste inte att det var så illa" - jag älskade boken från första sidan!

Idag läste jag med intresse i fysiska SvD (hittar inte artikeln online vid ganska snabb sökning) vad han har att säga om löner och framför allt ingångslöner.
Åter är han så smart att han vittnar om vad han gjort själv, han ger liksom direkt vid handen att han varken kastar sten i glashus eller far med sagor. Han skriver:

"Många kvinnor tror nämligen på män som säger att "du hamnar lite under vad du egentligen skulle ha, men det fixar vi nästa år". Tro inte på detta, det är bara ett trick, bara ett sätt att bli av med frågan och kunna visa den egna chefen att "titta vad duktig jag är, fick henne för x-tusen trots att hon med den kompetensen borde haft y-tusen". Jag har använt tekniken själv flera gånger".

Sant och ärligt.
Vidare skriver Lars Einar:

"Självklart ska du inte acceptera att få en lägre lön, inte ens lägre ingångslön än vad dina manliga kollegor får. Byt ut ordet kvinno i kvinnolön till kurd och du får kurdlöner. Tror du ens att det ordet skulle få finnas? Hur mycket är en kurd värd? Tja, 85-90% av vad en "svensk man" tjänar. Så får man inte tänka, säga eller skriva. Men när det gäller kvinnor är det inga problem, det är så naturligt att kvinnor tjänar mindre på jämförbara tjänster att ingen bryr sig. Det är bara kvinnor som grupp som vi kan tillåta att de blir behandlade som andra klassens medborgare".


Jag behöver knappast påpeka, ens, att jag instämmer till fullo.

Men jag måste problematisera: hur tusan GÖR vi då för att få upp exemplevis en ingångslön? Man har sökt en tjänst, kallats till en intervju, kallats till en till. Man är så sugen på tjänsten och blir utvald i hård konkurrens. Så kommer det till lönefrågan. Säger man då "nej, tack det känns inte riktigt bra" (som i reklamen) och fortsätter att leta efter det fåtal tjänster i landet som faktiskt finns att söka, och hoppas få en ny chans att komma på intervju?
???
Det kanske dröjer två år före man får chans till en intervju igen. Så ser min bransch ut i alla fall.

Det händer ju inte, man gör ju inte så. Eller? Vad säger ni kloka läsare om detta, i mitt tycke, DILEMMA?

Nedräkning

Ute skiner solen, temperaturen visar upp mot 30 grader, himlen är alldeles blå utan det minsta moln i sikte. Och var är jag då? Jo, instängd på kontoret.
Nu längtar jag verkligen efter ledighet, att få koppla bort jobbet under några veckor. Den sista tiden har varit påfrestande och arbetsmotivationen har sjunkit något. Att jobba när högsommarn väntar utanför känns inte särskilt lockande.
Men jag har bara fem arbetsdagar kvar innan det är SEMESTER! Sex långa veckor ska jag bara vara ledig och ha det bra.
Jag håller tummarna för att sommarn stanna kvar ett bra tag till och hoppas att alla ni andra där ute också får en riktigt härlig sommar.

Högpresterarna

Jag läser i senaste numret av VA om högpresterarna, i det här fallet Maria Akraka, Per Elofsson och Jenny Kallur. Det är intressant läsning.
Tveklöst måste det vara goda kvaliteter att ha med sig ut i ett näringsliv (men även vilket annat verksamhetsområde som helst) att kunna skapa mål, strategier för att nå dem och sedan – sist men inte minst – nå dem!
Lära av sina misstag, talar Maria Akraka om, till exempel.
Som idrottare måste det ju bli tydligt när man gör fel och förhållandevis enkelt att korrigera. Snabbt. Så tycker jag att verksamhet måste bedrivas.

Jag läser även en bok kring ämnet som heter ”Nyttovärdering av bibliotek” (Nyström, Sjögren) och att nyttan av det vi gör är av vikt, kan vi aldrig komma ifrån. Vare sig det gäller krav på vinst eller krav på god verksamhet.

I övrigt: hipp hipp hurra för Camilla Wagner! Hon har fått priset ”Årets Fredrika”, med motiveringen:
”Fredrika Bremer var en föregångsfigur och det är Camilla Wagner också”.
Word, säger jag.

Hurra, grattis!

Profylaxteknik inför styrelsemötet??

Idag höll jag min första presentation på nästan två år. Uppehållet har varit osunt långt, men vad gör man när graviditetssjukskrivning och mammaledighet kommer i vägen? Ju längre uppehåll desto mer nervositet. Det går inte att komma undan utan kommer som ett brev på posten. Så lite stressad lämnade jag hemmet och promenerade mot cykeln i morse. Men på gatan stannade jag upp. Solen sken. Det luktade sommar. Helt plötsligt bestämde jag mig. Jag ska inte vara nervös längre! Det här skulle gå bra. Och det gjorde det också.

Det är egentligen andra gången jag lyckas med medveten mental fokusering. Första gången var under min andra förlossningen. Vi ska inte gå in på detaljer om den ;-) men barnmorskan gapskrattade efteråt och sa att bestämdare mamma hade hon då aldrig sett. Utbudet av mental träning är på tok för knapert. Profylaxkursen lyckas, men är ju bara specialiserad på det speciella tillfället när ett litet barn ska komma till världen. Psykologer eller coacher kan möjligen vara substitut, men här ser jag en marknad jag hoppas någon läsare vill ta upp! Snälla starta ett Friskis o Svettis fast för hjärnan. Helst utan sekt-liknande egenskaper.

Tjing,

Måste tipsa

Om en av mina favoritbloggar som handlar om att balansera att vara mamma, fru och ha ett jobb. Dessutom bor bloggaren inte i storstaden så jag känner igen mig än mera.
Ibland skrattar jag så jag gråter och jag känner igen mig rätt så ofta.
Den finns här.

Eskapism

Jag har kommit på mig själv med att lägga mer tid på jobbet (läs: 12 timmar och mer per dag) i perioder när det finns problem på andra fronter i mitt liv. På sätt och vis är väl det bra; till en gräns. Jag konstaterar att det jag ägnar mig åt i sådana perioder är en form av eskapism - verklighetsflykt.

Så länge jobbet går bra fungerar min "strategi" - och jobbet går än bättre. Det ger mig i sin tur ork att hantera övriga fronter. Risken man tar är dock att något händer på jobbet; eller i dessa tider - att man blir av med det. Vad händer då?

Är det fler som fungerar som jag? Vad har ni för erfarenheter?

En viktig fråga

Bloggen skriet från kärnfamiljen tar här upp en viktig aspekt av jämställdhet. Jag har själv suttit och mött äldre kvinnor med lägsta pensionen när jag jobbade på FK. Det är inte många tusenlappar i månaden dessa kvinnor som stannat hem och skött barn och hem medan mannen jobbat har att spendera.

I mina ögon är pension en viktig aspekt till varför jag vill jobba också, och inte stanna hemma och ta hand om hem och barn. Jag vill vara säker på att jag har en ekonomi som är ganska förutsägbar livet genom. Det handlar om mitt värde som människa och kvinna.

Lunch med tid för eftertanke...

Jag sitter vid datorn med min lunchlåda framför mig. Hög tid för VV-portioner efter en synnerligen ohälsosam vår, vad gäller maten. Riktigt skönt att gå "tillbaka" till bättre kost.

Inte bara midsommar har passerat nu, utan även en konferens för mig. Den bästa konferens jag någonsin bevistat.

Nu var det ju en så kallad unConference men ändå.

Jag bearbetar ännu intrycken och en bild börjar ta form inuti mitt huvud, hur framtiden kan te sig för min bransch. För min stad och för min enhet. Jag brukar alltid bli taggad av konferenser men den här gången blev jag nyförälskad. I mitt eget yrke! Jag kan inte bärga mig att få köra igång och påverka mot nya mål, konkreta sådana. Det kittlar och killar i hela kroppen, hela hjärnan och i hjärtat. Nästan så jag kan ge tusan i semester - jag är just nu mer taggad att köra på ;-)

Som en av de kollegor jag åkte med, sa (när vi kl. 23:30 ännu spånade):

-Det är något fel på oss!

-Jaa, samma fel på oss alla tre, i så fall, svarade jag.

Men fel och fel, det vete tusan. Vi har väl snarare hamnat alldeles rätt istället. Livet är ju en helhet och bäst måste det väl vara när man älskar alla livets delar?

Hoppas alla haft en bra midsommar?
Jag hade en kalasbra sådan och är så härligt utvilad och pigg!

Sommarkort...

Sitter och kollar datorn efter en husvagns-helg offline.

Jag och familjen har "knött" ihop oss med mina föräldrar i en husvagn uppe i dalarna. Regn och rusk, men hjärtligt varm och gemytlig stämning har gjort midsommaren till ett fint minne. Sonen (4) var helt överlycklig över att få sova i sin sovsäck föreställande Blixten McQuen och dottern (2) plaskade på i alla vattenpölar som gick att finna. (...många...). Vi har njutit stort av Dalarnas midsommar firande, stor släktträff och en underbar natur.

Hemma igen, och med 2 veckors semester hägrande framför oss så känns livet ganska skönt att leva. Många svenska visor far genom huvudet, men jag fastnar ändå för Cornelis Wreeswijk's: Sommarkort. (En stund på jorden).

Somliga säger vi lever i evighet, fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick, fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,glädje och sorg, hydda och borg.

Tar vi ett kort på barnen i sommar tid, när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Må väl

Glad Midsommar!

Ha en riktigt skön midsommarafton alla läsare och skribenter!

Byta efternamn när man gifter sig

I aftonbladet idag berättar Laila Bagge att hon kommer att byta bort sin ex-mans efternamn mot sin framtida mans namn. Det låter ju väldigt logiskt tycker jag, och började fundera på hur jag själv resonerade när jag gifte mig.

Jag valde att behålla mitt efternamn, men som mellannamn. Det hade ingenting med kvinnlig frigörelse eller feminism att göra, snarare egoism. Det kändes så fel att byta ut mitt efternamn som min farfar valde på 60-talet för att slippa bli sammanblandad med alla andra Perssons i den lilla byn. Ingen annan i hela världen heter samma sak som jag och jag gillar den dimensionen.

Ni som är gifta, hur resonerade ni kring det här med efternamn?

Anonym skribent

Det har tillkommit en ny skribent i listan till höger med det hemliga namnet "Anonym". Vi har skapat denna skribent för att kunna skriva inlägg som tar upp ämnen av lite känsligare karaktär, t.ex konflikter med chefen, sammarbetsproblem med kollegan eller problem på förskolan. Inlägg som läggs upp av "Anonym" kan alltså vara skrivna av vem som helst av oss på NetWorking.

Belinda om icke-feminister

Jag kan bara skriva under på Belinda Olssons krönika om feminismen om att det blivit trendigt att utropa sig som icke-feminist:

"Beklagar att folk tror att som feminist måste man ingå i ett led och per automatik hata porr eller se barn som hot mot frigörelse. Beklagar att fler inte vill hylla sitt arv eller sin framtid för den delen. Men är det bara en trend som allt annat så hoppas jag att den blåser över lika snabbt som haremsbyxan. "

Våga vara nyfiken på teknik

När jag var liten tyckte jag att "den lille elektrikern" var en av de roligaste leksakerna. Att hjälpa pappa att snickra var en annan favorit. Jag har aldrig varit rädd för teknik, men jag vet att många, framförallt kvinnor, är det och helst lämpar över teknikfixande på mannen. Han i sin tur kanske inte alls har större kunskap om området, men läser manualen, vågar trycka på knappar och testar sig fram. Det okända är ofta lite läskigt och man är rädd att ha sönder något.

Förra veckan läste jag den här krönikan och blev inspirerad. En teknikhörna där barnen kan få undersöka, ha sönder och laga prylar, vilken bra idé! När jag kom hem på kvällen och dottern plockat itu sin nya leksaksbil sa hennes pappa "Men, nu gick den ju sönder.." blev jag istället stolt och sa "Vad bra! Då förstår hon hur det fungerar och kan sätta ihop den igen!" Ska nog se till att det blir en liten teknikhörna hemma hos oss också :-)

Stressad?

Veckan innan midsommar har ofta varit en hemsk vecka för mig på jobbet. Veckan efter midsommar har nämligen varit en vecka fylld av både avstämningar för hur långt vi har kommit enligt årets plan och presentation av ett första utkast för nästföljande års plan för chefen.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det blir sen med skolbarn och avslutningar. Jag tycker att det räcker med att min mans bror och 2 systrar fyller år i början på juni...

chef.se har en artikel på E24! Kvinna som handlar om hur man hanterar stress. Bland annat så ges nedanstående tips.

1. Tankepauser: När du går hem för dagen kan du mentalt placera ditt orosmoment i ett särskilt fack, och tänka att du plockar upp det i morgon.

2. Promenader: Gå ut och gå. Fokusera på något enkelt. Hur fötterna känns, hur underlaget känns, eller hur omgivningen ser ut.

3. Andningsövningar: Ta några minuter och fokusera på dina andetag. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Iakttag hur andetaget känns i kroppen. Fokusera endast på detta. Förlåt dig själv om du skulle misslyckas och börja tänka på något annat.

Själv så har jag tidigare år bitit ihop och räknat ner tills alla andra har gått på semester, jag har nämligen frivilligt tagit på mig att jobba semesterpasset.

Hur bra det är skall jag återkomma till i ett inlägg i sommar. Nu handlar det om stresshantering, någon med fler bra tips?

Vem är du?

Jag är så otroligt nyfiken på vilka ni är, ni ungefär 500 unika besökare på NetWorking varje vecka.
Kan inte någon skriva någonting i kommentarsfältet och ge sig till känna?

Ni får också gärna ange någonting ni skulle vilja att vi skrev mer om här i bloggen när ni ändå kommenterar, vi gillar feedback!

Samma fenomen- olika arenor

Alltid läsvärda Camilla Wagner skriver ännu ett bra inlägg på Veckans Affärer, denna gång med utgångspunkt i ett samtal i en taxi. Ett utdrag:

"Taxichauffören visade sig vara änkling och hade uppfostrat sina döttrar själv sedan de var riktigt små. Han talade passionerat om rätten att få vara man och ändå pappa. Nu varade inte resan i mer än kanske femton-tjugo minuter, så jag hann aldrig riktigt få veta konflikten däri, men det gick att förstå att han upplevt sig som en andra sorteringens förälder. Då är det lätt att bli arg.

JAG KAN FÖRSTÅ DEN KÄNSLAN. Jag har tidigare med vissa chefer känt mig som en andrasorteringens arbetskraft. Jag hör ofta kvinnor beskriva en liknande känsla. De upplever att de inte riktigt har spelreglerna klara för sig utan hela tiden gör felsteg. Mycket energi läggs på just att försöka att inte märkas för mycket.

TVÅ OLIKA ARENOR, men samma fenomen."

Ofta blir feminismen beskylld för att handla om att skaffa kvinnor fördelar, men faktum är att feminismen handlar om lika förutsättningar för kvinnor OCH män. Läs hela inlägget här!

Konferensar igen...

Det var länge sedan jag hade tid eller prioriterade tid här, sorry! Men så är ju detta liv med familj och karriär i härlig och hektisk mix.

Efter midsommar har jag förhoppningar om att det kommer att lugna ned sig.

Jag har haft en extremt intensiv period senaste veckorna, frågan är om det inte varit DEN mest intensiva någonsin?

Nu är jag på en förbaskat bra konferens i Århus, Danmark eller, rättare sagt, en unconference: vilket bra upplägg! Interaktiv konferens kan man lugnt kalla det: Next Library.

Den här gången är det dock i princip noll minuter vila och egen lyxig tid "där jag kan göra vad jag själv vill" utan ett sällan skådat hårt inbokat schema och ALLT är intressant! Jag har inte skolkat från enda punkt. Och jag har nätverkat massor - flera trevliga nya addningar på Facebook :-D

Dessutom var festen så rolig igår kväll att jag både dansade för länge och drack i alla fall ett glas vin för mycket....

Sedan ska jag hem och kommer att landa hemma klockan 01 för att sedan stiga upp klockan 05 och flänga fram med en späckad arbetsdag.... Livet. Loving every minute of it!

24 timmars uppladdning

Barnen och jag har varit iväg med några andra mammor och deras barn, tillsammans var vi 13 barn och vuxna. Vi har spenderat ett dygn i min svägerska underbara sommarhus utmed västkusten. Det blev en verkligen energiboost. Vi har ätit gott, druckit lite vin och pratat om allt mellan himmel och jord. Och traditionsenligt har vi gjort ansiktsmask med därtill hörande skratt, det är rätt så komisk att se ett gäng kvinnor sitta med grön lera i ansiktet. Barnen har haft kul tillsammans.

Samtidigt har papporna varit iväg på ett eget lite äventyr och därmed fått chans att ladda upp energi på sitt håll. Alla har vi dessutom längtat lite efter varandra. Så den här söndags eftermiddagen är det fyra nöjda och familjer som tankat energi inför midsommarveckan.

Önskade chefsegenskaper

Emma skrev här om hur hon tyckte en bra chef ska vara. När jag som nytillträdd chef frågar mina medarbetare vad de tycker är viktigt att jag fokuserar på och vad de vill att jag ska bidra med är svaren spridda men vissa saker kommer igen.

Mina medarbetare vill att chefen ska:

• vara tillgänglig


• efterfråga resultat


• bidra med struktur


• visa var vi är på väg


• våga fatta beslut

Saker som jag också tycker är viktiga är att "glänsa i glansen av mina medarbetare" det vill säga låta dem synas och få positiv feedback för vad de gör, utmana och coacha. Självklart står jag också upp för mina medarbetare när det blåser.

Så nu när jag har en aning om vad som förväntas av mig är det bara resten kvar...jag hoppas på en spännande och rolig resa.

På resande fot

Den här veckan har varit hektisk men rolig. Jag njuter i stora drag av min nya roll, där jag får chansen att inte bara lära mig mer om företaget, om vår verksamhet och lära mig nya verktyg, utan också träffa nya människor, utveckla våra arbetssätt och nätverka med professionella inom min genre över hela världen!

Veckor som den här ger mig verkligen en kick och gör att jag orkar med även de perioder som känns tunga och tröga. Det spelar ingen roll om regnet vräker ned och vinden vänder ut och in på paraplyet, eller om jag är fullständigt utmattad när veckan är slut, när jag har fått ladda med så mycket positivt under tre dagar:


I onsdags morse klockan tidigt flög jag till vårt danska kontor för att träffa mina kollegor där. Vi hade flera riktigt intressanta och inspirerande diskussioner och kom fram till nya sätt att arbeta på framöver. Jag hann även bjuda min gamla grupp på lite skumpa och säga adjö till dem, vilket jag inte har hunnit göra sedan jag lämnade dem i mars. Även en snabb fika med en indisk kollega från London, som nu är i Köpenhamn på utbyte, hanns med.

En klassisk Kph-bild. Dock tagen i vintras

På kvällen, innan jag tog tåget över till Malmö, åt jag middag med en annan god vän som jag lärde känna i London.

Eftersom det var läkarkonferens i Köpenhamn förra veckan, har hotellen i hela öresundsregionen varit uppbokade i veckor, både på svenska och danska sidan. Tur är väl då att en kollega och god vän redan hade rum i Malmö där jag fick plats!

Jag åkte alltså över bron och flyttade in i hennes rum och fick en trevlig tjejkväll, även om vi båda var trötta och somnade vid 23-tiden.

Påföljande dag hade jag ett möte på vårt malmökontor, där jag blev emottagen med öppna armar. Så otroligt roligt att komma till ett nytt ställe och genast känna sig välkommen! Sådant ger energi.

Kvällen tillbringades med en god vän, som också har varit utomlands under ett halvår. Vi hade många erfarenheter att dela med varandra och kvällen gick på tok för fort. Förhoppningsvis kommer vi ses mer framöver, för han har nyss börjat en ny roll som tar honom till Stockholm lite oftare. Det ser jag fram emot :-)

Efter middagen jobbade jag några timmar på hotellrummet, pratade lite med "rumskamraten" och sov några timmar - innan jag satte mig på nästa tåg vid 6-tiden på morgonen; till Göteborg.

Även dagen på göteborgskontoret var bra och givande och jag flög hem på kvällen, nöjd och belåten med veckan. Så jag säger som Sara: Jag älskar mitt jobb!

Nu har jag lite sömn att ta igen, och lite uppsummering av veckan att göra. Men först: Laga middag tillsammans med maken!

Om att älska sitt jobb

Wow vilken underbart blogginlägg jag just läste på Skriet från kärnfamiljen!!! Det handlar om synen många har på arbete som ett nödvändigt ont, här kommer ett utdrag:

"Jag VILL jobba. Jag älskar att jobba. Jag älskar mitt jobb! Jag skulle heller inte stå ut med att vara med mina barn och min man dygnet runt. Och jag tror heller inte att det är det bästa för varken dem eller mig. Jag tycker tvärtom att det här är livet. Att vuxna ska jobba (det är något fint med att jobba för samhället, tjäna egna pengar, bidra till skatt) och att barn ska gå på dagis (nej, jag vill inte tvinga alla föräldrar att sätta sina barn på dagis). Att det är så livet är. Att det alltid har varit så. Att vuxna, mammor och pappor, jobbar och man tar hand om barnen kollektivt. Och att det är det som är, bland annat, att vara barn. Att det gör de självständiga. Att det ger dem en förberedelse för vuxenlivet. Att de får social träning. Att det är något bra!"

Jag känner verkligen igen mig, precis så tycker jag också! Hurra för Rebecka Edgren Aldén!

Varje förälders mardröm

Som förälder vill man att dagis ska vara en trygg, stimulerande och rolig miljö för barnen där de får utvecklas och bli bra omhändertagna. Det är väl därför det är varje förälders mardröm när det visar sig att det finns en risk att det inte alltid ar så.
Nyheterna här i Storbritannien domineras idag av Vanessa George, 39, från Little Ted's Nursery i södra England som just nu är häktad för misstanke om sexuellt utnyttjande av barn och för att ha tagit oanständiga bilder på barn, av vilka vissa har tagits på dagis.
Det går inte att beskriva hur mycket man känner med de barn och föräldrar som råkat ut för detta.


Som förälder så börjar ju rädsle-fantasierna rusa iväg så fort man läser om sånt här. Varför försvann den ena fröken så konstigt? Hur vet de att tjejerna ar OK när de har haft så stor personalomsättning?
Och visst kan man inte hjälpa att få rent ont i hjärtat och nästintill panik när man som förälder tänker tanken att det lika gärna kunde varit ens eget barn......

Kampen mellan att vara realistisk och att låta paniken rusa iväg är hård. Men tjejerna på sonens dagis är verkligen jättegoa och det måste vara hemskt för alla hårt arbetande, engagerade och omtänksamma pedagoger som nu säkert känner alla föräldrars oro och själva oroar sig nu för att häxjakten ska sätta igång.
Det viktiga är väl att hålla i åminne att man får vara uppmärksam men att detta är väldigt ovanligt. Man såg ju i princip all manlig dagisperonal försvinna på nittiotalet när alla fingrar pekades åt deras håll. Så vill man ju inte ha det heller.

Så idag så går mina tankar till de små och deras föräldrar som har blivit drabbade. För allas skull så hoppas man ju att det visar sig att allt var ett misstag, även om det väl kanske är lite väl mycket önsketankande.

Vobbar idag

Yngsta dottern är sjuk så jag och maken turas om att vobba denna veckan. I vårt fall går det ut på att vi styr om möten och turas om att passa lillan så att båda får chansen att jobba. Håller koll på mailen hemifrån, tar enstaka telefonsamtal och sen jobbar ikapp när lillan sover middag eller på kvällen när barnen lagt sig.

VAB + JOBB = VOB

Detta är mer eller mindre ett måste då man har ett jobb som inte försvinner bara för att man är borta nån enstaka dag (längre perioder är oftast lättare att planera), det läggs istället på hög och måste göras senare. De flesta av mina kollegor gör samma sak med VAB eller sjukdagar.

Fördelarna är att man slipper krångla med försäkringskassans blanketter och få inkomstbortfall som man inte räknat med.
Nackdelen är att det kan bli en hel del kvällsjobb

För min del känns det otroligt skönt att ha en så flexibel arbetsmiljö att det här fungerar. Det är skönt att stödet från försäkringskassan finns, men ännu bättre när man slipper utnyttja det.

Prinsessperiod, finns det?

Jag är fundersam. Generellt så kläs flickbebisar i rosa och pojkbebisar i blått. Undantag finns givetvis. De föräldrar som klär sina små i andra färger riskerar att förbrylla sin omgivning. Ännu mer förbryllande blir det givetvis om man klär en flickbebis i blått och en pojkbebis i rosa, då har man ställt till det för sig och får ofta upplysa sin omgivning om det egentliga könet på barnet.

Men det var inte detta jag egentligen skulle prata om utan den rosa prinsessperioden som inträffar någonstans mellan 4-8 år. Nu umgås jag oftare med 4 åringar än bebisar och många av dessa flickor har endast rosa kläder på sig i olika varianter och föräldrarna kan ibland sucka och säga att det inte går att få på dem något annat. Jag vet hur envis en 4 åring kan vara, det är inte det jag betvivlar, men jag är skeptisk till att det verkligen finns en rosa prinsessperiod. Jag tror snarare att samma föräldrar som klädde sina flickor i övervägande rosa fortsätter att fylla garderoben med rosa även sedan flickorna blivit större och hur ska man som 3-4 åring kunna ta på sig något annat än rosa om det inte går att hitta i garderoben. Jag tycker inte att det är något fel på helrosa flickor eller rosa som färg för den delen heller men jag tycker inte man ska skylla på barnen om man som förälder köper hem de rosa kläderna. Då är det väl bättre att bara säga att man tycker rosa är så fint att man fyller garderoben med det och inte hitta på undanflykter. "Prinsessindustrin" är såklart inte sen att hänga på och sälja prinsessprylar till intresserade. Prinsessor har ju som bekant ofta rosa på sig.

Hade det inte lika gärna kunnat finnas en gul, orange, brun eller grön period? Eller varför inte en grodperiod? Jag gillar också rosa men saknar ofta alla andra fina färger som också existerar men inte syns lika ofta.

Varslad!

Jaha, då var jag också drabbad. Varslad. Kontoret ska avvecklas.
Beskedet kom förra veckan och ingen hade anat.
Det är väldigt mycket tankar och känslor som kommer upp just nu. Det snurrar i huvudet större delen av min vakna tid.

Chock och förnekelse. Det kan bara inte vara sant.
Nedstämd och ledsen. Jag trivs så bra här och vill inte sluta.
Frustration och besvikelse. Vi har visat bra resultat, betyder det ingenting?
Ilska. Jag vill inte söka nytt jobb just nu!
Panik och stress. Hur ska jag lyckas få ett nytt jobb nu?
Beslutsamhet och målmedveten. Lika bra att uppdatera CV:t med en gång.
Optimism och tillförsikt. Arbetslösheten bland ingenjörer är bara runt 1 %.
Framtidstro. Det här kommer att lösa sig.

Ny bok om att bygga kvinnliga nätverk

Journalisten Vesna Maldaner släpper i dagarna en bok som ska hjälpa kvinnor att navigera i en manlig värld. GPS för kvinnor heter den, och ärligt talat känner jag mig ganska ointresserad av ännu en bok som befäster kvinnor som offer och hyllar männens inbördes lojalitet.

Möjligen har jag haft tur, men min erfarenhet är faktiskt helt den motsatta. Inte minst vårt nätverk och vår publika del NetWorking bekräftar en motsatt tes.

Den här kommenteren till artikeln uttrycker ungefär min egen erfarenhet av kvinnors påstådda oförmåga att samarbeta i arbetslivet:

En myt att kvinnor inte samarbetar. Ju mer den upprepas desto med cementeras den. Det är trist att endel kvinnor väljer att upprepa denna "sanning" som framförallt framhäver mäns inbördes lojalitet. Det undergräver kvinnors karaktär. Ifrågasätter kraftigt att en journalist (mycket individuellt och konkurrensinriktat skrå) uttalar sig om detta. Jag har arbetat i näringslivet i tjugo år och har en annan uppfattning. Det är ett förhärligande av manligheten att ständigt upprepa denna myt!

Arbetsbyxor säkrare än sari

För ett tag sen skrev Johanna om klädstil på jobbet, vilket följdes upp av Eva som länkade till klädseln som används på Sellafield kärnkrafsanläggning i UK.

I dagens Ny Teknik kan man läsa om Elisabeth Man som åker jorden runt som idriftstagare på ABB. Artikeln handlar främst om hur man reser säkert i tjänsten, då Elisabeth åker som ensam kvinna till länder som Burkina Faso och Bangladesh. Men den pekar också på att det är viktigt att fundera över landets klädkoder, även om arbetsbyxor går före sari när man ska klättra runt på ett ställverk...

Tomas Hylland Eriksen

Jag har under åren läst flera böcker av Tomas Hylland Eriksen, han har bland annat skrivit en roman som handlar om som hade hänt om Norge försvann :-D

Nu hittade jag denna tankvärda krönika av honom.

Vad barn uppskattar

För några veckor sedan var vi iväg på en liten minisemeter till Norge för att fira 17 maj. På väg hem stannande vi på IKEA för att handla lite och barnen lekte en stund på lekrummet Småland. När jag hämtade barne på dagis måndagen efter berättade fröknerna att de hade frågat om det hade varit kul att fira 17 maj ? Det hade det varit hade sonen berättat, men bäst hade lekrummet på IKEA varit. Som alltid är det enklaste ofta det bästa.

Bluffar du på jobbet?

Här är en superintressant artikel från tidningen chef. Känns det igen?
---Människor som lider av bluffsyndromet tror ofta att merparten av deras framgångar beror på yttre faktorer som tur och tillfälligheter. De oroar sig också för att ha nått sina mål tack vare charm och personliga egenskaper, inte på grund av sin talang---


Särskilt vanligt är detta hos kvinnliga chefer och de sk. "långvägarna". De har akademiska mindervärdskomplex och har ofta jobbat sig upp i hierarkin. Jag uppfyller dessa kriterier till punkt och pricka:

*Långvägare

*Chef

*Kvinna

Jag skriver under på varje stavelse i artikeln och suger åt mig råden och tipsen. Jag tänker också att det måste ligga något i slutklämmen på artikeln: --- De allra flesta har en stor portion ödmjukhet och klarar mycket mer än vad de tror.


Lider ni av bluffkänslor på jobbet?

Dags att rösta!

Då var det dags att ta sitt medborgerliga ansvar igen och rösta! Jag velade för ovanlighetens skull en hel del inför detta val, kunde inte bestämma mig för om jag skulle välja:

1. Folkpartiet, som jag brukar välja och gillar på ett generellt plan

2. Piratpartiets Mattias Bjärnemalm, sympatiserar med frågorna och är bekant med killen sedan gymnasietiden

3. Feministiskt initiativ, som trots allt slåss för de jämställdhetsfrågor jag brinner för

Tja, det blev det tredje alternativet i slutänden- inte minst efter en artikel i facktidningen Akademikern som alla anslutna till SSR (socionomernas m.fl:s fackförbund) får. Jag kan tyvärr inte länka till den men läs gärna deras temanummer om EU och jämställdheten om ni får tillfälle- hårresande...

Vad röstar ni på? För ni röstar väl?

Vardagsmotion... bah!

När vi flyttade till vår nuvarande lägenhet var en av de stora nackdelarna att det var ganska långt till tunnelbanestationen (800 meter). Vi bodde nämligen tidigare så att vi kunde se stationen och till och med höra utropen ibland (utomhusstation). Sen hoppar man ju inte ner på perrongen från åttonde våningen förstås.

Hur som helst så bestämde vi oss för att flytta dit ändå, och tänkte att vägen till tunnelbanan kan man ju se som vardagsmotion, och vardagsmotion är ju inte är så dumt att få med tanke på att både jag och min man är ganska dåliga på att komma iväg och träna annars.

Bild lånad från SL

Men nu har jag kommit på att ca 50 meter från vårt hus går det en buss som går till en annan tunnelbanestation, ca 1000 meter bort. Den tunnelbanelinjen är dessutom just den som jag behöver ta för att komma till jobbet. Att bussen bara går en gång i halvtimmen var avskräckande från början (trots att jag kommer från landet, där man får vara glad om bussen går en gång i timmen, så har jag snabbt vant mig vid Stockholmsfrekvensen på bussar), men nu blir jag jätteirriterad om jag missar den på morgonen, och måste gå till tunnelbanan... Helt plötsligt blev det där med vardagsmotion inte så viktigt längre... ;-)

Det ska dock sägas att jag alltid går de 800 meterna på hemvägen, för då lyckas jag verkligen aldrig tajma nån buss. Och alla de gånger jag missar bussen så går jag ju en kilometer istället...

Stressig period ?

I expressen finns det en krönika om vilken stress som finns under maj och juni för oss föräldrar.

Här finns den att läsa.

Man behöver inte ha så bråttom....

På fredagar är vi lediga, jag är föräldraledig och mina 2 barn får vara hemma från dagis. Vissa dagar hitta vi på roliga aktiviteter bara vi tre, andra dagar, som idag när det regnar ute, tar vi lång sovmorgon och bara slappar.

Klockan halv åtta blev jag väckt av ettåringen, vi har hunnit mysa och äta frukost tillsammans. Klockan 10 kom 4-åringen upp.

"Oj, vad länge du sov", sa jag.

"Man behöver inte ha så bråttom", svarade hon.

Hon har så rätt. Det känns som en rätt bra start på helgen :-).