Caramba - omladdning pågår

Jag är nästan alltid uppkopplad på något sätt. Mobilen och datorn är viktiga både i jobbet och hemma. Jag vill gärna håll koll på vad som händer ute i världen och ha daglig kontakt med familj och vänner via sociala medier. Dessutom är jag involverad i två bloggar, som kräver lite jobb och en del tankeverksamhet.

Men jag erkänner att den här bloggen har hamnat lite i bakvattnet på sistone. Föräldraledighet har inte direkt gynnat inspirationen. Jag har känt mig rätt understimulerad emellanåt samtidigt som den hemska, långa vintern effektivt har saboterat mina dagliga långpromenader när lillasyster sover och jag får tid att andas och reflektera. Till slut kunde jag rita en triangel mellan huset, dagis och mataffären. Jag rörde mig knappt utanför den. Instängd och uttråkad.

Någonstans där i snökaoset, bland skyhöga elräkningar, sömnbrist och en man som bytt jobb och försvann in en "kreativ process", kände jag också att jag hade tacklat av i huvudet. Att ha för lite att göra har den effekten på mig.

Men nu när snön äntligen är verschwunden och jag har tankat syre varje dag, känns det som att livet sakta börjat återvända. Kommande vecka laddar jag och familjen lite extra på Mallorca. I bästa "All Inclusive-resort-barnklubb-stil", inkluderat specialpaket för lillasyster, så att vi kan koppla av ordentligt.

Där ska jag och mannen sitta på terassen utanför vår hotellägenhet, när barnen har somnat, och njuta av att kunna prata med varandra i lugn och ro. Då ska vi bolla en massa saker som har börjat snurra i mitt huvud.

Sen ska jag återvända, full av ny energi. Det är ett löfte.

Ha en skön Valborg!

Det har blivit fredag och för mig innebär det att jag ska åka hem till familjen och "hälsa på" (som min fyraåring kallar det)! Det ska bli himmelskt.
Vad man kan längta efter sin familj under en arbetsvecka på annan ort! Och vad hälsosamt det nog är för samtliga relationer i familjen, då längtan verkar som garant för att jag inte kommer att slösa bort tid på trivialiteter eller tjafsanden.

Helgen i mitt fall består av tid med bara maken och lillsonen, på fredagen.
Det bli samvaro med båda sönerna, på lördagen, och så dyrbar tid tillsammans med goda vänner, intill grillen, på lördag kväll!
I helgen ska jag jogga så mycket jag orkar tillsammans med hunden också och bara njuta av att ha klarat av första arbetsveckan på nya jobbet! (det har gått bra!)

På måndag får vi tillträde till vårt nya hus, så då flyttar jag in dit och kan börja smyginstallera mig lite...

Jag önskar alla läsare en skön (och frisk!) Valborg och en trevlig helg!

Rapport från jobbytaren!

Vad var det första jag såg på nya arbetsplatsen? Jo, min egen nuna..!

Nu är jag på plats och hela två och en halv dagar har gått!
Som många omvittnat är det fullt upp, massor av nya ansikten och ändå fler nya namn. Det är samverksansgrupper, personalsekreterare, ekonomichefer, husmöten och så vidare i vad som ter sig som en evighet…
I afton vankas det nämndmöte med mig på första parkett i åhörarbänken.
Jag älskar att befinna mitt i alla det här, mitt i ”hetluften”!

Jag bor denna första vecka på hotell (låter lyxigt men det är mycket enkelt och mycket billigt – jag duschar i hallen!!) och kan alltså välja att fortsätta arbeta på kvällarna eller att koppla bort arbetet och göra annat. Första kvällen gällde inläsning, andra kvällen påläsning och tredje kvällen bio. Jag tror jag klämmer in ett biobesök till före arbetsveckan är till ända!

Jag som är småbarnsmamma och även har varit mamma i 19 år inser att det här måste vara någon slags rekord för mig: jag är fri och ledig i flera dagar i sträck och kan välja och vraka till hundra procent vad jag vill göra med min (minimala) fritid. Det är inte illa!

Man kan tycka jag borde fylla kvällarna med ”vin, män och sång” men fullt så lajbans ska vi inte ha det: tröttheten breder ut sig alltför mycket..!
Allt känns bra, jag har blivit oerhört varmt välkomnad och jag har mycket fina medarbetare, så det finns hopp om livet i syd!

I Skåne hade både vårvärme och körsbärsblom hittat fram!

Egen chefsteori

Här hos mig snurrar alla hjul lite väl fort just nu. På jobbet har den utökade gruppen visat sig bli lite er komplex än förväntat, allehanda "viktiga" uppgifter trycks ner i organisationen, detta samtidigt som vi har mycket "vanliga" jobb och skall bilda ett nytt bolag. Puh, behöver jag skriva att det är lite snurrigt?

Jag kände ändå att jag måste få ut någon liten bloggning.

En dag efter att ha försökt motivera för chefen varför just min grupp skall få göra något lite extra kul i höst så kommer jag ut till gubbarna och upptäcker (återigen) en tjejkalender på väggen. Med största sannolikhet så var den uppsatt enbart för att retas men det kändes bara så onödigt. Självklart hade jag kunnat påpeka att det står där och där att vi inte skall ha det hos oss (jämnställdhetsplanen bland annat), men det kändes som den enkla vägen, jag vill att de skulle förstå hur de påverkar mitt beteende.

Jag höll minen och gick hem och funderade och det jag presenterade för gubbarna på nästa möte var nedanstående.

Att vara chef är inte ett ensamjobb, min prestation påverkas av hur ni alla beter er. Det finns två olika sätt att vara chef. Antingen så är jag en chef som gillas av min chef, eller en chef som gillas mycket av min grupp. Men allra bäst är ju såklart att hålla sig i mitten någonstans.

En chef som gillas av sin egen chef lägger mycket energi på att se till att föra ner ALLT i organsiationen, tillåter inte hemlån av verktyg, bilar eller andra "mindre officiella" förmåner, är på plats och ser till att inga raster blir för långa och att alla jobbar effektivt osv.

En chef som gillas av gruppen vågar säga stopp och för inte ner allt i gruppen, säger till när vi har för mycket att göra, tillåter hemlån av verktyg osv.

Åt vilket håll på den här skalan tror ni att en tjejkalender puttar mig? Tror ni att den ger mig lite extra energi att stå upp emot min chef eller tror ni att jag bara blir less? Ni är med och påverkar hur mycket energi jag orkar lägga på att försöka få igenom roliga saker för gruppen osv.

Jag tror att det gick hem hyfsat, det tog åtminstone bara några minuter efter mötet så hade kalendern försvunnit. :-) Ju, mer jag tänker på min lilla teori desto mer gillar jag den, så jag kommer åtminstone att jobba efter den framöver. Vad tycker ni, finns det någon sanning bakom den?

Där skulle man varit med!

Ebba Lindsö som årets sänningssägare? JA! Här skulle man varit med, det hade nog varit jädrigt roligt och stimulerande!!

Vad häftigt det är med starka, modiga och inspirerande kvinnor, vi behöver er så mycket. Tack för att ni ligger i och törs och orkar.

Mod, igen

Att hålla föredrag och tala inför grupper var en av de saker

som skrämde mig när jag fick mitt första fasta jobb som bibliotekarie.Efter att ha hållit hundratals bokprat och presentationer för politiker

/pedagoger/allmänhet var den rädslan ett minne blott...

Jag gillar att uppehålla mig och fundera kring mod. Då jag har en släkting som lider av social fobi konfronteras jag ibland med funderingar över hur livet verkligen begränsas för den som känner rädsla. I just den sociala fobin reduceras livsutrymmet markant, eftersom man inte klarar av att träffa människor man inte känner väldigt väl.

Lever man i skräck för en partner reduceras livet till att bli en existens, inget faktiskt "liv".

Rädsla är endast av ondo, har jag slutit mig till.

För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig låta rädsla styra några av mina beslut. Det var ett större beslut än jag insåg då, eftersom rädsla finns i olika nivåer och styrkor: allt ifrån rädsla för getingar till livsomställningar. Jag har hållit fast vid beslutet.

Jag byter arbete och flyttar (på söndag) och i går kunde jag välja mellan att genomföra en operation med lokalbedövning, eller låta bli (och hoppas på det bästa). Jag är galet rädd för operationer men bestämde mig för att genomföra det, i enlighet med mitt löfte till mig.

Det är skönt att kunna lita på sig.

När jag tackades av av min chef från mitt jobb sa hon bland annat:

-Du är fullkomligt orädd!

Det gladde mig mycket att höra de orden från en människa jag verkligen respekterar. Jag anser även att det är en viktig egenskap att ha i sitt yrkesliv: att inte vara rädd. Det påbjuder att man utför det uppdrag man åtagit sig, oavsett hur svårt/krävande/skrämmande vissa delar kan te sig. Det blir per automatik underordnat om man vet att man gör det man ska, oavsett om det skrämmer eller ej.

Konflikträdsla, till exempel, är ju inget vidare hos en ledare.

Det finns garanterat fler solida viktiga egenskaper man är betjänt av i såväl yrkesliv som livet i stort. Vilka vill du framhålla?

Min sista dag

Idag är dagen kommen: dagen som är den sista på min nuvarande arbetsplats. Tiden har gått otäckt fort. Alla sju avtackningarna är nu klara, den sista ägde rum igår kväll då ledningsgruppen bjöd ut mig på middag. Jag har fått säga alla mina adjö:n och jag har svarat hundratals gånger på var jag ska jobba, var jag ska bo och hur det känns!

Jag har också vid det här laget hunnit säga några gånger att "nej, vi har inte fått sålt huset ännu, det blir en tredje visning på fredag"... för så är det. Att sälja hus i dessa dagar är inte lika lätt som att köpa.

Sista dagen och jag hann, faktiskt, allt jag hade tänkt. Jag svängde ihop en handlingsplan igår (!) och ska idag bara förmedla detaljkunskaper vidare, rensa datorn och rensa kontoret.

Det är sorgligt och en sorglig händelse återstår: att lämna sina nycklar och byggnaden. Det är ju "min" enhet...

Sedan fortsätter livet framåt och på måndag trampar jag, för mig, hittills otrampad mark.

En tid full av farväl når sitt slut och en tid av nya möten väntar efter helgen.

Önska mig lycka till ;-)

Papper och dokument ska sparas i mappar och USB-minnen.

Bilder ska raderas. Mail vidarebefordras och sparas....

Undrar vad jag kommer att glömma?

Snedfördelning

Det är väl bara när det spelas upp till dans man kan

glädja sig åt snedfördelningen kanske?

Jag kunde inte låta bli att slås av det uppenbara när jag var på konferens i veckan som gick: i min bransch är det ytterst få män. Långt ifrån alla bibliotek har en man i personalen och har man det är man glad över att ha det. Något bibliotek med 50-50 har jag aldrig bevistat (jösses, nu ljög jag: min egen enhet, som jag strax lämnar, är den enda!!!)

Kommer man dock till nivån "bibliotekschefer" är det betydligt fler män representerade (ja, ur det klena urval som alltså finns representerat bland bibliotekarierna lyckas väldigt många gå till tjänster som bibliotekschefer) och kommer man till föredragshållare och omtalade personer i föredrag så verkar helt plötsligt 90% vara av manligt kön!

Så länge det ser ut så måste jag leva och verka, det är ett som är säkert.

Sedan ser jag andra snedfördelningar inom min bransch som också säger mig exakt detsamma: "ser det ut så här måste jag leva och verka" - så jag har mitt arbete utmätt för mig! Jag ska leva och verka så mycket jag orkar, så länge jag orkar.

Jag kan inte bärga mig!

Vilka snedfördelningar bevittnar du på ditt arbete och i din bransch?

Kl. 09:00

Lämnat på dagis: Check

Körduglig bil från verkstaden: Check

Strålande sol och fågelkvitter: Check

Trådlös uppkoppling framför huset: Check

Kaffe: Check

Fram med datorn och böckerna: Check

Ha en bra dag!

Nu är goda råd dyra

Jag har hamnat i lite bryderier om barnens förskola.

Pedagogerna är jättebra, personalomsättningen är låg. När jag hämtar mina barn så känner jag mig trygg i förvissningen om att de blivit sedda av personalen.

När jag skolade in min son och dotter för snart två år sedan så frågade jag (Vi kan kalla henne Gudrun), om de hade en plan över hur de behandlade pojkar och flickor. (Se Johannas tidigare tips och inlägg här). Svaret jag fick då var: -Nej inte alls. Här behandlar vi alla lika. Jag valde då att inte kommentera det stora jämställdhets tåg som brakade förbi med full fart förbi den omedvetna pedagogen. Jag har sedan tagit upp frågan med en annan pedagog som dessutom är dotterns kontaktperson. Hon och jag verkade vara på samma planhalva, så sedan dess har jag inte brytt mig om detta något mer.

Tills häromdagen...

Dottern kommer till dagis, och har tagit med sig en av sina bilar. Hon springer till Gudruns famn och kramar och sätter sig i knät. Gudrun utbrister. -Nämen åh, har du lånat brorsans bil och har med dig idag?

Min dotter säger ingenting. Och jag säger ingenting jag heller!!!

På väg ut känner jag lite trötthet över att man inte förstår bättre.

På väg till bilen börjar jag bli frustrerad och nu är jag väldigt upprörd. Förstår man inte att man med sådana till synes oskyldiga kommentarer formar och begränsar barnen?

Förr lekte min dotter mycket med bilar och tågbana, och ratade dockorna. Nu leker hon med dockor allra mest. Jag tänker att det är del i utvecklingen, att hon utvecklas och testar olika lekar. Omhändertagar-lekar är ju mer vanligt hos flickor. Och även där märker jag en skillnad mellan sonen och dottern. Men att som pedagog förklara på detta vis att det är ett undantag för flickor att leka med bilar. Jag kan ju bara gissa att om en pojke kommit till avdelningen med docka i famnen hade det blivit kommentar även där...

Så vad ska jag göra? Hur ska jag få dom att öppna ögonen, utan att bli en sur och rabiat morsa?

Ge mig lite strategiska knep hur jag på bästa sätt ska gå tillväga.

Hej guldfisk.

Ta hand om er därute!

Här är ytterligare en varningssignal hämtad från tidningen chef, vad som kan hända om du arbetar för mycket; sämre ordförråd, sämre slutledningsförmåga.

I skolan läser jag just nu om kognition och hjärnans uppbyggnad... Intressant och skrämmande.

Så om du känner dig som fisken Doris i "Hitta Nemo" så är det dags att se över din jobb-situation.

Avtackningar och avsked

En medarbetare med integritet, serivcekänsla, idéer och självdistans:
sicken tillgång! Här utstyrd som "deckarbibliotekarie". Farväl...

Nu är den tiden definitivt kommen: det är avtackningar och avsked stup i kvarten...
Sammanlagt räknar jag sju (!) stycken för mig och min medarbetare (vi slutar båda två inom loppet av två veckor).

Idag är det den värsta avtackningen: idag är det jag som ska tacka av honom och idag lämnar han sin plats här inne på vårt gemensamma kontor.

Under veckan som gick unnade jag mig vid ett tillfälle att blunda och lyssna, en stund, när han gick igenom med sin efterträdare vilka hans ansvarsområden varit. Jag tog stunden att höra hans norrländska dialekt och jag tänkte på att snart hör jag den inte mer.

Jag är en person som har svårt för avsked, så det svider.

Igår hann jag för första gången på veckor ta mig lite tid hemmavid, efter att jag nattat sonen, vinkat av store sonen som skulle ut, gått sista turen med hunden och sms:at bortreste maken. Då fick tiden användas till att reflektera över att IDAG, fredag, är det min medarbetares sista dag.

Jag har rekryterat denne oerhört kompetente och trevlige bibliotekarie och jag kommer både att sakna hans skicklighet och idéer men också honom som person. Dit han går vidare, där får de nu glädje av hans kompetens!

Han och jag talade igår om det underliga med livet: nu känns det overkligt att vi ska sluta här och inte vara här mer och om ett halvår kommer det att kännas overkligt att vi någonsin varit här. Så konstigt fungerar hjärnan.

Nej, nu ska jag strax (ska bara äta upp lunchen först) tacka av den bästa medarbetare jag någonsin haft. Han ska få några personliga gåvor denna gång och ett skriftligt tal. Sedan kommer jag att gråta, det vet jag. Åter senare kommer jag självklart att skratta igen - så är livet!

Trevlig helg önskas alla superfina NetWorkingläsare, tur jag inte behöver ta avsked av er också!

CV och ansökningsbrev

Jag råkade på denna artikel om att skriva CV på aftonbladet.se.

Jag tror absolut att det är en konst att skriva ett CV och att det har stor betydelse som en del nog inte riktigt förstår. Det kan man se inte minst när man ska rekrytera. Precis som artikeln skriver vill många inte förhäva sig och bre på för tjockt medan andra nämner varenda detalj de någonsin arbetat med. Det är en svår konst, att få till ett CV rätt.

Jag tror dock att det personliga brevet är ännu viktigare!

Där ska du tala om vad du kan erbjuda arbetsgivaren och du ska också få fram att du är en drivkraft och varför de absolut ska välja att anställa just dig. Det gäller att få till en perfekt ton i brevet.

Jag har lärt mig att det är viktigt att i första meningen klart och tydligt visa att "här är jag och jag är den bästa för er på grund av att...".

Jag har en särskild modell som jag använder i jobbsökningsprocessen och den har fungerat väl för mig, såtillvida att jag alltid blivit kallad till intervju - i 100% av fallen faktiskt - när jag arbetat med den. Jag har tipsat min numera jobbsökande son om den modellen/det sättet att tänka vid skapandet av det personliga brevet och när han tänkt så vid författandet har det lett till intervjuer även för honom.

Vad jag vill säga är att det är viktigt!

Ta gärna hjälp en gång av ett proffs som kan strukturera om i ditt personliga brev (eller CV), det är det det är fråga om, inte något annat. Bara ordningen på informationen i brevet och flytet i brevet kan göra stor skillnad.

Lycka till med jobbsökandet!

Att förlora ett barn

Hmmm... Jag har funderat mycket på det där, och jag vet att jag sticker ut huvudet nu.

Om det gör mer ont att förlora ett barn i Indien eller Sverige. Jag hittade funderingen inne hos Sandbarnet.

Jag skulle vilja vända frågan till vad jag grunnat på: Gör det ondare att förlora ett barn idag än för 100 år sedan? Jag tänker Sverige, och jag tänker på hur vi levde förr. Hur låg sannolikheten var att alla dina barn skulle leva till vuxen ålder.

Min mamma berättade om hur hennes kusin hade drunknat i gödselstacken som två-åring. Hemskt, -ja. Sorgligt, -Mycket. Tragedi för föräldrarna, -säkerligen. Men ändå inte helt oväntat.

Gudstron var ju också starkare förr än nu. "De gud älskar, tar han till sig" var ett ordspråk som levde då.

Om man sedan drar parallell till Indien eller annan kultur.

Skulle det göra förlusten enklare, och lättare att uthärda??

Vad tror ni?

PS: Jag vill inte på något vis förringa sorgen vid förlust av ett älskat barn. -Varken förr eller nu. Bara tanken på att något sådant skulle drabba min familj gör att min hals blir tjock av gråt. Min tanke är mer en fråga om hur vi anpassar och förändras oss efter världen utanför. DS

Fortsättning på dagisdebatten

Läste det här inlägget inne hos Skriet från Kärnfamiljen och blev berörd. Hur man kan spela på mammors samvete jämt och ständigt medan pappan inte straffas på samma sätt ?
Och hur kan förskolepersonal spela på mammors samvete, det tycker jag är oproffsigt, en förtäckt kritik av den egna verksamheten.

Personligen jobbar jag också i kommunal verksamhet - fast inom äldreomsorgen - och också där är det kvinnornas samvete man möter. För också där går männen fria från krav och dåligt samvete kring sin gamla mamma och pappa.

Bästa starten?

Farvälmiddag vid mitt förra jobbyte. Nu är det dags igen. Åren går...

Jag har nu mindre än 15 arbetsdagar kvar till jag börjar mitt nya jobb.

Jag funderar över bästa sätt att starta på nya stället och har, förstås, vidtalat mina mentorer och kompetenta och erfarna kollegor. Jag har unnat mig att diskutera, lyssna och resonera med dem.
Förutom att läsa in mig på praktiska fakta hoppas jag hinna staka ut en riktning för hur jag vill arbeta, tillsammans med mina nya medarbetare. För mig är det väldigt viktigt att medarbetare trivs, känner att de kan påverka och att de känner en glöd och lust i det dagliga arbetet. Inga små önskemål precis!

Starten så:
Jag har en del tankar hur jag vill inleda de första veckorna och av förklarliga skäl ska jag inte skriva det här. Jag är den o-anonyma i denna blogg.
Vad jag är mycket intresserad av är hur ni läsare tycker att man startar på bästa sätt när man kommer som ny chef till en organisation?

Några do:s och don’t:s skulle uppskattas från er!