Tema: Vem är vem i Networking? Intervju med Maria

Nu har turen kommit till Maria, en tjej som jag haft förmånen att lära känna sedan några år tillbaka med nätverksträffar och middagar. Maria är en sån där person som ständigt överraskar med nya idéer och talanger, men det som främst utmärker henne är hennes stora engagemang i sin omgivning. Att hon alltid verkar ha tid och energi att ställa upp för andra samtidigt som hon har 1000 järn i elden.

Namn: Maria
Ålder: 32
Bor: Stockholm
Arbetar: Inom bank/försäkring

Du ger intrycket av att vara väldigt driven, fokuserad och trivas väldigt bra med vad du gör. Vad tycker du är det bästa med ditt jobb?

Det bästa med mitt jobb är att det är så varierande. Roligast är att arbeta med sådant som påverkar vår organisations framtid, och när jag får se människor växa med sina uppgifter.

Du ska snart påbörja ett chefsvikariat, vad tror du gör just dig till en bra chef?

Jag tror att min styrka ligger i att jag bryr mig om människorna omkring mig och lägger stor vikt vid deras personliga utveckling, samtidigt som jag ställer höga krav på både min egen leverans och teamets.

Har du någon gång känt att du behandlas annorlunda för att du är kvinna?

Jag förväntar mig att inte särbehandlas och brukar inte ge mig in i jämställdhetsdiskussionen. Men visst har jag upplevt annorlunda behandling (dock inte nödvändigtvis till det sämre) på grund av att jag är kvinna, särskilt i internationella kontakter med t ex Latinamerikaner och i Mellanöstern.

Vad är det viktigaste för att du ska må bra?

Det viktigaste för att jag ska må bra är att de jag bryr mig om mår bra. På jobbet är det viktigt att känna förtroende för dem jag arbetar med, och att veta att jag har deras förtroende. Utan ömsesidigt förtroende är det svårt att må och leverera bra!

Jag vet att du har många intressen, många vänner och en aktiv fritid.Har du några bra tips för att hitta balans mellan jobb och fritid?

Oj, balans mellan jobb och fritid är den eviga frågan! Jag jobbar gärna, och i perioder mycket. Det viktiga är att inte alltid jobba mycket, och att prioritera rätt när en konflikt mellan jobb och privatliv uppstår. För mig var det alltid jobbet som vann förut. Nu försöker jag fråga mig vad som är viktigast och vilka konsekvenserna blir av mina prioriteringar. Kanske kan jag låta bli att åka på en tjänsteresa och istället lösa det med telefon- eller videomöte; och istället hinna tillbringa tid med en familjemedlem eller vän. En annan "enkel" sak jag har lärt mig är att ifrågasätta varför jag sitter kvar på kontoret en kväll. Är det för att jag själv har satt upp en deadline eller förväntan om vad jag "ska hinna/klara" eller måste det faktiskt göras innan jag går? Många gånger kan jag faktiskt gå hem...

Notera: Sedan den här intervjun gjordes har Maria hunnit påbörja sitt chefsvikariat.

En vit jul!

Det hamnar utanför det vi normalt fokuserar på i den här bloggen, men barn och alkohol är något som behöver uppmärksammas. Hur man än vrider och vänder på det så är fulla vuxna varken festliga eller mysiga och inget man som barn ska tvingas uppleva. Att behöva se en förälder eller annan närstående plötsligt byta personlighet är skrämmande, och tomten kan vara lite läskig även om den som är bakom masken är nykter.

Tidningen Mama publicerar en artikel om barn och alkohol och vikten av ett nyktert julfirande. Hillevi Wahl och Sanna Lundell delar med sig av sina erfarenheter av fulla vuxna:

"Då gick plötsligt julen från att vara en barnfest till att bli en vuxenfest. Kul för vuxna, men inte så roligt för barnen. Det intogs stora mängder alkohol, och när vi förut hade haft en jättefin tomte med lykta och allt, kunde man nu inte veta om tomten alls skulle komma – och kom han, var han full och hade satt på sig en E.T.-mask för att skoja till det."

"Alkohol är en drog, och alkoholism är en sjukdom, vars första symptom är förnekandet, alltså att man börjar mygla med hur stora mängder man dricker. I nästan alla släkter finns någon som har problem med alkoholen. Visst, jag kan förstå att IOGT-NTO-inställ­ningen, att vara helvit, inte passar alla, men man kan skippa nubben och bestämma sig för att dricka två glas vin, inte mer."

IOGT-NTO driver även en kampanj för alla barns rätt till en alkoholfri jul, http://www.vitjul.se/

God Jul!!

På väg in i bebisbubblan

Snart går jag in i bebisbubblan för tredje gången. Den här gången kommer jag att vara ledig en hel månad före beräknad förlossning, de andra 2 gångerna har jag jobbat tiden ut.

Jag kommer också att ta en betydligt längre ledighet än tidigare, runt ett års tid kommer jag att vara borta från arbetet. Tidigare har jag inte varit heltidsledig längre än 7 månader.

Anledningarna till detta är flera. Bland annat så har min arbetsplats flyttat till nya lokaler på andra sidan stan, med en ökad restid på minst 1,5 timme/dag. Dessutom är vi överens om att det inte blir fler barn i vår familj så jag vill passa på att vara föräldraledig en längre period. Det är också tyngre att vara gravid med tredje barnet, och åldern gör säkert också sitt till, då är det skönt att få ta det lite lugnare ett tag innan förlossningen.

Min intention med den här pausen från arbetslivet är att jag ska få mer tid med mina barn men också nya reflektioner på min arbetssituation, jag har trots allt haft samma arbetsgivare i 13 år nu. Vad jag än väljer att göra efter min årslånga paus från arbetslivet, så hoppas jag att det är ett genomtänkt val och inte bara att jag fortsätter av ren slentrian.

Att kombinera ansvar och föräldraskap

Hon har definitivt en poäng, Unni Drougge, när hon skriver om "Curlande föräldrar". Det handlar om folk som har nyckelpositioner på sina jobb och låter allt falla när de blir småbarnsföräldrar:

"Jag misstänker att det är när barnafödandet skjuts upp i åldrarna som detta moderna problem infinner sig. Dagens föräldrar har redan kommit en bra bit i karriären. Barn har betraktats som en kvinnofälla av det enkla skälet att kvinnor hamnar på efterkälken i yrkeslivet. Kanske vi ska ta och acceptera att barn faktiskt inte passar in i karriärstressen. Kanske ska småbarnsföräldrar med nyckelpositioner tagga ner och lämna sina chefsstolar. Gå ner i arbetstid och lämna över en del av sina yrkesmässiga befogenheter till de yngre och piggare. Istället för att lägga sin bristande förmåga i knät på oss som faktiskt behöver deras kompetens.

Jag har fullgjort mitt uppdrag som småbarnsförälder. Varför ska jag då behöva ta ansvar för andras föräldraskap?"

Men även om jag ser problemet och kan förstå det så tror jag att det går att lösa om man bara är vuxen nog att inse att även arbetet innebär ansvar. Jag har sett duktiga chefer som både vabbar och hämtar på dagis utan att för den sakens skull missköta sitt jobb. Det kan handla om att man tar enstaka möten per telefon, finnas tillgänglig på telefon och email och har någon att delegera till. Jag brukar själv lösa saker så när något oförutsett inträffar, det är väl det som kallas att ta ansvar?

Sen tycker jag även att det kan vara värt att fundera över att man inte kan klara av allting samtidigt och försöka att anpassa både jobb och fritid så att det faktiskt går ihop.

Vad tycker du?

Tjejkväll?

Häromdagen fick jag inbjudan till en sk tjejkväll hos en bilmärke. Det kom ett direktadresserat vykort med rosa text som lovade "bubbel, mingel och chansen att få känna på märkets nya modell". Ta gärna med en väninna, löd uppmaningen.

Jag har även sett att byggvaruhusen har liknande sammankomster och att man säljer skruvdragare och andra verktyg i rosa eller blommigt mönster.

Eftersom det här är vinstdrivande företag så misstänker jag att det här är något som det går att tjäna pengar på och att det finns ett intresse, men varför?

Själv blir jag mest provocerad av att man behöver en speciell kväll, eller en speciell färg för att kvinnor ska intressera sig för teknik. Men jag är ju som kvinnlig ingenjör varken främmande för teknik eller mansdominerade miljöer.

Vad tycker du? Är sånt här nödvändigt, bara en kul grej eller rent av provocerande? Och vart ska killarna som känner sig osäkra vända sig?

Pernilla Ohlin skriver en krönika om rosa-bandet-kampanjen som även berör detta ämne i Dalarnas tidning:

"Men så fort något ska säljas till kvinnor blir det gullifierat. Och det är i längden fördummande. Jag vill slänga något hårt mot teven när reklamfilmer visar glädjegråtande kvinnor som just fått tag i en fungerande tampong eller skor som utlovar en snyggare bak. "

Föräldraförsäkringen igen

Debatten om föräldraförsäkringen har som bekant fått nytt liv de senaste dagarna. Oftast är argumenten barnets bästa och alltför ofta är lösningen att mamman tar större delen av ansvaret.

Min åsikt är fortfarande att ett delat föräldraansvar är det absolut bästa för barnet. Om det sen sker genom att man delar exakt lika på antalet föräldradagar och VAB eller om man löser det med kompledighet, flextid, skiftjobb etc är inte lika viktigt.

Däremot känns det viktigt med en attitydförändring som bidrar till att uppvärdera pappan till likvärdig förälder och arbetsgivarens syn på en fertil kvinna som lika tillförlitlig som en man i samma ålder. Om den attitydförändringen kräver en helt individualiserad föräldraförsäkring så välkomnar jag den, men det bästa vore ju om man kunde komma dit ändå.

Något som sällan nämns i sammanhanget är hur synen på kvinnan påverkar de kvinnor som inte är mammor. Lisa Dahl skriver en utmärkt artikel om det på Newsmill:

"Många verkar tycka att det här är en privat fråga. Att det är upp till de enskilda föräldraparen att avgöra vem som stannar hemma hur många dagar med barnen. Föräldrarna måste ju ha sin valfrihet! Problemet är dock att konsekvenserna av denna valfrihet inte bara påverkar det individuella föräldraparet, deras möjlighet till karriär och löneutveckling, utan det påverkar även mig. Det påverkar min och alla andra kvinnors löneutveckling, oavsett om vi väljer att skaffa barn eller inte."

Läs hela artikeln här.

Jämställdhet vs amning?

Gårdagens hetpotatis var nog Lars Ohlys uttalande i måndagens partiledarutfrågning om att det går att fortsätta amma trots att man delar på föräldraledigheten. Lars Ohly hade alltså mage att uttala sig om amning fast han är man.. huh...

Kvotering av föräldraförsäkringen är något som ofta debatterats i den här bloggen, ofta är det ekonomiska skäl som presenterats som motargument, nu är det alltså amningen. Trots detta så kunde man bara för en vecka sedan läsa att amningen minskar i Sverige där man pekar ut attitydförändringar framför allt synen på ammande mammor som en orsak. Och jag kan förstå att man hellre tar till flaskan om det alltför ofta påpekas att det är äckligt med mammor som ammar sina barn. Men när det gäller föräldraförsäkringen så är det helt plötsligt hemskt att "tvinga mamman att sluta amma" vid 7 månader.

Nu handlar det inte om att tvinga någon att sluta amma, jag vet att det fungerar ändå. Jag har själv ammat mina barn i 18 respektive 10 månader och börjat jobba när barnen varit 7 respektive 5 månader utan problem. Självklart fungerar det inte alltid så smidigt men vår föräldraförsäkring tillåter även att man sparar på dagarna och stannar hemma längre än de 7 månader man tilldelats, vilket ofta utnyttjas av just mamman.

Helene Sigfridsson tar upp handfasta tips om hur man kan fortsätta amma och ändå vara jämställd i sin blogg. Hon har även startat facebookgruppen "Amning är inte ett hinder för jämställdhet".

Rebecka Edgren Aldén skriver även en debattartikel i aftonbladet i ämnet:

"Jag applåderar Lars Ohlys mod att yttra sig i denna minerade fråga. För alltför ofta ställs pappans rätt till sin tid med sina barn mot upprörda anklagelser om att politikerna vill ”slita barnen från mammas bröst”.
So go, Ohly! Vi behöver fler män i debatten om amning och föräldraförsäkring!
Här är därför några rader till försvar för Ohlys bröstpump. Men framför allt till försvar för en individualiserad föräldraförsäkring.
För det här handlar inte om amning. Det handlar om att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar, att mamma och pappa av samhället ska ses som likvärdiga föräldrar. Och om kvinnors rätt att inte bli diskriminerade på arbetsmarknaden. "

Läs även hennes inlägg i egna bloggen Skriet från kärnfamiljen i ämnet där en föräldraledig pappa fört egen statistik som pekar på att vi är långt mindre jämställda i vårt föräldraskap än vad den officiella statistiken säger.

Så oavsett vad ni tycker om föräldraförsäkringens vara eller inte vara, dra inte in amningen i den för det känns som att ganska tandlöst argument.

Mia bloggar igen!

Jag kan inte få nog av Mia Skäringer. Jag älskade hennes blogg och krönikor i tidningen Mama, sträckläste boken "Dyngkåt och hur helig som hellst" trots att jag läst stora delar av innehållet i tidigare krönikor och blogg. Nu är hon tillbaka med en ny blogg på Yourlife.

Texterna känns ofta som balsam för mamma-själen, ett exempel är den här från hennes gamla blogg i tidningen Mama:

"Att vara förälder är att hela tiden konfronteras med sina dåliga sidor. Förlåt är det som behövs, "förlåt mig - jag är så dum ibland, förlåt för att jag glömmer att man inte får skälla på barn"
Jag håller med dig men jag tycker också att det där med "dåliga sidor"är vagt. Att vara förälder handlar så mycket om att orka. Orka och tålamod. Om man en gång brister och inte orkar så är det ingen dålig sida. Det är en mänsklighet. Och då behöver man inte säga - förlåt mamma är så dum. Man kan säga. Nu är mamma trött, nu är mammas tålamod slut. Det händer ibland.
För mamma är inte dum om hon inte orkar allt i hela världen hela tiden.
Jag tror att speciellt mammor dömmer sig själva för hårt. Nu va jag dålig igen. Dålig mamma. Dålig mamma. Jag tror vi ofta är alldeles på jävla tok för hårda mot oss själva. Att vi skulle må bra av lite bättre mammasjälvkänsla. Innifrån och ut."

Familjelycka

I lördags gifte sig min lillebror. Min 6-åring hade laddat i månader för det här bröllopet och var naturligtvis laddad för vigsel, fest och lek med kusinerna. Så kom dagen och jag fick äran att inte bara bevittna vigseln utan även 6-åringens reaktioner på vigseln, klänningen, kyssen, blommorna.

Glädjen då hon fick springa ut i solen och busa med kusinerna, att hon var så stor att hon själv fick välja mat och sitta vid barnbordet. Sedan dans, lek och obegränsat med godis och snacks.

Efter timtal av festande började 2-åringen bli alltför trött så vi packade ihop våra saker och hämtade en rödblommig och anfådd 6-åring på dansgolvet och gick till bilen. Hon blev naturligtvis jätteledsen och började gråta samtidigt som hon påpekade att det här händer bara en gång, så 2-åringen fick anpassa sig den här gången och mutades med välling och godis för att orka en halvtimme till.

Efter en lång sovmorgon dagen efter begav vi oss hem igen med en trött men glad 6-åring som sa: "Jag tror ingen annan har så roligt som jag".

Sånt värmer verkligen mammahjärtat.

Älskade kusin

Går det verkligen ihop?

Ingenjören skriver en artikel om TCO:s jämställdhetspanel och svårigheten att få ihop tiden som småbarnsförälder.

"På ett seminarium arrangerat av TCO:s jämställdhetspanel i förra veckan diskuterades de ökade kraven på föräldrar som arbetar. Samtidigt som vi tenderar att jobba mer övertid jobbar vi också mer hemma. Hemarbete drabbar i första hand kvinnor som fortfarande har huvudansvaret för barnen och hemmet. I år ligger den obetalda övertiden på 3 procent liksom den gjorde under 2004 och 2005 men då rådde högkonjunktur."

Man presenterar en rad olika lösningar t ex "all inclusive"-dagis och utvecklat RUT-avdrag. Personligen har jag inte upplevt att kraven på föräldraengagemang i dagis varit ett hinder i vardagen, men vi kanske har haft tur med dagis? Frågan är hur det utvecklas nästa år när äldsta dottern börjar skolan och vi ska koordinera hämtning, lämning, lov och firande av diverse högtider på 2 olika ställen?

Helene Sigfridsson är generalsekreterare för organisationen Makalösa föräldrar och sitter också med i TCO:s jämställdhetspanel. Hon skrev en uppmärksammad debattartikel om detta på Newsmill för en tid sedan.

"Vi föräldrar är gisslan i aktivitetshysterin. Kommer vi inte, eller missar vi en matsäck blir barnen ledsna. De allra flesta föräldrar riskerar hellre problem på jobbet. För barn är det ett stort svek att inte se sina föräldrar i publiken när man sjunger Idas sommarvisa. En väninna mejlar mig om ångesten hon kände när hon missat föräldrafikat för att de packat ihop en timme tidigare än meddelat. Hennes dotter hade gråtit av besvikelse. Det är känslor som förtjänas att tas på allvar."

"Jag fick en aha-upplevelse när jag läste att typ hälften av alla småbarnsmammor som arbetar deltid. Då fattade jag att det var dom mammorna som alla lappar från förskolan riktade sig till. Men jag vägrar gå ner på deltid för att hinna med obligatorisk bakning.
Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, och sedan få massa kvantitets- och kvalitetstid tillsammans på våra egna villkor."

Jag har funderat på hur alla ensamstående får ihop jobb med dagistider och vab. Eller alla som inte är ensamstående men som saknar möjligheter till flextid och att jobba hemifrån.

Går det överhuvudtaget ihop?

Vem är du - vem är jag?

Det händer spännande saker i bloggen framöver. Ni kommer att få bekanta er lite mer med oss skribenter är det tänkt. Uppdraget har lytt - gör en intervju med en av de andra och publicera på bloggen.

Håll utkik, för nu smäller det!

Svar på frågestund: Att äta kakan eller ha den kvar

AnonymMarie sa...
Hur vet man vilken fot man ska stå på - jobb eller familj? Kan man ha kakan och samtidigt äta den?? Jag har svårt att få ihop det redan nu, innan barn...

Johanna:
Mycket intressant fråga! Kan man ha kakan och samtidigt äta upp den? Det beror nog helt på vilken partner man väljer att starta familj med. Barn tar väldigt mycket tid och ju fler barn man har desto mindre tid har man till sitt förfogande. Om man går in i ett föräldraskap tillsammans med någon som inte ser sin egen roll i kakbaket så tror jag faktiskt att man får äta upp kakan själv och därmed sitta där med ett tomt kakfat efteråt.

Men om man accepterar att man måste bli lite mer effektiv när man väl är på jobbet, man har ett delat föräldraskap eller ett socialt nätverk som kan hjälpa till, då tror jag mycket väl att man både kan ha kakan och äta upp den samtidigt.

Camilla:
Det blir både lättare och svårare. Jag tycker att man på något sätt bli effektivare på jobbet när man vet att man måste gå hem en viss tid. På samma sätt har jag blivit bättre på att prioritera bort saker privat som jag inte riktigt känner att jag vill lägga tid på.

I övrigt håller jag med Johanna, föräldraskap är ingen enmansshow, har man inte förmånen att få dela föräldraskapet med en andra förälder måste man ha annat stöd för att få vardagen att fungera.

Anna:
Som de ovanstående säger: både ja och nej! Jag har varit mamma sedan jag, i princip, var barn själv (jag blev mamma vid 20) så jag har varit ensam mor under studietiden med ett barn och sedan en del av en familj med ständigt fyra barn, allt sedan dess. Jag har således inte mycket att jämföra med.

Jag har påbörjat mitt karriärbygge under min minstings småbarnsår och även om jag försakat enstaka möten och händelser, både på jobb och fritid, har det gått att kombinera. Hade barnets far varit en sådan man som såg sig oförmögen att tvätta, städa, hämta och lämna (alltså utföra 50% därav) hade det så klart fallit på sin egen orimlighet - å andra sidan hade det varken blivit äktenskap eller barn om jag stött på en sådan man.

Som mången klok kvinna konstaterat: med en jämställd man går det alldeles utmärkt! Men att fika med vänner, laga massor av mat från scratch och annat högintensivt socialt får dock maka åt sig: man kan inte både ha kakan och äta den och även tro sig kunna äta bakelser och wienerbröd samtidigt...!

Charlotta:
Jag skriver under på mycket som mina kära kolleger redan har sagt. Att välja "rätt" partner - och då menar jag att man ska vara ense om vad projektet familjen innebär innan man försöker skaffa barn - är en viktig grund. Det är mycket att ha familj, men det är också enormt givande och samarbetar man ja då kan inte jag se att det inte går att få ihop.

Jag försakar hellre annat - som att ha perfekt städat hela tiden, en oklanderlig trädgård och ett sjudande socialt liv. Sen får man inte glömma att be om hjälp (mor- och farföräldrar, dagisföräldrar som går samman och hjälps åt etc) eller betala för hjälp (städning t ex eller leverans av mat).

Jessica:

Du har redan fått många kloka svar och tankar. Jag instämmer i vad de andra sagt om vikten av att ha ett gemensamt synsätt på vad det innebär att ha barn - det är en förutsättning. Men sedan tänker jag att karriär är något man gör under en lång tid, och en familj är också ett "livstidsåtagande", så för mig var det väldigt självklart att jag aldrig skulle kunna välja eller välja bort det ena eller det andra.

Med delat ansvar för familjelivet kommer man väldigt långt och sedan handlar det också om att själv kunna tillåta sig att fokusera på sin karriär (och fritidsintressen) också; det finns många förväntningar i samhället på mammor som uppmanar till ett självuppoffrande beteende som man måste hitta sitt sätt att förhålla sig till. Det jag försöker säga är nog att man med en bra grund kan hitta ett sätt längs vägen. Jag tror inte på millimeterrättvisa - livet går upp och ned och man behöver vara lyhörd för varandras behov.

Jag brukar tänka på det som att man växeldrar; ibland behöver den ena lägga mer energi på jobbet, ibland den andra. Har man en gemensam grund är det lättare att vara flexibel. För mig personligen finns det också en stor tillfredsställelse i att ha balans mellan alla delar - karriär, egen fritid och familjen - i mitt liv, jag känner mig väldigt lyckligt lottad och är väl medveten om att det inte är en självklarhet att det ska fungera, utan båda parter behöver både ge och ta.

Svar på frågestund: Om pendling och småbarn

Pratglad sa...
Pendling och småbarn - några smarta/intressanta perspektiv på den kombinationen?

Johanna:
Jag kan berätta hur vi har löst det i min familj. Det ska dock nämnas att både jag och min man har flexibla arbeten och bra chefer.
Jag har 60 minuters pendlingstid enkel väg och ofta använder jag tiden till att läsa jobbrelaterade mail, rapporter och annat material som jag behöver gå igenom ändå.

Våra barn går på förskola/skola mellan 08:00-16:30 ungefär, och för att få ihop det så åker den ena tidigt till jobbet den dag man inte lämnar. Två dagar i veckan går jag hem vid 15 och en dag i veckan har vi hjälp av en släkting med hämtningen.

Anna:
Jag har två timmar enkel väg och använder samtlig tid till "egen tid" det vill säga: jag utnyttjar tiden till att tänka egna tankar, lyssna på musik, vila eller läsa något njutbart, för någon annan egen tid i veckan blir det inte. Vår son går oftast 8-17:30 och han trivs med förskola och vänner och mår bra av stimulansen så något "dåligt samvete" eller skuldkänslor eller annat, håller vi oss inte med min make och jag. Sonen trivs, vi bor där vi vill bo och vi stimuleras och trivs = win -win med pendling vad mig anbelangar!

Karin:
Vi har gjort det så att maken lämnar på dagis så jag kan åka tidigt till jobbet, för sedan sluta tidigare och hämta barnen. Vi har båda flexibla arbetstider. Jag pendlar 2o minuter enkel väg, och det är rätt skönt med den ställtiden. Barnen är på dagis 7-15:50 ungefär.

Charlotta:
Flexa arbetstider om det går (det har både jag och min man), möjlighet till hemjobb ibland och så får man utnyttja pendlingstiden smart.
Vi pendlar båda in till Stockholm (35 minuter med tåg plus ett kortare byte) och flexar så att den som lämnar jobbar senare och den som hämtar sticker supertidigt (klockan 06). Hämtar jag så har jag med mig lunch för att jobba så effektivt som möjligt. Än så länge har vi bara ett barn på dagis - han går mellan 8-16 och det fungerar bra.

Camilla:
Vi har båda flexibla arbetstider och kan turas om att hämta och lämna. Min man har lite längre restid (2h/dag) och kompenserar ibland med att jobba lite hemifrån på kvällstid. Jag har haft kortare resväg (1h/dag) och har därför hämtat lite oftare. Vi har båda jobbat heltid och haft barnen på dagis mellan kl 8 och kl 16.

Nu kommer jag att få en mycket längre resväg till jobbet (2,5h/dag) och känner inte riktigt att jag får ihop tiden och kommer därför att gå ner på deltid (80%), min man kompenserar genom att jobba hemifrån en dag/vecka.

Jessica:

I vår familj har vi det nog som rätt många andra som bor i Stockholm med omnejd - pendling för oss båda i kombination med att vi valt att jobba heltid båda två. Anledningen till att det fungerar är en kombination av flexibelt jobb (för oss båda) med viss möjlighet att jobba hemifrån och/eller kvällstid och inte så tokiga pendlingstider (ca 30 min enkel väg för mig och ca 20 min enkel väg för min man).

Våra barn (2½ respektive 5 år) är på förskolan 8 till ca 16. Vi lämnar och hämtar växelvis från dag till dag men med stor flexibilitet för att kunna förhålla oss till möten etc. Vi har inga släktingar eller andra i vår närhet som hjälper till med lämning/hämtning av våra barn, så vi pusslar mycket för att få ihop tiderna, men det känns faktiskt inte som en omöjlig ekvation.

Svar på frågestund: Om föräldraledighet och jobb

chokladmoose sa...
Föräldraledigheten,
Hur det har mottagits på er arbetsplats respektive er mans?

Camilla:
Min arbetsplats är väldigt jämställd, företaget kompenserar upp lönen i ett halvår och både mammor och pappor är föräldralediga, vabbar och hämtar på dagis, så att jag skulle vara ledig var aldrig ett problem i sig. Samma sak gäller för min mans arbetsplats.

Däremot märkte jag att jag fick väldigt mycket välmenande omsorg som jag inte riktigt uppskattade när jag väntade första barnet. Jag blev tidigt bortplockad från viktiga projekt "du kan ju bli sjukskriven" och när jag sa att jag skulle komma tillbaka efter 7 månader var kommentaren "du ändrar dig nog, men det är bara att ringa om du vill vara hemma längre".

Karin:
När jag berättade att jag var gravid första gången så blev min chef lite tyst men också glad. Då var det länge sedan någon var föräldraledig på mitt dåvarande jobb så det tog lite tid att vänja folk med tanken. Andra gången hade jag inte hunnit tillbaks efter första barnet och "alla" på jobbet hade trott att jag inte skulle hinna tillbaks mellan.

Anna:
På en av mina tidigare arbetsplatser fick jag lov att gå till facket för att få lov att komma tillbaka i arbete efter åtta veckor (bara fem timmar per vecka rörde det sig om) då min (kvinnliga) chef absolut inte trodde mig när jag sa att jag skulle börja då! Jag gick till facket, fick hjälp och så var det med den saken. Min man har haft en del lyfta ögonbryn men han har tagit det med jämnmod då tid med sonen är oerhört viktig för honom.

Johanna:
När jag blev gravid med mitt första barn hade jag en väldigt bra chef (en kvinna) som tog emot beskedet med ett stort grattis. Jag märkte aldrig att det påverkade min jobbsituation negativt, eller rättare sagt - nu så här 8 år senare kan jag inte komma ihåg att jag upplevde mig orättvist behandlad.

Charlotta:
Inga problem alls. Jag arbetar på ett väldigt föräldravänligt företag där både mammor och pappor är lediga bland både tjänstemän och chefer. Båda gångerna som jag har outat mina graviditeter så har alla varit glada och stöttande.

Under min första graviditet återvände jag temporärt till mitt jobb för att ta hand om ett kunduppdrag under några veckor - då var min man hemma med vår son som då var sex månader. Vad gäller min man så har han haft en lite annorlunda situation eftersom han har haft flera långa projektanställningar de senaste åren och alltså inte är fast anställd.

När vår son föddes började han precis ett nytt jobb och kunde sedan avlösa mig efter ett år och vara föräldraledig innan hans nästa projekt började. Nu kommer vi inte att kunna göra så eftersom han precis gått på ett nytt ettårigt projekt. Men alla hans arbetsgivare har ändå haft mycket stor förståelse för att han är småbarnsförälder, med vabb etc...

chokladmoose sa...
Hur länge ni har valt att vara hemma och hur länge Er man har varit hemma?

Johanna:
Jag valde att vara hemma i ett år och började sen jobba medan min man var hemma på heltid i några månader. Därefter jobbade vi båda halvtid resten av föräldraledigheten. Att jobba halvtid och få både arbetsliv och hemmaliv är det absolut bästa jag gjort.

Med andra och tredje barnet har vi haft ungefär samma upplägg. Men då har det varit betydligt jobbigare att vara hemma så pass länge som ett helt år. Sista månaderna har jag klättrat på väggarna och mått riktigt dåligt. Fråga inte varför vi inte delat mer lika... jag är verkligen ingen förebild på den fronten.

Camilla:
Min man och jag var hemma 7 månader vardera med första barnet. Båda var ovana vid situationen, blev rastlösa och tyckte att det vara ganska skönt att börja jobba (heltid) igen.

När jag kom tillbaka till jobbet fick jag dessutom förmånen att byta till lite roligare arbetsuppgifter och blev kort därefter befodrad till en bättre tjänst.

När jag sen blev gravid igen hade jag bytt chef och fått en mer ansvarskrävande roll. "Vi ska se möjligheter, inte problem" sa min chef och lät sedan mig själv välja nivå på engagemang under graviditeten. Jag mådde alldeles utmärkt och jobbade en hel del övertid i slutet av graviditeten, bara för att det var så kul att jobba just då, inte för att någon hade de kraven på mig. Den enda som hade invändningar var min barnmorska på MVC men jag valde att inte lyssna då.

Med andra barnet var jag heltidsledig i 5 månader därefter var både jag och min man föräldralediga på halvtid i ungeför ett år. Jag stormtrivdes med den uppdelningen och slapp känna mig rastlös samtidigt som jag fick väldigt mycket tid med mina barn. För min man blev det däremot bara stressigt då hans arbetsbelastning inte riktigt matchade en halvtidstjänst.

Tips 1: Lyssna gärna på andra när de kommer med välmenande förslag, men känn efter själv vilken lösning som passar just er familj. Alla reagerar olika och det finns inga rätt eller fel.

Tips 2: Gå inte på myten om amning och mammaledighet. Jag har ammat mina barn 18 respektive 10 månader och ändå kunnat jobba.
Stort grattis och lycka till!!!

Anna:
Jag började alltså att arbeta fem timmar i veckan efter åtta veckor och övergick till 10 timmar i veckan när sonen var ett halvår. Jag gick upp på heltid när samme son var cirka 10 månader. Resten har ju då alltså hans far varit med honom. Jag har alltså haft mer tid hemma än han men kommer ganska högt på "jämställdhetsskalan" vilket också varit viktigt för oss båda. När jag var ung och blev mamma första gången var jag hemma på heltid i 3,5 år och det skulle jag aldrig göra igen.

Karin:
Totalt var jag hemma 3½ år sammanhängande, och det ser jag nu var alldeles för länge för min egen del. Jag tappade bort mitt "jobbmig" totalt. Mina barns pappa (tillika min man) har inte varit hemma så värst mycket tyvärr. Jag tycker det är synd att han missat varit hemma med de en längre sammanhängande period, men man kan inte få allt.

Charlotta - Se svar ovan!

chokladmoose sa...
Hur var det att komma tillbaka till jobbet efter FL? Som man kan förstå har jag en del funderingar på detta då jag ska gå på min första FL om ca en månad.

Anna:
Underbart!

Charlotta:
Jag var också taggad och det var skönt att få använda hjärncellerna igen (på ett annat sätt alltså ;-) ). Omväxling förnöjer är min inställning.

Johanna:
Att komma tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten har varit en ren fröjd! Jag bytte jobb både mellan ettan och tvåan och mellan tvåan och trean, och då har det varit enormt inspirerande att äntligen få komma ut och jobba igen. Jag gillar att jobba och få bekräftelsen av ett väl utfört arbete i yrkeslivet.

Tips 1! Känn ingen stress över att du måste tillbaka till jobbet snabbt - om du inte känner att du vill vara hemma en kortare tid förstås. Det mesta på jobbet brukar vara ungefär likadant även efter ett helt år eller längre. Beroende på arbetsplats, men du förstår hur jag menar.

Tips 2: Bebisar blir betydligt mer lättskötta när de fyllt 12 veckor. I de tuffaste stunderna har det verkligen hjälpt mig att känna till detta på förhand (andra och tredje barnet). Det blir aldrig värre än just den här perioden mellan nyfödd och 12 veckor.
Lycka till!

Karin:
Jag bytte jobb efter föräldraledigheten och kom som skjuten ur en kanon tillbaks till arbetslivet efter mina 3½ år hemma. Det var tufft att hitta rätt efter så lång tid borta från arbetslivet, men nu knappt tre år senare är jag back on track känns det som.

Håller med Johanna om att det där första månaderna är jobbigast men att det blir roligare och lättare med tiden.
Lycka till med bebisen !

På rätt kurs

Den här veckan har jag varit på kurs. En jätterolig kurs och förutom ny kunskap tar jag med mig en massa inspiration hem. Att komma bort från jobbet en vecka innebär också miljöombyte och brist på prestationskrav. Jag har kollat mailen hemifrån några gånger men förutom det bara njutit av en veckas frånvaro. Dessutom fick jag lära känna en massa nya trevliga människor

Om någon är nyfiken på vilken kurs det var så kommer en ledtråd här :-)


@fields = /^.*?, (.*?), ,/mg;

Trevlig helg!!

En helt ovanlig morgon...

Vaknar, lite för sent. Jag ska iväg på en kurs men först ska jag lämna barnen på dagis. Barnen är trötta och vill inte alls göra som jag säger. Försöker få i mig lite frukost med en 2-åring som står brevid och stjäl flingor från min tallrik. Då kommer min katt in med en present, en ca 2 dm lång, levande råtta som hon glatt släpper vid mina fötter. Jag får panik och skriker, katten springer åt ett håll, råttan åt ett annat, 2-åringen blir rädd och börjar gråta.

Jag parkerar barnen i soffan och försöker få ut råttan som naturligtvis sprungit och gömt sig längst in bakom en bäddsoffa, flyttar omkring på diverse möbler och får till slut ut den chockade och fräsande råttan.

När det är dags att gå till dagis så spöregnar det ute och regnkläderna är kvar på dagis, så jag tar bilen istället. Backar lite stressad rätt in i grannens staket, det blev repor längs hela sidan på bilen.

Barnen kom i tid till dagis till slut, och jag hann i tid till min kurs. Men jag slipper hellst såna här morgnar i framtiden.....

Kan småbarnsföräldrar göra karriär?

Kan småbarnsföräldrar göra karriär?, det frågar sig tidningen Ingenjören och intervjuar en 4-barnspappa om hur hans familj löser livspusslet.

Mycket av det han säger känns väldigt bekant, och det bekräftar också min teori om att ingenjörer faktiskt är ganska jämställda.

"Men går det verkligen att göra karriär och vara småbarnsförälder på samma gång?
— Det beror på vad man menar med karriär. Om du menar att tillbringa mycket tid på jobbet så är det nog svårt men om du menar att ha ett jobb som man tycker är roligt och där man hela tiden utvecklas så ja, det har både jag och Ingrid, förklarar Petter.

Vad är det jobbigaste med att vara förälder?

— Det är att känna att jag inte ägnar tillräckligt med tid åt barnen. Jag skulle vilja göra mer saker tillsammans, inte bara laga mat, sätta på pyjamas och natta dem."

"Det är tufft ibland men tiden med småbarn är aldrig något som jag skulle vilja var utan. Jag kommer nog att tänka tillbaka på den här tiden och känna att jag är glad som fick chansen att vara med om det här."

Läs hela artikeln här!

Höga chefer kan inte vara föräldralediga

Den Förvånade Pappan skriver ett väldigt bra inlägg om chefsjobb och familjeliv

"Själv anser jag att det hela handlar om vilja. Höga chefer vill inte jobba deltid eller vara föräldralediga länge. Alternativt är de för fega för att kräva det. Det kanske blåser så hårt på toppen att man inte kan vara hård säger då någon. Nähä säger jag, byt jobb då. En sådan arbetsgivare vill man väl ändå inte ha...eller? "

Erfarenheten från min arbetsplats bevisar tydligt motsatsen. Jag är övertygad om att det går att kombinera höga chefstjänster och familjeliv, och blir föräldraskapet jämställt på riktigt så kommer det inte heller att gå att undvika föräldrar på de ledande posterna eftersom man som regel inte hunnit nå de högre tjänsterna innan man fått barn.

Att tävla i moderskap

Ketchupmamman skriver (som vanligt) ett mycket klokt inlägg om att tävla i moderskap:

"Och ja. Jag känner igen mig på många sätt. Klart jag sätter mina barns behov före mina egna. Klart jag prioriterar mina barn före jobbet.
Men inte alltid. Och inte varje dag. För om jag har ont i huvudet kanske jag inte orkar vara kalasmamman. Då får pappan vara kalaspappan och så är jag mamman som gömmer mig i källaren. Och ibland har jag inte alls ont i huvudet, men är mer sugen på att slösurfa än att spela “Vilda valpar”. Och hur bra mamma jag än vill vara så kan jag kanske inte komma för sent till jobbet varje dag bara för att låtsaskompisen är hungrig. För sen kanske jag inte har något jobb kvar, och då kanske vi alla får gå hungriga."

Läs hela inlägget här.

Tredelad föräldraledighet - inte en dag för tidigt!

Heja MP! Det här är ett förslag helt i min smak.

Alla tjänar på att båda föräldrarna är närvarande i barnens liv, framför allt barnen. Det går inte att bygga en relation med ett litet barn på en timmes "kvalitétstid" efter jobbet.

Men artikeln känns lite felformulerad, det handlar inte om att tvinga någon att vara ledig utan snarare om att ställa villkor på själva bidraget.