Tema: Vem är vem i Networking? Intervju med Maria

Nu har turen kommit till Maria, en tjej som jag haft förmånen att lära känna sedan några år tillbaka med nätverksträffar och middagar. Maria är en sån där person som ständigt överraskar med nya idéer och talanger, men det som främst utmärker henne är hennes stora engagemang i sin omgivning. Att hon alltid verkar ha tid och energi att ställa upp för andra samtidigt som hon har 1000 järn i elden.

Namn: Maria
Ålder: 32
Bor: Stockholm
Arbetar: Inom bank/försäkring

Du ger intrycket av att vara väldigt driven, fokuserad och trivas väldigt bra med vad du gör. Vad tycker du är det bästa med ditt jobb?

Det bästa med mitt jobb är att det är så varierande. Roligast är att arbeta med sådant som påverkar vår organisations framtid, och när jag får se människor växa med sina uppgifter.

Du ska snart påbörja ett chefsvikariat, vad tror du gör just dig till en bra chef?

Jag tror att min styrka ligger i att jag bryr mig om människorna omkring mig och lägger stor vikt vid deras personliga utveckling, samtidigt som jag ställer höga krav på både min egen leverans och teamets.

Har du någon gång känt att du behandlas annorlunda för att du är kvinna?

Jag förväntar mig att inte särbehandlas och brukar inte ge mig in i jämställdhetsdiskussionen. Men visst har jag upplevt annorlunda behandling (dock inte nödvändigtvis till det sämre) på grund av att jag är kvinna, särskilt i internationella kontakter med t ex Latinamerikaner och i Mellanöstern.

Vad är det viktigaste för att du ska må bra?

Det viktigaste för att jag ska må bra är att de jag bryr mig om mår bra. På jobbet är det viktigt att känna förtroende för dem jag arbetar med, och att veta att jag har deras förtroende. Utan ömsesidigt förtroende är det svårt att må och leverera bra!

Jag vet att du har många intressen, många vänner och en aktiv fritid.Har du några bra tips för att hitta balans mellan jobb och fritid?

Oj, balans mellan jobb och fritid är den eviga frågan! Jag jobbar gärna, och i perioder mycket. Det viktiga är att inte alltid jobba mycket, och att prioritera rätt när en konflikt mellan jobb och privatliv uppstår. För mig var det alltid jobbet som vann förut. Nu försöker jag fråga mig vad som är viktigast och vilka konsekvenserna blir av mina prioriteringar. Kanske kan jag låta bli att åka på en tjänsteresa och istället lösa det med telefon- eller videomöte; och istället hinna tillbringa tid med en familjemedlem eller vän. En annan "enkel" sak jag har lärt mig är att ifrågasätta varför jag sitter kvar på kontoret en kväll. Är det för att jag själv har satt upp en deadline eller förväntan om vad jag "ska hinna/klara" eller måste det faktiskt göras innan jag går? Många gånger kan jag faktiskt gå hem...

Notera: Sedan den här intervjun gjordes har Maria hunnit påbörja sitt chefsvikariat.

En vit jul!

Det hamnar utanför det vi normalt fokuserar på i den här bloggen, men barn och alkohol är något som behöver uppmärksammas. Hur man än vrider och vänder på det så är fulla vuxna varken festliga eller mysiga och inget man som barn ska tvingas uppleva. Att behöva se en förälder eller annan närstående plötsligt byta personlighet är skrämmande, och tomten kan vara lite läskig även om den som är bakom masken är nykter.

Tidningen Mama publicerar en artikel om barn och alkohol och vikten av ett nyktert julfirande. Hillevi Wahl och Sanna Lundell delar med sig av sina erfarenheter av fulla vuxna:

"Då gick plötsligt julen från att vara en barnfest till att bli en vuxenfest. Kul för vuxna, men inte så roligt för barnen. Det intogs stora mängder alkohol, och när vi förut hade haft en jättefin tomte med lykta och allt, kunde man nu inte veta om tomten alls skulle komma – och kom han, var han full och hade satt på sig en E.T.-mask för att skoja till det."

"Alkohol är en drog, och alkoholism är en sjukdom, vars första symptom är förnekandet, alltså att man börjar mygla med hur stora mängder man dricker. I nästan alla släkter finns någon som har problem med alkoholen. Visst, jag kan förstå att IOGT-NTO-inställ­ningen, att vara helvit, inte passar alla, men man kan skippa nubben och bestämma sig för att dricka två glas vin, inte mer."

IOGT-NTO driver även en kampanj för alla barns rätt till en alkoholfri jul, http://www.vitjul.se/

God Jul!!

Snöiga hektiska jultider!

Bloggen uppdateras just nu endast sporadiskt och jag vet att vi i vårt nätverk (nätverket ur vilket en del bloggar här) alla har otroligt pressade dagar och händelser just nu.

För mig är det som att december började med att gå väldigt hårt ut - och sedan: öka!

Det har varit en hel del tuffa händelser och energikrävande sådana.

För flera i nätverket ser det likadant ut.

I dag tog jag mig för att äntligen knyta på mig joggingskorna, för första gången på månader, och bege mig ut i halv snöstorm för en runda med hunden. Bra bot mot enerdränering!

Jag önskar er alla en helg av vila och mys!

Fler snöjoggare här?

Hur sorterar du i din inbox?

När jag läste den här artikeln, om fenomenet de valt att kalla "informationsstress" kom jag att tänka på att jag med goda vänner diskuterat just detta för några månader sedan.

Vi kom att tala om hur vi sorterar i våra inboxar och om hur ofta vi kollar mailen och där till relaterade frågor.

En av oss kollade mailen vareviga gång det plingade till och lät sig alltså störas av mailtillströmningen åtskilliga gånger i timmen. En annan sorterade stenhårt varje inkommet mail ögonblickligen i rätt mapp och hade ett mappsystem utav Guds nåde! En tredje gjorde grovsortering med jämna mellanrum, mellan två alternativ: inboxen och en mapp kallad "övrigt".

Själv har jag gjort ett antal mappar för olika projekt, olika funktioner och i vissa fall olika namn. Jag prioriterar dock inte att varje vecka ordentligt sortera in mailen i dessa mappar, så just nu ligger väl tre månader, det vill säga, cirka hundratals och åter hundratals mail, rakt i inboxen.

När man har flera brådskande deadlines, protokoll att skriva, idéer att formulera och ibland till och med unnar sig tid att tänka - ja, då vill det sig aldrig så att sortering av mailen hamnar överst på priolistan. I mitt fall. Vilket förstås beklagas då man söker efter ett specifikt mail.

Jag vet faktiskt inte hur ofta jag kollar mailen. Jag har ingen gräns på en gång i timmen eller så men jag kollar den heller inte varje gång det pluppar till en liten ruta på skärmen som visar rubriken på senaste indimpande mailet.

Jag kan absolut se att det i dag är lite av ett bekymmer med all info som kommer i en ständig ström av hundratals mail, till mig och mina medarbetare. Det är inte lätt att avgöra vilka jag ska sända vidare. Jag hamnar istället i det att jag skickar vidare för få mail och jag hamnar också i situationen att jag själv ibland missar viktig info, för att jag absolut skumläser det allra mesta i mailväg.

Hur hanterar ni mailen? Hur ofta kollar ni, hur arkiverar ni? Bra tips emottages med tacksamhet!

Uppdatering från jobbfronten

Det rullar på rätt bra med jobbet just nu och jag har fått några roliga uppdrag utöver själva gruppledarrolen. Bland annat är jag med som "business champion" och deltar i implementeringen av något som kallas People Framework - en del av det jag var med och hjälpte till att ta fram i London.

Det handlar om att vårt företags 22 000 medarbetare ska få en rollbeskrivning. Till varje rollbeskrivning finns de för rollen viktigaste kompetenserna kopplade; och medarbetaren kan sedan själv med hjälp av ett system utvärdera sig mot dessa; och därifrån bygga utvecklingsplan tillsammans med sin chef.

Man kan också testa sig mot andra roller man kan vara intresserad av och se vad man behöver göra för att kunna gå vidare till den rollen. Utbildning ska också finnas via systemet; e-learning, anmälning till klassrumsutbildningar, litteratur att beställa, och så vidare.

Jag hoppas mycket på detta eftersom jag har saknat den här typen av möjlighet att visualisera sina utvecklingsmöjligheter. Det jag är lite orolig för är hur det ska tas emot, och att vi haft så kort tid för själva genomförandet. Det blir en spännande resa framöver!

Är det någon där ute som har erfarenhet av liknande initiativ? Hur har det gått? Vilka fällor ska man akta sig för?

Några tankar om feedback från en feedback junkie

Jag måste erkänna mig vara är en riktig "feedback junkie". Visserligen är jag en smula mätt just nu, men för mig är det viktigt att förstå hur jag uppfattas och vilken effekt jag har på människor omkring mig. Det jag vill skriva om ikväll handlar om att ta emot feedback.

De senaste åren har jag gått från att försöka ändra mig så fort någon haft en åsikt om mig, till att inse följande:

Jag vet rätt väl vem jag är, vilka styrkor jag har och vilka svagheter. Feedback är nyttigt och jag ber, som sagt, ofta om det. Men det gäller att hantera den på rätt sätt och inte låta den bryta ned eller lura en till att ändra sig för mycket. För att beskriva mitt nya förhållande till feedback får jag låna en beskrivning från en tidigare arbetskamrat:

Den feedback jag får är en boll som kastas till mig - jag fångar den, tittar på den och bestämmer mig för om det är något jag vill ta till mig och tänka vidare på /arbeta med. Kommer jag fram till att "ja h*n har rätt; och det står jag för" eller "nej den här personens åsikter är jag inte intresserad av" så kastar jag iväg bollen och tänker inte mer på den. Upptäcker jag att "oj, såhär vill jag inte uppfattas" eller "oj, uppfattas jag SÅ; det visste/förstod jag inte" så är det värt för mig att behålla bollen och göra ngt med den.

Det känns som att jag har hittat ett bra förhållande till mitt feedbackberoende nu...

Tema: Vem är vem i Networking? Intervju med Jessica

Jag ser mig som en av de "hemligaste" i det här nätverket eftersom det bara är tre personer som jag har träffat IRL eller AFK ;-) Jessica är inte en av dem som jag har träffat men en av de tjejer som jag följer ett steg (eller ett år) bakom och som jag suger i mig kunskap från.

SNABBFAKTA:

Namn: Jessica
Ålder: 33 år
Arbetar: som teamchef på ett konsultbolag
Familj: Man och två döttrar, födda 05 och 08
Bor: i en förort till Stockholm

Jessica, i januari 2009 kom du tillbaka till arbetslivet efter din andra föräldraledighet och började ganska snart på en chefstjänst över 16 konsulter. Jag har precis kommit tillbaka till en chefstjänst efter barn nummer två. Vad har du för råd att ge mig?
Egentligen oberoende av chefstjänst skulle jag främst råda dig att jobba med förväntanshantering. I den situation du är i finns många "intressenter"; din familj, din chef, dina medarbetare och inte minst du själv. Fundera över vad det finns för förväntningar på dig och jobba sedan med att sätta förväntningar genom att vara tydlig med vad andra kan förvänta sig av dig.

När ert andra barn började på dagis hade ni grymma ambitioner med dagistider, gemensam middag och i princip inget kvällsjobb. Hur har det fungerat?
Faktum är att det har fungerat riktigt bra! Vi jobbar heltid båda två, växlar från dag till dag med vem som lämnar respektive hämtar på dagis och äter middag tillsammans hela familjen i princip varje dag. Det vi tummar lite på är kvällsjobbandet, men vi försöker styra det till vissa dagar så att vi inte sitter och småjobbar lite varje kväll.

Som så många andra av oss bor du i hus och renoverar och förändrar med jämna mellanrum. Till skillnad från mitt hus som genomgår en lååångsam totalrenovering så verkar du ha arbetat mer snabbt och målmedvetet. Är denna målmedvetenhet något som har präglat även ditt yrkesliv?
Jag är nog både otålig/ivrig och lite impulsiv. När det till exempel handlar om renovering eller annat "hemmafix" går jag, halvt på skämt och halvt på allvar under namnet kaminmannen hemma. Oavsett vad det är jag ska göra har jag ganska svårt att lägga det åt sidan om jag inte är klar. Jag tycker varken om att lämna saker halvfärdiga eller skjuta saker framför mig, så självklart återspeglas det även på jobbet.

Hur gör du för att koppla av?
I ärlighetens namn är jag nog ganska dålig på att koppla av, det finns alltid något som "måste" göras först… För ett halvår sedan återupptog jag mina ridlektioner som jag fick ta en paus ifrån när jag blev gravid med andra barnet, och det finns nog inget som ger mig mer mental avkoppling än ett pass på hästryggen. Jag låter mig gärna uppslukas av en bra deckare eller ett avsnitt av Mad Men som jag just nu är helt frälst i. Andra saker som ju såklart är mentalt avkopplande är att göra något kul tillsammans med familj och vänner - nu när vintern kommer går vi gärna till skridskobanan eller pulkabacken med matsäck och en termos varm choklad.

Insnuvad

Även här ligger snön kompakt, men den senaste veckan har snarare varit insnuvad än insnöad för vår del. Jag har varit däckad av feber och snuva i nästan en hel vecka!? Kan inte minnas när jag var det sist?

Men det var inte slut för det. I morse kom sonen tassande in till oss, strax efter att min man rusat i väg till tåget. När jag fick min sedvanliga morgonkram av sonen tog det ungefär en nanosekund att inse att han var sjuk, att döma av hans brännheta panna. Bara att kasta sig på telefonen och haffa mannen i flykten så att säga. Han får vabba i dag.

Bara måste bjuda på insnöad bild...

Bara måste bjuda er på en sprillans färsk bild: så här ser vårt hus as we speak. Det ÄR sannerligen att vara "insnöad" :-)

Insnöad!

Att flytta till sydöstra Sveriges spets har sina för- och nackdelar...

Jag sitter i dag totalt insnöad och har inte en chans att ta mig till arbetet (till vänster ser du ett foto taget nu, där jag sitter i köket).
Tur i oturen är att alla mina möten för dagen redan tidigare under veckan blivit avbokade och en hel del brådskande hann jag med i går och förrgår, i måndags var jag nämligen också insnöad.

Att arbeta hemifrån är onekligen, i mitt fall, mycket mer effektivt. Jag kan använda mina fyra restidstimmar till extra arbete och till att umgås med familjen. Jag kan arbeta non-stop och ingen knackar på min dörr!

Jag kommer att kunna ägna mig åt skrivarbete hela dagen och jag har massor att skriva.

Jag ska skriva ett avrop för pengar, jag ska påbörja verksamhetsberättelsen, jag ska lägga en slutgiltig budget och en mängd ytterligare skrivarbeten. Jag ska dessutom läsa in mig på arbetsrätt, något jag inser att jag behöver fortbilda mig i.

Faktum är att insnöningen passar ypperligt!

Hur påverkar detta snö"kaos" er?
Finns det fler som snöats in, denna supervintriga dag?

Hjälpa varandra?!

Vi borde verkligen hjälpa varandra mer!

Vi var hos goda vänner i helgen och lät oss där bjudas på utomordentligt god mat, goda viner och underhållning på hög nivå i och med samtalen. Eftersom vi alltid ”debatterar” vid våra sammankomster (för att vi har så olika uppfattningar om allt möjligt) är det riktigt stimulerande att ventilera och få diametralt motsatta uppfattningar om saker vid dessa möten.

För det är viktigt att skilja på sak och person, tycker jag.

Dagen efter skratten och debatterna, och de obligatoriska uppdateringarna om vad som hänt sedan senast, kom de mer allvarsamma funderingarna om livet. Där vid brunch-bordet kom samtalet en stund att handla om vad man hinner och inte hinner med under den här tidpunkten i livet som innehåller så mycket av tider och att passa dem.

Jag finner omkring mig många som tycker att de inte hinner med det de ska och jag vet att vi i bloggen ofta återkommer till ämnet. Jag satt där i köket i söndags och lyssnade på två underbara vänner, som kändes så trötta och så slutkörda. Jag hade i färskt minne egna tårar när jag inte orkade se vartenda stökigt rum i mitt hem.

I min också väldigt färska erfarenhet har jag det faktum att sedan maken och jag flyttade till ny ort kan vi aldrig mer göra något på tu man hand, eftersom vi har en bitsk hund och därmed väldigt svårt att finna barnpassning åt vår lille son. Jag kan inte tro att vi är de enda som har det så (kanske inte just det med bitsk hund men barnvaktsproblemen) och vi är garanterat mängder av människor som inte alltid hinner eller orkar laga mat varje kväll, rasta hundar i tid och otid eller annat man infogat i sitt liv.

Vi borde, rent fysiskt/praktiskt hjälpa varandra mer! Vi borde ordna matlagningslag, barnpassningskvällar och allt vad det nu är vi kan behöva! Teoretiskt bör det ju gå.

Jag hade tyckt det varit en bra sak om jag visste att en gång i veckan lagar vi mat åt fem familjer och övriga fyra kvällar under arbetsveckan äter vi hemma hos någon av de andra fem familjerna, i detta imaginära matlagningslag.

Finns det någon där ute med erfarenhet av något sådant?

Träffad?

Jag kände mig åtminstone väldigt träffad när jag satt och läste GP i morse och ögonen hamnade på den här artikeln.

Just 70-talisterna är mest illa ute, menar Tomas Danielsson.

– De är mellan 33 och 38 år, har fina examina, har hunnit få barn, lägger stor vikt vid utseende och hälsa, är ständigt uppkopplade och nåbara. Stress och aggressivitet präglar hela dagen.

– De jäktar igenom frukosten, lämnar barnen på dagis, sitter i bilkö på väg till jobbet och dunkar knytnäven i ratten, hastar in på dagens sammanträde med uppdragna axlar, ska leverera på topp hela dagen. Sedan ska de hämta barnen, köra dem till olika aktiviteter. Och ovanpå det ska de pricka av alla sociala åtaganden.

Ja, det låter som en vecka i mitt liv, förutom att de inte är så mycket körningar till aktiviteter ännu utan mer blöjbyten och vakna nätter :-)

Linda R

Att planera sin arbetsdag

Det är nog inte många som har ett arbete som innebär att man sätter sig på sin plats när man kommer till jobbet och sedan ägnar sig åt en sak hela dagen. Mail och telefonsamtal är några av de saker som konkurrerar med listan över saker att göra - hur prioriterar man då rätt från dag till dag?

Jag jobbar på ett konsultbolag vars huvudsakligaverksamhet består i att bedriva webbprojekt. I dessa projekt använder vi bland annat scrum, som är en metod för systemutveckling. En av beståndsdelarna i scrum är "daily standup", ett dagligt kort möte som hålls på morgonen då hela teamet samlas och tillsammans kort går igenom, per individ:

• vad har jag gjort sedan igår?
• vad ska jag göra idag?
• finns det något som hindrar mig?

Snabbt och effektivt får alla teammedlemmar koll på läget - har alla att göra, är det någon som kört fast och som behöver hjälp från någon annan för att komma vidare? Kan jag i så fall bidra?

Min egen upplevelse av de projekt jag medverkat i där scrum använts är odelat positiv och jag har också anammat en del av detta i mitt eget dagliga arbete i rollen som teamchef. Varje morgon tittar jag på, visserligen för mig själv, vad på min lista som är avklarat sedan sist, vad jag behöver ta itu med idag (och gärna inbördes prioritet) och till sist om det är något som hindrar mig, som kanske behöver brytas ut till en egen punkt på listan, eller om jag inte kan lösa det själv - vem kan hjälpa mig så att jag kan komma vidare?

Jag har märkt att genom att göra på det här sättet har jag lite lättare att förhålla mig till saker som dyker upp under dagen. Jag kan fundera över vad som är bråttom och vad som är viktigt och hur nya frågor och uppgifter som kanske behöver åtgärdas snabbt bör prioriteras i förhållande till min lista. Jag justerar alltså min to-do för dagen under dagens gång, men på ett mer medvetet och genomtänkt sätt.

Kanske har du något smart sätt för att planera ditt eget arbete? Berätta!

Första chefens betydelse

Min veckas lunchinlägg:

Jag vet att jag läst på några ställen om betydelsen av ens första chef, att det är så viktigt hur den är att det kan påverka hela ens yrkeskarriär.
Jag tror faktiskt att det bland annat var i ljuvliga tidskriften ”Passion for Business” jag läste detta.
Jag har inte fäst mig nämnvärt vid de funderingarna, förrän helt nyligen när jag började att mer seriöst filosofera på djupet om vad ledarskap innebär i praktiken.
Att leda människor innebär,enligt mig, att motivera genom att lyssna, märka, respektera och ta tillvara men också att coacha till utveckling och hjälpa fram kommande ledare.

Då började mina tankar leta sig tillbaka till min första ”riktiga” chef, i den aspekten att det var min första fasta tjänst i den bransch jag utbildat mig inom.
Hon utgjorde varje dag, i nästan fem år, en förebild i hur man med hundraprocentigt driv för fram en verksamhet. Hon gjorde också något mer: hon fick mig att vilja arbeta som ledare då jag såg vad det kunde innebära.

Min första chef rekryterade mig som totalt grön färsking, något ingen annan i branschen i den staden över huvud taget gjorde på den tiden. Denna chef gav mig totalt fritt ansvar att utveckla verksamheter och hon uppmuntrade mig att arbeta som ledare.
Hon gav mig de goda referenser jag förtjänade när jag hade mitt första ledande jobb ”på lut” och sedan var jag iväg: på egna ledarvingar!

(ja, på fotot ser du min första chef och jag - jag är här glad över mitt nya uppdrag som väntar!)

Min första chef hade således stor betydelse, inser jag nu efteråt.
Hur var din första chef? Hur har det format dig?

Det kom ett mail som jag vill att fler än vi på NetWorking uppmärksammar.

"Jag och två vänner befinner oss just nu i uppstartsfasen för att driva eget och vi känner att vi skulle ha stor nytta av att ha en kvinnlig mentor under denna process (och givetvis även då verksamheten är igång).

Jag kom då att tänka på denna blogg och tänkte helt enkelt slänga ut frågan och höra om ni vet några tänkbara kvinnor vi kan kontakta som skulle vara intresserade av mentorskap, eller om ni vet något lämpligt nätverk "in real life" dit vi kan vända oss eller kanske någon av er har erfarenhet som mentorer och skulle vara intresserade av att vara vårt bollplank?"

Jag tänker själv ofta på det här med en mentor, jag skulle väldigt gärna vilja hitta en för egen del.
Vi har också skrivit en del om mentorskap här på bloggen.

Om ni inte känner till nätverket Business in Heart så är det kanske någonting att kolla upp?

Vad säger ni läsare, har ni några tips till de här driftiga kvinnorna?

Tema: Vem är vem i NetWorking? Intervju med Linda R

Linda R är den enda i nätverket som jag ännu inte träffat IRL, vilket gör det extra roligt att få intervjua just henne. Hon bor i Göteborg och har ganska nyligen kommit tillbaka till jobbet igen efter en föräldraledighet.

SNABBFAKTA:

Namn: Linda
Ålder: 35 år
Arbetar: som chef
Familj: Man och två barn - födda 06 och 09
Bor: Göteborg

Du tillhör Göteborgsgänget i NetWorking. Är du född och uppvuxen i där eller har du flyttat dit för studier? Kommer du att bo kvar på Sveriges framsida även i framtiden tror du?
"Jag läste till civilingenjör (på annan ort) och träffade en Göteborgare och flyttade hit. Så nu har jag bott här i 11 år och trivs alldeles utmärkt. Förutom att jag vill ha mer snö på vintern! I år var alldeles utmärkt :-)"

Under tiden du var föräldraledig så genomgick din organisation en ganska stor förändring. Hur har det påverkat din situation på jobbet och din motivation till att fortsätta på samma arbetsplats?
"I och med att jag ändå känner mig så "gammal på jobbet" med 8 år på samma ställe så känns det i det stora hela ganska bra att allt skakas om en aning. Men jag sitter på en tjänst som innebär att jag under en övergångsperiod (hoppas jag) har extremt mycket att göra och hade jag inte haft så goa kollegor så hade jag nog övervägt att sluta."

Du är chef och har ganska många medarbetare under dig. Men hur gick det egentligen till när du hamnade där du är idag? Har du valt medvetet vid varje vägskäl eller är det slumpen som spelat in? Hur skulle jag bära mig åt för att hamna på din position på mitt jobb?
"Man kan väl säga att jag har valt medvetet då jag på en direkt fråga berättade för chefens chef att jag kände mig lite mätt på projektlederiet och ville prova på att vara chef. Sen strax efter detta var jag mammaledig och då dök det upp en chefstjänst som jag erbjöds medan jag var hemma. Det finns inga tankeläsare (på jobbet heller) så jag tror att det är viktigt att man under rätt förutsättningar berättar vad man vill."

Vad är det bästa respektive sämsta med att vara kvinna i din väldigt mansdominerade bransch?
"Det är att man märks, på gott och ont."

Jag kommer ihåg för några år sedan när du visade foton på fondväggen som ni målade i er sons rum. Det var så grymt häftigt att se! Berätta lite om vad ni valde att måla och hur ni gick till väga så att fler kan inspireras.
"Varken jag eller min man kan måla men bestämde oss för att våga, och resultatet blev superbra. Vi ordnade till en bild från Djungelboken i datorn och förenklade den till ca 20 färger. Sen körde vi den gamla vanliga rutnätstekniken (som jag tror att jag lärde mig i åttan eller nått) och målade upp den på väggen. Jag måste erkänna att i början så var mitt mantra "det är bara färg och det går att måla över". :-)"

Tack Linda R för dina svar!

Mina första steg på egna ben...

Jag har alltid drömt om att en dag driva en egen psykoterapimottagning och föreställde mig att detta skulle ske när jag blev gammal och klok någon gång i övre medelåldern.

Men så kom frågan från en kvinna som driver ett eget mindre företag inom området, om inte jag ville ta uppdrag från henne som konsult. Och efter att ha vänt och vridit på detta från alla tänkbara vinklar så kunde jag bara konstatera att: jo självklart ville jag det!

Så jag startade eget företag och tar nu privata psykoterapiuppdrag vid sidan av min anställning inom psykiatrin. Känns spännande och uppfriskande att jobba visserligen med snarlika samtal men med helt andra förutsättningar. Så nu har jag två små barn och två jobb, ifall ni undrar varför ni inte sett mig här på ett tag...

Ett tankvärt blogginlägg

Hittade jag här om att ta sig tid att vara par och inte bara mamma och pappa. Något vi alla kan behöva bli påminda om ibland.
Jag känner i alla fall igen mig i det han skriver om att man vill vara något annat än mamma/pappa och prata om annat än om barnen.

Lill-Babs vilken förebild.

Som många andra har jag fängslats av "Så mycket bättre" på TV4. Och i dag slog det mig vilken förebild Lill-Babs är.
Här har vi en kvinna som i alla år har jobbat hårt för att försörja sin familj, samtidigt som hon varit en bra och kärleksfull mamma. Dessutom fått ett och annat tjuvnyp och mött fördomar men som valt att fria framför att fälla och kämpa vidare med charm och elegans.
Vilken kvinna säger jag bara.

På väg in i bebisbubblan

Snart går jag in i bebisbubblan för tredje gången. Den här gången kommer jag att vara ledig en hel månad före beräknad förlossning, de andra 2 gångerna har jag jobbat tiden ut.

Jag kommer också att ta en betydligt längre ledighet än tidigare, runt ett års tid kommer jag att vara borta från arbetet. Tidigare har jag inte varit heltidsledig längre än 7 månader.

Anledningarna till detta är flera. Bland annat så har min arbetsplats flyttat till nya lokaler på andra sidan stan, med en ökad restid på minst 1,5 timme/dag. Dessutom är vi överens om att det inte blir fler barn i vår familj så jag vill passa på att vara föräldraledig en längre period. Det är också tyngre att vara gravid med tredje barnet, och åldern gör säkert också sitt till, då är det skönt att få ta det lite lugnare ett tag innan förlossningen.

Min intention med den här pausen från arbetslivet är att jag ska få mer tid med mina barn men också nya reflektioner på min arbetssituation, jag har trots allt haft samma arbetsgivare i 13 år nu. Vad jag än väljer att göra efter min årslånga paus från arbetslivet, så hoppas jag att det är ett genomtänkt val och inte bara att jag fortsätter av ren slentrian.

Att kombinera ansvar och föräldraskap

Hon har definitivt en poäng, Unni Drougge, när hon skriver om "Curlande föräldrar". Det handlar om folk som har nyckelpositioner på sina jobb och låter allt falla när de blir småbarnsföräldrar:

"Jag misstänker att det är när barnafödandet skjuts upp i åldrarna som detta moderna problem infinner sig. Dagens föräldrar har redan kommit en bra bit i karriären. Barn har betraktats som en kvinnofälla av det enkla skälet att kvinnor hamnar på efterkälken i yrkeslivet. Kanske vi ska ta och acceptera att barn faktiskt inte passar in i karriärstressen. Kanske ska småbarnsföräldrar med nyckelpositioner tagga ner och lämna sina chefsstolar. Gå ner i arbetstid och lämna över en del av sina yrkesmässiga befogenheter till de yngre och piggare. Istället för att lägga sin bristande förmåga i knät på oss som faktiskt behöver deras kompetens.

Jag har fullgjort mitt uppdrag som småbarnsförälder. Varför ska jag då behöva ta ansvar för andras föräldraskap?"

Men även om jag ser problemet och kan förstå det så tror jag att det går att lösa om man bara är vuxen nog att inse att även arbetet innebär ansvar. Jag har sett duktiga chefer som både vabbar och hämtar på dagis utan att för den sakens skull missköta sitt jobb. Det kan handla om att man tar enstaka möten per telefon, finnas tillgänglig på telefon och email och har någon att delegera till. Jag brukar själv lösa saker så när något oförutsett inträffar, det är väl det som kallas att ta ansvar?

Sen tycker jag även att det kan vara värt att fundera över att man inte kan klara av allting samtidigt och försöka att anpassa både jobb och fritid så att det faktiskt går ihop.

Vad tycker du?

Rapport från VAB dag

I dag är jag hemma och vabbar med dottern. Hon är så där lagom sjuk, dvs låg feber, lite snuvig och hostig men ändå för trött för dagis. Och det känns mer som ett välkommet avbrott i vardagen med en sådan här mysig VAB dag. I dag får jobbet segla sin egen kurs, medan dottern och jag njuter av att umgås.

Får se om känslan av lyx stannar kvar om vabbandet fortsätter i veckan, men det får så fall bli ett annat blogginlägg.

Den bästa jag kan vara?

När jag talar om personlig utveckling (ett ämne jag ofta behandlar) får jag ofta någon variant av följande återkoppling:

"Man är den man är; och har både bra och dåliga sidor. Det gäller att acceptera att de sämre sidorna och inse att man ändå duger."

Jag känner att jag vill bemöta detta.

I det stora hela håller jag med. Ofta behöver man inse att man förmodligen är sin egen värsta kritiker och släppa lite på de krav man ställer på sig själv.

Däremot är det nyttigt att förstå hur man uppfattas av andra och vilken effekt ens handlingar har på människor och organisationen/sammanhanget runtomkring; och vilken effekt de har på en själv. När man väl har förstått detta, kan man själv välja man vill göra med informationen.

I mitt eget fall har jag fått veta mycket om mig själv genom olika typer av feedback-former; från mer formaliserade 360-undersökningar av olika slag, till något så enkelt som att fråga mina intressenter om feedback. Mitt mål är att bli "The best of me that I can be".

För mig innebär det att ta en titt på mig själv och utvärdera vad jag tycker om det jag ser. Det får dock inte stanna där; utan det viktiga är sedan att göra mer av det jag tycker om hos mig själv, och försöka sluta med det jag inte trivs med. Hela tiden.

Jag tycker att Emerson sa det bra:

"Sow a thought and you reap an action; sow an act and you reap a habit; sow a habit and you reap a character; sow a character and you reap a destiny"

Det innebär inte att jag gör våld på den jag är, eller att jag skapar ett "artificiellt jag" - utan att jag bottnar i mig själv, den jag är och vad som är viktigt för M-I-G.

Och därigenom hoppas jag göra ett avtryck på världen omkring mig som jag kan stå för.

Träna ledarskap

Som nybliven enhetschef slängde jag mig in på nätet och beställde en bok om ledarskap jag tyckte verkade intressant, Träna Ledarskap av Palle Lundgren. Och boken var precis vad jag letade efter, en bok fullt med konkreta tips och råd för att träna fram sitt ledarskap. Att den dessutom var skriven av en chef inom kommunal verksamhet kändes också bra.

Så nu sitter jag här med en massa tankar om mål, förtroende, struktur, kultur, kommunikation och hållbart ledarskap som jag försöker få ner på papper, samtidigt som jag hjälper barnen med sina bokstavsböcker. Multitaskning på hög nivå, en perfekt övning inför ledarskapet insåg jag.

På onsdag får jag pröva vingarna lite själv. Då är min företrädare ledig och jag ska få känna på i skarpt läge. Första posten är att följa med hemtjänsten på en runda, sen blir det planering av en kick off, planering av APT tider för nästa år och ett försök att förstå ekonomistyrningssystemet. Och jag längtar redan.

Tid OCH pengar

Tid är inte det enda som är en bristvara här i livet, så är också pengar. För somliga av oss i alla fall!
Sedan maken och jag förflyttade ”Liv AB” till annan ort i totalt annan del av landet unnade vi oss att bo på punkt A och arbeta på punkt B. Vi visste hur det var att dasgpendla och det var ju inga problem. Vi tycker att det är värt den tiden, att få bo på ett ställe vi älskar.
Maken lägger två timmar om dagen på att medelst bil färdas till sitt jobb som ligger cirka 7 mil bort medan jag väljer cykel, tåg, buss för att lägga fyra timmar om dagen på pendlingen till mitt jobb, cirka 5,5 mil bort.

Tiden har blivit lite mer tajt och tricksandet har nått nya avancerade höjder. Tiden vi har tillsammans på tu man hand har helt klart blivit kortare.
Väl, så långt.

”Varför har vi så lite pengar?” frågade vi oss förra helgen.
Vi kliade våra arma skallar för det känns som att pengarna aldrig riktigt räcker till längre.
Maken räknade på vad det egentligen kostar med bilresandet till hans arbete och när vi insåg att vi lägger 400 kronor om dagen på detta, drog vi lite efter andan. DET hade vi inte kalkylerat alls…
Vi var så upptagna av hämtningar på förskola, hundpromenader, matlagning, veckohandling, joggingtider med mera att ekonomin aldrig var en faktor.

Nu sitter vi där lite tjusigt, för hur vi än räknar timmar går det inte att båda färdas med bussar och tåg. Då är det timmarna som inte räcker till.
Vem sa att det var enkelt att leva?!

De gånger vi kan samåka och maken släpper av mig på min arbetsplats, passar vi verkligen på att ta vara på timmen i bilen. Ibland tar vi en kaffe och riktigt myser och vi pratar alltid massor. Här klarar vi av viktiga och ibland svåra samtalsämnen och andra gånger underhåller vi varandra med anekdoter från våra respektive arbeten.
Man får således ta det goda med det onda, så att säga!

(just nu är bromsarna på vår bil trasiga och vi väntar snällt på att få lägga 7000 kronor på detta, under tiden far vi fram i den lilla "tingest" du ser på fotot!!)

Hur kalkylerar ni er tid kontra era pengar?
Någon som grottat ned sig i denna delikata frågeställning?

Du vet att...

...livet snurrar lite för fort när

- höstens 4:e påminnelse för en obetald räkning kommer

- detta samtidigt som du upptäcker att en annan räkning betalades 2ggr förra veckan

- du återigen tvättar håret med Bamse-schampoo för att du glömt handla schampoo den här gången också

- vinterdäcken fortfarande inte är på

- du höll på att missa att hämta barnen på vägen hem

- du längtar till julledigt men egentligen inte för det innebär så många måsten innan dess

- jag precis när jag skrev den här listan kom på att vi har bröllopsdag imorgon

Kort sagt så återkommer jag med mina bloggningar när livet snurrar lite långsammare

När sjuk vabbning gav magknip...

Jag var hemma tisdag, förra veckan, och vabbade. Sedan blev även jag sjuk varför jag vabbade på nytt torsdag, fredag och måndag.
I dag, tisdag, är vi båda friska och tillbaka på förskola och arbete.
Båda mycket glada åt att vara åter!

Vabbningen gick bra och eftersom pojken hade skyhög feber och jag likaså, var det ganska lugnt och stilla (dock inte sista dagen: den var sjövild med ackumulerat spring i benen).

Jag som brukar koppla bort när jag är ledig kunde inte koppla bort nu när jag blev sjuk. Jag tänkte med lidande på alla möten jag fick ställa in och boka om, jag tänkte på hur i hela friden jag ska kunna pressa in dem jag fick boka om, i en redan fullmatad kalender.
Faktum är att hela dagen i går hade jag ont i magen på grund av detta bävande för hur jag ska få ihop det. Detta var något nytt, jag brukar inte fundera så och verkligen inte få magknip.
Undrans om detta har att göra med det utökade ansvaret på nya befattningen?

Tips och tricks för att undvika att gå i den ”tanke”fällan, någon? Jag tar tacksamt emot!

Att lägga pussel

Aftonbladets Karin Magnusson skriver om skolloven - ni vet de där som är fler än man som arbetande förälder har lediga dagar att ta ut. En på pappret ganska omöjlig ekvation, inte ens om man tar ut sina respektive sex veckors semester och delar upp de lediga dagarna mellan oss så går det ihop. Det är femton veckors lov plus ytterligare fem studiedagar varje läsår. Tänk bara vilken press ensamstående föräldrar måste känna. Alla har inte heller förmånen att kunna ta hjälp av far- och morföräldrar eller föräldradagar kvar att plocka ut.

Nu har jag inga skolbarn än, men snart är det dags och just det här har jag funderat en hel del på. Är verkligen dagens system det bästa? Precis som Karin Magnusson skriver borde det utan problem kunna plockas bort en del onödig ledighet och omfördelas lite. När ska barnen hinna vara i skolan och faktiskt lära sig saker? Blir det mer tid i skolan kanske man kan hinna med att lära ut det som ska läras ut utan att stressa fram kunskaperna. Jag tror att ett ändrat system skulle vara bra för alla inblandade och faktiskt även få familjers livspussel att gå ihop.

Eller är det en allt för simpel lösning?

Den fantastiska frågan varför då ?

Sonen på sex år har sedan han började prata också haft en ständig fråga när man sagt något till honom, varför då ? En fråga som kan sätta en mamma på riktiga prövningar. Hur förklarar man för en femåring om hur en jordbävning fungerar ? Eller varför det finns olika länder ? Jag försöker att ge sonen bra och riktiga svar anpassade efter hans förmåga. Och jag kan inte bli annat än imponerad av hur mycket hans hjärna kan få med sig.

Anna skrev innan om sin vuxna son och nöjet med äldre barn. Och jag håller med nu när jag börjat få skolbarn. Det är häftig att hänga med på utvecklingen och se hur barnen mer och mer blir självständiga individer. Från att ha varit en kille som knappt lämnade min sida har jag nu en sexåring som stänger sig inne på sitt rum och pysslar med sitt, och knappt har tid med att komma ner och äta. Och en fyraåring som på sitt vis genom trots och vilja till självständighet också visar att hon är en egen person med mycket vilja.

På något sätt är det en stor del av min vardagslycka, att se dessa två häftiga individer utvecklas.

Uppdatering efter första dagen

Nu är jag hemma igen efter första dagen som enhetschef. Och det känns bra. Visst är det en hel del att sätta sig in i, som arbeta med schema, fakturahantering och att lära känna personalen, men det känns båda roligt och spännande så här efter första dagen.

Och på vägen hem såg jag en regnbåge, vilket jag tog som ett tecken. Nu sitter jag i soffan och försöker smälta intrycken och sortera tankarna, helt slut efter en mycket rolig dag.

Konsten att ha tråkigt år 2010

Jag läste en suverän artikel om att ha tråkigt idag, måste bara dela med mig till er.

Kommer ni ihåg senaste gången ni satt och hade riktigt tråkigt, utan att ha en aning om vad ni skulle göra för att få känslan att försvinna?

Tråkighetsluckan är idag nere i sekunder

Gunilla Bergströms barnbok Lycklige Alfons Åberg kom ut 1984 och är skriven för en sådan tid. I boken klagar både Alfons och hans pappa på att det är så tråååkigt att julen är över och att de inget har att göra. Men farmor bara fnissar och säger märkliga saker som: ”Det är bra”. Till slut förklarar hon att man faktiskt måste ha tråkigt ibland för att kunna ha roligt senare.

Dagens ungar begriper ingenting av det resonemanget. Är farmor knäpp eller? Bautatokig!
Om en tråkighetslucka förr kunde mätas i timmar är den numera nere i sekunder. Så fort något blir det minsta ointressant, måste det genast ersättas: ett annat spel, ett annat program, fort-fort-fort!

Läs hela artikeln här.

Söka jobb i nätverket

Förra veckan fick jag ett mail från en kompis jag gick gymnasiet med. Vi brukar höras någon gång per år, äta en lunch och uppdatera varandra om vad som händer i livet och arbetslivet.

Den här gången var hon lite mer konkret och undrade om jag kände till några lediga jobb som jag kunde tipsa henne om eftersom hon är intresserad av att flytta på sig.

Min spontana tanke var att jag inte hade någon aning om lediga tjänster, det var länge sedan jag sökte jobb och var inte alls uppdaterad.

Men dagen efter var jag på en lunch med några gamla kollegor och det kom fram att de just nu söker en ny medarbetare. Jag tänkte förstås direkt på min gymnasiekompis och tipsade om henne.

Samma dag, på eftermiddagen, hade jag ett möte med en leverantör. Hon jag skulle träffa var lite sen till vårt möte och ursäktade sig med att de just nu är i en rekryteringsprocess och träffar kandidater. Jag frågade lite mer och det kom fram att min kompis faktiskt skulle vara som klippt och skuren för jobbet. Självklart tog jag kontaktuppgifter och vidarebefordrade till min kompis.

I fredags var det dags för ännu ett möte och där framkom det också i det informella samtalet vid kaffemaskinen att företaget söker folk av precis den sort som min kompis är.

Vad vill jag ha sagt med det här då?

Jo om du känner förtroende för någon i samma bransch och du är ute efter förändring. Tveka inte inför att berätta att du letar efter nya utmaningar. Du vet aldrig vad som dyker upp i nätverket efter en sådan bekännelse.

Pirrigt värre

I dag är det dags för min första dag som enhetschef. Jag ska för första gången möta min personal på plats i vardagen. Jag både har fjärilar i magen och längtar som en liten unge.
Blocket är fullt av frågor till nuvarande chefen, om schemat, om budget, om hygienombud och mycket annat. Så jag hoppas att jag är lite klokare när jag kommer hem i kväll.

Mest längtar jag att träffa personal och se med egna ögon det fantastiska jobb de gör varje dag.

Tjejkväll?

Häromdagen fick jag inbjudan till en sk tjejkväll hos en bilmärke. Det kom ett direktadresserat vykort med rosa text som lovade "bubbel, mingel och chansen att få känna på märkets nya modell". Ta gärna med en väninna, löd uppmaningen.

Jag har även sett att byggvaruhusen har liknande sammankomster och att man säljer skruvdragare och andra verktyg i rosa eller blommigt mönster.

Eftersom det här är vinstdrivande företag så misstänker jag att det här är något som det går att tjäna pengar på och att det finns ett intresse, men varför?

Själv blir jag mest provocerad av att man behöver en speciell kväll, eller en speciell färg för att kvinnor ska intressera sig för teknik. Men jag är ju som kvinnlig ingenjör varken främmande för teknik eller mansdominerade miljöer.

Vad tycker du? Är sånt här nödvändigt, bara en kul grej eller rent av provocerande? Och vart ska killarna som känner sig osäkra vända sig?

Pernilla Ohlin skriver en krönika om rosa-bandet-kampanjen som även berör detta ämne i Dalarnas tidning:

"Men så fort något ska säljas till kvinnor blir det gullifierat. Och det är i längden fördummande. Jag vill slänga något hårt mot teven när reklamfilmer visar glädjegråtande kvinnor som just fått tag i en fungerande tampong eller skor som utlovar en snyggare bak. "

Gästinlägg Jenny: Del 9 - Ruta ett

Så, nu har jag gått hela varvet runt: Två externa jobb och ett internt har jag sökt. Hoppade av det ena externa och ratades av det andra, och nu vet jag att det interna jobbet, en våning från där jag finns nu, inte blir mitt det heller. Och det är okej.

Vad har jag då fått ut av den här karusellen?

• Jag har fått syn på en roll som är ny för mig: konsultrollen lockar, särskilt inom rekrytering, organisation och ledarskap. Har en lunch bokad med en bekant som finns där, det är väl det hetaste spåret just nu.

• Den interna tillsättningen gav mig så mycket bekräftelse man kan få utan att erbjudas jobbet: en kanonbra intervju får jag höra, och att jag kom god tvåa i hård konkurrens. I samtal med högsta chefen blir jag ombedd att för allt i världen sitta i omorganisationsbåten max ett halvår så hoppas han under den tiden kunna erbjuda den roll jag vill ha. Egomat som smakar gott!

• Framför allt blir jag klar över vad jag vill och var skon klämmer i min nuvarande roll. Och får tillfälle att förmedla det till högsta chefen, och senare till min närmaste chef: Jag gör många saker rätt men undrar om jag gör rätt saker. Jag saknar nämligen det brinnande engagemanget för det som faktiskt är mitt huvuduppdrag. Sköter det, visst, men är inte sugen på att grotta ner mig, söker mig istället uppåt/åt sidan till andra saker som väcker min passion. Det känns inte riktigt schysst. Och nu har förändringsbollen satts i rullning i mitt huvud. Ungefär så sade jag, och som alltid känns det härligt att kunna vara ärlig!

Något löfte om ett halvårs trohet gav jag aldrig, men visst kan jag försöka träna tillit och tålamod genom att inte rusa iväg in i armarna på något nytt. Jag utgår inte heller från att drömjobbet kan konstrueras i min befintliga organisation, även om ambitionen kanske finns hos ledningen. Jag vill ju verkligen inte att det ska kännas just konstruerat utan givande och viktigt för mig och för organisationen. I den omorganisation som pågår finns en massa andra aspekter och individer att ta hänsyn till, så jag tar inget för givet.

Tills vidare stannar jag tydligen här, på ruta ett, sittandes i båten eller hur man nu vill uttrycka det. Uppmaningen gräv där du står får bli mitt mantra ett tag framöver. Om det rör på sig inom den närmaste tiden återkommer jag gärna, om inte får jag tacka så mycket för ert ressällskap i denna … loop, från ett nuvarande jobb och tillbaka igen!

Mitt i morgonrushen - före en lugn helg..!

Mitt i morgonrushen uppstår en liten lucka och jag kilar in hit!

Femåringen ropar:

-Det är det dags för fredagsmys. Det är sluuuut på veckan.

:-)

Det är så sant. Vi har en (ganska ovanligt) lugn, obokad helg framför oss: ingen ska arbeta, vi ska vara hemma utan gäster. Lördag innebär frisörbesök för mig (himmelskt!) och sedan ska mannen, sonen och jag gå på bio. Det är något av det bästa femårige sonen vet och han har planerat för besöket under hela veckan: vilket godis han ska köpa och när han ska äta det och mycket mer.

I övrigt hoppas jag vi blir färdiga med ommålandet av vardagsrummet. Inget konstigt men vi har hållit på med det sedan i maj...

Jag ska måla ett vintage sängbord högblankt svart också. Det ska stå i gästrummet.

En alldeles underbar helg väntar!

Vad ska ni göra, en sådan här vanlig oktoberhelg?

(trevlig helg!)