Tema : Vem är vem i Networking ? Intervju med Emma

Det har blivit dags för Emma, Networkings tredje skånetjej, att bli intervjuad. Själv är jag numera utflyttad skåning, och jag har min rötter inte alls särskilt långt från Emma, så förutom Networking har vi även vår härliga skånska dialekt gemensamt.
Emma kom in lite senare som skribent på bloggen, men i nätverket har hon varit med sedan starten.

SNABBFAKTA:

Namn: Emma
Ålder: 36 år
Yrke: Utvecklingsledare (Pol Mag)
Familj: Man och två barn
Bor: I en större kommun i Skåne

Networking drivs av 17 kvinnor i karriären, och du är en utav dem, var befinner du dig i din karriär just nu?
Jag har snart arbetat ett år sedan jag var föräldraledig med mitt andra barn. När jag kom tillbaka till arbetet så var det på en ny och utmanande tjänst som utvecklingsledare. Mina nya arbetsuppgifter innebär fortfarande att jag blir stimulerad och utmanad så jag ser framför mig att jag stannar kvar på nuvarande tjänst hos min arbetsgivare ett tag till. Jag är väldigt sugen på att inom inte alltför många år ha en chefstjänst. Fördelen med min nuvarande tjänst är att det är en känd titel i kommunsammanhang vilket kan öppna fler dörrar än titeln projektledare jag hade tidigare. En annan dröm jag har är att jobba inom den privata sektorn någon gång i mitt liv för att se om det förhoppningsvis är lite snabbare beslutsvägar där. Min absoluta önskedröm är att, när barnen är större, veckopendla och arbeta för något internationellt organ någonstans i världen. Vad sägs om genusfrågor i Georgien så jag får nytta av min ryska igen.

Du har en Pol.Mag.-examen i statsvetenskap, och jobbar i dag som utvecklingsledare inom kommunen. Vilka bitar känner du att du har mest nytta av från din utbildning?
Jag arbetar framförallt med skolutveckling riktat till gymnasieskolan och vuxenutbildningen samt kvalitet och uppföljning. I mitt arbete ingår mycket kontakter med skolorna och skrivande av rapporter samt analyser och det känner jag att jag förbereddes väl för när jag läste Pol Mag på Lunds universitet. Vad jag ibland känner att jag skulle vilja vara bättre förberedd för är muntliga föredragningar inför stora församlingar samt även konflikthantering i olika gruppkonstellationer och hur man hanterar det utan att vara chef. Men samtidigt ska man ju ha något att fortbilda sig inom även i arbetslivet J.

Du har två barn, 5 och 2 år, som båda går på förskolan. Vad tycker du är det svåraste med att kombinera familj och jobb?
Tiden! Det svåraste är att hinna jobba så mycket som jag vill och samtidigt hinna umgås med mina barn så mycket som jag vill. Just nu jobbar både min man och jag 90 % men det är bara fram till semestrarna. Efter sommaren är tanken att vi ska jobba 100 % båda två igen och se vad vi tycker om det. Det hade varit skönt att arbeta max 7 timmar per dag men i praktiken har jag gjort samma jobb som tidigare för lägre lön.

Att ha barn är gör även att man utvecklas och lär känna nya sidor hos sig själv, på vad vis har du utvecklats som person genom att bli förälder? Och kan du känna att du har nytta av det i ditt arbetsliv?
Sedan jag fick barn tycker jag faktiskt att jag blivit sämre på att vara koncentrerad på mer än en sak samtidigt men det hänger kanske främst ihop med att sömnen blir lidande av att vara småbarnsförälder. Däremot har jag upptäckt nya sidor hos mig själv som att jag har bättre tålamod med mina barn än jag trodde jag skulle ha innan jag fick några. Dessutom kan jag vara otroligt effektiv vissa dagar eftersom jag vet att jag har en begränsad tid att hinna saker och inte kan sitta kvar på jobbet hur länge som helst. Jag är inte heller lika sugen på att släpa med mig mer jobb hem än nödvändigt eftersom egentiden på kvällarna ändå är otroligt begränsad.

Vad gör du när du ska koppla av och hitta på något kul?
Då går jag gärna ut och äter eller fikar med någon god vän. På sommaren fixar jag gärna i trädgården och den vanligaste avkopplingen en vardag blir ofta ett avsnitt av någon bra serie (DVD-box) tillsammans med maken.

Jobbytaren på semester också!

Nu har jag också gått på semester: min tredje dag håller på att inledas nu.

Jag har ju inte ens varit på min nya arbetsplats i tre månader och kanske är det det som gör att jag inte kunnat sälla mig till alla dem som räknar ned till semestern?

Det kändes inte direkt "dags" att bli ledig och lämna arbetsplatsen riktigt ännu.... Om än bara för 2,5 veckor.

Det är skönt att vara ledig och roligt att bada och turista i nya gudomligt mysiga hemorten, så klart! Min bäste vän, från England, är här på besök en vecka och även det är superkul. Dock fann jag mig säga i går kväll, efter middagen,:

-Åh, vad jag längtar efter jobbet! ;-)

Vi talade just då om mitt arbete och det viktiga vi uträttar och då kände jag så. Inget jag skäms över alls. Jag är redan taggad att köra igång hösten!

Först: lite ledighet till, lite gott vin på kvällarna, mer havsbad och mer solande men sedan kommer jag inte gråta när det är dags att gå tillbaka till jobbet. Kanske kan jag då ta med några av de vindrovor som växer i min avkopplande trädgård och bjuda kollegorna på dem?!

Bra att veta inför affärsresan eller jobbet i UK; Del 3

Och här kommer till sist tredje delen till “Bra att veta inför affärsresan eller jobbet i UK”

Arbetsveckan:
Arbetsveckan ligger oftast någonstans mellan 35-37h.

Semester:
Vanligtvis har vi 25 dagar plus 8 röda dagar. På mitt företag får vi ta max 3 veckor i rad. Men i verkligheten så blir det så att folk sällan tar mer än två veckor i taget.

Lunch och fika:
Lunch är mellan ½ -1h. På mitt företag är den 30 minuter och ska helst intas mellan kl 12 och 12.30. Många kontor har inte personalutrymmen och det är därför jättevanligt att äta vid sitt skrivbord. Detta i sin tur har lett till “macka och chips”-kulturen.

Även om mikrougnar finns så fungerar matlåda inte riktigt då det luktar restaurang i hela kontoret efteråt. Det är också alltid någon som kommenterar de som kommer med matlådor. Såsom “Här luktar det mat” eller “Det stinker”. Jag fick klagomål på min räksallad för några månader sedan. "DET LUKTAR FISK!”. Så jag kör på kycklingsallad just nu.

Fikaraster har vi inte...

Att leva i nuet

Jag sitter här på lunchen och tjuvläser lite på nätet. Då hamnade jag på Tisalens blogg där hon har skrivit om hur stressen har ökat en vecka in på semestern. Jag blir riktigt orolig när jag läser detta och jag hoppas att ni andra lyckas leva i nuet.

Trots att vi är så duktiga, starka, snygga och trevliga tjejer (och killar) så måste många av oss nog lära oss några saker. Här är mina små tips och tankar!

• jag tror inte någon av oss är oumbärlig på jobbet


• ingen kommer att tacka oss för att vi tar på oss mer och mer (säg NEJ!, jobba inte bara fortare och fortare och längre och längre)


• "alla andra", har inte perfekt städat hemma, nybakade bullar till varje besök, nyklippt fin frisyr, långa välskötta naglar, tränar jämnt, välskött trädgård, sex tre gånger i veckan, brasiliansk vaxning osv osv. Det är mer sannolikt att du har en kompis som lägger pengar på naglar och frisyr, en som tränar, en som istället gillar att baka osv.


• om barnen tycker att det är roligt att leka med gruset på Liseberg, stanna ett tag och låt dem leka det är väl ändå mest för deras skull som du är där?


• stäng av jobbtelefonen på semestern. behöver de nå dig ändå så ge dem ett privat nummer för nödfall (du anar inte hur mycket de kommer att lösa själva)


• ta inte emot jobbmailen i mobilen under semestern, gå hellre in och kolla av mailen en gång i veckan


• lev i nuet och lita på att det där andra kommer att lösa sig när det är dags!

Jag skall snart ta semester och kommer att lägga meddelande på mailen och på mobilen och gå över till min privata. Detta i full förvissning om att de kommer att ringa om något allvarligt händer eller om det är riktigt riktigt viktigt, resten löser sig säkert.

Sen på frågan vad jag ska göra så säger jag glatt, ingenting! På fem veckor har vi endast ett besök hos mina föräldrar inplanerat resten av tiden tar vi som den kommer. Det är att leva i nuet!

Glad sommar på er om jag inte bloggar på ett tag!

Klämd mellan generationer ?

En sak som jag har lärt mig genom mitt jobb i äldreomsorgen är den frågeställning Aftonbladet tar upp i denna artikel. Att kvinnor oftast tar ansvaret båda för sina föräldrar och sina barn. Det är ytterligare en pusselbit i livspusslet för oss kvinnor. Jag ser det ofta, att det är döttrarna och sonhustrurna som månar om de äldre, det är de som ringer mig om hemtjänst och korttidsplatser, de som tar ledigt från jobbet för att vara med på vårdplaneringar eller följa gamla mamma eller pappa till doktor, fotvård och aktiviteter.

Jag har också skrivit om det här.

Uppdatering : läs mer i detta blogginlägg om ämnet: gripande och tankvärt.

Arbetslös = hemmafru ?

Hittade det här blogginlägget hos Spenatmamman, en blogg jag följer. Hon skriver så bra om vår tids förväntningar på kvinnor.

Jag känner igen det från då jag själv sökte jobb och hade två små barn. Jag försökte klämma ihop att skriva ansökningar de timmar tösen sov och storebror var på dagis. Inte helt lätt då söka jobb inte bara handlar om att skriva ansökningar, utan även att nätvärka och vara ute och visa upp sig.

Att barn till arbetslösa behöver mer tid på dagis än 15 timmar håller jag med om, sen kanske jag är osäker på om barn till föräldralediga behöver mer än 15 timmar, men det är en helt annan diskussion.

Få ihop det där livspusslet på ”riktigt”?

Vi pratar ofta om livspusslet (jag kallar det så, oavsett det går att få ihop en komplett bild av pusselbitarna eller ej), både här i bloggen och i samhället i stort.
Oftast talas det om att få ihop förskolehämtningar och –lämningar, lunchlådor, arbetstider, föräldraledigheter och eventuellt att gå ned i arbetstid. Det finns lika många idéer och lösningar som det finns par och var och en blir nog bäst salig på sin fason.

Efter att jag flyttat i förväg till södra Sverige (tio veckor i förväg) var det ett annat dilemma jag började fundera över i det där pusslet: känslorna.
Vad gör det med våra relationer allt det här pusslandet, alla dessa deadlines och jäktande och ofta tandagnisslan från barn?
Det har inte lyfts lika mycket, inte i detta forum i alla fall.

Min man och jag märkte, och chockerades över, hur snabbt man tappar det där dagliga och det där nära när man faktiskt lever i veckopendlingsliknande situation.
I vårt fall var det visserligen extremt, eftersom maken både drog förskolerejset, packade ett helt bohag och flyttade detsamma, ensam. Jag på mitt håll arbetade 12 timmar om dagen och reste fyra timmar så vi hade inte tid att prata eller ens en idé om att vårda relationen.

Nu har vi alla landat i samma hem och njuter av varandras sällskap och har det mysigt ihop på kvällar och helger igen. Som extra grädde på moset är det sommar och ljuvligt att ta vara på tiden i Skåne tillsammans!

Två saker slår mig:
De som frågar ”menar ni att det räcker att träffa sina barn ett par timmar på kvällen och så på helgerna?” svarar jag: inte bara RÄCKER det – det är GULD att få göra det!

Andra saken som slår mig är att det är lättare och kvickare gjort än man kanske tror att glida ifrån varandra. Ett fullständigt nytt koncept i min idévärld. Tack och lov hade vi bara tio veckor på detta vis.

I det här ämnet är jag säker på att det finns fler där ute med erfarenheter och tankar. Ös på, jag vill gärna höra vad ni har att säga!

Könsrollerna på semestern

Min familj och jag har de senaste somrarna spenderat en del av semestern genom att åka husbil genom olika landsdelar i Sverige. På många sätt känner vi oss lite som ofrivilliga campare, vi väljer camping som semestersätt då det är bekvämt då svärfar äger en husbil som vi får låna, lite som att låna en stuga.
Vi är inga campingfanatiker, men tycker det är mysigt ändå.

Så varje år blir det lite av ett kulturkrock på första campingen. Vi känner att vi inte riktigt passar in, och jag förvånas över vilka mönster som finns när man är på semester, både i år och förra året.

Jag hittade en krönika av Sanna Lundell som avhandlar lite av det samma.

Bra att veta inför affärsresan eller jobbet i UK, Del 2

Här kommer då andra delen i “Bra att veta inför affärsresan eller jobbet i UK”

Planering:
Planering, genomtänkta lösningar och modeller som är förankrade i organisationen känns det som att svenskarna är mycket bättre på. Deadlines möts sällan. Det är dock “OK” att missa deadlines så länge man gjort sitt bästa eller man lagt ner mycket tid.

Flexibilitet:
Varierar väldigt mellan företag men är generellt sett sämre än i Sverige. Få företag har flex-tid. Jag jobbar i en medelstor organisation, ca 4000 anställda. Jag är den enda som har lov att “ge och ta” lite på tiden mellan dagarna. Alla andra måste jobba sin fulla dag oberoende av hur många timmar de jobbat dagen innan.

Föräldrapenning:
Lagligt minimum är 6 veckor med 90% av lönen följt av statlig mammapenning på ca £120/v fram till det att barnet ar 9 månader. Ledig får man vara i totalt ett år.
Mitt företag väljer att betala minimumersättningen, vilket är ovanligt för ett företag i den storleken. Det varierar väldigt mellan företag. Några betalar så bra som 6 månader med 100% i lön följt av 6 månader med 50%. Har man hög lön så är det en bra ersättning tom med svenska mått mätt.

Hur kontorslandskap kan påverka ditt privatliv

En kul sak med att jobba på sommaren är att man emellanåt äter lunch med personer som man inte har så mycket att göra med i vanliga fall. Idag satt jag och åt lunch ihop med en tjej som sitter i mitt kontorslandskap. När vi hade pratat ett tag så kom vi fram till att vi hade väldigt lika synpunkter på detta med kontorslandskap.

Jag har på de tre år jag har suttit i "storrum" (till skillnad mot cellkontor) märkt att
- Jag oftare äter medhavd lunch
- Jag äter ofta på lite aviga tider (dels är det lugnt och skönt i landskapet när de andra äter och sen kan jag sätta mig och äta min mat och bara läsa tidningen i lugn och ro)
- Jag "glömmer" rasterna, för jag orkar inte vara social
- Jag drar mig för gemensamma fikaraster
- Jag undviker kvällsaktiviteter med kollegorna
och sist men inte minst
- Jag vill bara sitta själv med en bok när barnen har lagt sig. Prata eller mysa med maken är något som jag sällan tar initiativ till längre.

Min kollega tittade chockad på mig när jag berättade detta och så sa hon att
- Hon sätter sig ofta ute och äter lunch själv med en bok, innan i cellkontoret så åt hon jämt med kollegorna och såg fram mot detta
- Hon tar ofta en kopp kaffe och "scannar" fikarummet och väljer många gånger att gå tillbaka till skrivbordet för att få lite lugn
- Hon tycker att hon har fått sämre tålamod
- Hon har slutat att engagera sig i after works och trevliga sidoaktiviteter
- Hon har även märkt att hon har slutat att bestämma träff med kompisar på stan efter jobbet och vill helst bara sitta hemma och läsa en bok på kvällen

Både jag och min kollega har nog alltid ansetts vara drivande personer rent socialt och nu väcks ju en helt annan frågeställning. Förstör kontorslandskap dels önskan att vara social med kollegorna och dels orken att hålla igång sitt privata liv?

Vilka är era erfarenheter?

Klädkod i hettan?

På min arbetsplats är det 35 grader varmt, dessa dagar. Jag har beställt en portabel AC, återstår att se om de finns i lager eller är slutsålda.

I aftonbladet.se diskuterades huruvida det är OK att slänga av sig kavajen när det bara blir FÖR varmt. Det tycks det i alla fall inte vara när det gäller möten, enligt expertisen.

Jag stod inför dilemmat härom dagen när jag svettades så det dröp om mig och jag skulle ut och ta ett pass i informationsdisken, på jobbet. Jag hade en tunn, ärmlös klänning och drog på mig en ytterst tunn "kofta" i ett lövtunnt material, just för att inte väcka anstöt.

Min kollega utropade:

-Är du galen, ska du ta på dig en KOFTA??!

Men kan man gå i bara ärmar i en informationsdisk? blev min motfråga.

Svaret är långt ifrån givet. Nu tog jag faktiskt av mig koftan, klänningen är fyrkantsringad och med rejäla axelband men jag är ännu osäker på om det var rätt eller fel.

Jag tycker absolut också att det har med respekt att göra.

(skor, som synes, unnar jag mig att ha ganska lätta i alla fall!)

Vad anser ni? Har ni yrken som medger eller icke medger lättare klädsel i hetta?

Tempoväxling

Sovmorgon, frukost på altanen, dricksvatten på dunk, utedass, trollsländor, kaffe i termos, skrindan till badplatsen, solkräm, bromsbett, vattenlek, kärlek, blå läppar, skakande små som vill bada lite till, matsäckslunch, skattleta i skogen, trotsutbrott, badkläder på tork, smultron, deckare i skuggan, diska för hand, ett glas rosé under äppelträdet, grillen alltid framme, myggsurr i öronen, varma nätter.

Ja, jag har semester och jobbar på att bara vara och vara i nuet, två saker jag är ganska dålig på. När jag lyckas inser jag hur bra det är att vara det.

Hur har du det i sommar?

Bra att veta inför affärsresan eller jobbet i UK

Då jag är permanent boende i Storbritannien tänkte jag att jag kanske kunde skriva lite om några skillnader våra länder emellan som kanske kan vara bra att veta om man ska hit på affärsresa eller funderar på att jobba här. Det blev en del text så det får bli en liten följetong på några delar.

Klädsel:
Vi klär oss ganska formellt på jobbet. Jag är ingenjör och förväntas att ha blus och kostymbyxor till “vardags” och full kostym vid kundmöten och presentationer. Killarna har skjorta och slips. Från mellanchef och upp så är det kostym varje dag som gäller.
För “work nights out” är det tvärt om mot hemma. De flesta går i jeans och T-shirt (förutom på julfesten då många tjejer är väldigt uppklädda!)

Möten:
Möten startar sällan i tid. De första deltagarna dyker upp någon minut innan det är dags att börja med eftersläntrarna som kommer 5-10 minuter sent (om dom kommer alls. Ofta far man ringa och jaga folk). Det är också vanligt att flytta eller ställa in möten med kort varsel.

Artighet:
Håll upp dörren! Det är jätteviktigt!
Britterna är väldigt öppna och förstående för olika kulturer men en sak som retar dem har jag märkt är folk som inte håller upp dörren för andra. Går man igenom en dörr så kollar man om någon annan också är på väg åt samma håll och i så fall väntar man med dörren i handens grepp tills dom är framme. Att släppa dörren framför näsan på någon är höjden av ohyfs.

Var sak har sin tid

I vintras när min lilla tjej var nio månader började jag att jobba. Ihop med två andra på jobbet så började jag ambitiöst att träna tre morgnar i veckan men efter 2 veckor så gick det inte längre.

Jag börjar redan tidigt (klockan sju) i vanliga fall och när man sedan la in träning innan jobbet så gick det helt enkelt inte att komma upp ur sängen. Jag har varit lite småknäckt för detta nu under våren och precis innan semestern så erkände jag detta i samband med att jag svor över att Beach 2010 hade skitit sig totalt och jag skulle satsa på heltäckande kläder i sommar :-)

Killen (tvåbarnspappa) sa då: Men Linda hade detta varit för 1,5 år sedan så tog jag mig knappt till jobbet i tid, kommer du inte ihåg det?
- Hmm näe!
Jo, det var ju innan lilla tjejen förstod att hon skulle sova på nätterna och så vidare.
Tjejen (också två barn men tonåringar) fyllde i med att hon minsann inte lyckades trycka in egna träningar innan minsta barnet var 5-6 år. Då passade hon på att springa en runda medan hon väntade på att träningen skulle bli klar.

Jag insåg då att jag som vanligt har gått på tidningarnas artiklar i kombinationen med att jag har lagt ihop egenskaper hos alla som jag umgås med och jämfört mig med übermänniskan som då skapas.

So what, jag väger några kilo för mycket och vet att jag mår bättre av att träna men jag behöver inte känna panik för att jag inte har kommit igång ännu. Jag är ju trots allt barntränare i karate en dag i veckan, har ett krävande jobb och sitter i två styrelser.... det kanske räcker så än så länge. Kanske, kanske kan vi få till fungerande kvällsträningsrutiner i höst.

Tema: Vem är vem i NetWorking? Dags att presentera Linda H!

Jag har fått nöjet att intervjua Linda H. Trots att Linda och jag bor på var sin sida av Sverige har vi träffats två gånger. Det är Linda som varit ambitiös och tagit sig till östkusten för att nätverka med oss andra. Jag minns att jag första gången slogs av hur lättsam och rolig Linda är, och så verkar hon så cool och avslappnad inför saker som jag själv skulle flippa ut för...

SNABBFAKTA:

Namn: Linda
Ålder: 34 år
Yrke: Civilingenjör
Familj: Man och två barn - födda 05 och 07
Bor: Göteborgstrakten

Du blev ju överraskande både varslad och uppsagd under den senaste krisen, men fick också ett nytt jobb ganska snabbt. Kan du kort beskriva den känslomässiga berg-och-dalbanan som det innebar?
Först var det en riktigt chock, så där så att man tror att det inte är på riktigt det man hör. Sen kom nästan någon slags panik, ”vad sjutton ska jag göra nu”, när den riktigt insikten kom. Och så ilska och sorg, över att behöva lämna. Nu fick jag ganska lång tid på mig att bearbeta själva uppsägningsbeskedet innan jag slutade, så efter en tid så började jag i stället se det som en ny möjlighet att få testa något annat. Det allra jobbigaste med uppsägningen var osäkerheten, och att känna att jag inte själv hade kontrollen över vad som skulle hända.När jag sedan fick mitt uppsägningsbesked såg jag bara faktiskt bara positivt på framtiden. Sen tog det bara någon vecka så hade jag ett nytt erbjudande om anställning.

Du har provat på både att vara anställd och att arbeta som konsult, vad ser du för för- och nackdelar?
Nu har jag bara knappt sex månaders erfarenhet av konsultsidan att jämföra mot närmre tio år som fastanställd, så jag gissar att mitt svar till viss del påverkas av det.Fördelen med konsult är att få större möjligheter att testa på olika branscher och olika uppdrag. Nackdelen som jag ser det just nu är att jag känner mig mest som en resurs som inte har något långsiktigt intresse i företaget/produkten, och det finns inte heller någon som har ett långsiktigt intresse i att utveckla min kompetens. Som fastanställd är man en större del av det företag man jobbar åt, och får på så vis en större lojalitet mot arbetsgivaren. Nackdelen är väl att man riskerar att stanna upp i sin utveckling om man inte själv ser till att söka sig nya utmaningar. Det är lite lättare att bli bekväm, gissar jag!

Vad är du mest stolt över i ditt yrkesliv?
Jag jobbade i ett projekt som involverade industrier från ett antal länder i Europa. Projektet avslutades med en sammankomst där varje land gjorde en presentation och jag hade fått äran att hålla i en del av den svenska redovisningen. Då pratade jag inför Europas samlade expertis inom detta område och efteråt fick jag mycket beröm från både högre svenska projektledare och chefer, men även från en riktigt fransk tungviktare inom området. Det var roligt!

Var ser du dig själv om fem år?
Jag har, i och med mitt nya jobb, bytt bransch och känner mig nu som en nybörjare igen. Jag vet inte heller om det är en bransch jag vill fortsätta inom, så kanske byter jag teknikområde igen och sitter åter igen som ny och lär upp mig inom ett nytt område. Men förhoppningsvis har jag innan fem år hittat ett företag/område där jag vill fortsätta att fördjupa mig och bygga upp min kompetens. Så om fem år hoppas jag att jag har hunnit få en roll som innebär en del tekniskt ansvar och att jag är på väg en bli en "av de kunniga" inom detta området.

Du har ju två barn, och ett hus och trädgård, så jag förstår om det är fullt upp, men har du något "eget" fritidsintresse som du brinner för och gärna håller på med?
Just nu har jag faktisk inte tid med det, hur tråkigt det än låter. På min lediga tid just nu så försöker jag hinna umgås så mycket som möjligt med min familj och vi hittar på roliga saker tillsammans. Vi går t.ex. och simmar med barnen varje vecka, eller så åker vi ut på utflykter och reser en hel del.Får jag lite tid över så läser jag gärna en bra bok och kopplar av en stund i soffan. Och så hoppas jag få ihop lite tid för att träna någon gång varje vecka, då blir det helst löpträning.Innan jag blev mamma så sysslade jag med ridning, och någon gång kanske jag tar upp det igen. Och så tycker jag det är roligt med fotografering, och det tänkte jag att jag skulle ta och fördjupa mig lite i, någon gång när jag får tid över.

Mikropauser

Jag har kommit på att jag tar mikropauser i arbetsdagen och det kickar igång min hjärna på ett väldigt förtjänstfullt sätt!

Jag avbryter, ganska plötsligt, något jag är mitt uppe i om jag känner mig seg och trög i huvudet och så tittar jag på något foto som tilltalar mig.
Det kan vara på en älskad familjemedlem, en handfull foton från sommaren som gick eller ett snabbsurf till ett planerat semestermål (det kan även vara en bild av Daniel Craig, mind you, eller Will Smith!).
Det hela tar möjligtvis en minut och sedan känner jag mig frånkopplad och redo att återgå.

Jag skulle tippa att jag gör sådana mikropauser tre gånger om dagen och dessa tre minuter det alltså tar gör mig definitivt mer effektiv och kreativ resten av dagen.

Vad har ni, kära läsare, för tips som gör en piggare, mer kreativ eller effektiv?

Vår tids Nigeriabrev

Fick ett väldigt spännande erbjudande på mailen häromdagen.

"

Hej kompis,

Jag är Dr Kevin Brown manager Redovisning / Revision Institutionen för NatWest Bank Harlsden, nordvästra London, England. Jag kontaktade er för att en affärsidé som kommer att ha en enorm fördel för oss båda och de mindre gynnade dem. Att vara chef redovisning / revision avdelning Greater London Regional kontoret upptäckte jag en summa på £ 15,000,000.00 pund (femton miljoner brittiska pund) på ett konto som tillhör en av våra utländska kunder Late Mr Moises Saba Masri. Han var en judisk verksamhet mogul från Mexiko som har dött under en helikopter kraschar i början av året. Mr Saba var 47 år gammal när båda hans hustru, hans ende son Avraham (Albert) och hans svärdotter dog i en helikopterolycka.

Du kan få mer information är när det gäller att kraschen och döden av vår avlidne kund Mr Moses Saba på webbplatsen webbadressen nedan.

[länk till webbadress]

Valet av kontaktar du upphetsad av geografisk karaktär av var du bor i synnerhet på grund av känslighet för transaktionen och sekretessen här. Nu vår bank har väntat på någon av de anhöriga att komma upp för påståendet av Arvsfonden men tyvärr alla ansträngningar som är ogiltiga. Jag personligen har tappat målet att hitta den anhöriga eller någon anhörig till Mr Saba. På denna fråga, söker jag ditt medgivande att presentera dig som de närmast anhöriga / kommer mottagaren att den avlidna så att intäkterna från detta konto värderats till ₤ 15 miljoner brittiska pund kan utbetalas till dig.

Detta kommer att betalas ut eller delas i dessa procentsatser 60% för mig och 40% till dig. Jag har fått alla nödvändiga juridiska dokument som kan användas för att backa upp detta påstående vi är på väg att göra. Allt jag behöver är att lägga upp namn till handlingarna och legalisera vid den brittiska High Court för att bevisa att du berättigade mottagaren. Allt jag behöver nu är din ärliga samarbete, sekretess och pålitlighet för att vi ser denna transaktion igenom. Jag garanterar dig 100% framgång och att denna affär kommer att genomföras under tillämpningsområdet för lagen och kommer även att skydda dig från alla överträdelser av avtalet.

Ge mig följande som vi har 7 arbetsdagar på sig att köra det genom:

1. Ditt fullständiga namn
2. Telefonnummer
3. Kontaktadress
4. Ålder
5. Kön
6. Yrke

Efter att ha gått igenom ett metodiskt söka, jag bestämde mig för att kontakta dig hoppas att du kommer att finna detta förslag intressant. Vänligen på din bekräftelse av detta meddelande och ange ditt intresse jag kommer att förse dig med mer information's.

Ditt samtycke till denna e-post och affärer förslaget kommer att vara mycket uppskattat.

Hälsningar,
Dr Kevin Brown"

Visst blir man sugen...

Hoppla - en anledning mindre att rösta på Moderaterna

Sicket urtråkigt utspel att göra som första åtgärd, av Tobias Billström, att skrota Littorins kvoteringskrav.

Läs och irriteras, tillsammans med mig, mer här.

Ska vi verkligen behöva se att inget händer, ända fram till år 2014, före vi får se handfasthet från politiker?

Berg & småsten

”Berg och småsten” finns det de som säger till mig, när jag blir som argast av all jädra manschauvinism som ibland står mig upp i halsen!

”Berg och småsten”.

Jojo, jag tar mig an småsten vareviga dag genom att envetet påpeka varenda gång någon förutsätter att det måste vara en man när det lika gärna kan vara en kvinna – i vilket sammanhang det månde vara.
Småsten har jag alltså koll på: jag visar konsekvent och notoriskt att jag märker varje genusfråga och att den retar mig som en nagel i ögat. DET är småsten.

Berg måste jag också ta mig an, annars skulle småstenen inte ha någon betydelse, utan endast bli tjat och semantik. Jag bloggar alltså här, sticker ut hakan med vad jag tycker i alla möjliga sammanhang och agerar själv så som jag vill att världen ska kunna få vara:
tar inte hela föräldraledigheten själv, håller inte på att vaka över nyligen utflyttade sonen i tid och otid, tar inte ansvar över min mans relationer eller tonåriga barns tvätt, åtaganden eller annat.

Måhända är detta också småsten? Egentligen är väl det riktiga berget att engagera sig politiskt? Men som Ebba Lindsöö säger: det gör jag inte, eftersom man måste vara perfekt, i detta land, för att tåla pressens granskning. Perfekt är jag inte och sorgligt är det att många goda och duktiga människor undviker politiken just av denna anledning.

Det här med att vara kvinna i en värld som har mannen som norm spänner över så mycket: från att inte antas klara vissa saker för att man har fel könsorgan, till att ha män stirrande på ens byst när man i yrket stöter på dem.
Berg och småsten om vartannat, hela tiden.

Jag kör på som en enhörning, med hornet riktat framåt, mest hela tiden, tycker jag och är väl medveten om att kanske en mjukare strategi ibland är att föredra? Jag tycker dock det måste till raka pukar och hårda tag, för att vi nu ska lägga grunden till något som ska vara bra om hundra år!

Det här var de tankar som kom när jag bestämde mig för att författa ett inlägg till denna blogg. Jag tänkte att jag nu ska skriva det som faller mig in när jag sätter mig ned för att skriva och då kom detta.

Jag gillar Birgitta Ohlssons anslag att dagligen på sin Facebook-sida ange skäl att se jämställdheten som valfråga! I går länkade hon, skäl nummer 25, till denna artikel.


Vilka berg och småstenar stöter du på? Och vilka berg är mest angelägna att ta tag i?
(foto lånat från Wikipedia.se)

Camilla Wagner: more power to you!

Jag blev riktigt ledsen i ögat när jag surfade in hos Camilla Wagner (som jag gissar just nu har en välbehövlig vila och semester) och såg att hon inte bara fått utstå massor av påhopp på sina inlägg, utan att en hel del av dessa kom från egna kollegor. Det hade spårningar av IP-nummer visat.

Kan bara föreställa mig känslan - smakar riktigt illa i munnen.

Ett STORT: "More power to you!" till dig, Camilla.

Dina texter berör oss på NW och jag, personligen, blir peppad och ilsken och engagerad gång efter annan av det du skriver. Hoppas verkligen att du inte låter dig nedslås.

Detta får mig att ännu en gång inse det motstånd som finns, vilket kickar igång min kämpaglöd ytterligare och får mig att vässa argumenten och sticka ut hakan ännu längre.

Du har rätt: troll spricker i solen!

Heja Camilla Wagner, kvinnor som du behövs så väl.
Det är verkligen tydligt när man ser dessa mönster.

Semester på camping i Sverige

Vet att jag skrev ett inlägg om jämställdheten på campingar förra året. Kan i år konstatera att det går framåt. Jag har sett fler män/killar på väg mot servicehuset för att diska. Konkret bild av att jämställdheten kanske går framåt.

Annars är det underbart att semestra på campingar i Skåne. Barnen leker, badar och vi ser de nästan bara vid måltider. När det är dags att sova är de smutsiga, trötta och glada. Precis som sommar ska vara.

Strategimiss

Det har blivit en "sanning", att man måste byta arbetsgivare för att "få upp sin lön". Varför är det så? Jag förstår att det lilla företaget som måste väga varje krona, eller företag som saknar en mogen HR-process hamnar i situationen. Men större, mogna koncerner?

Är det inte mer strategiskt riktigt, att se till att medarbetarna ligger rätt i förhållande till marknaden, än att hålla lönen nere för att spara, om man annars riskerar att tappa sina nyckelresurser?

Jag har vid något tillfälle räknat på vad det kostar att rekrytera i min bransh, men summan är relativt ointressant här. Några faktorer att ta med i beräkningarna är dock:

• Annonskostnad
• Tidsåtgång för intern och/eller extern rekryteringspersonal
• Inkomstbortfall i tiden från det att en resurs slutar tills den nya är på plats
• Inkomstbortfall för den tid det tar för den nya resursen att komma upp i fart och leverera på samma nivå som den tidigare
• Eventuell utbildning/upplärning för den nya


• Troligtvis en högre lön än vad föregångaren hade, om man rekryterar externt. I alla fall om den tidigare resursen slutat som konsekvens av att lönen legat fel i förhållande till marknaden.

Allt detta, istället för att betala den marknadsmässiga lönen från början. Det känns inte strategiskt riktigt.

Har ni någon gång bytt arbetsgivare för att få en mer marknadsmässig lön?

Yrkesfördomar

När jag fick den här länken (handlar om att kommunens tjänstemän har rätt att bära vapen i en delstat i USA och fenomenet illustreras med tankeleken att en bibliotekarie skulle bära automatkarbin) sänd till mig från olika håll, funderade jag allra mest över hur journalistens tankar gått när han författade den.

Att bära vapen översattes förstås till att utrusta sig med ”automatkarbin” och vem skulle då utrustas med detta grova attribut? Jo, vad jag gissar är det nördigaste och torraste man kan komma på: en bibliotekarie!
Tankeleken triumferar i en liten notis i aftonbladet.se.

Jag har alls inget emot att man skojar med mitt yrke och skulle kunna sätta ihop en raljerande krönika med lätthet över ”typiskt bibliotekariska” lustigheter, dock skulle inget av det handla om hyssjande pekfingrar, malätna böcker, stämplanden i böcker eller bokläsning bakom en disk – just eftersom det var åtminstone femtio år sedan man sysselsatte sig med sådant i yrket. Känns lite passé, för att inte säga okunnigt, att tro det.

Själv är jag naturligtvis behäftad med ett antal fördomar också och tänker nog att jurister springer omkring på eleganta svarta högklackade skor, bär Armanidräkter och har eleganta håruppsättningar. Jag tror att ”göbbarna” på vägverket har en viss jargong i sin humor och jag tror att forskare i olika ämnesområden går upp så mycket i sina ämnen att det överskuggar allt annat i deras liv….

Likväl, retar det mig när fördomarna om mitt eget yrke år efter år efter år stagnerar och späs på i filmer, litteratur och tidningsartiklar!
En bibliotekarie har ett serviceyrke, är positiv och glad och hjälper människor att finna information, kultupplevelser och finna meningsfulla möten. En bibliotekarie hyssjar inte men nätverkar gärna i de sociala medierna och ligger i framkant, kunskapsmässigt, inom den senaste digitala utvecklingen.

Bära vapen? Nej, det behöver vi inte göra – vi klarar även att hantera de mest bråkiga besökare alldeles utmärkt utan. Och det borde säga något om torrheten.

(på bilden ser du en feature från ett event på ett bibliotek nära dig!)

Snälla: roa mig med fördomar du stött på om ditt eget yrke, det är kittlande skojigt och retligt!

Jobba på semestern.

Att få jobba med händerna när man till vardags sitter framför
datorn är väldigt avkopplande. Tur att vi har vårt friggebodsprojekt
på landet så att man har något att göra när man är ledig :-)

Tema : Vem är vem i Networking ? Intervju med Catharina

Jag har fått nöjet att intervjua Catharina, en tjej jag har mött flera gånger i verkligheten, och som många gånger inspirerat mig till att våga ta steget genom att själv att ständigt vilja utvecklas i livet.


SNABBFAKTA:

Namn: Catharina
Ålder: 34 år
Yrke: Civilingenjör, jobbar med B2B marknadsfrågor
Bor: Närförort till Stockholm
Familj: Man och son född 08

Vad drömde du att bli när du var liten ?

"När jag var liten ville jag bli allt från kenneluppfödare till högstadielärare. Jag hade även en period när jag ville sköta karuseller på Liseberg, och som lite äldre ville jag bli arkitekt eller samhällsplanerare."

Vad är du mest stolt över i yrkesliv och varför det ?
"En enskild händelse som jag är mäkta stolt över är när jag och två kollegor fick en artikel publicerad i en branschtidning, och när den artikeln senare blev nominerad till "årets artikel". Varför det gör mig stolt? Det är alltid häftigt att se något man skrivit i tryck, och den här artikeln gav också ett genomslag i den branschen, där det faktiskt hände (en gång) att en kund tog fram artikeln i fråga och frågade om det var jag som hade skrivit osv.

Mer generellt är jag stolt över att jag är bra på att få saker gjorda, och levererar det jag sagt att jag ska göra. Under mitt yrkesliv har jag blivit mycket modigare än vad jag nog tidigare varit, och tycker det är roligt att knyta nya nätverk."

Vilket karriärval är du mest nöjd med och varför ?
"Jag hamnade på mitt nuvarande företag lite av en slump, men har blivit kvar, och har nu min tredje tjänst. Jag är nöjd med det senaste bytet och tycker att det verkligen gett mig luft under vingarna och nya möjligheter och öppningar. Något jätteaktivt val har jag egentligen inte gjort, och det kan jag till viss del känna mig missnöjd med. "

Vad gör du när du inte jobbar ?
"Fixar i det relativt nyinköpta huset och dess vildvuxna trädgård... Umgås med man och barn. Jag försöker hinna med en del scrapbooking som jag tycker är roligt, men för tillfället känns det som att allt jag gör när jag inte jobbar är att laga mat och försöka få en tvååring att somna :-)"

Har du någon förebild, i så fall vem/vilka är det ?
"Om jag någon gång blir chef så har jag två förebilder - båda är före detta chefer. Den ena är den bästa chef jag någonsin haft, och den andra kanske den sämsta jag någonsin haft... Båda har lärt mig otroligt mycket om hur jag skulle vilja vara som ledare!

Privat har jag bekanta som får agera förebilder - trevliga människor som har en stor familj, rikt kulturliv, roliga jobb och som verkar kunna njuta av livet och vardagen! "

Du vet att du är alldeles för tidigt på jobbet när....

....du inte behöver köra 30 förbi skolorna (det gäller 6-21)
....du ser fler busschaufförer på hållplatserna än resenärer
....du kommer till jobbet på rekordtid
....du får larma av som om det vore natt
....du hinner starta upp datorn, kolla mailen, fundera på blogginlägg, skriva detta och klockan är då ganska exakt 6.00

Varför kanske ni undrar?

- Jo min kära dotter tyckte att det var morgon 03.23 och när storebror kom upp 05.15 så lämnade jag över till deras pappa och åkte hit istället.

Semesterplaner?

Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska göra på mina tre veckors semester i sommar, trots att det bara är två veckor kvar dit. Det känns rätt så bra; men samtidigt lite stressande!

Mina än så länge lösa planer består av att kanske åka till mitt landställe och lägga lite tid på renovering, och eventuellt ta en tur till London. En av mina närmaste vänner ska dessutom gifta sig, så det blir troligtvis rätt så mycket bröllopsbestyr.

Vad har ni läsare för planer?

Nätverkande i Italien

Över midsommarhelgen tog jag ett par extra dagar ledigt för att träffa några kollegor från mitt halvår i London - i Italien!

Det var fantastiskt roligt att få träffa dem och jag började längta ut i världen igen. När mitt vikariat slutar om ett drygt år, kanske jag skulle ta chansen att göra ett nytt utlandsuppdrag, i någon form?

Jag blev helt klart inspirerad!