Tema: Vem är vem i Networking? Intervju med Jessica

Jag ser mig som en av de "hemligaste" i det här nätverket eftersom det bara är tre personer som jag har träffat IRL eller AFK ;-) Jessica är inte en av dem som jag har träffat men en av de tjejer som jag följer ett steg (eller ett år) bakom och som jag suger i mig kunskap från.

SNABBFAKTA:

Namn: Jessica
Ålder: 33 år
Arbetar: som teamchef på ett konsultbolag
Familj: Man och två döttrar, födda 05 och 08
Bor: i en förort till Stockholm

Jessica, i januari 2009 kom du tillbaka till arbetslivet efter din andra föräldraledighet och började ganska snart på en chefstjänst över 16 konsulter. Jag har precis kommit tillbaka till en chefstjänst efter barn nummer två. Vad har du för råd att ge mig?
Egentligen oberoende av chefstjänst skulle jag främst råda dig att jobba med förväntanshantering. I den situation du är i finns många "intressenter"; din familj, din chef, dina medarbetare och inte minst du själv. Fundera över vad det finns för förväntningar på dig och jobba sedan med att sätta förväntningar genom att vara tydlig med vad andra kan förvänta sig av dig.

När ert andra barn började på dagis hade ni grymma ambitioner med dagistider, gemensam middag och i princip inget kvällsjobb. Hur har det fungerat?
Faktum är att det har fungerat riktigt bra! Vi jobbar heltid båda två, växlar från dag till dag med vem som lämnar respektive hämtar på dagis och äter middag tillsammans hela familjen i princip varje dag. Det vi tummar lite på är kvällsjobbandet, men vi försöker styra det till vissa dagar så att vi inte sitter och småjobbar lite varje kväll.

Som så många andra av oss bor du i hus och renoverar och förändrar med jämna mellanrum. Till skillnad från mitt hus som genomgår en lååångsam totalrenovering så verkar du ha arbetat mer snabbt och målmedvetet. Är denna målmedvetenhet något som har präglat även ditt yrkesliv?
Jag är nog både otålig/ivrig och lite impulsiv. När det till exempel handlar om renovering eller annat "hemmafix" går jag, halvt på skämt och halvt på allvar under namnet kaminmannen hemma. Oavsett vad det är jag ska göra har jag ganska svårt att lägga det åt sidan om jag inte är klar. Jag tycker varken om att lämna saker halvfärdiga eller skjuta saker framför mig, så självklart återspeglas det även på jobbet.

Hur gör du för att koppla av?
I ärlighetens namn är jag nog ganska dålig på att koppla av, det finns alltid något som "måste" göras först… För ett halvår sedan återupptog jag mina ridlektioner som jag fick ta en paus ifrån när jag blev gravid med andra barnet, och det finns nog inget som ger mig mer mental avkoppling än ett pass på hästryggen. Jag låter mig gärna uppslukas av en bra deckare eller ett avsnitt av Mad Men som jag just nu är helt frälst i. Andra saker som ju såklart är mentalt avkopplande är att göra något kul tillsammans med familj och vänner - nu när vintern kommer går vi gärna till skridskobanan eller pulkabacken med matsäck och en termos varm choklad.

Att planera sin arbetsdag

Det är nog inte många som har ett arbete som innebär att man sätter sig på sin plats när man kommer till jobbet och sedan ägnar sig åt en sak hela dagen. Mail och telefonsamtal är några av de saker som konkurrerar med listan över saker att göra - hur prioriterar man då rätt från dag till dag?

Jag jobbar på ett konsultbolag vars huvudsakligaverksamhet består i att bedriva webbprojekt. I dessa projekt använder vi bland annat scrum, som är en metod för systemutveckling. En av beståndsdelarna i scrum är "daily standup", ett dagligt kort möte som hålls på morgonen då hela teamet samlas och tillsammans kort går igenom, per individ:

• vad har jag gjort sedan igår?
• vad ska jag göra idag?
• finns det något som hindrar mig?

Snabbt och effektivt får alla teammedlemmar koll på läget - har alla att göra, är det någon som kört fast och som behöver hjälp från någon annan för att komma vidare? Kan jag i så fall bidra?

Min egen upplevelse av de projekt jag medverkat i där scrum använts är odelat positiv och jag har också anammat en del av detta i mitt eget dagliga arbete i rollen som teamchef. Varje morgon tittar jag på, visserligen för mig själv, vad på min lista som är avklarat sedan sist, vad jag behöver ta itu med idag (och gärna inbördes prioritet) och till sist om det är något som hindrar mig, som kanske behöver brytas ut till en egen punkt på listan, eller om jag inte kan lösa det själv - vem kan hjälpa mig så att jag kan komma vidare?

Jag har märkt att genom att göra på det här sättet har jag lite lättare att förhålla mig till saker som dyker upp under dagen. Jag kan fundera över vad som är bråttom och vad som är viktigt och hur nya frågor och uppgifter som kanske behöver åtgärdas snabbt bör prioriteras i förhållande till min lista. Jag justerar alltså min to-do för dagen under dagens gång, men på ett mer medvetet och genomtänkt sätt.

Kanske har du något smart sätt för att planera ditt eget arbete? Berätta!

Skön start på söndagen

Veckan har varit intensiv och det i kombination med envist halsont har gjort att jag inte riktigt varit lika ambitiös med löpningen som jag planerat. Nu på morgonen har jag i alla fall varit ute på min tredje runda och känner mig stolt över mig själv! Jag springer inte snabbt, men jag tar mig runt en runda på dryga 5 km utan att behöva gå förutom i ett par riktigt branta uppförsbackar.

Mitt första delmål med löpningen handlar om att skapa en vana. Min ambition är att på 10 gånger ha hittat ett sätt att få till det där med träningen i vardagen och hitta en eller två rundor som är lagom långa och varierade. Under dessa första 10 rundor har jag ingen ambition att springa på viss tid utan det viktiga är att jag kommer ut 2-3 gånger/vecka och att jag tar mig runt, även om jag växlar mellan att gå och springa.

Det känns bra, och skönt! Min kropp protesterar inte alls på det sätt som jag trott att den skulle göra mot löpningen. Jag undrar vad det är som gör att sådant ändrar sig? För tidigare gånger då jag bestämt mig för att börja springa har det känts som att hela kroppen protesterar vilt, trots att jag inte varit mer otränad då än nu.

Nu har jag träningen avklarad och hela söndagen framför mig. Det finns bara en men ack så viktig sak planerad; en tur till vallokalen.

Ha en skön söndag och se till att lämna din röst idag, om du inte redan förtidsröstat.

Är en gång ingen gång?

Vi är på landet den här helgen. Mitt halsont har inte riktigt gett med sig ännu, men jag bestämde mig ändå för att inviga mina nya löparskor. Första rundan alltså! Jag tog en kort runda på 3,2 km och i sakta mak, växlade mellan att gå och springa. Men det kändes bra! Här är det ju lite extra lyxigt i och med att det är mjukt underlag och rundan består av grusväg/skogsstig och med ungefär en tredjedel längs havet.

Jag inser att jag har svårt att tänka bort prestation och resultat. Jag vill så gärna att det ska gå bra, att jag ska orka springa och inte behöva gå så mycket, och jag vill också att det ska kännas bra, att detta ska kunna bli en vana många år framåt.

Hur som helst kan jag redan nu avskriva en undanflykt som jag dragits med länge, och jag skriver det här så kan jag gå tillbaka och titta om jag tvivlar: det gjorde inte ont i fötterna! Som jag skrev tidigare har jag problem med mina fötter och har tidigare upplevt att jag får ont av att springa, men nu känns det bra! Jag kommer säkerligen att få ont på andra ställen av ovanan, som benhinnorna till exempel, men eftersom jag börjar försiktigt så hoppas jag att det inte ska bli så farligt.

Det känns skönt att ha första gången avklarad, men en gång är ju ingen gång som det brukar heta, så jag siktar på att försöka köra på tisdag igen.

Nedskräpning

Nog för att det är valtider, men i vilken utsträckning når man egentligen potentiella väljare med just valaffischer som sätts upp överallt i stan? Imorse promenerade jag som vanligt över stadshusbron i Stockholm och där ser det ut såhär, och det är likadant på många ställen runtom i Stockholm.


Är det bara här det är extremt, eller är det likadant i övriga landet? Har det inte gått liiite för långt? Är det någon som faktiskt läser budskapen på affischerna?

Nu är det dags!

Jag har länge duckat för faktumet att jag inte kommit igång med att träna ordentligt sedan jag fick mitt första barn för lite mer än fem år sedan. Livet fylls med aktiviteter ändå så jag har inte tänkt så mycket på det, men nu sista året har en känsla av att kroppen inte riktigt orkar med på samma sätt som tidigare smugit sig på. Något måste göras, och det nu!


Det enda jag kommit igång med är mina ridlektioner, men det är bara en gång per vecka. I övrigt gillar jag att gå på pass, men så som min vardag funkar just nu hinner inte komma iväg på det, så enkelt är det. Löpning har jag aldrig någonsin gillat utan snarare verkligen tyckt illa om att springa, men nu har jag kommit fram till att ge det en chans, på riktigt. Och jag känner mig riktigt peppad! Förutom min dressyrlektion ska jag ha ambitionen att springa två gånger/vecka och även kombinera löpningen med ett kortare styrkepass där jag använder gummiband. Fördelen med löpning är att jag kan göra det på kvällen när barnen somnat och att träningen börjar direkt utanför dörren. Effektivt och passar min livssituation just nu.

Jag har inlett mitt träningsprojekt med att gå till Löplabbet för att prova ut riktigt bra skor och registrerat mig på funbeat för att hålla koll på min träning. Nu ska jag bara bli av med min förkylning med tillhörande halsont, sedan börjar projekt löpning på allvar.

Nu är ju NetWorking en blogg med fokus på karriär, arbetsliv, livspussel, familjeliv, etc. Jag inser att det är lite off topic, men jag tänkte ändå blogga lite om mitt projekt. Flera av våra skribenter är inbitna löpare, det kanske du också är? I så fall tar jag gladeligen emot både pepp och tips. Eller är just du sugen på att komma igång du med? I så fall kanske jag kan inspirera dig att ta steget!? Om inte annat är det ytterligare motivation för mig att skriva om hur det går.

Såväl tips som glada tillrop är ytterst välkomna!

Jag läste ett välskrivet inlägg hos Skriet från kärnfamiljen apropå tidigare inlägg om att inte räcka till - "Men varför skaffade du barn?". Fler nyanser kring huruvida man är road av att leka med sina barn, men också annat intressant. Läs vetja!

Tempoväxling

Sovmorgon, frukost på altanen, dricksvatten på dunk, utedass, trollsländor, kaffe i termos, skrindan till badplatsen, solkräm, bromsbett, vattenlek, kärlek, blå läppar, skakande små som vill bada lite till, matsäckslunch, skattleta i skogen, trotsutbrott, badkläder på tork, smultron, deckare i skuggan, diska för hand, ett glas rosé under äppelträdet, grillen alltid framme, myggsurr i öronen, varma nätter.

Ja, jag har semester och jobbar på att bara vara och vara i nuet, två saker jag är ganska dålig på. När jag lyckas inser jag hur bra det är att vara det.

Hur har du det i sommar?

Apropå föräldrasamvetet

Apropå diskussionerna om livspussel, föräldraskap och dåliga samveten vill jag tipsa om ett läsvärt inlägg hos Mymlan om krav och förväntningar på föräldrar, både uttalade och outtalade. Saxat ur inlägget:

"... Jag skulle snarare säga att så länge man gör sitt bästa och lyssnar till sig själv istället för omgivningens alla krav så gör man rätt.

Andras försök att förminska mig som förälder eller få mig att känna dåligt samvete har i nästan alla fall uteslutande lett till att jag mått dåligt på ett sätt som gått ut negativt över mina barn, som tagit ifrån mig den energi och självkänsla man så väl behöver som förälder.

För dåligt samvete har jag ändå. Det är ingenting som någon behöver försöka få mig att förstå att jag borde ha. Framförallt gör det mig inte till ett dugg bättre förälder."

Läs hela inlägget här.

Vem är du - vem är jag?

Det händer spännande saker i bloggen framöver. Ni kommer att få bekanta er lite mer med oss skribenter är det tänkt. Uppdraget har lytt - gör en intervju med en av de andra och publicera på bloggen.

Håll utkik, för nu smäller det!

Svar på frågestund: Att äta kakan eller ha den kvar

AnonymMarie sa...
Hur vet man vilken fot man ska stå på - jobb eller familj? Kan man ha kakan och samtidigt äta den?? Jag har svårt att få ihop det redan nu, innan barn...

Johanna:
Mycket intressant fråga! Kan man ha kakan och samtidigt äta upp den? Det beror nog helt på vilken partner man väljer att starta familj med. Barn tar väldigt mycket tid och ju fler barn man har desto mindre tid har man till sitt förfogande. Om man går in i ett föräldraskap tillsammans med någon som inte ser sin egen roll i kakbaket så tror jag faktiskt att man får äta upp kakan själv och därmed sitta där med ett tomt kakfat efteråt.

Men om man accepterar att man måste bli lite mer effektiv när man väl är på jobbet, man har ett delat föräldraskap eller ett socialt nätverk som kan hjälpa till, då tror jag mycket väl att man både kan ha kakan och äta upp den samtidigt.

Camilla:
Det blir både lättare och svårare. Jag tycker att man på något sätt bli effektivare på jobbet när man vet att man måste gå hem en viss tid. På samma sätt har jag blivit bättre på att prioritera bort saker privat som jag inte riktigt känner att jag vill lägga tid på.

I övrigt håller jag med Johanna, föräldraskap är ingen enmansshow, har man inte förmånen att få dela föräldraskapet med en andra förälder måste man ha annat stöd för att få vardagen att fungera.

Anna:
Som de ovanstående säger: både ja och nej! Jag har varit mamma sedan jag, i princip, var barn själv (jag blev mamma vid 20) så jag har varit ensam mor under studietiden med ett barn och sedan en del av en familj med ständigt fyra barn, allt sedan dess. Jag har således inte mycket att jämföra med.

Jag har påbörjat mitt karriärbygge under min minstings småbarnsår och även om jag försakat enstaka möten och händelser, både på jobb och fritid, har det gått att kombinera. Hade barnets far varit en sådan man som såg sig oförmögen att tvätta, städa, hämta och lämna (alltså utföra 50% därav) hade det så klart fallit på sin egen orimlighet - å andra sidan hade det varken blivit äktenskap eller barn om jag stött på en sådan man.

Som mången klok kvinna konstaterat: med en jämställd man går det alldeles utmärkt! Men att fika med vänner, laga massor av mat från scratch och annat högintensivt socialt får dock maka åt sig: man kan inte både ha kakan och äta den och även tro sig kunna äta bakelser och wienerbröd samtidigt...!

Charlotta:
Jag skriver under på mycket som mina kära kolleger redan har sagt. Att välja "rätt" partner - och då menar jag att man ska vara ense om vad projektet familjen innebär innan man försöker skaffa barn - är en viktig grund. Det är mycket att ha familj, men det är också enormt givande och samarbetar man ja då kan inte jag se att det inte går att få ihop.

Jag försakar hellre annat - som att ha perfekt städat hela tiden, en oklanderlig trädgård och ett sjudande socialt liv. Sen får man inte glömma att be om hjälp (mor- och farföräldrar, dagisföräldrar som går samman och hjälps åt etc) eller betala för hjälp (städning t ex eller leverans av mat).

Jessica:

Du har redan fått många kloka svar och tankar. Jag instämmer i vad de andra sagt om vikten av att ha ett gemensamt synsätt på vad det innebär att ha barn - det är en förutsättning. Men sedan tänker jag att karriär är något man gör under en lång tid, och en familj är också ett "livstidsåtagande", så för mig var det väldigt självklart att jag aldrig skulle kunna välja eller välja bort det ena eller det andra.

Med delat ansvar för familjelivet kommer man väldigt långt och sedan handlar det också om att själv kunna tillåta sig att fokusera på sin karriär (och fritidsintressen) också; det finns många förväntningar i samhället på mammor som uppmanar till ett självuppoffrande beteende som man måste hitta sitt sätt att förhålla sig till. Det jag försöker säga är nog att man med en bra grund kan hitta ett sätt längs vägen. Jag tror inte på millimeterrättvisa - livet går upp och ned och man behöver vara lyhörd för varandras behov.

Jag brukar tänka på det som att man växeldrar; ibland behöver den ena lägga mer energi på jobbet, ibland den andra. Har man en gemensam grund är det lättare att vara flexibel. För mig personligen finns det också en stor tillfredsställelse i att ha balans mellan alla delar - karriär, egen fritid och familjen - i mitt liv, jag känner mig väldigt lyckligt lottad och är väl medveten om att det inte är en självklarhet att det ska fungera, utan båda parter behöver både ge och ta.

Svar på frågestund: Om pendling och småbarn

Pratglad sa...
Pendling och småbarn - några smarta/intressanta perspektiv på den kombinationen?

Johanna:
Jag kan berätta hur vi har löst det i min familj. Det ska dock nämnas att både jag och min man har flexibla arbeten och bra chefer.
Jag har 60 minuters pendlingstid enkel väg och ofta använder jag tiden till att läsa jobbrelaterade mail, rapporter och annat material som jag behöver gå igenom ändå.

Våra barn går på förskola/skola mellan 08:00-16:30 ungefär, och för att få ihop det så åker den ena tidigt till jobbet den dag man inte lämnar. Två dagar i veckan går jag hem vid 15 och en dag i veckan har vi hjälp av en släkting med hämtningen.

Anna:
Jag har två timmar enkel väg och använder samtlig tid till "egen tid" det vill säga: jag utnyttjar tiden till att tänka egna tankar, lyssna på musik, vila eller läsa något njutbart, för någon annan egen tid i veckan blir det inte. Vår son går oftast 8-17:30 och han trivs med förskola och vänner och mår bra av stimulansen så något "dåligt samvete" eller skuldkänslor eller annat, håller vi oss inte med min make och jag. Sonen trivs, vi bor där vi vill bo och vi stimuleras och trivs = win -win med pendling vad mig anbelangar!

Karin:
Vi har gjort det så att maken lämnar på dagis så jag kan åka tidigt till jobbet, för sedan sluta tidigare och hämta barnen. Vi har båda flexibla arbetstider. Jag pendlar 2o minuter enkel väg, och det är rätt skönt med den ställtiden. Barnen är på dagis 7-15:50 ungefär.

Charlotta:
Flexa arbetstider om det går (det har både jag och min man), möjlighet till hemjobb ibland och så får man utnyttja pendlingstiden smart.
Vi pendlar båda in till Stockholm (35 minuter med tåg plus ett kortare byte) och flexar så att den som lämnar jobbar senare och den som hämtar sticker supertidigt (klockan 06). Hämtar jag så har jag med mig lunch för att jobba så effektivt som möjligt. Än så länge har vi bara ett barn på dagis - han går mellan 8-16 och det fungerar bra.

Camilla:
Vi har båda flexibla arbetstider och kan turas om att hämta och lämna. Min man har lite längre restid (2h/dag) och kompenserar ibland med att jobba lite hemifrån på kvällstid. Jag har haft kortare resväg (1h/dag) och har därför hämtat lite oftare. Vi har båda jobbat heltid och haft barnen på dagis mellan kl 8 och kl 16.

Nu kommer jag att få en mycket längre resväg till jobbet (2,5h/dag) och känner inte riktigt att jag får ihop tiden och kommer därför att gå ner på deltid (80%), min man kompenserar genom att jobba hemifrån en dag/vecka.

Jessica:

I vår familj har vi det nog som rätt många andra som bor i Stockholm med omnejd - pendling för oss båda i kombination med att vi valt att jobba heltid båda två. Anledningen till att det fungerar är en kombination av flexibelt jobb (för oss båda) med viss möjlighet att jobba hemifrån och/eller kvällstid och inte så tokiga pendlingstider (ca 30 min enkel väg för mig och ca 20 min enkel väg för min man).

Våra barn (2½ respektive 5 år) är på förskolan 8 till ca 16. Vi lämnar och hämtar växelvis från dag till dag men med stor flexibilitet för att kunna förhålla oss till möten etc. Vi har inga släktingar eller andra i vår närhet som hjälper till med lämning/hämtning av våra barn, så vi pusslar mycket för att få ihop tiderna, men det känns faktiskt inte som en omöjlig ekvation.

Mors dag

Detta är fjärde året jag haft anledning att fira mors dag för egen del och eftersom det var både varmt och soligt blev jag bjuden på brunch på altanen. Där i solen mumsade vi på toast med bacon & äggröra och amerikanska pannkakor med lime & mynta.

Jag vill också passa på att önska alla fantastiska mammor en härlig mors dag!

Föräldraskap: från steget före till ad hoc

Lindas tänkvärda inlägg fick mig att börja fundera. När vi drog igång den här bloggen hade jag just fått mitt andra barn och var mitt uppe i föräldraledigheten. I tanken sliten mellan viljan att "vara med" på jobbet, och njutningen i att vara hemma med en ny liten person. Vips så har över två år gått och den där lilla har blivit en lite större, men fortfarande liten, tjej, och storasyster har hunnit upptäcka hela sitt känsloregister och även hunnit igenom en grubblande fas med mycket tankar och frågor om döden. När äldsta dottern var nyfödd höll vi oss väldigt uppdaterade: vi hade läst de rätta böckerna och hade koll på allt ifrån utvecklingssprång till tillväxtfaser. Men nånstans längs vägen blev böckerna omkörda av verkligheten, och numer händer det ofta att jag känner mig tagen på sängen som förälder: oförberedd på vad som väntar runt nästa hörn och vilka frågor och funderingar jag kommer att ställas inför. Om det fanns ett facit till just min fem- respektive 2½-åring skulle jag vara oändligt tacksam (förutsatt att det kom i komprimerad form, annars skulle jag inte hinna läsa det).

Några ganska vällästa böcker om barn

När jag tänker efter tycker jag att jag diskuterade föräldraskap mer med andra föräldrar när barnen var små. Nu när de börjar bli större händer det mer saker och barnen är också mycket mer olika varandra som individer. Jag känner mig på många sätt mer utlämnad och hänvisad till mitt eget omdöme nu, och värst är det såklart med äldsta barnet som är den som banar väg, den andra halkar ju bara med i kölvattnet.

Under första året har man kanske en föräldragrupp som man kan nyttja, men vart får man bäst utbyte när barnen kommer upp i förskole- och skolåldern? Jag utnyttjar vårt nätverk här, NetWorking, till många sådana frågor eftersom flera har barn i samma åldrar. Hur gör du? Har du någon särskild som du pratar med, som kanske känner både dig och dina barn? Eller använder du forum på internet?

Konsten att bli klar

Varför är det så svårt att bara koppla av och njuta av hur saker och ting är? Vi har bott i vårt radhus sedan februari 2006 och inledde med en offensiv renovering för att "sätta vår prägel" på huset. Alla rum ytrenoverades, båda badrummen totalrenoverades och husets fasad fick ny färg. Inte ens köket, som renoverats ett år innan vi flyttade in, lyckades undkomma rollern. Nu, fyra år efter att vi flyttade in, och ytterligare några renoveringsprojekt senare har jag lyckats dra igång ett nytt, denna gång för vardagsrummet. Inte några stora grejer egentligen, men tillräckligt för att äta en hel del av den dyrbara och sällsynta tiden. Vägghängda skåp ska målas, hyllor ska monteras ned och hål ska spacklas. Kanske ska en fondtapet bytas ut eller målas över. Som sagt, ingen rocket science, men det blir ändå långdraget när man bara hinner jobba 1-2 timmar/dag. Jag vet att vi är långt ifrån ensamma om att ha ett hem som är under ständig förändring, men jag kan inte låta bli att fundera över varför det är så?

En sak vi lärt oss är att vi aldrig skulle kunna köpa ett äkta renoveringsobjekt och ha en tio- eller femårsplan, för ingen av oss skulle kunna stå ut med tanken på att det skulle ta så lång tid innan det är "klart" som vi vill ha det. Jag mår fysiskt dåligt när det är oordning, så jag vill göra allt på en gång för att få det klart, vilket ju inte funkar om man ska renovera ett helt hus ordentligt.

Men jag har förstått att en del faktiskt gillar det här. Är du en renoveringsmänniska? Berätta - vad är det egentligen som är så kul med att renovera?

Det där med kreativitet...

I veckan som gick hade vi en inspirerande dragning på jobbet som handlade om kreativitet, hur man skapar förutsättningar för kreativitet och lite olika verktyg man kan använda i den kreativa processen. Det var skåneföretaget Idélaboratoriet som höll i både en presentation och några övningar som vi fick göra. Det var intressant och fick mig att tänka en hel del på att människor förväntas vara kreativa i väldigt många yrken och sammanhang, men väldigt få har erfarenhet av särskilt många metoder för kreativt arbete, alternativt får stöd i den processen.

Ett ganska vanligt inslag i mitt jobb är att leda workshops, där min uppgift som workshopledare är att hjälpa en grupp människor att nå konsesus och komma fram till någon form av resultat. Det innebär både att moderera diskussioner i gruppen, bevaka gruppdynamiken och att ha olika övningar, metoder och verktyg att ta till beroende på vilka frågor man ska arbeta med och vad som händer längs vägen. Det är idag ungefär tio år sedan jag ledde min första workshop och genom åren har jag byggt upp en egen "verktygslåda" som jag utgår ifrån beroende på vad det är för grupp och vad syftet är med workshopen, och där finns bland annat olika sätt för att locka fram kreativitet, få deltagarna att tänka i nya banor och släppa "det går inte"-tänket. Jag känner mig med andra ord ganska hemma i en situation där jag ska hjälpa andra att vara kreativa, men hur är det med min egen kreativitet?

En aspekt som kom upp på dragningen och som jag inte tänkt så mycket på tidigare är när och var man är som mest kreativ, vilket fick mig att börja fundera. Ganska snabbt insåg jag att jag själv är som mest kreativ när jag pendlar. Det slår i princip aldrig fel - när jag sitter på bussen, pendeln eller tunnelbanan låter jag tankarna vandra och då dyker det alltid upp lösningar på problem jag klurat på (eller inte ens insett fanns!). Plötsligt såg jag förklaringen till alla noteringar jag gör i min telefon eller i det lilla block jag alltid har i väskan - de kommer alltid till när jag reser.

När är du som mest kreativ, och om, och i så fall hur, utnyttjar du den kreativiteten?

2009 - vad hände egentligen!?

Jag ska börja med att lova att det här inte ska bli en lång och tradig upprapning av vad jag gjort förra året, för det är nog inte kul för nån att läsa. Men när jag började jobba i januari 2009, efter min andra föräldraledighet, visste jag inte riktigt vad jag hade framför mig. Våren rullade på men i somras bytte jag tjänst, från att vara konsult på heltid till att ta rollen som teamchef för en grupp på 16 konsulter i kombination med att själv jobba som konsult på halvtid. Direkt efter sommaren började dessutom vår andra dotter på dagis och vi var därmed tillbaka i lämna- och hämta-karusellen igen, med heltidsjobb båda två.

Hösten blev väldigt intensiv för mig och jag fick lägga en hel del saker, däribland skrivandet här på bloggen, åt sidan för att kunna rikta energin mot min nya tjänst och vardagens logistikutmaningar. En händelserik höst avslutades med en lång och skön julledighet tillsammans med hela familjen, där vi försökt göra mer av något barnen uppskattar men vi vuxna är dåliga på - att bara vara hemma. Det sistnämnda har faktiskt gått över förväntan och det är med laddade batterier jag förbereder mig för 2010:s första arbetsdag, imorgon!

Hur känner du inför jobbstarten nu efter jul?

Hurra (igen) för oss!!

100.000 sidvisningar är väl värt att ge ett glatt utrop: HURRA!

Vi som skriver har så roligt, ni som kommenterar är så härliga och det är kul att bloggen fått "ett eget liv" utanför oss, var och en, som skriver.

Hurra för 100.000 således :-)

NetWorking fyller 1 år!

För lite drygt ett år sedan var det en av oss som kläckte den smarta idén att vi skulle driva en blogg tillsammans. Ingen av oss hade egentligen tid, men trots det så har vi nu producerat över 900 inlägg, haft 98000 besökare, haft en stor liveträff och flera små, haft intensiva chatmöten genom Skype, och även pratat som vanligt såklart genom långa trådar med tusentals inlägg om allt från jobbyten, smink och inredning till julklappar och barnsjukdomar.

Idag, när bloggen fyller ett år, har vi 40 följare på google friend connect och 22 på bloglovin och dessutom en skara trogna kommentatorer som vi uppskattar oerhört!

Vi vill tacka alla läsare som hittat hit, och vi hoppas fortsätta med samma energi i minst ett år till!

Respons: på konsult- eller kundsidan

Som en av de få konsulterna bland NetWorkings skribenter måste jag ju ge ett alternativ till Johannas topp fem-lista över fördelar med att sitta på kundsidan. Som jag ser det, några av fördelarna med att vara konsult:

1. Jag har förmånen att få sätta mig in i helt nya verksamheter och fråge-/problemställningar gång på gång vilket är både lärorikt, omväxlande och roligt.

2. Mitt arbete är fyllt med sociala kontakter och nätverkande med människor från olika företag och branscher, vilket hela tiden breddar min erfarenhet och referensram.

3. I min roll har jag möjlighet att se på situationer objektivt, utifrån, utan att bära på ett bagage eller en ryggsäck som styr.

4. Jag förväntas sällan känna till hela bilden utan får möjlighet att skaffa mig aktuell information som jag behöver känna till eller förhålla mig till för att göra korrekta bedömningar och avvägningar.

5. Som konsult blir jag "lyssnad på" eftersom jag är anlitad för min kunskap och erfarenhet.

Ironiskt nog speglar min lista i mångt och mycket samma saker som Johanna tog upp, fast jag ser dem ur ett annat perspektiv. Myntet har kanske två sidor trots allt?

Har du erfarenhet av konsultbranschen? Håller du med om mina punkter ovan, eller vad tycker du?