Omorganisation - inte bara dåligt

Vi fick innan sommaren en ny förvaltningschef i min förvaltning och just nu är vi mitt inne i fasen där alla försöker hitta sina nya roller. En ansträngande period för alla inblandade. Vissa är oroliga och gör sitt bästa för att markera sitt revir och andra som kanske borde vara oroliga är det inte för att de är vana vid att de sällan påverkas av någonting. Vår nya chef har signalerat att han noterat att det behövs vissa förändringar. Jag hoppas hoppas att han har modet att splittra upp en gammal surdeg med några kollegor som suttit ihop i evigheter och som alltid känner sig säkra på att de får vara oförändrade och göra som de vill. Vi andra skulle verkligen tjäna på om han vågar ta striden och inte bara prata om det.

Jag hoppas att förändringarna snart kommer så att vi alla kan börja landa i det nya för just nu är det mest besvärligt.

Gästinlägg: Att ge feedback

Emma som bloggar på Kickens blogg är vår gästskribent denna gång:
Tidigare i somras var jag och tjejerna ute och åt på en av stadens fantastiska uteserveringar. Hela vårt besök kom att handla om service och feedback.

För att göra en lång historia kort så fick jag en hamburgare som var lite torr. Jag har efter en internutbildning för några år sedan gett mig tusan på att träna på att ge feedback i olika situationer och det brukar bli att jag främst kommer ihåg det just vid restaurangbesök (de ber ju ändå om feedback minst två gånger under besöket).

Men det är även den sitatuation som jag känner mig minst bekväm med. Hur som helst tog jag mod till mig, kallade på servitrisen och sa "ursäkta mig. Min hamburgare va lite torr. Går det att få in lite extra dressing eller salsa till?".
Svaret gjorde mig så förvånad att jag tappade talförmågan: "Ja visst, men inte gratis." Jag tackade vänligt nej till erbjudandet och resten av vår sittning kom att handla om service och feedback.

Jag jobbar inom bemanningsbranschen och vi har en enkel garanti mot våra kunder: är du inte nöjd ska du inte betala. Punkt. Om en kund ringer och säger att han är missnöjd över ett arbete som en medarbetare har utfört så skulle jag aldrig erbjuda honom att hyra en till för att rätta till det. Vi river fakturan. När vi bad om notan fick vi en annan servitris och när jag försynt förklarade vilket bemötande vi hade fått drog hon genast av halva vår nota. Och bad om ursäkt.

Jag tycker att vi generellt är för fega för att lämna feedback i vårt privatliv. Jag kan bara se till mig själv: på jobbet är jag snabb och förvånande ärlig på att tala om när varan eller tjänsten inte motsvarar det vi har betalat för och förväntat oss.

Men som privatperson är det skillnad, då blir jag mycket fegare. Trots att mina privata pengar är lika mycket värda som företagets. Idag tog vi en kvällsfika i parken och chokladkakan jag fick va gudomligt god. När jag bar in tallriken och kaffemuggen sa jag detta tilll tjejen i kassan och hon sken upp som en sol. Det visade sig att chokladkakan va hemmabakad. Detta gav mig ytterligare en tankeställare och en påminnelse att i alla fall inte snåla med feedback när det är en positiv upplevelse.

Men frågan återstår: Varför är det enklare att lämna feedback när man representerar ett företagsnamn än privat?

Ny chef = sjunkande båt

Vi fick nyligen en ny förvaltningschef på jobbet. Den tidigare gick i pension efter många år. Jag arbetar på ett relativt litet kansli som krympt mycket under den senaste mandatperioden, vilket fått till följd att många har fått för mycket att göra vilket har lett till sämre stämning bland oss kollegor. Inför den nya chefens tillträdande och framförallt nu sedan han tillträtt har det blivit aktivitet bland många av mina kollegor. Många ska markera revir och framförallt en kollega som blivit av med många av de uppgifter hon helst vill arbeta med har börjat snegla på mina arbetsuppgifter och försöker i små portioner ta sig in på "mina" områden. Hon har gjort försök även tidigare men effektivt hindrats av vår gamle chef men nu ser hon sin chans. Hon har även tidigare sökt den tjänst jag nyligen fått men utan att få den.

Jag som oftast på jobbet är en person som försöker undvika konflikter och söka andra vägar ur dem fick redan andra veckan som vår nya chef var på plats nog och markerade vad som är mina arbetsuppgifter och att jag inte vill ha med henne på mina möten om vi inte har punkter med på dagordningen som berör henne. Hon vill sitta med för att "omvärldsbevaka" och se vilka ärenden hon kan lägga beslag på (min tolkning). Det känns som att vi befinner oss mitt i Firo-teorin, vi kollegor som under den förra chefen åtminstone satt i båten en bit ut till havs har nu backat tillbaka till kajen och de flesta av oss är i land.

Nu känns det trögt och segt på jobbet och all den arbetsglädje jag så länge känt för min nya tjänst har påverkats negativt av hela den här soppan. Min kollega gick dessutom in till den nya chefen och stod där en halvtimme och gnällde över min inställning i frågan. Trots hennes tilltag gav den nya chefen mig rätt men det har ändå gett mig en besk eftersmak. Jag är osäker på om det var taktiskt smart att markera revir så starkt av mig och ge vår nya chef en skev bild av mig så tidigt. Suck. Förmodligen känner jag också så här eftersom jag ständigt gör allt för att undvika konflikter, på jobbet.

Emma

Hur mycket ska man förväntas att ta?

Problem, konflikter och olika personligheter kan ibland göra att man känner sig låg på jobbet. Det perfekta jobbet och den perfekta arbetskamraten eller teamet finns nog inte.

Däremot har vi alla en gräns för vad vi känner att vi klarar att stå ut med. Den gränsen är olika för alla och jag tycker inte att man ska hänga upp sig på om det tekniskt sett räknas som mobbing eller inte. För mycket konflikter mellan individer är ofta inte bra för produktiviteten heller.

Jag har mycket konflikter just nu med en individ på jobbet. Nu är det iofs inte bara jag, utan många som har sina duster med denna individ som är ganska hetlevrad.

Efter en radda taskiga e-mail på fredag eftermiddag och därigenom en totalförstörd helg så tog jag upp det med min chef och skrev att jag tyvärr inte kände att jag orkade med denna typen av konstanta konflikter.

Chefen gör vad han kan och andra personer i organisationen är också väldigt hjälpsamma. Däremot tror jag inte att problemet kommer att försvinna. Han är som han är och jag med min lägre grad är en lätt måltavla när han är på dåligt humör.

Själv vill jag vara en supermamma och fru efter jobbet, inte en deppig tjej som ligger på soffan med magont. Så jag börjar nog att titta mig omkring inom och utanför organisationen efter något annat om det inte inträffar en drastisk förbättring.

Nu är goda råd dyra

Jag har hamnat i lite bryderier om barnens förskola.

Pedagogerna är jättebra, personalomsättningen är låg. När jag hämtar mina barn så känner jag mig trygg i förvissningen om att de blivit sedda av personalen.

När jag skolade in min son och dotter för snart två år sedan så frågade jag (Vi kan kalla henne Gudrun), om de hade en plan över hur de behandlade pojkar och flickor. (Se Johannas tidigare tips och inlägg här). Svaret jag fick då var: -Nej inte alls. Här behandlar vi alla lika. Jag valde då att inte kommentera det stora jämställdhets tåg som brakade förbi med full fart förbi den omedvetna pedagogen. Jag har sedan tagit upp frågan med en annan pedagog som dessutom är dotterns kontaktperson. Hon och jag verkade vara på samma planhalva, så sedan dess har jag inte brytt mig om detta något mer.

Tills häromdagen...

Dottern kommer till dagis, och har tagit med sig en av sina bilar. Hon springer till Gudruns famn och kramar och sätter sig i knät. Gudrun utbrister. -Nämen åh, har du lånat brorsans bil och har med dig idag?

Min dotter säger ingenting. Och jag säger ingenting jag heller!!!

På väg ut känner jag lite trötthet över att man inte förstår bättre.

På väg till bilen börjar jag bli frustrerad och nu är jag väldigt upprörd. Förstår man inte att man med sådana till synes oskyldiga kommentarer formar och begränsar barnen?

Förr lekte min dotter mycket med bilar och tågbana, och ratade dockorna. Nu leker hon med dockor allra mest. Jag tänker att det är del i utvecklingen, att hon utvecklas och testar olika lekar. Omhändertagar-lekar är ju mer vanligt hos flickor. Och även där märker jag en skillnad mellan sonen och dottern. Men att som pedagog förklara på detta vis att det är ett undantag för flickor att leka med bilar. Jag kan ju bara gissa att om en pojke kommit till avdelningen med docka i famnen hade det blivit kommentar även där...

Så vad ska jag göra? Hur ska jag få dom att öppna ögonen, utan att bli en sur och rabiat morsa?

Ge mig lite strategiska knep hur jag på bästa sätt ska gå tillväga.

Hur hanterar du konflikter på jobbet ?

Ett par veckor med turbulens och konflikter på jobbet tär på mig märker jag. Min lärdom av dessa veckor är att chefen spelar en viktig roll i hur en konflikt sköts, om den läggs död eller utvecklas vidare. För utan stöd från chefen eller med bristfälligt stöd, blir konflikten onödigt påfrestande för medarbetarna.

Ni som är chefer, hur hanterar ni konflikter mellan era medarbetare ? Konflikter som rör olikheter i tolkningen av hur eran kärnverksamhet ska bedrivas.

Kärlek på jobbet....?

Nu när debatterna går heta här i bloggen så jag tänkte slänga in ännu en tvistefråga. Kärlek på jobbet, är det ok? Eller egentligen är väl frågeställningen – hur sköter man det snyggt! För det är ju tyvarr inte så enkelt som att välja att inte bli förälskad.

Aftonbladet skrev nyligen en artikel där detta behandlades. Tydligen så anser över hälften av alla chefer att kärlek på jobbet skapar problem. Däremot var det inte lika många som tyckte att man hade rätt att lägga sig i de anställdas privatliv.

På många av de arbetsplatser jag har jobbat på har kärlek på jobbet förekommit. I några fall har man delat på de tu och i andra har en blivit chef över den andra. Några problem har jag dock inte upplevt hittils.

Fast själv skulle jag nog helst undvika att jobba jämte någon som var tillsammans med chefen måste jag erkänna. Jag skulle heller inte kunna jobba för min man eller vice versa. Det tål faktiskt inte att tänkas på hur dåligt jag antagligen skulle hanterat det.

Hur har ni upplevt kärlek på jobbet?

Känslor vs professionalitet

Jag har funderat på en sak de senaste åren. Det handlar om vår kultur och vad vi kallar professionellt, och känslor. Tanken väcktes i ett nätverk där vi blandades 22 nationaliteter och vid ett tillfälle diskuterade känslor på jobbet.

Frågan var vilka känslor vi visar på jobbet. Svenskar och kineser menade att vi visar positiva känslor, men att det inte är professionellt att visa om man blir arg, ledsen etc. Latino-grabbarna var av motsatt åsikt. De tyckte snarast att vi skandinaver och kineser var känslokalla och aldrig skulle få någon respekt på deras arbetsplats.

Under de fem år jag har arbetat med danskar har jag lärt mig att de visar betydligt mycket mer känslor än vi svenskar (t ex är det helt ok att slå näven i bordet under möten, utbrista "hvad faen", "hold din kaeft" etc).

I London pratade vi också mycket om ämnet. Där uppmuntras användandet av känslor i arbetet. Både som positiv uppmuntran och som "påtryckningsmedel" ("I feel disappointed" etc) men också att visa kollegor stöd i jobbiga situationer.

Hur tänker ni kring det här, känslor vs professionalitet?

Även Anna har förresten skrivit omkring sina funderingar om vad professionalitet innebär.

Fullfjädrad förhandlare?

Med en underbart verbal trotsig snart 3-åring hemma så har jag börjat undra om vi föds som fullfjädrade förhandlare och uppfostran och förväntningar från omgivningen gör att vi tonar ner oss.

Min son kan redan en massa trix tex.
- han struntar helt plötsligt i det senaste argumentet och fortsätter där diskussioner var nyss
- han kommer med påstående som inte går att slå hål på mitt i diskussionen.... "mamma bilen är röd"
- en vanlig kommentar "-ja mamma, snart ska jag göra det"
- han upprepar lugnt och sansat med en dåres envishet sitt budskap "mamma vi ska leka nu"
- sen verkar han aldrig se det som att han förlorar och då är han ju inte rädd för att mista något heller. Då är det ju lätt att sikta högt.

Jag kommer att komma tillbaka efter den här föräldraledigheten som en superförhandlare, om jag nu inte för ofta trumfar mitt, "jag är mamma-jag bestämmer"-kort men den risken är nog ganska liten för då skulle jag ju missa alla underbara argument :-)

Konflikter med medarbetare

På mitt första riktiga jobb kom jag i konflikt med en av mina närmaste medarbetare. Det kändes så otroligt misslyckat, att vara en av dom där som bråkar på arbetet.

Inte för att jag tror att min medarbetare uppfattade att vi hade en konflikt, men varje dag efter jobbet spydde jag galla över hennes totala brist på social förmåga, hennes plumpa kommentarer och kanske värst av allt, hennes idéstölder.

Ja det som störde mig allra mest var att hon tog mina idéer och förde fram dem som sina egna. Vi kunde sitta och prata om ett problem och jag kom på en lösning som skulle kunna fungera. På nästa avdelningsmöte berättade hon för chefen om sin otroligt kreativa lösning som skulle lösa alla våra problem. Och chefen jublade, förstås.

Själv grät jag nästan varje dag, hemma på kvällen. Jag kunde inte förstå varför jag mådde så dåligt av situationen då, men nu så här tio år senare inser jag varför. Vanmakten. Jag trodde inte att jag hade något val, jag trodde att jag var maktlös i förhållandet till henne. När det i själva verket var tvärtom.

Hon stal mina idéer för att hon inte hade något val, hon trodde inte att hon själv hade något att komma med. Genom att framstå som duktig på andras kompetens kunde hon klättra i graderna hos chefen och därmed inom organisationen.

En dag fick jag nog och gick till personalchefen och berättade hur jag uppfattade situationen. Pinsamt nog grät jag nästan under hela mötet. Personalchefen ordnade ett möte med mig och min chef, och där diskuterade vi igenom allting ordentligt. Även där grät jag floder.

Efter denna konfrontation kändes det helt plötsligt nästan helt bra. Jag kunde se igenom min kollegas dåliga självförtroende och jag höll mina tankar för mig själv. Chefen visste vad som hände bakom kulisserna och själv koncentrerade jag mig på att prestera så bra som möjligt.

Om jag hade vetat att det kunde bli bättre bara genom att berätta om konflikten för någon skulle jag inte ha väntat i fyra månader. Tänk vad många näsdukar jag hade sparat.

Här har DN en artikel i ämnet för den som vill läsa mer.