Tjejkväll?

Häromdagen fick jag inbjudan till en sk tjejkväll hos en bilmärke. Det kom ett direktadresserat vykort med rosa text som lovade "bubbel, mingel och chansen att få känna på märkets nya modell". Ta gärna med en väninna, löd uppmaningen.

Jag har även sett att byggvaruhusen har liknande sammankomster och att man säljer skruvdragare och andra verktyg i rosa eller blommigt mönster.

Eftersom det här är vinstdrivande företag så misstänker jag att det här är något som det går att tjäna pengar på och att det finns ett intresse, men varför?

Själv blir jag mest provocerad av att man behöver en speciell kväll, eller en speciell färg för att kvinnor ska intressera sig för teknik. Men jag är ju som kvinnlig ingenjör varken främmande för teknik eller mansdominerade miljöer.

Vad tycker du? Är sånt här nödvändigt, bara en kul grej eller rent av provocerande? Och vart ska killarna som känner sig osäkra vända sig?

Pernilla Ohlin skriver en krönika om rosa-bandet-kampanjen som även berör detta ämne i Dalarnas tidning:

"Men så fort något ska säljas till kvinnor blir det gullifierat. Och det är i längden fördummande. Jag vill slänga något hårt mot teven när reklamfilmer visar glädjegråtande kvinnor som just fått tag i en fungerande tampong eller skor som utlovar en snyggare bak. "

Valdag

I dag känns som en ödesdag i Sverige. Det är val och för första gången kan ett främlingsfientligt parti komma in i riksdagen. Jag får kalla kårar bara av tanken och tyvärr så tror jag också att det är precis det som kommer att ske. Jag hoppas att de andra partierna i så fall ser till att samarbeta så att SD inte får något inflytande över den svenska politiken.

Själv tänker jag delvis taktikrösta - alltså jag lägger min röst på ett av de partier som står rätt så nära min socialliberala grundinställning och hoppas att de inte åker ur riksdagen. Totalt blir det två olika partier som får min röst, efter att jag har satt mig in grundligt i frågorna de driver.

Men jag önskar fortfarande att det fanns ett ännu bättre mittenparti än de två partier som jag har att välja mellan. Jag läste någonstans på nätet att det var någon som hoppades på en politiska taco - alltså att man kan plocka som man vill och kombinera det bästa.

Jag utgår från att det är viktigt med företagsamhet (jag kommer från en småföretagarfamilj), men vill se ännu mer och bredare om miljö och jämställdhet (jag är för både RUT-avdrag och delad föräldraförsäkring) och att kommunpolitikerna slutar att misshandla förskolan och skolan så som de gör i dag.

Antalet kvinnliga chefer ökar

Glädjande besked: antalet kvinnliga myndighetschefer har ökat de senaste fyra åren, läser jag på expressen.se.

Jag skulle tycka det vore intressant med mer utförlig info i ämnet så som vilka tjänster det rör sig om och hur procentdelningen ser ut mellan könen.

Men allt som går åt rätt håll är förstås välkommet!

Träffande från Fotbollsfrun

Via twitter hittade jag denna krönika om föräldraförsäkringen, mycket träffande.

Ännu mera hemmafru

Jag hittade den här krönikan i Aftonbladet om hur dagens hemmafru skiljer sig från tidigare tiders hemmafru. Och att vi ska sluta be om ursäkt för våra hobbies och satsa mer på dessa, då de kan ge båda intäkter och succés. Leila är ett bra exempel på detta, som den ikon hon är för många mammor i dag. Hon tjänar bra med pengar på vad som många har som en hobby.

Hemmafruar har vi diskuterat mycket här på Networking, här kan du läsa mer om vad vi tycker och här om hobbies.

Just nu är min hobby att träna, en hobby jag faktisk har tjänat pengar på i perioder som instruktör inom spinning och gruppträning.

Könsrollerna på semestern

Min familj och jag har de senaste somrarna spenderat en del av semestern genom att åka husbil genom olika landsdelar i Sverige. På många sätt känner vi oss lite som ofrivilliga campare, vi väljer camping som semestersätt då det är bekvämt då svärfar äger en husbil som vi får låna, lite som att låna en stuga.
Vi är inga campingfanatiker, men tycker det är mysigt ändå.

Så varje år blir det lite av ett kulturkrock på första campingen. Vi känner att vi inte riktigt passar in, och jag förvånas över vilka mönster som finns när man är på semester, både i år och förra året.

Jag hittade en krönika av Sanna Lundell som avhandlar lite av det samma.

Berg & småsten

”Berg och småsten” finns det de som säger till mig, när jag blir som argast av all jädra manschauvinism som ibland står mig upp i halsen!

”Berg och småsten”.

Jojo, jag tar mig an småsten vareviga dag genom att envetet påpeka varenda gång någon förutsätter att det måste vara en man när det lika gärna kan vara en kvinna – i vilket sammanhang det månde vara.
Småsten har jag alltså koll på: jag visar konsekvent och notoriskt att jag märker varje genusfråga och att den retar mig som en nagel i ögat. DET är småsten.

Berg måste jag också ta mig an, annars skulle småstenen inte ha någon betydelse, utan endast bli tjat och semantik. Jag bloggar alltså här, sticker ut hakan med vad jag tycker i alla möjliga sammanhang och agerar själv så som jag vill att världen ska kunna få vara:
tar inte hela föräldraledigheten själv, håller inte på att vaka över nyligen utflyttade sonen i tid och otid, tar inte ansvar över min mans relationer eller tonåriga barns tvätt, åtaganden eller annat.

Måhända är detta också småsten? Egentligen är väl det riktiga berget att engagera sig politiskt? Men som Ebba Lindsöö säger: det gör jag inte, eftersom man måste vara perfekt, i detta land, för att tåla pressens granskning. Perfekt är jag inte och sorgligt är det att många goda och duktiga människor undviker politiken just av denna anledning.

Det här med att vara kvinna i en värld som har mannen som norm spänner över så mycket: från att inte antas klara vissa saker för att man har fel könsorgan, till att ha män stirrande på ens byst när man i yrket stöter på dem.
Berg och småsten om vartannat, hela tiden.

Jag kör på som en enhörning, med hornet riktat framåt, mest hela tiden, tycker jag och är väl medveten om att kanske en mjukare strategi ibland är att föredra? Jag tycker dock det måste till raka pukar och hårda tag, för att vi nu ska lägga grunden till något som ska vara bra om hundra år!

Det här var de tankar som kom när jag bestämde mig för att författa ett inlägg till denna blogg. Jag tänkte att jag nu ska skriva det som faller mig in när jag sätter mig ned för att skriva och då kom detta.

Jag gillar Birgitta Ohlssons anslag att dagligen på sin Facebook-sida ange skäl att se jämställdheten som valfråga! I går länkade hon, skäl nummer 25, till denna artikel.


Vilka berg och småstenar stöter du på? Och vilka berg är mest angelägna att ta tag i?
(foto lånat från Wikipedia.se)

Camilla Wagner: more power to you!

Jag blev riktigt ledsen i ögat när jag surfade in hos Camilla Wagner (som jag gissar just nu har en välbehövlig vila och semester) och såg att hon inte bara fått utstå massor av påhopp på sina inlägg, utan att en hel del av dessa kom från egna kollegor. Det hade spårningar av IP-nummer visat.

Kan bara föreställa mig känslan - smakar riktigt illa i munnen.

Ett STORT: "More power to you!" till dig, Camilla.

Dina texter berör oss på NW och jag, personligen, blir peppad och ilsken och engagerad gång efter annan av det du skriver. Hoppas verkligen att du inte låter dig nedslås.

Detta får mig att ännu en gång inse det motstånd som finns, vilket kickar igång min kämpaglöd ytterligare och får mig att vässa argumenten och sticka ut hakan ännu längre.

Du har rätt: troll spricker i solen!

Heja Camilla Wagner, kvinnor som du behövs så väl.
Det är verkligen tydligt när man ser dessa mönster.

Alfa

Jag har roat mig med att skaffa en ny god vän under våren-sommaren!
Visst är det inte ofta man gör det, särskilt i vuxen ålder?

Inte mycket att orda om i en spännande blogg som denna, om det inte vore för att min vänskap har en liten knorr: nya kompisen är en riktigt fullfjädrad ”Alfahanne”.

Jodå, jag har nätverkat mig fram, rent privat, till en bekantskap som numera funkar som både vän och bollplank för frågor som gäller arbetet.

Jag har nog vid flertalet tillfällen berört Alfahannar, Alfahonor och "Alfa-gårdar" här och inte har det hänt att jag lagt en positiv innebörd i begreppet ”Alfa”.

I det här fallet har jag faktiskt tackat min Alfa-kompis för att han skänkt mig nyanser på dess innebörd.
En Alfahanne kan vara nog så ”tuppig” (som vi brukar debattera just i denna blogg) men kan vara det med såväl självinsikt som självdistans. En Alfahanne kan lyssna, engagera sig och ge god feedback på svåra frågeställningar. En Alfahanne kan vara macho och stenkool och mjuk och snäll!

Och: precis som en Alfahanne kan vara allt detta kan en riktig Alfahona som jag också vara det!

Jag går inte omkring och diskuterar kvotering, löner och jämställdhet hela dagarna eller hytter med näven mot varje man jag ser utan även jag lutar mig tillbaka i en däckstol, greppar min iPhone och tuppar mig mot en synnerligen trevlig Alfahanne, om andan faller på.
Eller så lutar jag mig helt enkelt tillbaka och lyssnar på musik, känner glädje för alla fina och goda män som jag har i mitt liv (har ju även en mentor som nog får slinka under benämningen Alfahanne också).

När jag nu googlar "Alfahanne" och läser strålande Carrfors Bråkenhielms tankar om Alfahannar, inser jag att jag är på rätt spår, som skaffat mig egna, som bollplank i jobbet: läs och fundera!

Är du Alfahona eller Alfahanne? Vad gör dig till det eller inte till det, anser du?

(Wikipedias syn, för säkerhets skull: Alfahannen är den dominerande hanne som är ledare för en djurflock. Vargflockar har till exempel oftast en alfahanne. En alfahanne är högst i rang, och djur under den rangen kämpar oftast för att försöka få ledaren på fall och ta hans plats, ifall denne lett flocken dåligt. Om hannen dock har lett flocken rätt så är oftas de andra individerna extremt lojala till hannen. Alfahannen är ofta muskulös och visar sig ofta vara dominant i en grupp.)

Tyvärr är det inte mannen på bilden som är min nye kompis... han får illustrera Alfa, helt sonika. Funkar väl?!

Mia kommenterade livspusslet

Signaturen Mia kommenterade inlägget om livspusslet och pendling. För att inte kommentaren ska komma i skymundan lyfter jag upp den till ett inlägg istället.

"Mia sa...

Jag tycker ändå att en 8-timmarsdag är lång för ett litet barn. Och jag tror inte många 2-3-åringar sover 2 timmar om dagen, inte barnen på vår förskola i alla fall.

Nej, jag vet att det inte är så ovanligt, och vill man jobba heltid så är det svårt att få till så mycket kortare dagar, men jag känner ändå att det bör vara JAG som tar smällen av långa resvägar/långa arbetsdagar etc, genom att jag får jobba hemifrån på kvällen etc, det ska inte vara mitt barn som får betala genom att vara länge på dagis.

Jag säger inte att det något är rätt eller fel, men jag har i alla fall dåligt samvete, och det är ingen annan som ger mig det, bara mina egna tankar om hur jag egentligen vill att min sons liv ska vara."

Mia, det här du säger om dåligt samvete är intressant. Du säger att du känner dåligt samvete utan att någon annan har gett dig det. Men jag tror att det är just det som är grejen. Det är ingenting medvetet som någon uttalar, men det finns där ändå - i samhällsstrukturen. Det finns en outtalad och ibland uttalad bild av vad en "riktig mamma" är. Inte är det någon som vågar erkänna att hon gärna arbetar utanför hemmet och tjänar sina egna pengar. Istället är det myten om den självutplånande mamman som är idealet.

Men vad sänder vi för signaler till våra barn om vi inte själva tar ansvar för våra liv och vår lycka? Att prinsen till slut ska komma och rädda våra prinsessor från glasberget? Bara vi väntar länge nog och gör oss vackra så kommer vi att bli gifta? Är det verkligen detta vi vill förmedla till våra barn?

Mia, missförstå mig inte. Jag respekterar verkligen din åsikt att 8 timmar är för länge för en 2-3-åring. Kanske jag till och med delar den. Jag vill bara försöka få dig att förstå att ditt dåliga samvete kanske inte är konsekvensen av dina egna innersta värderingar. Eller så är det det, jag känner ju inte dig.

Men om man inte reflekterar över sina egna val och ifrågasätter valda sanningar kommer man aldrig till botten med vilka värderingar man egentligen har.

Har ditt barns pappa lika dåligt samvete som du?

Hur talar vi män och kvinnor om oss själva?

Jag läste med stor förtjusning intervjun med Günter Mårder i senaste numret av ”Passion for business” (Günter bloggar här).
Det är väldigt roligt att se en så ung och driven VD som lyckas ta sig fram, för även när det gäller ålder tror jag det finns glastak!

Günter talade om en könsskillnad jag också tror finns: nämligen att män är otroligt mycket duktigare/modigare/förslagna på att tala om sig själva (generellt sett), än vad kvinnor är. Günter sa att han anser att man kan ta vad en man påstår sig vara och dela med med hälften och vad en kvinna säger sig vara kan man dubblera för att komma nära hur verkligheten ser ut.
Naturligtvis gäller inte det alla män eller alla kvinnor men jag tycker mig känna igen mönstret från mitt eget yrkesliv.

Jag själv har gått från att vara modest och anspråkslös till att med tydliga ordalag kunna peka ut vilka mina styrkor är och vilken potential jag har. Jag tror man ”vänjer” sig vid den semantiken och jag finner mig med jämna mellanrum framhålla min styrkor även vid andra tillfällen än vid anställningsintervjuer!
Senast förra veckan framhöll jag min förmåga att bekräfta, som en av mina största tillgångar som ledare, i ett samtal med en ledare i en annan bransch. Jag tänkte inte på det när jag sa det men när jag läste Günters ord insåg jag att det kanske är ovanligare att kvinnor talar om sig själva på det viset?

Ligg inte lågt med era meriter och kvaliteter, vill jag utropa! Det finns ingen anledning att lägga tand för tunga när det kommer till det och varför i hela friden skulle det vara negativt att ha koll på vad man är bra på?

Anna, tjänsteMANNEN?

Anna, tjänstemannen, sitter i mitten...

Bara en passus: jag har arbetat som tjänsteman länge nu och nu när jag bytte jobb och hamnade i en annan nivå omnämns jag ännu oftare som tjänsteman.
Kanske är det bara jag (?) men borde inte vårt svenska språk utvecklas även inom denna sfär? Jag menar, jag vet att jag (tydligen) besitter ett gäng "manliga" egenskaper men att gå så långt som att börja kalla mig MAN, är jag inte beredd!!

Jag hajar alltid till när någon säger till mig:
-Du som är TJÄNSTEMAN skulle ju kunna…..

Jag är kvinna. Stolt dessutom ;-)

Så: vad tycker Du?

Man föds inte till kvinna...

När jag kom till mitt nya arbetsrum på min nya arbetsplats satt det en mängd lappar med citat på anslagstavlan, som jag genast började gallra. Min (manlige) företrädare hade dock en lapp med följande citiat, i högen:

"Man föds inte till kvinna, man blir det" och när jag såg det citatet kom jag att tänka på att det egentligen är essensen av vad vi brukar "käbbla" om här (debatterar gör vi ju också...): somliga anser att man blir det, andra anser att man föds till det.

Den lappen sitter kvar.

Det är en otroligt spännande frågeställning som ju även med lätthet kan appliceras på andra ämnen att diskutera: föds man till kriminell, hästälskare eller vara vad det vara månde som det finns människor här i världen som representerar.

Vad en del av er läsarstammisar anser, vet somliga av oss men välkommen att diskutera ånyo, här i bloggen! (eftersom en debatt alltid friskar upp!)

Nu är goda råd dyra

Jag har hamnat i lite bryderier om barnens förskola.

Pedagogerna är jättebra, personalomsättningen är låg. När jag hämtar mina barn så känner jag mig trygg i förvissningen om att de blivit sedda av personalen.

När jag skolade in min son och dotter för snart två år sedan så frågade jag (Vi kan kalla henne Gudrun), om de hade en plan över hur de behandlade pojkar och flickor. (Se Johannas tidigare tips och inlägg här). Svaret jag fick då var: -Nej inte alls. Här behandlar vi alla lika. Jag valde då att inte kommentera det stora jämställdhets tåg som brakade förbi med full fart förbi den omedvetna pedagogen. Jag har sedan tagit upp frågan med en annan pedagog som dessutom är dotterns kontaktperson. Hon och jag verkade vara på samma planhalva, så sedan dess har jag inte brytt mig om detta något mer.

Tills häromdagen...

Dottern kommer till dagis, och har tagit med sig en av sina bilar. Hon springer till Gudruns famn och kramar och sätter sig i knät. Gudrun utbrister. -Nämen åh, har du lånat brorsans bil och har med dig idag?

Min dotter säger ingenting. Och jag säger ingenting jag heller!!!

På väg ut känner jag lite trötthet över att man inte förstår bättre.

På väg till bilen börjar jag bli frustrerad och nu är jag väldigt upprörd. Förstår man inte att man med sådana till synes oskyldiga kommentarer formar och begränsar barnen?

Förr lekte min dotter mycket med bilar och tågbana, och ratade dockorna. Nu leker hon med dockor allra mest. Jag tänker att det är del i utvecklingen, att hon utvecklas och testar olika lekar. Omhändertagar-lekar är ju mer vanligt hos flickor. Och även där märker jag en skillnad mellan sonen och dottern. Men att som pedagog förklara på detta vis att det är ett undantag för flickor att leka med bilar. Jag kan ju bara gissa att om en pojke kommit till avdelningen med docka i famnen hade det blivit kommentar även där...

Så vad ska jag göra? Hur ska jag få dom att öppna ögonen, utan att bli en sur och rabiat morsa?

Ge mig lite strategiska knep hur jag på bästa sätt ska gå tillväga.

Sjung om studentens...

Dagens Nyheter skriver i dag om de roller tjejer och killar får i skolan. Ett viktigt ämne i tider då tjejerna har högre utbildning än killarna, men fortfarande halkar efter vad gäller lön och utvecklingsmöjligheter.

Enligt den forskning, som etnolog Göran Nygren bedriver, är killarna "glidare", som främst ägnar sig åt att nätverka, medan tjejerna pluggar stenhårt och blir "prestationsprinsessor" i skolan. En betydelsefull faktor i sammanhanget är de budskap som vuxenvärlden skickar till de olika könen, där killarna får dominera i klassrummet på bekostnad av tjejerna.

Det är sorgligt att det blir en sådan uppdelning redan i skolan. Rent spontant känns det som om både tjejer och killar skulle vinna på att både plugga och nätverka. Men i stället förstärker de vuxna synen på hur flickor och pojkar bör vara.

Vad vinner vi på det här? Ingenting eftersom både killar och tjejer förlorar viktiga komponenter som behövs när man ska ut i arbetslivet.

Läs mer här

Hjernevask (hjärntvätt) och husmorshappy

I Norge har en debatt om jämställdhet och biologi dragit igång efter att programmet Hjernevask hade premier i veckan.

Jag hittade detta debattinlägg i en av Norges största tidningar, där det också är länkat till andra debattinlägg om biologi och jämställdhet. Jag fastnade för debattinlägget då flera av de som ingår i vårt nätvärk är ingenjörer.

Samtidigt dök jag på detta inlägg om unga mammor som gärna vill vara husmödrar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det hela känns så naivt. Husmorsysslor är den nya tidens yoga ?

Men summan är att man i alla fall diskuterar jämställdhet, och det kan man aldrig göra för mycket.

"Och hur mår barnen??"

En kvinna i mitt nätverk reflekterade över jämställdheten på arbetsplatsen härom dagen: ”för varje år som går inser jag är det är värre ställt än jag först trott, jag önskar jag fortfarande hade samma naiva optimism som när vi pluggade på KTH”. Jag funderade ett tag men kunde nog hålla med, ju högre upp i organisationen, ju färre kvinnor, desto sämre tycks det vara ställt med jämställdheten. En sak som gjorde den här (ändå hyfsat unga) kvinnan extra irriterad var hur hennes manliga kollegor envisades med att berätta om sina barn för henne. Hon har inga barn själv och är inte särskilt intresserad.

Några skratt och en natts sömn senare kommer jag till jobbet där en ung man ur min produktgrupp väntar på att få prata med min chef som sitter i telefon. Under tiden passar han på att ge mig en full rapport över hans barn och deras hälsotillstånd. När min chef lagt på luren framför den unge mannen sitt ärende och blir genast lotsad till mig som blev rätt full i skratt och hade lust att svara ”Ja jag kan hjälpa dig med din allvarliga eskalering, men först måste jag veta – hur tusan mår barnen?”.

Hur hanterar ni knattetimmesamtal från era manliga kollegor? Är de irriterande eller bara trevliga? Är det ett bevis på att papporna blir mer jämställda eller att de ser dig mer som mamma än kollega?

Alfa-gårdarna!

Ägor hos min "Alfahanne"-släkting,
en man jag älskar att diskutera jämställdhet med!

Jag drömmer om ett hus med havsutsikt och så en ljuvligt underbar pool, från vilken man förstås ser havet. Det är en av mina stora drömmar och den ska jag uppfylla!

Drömmar är livsviktiga och så roliga att underhålla.

Jag var tvungen att smålé när jag läste om Alfahannarnas gårdar (någon Alfakvinna hade smugit sig in också) och sedan tänkte på det lilla radhus vi köpt i Skåne, i en av dess sommaridyller, och jämförde det hela..! En lång väg att gå, om jag skulle ge mig in i den tävlingen!

Nu roar det mig inte alls, som sagt, med en gård så den tävlingen avstår jag (är heller ingen tävlingsmänniska) men jag tror det ligger lite sanning i det där med Alfahannarna och gårdarna. Jag har en, mycket trevlig, släkting som är urtypen av Alfahanne och visst har han en precis sådan gård - en med anor från 1600-talet...

Hur ser dina boendedrömmar ut?

Cristina Stenbeck

Cristina Stenbeck väntar tvillingar och i sommar blir hon trebarnsmor. Hennes första dotter kom sommaren 2008. Vid frågan om hur hon nu ska få ihop livspusslet kontrar hon:

"– Den frågan tycker jag att du ska ställa till Hans-Holger – han har sju barn, svarade Cristina Stenbeck och drog ned applåder." (läs hela intervjun här)

Hon svarar rappt och kompetent, men för mig ger det ändå en lite bitter eftersmak.Jag tycker frågan är högst relevant. Hur 17 får man ihop livspusslet med 3 barn under 3 år? Det är ingen barnlek, och hon har antagligen, (likt många andra kvinnor som officiellt förkunnat att de tycker om sitt arbete, och vill prioritera detta), fått frågan hur hon tar hand om sin familj många många gånger.

Som Cristina själv sa i en annan intervju: "– Den här sommaren är inget för veklingar och mesar direkt."

Antingen frågar vi både blivande fäder och mödrar: - Hur ska du få livspusslet att gå ihop?

Eller ingen alls. Lägg inte hela ansvaret på kvinnan, för hennes mandat sträcker sig bara till 50%

PS. Birgitta Ohlsson (fp) är ju som ni vet också hon, i väntans tider vilket har orsakat stora rubriker.

http://www.e24.se/kvinna/balans/stenbecks-skamt-om-livspusslet_1871599.e24

Två steg fram - ett steg tillbaks

Jag hittade en krönika i SvD om att det historisk sett varit så att när kvinnorna tagit rejäla kliv framåt kommer det en vind med mammaideal. Hon har fler exempel från historien. Ett mycket intressant perspektiv på vår tids dubbla budskap, båda om kvinnor och mäns lika värde och den mat och inredningshypen som varit.

Personligen är jag mycket intresserad av andra världskriget och det var en period som gav kvinnor möjligheter att ta ett stort kliv framåt i frågan om vad som var "passande" för kvinnor. 40 talets krigsperiod följdes av vår tids stora husmorstrend på 50 talet. Sammanträffande ?

Skriet från kärnfamiljen har också kommenterat artikeln här.