Studie om ledarskap

I förra veckan skrev Emma ett inlägg om hur en bra chef ska vara. Nyss såg jag att Academic Work har frågat högskolestudenter inom olika studieområden om samma sak.

I denna studie framkom att de viktigaste egenskaperna hos drömchefen var följande:
Lyhörd 36 %
Socialt kompetent 35 %
Inspirerande 27 %

Egenskaper som är sämst för en chef att ha:
Oärlig 32 %
Velig 29 %
Socialt inkompetent 27 %

Nära var fjärde person tycker att att den bästa åldern på en chef är 36-45 år. Bara 0,2 % föredrar en riktigt ung person och vill att den som basar ska vara 18-25 år.

Jag håller med om att jag har svårt att se en riktigt ung person som framgångsrik i en ledarroll, men däremot tror jag att även +45 har mycket att ge fortfarande.

Mest förvånande i den här studien är att nästan ingen av egenskaperna får mer än en tredjedel av svaren. Det säger mig att högskolestudenter inte har någon större kunskap om chefer och ledarskap och att målgruppen för undersökningen kanske skulle varit människor som varit längre i arbetslivet. Eller vad tycker du?

Grattis alla mammor på Mors dag!!

Idag började dagen med sovmorgon, frukost med nybakt bröd från min käre make, och fina presenter. Men den bästa presenten av alla är nog att få tillbringa dagen med mina fina barn.

Jag passar även på att skicka en stor kram till min egen mamma!!

Världens bästa mamma

Sen vill jag även påminna om Röda korsets kampanj Rädda Mammorna, som även bedrivs av TV4 i en tv-sänd gala ikväll.

Ha en riktigt bra dag alla mammor!!

Feminismen

Katerina Janouch skriver ett mycket klokt inlägg om en Feminist som vill ha allt på sin blogg:

"Jag blir så trött på de där nidbilderna och schablonerna och framför allt på hur man försöker begränsa människor, förminska dem, stoppa dem i fack. Är feminister lika med FULA människor? Människor som inte bryr sig om sitt utseende? Jag kan säga så här, för mig är feminism en självklarhet. Feminist, humanist. Någon som kämpar för att bygga bort onödiga orättvisor kopplade till kön. INte att ta bort olikteterna i våra individuella personligheter, utan snarare för att försöka göra livet mer rättvist på alla håll. "

Hela inlägget hittar du här.

Följetången med kläder

Det här skulle jag ha läst innan intervjun, en artikel som berör just det här ämnet med kläder.

Några av de här förbjudna sakerna skulle jag dock aldrig ha på mig överhuvudtaget, än mindre på anställningsintervju.

Aldrig på intervju:

Oputsade eller trasiga skor.
Illasittande kläder. De ska ha rätt storlek och inte ha formfel, som tubsockor till kostym.
Översexigt: Till exempel för djup urringning, för kort kjol, för uppknäppt skjorta eller överdrivet nerhasade byxor.
För festligt. Ingen paljettopp eller skyhöga klackar.
Trasiga eller smutsiga kläder.

Personlig utveckling

Nu i krisen är det (precis som vid alla större förändringar) läge att samla information, analysera och spara det man lär sig på ett bra ställe i huvudet. För kurser och liknande är ofta det första som de drar in på, så då får man sköta sin utbildning själv.

Antingen händer det mycket på ditt jobb eller så hos dina kompisar, prata om detta. Nu är en unik chans att få input från gräsrötterna. Själv har jag hittills kommit fram till att nedanstående saker fungerar i verkligheten också...

• - information kan ges i flera led men skall ALLTID innehålla en bit som chefen läser upp från ett papper så att alla får samma information (glöm inte föräldralediga, de på semester och de sjuka)
  
  
• vid större omställningar boka stående möte varje eller varannan vecka. om ingen information finns så säg då bara detta och svara på eventuella frågor
  
  
• finns det mer information som du inte kan gå ut med säg då hellre detta än att säga att ni inte vet (det skapar bara ytterligare oro hos medarbetarna)
  
  
• informera gärna tidplanen för omställningsarbetet så att de anställda vet när de kan förvänta sig information
  
  
• se till att chefer är utbildade i att identifiera och hantera personer i chock, och att det finns psykologhjälp att få
  
  
• vid massuppsägningar har jag inte kommit fram till vilket sätt som är mest humant ännu....

Har ni mer tips på vad ni har snappat upp?

Finfredag

Under min nyss avslutade mammaledighet brukade jag lyssna en hel del på Morgonpasset i P3. När jag satt där i joggingbyxor och morgonrock och matade bebis med gröt, medan jag själv försökte få i mig en kopp kaffe och en macka, njöt jag av hur de på fredagarna pratade om "finfredag" och hur de klädde upp sig för att vara fina på jobbet. Finfredag kan sägas vara raka motsatsen till det mer vedertagna "casual Friday".

Själv gillar jag konceptet finfredag betydligt mer, framför allt eftersom det inte är ovanligt att man kanske går på after work, eller hittar på nåt annat roligt, just på fredagar efter jobbet. På mitt kontor är klädkoden väldigt varierande och det mesta är tillåtet - man kan lika gärna jobba i jeans och t-shirt som i kostym. Kanske är det därför som konceptet casual Friday känns lite trist i mina öron.

Sen jag kom tillbaks från mammaledigheten försöker jag istället alltid piffa mig lite extra på fredagar för att förgylla dagen. Malin gör samma sak. En kjol eller klänning och lite mer smink än vanligt t.ex. - bara för att göra dagen lite härligare! Finfredag helt enkelt!

Räcker lönen till ett hus?

Lika bra att erkänna, jag är en "hemnetknarkare"... Från och till har jag och maken tittat på hus i över ett år. Det slutade förra våren med att vi bytte vår hyreslägenhet till en som skulle ombildas till bostadsrätt, i förhoppningen om att det skulle ge oss en välbehövlig skjuts in på marknaden (alla hus blev ju så dyra i slutändan). Den nya lägenheten har som en bonus lite radhuskänsla, men vi längtar ändå efter att någon gång ha vårt eget hus att rå om. Så här års drömmer jag gärna om blommande syrenbuskar och äppelträd i en egen trädgård... Så vi fortsätter titta, går på visningar, lägger ett bud om vi tror vi hittat rätt... och samtidigt rullar livet på utan att vi blir husägare.

Vi är båda civilingenjörer med relativt välbetalda jobb. Det som fascinerar mig är att vi trots detta helt enkelt inte har råd att köpa ett hus i en närförort till Stockholm om det inte är ett förfallet ruckel. Budgivningarna på en del hus vi tittat på, som varken är stora eller i toppskick, har rusat iväg 1,5 miljoner över utgångspris. Vem har såna pengar undrar man ibland, men inser att det förstås är tidigare bostadsklipp snarare än höga löner som gör det möjligt.

Själva letar vi vidare, och höjer våra löner med 3 % medans huspriserna ökar med vad... 5-10 %. Lustig marknad det där. Men men, en dag dyker nog även vårt drömhus upp - rätt hus till rätt pris på rätt plats!

För mycket i skallen?

Upp (hörde makens mobil ringa för flera minuter sedan), in i duschen, föna, stryka, kasta ihop en macka att ta på vägen - iväg...
06:55 måste jag gå. Sista dagen i den aktuella ledarutvecklingskursen, får inte komma för sent.
Förundras över att solen skiner så vackert och starkt redan klockan sju.

*Bekant melodi ljuder*

Maken är i mobiltelefonen, undrande varför jag gått redan 05:55?
Möter morgontidige grannen och frågar honom om det är sant att klockan bara är sex och inte sju?
-Det är sant. Gå hem igen!!! svarar han.

Är man alltför mycket mitt uppe i allt när man frivilligt (?) går upp fem istället för sex?
(jo, jag hade DRÖMT att makens mobil ringde!)

Men nyligen hade vi en mysig semesterdag ihop, bara vi två!
Här på en mysig strand.

Potential till förbättrat samarbete

Jag tycker om att arbeta i olika grupperingar och med olika människor och oftast funkar det väldigt bra, men det finns ett par personligheter som jag har svårare att arbeta med.

"Prataren" - den sociale och roliga personen som tyvärr inte får särskilt mycket gjort. Oftast börjar det bra och vi kan diskutera och tycka saker, men när det är dags att göra och det inte händer något blir jag stressad och frustrerad.

Konsensuspersonen - som vill att alla ska vara överens och innan dess inte fattar några beslut är den andra typen som stressar mig. Jag blir otålig när beslut inte fattas och det inte händer något. Att inte alla beslut går min väg är något jag mycket hellre lever med än att inga beslut alls fattas.

"Prataren" hanterar jag genom att använda handlingsplaner, påminna om aktiviteter och kanske boka in tätare uppföljningsmöten. Konsesuspersonen har jag inga bra sätt att hantera på? Hur gör du?

Har du personligheter du har svårare att samarbeta med och hur hanterar du det?

Carina Lundberg Markows blogg

Vill passa på att tipsa er om Carina Lundberg Markows blogg som jag hittade via ett inlägg på Camilla Wagners blogg på VA. Båda skriver aktuella inlägg om en paneldebatt som styrelsekvinnor.com höll i igår. Fascinerande läsning, avgör själva om ni vill skratta eller gråta... Läsvärt är det iallafall!

Kläder på anställningsintervju

Som jag skrev tidigare hade jag förra veckan lite klädångest för en anställningsintervju. Efter många ombyten valde jag till slut ett par svarta byxor, en beige randig skjorta av längre modell och ett par svarta skor. Till det hade jag silverringar i öronen, ett pärlhalsband (tack Jessica) och min snygga svarta väska.

Jag valde kläder som fick mig att känna mig trygg och bekväm, och att skjortan dolde min halvdegiga post-gravidmage var en stor del i detta.

Nu återstår bara en lååååång väntan på besked.
Håll tummarna för mig!

Jag vill till mitt SPA

Efter att ha läst ännu en igenkännande krönika av Terri Eriksson så längtar jag till mitt SPA. Trots kaos på jobbet så längtar jag tillbaka. Min lilla tjej är nu två månader och storebror 2,5 år och när min man kommer hem frågar jag först om han har

1) suttit på toa ifred
2) druckit kaffe (utan att sen hälla bort hela koppen för att den har blivit kall)
3) skrivit ett mail utan avbrott
4) hunnit med att prata med någon kompis

Åhh ljuva jobb....

EU valet

EU valet är mitt första val som svensk medborgare och gjort att jag har försökt sätta mig in i debatten. Vilket jag inte tycker är det enklaste, men nödvändigt. För rösta tänker jag göra, det är inte bara min rättighet men också min plikt tycker jag.

Jag hittade en ganska färgstark och kul tjej som vill in i EU parlamentet. Här kan du läsa om hennes tankar kring personvalskampanjen. Utan att ge mig in på hennes åsikter tycker jag det är roligt att en ung tjej med invandrarbakgrund vill till Bryssel. Det kan behövas lite föryngring och lite fler kvinnor i parlamentet.

Veckopendling

Jag hade en diskussion förra veckan med en kompis om det att vara småbarnsmamma och veckopendla. Och om det är annorlunda att vara mamma och veckopendla jämfört med att vara pappa och göra samma sak ? Jag tycker inte det, och att det måste vara upp till varje familj att besluta om hur de vill göra.
Finns det några mammor där ute som har erfarenhet av att veckopendla ?
(söker man på nätet tycks det inte finnas mycket skrivet i ämnet: söker man på "veckopendling" kommer det endast upp text om manliga sådana!?)

Kläder på jobbet 2

För några dagar sedan så skrev Johanna om kläder på jobbet.

Sellafield (kärnkraftsanlaggning I UK) har lagt ut en liten intressant informationsfilm på BBC's hemsida om vad deras avvecklingspersonal har på sig när dom jobbar. Full dräkt med cirkulerande luft gör att man inte kan låta bli att tanka på astronauter, även om silvertejpen runt handlederna kanske inte ser så spacig ut.

Mot slutet av filmen kan man även se en damsugare märkt med Svenska “Studsvik”, vilka tillhandahåller tjänster inom avfalls-och avveckling till kärnkraftsindustrin i Storbritannien.

Guldkorn

Ibland dyker det upp guldkorn när man sitter och slötittar på TV och zappar mellan kanalerna.
I lördags hamnade jag mitt i Henrik Schyfferts föreställning om 90-talet och blev positivt överraskad. Som norrman har jag haft lite svårt för den humorn som han har varit en del av men den monologen han har turnerat med nu slog mig rakt i magregionen. Inte bara för att den var rolig, men också för att den hade inslag av allvar som jag tyckte var superbra. Henrik Schyffert berättade bland annat om mobbningen i högstadiet (där kände jag mig igen så det gjorde ont) samtidigt som han tog upp det att bli vuxen genom att ta ansvar för sina val och handlingar.

Oturligt nog såg jag bara sista timmen så nu väntar jag på reprisen så jag kan se resten också.
Missade någon denna förställning så titta efter reprisen eller Play på svt.se. Jag satt som klistrad under den tiden jag såg i alla fall.

Uppskattat ledarskap

Ingrid Larsby Arvered inköpschef på Sandvik har utsetts till Framtidens Kvinnliga Ledare av Ledarna och Shortcut. Hon intervjuas här i SvD och berättar bland annat om de största fallgroparna för en chef:

"Allra farligaste fallgropen är att ta äran från en annans arbete. En annan fallgrop är att bli för lojal med sin egen grupp så att man därmed tappar lojaliteten mot företaget som helhet."

Kul att se en ung framgångsrik kvinna i chefsposition!

Lyssna på din kropp

Jag har precis insett att min kropp fortfarande skyddar mig när det blir för mycket. Tidigare har jag märkt det vid några få tillfällen när det under en längre tid har varit mycket både på jobbet och hemma, jag har helt plötsligt blivit dundersjuk i typ 39 graders feber och med i övrigt diffusa syndrom i några dagar och bara sovit. Sen har jag vaknat upp fylld av energi.

I fredags hände det igen. Efter en vecka med magsjuk 2,5-åring och "mammasjuk" 2-månaders bäbis, lite nattsömn, besök från jobbet och städning inför mina föräldrars besök i helgen så blev jag dundersjuk när de kom. En hel dag sov jag med 39 graders feber och jag gick bara upp ur sängen för att amma. Min mamma fick ta lilltjejen och min pappa och min man sysselsatte 2,5-åringen. Dagen efter vaknade jag pigg och feberfri...
Jag tror helt och fullt på att det var min kropp som passade på att vila när avlastning fanns.

Hur reagerar ni när det blir för mycket?

It's Raining Cats and Dogs.......INSIDE!!

Hej!

Det har varit lite tyst från mig här på bloggen de senaste veckorna. Jag har precis slutfört två stora offerter jag jobbat jättehårt på som tagit det mesta av min tid och har också hunnit med ett weekendbreak till ett Centre Parcs här i UK som var både välbehövligt och jättekul!

Men den största anledningen till att jag inte hunnit att skriva är att vi igen fallit offer for den närmast världskända brittiska byggstandarden och deras oseriösa hantverkare.

Resultatet blev en jätteläcka där vatten öste in genom kökstaket och totalförstörde hela taket. Gipset ramlade ner, repade och svällde vårt nylagda golv och några av våra nya (och dyra!) skåpsluckor blev också repade.

Även om det mesta är fixat temporärt är det så att när det regnar ordentligt bakfylls vårt stuprör och det läcker då in genom numera oanvända rör som inte satts igen. Så köket är tjusigt dekorerat men med en stor spann i mitten av rummet under jättehålet. Snyggt!

Vi sitter nu med konsekvenserna av detta och ringer byggare, försäkringsbolag, jagar offerter och kollar sparkonton. Lillen, 1 år, som såg när pappa jagade läckan med hammare går ofta fram och pekar på jättehålet i taket och säger storögt “Daddy, daddy”.

Arbeta mycket

Dags att sticka ut hakan igen, antar jag? Jag har levt i mina naivitet tidigare att det inte är ruskigt provocerande det jag tycker men no more!

Jag stämmer delvis in i debattkören som varit i diverse TV-program på senaste tiden om slöhet. Jag vill dock absolut inte instämma i att det särskilt skulle gälla våra unga, för det tror och hoppas jag inte alls.
Dock råder en slags idé på väldigt många ställen att man inte ”ska behöva hugga i” eller jobba mycket och hårt. Man ska hinna vara ledig mycket, kanske till och med endast arbeta sex timmar om dagen. Det får inte jag ihop: hur ska man kunna åstadkomma mycket utan att arbeta mycket?
Jag vill åstadkomma mycket. Resten ger sig själv och jag gör därför vad som krävs för att åstadkomma det jag vill.
Visst är det ibland ”jobbigt” men allt värt att ha är värt att kämpa för tycker jag. Jag dristar mig också till att säga att känner man inte så, kanske man valt fel yrke?

Det var kul att finna syskon inom denna åsikt och en snabb avstämning i aktuell press ger följande vid handen:

- Cécile Bonnefond (VD för Veuve Clicquot) framhåller i PfB nr. 3/2009 att vill man nå framgång som ledare krävs att man ”jobbar hårt”. Hon säger att det, mycket riktigt, är svårt att få tid över till andra passioner om man vill satsa på karriären. ”Det är svårt att ha båda” och ”du måste göra dina val och vara nöjd med dem”, säger hon bland annat.

- Jacob Wallenberg uttrycker i samma tidning, samma nummer, att ”det kräver enormt mycket arbete att nå till toppen” och ”man kan inte hoppa runt mellan arbetsgivare, ta ledigt från karriären och ändå vänta sig toppjobb”.

-Håkan Matson skriver i dagens Di Weekend (vecka 21 årgång 34):
”I veckan hörde jag en kommentar på samma tema när det gäller orsaken till den brittiska bilindustrins fall: Too long lunches. Att däst luta sig tillbaka och leva på gamla segrar är ett typiskt exempel på högmod som nästan alltid leder till fritt fall.” (apropå biljättarnas fall).
Han bjuder för övrigt på en underhållande krönika i numret, på sidan 13, som handlar om ledarskap.

Nu ska jag arbeta hårt. I trädgården. Och ja, jag har redan joggat också ;-)
Ha en skön lördag allihop!

Klädstil på jobbet

Jag ska på anställningsintervju och börjar stressa upp mig för vilka kläder jag ska ha på mig. Visst skulle jag kunna maxa med kostym och blus, men det är inte riktigt jag.

I min bransch gäller mest jeans och finare top, kanske jeans och skjorta om det ska vara riktigt fint. Men jag vill inte ha jeans på anställningsintervju, inte kan man väl ha jeans då?

Vad har ni själv för klädstil på jobbet? Vad tar ni på er när ni går på intervju? Jag behöver verkligen er hjälp här!

Hur är en bra chef?

Jag har nyligen gått och funderat i ledarbanor. Jag har inget aktuellt på gång men har ändå börjat fundera på hur jag tycker en bra chef ska vara. Jag är föräldraledig ett tag till men håller mentalt på att förbereda mig för att komma tillbaka och hälsade på mina kollegor i veckan. Jag kommer tillbaka till en ny chef och på en ny tjänst vilket känns spännande.

För mig är det viktigt med en chef som har gott självförtroende och som står bakom sina anställda gentemot sina högre chefer om det skulle behövas. Viktigt är också att som chef inte känna sig utkonkurrerad eller sämre än sina anställda utan kunna acceptera att flera av de anställda kan göra ett bättre jobb än man kanske gjort själv på samma tjänst. Ju mer jag tänker på det kan jag tänka mig att flera av de chefer jag haft som varit mindre bara eller dåliga nog inte varit speciellt bra på att uppskatta de anställdas kompetens och inte heller släppt fram nya idéer i tillräckligt hög grad. De har nog helt enkelt varit rädda för att inte framstå som tillräckligt kompetenta själva. Vilket är helt galet. Chefer som framhåller sina kompetenta medarbetare borde själva anses som kompetenta och duktiga chefer i en frisk organisation och belönas för detta.

Nu hoppas jag bara att min nya chef uppfyller mina kriterier.

Samtal med chefen

Det här blir lite av en fortsättning på mitt inlägg från i går. För i dag pratade jag med min chef om hur jag upplevde min arbetssituation just nu. Personlig är jag inte den som springer till chefen stup i kvarten i mitt arbete. Jag vill gärna lösa problem självständigt, kanske för självständigt ibland. Nu kände jag att det var dags för ett samtal för att bolla problemen över till henne. För mig går nog gränsen när jag känner att det börjar tära på min egen känsla inför jobbet, vilket det har börjat göra nu. Och jag känner att jag faktisk har gjort vad jag kan för att lösa konflikten utan att blanda in chefen.

Så efter att ha bollat problemet med chefen och börjat skissera på en lösning tog jag helg och åkte hem och bakade bullar till fikabesöket som kommer i eftermiddag. Det kändes genast bättre och väckte tanken i mig att jag i framtiden ska koppla in chefen tidigare i processen.

Ensam på kontoret

Idag är det lite ensamt. I vanliga fall sitter vi fyra stycken i det här rummet och jobbar men idag är jag själv, ja nästan själv på hela kontoret faktiskt. Jag har jobbat andra klämdagar och det finns två scenarion: Antingen får jag massor gjort och betar av gamla surdegar som legat alldeles för länge, eller så tappar jag motivationen av ensamheten och får för lite gjort. Jag hoppas på det första!

Chefskap i kristid

Jag är som känt inte chef men jag kan inte låta bli att ha några funderingar kring chefskap/ledarskap i kristider. Det är inte alls svårt att vara chef i högkonjunktur när resurserna finns och blir över och när man kan anställa tillräcklig med personal. Desto svårare är det att vara chef i dessa finanskristider. Då upplever jag att många chefer verkligen får bekänna färg, för det är svårt att skulle leda när resurserna är får små och man tvingas skära ner på personalen, samtidigt som arbetsuppgifterna är kvar. Det är då man skiljer en medelmåtta från en bra chef som har självinsikt och modet att skära igenom och få sin arbetsgrupp att kavla upp ärmarna och jobba sig genom krisen, medan medelmåttan blir ett redskap för sin personal som tycker att sparbeting är båda jobbigt och hotfullt. En bra chef vågar vara chef också i dåliga tider och verkligen vågar ta ledningen över planering och ekonomi.

Jag har den sista tiden fått uppleva hur sparbeting och dålig ekonomi kan få chefer att tappa kontrollen över sin arbetsgrupp och socialisera sig med denna mot den stora fienden sparbetinget. Inget alls kul för mig som ska försöka jobba med chef och grupp i en beställare/utförareorganisation.

Vad har ni för erfarenheter av chefskap i dessa finanskristider ?

Problemlösarpromenad

När klockan närmar sig arbetsdagens slut stänger jag ner mina datorer och packar ihop. Jag stänger dörren om mitt kontor, tar hissen ner och styr stegen mot pendelstationen. Jag har en promenad på knappt 20 minuter och så gott som varje eftermiddag promenerar jag.
Mina arbetsuppgifter går till största del ut på att sitta och klura ut lösningar på olika problem. Vissa dagar kan jag sitta och tänka och tänka, vända och vrida på saker utan att komma på nått riktigt bra sätt att göra det jag vill.
Men då, när jag går där på min dagliga promenad så är det som om hjärnan rensas ut och helt plötsligt ser jag bara lösningen! Det blir alldeles självklart hur jag ska göra. Så de där 20 minuterna jag promenerar är ibland min effektivaste arbetstid på hela dagen.

Ny på jobbet

För 12 år sedan började jag på mitt första riktiga jobb, direkt efter avslutade gymnasiestudier med direkt påföljande högskolestudier, och utan någon längre sammanhängande anställning än 8 veckor. Jag fick en dator, en arbetsplats och 10 orangefärgade pärmar. Dessa pärmar innehöll manualer för den testutrustning som jag skulle använda för testprogrammen jag skrev.

Behöver jag nämna att jag snabbt blev uttråkad, frustrerad och undrade om jag verkligen valt rätt bana för mitt framtida yrkesliv?

Efter en tid fick jag viss genomgång av några kollegor, det gick mest ut på att jag satt brevid och tittade på när de jobbade, och efter ytterligare några månader kom de riktiga kurserna. Frustrationen i att inte komma vidare satt däremot kvar, eftersom det här jobbet krävde en hel del erfarenhet blev jag ofta sittande väntandes på en mer erfaren kollega som sällan påbörjade sin arbetsdag innan lunch. Det var också en hel del väntande på att testutrustningen skulle bli ledig, något som inte riktigt passar mig som gillar att ha många järn i elden.

Efter 1,5 år gav jag upp och sökte nytt jobb. Vis av tidigare erfarenheter gick det betydligt bättre att lära sig det nya jobbet.

Så här kommer mina tips och erfarenheter till dig som är ny på jobbet:

• Se till att dina arbetsuppgifter är ordentligt specificerade, samt att du har en riktig utbildningsplan. Bli inte sittande med manualerna.
  Det behöver inte vara en kurs utan kanske räcker med en genomgång av en kollega, en lite lättare, mer avgränsad, arbetsuppgift till att börja med, eller en läsanvisning för det du ska läsa.


• Ställ frågor! Du kanske känner dig dum för att du tvingas fråga så mycket men det kommer att kännas värre senare om du inte kan prestera.


• Hoppa inte över fikarasten. Fikarasten är ett ovärderligt sätt att få inblick i verksamheten och lära känna dina nya kollegor.
  Hamnar du på en arbetsplats där man inte tar fikaraster, så kanske det kan vara bra att passa på att ändå byta några ord när man fyller på kaffekoppen.


• Skaffa dig ett nätverk utanför arbetsplatsen. Ofta behöver man ösa ur sig saker eller ställa obekväma frågor till någon annan i samma sits, men kanske inte på samma arbetsplats. Till en början har man ofta ett nätverk i form av gamla klasskamrater, tids nog byts detta ut till andra bekanta, fd kollegor etc.
  Just det här nätverket är ofta det som får mig på bättre tankar genom att uppmuntra, ge stöd, hjälpa till att lösa kniviga situationer eller bara finnas där.

Jag lovprisar både Nyamko Sabuni och Sven Hagströmer idag!

Hurra. Visserligen är jag inte först ut men jag måste understryka det härliga i att en så tung näringslivsföreträdare som Sven Hagströmer ryter till om hot om kvotering. Att han FÖRSTÅR! Att han också sett att morötterna uppenbarligen inte räcker till. Att han också anser att det är tjänstefel att bara kvotera in männen, Hagströmer säger i VA’s senaste nummer:
-Eftersom hjärnor är jämnt fördelade mellan män och kvinnor anser jag att det är tjänstefel av ägare, styrelser och ledning. De bryter mot bolagets vinstmaximerande uppgift.”
Word.
Instämmer med Camilla Wagner (samma nummer av samma tidning) att det är så gott att se Nyamko Sabuni våga tänka om, våga vända och se hur viktig kvotering (eller hot om) är.
Heja Sabuni!

Jo, jag kunde inte låta bli. Jag blir så jädra glad att min 11-timmars arbetsdag kommer att skutta förbi på lätta, spralliga ben idag :-)

Karriär?

Sitter och läser en artikel i Aftonbladet om en forskare (Caroline Gatrell) i England som har kommit på att kvinnor som gör karriär och inte har valt (kunnat?) att få barn ofta har det tufft att göra karriär

– Kvinnor som väljer karriären framför att skaffa barn baktalas ofta på jobbet och blir enormt orättvist behandlade.

Den kommentaren i kombination med den här under får mig att få lite dåliga vibrationer. Känns det inte lite som offermentalitet, som invandraren som skriker diskriminering så fort något går honom/henne emot.

– Kvinnor med barn skuldbeläggs för att de kombinerar moderskap med yrkesarbete – och kvinnor utan barn blir åsidosatta och borträknade för att de inte är mammor

Det är väl för att jag är lagom dum som jag är säker på att jag kommer att göra karriär (så högt jag vill) och trots Anders farhågor är säker på att mina barn kommer att bli bra ungar som har fått tid med mamma och pappa anknytningsmässigt (jo Anders jag köpte boken). Men till skillnad från en del så tror jag inte att något kommer att bli särskilt lätt. Men om det var lätt att trotsa biologin och tävla med alfahannarna så hade ju inte det varit något kul. :-)

Min prioriteringar i min livsplan just nu ser ut såhär.
- jobba 80 % när vi båda börjar jobba igen (barnens pappa skall det också)
- förkovra mig inom mitt expertområde (förbereda för nästa karriärsteg)
- max en aktivitet per barn per vecka förutom karaten
- dra ner mer på krogen, resor mm för att tillbringa helger och eftermiddagar med familjen
- inte börja spela golf, rida, segla eller andra aktiviteter som kräver onödigt mycket tid

Sen när jag är 40 och barnen kommit in i skolan så göra jag en ny livsplan (som jag redan skissar på i huvudet) och den blir lite annorlunda.

Barnet som projekt

Hur är du som förälder?


En som lutar sig tillbaka, menar att ”det blir nog folk av dom också” och känner förtröstan inför dina barns utveckling? Eller en som medvetet stimulerar alla deras inneboende talanger och är övertygad om att det hänger på dig vad det blir av dem?



Själv hör jag definitivt till den senare skaran. Men det skadar inte att reflektera över prestationsbehoven som spänner över alla delar i livspusslet.


På SvD finns en intressant artikel i ämnet här.

Fin kisse...

Ibland är det riktigt kul att vara matte till två katter.

Idag är en sådan dag. Klev ur duschen och tänkte ställa mig på handduken jag lagt på golvet. Inser i sista sekund att en av dem har kräkts och grävt över eländet med handduken. Det gäller att ha tur! Fick tvätta handdukar.

5 minuter senare har vår lilla f.d. innekatt dragit in en råtta. Död. Får köra ut honom och skura golven. Konstaterar att han inte kommer få någon puss på läääääääänge!

Nu har nästa katt ställt till det. Ny golvskurning.

Tror det är straffet för en för rolig kväll med massa dans och goda drinkar igår - det är som om de vet att jag helst vill ligga med fötterna högt och dricka kaffe i soffan ;-)

Hagströmer är min nya idol

Näringslivet tycks ha stora svårigheter att öka jämställdheten i näringslivstoppen. Andelen kvinnor i styrelserna ökar med 1% i år. Finansmannen Sven Hagströmer skräder inte orden i intervjun om kvoteringsfrågan i Veckans Affärer:

"Jag tycker att regeringen skulle hota med att om vi inte uppnått 30 procent om två år och 40 procent om fem år, eller liknande, så blir det lagstiftning. Man får ett beting på sig. Men jag tycker att det är ett sådant totalt nederlag. Det är en sådan skandal att näringslivet inte lyckats bättre självt, trots att vi fått så många chanser. Men jag tror dessvärre att det är hot som gäller. Det är näst sista steget".

Och vidare:

MÅSTE FAMILJ VARA ETT HINDER?
”Jag ska inte hymla med att man tänker till om det kommer en tjej i 30-årsåldern utan barn och ska ha ett toppjobb. Man kan inte undgå tanken att hon snart kommer att skaffa sig inte bara ett barn utan flera. Kvotering av föräldraledigheten och full ersättning oberoende av löneläge kan vara två sätt att angripa problemet".

Sven Hagströmer- jag gillar dig!
Läs hela intervjun här!
VA:s chefredaktör Pontus Schultz håller med här!

Varsel?

Varslen och uppsägningarna duggar tätt runt om i Sverige. Är man inte personligen drabbad så har man säkert en vän, kollega eller familjemedlem som drabbas.

Neddragningar på arbetsplatsen påverkar alla, även de som får behålla jobben. Kanske blir man av med en kär kollega och vän, kanske får man utökade arbetsuppgifter pga nedskärningarna och kanske man känner att det är lite orättvist att man själv blir kvar när andra får gå?

Får man inte behålla sitt jobb så börjar naturligtvis funderingarna "Varför just jag och inte Bosse eller Bettan?" "Hur ska jag nu få ett nytt jobb?" "Hur ska det gå med lånen på huset" etc

Värst är nog ovissheten, att behöva gå månader och vänta på besked är aldrig roligt.

Vilka är det sen som drabbas i slutändan? Vilka är det som har lättast att få nytt jobb i en lågkonjuktur? Kommer företagen hellre att satsa på en man i 45-årsåldern, än en kvinna i barnafödande ålder?

Själv tillhör jag de varslades skara men jag har en lång anställningstid bakom mig och är relativt luttrad då jag varit med om ett flertal varsel utan att drabbas. Men visst funderar man ibland.

Jag har en inkomstförsäkring, jag har CVn uppdaterad, jag har en del kontakter och jag anstränger mig lite extra på jobbet, för man vet ju aldrig.....

Apropå de där Livspunkterna

Nu när jag är på konferens i dagarna tre märker jag, på mitt eget beteende, att det finns en sak jag ALDRIG prioriterar och som jag saknar och längtar efter. Jag märker det på följande lilla vis: när alla andra 600 deltagarna tar latte/öl/shopping-pass efter konferensdagens slut (före kvällens övningar) gör jag samma sak båda dagarna och det är GÅR TILL HOTELLRUMMET!

Varför?
Jo, för det innebär en till ett par timmar då jag kan göra precis vad jag vill. Det är endast på konferenser sådan tid uppstår. Ingen make som tycker eller önskar, ingen nästan-fyraåring som snuttar mitt hår eller ligger och skriker på golvet, ingen hund som skriker av glädje när han ser mig (med skogspromenad som omedelbar verkan) och inte heller någon trulig tonåring i sikte med vilja.

Nej, jag går dit jag styr mina egna steg i det tempo jag vill. Vill jag blåsa 92:- på PfB och Turkisk peppar (det vill jag) så gör jag det. Vill jag kasta mig på sängen och zappa (gör jag ALDRIG hemma) gör jag det och vill jag sova, gör jag det. Jag och bara jag avgör. Det känns overkligt, som ett alternativt universum.

Det är en livspunkt jag prioriterat så långt ned att när jag listade punkterna härom dagen, tänkte jag inte ens på den."Göra vad jag vill" eller "ensamhet" om man så vill. Det saknar jag.

I övrigt har jag en god konferens. Båda mina mentorer är här, den ena hade jag restid ihop med på del av sträckan och den andre har jag bytt så pass många ord med att vi hunnit slå fast att vi ska försöka få till stånd ett första möte.Strax ska jag dricka vin med två mycket goda och trevliga kollegor, före kvällens middag med underhållning och dans börjar.Au revoir kära läsare :-)

Avbrott

Imorse lämnade jag och mannen barnen på förskolan men i stället för att åka till jobbet begav vi oss till stadens fina och anrika bad. Där simmade vi och kopplade av i relaxen innan vi avnjöt en mycket god frukost tillsammans i restaurangen.
Ett väldigt härligt och avkopplade sätt starta dagen på.
Och när jag gled in på jobbet avstressad och alldeles lugn strax efter tio kände jag mig full av inspiration för att hugga in på dagens arbetsuppgifter.

Karriär och jämställdhet

Jag har funderat lite på om jag hade kunnat göra samma karriär som jag gjort om vi gjort en klassisk delning av föräldraansvaret, där jag varit föräldraledig betydligt längre och sedan gått ner i arbetstid.

Föräldraledighetens längd tycker jag inte verkar påverka möjligheterna att få ett utmanande jobb i den organisation jag jobbar i, snarare gäller det att ha tur med timingen. Att däremot gå ner i tid känns inte lika okej och det är få med likande jobb som arbetar deltid. Vilket är konstigt, varför skulle det inte gå att kombinera? Att däremot gå tidigt för att hämta på förskola, vabba eller prioritera sommaravslutning är inte alls konstigt - som tur är.

Pusselbitar på plats...

Åhh,

Tredje modulen av min Chefsutbildning är nu till ända. Kursen heter "Ledarskap genom Personlig Utveckling" och hålls av IFL Handelshögskolan.

Första modulen går ut på frågeställningen: Vem är jag och vad har format mig? Hur reagerar jag i vissa sammanhang. Man tittar mycket tillbaka på sin barndom.

Under andra modulen tittar man närmre på gruppdynamiken. Vi utsattes för viss press och utifrån detta kom frågan hur gruppdynamiken förändras, hur påverkas jag av andra, hur påverkar jag andra.

Denna tredje vecka var frågeställningen, Vad vill jag? Hur kommer jag till min rätt? Nu har vi (24 deltagare) hunnit bli en tight och stark grupp. Vi har ifårgasatt och grävt i såväl oss själva och varandra. Nu var det dags för skarp feedback. Mycket nyttigt och lärorikt. Viktigt att ge feedback på ett konstruktivt sätt och framförallt viktigt att ta emot den utan att gå in i försvars argumentation.

En riktigt nyttig vecka. Jag kommer hem med massor av energi och input från många kloka människor. Kunskap som gått mig förlorad om jag inte vågat ställa frågan hur jag uppfattades de första minuterna av vår bekantskap.

Tidig morgon

För mig är morgonen den absolut bästa tiden på dagen för jobb. Jag kommer alltid en halvtimme före alla andra och kan jobba i lugn och ro en liten stund innan resten av kollegorna dimper in och telefonen börjar ringa. Den halvtimmen är verkligen avstressande och helt avgörande för om det blir en bra arbetsdag eller inte.

I perioder (som nu) när arbetet hopar sig på de flesta fronter är dessa morgnar guld värda. Då planerar jag och organiserar dagen. Som i dag när jag ska skriva färdigt en utredning jag började på i går samt planera inför ett planeringsmöte jag ska ha i eftermiddag.

Konferensdags (eller: "kringarbete")

Japp, så närmar det sig konferens. Vad jag tycker om konferenser kan du ta del av här.

På onsdag morgon beger jag mig tidigt och på fredag kväll kommer jag hem sent. Sedan ska jag käcka mig och arbeta lördag - för tredje lördagen i rad - direkt efter konferensen..!

Jag ser fram emot allt med konferensen: resan dit, hotellet, frukostarna, sov-nätterna, seminarierna, föredragen, middagarna, studiebesöken och alla kollegorna!
Jag kommer att njuta av dessa dagar.
Och jag kommer att sakna minstingen, maken, huset och till och med tonåringen ;-) :-D

Efter att man varit på semester eller konferens eller dylikt brukar man tala om att arbetet hopat sig och högarna är höga. Före (vilket onekligen är min fas just nu) är inte ett dugg bättre - jag måste ju klara av en massa bokningar, konfimeringar, bekräftelser och förfrågningar före jag åker! Jag har tänkt tanken hundra gånger under dagen: "vad är det jag glömt att ordna med mer?".

Jag kommer säkert avlägga rapport från min konferens. Till dess: ha det attans bra allihop!

Hit ska jag: Biblioteksdagarna 2009

Tidsmaskin

Igår kväll var jag på middag med några vänner från skoltiden; lekis till högstadiet. Numera träffas vi nästan aldrig, främst av geografiska skäl. Det blev en väldigt trevlig kväll med många skratt och påminnelser om saker jag helt glömt bort. Inte kom jag ihåg att mitt allra första jobb var som städare på missionshuset i min hemby tillsammans med min bästis, eller att vi tog med oss alla våra kompisar till jobbet och lät dem busringa på kyrkans faktura medan vi dammsög lokalerna.

Nåväl.

Denna tur längs med minnenas aveny fick mig att tänka på hur jag förändrats som person sedan det här gänget var mina allra bästa vänner. De känner mig som den jag var då, vilket inte säger ett dyft om hur jag är nu, femton år senare.

I ärlighetens namn har jag väldigt svårt att tänka tillbaka på den jag var då och känna respekt för den personen. Jag kan överhuvudtaget inte identifiera mig med den människan och jag är glad att hon försvann. Vilken tur att vi hela tiden utvecklas.

Är du samma person idag som för femton år sedan?