Snöiga hektiska jultider!

Bloggen uppdateras just nu endast sporadiskt och jag vet att vi i vårt nätverk (nätverket ur vilket en del bloggar här) alla har otroligt pressade dagar och händelser just nu.

För mig är det som att december började med att gå väldigt hårt ut - och sedan: öka!

Det har varit en hel del tuffa händelser och energikrävande sådana.

För flera i nätverket ser det likadant ut.

I dag tog jag mig för att äntligen knyta på mig joggingskorna, för första gången på månader, och bege mig ut i halv snöstorm för en runda med hunden. Bra bot mot enerdränering!

Jag önskar er alla en helg av vila och mys!

Fler snöjoggare här?

Skön start på söndagen

Veckan har varit intensiv och det i kombination med envist halsont har gjort att jag inte riktigt varit lika ambitiös med löpningen som jag planerat. Nu på morgonen har jag i alla fall varit ute på min tredje runda och känner mig stolt över mig själv! Jag springer inte snabbt, men jag tar mig runt en runda på dryga 5 km utan att behöva gå förutom i ett par riktigt branta uppförsbackar.

Mitt första delmål med löpningen handlar om att skapa en vana. Min ambition är att på 10 gånger ha hittat ett sätt att få till det där med träningen i vardagen och hitta en eller två rundor som är lagom långa och varierade. Under dessa första 10 rundor har jag ingen ambition att springa på viss tid utan det viktiga är att jag kommer ut 2-3 gånger/vecka och att jag tar mig runt, även om jag växlar mellan att gå och springa.

Det känns bra, och skönt! Min kropp protesterar inte alls på det sätt som jag trott att den skulle göra mot löpningen. Jag undrar vad det är som gör att sådant ändrar sig? För tidigare gånger då jag bestämt mig för att börja springa har det känts som att hela kroppen protesterar vilt, trots att jag inte varit mer otränad då än nu.

Nu har jag träningen avklarad och hela söndagen framför mig. Det finns bara en men ack så viktig sak planerad; en tur till vallokalen.

Ha en skön söndag och se till att lämna din röst idag, om du inte redan förtidsröstat.

Är en gång ingen gång?

Vi är på landet den här helgen. Mitt halsont har inte riktigt gett med sig ännu, men jag bestämde mig ändå för att inviga mina nya löparskor. Första rundan alltså! Jag tog en kort runda på 3,2 km och i sakta mak, växlade mellan att gå och springa. Men det kändes bra! Här är det ju lite extra lyxigt i och med att det är mjukt underlag och rundan består av grusväg/skogsstig och med ungefär en tredjedel längs havet.

Jag inser att jag har svårt att tänka bort prestation och resultat. Jag vill så gärna att det ska gå bra, att jag ska orka springa och inte behöva gå så mycket, och jag vill också att det ska kännas bra, att detta ska kunna bli en vana många år framåt.

Hur som helst kan jag redan nu avskriva en undanflykt som jag dragits med länge, och jag skriver det här så kan jag gå tillbaka och titta om jag tvivlar: det gjorde inte ont i fötterna! Som jag skrev tidigare har jag problem med mina fötter och har tidigare upplevt att jag får ont av att springa, men nu känns det bra! Jag kommer säkerligen att få ont på andra ställen av ovanan, som benhinnorna till exempel, men eftersom jag börjar försiktigt så hoppas jag att det inte ska bli så farligt.

Det känns skönt att ha första gången avklarad, men en gång är ju ingen gång som det brukar heta, så jag siktar på att försöka köra på tisdag igen.

Nu är det dags!

Jag har länge duckat för faktumet att jag inte kommit igång med att träna ordentligt sedan jag fick mitt första barn för lite mer än fem år sedan. Livet fylls med aktiviteter ändå så jag har inte tänkt så mycket på det, men nu sista året har en känsla av att kroppen inte riktigt orkar med på samma sätt som tidigare smugit sig på. Något måste göras, och det nu!


Det enda jag kommit igång med är mina ridlektioner, men det är bara en gång per vecka. I övrigt gillar jag att gå på pass, men så som min vardag funkar just nu hinner inte komma iväg på det, så enkelt är det. Löpning har jag aldrig någonsin gillat utan snarare verkligen tyckt illa om att springa, men nu har jag kommit fram till att ge det en chans, på riktigt. Och jag känner mig riktigt peppad! Förutom min dressyrlektion ska jag ha ambitionen att springa två gånger/vecka och även kombinera löpningen med ett kortare styrkepass där jag använder gummiband. Fördelen med löpning är att jag kan göra det på kvällen när barnen somnat och att träningen börjar direkt utanför dörren. Effektivt och passar min livssituation just nu.

Jag har inlett mitt träningsprojekt med att gå till Löplabbet för att prova ut riktigt bra skor och registrerat mig på funbeat för att hålla koll på min träning. Nu ska jag bara bli av med min förkylning med tillhörande halsont, sedan börjar projekt löpning på allvar.

Nu är ju NetWorking en blogg med fokus på karriär, arbetsliv, livspussel, familjeliv, etc. Jag inser att det är lite off topic, men jag tänkte ändå blogga lite om mitt projekt. Flera av våra skribenter är inbitna löpare, det kanske du också är? I så fall tar jag gladeligen emot både pepp och tips. Eller är just du sugen på att komma igång du med? I så fall kanske jag kan inspirera dig att ta steget!? Om inte annat är det ytterligare motivation för mig att skriva om hur det går.

Såväl tips som glada tillrop är ytterst välkomna!

Profylaxteknik inför styrelsemötet??

Idag höll jag min första presentation på nästan två år. Uppehållet har varit osunt långt, men vad gör man när graviditetssjukskrivning och mammaledighet kommer i vägen? Ju längre uppehåll desto mer nervositet. Det går inte att komma undan utan kommer som ett brev på posten. Så lite stressad lämnade jag hemmet och promenerade mot cykeln i morse. Men på gatan stannade jag upp. Solen sken. Det luktade sommar. Helt plötsligt bestämde jag mig. Jag ska inte vara nervös längre! Det här skulle gå bra. Och det gjorde det också.

Det är egentligen andra gången jag lyckas med medveten mental fokusering. Första gången var under min andra förlossningen. Vi ska inte gå in på detaljer om den ;-) men barnmorskan gapskrattade efteråt och sa att bestämdare mamma hade hon då aldrig sett. Utbudet av mental träning är på tok för knapert. Profylaxkursen lyckas, men är ju bara specialiserad på det speciella tillfället när ett litet barn ska komma till världen. Psykologer eller coacher kan möjligen vara substitut, men här ser jag en marknad jag hoppas någon läsare vill ta upp! Snälla starta ett Friskis o Svettis fast för hjärnan. Helst utan sekt-liknande egenskaper.

Tjing,

Vardagsmotion... bah!

När vi flyttade till vår nuvarande lägenhet var en av de stora nackdelarna att det var ganska långt till tunnelbanestationen (800 meter). Vi bodde nämligen tidigare så att vi kunde se stationen och till och med höra utropen ibland (utomhusstation). Sen hoppar man ju inte ner på perrongen från åttonde våningen förstås.

Hur som helst så bestämde vi oss för att flytta dit ändå, och tänkte att vägen till tunnelbanan kan man ju se som vardagsmotion, och vardagsmotion är ju inte är så dumt att få med tanke på att både jag och min man är ganska dåliga på att komma iväg och träna annars.

Bild lånad från SL

Men nu har jag kommit på att ca 50 meter från vårt hus går det en buss som går till en annan tunnelbanestation, ca 1000 meter bort. Den tunnelbanelinjen är dessutom just den som jag behöver ta för att komma till jobbet. Att bussen bara går en gång i halvtimmen var avskräckande från början (trots att jag kommer från landet, där man får vara glad om bussen går en gång i timmen, så har jag snabbt vant mig vid Stockholmsfrekvensen på bussar), men nu blir jag jätteirriterad om jag missar den på morgonen, och måste gå till tunnelbanan... Helt plötsligt blev det där med vardagsmotion inte så viktigt längre... ;-)

Det ska dock sägas att jag alltid går de 800 meterna på hemvägen, för då lyckas jag verkligen aldrig tajma nån buss. Och alla de gånger jag missar bussen så går jag ju en kilometer istället...

Tid för träning

Jag konstaterar att det är enormt svårt att få till det där med träningen när man har barn. Redan när första barnet kom blev det svårare och nu när vi har två är det ännu värre. I och för sig får man mycket gratismotion när man har barn; man leker och rör sig mycket med barnen och promenerar med barnvagn men jag saknar den mer "strukturerade" träningen och den stund för mig själv som träningen också kan vara. Självklart handlar det om att prioritera men jag tycker att det är så mycket som ska hinnas med både på kvällar och helger och att tiden man spenderar tillsammans hela familjen känns så värdefull, så för mig personligen blir det ofta träningen som får stryka på foten när det väl gäller.

I perioder har det funkat att träna på luncherna men just nu har jag inte möjlighet att göra det. När jag går från jobbet för dagen prioriterar jag att komma hem till familjen så att vi kan äta middag tillsamans. Barnen är fortfarande små och somnar vid halv åtta men det är helt klart en tröskel att packa träningsgrejorna och åka iväg och köra ett pass efter att de somnat.

Camilla har kommit med flera bra tips på hur man kan få till det där med träningen när man pusslar barn och jobb. En sak jag gör just nu i brist på att gå iväg att träna är att ta en rask promenad på en timme en gång/vecka tillsammans med mamman till en av dotterns dagiskompisar. Vi går efter att barnen somnat och eftersom vi bor nära varandra börjar träningen i praktiken direkt när jag kliver utanför dörren, vilket gör det vädigt tidseffektivt.

Planen är att även återuppta mina ridlektioner som jag pausat ifrån sedan jag blev gravid med andra barnet. Ridningen är värdefull för mig då den ger mer än bara fysisk träning, till exempel total mental avkoppling från jobbet och andra saker jag grubblar över.

Det jag nu funderar över nu är om jag ska förnya mitt träningskort på SATS som mitt jobb generöst nog sponsrar. Jag kan inte bestämma mig för om det bara är frustrerande att ha ett dyrt träningskort som endast används sporadiskt, eller om det snarare kan ge mig en spark i baken att komma igång och gå iväg och träna igen.

Hur löser du träningsekvationen, eller har du prioriterat bort träningen helt?

Motionstips för livspusslare

Med ett krävande yrke, hem och familjeliv att ta hand om är det inte alltid så lätt att få tid till att röra på sig med. Just tidsbristen är ofta en av ursäkterna till utebliven träning, men vem har egentligen tid att vara sjuk som ofta blir bieffekten av ett stillasittande liv?

Alla måste röra på sig. Har man inte ett rörligt jobb så måste man försöka lösa det på andra sätt. Här är mina tips:

Vardagsmotionera. Cykla eller gå till jobbet. Åker du normalt med kollektiva färdmedel, hoppa av en hållplats tidigare och gå resten av sträckan, om det är för långt att cykla till jobbet och hem varje dag, lämna cykeln på jobbet och cykla hem dagen efter istället, ta en lunchpromenad och ta för vana att sträcka på dig när du suttit stilla en längre stund.

Träna på lunchen. Många gym erbjuder träningspass vid lunchtid, annars är löpning otroligt tidseffektivt och lätt att klämma in på en lunch. På mitt jobb har vi bildat en grupp som springer tillsammans en dag i veckan.

Bli medlem på ett gym med barnpassning. Barnen får byta miljö och träffa kompisar samtidigt som du tränar.

Träna hemma. Ingenting för mig som behöver miljöombyte för att motiveras men har man bara diciplinen är det ett sätt så gott som något.

Schemalägg träningspassen. Boka in dina träningspass på samma sätt som viktiga möten som inte får missas. Träningen är en investering i din hälsa.

Ha roligt!! Försök att hitta en träningsform som du gillar, det blir ingen vana om du inte tycker att det är kul.

Gott nytt år!!!!