Hur sorterar du i din inbox?

När jag läste den här artikeln, om fenomenet de valt att kalla "informationsstress" kom jag att tänka på att jag med goda vänner diskuterat just detta för några månader sedan.

Vi kom att tala om hur vi sorterar i våra inboxar och om hur ofta vi kollar mailen och där till relaterade frågor.

En av oss kollade mailen vareviga gång det plingade till och lät sig alltså störas av mailtillströmningen åtskilliga gånger i timmen. En annan sorterade stenhårt varje inkommet mail ögonblickligen i rätt mapp och hade ett mappsystem utav Guds nåde! En tredje gjorde grovsortering med jämna mellanrum, mellan två alternativ: inboxen och en mapp kallad "övrigt".

Själv har jag gjort ett antal mappar för olika projekt, olika funktioner och i vissa fall olika namn. Jag prioriterar dock inte att varje vecka ordentligt sortera in mailen i dessa mappar, så just nu ligger väl tre månader, det vill säga, cirka hundratals och åter hundratals mail, rakt i inboxen.

När man har flera brådskande deadlines, protokoll att skriva, idéer att formulera och ibland till och med unnar sig tid att tänka - ja, då vill det sig aldrig så att sortering av mailen hamnar överst på priolistan. I mitt fall. Vilket förstås beklagas då man söker efter ett specifikt mail.

Jag vet faktiskt inte hur ofta jag kollar mailen. Jag har ingen gräns på en gång i timmen eller så men jag kollar den heller inte varje gång det pluppar till en liten ruta på skärmen som visar rubriken på senaste indimpande mailet.

Jag kan absolut se att det i dag är lite av ett bekymmer med all info som kommer i en ständig ström av hundratals mail, till mig och mina medarbetare. Det är inte lätt att avgöra vilka jag ska sända vidare. Jag hamnar istället i det att jag skickar vidare för få mail och jag hamnar också i situationen att jag själv ibland missar viktig info, för att jag absolut skumläser det allra mesta i mailväg.

Hur hanterar ni mailen? Hur ofta kollar ni, hur arkiverar ni? Bra tips emottages med tacksamhet!

Vilken introduktion har ni fått när ni bytt jobb ?

Nu efter drygt en vecka börjar jag förstå att jag ska ta ett nytt steg i min karriär snart. 1 november börjar jag jobba 20 % som enhetschef samtidigt som jag jobbar 80 % i mitt nuvarande jobb. Jag går alltså upp till heltid under två månader för att kunde få till en introduktion med nuvarande chef före hon slutar.

En bra introduktion är viktig för hur smidigt man kommer in i sitt nya jobb. När jag började jobba för 10 år sedan fick jag ingen introduktion i det jobbet. Jag slängdes in med huvudet före i jobbet, hade kollegor jag kunde fråga, men fick ingen chans att vara ny. Det gick ju det också, på ett vis, men är inget jag kan rekommendera. I mitt nuvarande jobb fick jag en bra introduktion och kom därför snabbt in jobbet. Så snabbt att jag inte räknades som ny särskilt länge.

Hur länge ska man räkna med att det tar att komma in i ett nytt jobb ? 100 dagar ? Ett år ? Inte vet jag, bara att man ska få vara ny på ett jobb och få ställa "dumma" frågor. För många gånger kan "dumma" frågor ge nya idéer för utveckling.

Visst känns det pirrigt nu, man undrar vad man ger sig in i. Och undrar vad ni har för tips inför att man ska starta ett nytt chefsjobb ?

Kul och kreativt samspel

Utveckling sker inte bara på arbetsplatsen utan även på hemmaplan. Ja, i alla fall i min familj. Jag och maken arbetar båda med kommunikation, fast utifrån lite olika perspektiv. Vi befinner oss i samma sfär, men i lite olika hörn av den och med något olika bakgrund och kompetenser. Han är ekonomen med marknadsinriktning som arbetar med politisk opinionbildning - jag är kommunikationsvetare med skrivbakgrund som jobbar med omvärldsfrågor. Vi kompletterar varandra väldigt bra och hjälps åt att stöta och blöta jobbfrågor hela tiden.

Ni ska höra när vi kommer i gång här hemma - det är som att ha ett internt möte på en pr- eller reklambyrå där strategen och kreatören bollar idéer och upplägg. Vi har jättestor nytta av varandra och det är jag otroligt glad över.

Min mans senaste projekt är en tidning för Svenska Teknik&Designföretagen, som släpps nu precis innan Almedalsveckan drar i gång. Oh, vad kul det har varit att få följa den processen, ge feedback och faktiskt till och med komma med ett namnförslag på tidningen som i slutändan var en av två finalister. Nu blev det inte det namnet, men det var ändå väldigt kul att jag, hans fru och "companion in crime", kom på något som de inte hade tänkt på.


Jag är nyfiken - är det fler här som är som vi? Eller står ni och era partners alldeles långt i från varandra för att det ska fungera?

Nu är goda råd dyra

Jag har hamnat i lite bryderier om barnens förskola.

Pedagogerna är jättebra, personalomsättningen är låg. När jag hämtar mina barn så känner jag mig trygg i förvissningen om att de blivit sedda av personalen.

När jag skolade in min son och dotter för snart två år sedan så frågade jag (Vi kan kalla henne Gudrun), om de hade en plan över hur de behandlade pojkar och flickor. (Se Johannas tidigare tips och inlägg här). Svaret jag fick då var: -Nej inte alls. Här behandlar vi alla lika. Jag valde då att inte kommentera det stora jämställdhets tåg som brakade förbi med full fart förbi den omedvetna pedagogen. Jag har sedan tagit upp frågan med en annan pedagog som dessutom är dotterns kontaktperson. Hon och jag verkade vara på samma planhalva, så sedan dess har jag inte brytt mig om detta något mer.

Tills häromdagen...

Dottern kommer till dagis, och har tagit med sig en av sina bilar. Hon springer till Gudruns famn och kramar och sätter sig i knät. Gudrun utbrister. -Nämen åh, har du lånat brorsans bil och har med dig idag?

Min dotter säger ingenting. Och jag säger ingenting jag heller!!!

På väg ut känner jag lite trötthet över att man inte förstår bättre.

På väg till bilen börjar jag bli frustrerad och nu är jag väldigt upprörd. Förstår man inte att man med sådana till synes oskyldiga kommentarer formar och begränsar barnen?

Förr lekte min dotter mycket med bilar och tågbana, och ratade dockorna. Nu leker hon med dockor allra mest. Jag tänker att det är del i utvecklingen, att hon utvecklas och testar olika lekar. Omhändertagar-lekar är ju mer vanligt hos flickor. Och även där märker jag en skillnad mellan sonen och dottern. Men att som pedagog förklara på detta vis att det är ett undantag för flickor att leka med bilar. Jag kan ju bara gissa att om en pojke kommit till avdelningen med docka i famnen hade det blivit kommentar även där...

Så vad ska jag göra? Hur ska jag få dom att öppna ögonen, utan att bli en sur och rabiat morsa?

Ge mig lite strategiska knep hur jag på bästa sätt ska gå tillväga.

"Och hur mår barnen??"

En kvinna i mitt nätverk reflekterade över jämställdheten på arbetsplatsen härom dagen: ”för varje år som går inser jag är det är värre ställt än jag först trott, jag önskar jag fortfarande hade samma naiva optimism som när vi pluggade på KTH”. Jag funderade ett tag men kunde nog hålla med, ju högre upp i organisationen, ju färre kvinnor, desto sämre tycks det vara ställt med jämställdheten. En sak som gjorde den här (ändå hyfsat unga) kvinnan extra irriterad var hur hennes manliga kollegor envisades med att berätta om sina barn för henne. Hon har inga barn själv och är inte särskilt intresserad.

Några skratt och en natts sömn senare kommer jag till jobbet där en ung man ur min produktgrupp väntar på att få prata med min chef som sitter i telefon. Under tiden passar han på att ge mig en full rapport över hans barn och deras hälsotillstånd. När min chef lagt på luren framför den unge mannen sitt ärende och blir genast lotsad till mig som blev rätt full i skratt och hade lust att svara ”Ja jag kan hjälpa dig med din allvarliga eskalering, men först måste jag veta – hur tusan mår barnen?”.

Hur hanterar ni knattetimmesamtal från era manliga kollegor? Är de irriterande eller bara trevliga? Är det ett bevis på att papporna blir mer jämställda eller att de ser dig mer som mamma än kollega?

Vikten av att säga vad man vill

Nu är jag återigen på väg tillbaka efter ytterligare en föräldraledighet.

Strax innan min första föräldraledighet var jag fackordförande och en dag när jag hade suttit i förhandlingar med min chefs chef så bad hon mig stanna kvar lite efteråt och så frågade hon mig hur jag trivdes i jobbet som projektledare.
Eftersom jag var helt off guard, men tillräckligt med för att inse att det inte är någon idé att försöka ljuga för henne så var jag ärlig, jag sa att jag trivdes men att jag saknade något och att jag trodde att detta något var personalansvaret och chefsfrågorna.

Under min föräldraledighet var det (som vanligt?) omorganisationer och det dök upp en tjänst som passade mig bra, men som innebar att jag sparkade ner en kollega ett snäpp och att jag dessutom skulle vara chef för honom. Jag sa att jag var intresserad men endast om inte min kollega hellre ville att tjänsten skulle annonseras ut. (Dvs om han absolut inte ville ha mig som chef). Han ville hellre ha mig och efter en liten skakig början så kom vi igång bra och samarbetet fungerade.

Sen har jag varit hemma igen nu med barn nummer två och då har det varit en enorm omorganisation eftersom mitt företag har blivit uppdelat i fyra. Jag har då blivit placerad på en tjänst som jag inte vill ha och jag har också vägrat den placeringen. Egentligen hade jag tänkt att ta den för att sedan söka nytt jobb men efter att ha pratat med min chef och än en gång berättat vad jag vill jobba med så tyckte han att jag skulle vägra så skulle han se vad han kunde få till när han har satt sin nya organisation.

Där är vi just nu, så den 4/1 går jag tillbaka till min gamla tjänst som chef över mina gubbar men sedan den 1/2 har jag ingen aning om vad jag gör.

Är det något som inte passar mig så får jag väl söka ett nytt jobb. (Hur som helst tänker jag jobba kvar i 3 månader så jag får mina extrapengar från föräldraledigheten.)

Fejjan på jobbet?

Hur resonerar ni kring användandet av Facebook? Johanna skrev nyligen om sina tankar i frågan här.
Jag intervjuades häromveckan av en gymnasie elev kring frågor som rör mitt arbete. Lagar, framtid, personalarbete osv. Den slutliga frågan jag fick var om jag hade något tips att ge till någon i hans ålder som var på väg att ge sig ut i arbetslivet.
Det fick mig att fundera lite, men det självklara svaret blev: Var försiktig med vad du outar din privata sfär på nätet, och för vem! Jag är aktiv på Facebook och en del andra communities, men jag är sparsam med vad jag delar med mig av.

Vänförfrågningar kommer hit och dit, jag (och kanske flera av er?), har svårt att säga nej. För någon månad sedan fick en arbetskamrat till mig jobbrelaterade klagomål på sin facebook-sida när han var på semester. Det är absolut inte okej!! Behöver vi införa facebook-policies på arbetsplatserna?

Karolina

PS:
Tidningen chef har en läsvärd artikel om hur 80-talister använder sig av medier som Facebook på jobbet.

Om Alfa-honor

Vi har en läsarstammis här i bloggen som gärna diskuterar jämställdhet, kön, genus och därtill hörande beteenden. Jag tänkte på denne stammis och hans teorier härom dagen när jag hade en mailkorrespondens med en extern aktör, i tjänsten.

Jag skulle boka en tid för leverans av vara, en vara jag beställt och bekostar. Jag skulle alltså köpa en tjänst. Leverantören har jag träffat tidigare och känt att han utmanar min ”auktoritet”, jag har känt att han inte lyssnat på mig och inte tillmätt vad jag sagt något värde. Han har, kort sagt, använt härskartekniker i kontakten med mig.

De av er som följer bloggen anar att jag inte stillatigande godtar det, utan jag tar upp den kastade handsken…

I mailkorrespondensen inträffade det vår stammis kallar ”tuppning”oss emellan. Jag fick besked att leverans skulle ske ett visst klockslag. Klockslaget passade inte alls eftersom hundratalet människor just under den tiden skulle passera där montering skulle ske. Jag meddelade det och föreslog en halvtimme tidigare. Då fick jag ett nytt ”besked”. Nej, två timmar tidigare skulle det i så fall bli. 1,5 timmar före min arbetsdag börjar.
Jag tog inte bara handsken utan behöll den i näven. Jag föreslog ytterligare ett annat (något senare) klockslag. Och se, då släppte han sin handske och meddelade ”OK”.
Sedan sände han en hantlangare istället för att komma själv.

”Män vill inte tuppa sig mot Alfa-honor” brukar vår stammis säga. Det stämmer säkert. Men denna Alfa-hona vann i alla fall sin tuppfäktning – good enough for me.
Jag är nämligen redan lyckligt gift och behöver inte ta hänsyn till någon arena där någon Alfa-hanne vill visa sig på styva linan!

Fler som upplevt liknande situationer? (klart det finns!)

Det är tur vi är olika

Förra veckan insåg jag än en gång hur viktigt det är att vi inom en arbetsgrupp är olika. Jag hade fått i uppdrag att jobba om en blankett som skulle med i en utredning vi gör inför ett eventuellt ändrat arbetsätt (förenklad biståndsbedömning för er som är i min bransch).

Jag satt länge och ändrade och ändrade men blev inte helt nöjd, så jag mejlade en kollega som är bättre på redigering än jag och fråga om hon kunde hjälpa mig. Efter en timme kom blanketten tillbaka färdig och mycket bättre än jag någonsin hade kunnat fixa till.
Så min lärdom den dagen var att det är bättre att de som kan gör det med en gång, det sparar tid och jag kan ägna mig åt det jag är bra på, möten med människor.

Fullfjädrad förhandlare?

Med en underbart verbal trotsig snart 3-åring hemma så har jag börjat undra om vi föds som fullfjädrade förhandlare och uppfostran och förväntningar från omgivningen gör att vi tonar ner oss.

Min son kan redan en massa trix tex.
- han struntar helt plötsligt i det senaste argumentet och fortsätter där diskussioner var nyss
- han kommer med påstående som inte går att slå hål på mitt i diskussionen.... "mamma bilen är röd"
- en vanlig kommentar "-ja mamma, snart ska jag göra det"
- han upprepar lugnt och sansat med en dåres envishet sitt budskap "mamma vi ska leka nu"
- sen verkar han aldrig se det som att han förlorar och då är han ju inte rädd för att mista något heller. Då är det ju lätt att sikta högt.

Jag kommer att komma tillbaka efter den här föräldraledigheten som en superförhandlare, om jag nu inte för ofta trumfar mitt, "jag är mamma-jag bestämmer"-kort men den risken är nog ganska liten för då skulle jag ju missa alla underbara argument :-)

Konflikter med medarbetare

På mitt första riktiga jobb kom jag i konflikt med en av mina närmaste medarbetare. Det kändes så otroligt misslyckat, att vara en av dom där som bråkar på arbetet.

Inte för att jag tror att min medarbetare uppfattade att vi hade en konflikt, men varje dag efter jobbet spydde jag galla över hennes totala brist på social förmåga, hennes plumpa kommentarer och kanske värst av allt, hennes idéstölder.

Ja det som störde mig allra mest var att hon tog mina idéer och förde fram dem som sina egna. Vi kunde sitta och prata om ett problem och jag kom på en lösning som skulle kunna fungera. På nästa avdelningsmöte berättade hon för chefen om sin otroligt kreativa lösning som skulle lösa alla våra problem. Och chefen jublade, förstås.

Själv grät jag nästan varje dag, hemma på kvällen. Jag kunde inte förstå varför jag mådde så dåligt av situationen då, men nu så här tio år senare inser jag varför. Vanmakten. Jag trodde inte att jag hade något val, jag trodde att jag var maktlös i förhållandet till henne. När det i själva verket var tvärtom.

Hon stal mina idéer för att hon inte hade något val, hon trodde inte att hon själv hade något att komma med. Genom att framstå som duktig på andras kompetens kunde hon klättra i graderna hos chefen och därmed inom organisationen.

En dag fick jag nog och gick till personalchefen och berättade hur jag uppfattade situationen. Pinsamt nog grät jag nästan under hela mötet. Personalchefen ordnade ett möte med mig och min chef, och där diskuterade vi igenom allting ordentligt. Även där grät jag floder.

Efter denna konfrontation kändes det helt plötsligt nästan helt bra. Jag kunde se igenom min kollegas dåliga självförtroende och jag höll mina tankar för mig själv. Chefen visste vad som hände bakom kulisserna och själv koncentrerade jag mig på att prestera så bra som möjligt.

Om jag hade vetat att det kunde bli bättre bara genom att berätta om konflikten för någon skulle jag inte ha väntat i fyra månader. Tänk vad många näsdukar jag hade sparat.

Här har DN en artikel i ämnet för den som vill läsa mer.

Att leva med två språk och två länder -ibland tom tre

Som de flesta kanske vet är jag i botten norska, jag flyttade till Sverige vid 21 års ålder (snart 12 år sedan, hjälp vad tiden går). Det innebär ju att jag är invandrare ;-) Och på många sätt märker jag att jag har en annan bakgrund genom bland annat att semestermålet ofta är givet - jag vill till Norge på semestern (som alla de andra invandrarna).

Men hur märker vi som en familj att vi har ett ben i Norge? Senast jag märkte det var när vi åt risgrynsgröt, då ville jag ha kanel, socker och smör, medan maken ville ha kanel, socker och mjölk. Barnen kör båda och varianten och ha kanel, socker, smör och mjölk på gröten. Vilket jag tycker blir en bra bild på hur det är att leva med flera kulturer. Barnen väljer inte den ena eller andra, för de läggs kulturerna ihop och blir normalitet. Att bestemor och bestefar pratar ett annat språk än svenska är normalt för dem och sonen är som femåring redan medveten om när han pratar norska och när han pratar svenska.

På många sätt har vi som familj en stor fördel i att ha flera kulturer, vi har flera möjliheter att välja traditioner och normer. Det gör vi ganska ofta, plockar russin ur kakan från de olika traditionerna. För våra barn blir världen större och variationen blir naturlig vilket jag tror gör att de blir mer toleranta gentemot andra människor och seder.

Ibland är vi faktisk tre länder representerade, då jag har både bror och gudfar i Danmark. Jätteroligt det också, då får båda jag och barnen ett tredje land att lära känna.

Ibland får jag frågan : vad är skillnaden mellan Sverige och Norge ? Jag brukar kontra med att det vet jag inget om, men jag vet vad som är skillnade mellan min födelseort och orten jag bor på nu, för både Sverige och Norge är stort och varierat.

Tar du med dig gravidmagen till jobbet?

I kommentarerna till det här inlägget nedan har det diskuterats om vett och etikett i fråga om andras gravidmagar. Är det ok att säga tjockis till en gravid kvinna till exempel. Här är en artikel om precis detta - att ta med sig gravidmagen till jobbet.

Föräldraledig, eller... vad?

Det är babyboom både på mitt jobb och i bekantskapskretsen just nu, vilket fick mig att tänka på när jag väntade mitt första barn och pratade med andra som redan hade barn om den kommande föräldraledigheten. Inte sällan fick jag höra "hö hö, ja det är ingen ledighet precis" eller "ledig och ledig, jag vet inte..." och så vidare. En rätt trist attityd tycker jag; dels kände jag mig ibland lite dumförklarad eftersom jag uppenbarligen inte förstod vad jag stod inför, och dessutom är det mäkta tråkigt när andra som redan har barn väljer att fokusera på sådana negativa saker. Den första kommentaren om själva föräldraledigheten följdes ofta av råd i stil med "passa på att gå på bio/gå ut och äta/[valfri aktivitet] nu innan barnet kommer, för sen...".

Redan då bestämde jag mig för att jag aldrig ska fälla sådana kommentarer till någon som väntar sitt första barn, för jag tyckte att det var så otroligt trist att få höra när man själv längtar och är fylld av tankar och funderingar på hur livet med barn ska bli, och speciellt när det finns så mycket annat som är roligt att fokusera på!


I helgen använde en vän på skoj uttrycket "föräldraupptagen" och då tänkte jag att det kanske inte är ett så dumt begrepp ändå!? Det klargör att det inte handlar om en semester, men har inte (i mina öron) någon negativ klang. Jag ska smaka lite mer på det och se hur det känns.

Känner du igen kommentarerna som jag irriterade mig på när jag väntade barn? Blev du lika irriterad som jag?

Privat på jobbet?

Hur personliga är ni på jobbet kära networking-läsare? Jag fick rådet av min framgångsrika svägerska att aldrig prata om privata saker med kollegor för några år sedan. Då tyckte jag det var ett supertråkigt råd jag inte alls hade lust att följa. Men faktum är att jag blir mindre och mindre privat med mina kollegor. Och jag inser att det kan ligga mig i fatet, även om jag aldrig skulle gå in på alltför djupa eller utlämnande saker.

Hur gör ni??

Kön, klädsel och fördomar - när allt går fel!

Anna har officiellt uppmanat mig att berätta en ”rolig” anekdot om hur fördomar om kön! En sådan uppmaning kan man inte ta lätt på. Jaha frågan är bara vilken anekdot Anna syftar på, för det har varit en del genom åren... En ensam blondin bland idel män bäddar liksom för det...

Nåväl, när företaget jag jobbade på blev uppköpt hände en del incidenter. Vid tillfället för uppköpet var jag mammaledig. Men naturligtvis tar jag tillfället i akt att gå på välkomst-mingel! Och naturligtvis tar jag tillfället att pudra näsan och kamma håret, när det för en gångs skull (troligen) inte kommer slängas gröt på mig eller dreglas/kräkas på min axel. Det kanske jag inte skulle gjort.

Minglet är väldigt trevligt, jag träffar många nya och gamla kollegor. En nybliven kollega kommer fram och pratar med mig om integrationen. Vi pratar ganska ytligt och allmänt om lokaler.
Kollegan (med glad och förväntansfull röst): "Så receptionen kan ju komma att flytta hit, eller möjligheten finns ju om man vill! "
Jag (lite fundersam över varför jag får den här informationen): "Jasså ska de? "
Kollegan pausar och frågar: "Ehhh eller ja, vad är din roll?"
Jag: "Jag är produktchef för X,Y, och Z!"
Kollegan säger lite generad: "Ehurm ok... vet du vilka som sitter i receptionen? " och skyndar sedan bort.

Senare pratar jag med en manlig nybliven kollega som med mycket viktig röst säger: ”ja jag tillhör preee-sales”. Pre-sales är en mer teknisk variant av säljare (som ju inte alls är speciellt teknisk) och jag som tillhör en superteknisk ingenjörsvärld passar gärna på att ta reda på mer om denna yrkeskår, så jag frågar ut honom om vad han gör. Den manliga kollegan kommer med några floskler. Jag kontrar med detaljfrågor. Den manliga kollegan (nu med en mycket överlägsen min): ”ehh alltså – det är VÄLDIGT tekniskt det jag gör!!”
Jag: *gapar* mållös. Denne kollega har sedan insett vem jag är och vilken roll jag har och försökt lappa ihop sitt misstag.

Så går det när man försöker piffa till sig på arbetet! Tur att ungarna i regel ser till att man har en lagom avslappnad stil till vardags.

Vad har ni andra - läsare och Networkingare - för historier om felaktiva förväntingar/fördomar om kön och/eller klädsel?

Fördomar om kön

Jag minns en jätterolig anekdot en av oss i nätverket har (Tuva, känn dig kikad på!) om hur rollerna och förväntningarna på kön är så fastspikade ibland.

När vi hade en snickare här för att kika på en om/nybyggnation inuti lokalerna råkade jag ut för den där omvända förväntan.
Jag och min manliga medarbetare hade tillsammans, förstås, talat igenom hur det skulle vara med färger och så och hade enats om ett uttryck. Snickaren var på plats och hade talat med oss en stund och jag la till mot slutet av konversationen:
-Och det ska gå i rött.
Snickaren svarade inte och naturligtvis gjorde inte min medarbetare det heller (eftersom vi var införstådda med det båda).
Då reaktion eller bekräftelse på mottagen info aldrig kom från den jag talade med, sa jag igen:
-I rött ska det gå alltså!
Då tittar snickaren på min anställde, frågande. Min anställde är alltså man och jag kvinna. Jag sa att inredningen som skulle byggas skulle gå i rött och min medarbetare sa inget. Snickaren vände alltså sin frågande undran mot min medarbetare, liksom för godkännande eller någon som skulle stoppa det hela!
Då märkte jag denna klassiker att om två personer kommer till ett möte och den ena är man och den andra är kvinna tror mannen man möter lätt att det är mannen som är chef. Trots att min bransch är uppenbart kvinnodominerad!
I sanningens namn ska tilläggas att extremt stor procent av de chefer som finns i min bransch är män – mycket högre representation där än inom kåren i övrigt.
Men det visste inte snickaren. Han vände sig bara till den han trodde var chefen
(jo, han fick mitt visitkort sedan, för vidare kontakt ;-) )

Någon mer med liknande anekdot? (Tuva: dela med dig av din roliga historia please!)

Var det jag som sa ja?

Ibland inser man helt plötsligt att man har tackat ja till något som man egentligen inte alls hade tänkt sig. Idag hände det mig.
Det ska tydligen sättas ihop en informationsfilm om vad vi gör på vårt kontor och det behövdes några ingenjörer som berättade lite om vad vi jobbar med. Filmen kommer att läggas ut på vårt intranät så att övriga medarbetare på andra orter kan se vad vi sysslar med, som en slags reklamfilm för vår avdelning.
Min chef tyckte att jag passade jättebra till att var med, och utan att jag riktigt vet hur det gick till så hade jag sagt att det kunde jag så klart ställa upp på. Men så fort han hade gått utom genom min dörr kändes det inte alls som en lika bra idé längre. Så nu sitter jag här och funderar över varför blir det så att man säger ja när man egentligen känner för att säga nej?

Virtuell konferens om digital marknadsföring

På tal om konferenser deltar jag precis just nu i "Digital Marketing World Spring 2009 Virtual Conference". Det är jag och 12 000 andra deltagare runt om i hela världen som lyssnar på föredrag som exempelvis "Measuring What Matters Most in Social Media" och "The New Rules of Viral Marketing".

Konferensen håller på till sent i kväll, kika gärna in du också!

Äntligen fredag

Det bästa med dagen i dag är inte att det är fredag, det är att brorsan och hans familj kommer och hälsar på. Vi har inte setts på länge så jag ser framemot att träffas. Brorsan har en blogg han också där han skriver om sina funderingar.
Här finns det ett blogginlägg om ledelse i krisstider. Tankvärd och personligt tycker jag.

Här finns ett inlägg jag skrev om Marit Breivik.