Första chefens betydelse

Min veckas lunchinlägg:

Jag vet att jag läst på några ställen om betydelsen av ens första chef, att det är så viktigt hur den är att det kan påverka hela ens yrkeskarriär.
Jag tror faktiskt att det bland annat var i ljuvliga tidskriften ”Passion for Business” jag läste detta.
Jag har inte fäst mig nämnvärt vid de funderingarna, förrän helt nyligen när jag började att mer seriöst filosofera på djupet om vad ledarskap innebär i praktiken.
Att leda människor innebär,enligt mig, att motivera genom att lyssna, märka, respektera och ta tillvara men också att coacha till utveckling och hjälpa fram kommande ledare.

Då började mina tankar leta sig tillbaka till min första ”riktiga” chef, i den aspekten att det var min första fasta tjänst i den bransch jag utbildat mig inom.
Hon utgjorde varje dag, i nästan fem år, en förebild i hur man med hundraprocentigt driv för fram en verksamhet. Hon gjorde också något mer: hon fick mig att vilja arbeta som ledare då jag såg vad det kunde innebära.

Min första chef rekryterade mig som totalt grön färsking, något ingen annan i branschen i den staden över huvud taget gjorde på den tiden. Denna chef gav mig totalt fritt ansvar att utveckla verksamheter och hon uppmuntrade mig att arbeta som ledare.
Hon gav mig de goda referenser jag förtjänade när jag hade mitt första ledande jobb ”på lut” och sedan var jag iväg: på egna ledarvingar!

(ja, på fotot ser du min första chef och jag - jag är här glad över mitt nya uppdrag som väntar!)

Min första chef hade således stor betydelse, inser jag nu efteråt.
Hur var din första chef? Hur har det format dig?

Träna ledarskap

Som nybliven enhetschef slängde jag mig in på nätet och beställde en bok om ledarskap jag tyckte verkade intressant, Träna Ledarskap av Palle Lundgren. Och boken var precis vad jag letade efter, en bok fullt med konkreta tips och råd för att träna fram sitt ledarskap. Att den dessutom var skriven av en chef inom kommunal verksamhet kändes också bra.

Så nu sitter jag här med en massa tankar om mål, förtroende, struktur, kultur, kommunikation och hållbart ledarskap som jag försöker få ner på papper, samtidigt som jag hjälper barnen med sina bokstavsböcker. Multitaskning på hög nivå, en perfekt övning inför ledarskapet insåg jag.

På onsdag får jag pröva vingarna lite själv. Då är min företrädare ledig och jag ska få känna på i skarpt läge. Första posten är att följa med hemtjänsten på en runda, sen blir det planering av en kick off, planering av APT tider för nästa år och ett försök att förstå ekonomistyrningssystemet. Och jag längtar redan.

Pirrigt värre

I dag är det dags för min första dag som enhetschef. Jag ska för första gången möta min personal på plats i vardagen. Jag både har fjärilar i magen och längtar som en liten unge.
Blocket är fullt av frågor till nuvarande chefen, om schemat, om budget, om hygienombud och mycket annat. Så jag hoppas att jag är lite klokare när jag kommer hem i kväll.

Mest längtar jag att träffa personal och se med egna ögon det fantastiska jobb de gör varje dag.

Ledarstilar

Jag läser en del om ledarskap, jag har alltid varit intresserad av psykologi och jag träffar en hejdlös ström av ledare i yrket varje vecka.
Ibland, dock inte så ofta som man skulle kunna önska, diskuterar jag ledarskap och ”ledarskapsstilar” med någon av dessa kollegor och ämnet är fascinerande intressant!
Alla har vi ju varit i kontakt med ledare (och haft ledare) oavsett vilken nivå vi varit på.

Jag träffade en kollega som påbörjat sin nya ledartjänst för två veckor sedan. Kollegan hade redan lagt märke till hur nya chefen var en totalt motsatt ledartyp mot den förra h*n haft. Den ena hade givit alla medarbetare oerhört stort utrymme, mycket och ospecificerat ansvar och i stort sett ”fria tyglar”. Den andra personen var motsatt och väldigt disciplinerad med korta tyglar och mycket insyn.
Överflödigt att säga påverkar dessa två ledarstilar medarbetarna och grupperna på vitt skilda vis. Det är inbjudande och intressant att fundera över det här: hur en ledarstil påverkar en arbetsgrupp.

Nu är det inte så att jag tycker att man kan ”ta en ledarstil” eller bekänna sig till en typ utan jag tror man leder – och bör leda – utifrån sin personlighet och sina drivkrafter.
Alla har vi goda egenskaper och mindre goda egenskaper och en ledare skyltar med sina båda sidor av myntet och diskuteras därefter. Har man ont av det bör man inte arbeta med ledande arbete!

När jag fick min första tjänst på ledande position läste jag mängder av böcker om ledarskap. Det fanns massor av tips på vad man skulle och absolut inte skulle göra som ledare. Min slutsats av det var att det bästa man kan göra är att våga:
-våga kasta sig in i ledarskapet och känna in och sedan lita till sitt omdöme och magkänsla.
Man har god hjälp av stor självkännedom och självinsikt och det är ett måste att kunna se och erkänna egna fel och brister.
I mitt fall är skrattet och humorn en väsentlig faktor men återigen är det ju baserat på mig som individ med den personlighet jag har. En av mina (manliga) medarbetare sa till mig, efter att jag varit på plats 2-3 månader, att jag var det ”mest skrattiga fruntimmer han träffat – och ta det inte som kritik, jag tycker om det”!

Vad tänker ni läsare om ledarskap? Hur är en riktigt god ledare?
Ni som arbetar som ledare: har ni goda exempel att delge oss eller avskräckande lustiga anekdoter vi kan skratta igenkännande åt?

Bring it on!

Det bästa med att arbeta som ledare?

I dag sitter jag och verkligen skriver och tänker så att pennan glöder!

Jag sitter med - förvisso alldeles för lite tid men ändå - planeringen inför morgondagens planeringsdag med mina medarbetare.

Det slår mig att en av de absolut största utmaningarna med att vara ledare också är en av de allra roligaste uppgifterna med ledarskapet: nämligen att få medarbetarna att trivas med arbetet, med varandra och med mig.

Att finna sätt att inspirera dem och att inspireras av dem är en stor och komplex sak men ack så rolig och stimulerande!

I morgon ska vi äta gott, förhoppningsvis skratta men också planera vår verksamhet, finna nya vägar, tänka nya tankar och lyssna på varandra.

Bilden ovan får illustrera att det är viktigt med tillit men också att våga vara sig själv, ledare utifrån sina personliga förutsättningar, och att bjuda på sig själv. Jag står där till vänster om min fina före detta medarbetare Johan.

Vilka är de bästa sakerna med att arbeta med ledarskap, enligt dig?

Omorganisation - inte bara dåligt

Vi fick innan sommaren en ny förvaltningschef i min förvaltning och just nu är vi mitt inne i fasen där alla försöker hitta sina nya roller. En ansträngande period för alla inblandade. Vissa är oroliga och gör sitt bästa för att markera sitt revir och andra som kanske borde vara oroliga är det inte för att de är vana vid att de sällan påverkas av någonting. Vår nya chef har signalerat att han noterat att det behövs vissa förändringar. Jag hoppas hoppas att han har modet att splittra upp en gammal surdeg med några kollegor som suttit ihop i evigheter och som alltid känner sig säkra på att de får vara oförändrade och göra som de vill. Vi andra skulle verkligen tjäna på om han vågar ta striden och inte bara prata om det.

Jag hoppas att förändringarna snart kommer så att vi alla kan börja landa i det nya för just nu är det mest besvärligt.

Ge mig lästips om ledarskap!

Jag har en riktigt "bibel" och det är, tidigare omnämnda, "Ona fyr" som jag tycker är ett mästerverk. Just nu läser jag även Mandela, som bekant.

Jag har ännu inte hunnit sätta mig in i FIRO och UGL och allt vad det är, utan har endast skrapat på ytan vad gäller detta och skulle alltså gärna ta emot tips på litteratur att låna om det.

Nu efterlyser jag således Dina absolut bästa lästips inom ledarskap, teambuilding och annat som hänger ihop med detta!

Jag emotser era olika tips med stor glädje och vill ladda inför semestern med detta!!

(på fotot ser du en av mina käraste vänner, som sitter och läser)

Gör chefen eller kollegor bort sig på sommarfesten?

Det här tänkte jag blogga om redan i julas, angående julfester med företaget.

Chefen som går överstyr på festen med kollegorna.

Då fick jag nämligen höra en historia som fick nackhåren att resa sig. En kompis råkade ut för en högst oprofessionell medarbetare i ledande befattning. Jag minns inte de exakta detaljerna men det var långt ifrån ett värdigt beteende.

Tittar din kollega eller chef också för djupt i glaset när ni har sammankomster med företaget?

Aspekter på ledarskap, ur Mandelas synvinkel

Jag läser just nu boken ”Mandelas arv: 15 lektioner om kärlek, livet och ledarskap” av Richard Stengel. Jag har endast hunnit läsa en tredjedel och kan alltså ej utvärdera den än.
Några starka tankar finns dock att avrapportera så långt:

Mandela skriver i förordet:
”I Afrika finns ett begrepp som kallas ubuntu – en djup känsla av att man finns som människa bara genom andra människor; att om vi åstadkommer något här i världen, är det lika mycket tack vare andras arbete och insatser som vår egen förtjänst.”

Det tycker jag summerar en svensk hållning inför ledarskap också såväl som att det är något man aldrig får glömma som ledare. Du kan aldrig röra dig framåt om du inte har medarbetarna med dig i den rörelsen.

Bokens författare skriver:
”Han har en enorm förmåga att charma sin omgivning och är förvissad om att hans charm på ett eller annat sätt kommer att vinna. Han är uppmärksam, artig, älskvärd och – för att använda ett ord som han skulle avsky – förförisk. Och han bemödar sig.”

Här tycker jag författaren sätter fingret på något väsentligt då han talar om vikten av att bemöda sig. Det är det vi refererat till som ”det lilla extra” här i bloggen. Det tror jag personligen gör en väsentlig skillnad i all slags framgång.

Mandela själv talar tydligen ofta om något jag själv brukar återkomma till här i bloggen: mod. Han konstaterar att mod är viktigt för en ledare (och för alla människor). Han slår i boken fast den springande punkten i själva begreppet ”mod”: det är inte avsaknad av rädsla (tvärtom!) det är att göra något trots att man är rädd.

Jag avslutar med ett citat av Mandela, från boken, som beskriver den typ av ledarskap Mandela arbetar med, det exemplifieras av ko-vallning (som Mandela sysslat med som ung):
”När man vill att djuren ska gå åt ett visst håll så ställer man sig bakom dem med en käpp, och sedan sedan ser man till att några av de klokaste djuren går upp i täten och rör sig åt det håll dit man vill att de ska gå. Resten av hjorden följer efter de där djuren som är mer framåt, fast i själva verket styr man dem bakifrån…” ”… Det är så en ledare bör sköta sitt jobb.”

Att arbeta som ledare tycker jag är otroligt roligt och ständigt utmanande och som ren bonus får man hela tiden arbeta högst aktivt med sig själv (både i ledarutveckling och i sitt eget varande i vardagen)!

Vilka erfarenheter av ledarskap har du och vilka iakttagelser har du gjort?

(bilden lånad på Adlibris)

Vägen till en ledarroll

I enkäten har vi hittills fått en massa bra tips om vad ni läsare vill att vi ska skriva om, och en av de sakerna är vägen till ledarskap. Då kanske det passar bra att berätta att jag just fått min första ledarroll!

I min organisation finns det mängder av duktiga medarbetare. Att få en första ledarroll är svårt; för vid varje rekrytering tittar rekryterande chef efter vilken ledarskapserfarenhet kandidaten har. Nu brinner jag för ledarskap, och vill utvecklas inom det området, men hur utvecklas man, om man aldrig får chansen att skaffa sig erfarenheten? Många kallar detta för glastak.

För mig har vägen mot ledarskap varit ganska fokuserad de senaste två-tre åren. Jag har funderat väldigt mycket på vad ledarskap betyder för mig, samtidigt som jag har byggt kompetens i de områden som jag jag saknade:

Först och främst har jag haft förmånen att gå en fantastisk ledarskapsutbildning, som gav mig många nya perspektiv och insikter. Dessutom har jag haft en coach, som är min största förebild inom ledarskap. Hon har varit ovärdelig! Jag har även läst böcker, och inte minst tränat genom projektledning (min kärnkompetens) och coaching av andra medarbetare.

Jag har också sökt mig från en ekonomiavdelning (där jag tog på mig projektledning för att komma ifrån siffrorna, närmare männsikorna - här såg jag också till att certifiera mig inom projektledning), via operations (som projektledare, men byggde på med kompetens inom HR och Operational Excellence), ut till en projektledaravdelning (där jag närmade mig säljkanalerna för att 'klä på mig' med kunskap om kund, marknad, och försäljning).

Fyren. I boken jag nyss tipsade om en symbol på att fokusera på sina mål. Bilden lånad från FlickR.

Nåväl. Förberedelser i all ära, men sedan måste ju rätt roll dyka upp också!
Jag har sökt ledarroller tidigare, men alltid i tävlan med andra duktiga medarbetare som redan har ledarskapserfarenhet. Flera ambitiösa kollegor har också beklagat sig för mig om hur de sökt tjänst efter tjänst men bara fått nej.

Därför började jag hålla ögonen öppna efter vikariat. Jag menar att vikariat är ett bra sätt att få erfarenhet på, samtidigt som den rekryterande chefen inte tar en lika stor risk som vid en permanent tillsättning. Gör man sedan bara ett bra jobb, ger sig nästa tjänst nog tillkänna när det är dags!

Jag hittade alltså ett mamma-vikariat och sökte det härom veckan. Allt gick väldigt snabbt, och idag (läs: tisdag) blev jag erbjuden jobbet!

Nu kliver jag alltså in i en roll med ledarskap, kombinerat med dagligt, praktiskt arbete med att stödja säljkanalerna, varigenom jag kommer att få ännu en pusselbit i min kompetenspalett även utanför ledarskapet.

Jag ser nu fram emot mitt blivande jobb som en spännande utmaning, där jag ska få göra det jag helst av allt vill - varje dag!

När chefen slutar

Idag fick jag höra att en av mina vänner haft ett avdelningsmöte nu på morgonen. Anledningen var att chefen, en mellanchef ska tilläggas, deklarerat att han ska börja på ett nytt jobb om några månader.

Det här har hänt mig en gång också, för ganska många år sedan nu. Vi märkte allihopa att chefen betedde sig helt annorlunda efter en semester. Hon hade en helt annan glädje och ett helt annat förhållningssätt till de dagliga utmaningarna i företaget. Efter ett par veckor fick vi förklaringen och det var ett nytt jobb. Grattis till henne förstås, men vad hände med oss som blev kvar?

Många av mina kollegor blev nervösa och oroliga. Andra blev stärkta i utmaningen att vi stod utan ordentlig ledning under ett par månader. Själv var jag gravid och hade väl redan insett att allt ändå skulle vara helt annorlunda när jag väl kom tillbaka efter ett år.

För mig är det viktigt att ha en bra chef. Men vad händer om man börjar på ett jobb och så slutar chefen som man gillar? Och tänk om nästa chef inte alls passar er, söker ni nytt jobb då?

Bästa starten?

Farvälmiddag vid mitt förra jobbyte. Nu är det dags igen. Åren går...

Jag har nu mindre än 15 arbetsdagar kvar till jag börjar mitt nya jobb.

Jag funderar över bästa sätt att starta på nya stället och har, förstås, vidtalat mina mentorer och kompetenta och erfarna kollegor. Jag har unnat mig att diskutera, lyssna och resonera med dem.
Förutom att läsa in mig på praktiska fakta hoppas jag hinna staka ut en riktning för hur jag vill arbeta, tillsammans med mina nya medarbetare. För mig är det väldigt viktigt att medarbetare trivs, känner att de kan påverka och att de känner en glöd och lust i det dagliga arbetet. Inga små önskemål precis!

Starten så:
Jag har en del tankar hur jag vill inleda de första veckorna och av förklarliga skäl ska jag inte skriva det här. Jag är den o-anonyma i denna blogg.
Vad jag är mycket intresserad av är hur ni läsare tycker att man startar på bästa sätt när man kommer som ny chef till en organisation?

Några do:s och don’t:s skulle uppskattas från er!

Ledarskap på YouTube

Jag har tänkt mycket på ledarskap och emotionell intelligens de senaste åren, eftersom jag deltog i ett tvåårigt program där vi hade förmånen att få lära oss mycket omkring dessa områden. Nu hittade jag en suverän videointervju med Daniel Goleman, mannen bakom begreppen Emotionell och Social intelligens.

Se, lyssna och låt er inspireras!

En annan video jag fastnade för var denna, som väcker tanken om att göra skillnad med sitt ledarskap. Den går kanske lite snabbt; men påminde mig om det jag skrev om senast här på bloggen.

Hoppas ni känner er lika inspirerade som jag när ni ser filmerna!

Har vi rätt person som chef?

Undersökning som SVT och TCO gjort visar på att 4 av 10 chefer är konstant stressade. Undersökningen i sig är ju sorglig. Men det var inte det som fångade min uppmärksamhet när jag läste artikeln i tidningen chef , utan det faktum som nämns längst ner i artikeln om varför man fortfarande vill vara chef trots att det är så stressande:


---Men cheferna har inte gett upp hoppet. Tre av fyra vill fortsätta som chefer eftersom de tycker att har chans att påverka och har en bra lön.---



Borde lönesättningen för oss chefer vara anledningen till att vårt yrkesval? Det har jag svårt att svälja. Idag befordrar vi till chefstjänster som ett karriärlyft för de som är bra på sitt arbete.

Jag menar å det bestämdaste att bara för att man är duktig på sitt hantverk behöver man inte vara lika bra på ledarskap! Arbetsfördelningen blir ju också annorlunda. Om en duktig specialist måste börja leda och administrera förlorar vi hans/hennes kunskaper på "golvet".


Men specialisten får en stor skillnad i plånboken den 25:e varje månad, så honungsfällan är ett faktum.


Vad säger ni? Tycker ni att man ska få högre lön per automatik för att man är chef?


Det är en mycket mycket viktig roll att kunna leda sina medarbetare, så det ska förstås betalas därefter. Men hur ska man bäst göra så rätt person hamnar på rätt plats?

Favorisering på jobbet

Härom veckan pratade jag med några kollegor (varav en var min allra första chef på företaget) över en kaffe. En av dem hade läst en artikel om vad folk generellt ogillar på jobbet. Som etta på listan låg favorisering. Att chefen favoriserar någon annan är tydligen, och fullt förståeligt, något som de flesta ogillar.

"Ja, det är klart" sade jag, och fortsatte med "men det måste vara så himla svårt att låta bli", full av beundran för de chefer som faktiskt lyckas med att inte låta det lysa igenom att någon medarbetare är mer populär än någon annan.

"Haha, lätt för dig att säga" kontrade min f.d. chef, "du var ju favoriserad!"

När jag tänkte efter så var det nog just så. Både under en period när han var chef, men även under hans efterträdare så hade jag en sån position i gruppen. Och njöt av det! Njöt av varje gång när min idé fick gehör, när jag fick bra feedback på en presentation, när jag fick göra nåt roligt uppdrag, eller fick ökade befogenheter. Jag har även insett, nu i efterhand, att jag i varje ny situation suktar efter att få bekräftelse, jag vill helt enkelt gärna vara favoriten. Ibland är jag det, ibland inte.

Att chefer och medarbetare faktiskt tycker mer eller mindre om olika kollegor är förstås helt naturligt. Det viktiga som chef tycker jag är att inte låta det skina igenom så att någon känner sig sämre än någon annan utan anledning. En riktigt, riktigt bra chef tycker jag är den som lyckas få alla att tro att de är bäst, och få göra de saker som man är bra på och lyckas med, och därmed kan få positiv feedback genom. Men det är av självklara skäl inte så enkelt att uppnå...

Ledarskap och fördomar vid rekrytering

Är du intresserad av dessa ämnen rekommenderar jag följande blogginlägg av Wagner och du kommer att bli grymt sugen på mer när du läst det. För det blev jag!

Jag hade definitivt velat vara på det semniarium hon bevistat.

I mitt eget ledarutvecklingsprogram, som jag går, har vi haft en femdagarskurs i "yrkespersonlig ledarutveckling" i vilken vi hade ett tillfälle helt ägnat åt fördomar och hur man på tok för snabbt hoppar från slutsats A till B. Det trots att vi deltagare alltså visste att det var just det det handlade om - ändå gjorde vi så.

Mycket intressant.

Nej, nu är det dags att hugga in på lunchen: smaklig spis!

Gråta på jobbet... the sequel

Jag skrev förra veckan om att jag vid ett flertal tillfällen brustit i gråt på min förra chefs kontor. Var han så hemsk? Och gråter jag aldrig inför min nuvarande chef? Svaren är nej på båda frågorna: Min förra chef var den bästa chef jag hittills haft, och jag tror det faktum att jag faktiskt vågade öppna mig och blotta mina känslor är ett tecken på vår goda relation. Jag vågade visa när något var viktigt för mig, när jag blev upprörd eller besviken, men också när jag blev exalterad och lycklig!

Inför min nuvarande chef har jag aldrig gråtit. Jag känner mig mycket mer nödgad att visa mig stark och okänslig i vår relation. Varför? Det kan jag faktiskt inte svara på. Och vilket som är bäst, det vet jag inte heller. Det är verkligen ingen höjdare att sitta och gråta på chefens kontor (se även det anonyma inlägget om medarbetarkonflikter), man känner sig ju inte precis som den svala affärskvinnan man kanske vill framstå som... men att undertrycka känslor och spela ett spel som inte är riktigt är ärligt... det känns ju inte heller så bra.

Jag vill nog helst kunna vara öppen med mina känslor - sen blir det en helt annan fråga vad som egentligen är bäst karriärmässigt. För vem befordrar en lipsill?

Svårt att komma överens med chefen

Ju längre jag arbetar desto viktigare blir det för mig att jag respekterar min chef för dennes kompetens och ledarskap. Jag har märkt att jag har svårt att verkligen brinna för mitt arbete om jag anser att min chef inte håller måttet. Det kanske är en väldigt negativ egenskap som jag bör arbeta med, men å andra sidan kan man ju försöka välja sin chef med omsorg.

När man söker nytt jobb är det ju förstås enklare att välja sin chef. Om man känner dåliga vibbar redan på anställningsintervjun är det bättre att tacka nej till tjänsten och fortsätta leta. Men i alla organisationer sker förändringar och nya chefer rekryteras över ens huvud. Vad gör man i den situationen?

Själv råkade jag en gång ut för att företaget jag arbetade på köptes upp av den person som dessutom tog över VD-stolen. Från att ha haft en mycket bra chef fick jag nu en manschauvinist som helst skulle vilja att alla kvinnor antingen höll mycket låg profil eller valde att bli hemmafruar istället. Det tog inte många månader innan jag kände att situationen blev ohållbar och jag började söka nytt jobb.

Men jag kunde aldrig skaka av mig den där känslan av att jag inte själv fick välja när jag skulle gå vidare i arbetslivet, hade det inte varit för den här chefen skulle jag kanske ha varit kvar på den där arbetsplatsen fortfarande.

Följa och leda

Vi gjorde en intressant övning en gång.

I en grupp på 35 personer fick vi uppgiften att välja två att följa efter. Övningsledaren bad sedan t ex alla som bar jeans att gå och ställa sig någon annanstans. Övriga skulle ställa sig på lika stort avstånd från var och en av dem de följde.

Effekten var en enda röra; folk förflyttade sig fram och tillbaka, en person justerade avståndet till sina två ledare; och plötsligt följde en våg av rörelser där resten av gruppen justerade sina avstånd.

Så vad lärde jag mig från denna övning?

Jo, att jag bara hade koll på dem jag följde, inte dem som följde mig. Men det fanns flera som följde mig, och fler som följde dem, för rörelserna fortplantade sig när jag flyttade på mig.

Jag försöker hålla det i åtanke i vardagen numer. Allt det jag gör och säger inverkar på andra på ett eller annat sätt - och andra människors handlingar påverkar mig. På så sätt är vi alla ledare.

Och det är ett stort ansvar.

Önskade chefsegenskaper

Emma skrev här om hur hon tyckte en bra chef ska vara. När jag som nytillträdd chef frågar mina medarbetare vad de tycker är viktigt att jag fokuserar på och vad de vill att jag ska bidra med är svaren spridda men vissa saker kommer igen.

Mina medarbetare vill att chefen ska:

• vara tillgänglig


• efterfråga resultat


• bidra med struktur


• visa var vi är på väg


• våga fatta beslut

Saker som jag också tycker är viktiga är att "glänsa i glansen av mina medarbetare" det vill säga låta dem synas och få positiv feedback för vad de gör, utmana och coacha. Självklart står jag också upp för mina medarbetare när det blåser.

Så nu när jag har en aning om vad som förväntas av mig är det bara resten kvar...jag hoppas på en spännande och rolig resa.