Några tankar om feedback från en feedback junkie

Jag måste erkänna mig vara är en riktig "feedback junkie". Visserligen är jag en smula mätt just nu, men för mig är det viktigt att förstå hur jag uppfattas och vilken effekt jag har på människor omkring mig. Det jag vill skriva om ikväll handlar om att ta emot feedback.

De senaste åren har jag gått från att försöka ändra mig så fort någon haft en åsikt om mig, till att inse följande:

Jag vet rätt väl vem jag är, vilka styrkor jag har och vilka svagheter. Feedback är nyttigt och jag ber, som sagt, ofta om det. Men det gäller att hantera den på rätt sätt och inte låta den bryta ned eller lura en till att ändra sig för mycket. För att beskriva mitt nya förhållande till feedback får jag låna en beskrivning från en tidigare arbetskamrat:

Den feedback jag får är en boll som kastas till mig - jag fångar den, tittar på den och bestämmer mig för om det är något jag vill ta till mig och tänka vidare på /arbeta med. Kommer jag fram till att "ja h*n har rätt; och det står jag för" eller "nej den här personens åsikter är jag inte intresserad av" så kastar jag iväg bollen och tänker inte mer på den. Upptäcker jag att "oj, såhär vill jag inte uppfattas" eller "oj, uppfattas jag SÅ; det visste/förstod jag inte" så är det värt för mig att behålla bollen och göra ngt med den.

Det känns som att jag har hittat ett bra förhållande till mitt feedbackberoende nu...

Den bästa jag kan vara?

När jag talar om personlig utveckling (ett ämne jag ofta behandlar) får jag ofta någon variant av följande återkoppling:

"Man är den man är; och har både bra och dåliga sidor. Det gäller att acceptera att de sämre sidorna och inse att man ändå duger."

Jag känner att jag vill bemöta detta.

I det stora hela håller jag med. Ofta behöver man inse att man förmodligen är sin egen värsta kritiker och släppa lite på de krav man ställer på sig själv.

Däremot är det nyttigt att förstå hur man uppfattas av andra och vilken effekt ens handlingar har på människor och organisationen/sammanhanget runtomkring; och vilken effekt de har på en själv. När man väl har förstått detta, kan man själv välja man vill göra med informationen.

I mitt eget fall har jag fått veta mycket om mig själv genom olika typer av feedback-former; från mer formaliserade 360-undersökningar av olika slag, till något så enkelt som att fråga mina intressenter om feedback. Mitt mål är att bli "The best of me that I can be".

För mig innebär det att ta en titt på mig själv och utvärdera vad jag tycker om det jag ser. Det får dock inte stanna där; utan det viktiga är sedan att göra mer av det jag tycker om hos mig själv, och försöka sluta med det jag inte trivs med. Hela tiden.

Jag tycker att Emerson sa det bra:

"Sow a thought and you reap an action; sow an act and you reap a habit; sow a habit and you reap a character; sow a character and you reap a destiny"

Det innebär inte att jag gör våld på den jag är, eller att jag skapar ett "artificiellt jag" - utan att jag bottnar i mig själv, den jag är och vad som är viktigt för M-I-G.

Och därigenom hoppas jag göra ett avtryck på världen omkring mig som jag kan stå för.

Den fantastiska frågan varför då ?

Sonen på sex år har sedan han började prata också haft en ständig fråga när man sagt något till honom, varför då ? En fråga som kan sätta en mamma på riktiga prövningar. Hur förklarar man för en femåring om hur en jordbävning fungerar ? Eller varför det finns olika länder ? Jag försöker att ge sonen bra och riktiga svar anpassade efter hans förmåga. Och jag kan inte bli annat än imponerad av hur mycket hans hjärna kan få med sig.

Anna skrev innan om sin vuxna son och nöjet med äldre barn. Och jag håller med nu när jag börjat få skolbarn. Det är häftig att hänga med på utvecklingen och se hur barnen mer och mer blir självständiga individer. Från att ha varit en kille som knappt lämnade min sida har jag nu en sexåring som stänger sig inne på sitt rum och pysslar med sitt, och knappt har tid med att komma ner och äta. Och en fyraåring som på sitt vis genom trots och vilja till självständighet också visar att hon är en egen person med mycket vilja.

På något sätt är det en stor del av min vardagslycka, att se dessa två häftiga individer utvecklas.

Konsten att ha tråkigt år 2010

Jag läste en suverän artikel om att ha tråkigt idag, måste bara dela med mig till er.

Kommer ni ihåg senaste gången ni satt och hade riktigt tråkigt, utan att ha en aning om vad ni skulle göra för att få känslan att försvinna?

Tråkighetsluckan är idag nere i sekunder

Gunilla Bergströms barnbok Lycklige Alfons Åberg kom ut 1984 och är skriven för en sådan tid. I boken klagar både Alfons och hans pappa på att det är så tråååkigt att julen är över och att de inget har att göra. Men farmor bara fnissar och säger märkliga saker som: ”Det är bra”. Till slut förklarar hon att man faktiskt måste ha tråkigt ibland för att kunna ha roligt senare.

Dagens ungar begriper ingenting av det resonemanget. Är farmor knäpp eller? Bautatokig!
Om en tråkighetslucka förr kunde mätas i timmar är den numera nere i sekunder. Så fort något blir det minsta ointressant, måste det genast ersättas: ett annat spel, ett annat program, fort-fort-fort!

Läs hela artikeln här.

Att våga ta steget

Ni som läst vår blogg ett tag vet att jag har varit involverad i flera internrekryteringsprocesser för att jag gärna vill jobba med ledarskapsfrågor och ta ytterligare steg i mitt arbetsliv.

Och nu sitter jag här och har blivit erbjuden en tjänst som enhetschef inom vård och omsorg.

Hur det känns ? Pirrigt och nervöst, samtidigt roligt och spännande. Och lite overkligt om jag ska vara ärlig.

Det kommer att få inverkan på mitt liv då jag kommer gå upp i tid och behöva pendla lite längre än jag gör i dagsläget. Men samtidigt innebär detta helt nya möjligheter.


Flera andra har tidigare på bloggen pratat om löneförhandling och den här gången har jag faktiskt gjort hemläxan ordentlig och vågat tala om vad jag tycker jag är värd i denna typ av tjänst. Sen får vi se hur resultatet i slutänden blir. Jag tror nog att båda jag och arbetsgivaren ska komma överens.

Flera gånger genom den här processen har jag fått pepp, tips och goda råd från mina Networkingskvinnor. Ett stöd jag inte hade klarat mig förutom. Så tack tjejer !

Utbildning i presentationsteknik

Förra veckan var jag på en tvådagarskurs i presentationsteknik, på Mindset.

Den var mycket givande och gav mig verkligen en hel del att tänka på inför framträdanden i framtiden. Jag blev också väldigt (smärtsamt) medveten om hur mycket jag förlitar mig på att den PowerPointpresentation jag visar i min bakgrund ska ta fokus bort från mig själv.

Jag tycker inte att det är obehagligt att hålla presentationer, har gjort det så många gånger nu. Men, på den här kursen tvingades vi stå ensamma utan hjälpmedel och jag märkte att jag står mig slätt utan mina slides. En viktig lärdom var det verkligen.

En annan sak jag tar med mig är att 80 procent av framträdandet handlar om attityd, första intryck, hur man säger saker och ting och de icke verbala signalerna. Bara 20 procent handlar om det man faktiskt säger.

Jag kommer framöver att tänka betydligt mer "hur" jag ska presentera, istället för "vad" som jag i princip alltid tidigare haft som huvudfokus. Får man till inledningen är betydligt mer än hälften vunnet, det ska jag verkligen lägga på minnet.

Om du har ett jobb där du håller presentationer eller är ute och säljer, be om en kurs i presentationsteknik på Mindset på nästa utvecklingssamtal!

Och nej, jag har inte fått kursen gratis mot att jag bloggar om det... ;-)

Reflektion

Nu har hösten dragit igång, och som alltid är det som att året börjar nu. Allt ska fixas, ordnas, förberedas och levereras inför årsskiftet och hjulen snurrar fortare och fortare.

Jag försöker hålla ett öga på mig själv så att jag inte fastnar i stresshjulet igen, och vill föregå med gott exempel för mina medarbetare även i ämnet livsbalans. Det är särskilt viktigt eftersom jag vet med mig hur lätt det är att börja jobba både kvällar och helger. Ibland kanske det krävs, men det viktiga för mig är att inte göra det till en vana igen. Några frågor jag ställer till mig själv är:

• Varför ska detta göras?
• Kan det göras "smartare" - dvs enklare, snabbare, mer effektivt, på ett standardiserat sätt?
• Måste detta göras idag? Eller är det bara jag som fått för mig att det "ska" bli färdigt?
• Och kanske allra viktigast: Hur kan jag/mitt team hantera det arbete som ska göras på ordinarie arbetstid?

Sådan reflektion kräver kanske lite tid, men jag är säker på att det betalar sig. Arbetet blir mer effektivt och stressnivåerna sjunker - och engagemanget ökar.

Men jag tror man behöver påminna varandra om att ta det där steget tillbaka och reflektera.

Särskilt när hjulen rullar som tokigast och vintermörkret faller.

Tankvärt blogginlägg

Jag hittade det här tänkvärda inlägget hos Ketchupmamman. Om att livet inte bara handlar om att ha roligt men också ha roligt när man gör det tråkiga som livet ger.

Jag kände att det var ett bra inlägg att knyta ihop med vår diskussion om att räcka till. Där också Ketchupmamman har lite åsikter.

Gästinlägg: Att ge feedback

Emma som bloggar på Kickens blogg är vår gästskribent denna gång:
Tidigare i somras var jag och tjejerna ute och åt på en av stadens fantastiska uteserveringar. Hela vårt besök kom att handla om service och feedback.

För att göra en lång historia kort så fick jag en hamburgare som var lite torr. Jag har efter en internutbildning för några år sedan gett mig tusan på att träna på att ge feedback i olika situationer och det brukar bli att jag främst kommer ihåg det just vid restaurangbesök (de ber ju ändå om feedback minst två gånger under besöket).

Men det är även den sitatuation som jag känner mig minst bekväm med. Hur som helst tog jag mod till mig, kallade på servitrisen och sa "ursäkta mig. Min hamburgare va lite torr. Går det att få in lite extra dressing eller salsa till?".
Svaret gjorde mig så förvånad att jag tappade talförmågan: "Ja visst, men inte gratis." Jag tackade vänligt nej till erbjudandet och resten av vår sittning kom att handla om service och feedback.

Jag jobbar inom bemanningsbranschen och vi har en enkel garanti mot våra kunder: är du inte nöjd ska du inte betala. Punkt. Om en kund ringer och säger att han är missnöjd över ett arbete som en medarbetare har utfört så skulle jag aldrig erbjuda honom att hyra en till för att rätta till det. Vi river fakturan. När vi bad om notan fick vi en annan servitris och när jag försynt förklarade vilket bemötande vi hade fått drog hon genast av halva vår nota. Och bad om ursäkt.

Jag tycker att vi generellt är för fega för att lämna feedback i vårt privatliv. Jag kan bara se till mig själv: på jobbet är jag snabb och förvånande ärlig på att tala om när varan eller tjänsten inte motsvarar det vi har betalat för och förväntat oss.

Men som privatperson är det skillnad, då blir jag mycket fegare. Trots att mina privata pengar är lika mycket värda som företagets. Idag tog vi en kvällsfika i parken och chokladkakan jag fick va gudomligt god. När jag bar in tallriken och kaffemuggen sa jag detta tilll tjejen i kassan och hon sken upp som en sol. Det visade sig att chokladkakan va hemmabakad. Detta gav mig ytterligare en tankeställare och en påminnelse att i alla fall inte snåla med feedback när det är en positiv upplevelse.

Men frågan återstår: Varför är det enklare att lämna feedback när man representerar ett företagsnamn än privat?

Tillbaka till vardagen

Jag har nu jobbat i drygt en vecka efter semestern och det känns bra att komma tillbaka till vardagen. Barnen har varit på semester hos mina föräldrar och vi har hunnit med lite tid på tu man hand.

Men nu saknar jag verkligen barnen, de kommer hem i dag som tur är. Och jag kom på mig själv att faktisk längta lite till vardagens rutiner, med jobb, dagis, fritids och måltider på fasta tider. Visst är det skönt med semester, men jag gillar min vardag full med vardagslycka, och det kanske är tur det då det trots allt är mest vardag här i livet.

Hösten som kommer innebär nya utmaningar med utbildning inom demensvård och deltagande i forskningsprojekt om vårdplanering. Om inte fredagens jobbintervju genererar en ännu större utmaning på jobbet, att bli enhetschef för en stor hemtjänstgrupp. Det kommer garanterat bli en spännande höst, inte minst för sonen som börjar skolan.

Nu njuter jag av sensommarens omstart. Let the vardag begin !

Kul och kreativt samspel

Utveckling sker inte bara på arbetsplatsen utan även på hemmaplan. Ja, i alla fall i min familj. Jag och maken arbetar båda med kommunikation, fast utifrån lite olika perspektiv. Vi befinner oss i samma sfär, men i lite olika hörn av den och med något olika bakgrund och kompetenser. Han är ekonomen med marknadsinriktning som arbetar med politisk opinionbildning - jag är kommunikationsvetare med skrivbakgrund som jobbar med omvärldsfrågor. Vi kompletterar varandra väldigt bra och hjälps åt att stöta och blöta jobbfrågor hela tiden.

Ni ska höra när vi kommer i gång här hemma - det är som att ha ett internt möte på en pr- eller reklambyrå där strategen och kreatören bollar idéer och upplägg. Vi har jättestor nytta av varandra och det är jag otroligt glad över.

Min mans senaste projekt är en tidning för Svenska Teknik&Designföretagen, som släpps nu precis innan Almedalsveckan drar i gång. Oh, vad kul det har varit att få följa den processen, ge feedback och faktiskt till och med komma med ett namnförslag på tidningen som i slutändan var en av två finalister. Nu blev det inte det namnet, men det var ändå väldigt kul att jag, hans fru och "companion in crime", kom på något som de inte hade tänkt på.


Jag är nyfiken - är det fler här som är som vi? Eller står ni och era partners alldeles långt i från varandra för att det ska fungera?

Nätverkande gav bra coach-grupp!

Jag har tidigare skrivit om att inspireras av andra ledare.

Nu har jag fortsatt på den inslagna väg jag tog den gången och haft ett första ytterst viktigt och bra möte med de två coaching-kollegorna jag nätverkade med den gången. Vi träffades i går och satt en lång stund och diskuterade verksamhetsfrågor och angreppssätt och kunde alla både ge och ta emot mycket goda råd och tips.
Det var precis så oerhört nyttigt och stimulerande som jag förväntat mig.

Vad man kör igång hjärnan på goda vis när man får input av andra! Kanske särskilt när man får det av andra än de man vanligen träffar?

Två av oss tre i denna lilla grupp bestämde att vi skulle använda varandra ytterligare lite oftare för idé-bollning, då vi båda är väldigt nya i den här organisationen och vi båda är i samma organisation, om än i vitt skilda delar.
Så ur det första nätverkandet uppstod ytterligare ett nätverkande!

Det är nog viktigt att ha ett ”skyddsnät” i att veta att andra arbetar med liknande frågor och har liknande erfarenheter, tror jag, och om inte annat så kunde vi skratta befriande åt varandras och våra egna tillkortakommanden!

(bilden är tagen med annan arbetsgrupp från förra veckan, har alltså inte med texten här att göra!)

Ur en konferens kan alltså mycket produktivt födas på både det ena och det andra sättet.
Jag kastar ut frågan: vilka tips på ”tvär”grupper att samarbeta i, har ni?

Delat ledarskap

Jag delar mitt chefsskap med en kollega, en fantastisk möjlighet som jag inte såg från början. Vi har valt att behandla våra på pappret två grupper som en. Vi har coachingsamtal med alla medarbetare och ser oss som ett team tillsammans.

Trots att vi inte jobbat ihop innan stod det klart för oss efter bara några veckor att vi var ett team och att vi skulle dela på ledarskapet. Visst delar vi upp vissa frågor, men vi ser också till att vi byter ansvarsområden.

Fördelarna? De är många. Tillsammans fattar vi bättre beslut, är vi mer tillgändliga för våra medarbetare och vi kan växeldra. Och vi får dubbelt så många starka sidor. Tidigare har jag ibland känt mig ensam som chef, det gör jag aldrig nu.

En och annan nackdel finns det så klart också. Framförallt tar det tid att bli samspelta och det kräver tid tillsammans och öppenhet. När vi dippat har det oftast varit till följa av att vi inte investerat i tid tillsammans. Och visst kan det hända att någon boll hamnar mellan stolarna.

Så om du får chansen att dela chefsskapet och personkemin känns rätt så rekommenderar jag det verkligen! Jag har utvecklats mycket under perioden jag delat ledarskapet.

Ett år senare

För ett år sedan fick jag beskedet att jag var varslad.
Nu ett år senare sitter jag på ett nytt jobb och känner mig trots allt rätt så nöjd med hur det utvecklade sig.
Jag fick nytt jobb ungefär samtidigt som jag fick uppsägningsbeskedet från mitt gamla jobb, och nu är det ungefär fyra månader sedan jag började.
Efter två månader lämnade jag en statusuppdatering här på bloggen, och då kändes det lite tungt. Maria lämnade då kommentaren:

”Det tar *minst* tre månader innan man kommit in i strukturer, börjat förstå hur det sociala fungerar och kan börja leverera någorlunda.
Det tar ett halvår att komma upp i fart så att man själv börjar känna att "jag kan det här".
Och det tar ca ett år innan man kan börja bidra med det där "lilla extra" som gör den verkliga skillnaden.
Mitt råd till dig är därför: ta det lugnt, låt saker ta sin tid och stressa inte upp dig. Det *tar* tid!”

Och visst hade hon rätt! Jag börjar mer och mer finna mig till rätta i rutiner och bland arbetskamrater. Jag stupar inte i säng alldeles utmattad längre. Lite nytta känner jag också att jag gör. Jag kan jobba en del självständigt och är inte fullt lika hjälplös längre. Och jag inser att jag faktiskt har med mig mycket mer i bagaget än jag trodde.
På dessa fyra månader har jag lärt mig otroligt mycket, och det är väldigt inspirerande.
Jag lär mig nya saker som jag aldrig skulle fått chans till att lära mig på mitt gamla jobb. Jag utvecklas massvis inom områden som jag ha nytta av även om jag går vidare till andra arbetsplatser i framtiden.
Men jag höjer inte bara min tekniska kompetens. Jag inser också vad jag uppskattar med mitt arbete, vilka bitar det är som intresserar mig mest och vad jag vill satsa vidare på. Och det är också nyttigt att lära sig.
Så även om jag fick lämna ett otroligt roligt jobb, så är jag faktiskt glad att jag blev tvungen till det.
Jag inser att det var både nödvändigt och nyttigt för mig att komma ut på en annan arbetsplats, och att utmana min ”comfort-zone”. Även om det har tagit mig några månader att komma till rätta och hitta min nya roll.
Och om ytterliggare ett år så hoppas jag att känner att jag till och med bidrar med det där "lilla extra".

Hur talar vi män och kvinnor om oss själva?

Jag läste med stor förtjusning intervjun med Günter Mårder i senaste numret av ”Passion for business” (Günter bloggar här).
Det är väldigt roligt att se en så ung och driven VD som lyckas ta sig fram, för även när det gäller ålder tror jag det finns glastak!

Günter talade om en könsskillnad jag också tror finns: nämligen att män är otroligt mycket duktigare/modigare/förslagna på att tala om sig själva (generellt sett), än vad kvinnor är. Günter sa att han anser att man kan ta vad en man påstår sig vara och dela med med hälften och vad en kvinna säger sig vara kan man dubblera för att komma nära hur verkligheten ser ut.
Naturligtvis gäller inte det alla män eller alla kvinnor men jag tycker mig känna igen mönstret från mitt eget yrkesliv.

Jag själv har gått från att vara modest och anspråkslös till att med tydliga ordalag kunna peka ut vilka mina styrkor är och vilken potential jag har. Jag tror man ”vänjer” sig vid den semantiken och jag finner mig med jämna mellanrum framhålla min styrkor även vid andra tillfällen än vid anställningsintervjuer!
Senast förra veckan framhöll jag min förmåga att bekräfta, som en av mina största tillgångar som ledare, i ett samtal med en ledare i en annan bransch. Jag tänkte inte på det när jag sa det men när jag läste Günters ord insåg jag att det kanske är ovanligare att kvinnor talar om sig själva på det viset?

Ligg inte lågt med era meriter och kvaliteter, vill jag utropa! Det finns ingen anledning att lägga tand för tunga när det kommer till det och varför i hela friden skulle det vara negativt att ha koll på vad man är bra på?

Sjung om studenten

Idag när jag klev av bussen vid jobbet möttes jag av ett gäng studenter i vita mössor. Det fick mig att tänka på min egen student, och räknade snabbt ut att det är 15 år sedan nu. Det kändes som väldigt många år sedan, samtidigt kommer jag så väl ihåg den dagen.

Jag kommer ihåg att det var soligt men ganska kyligt i min tunna sommarklänning. Morgonen började med champangefrukost i en park tillsammans med övriga klasskompisar. Alla var glad och stämningen var på topp. Senare på dagen samlades hela klassen och vi skrev hälsningar i varandras mössor och lovade att hålla kontakten. Sen sprang vi ut tillsammans på den stora trappan och sjöng om studentens lyckliga dagar.
Framtiden kändes ljus och samtidigt väldigt spännande, det var ett helt okänt kapitel i mitt liv som skulle börja. Det enda jag visste var att jag skulle plugga vidare inom naturvetenskap och teknik, men precis vad och om det innebar att jag skulle behöva flytta långt eller stanna ”hemma”, hade jag ingen aning om.

Den dagen när jag stod där bland övriga studenter och sjöng för full hals visste jag inte att jag bara ett par månader senare skulle flytta till andra änden av Sverige, träffa min blivande man och slutligen hamna i en villa strax utanför Göteborg.
Nu sitter jag här ett och ett halvt decenium senare, med en civilingenjörsexamen, tio års arbetslivserfarenhet, gift och är mamma till fantastiska två pojkar. Och livet känns rikigt bra.

Att "hamna rätt"

Visst blir det en hel del ensamma middagar, på gott och ont,
i väntan på att familjen flyttar ned.

Jag bytte ju just ”liv” (jobb, miljö, hem, stad etc) och efter nästan en månad på plats kan jag konstatera: jag har hamnat helt rätt! (Linda har skrivit om jobbyte här)

Det har ganska ofta diskuterats här i bloggen ”hur vet man när det är dags att byta”, ”hur vet man om man hamnat rätt” och liknande och jag kan vittna om att man vet när man hamnat rätt när allt bara känns som det ligger på rätt plats.
Inuti min själ/hjärta känns det alldeles varmt och mjukt och jag längtar fram till jobbet, när jag sitter på mitt pendeltåg om morgnarna.
Jag har en känsla av att jag kan göra något bra på den här tjänsten och jag har en mycket stark känsla av trivsel i det dagliga arbetet.

Jag märker nu att det är svårt att sätta ord på det här!
Det är väl egentligen som med relationer: man känner absolut när det är fel men kan vara nog så svårt att beskriva när det är rätt.

Känner man inte som jag beskrev det ovan, behöver man inte fundera så mycket på om det är rätt att flytta på sig, tycker jag, då kan man gott testa att göra det.
Det finns inget som skulle locka mig härifrån nu, det är ett som är säkert!

Boktips!

Jag läste just en suverän bok om personlig utveckling och ska nu ge mig i kast med uppföljaren.

Boken heter The monk who sold his Ferrari och är skriven av Robin S. Sharma.

Sharma låter huvudkaraktären Julian berätta om sin otroliga resa från toppadvokat i USA till munk i Indien. Julians berättelser handlar om meningen med livet utifrån österländsk urgammal kunskap - en kunskap som så många i dagens samhälle har tappat bort.

Uppföljaren - Leadership wisdom from the monk who sold his Ferrari - the 8 rituals of visionary leaders - ligger nu och väntar på mig här bredvid. Efter att ha läst första boken (som jag absolut kommer att läsa om!) ser jag fram emot att ge mig i kast med nästa.

När är det dags att söka sig vidare ?

Det är en individuell fråga när man känner behov av att söka nya utmaningar. Frågan dök upp i ett samtal jag hade med min chef apropå att jag har sökt ny tjänst internt. Min chef tyckte att jag med mina knappt två år i nuvarande roll borde stanna kvar och lära "yrket" ordentlig innan jag gick vidare och tog mig an en ny roll.

Mitt svar till henne var, att det inte var att jag kände att jag inte kunde utveckla mig vidare i min nuvarande roll som gjorde att jag sökte ny tjänst, men känslan av att jag vet att chansen kanske inte kommer så snart igen. Samt att det var åt det hållet jag vill med min utveckling, att få en arbetsledande befattning. Samt att jag faktisk känner en viss stagnation i min nuvarande tjänst då chefen varit snål med båda kompetensutveckling och med att ge mig utmaningar.

Det kanske är en generationsfråga detta, att min generation inte ser guldklockan som sitt stora mål, men har ständig utveckling som mål.

Nu får vi se om jag får den nya tjänsten, om inte så har jag i alle fall gett chefen signaler om vad jag behöver för att vidareutveckla mig i den rollen jag har nu. Hoppas bara nu att jag fick min chef att förstå mitt perspektiv.

Ömsesidigt förtroende

Härom dagen skrev jag om grundstenar men utan att nämna vad som är viktigast för mig själv. Tanken var att ge er läsare en chans att själva fundera lite, ifall ni ville, utan att berätta för mycket om min egen syn på saken. Nu ska jag hur som helst utveckla mina egna resonemang!

Det som måste finnas på plats för att jag ska må bra är ömsesidigt förtroende. Jag måste ha förtroende för den jag arbetar för och h*n måste också ge mig förtroendet att leverera.

Samma sak försöker jag skapa i mina projekt eller andra former av arbetsgrupper som jag är med i.

Det låter så självklart och enkelt; men alltför många gånger har jag varit med om att inte få det där förtroendet, den där 'eftergiften i tyglarna', som är så viktig. Och jag måste erkänna att det inte har varit helt enkelt för mig själv, att gå från ett mindset som var prestationsinriktat och kontrollerande till ett som är engagerande och coachande.

Ifall jag verkligen lyckas vara engagerande och coachande får andra svara på, men jag vet att jag har massor kvar att lära på den resan.

Som tur är har jag en fantastisk coach som är en sann förebild i de områdena!

(Coaching har vi skrivit mycket om; bland annat här och här.)