Renoveringshysteri eller också kallat Timelleffekt

Jag hittade den krönika av Katarina Wennstam om renoveringssjukan. Tankvärd och intressant, och jag kände mig i alle fall träffad.

Jenny Östergren - igen

Jag gillar Jenny Östergrens krönikor och har tipsat om dem tidigare men hittade en till i dag om duktiga flickor. Jag fick i alla fall en tankeväckare.

Förmåga att vila

Efter allt snack om att jobba mycket (något jag gärna gör) tänkte jag nu balansera upp det med att påpeka vikten av återhämtning.

Nu menar jag inte den typen av återhämtning vi alla har och så väl behöver, nämligen semester och helger, utan jag menar mental frånkoppling.
Konsten att koppla bort arbetet när man de facto är ledig, är för mig oersättlig. På vägen hem från jobbet arbetar jag ogärna, utan lyssnar på musik eller sover. På kvällarna arbetar jag endast undantagsvis, utan ser helst film, Facebookar och kanske unnar mig ett glas vin till det.

Pauser under arbetsdagen är lika viktiga: att några minuter helt koppla bort och lägga sina tankar på eget valt område – ahh, undergörande!

Härom dagen arbetade jag en intensiv 16-timmarsdag och före den hade de flesta dagarna varit liknande i omfång, då jag arbetade hårt med att sätta ihop en unConference.
Som grädde på moset drog jag på en dunderförkylning med huvudvärk och lock för öronen, plus ett årsmöte i den förening jag var ordförande (avgick på mötet) så dygnen de veckorna bjöd inte mycket tid för frånkoppling. Inte heller bjöd de tid för vila eller möjlighet att tillfriskna.

När jag i det fallet inte hann gå till ställets vilorum för några minuters vila (nej, det fanns faktiskt inte ett sådant utrymme i tiden) la jag mig helt enkelt ned på en matta på golvet vid några tillfällen. Medan någon gick för att hämta en mygga, låg jag där. Medan någon hämtade ”de där papperen”, låg jag där och blundade några sekunder. Medan jag tyst för mig själv gick igenom det jag skulle säga den sista timman, låg jag och gjorde det där!
Det var ingen total avkoppling, men en mikropaus för hjärnan och den gjorde sitt till att jag i alla fall mäktade med att ta mig igenom den där dagen.

Så, alla: glöm inte vila, koppla av och ifrån!
(har ni några bra tips?)

Här ligger jag och vilar/jobbar. Kollegan Paul fotade mig med min iPhone!

Hjernevask (hjärntvätt) och husmorshappy

I Norge har en debatt om jämställdhet och biologi dragit igång efter att programmet Hjernevask hade premier i veckan.

Jag hittade detta debattinlägg i en av Norges största tidningar, där det också är länkat till andra debattinlägg om biologi och jämställdhet. Jag fastnade för debattinlägget då flera av de som ingår i vårt nätvärk är ingenjörer.

Samtidigt dök jag på detta inlägg om unga mammor som gärna vill vara husmödrar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det hela känns så naivt. Husmorsysslor är den nya tidens yoga ?

Men summan är att man i alla fall diskuterar jämställdhet, och det kan man aldrig göra för mycket.

Bluffkänslorna som försvann

Vi har flera gånger på bloggen tagit upp känslan av att vara en bluff som man kan ha ibland. Den har jag också upplevt flera gånger men jag har den här hösten insatt att dessa bluffkänslor försvann när jag började mitt nuvarande jobb. Jag har landat i mig själv och inser att jag kan mycket och det jag behöver jobba med. Självinsikt har tagit bluffkänslans plats.

Mer och mer inser jag att alla kring mig är bara människor med styrkor och svagheter liksom jag. Jag tänker oftare och oftare "kan de, kan jag" istället för "jag kommer aldrig bli så bra som de". Kanske handlar det om trygghet, kanske är det en mognadsfråga men det känns skönt att slippa känna sig som en bluff. Det ger självförtroende och jag är mer effektiv på jobbet då jag slipper älta bluffkänslorna

Att hålla föredrag

Kommer ni ihåg i skolan när man någon gång varje år fick ställa sig framför hela klassen och prata om någonting? Jag vet inte hur det var för er, men jag tyckte att det var ganska jobbigt. Inte så att jag sjukanmälde mig den dagen, men det var ändå förknippat med visst obehag.

När jag jobbade som konsult var det vardagsmat att presentera resultatet muntligen för uppdragsgivaren. Men det var oftast kanske 5-10 personer i rummet och efter några månader vande jag mig vid situationen. Jag kunde till och med tycka att det var väldigt kul att få stå i centrum och få alla att lyssna på det spännande jag hade att berätta.

Jag trodde till och med att jag hade behärskat konsten att hålla presentationer utan att bli speciellt nervös. Den villfarelsen försvann dock ganska abrupt när jag för några veckor sedan blev ombedd att hålla ett föredrag för hundra personer. Det var något annat det än att stå inför en arbetsgrupp som man workshoppat med. Nu skulle publiken bestå av ett hav av människor jag aldrig hade sett förut och jag skulle prata om någonting som ligger ganska långt ifrån vardagen för de flesta av deltagarna.

Dagarna gick och till slut var det upp till bevis. Jag ställde mig vid podiet med mikrofonen fäst runt öronen och tittade ut över alla okända ansikten och tog ett djupt andetag och började prata.

Och kan ni tänka er. Rösten höll, ansiktet blossade bara klädsamt rosa ibland och ingen av åhörarna kastade tomater. Känslan jag hade när jag gick därifrån var obetalbar.

Nu vet jag att jag klarar av att prata inför hundra personer, men jag undrar hur jag skulle reagera om jag skulle ställas inför 500 åhörare...

Här är mina tips för att hålla ett lyckat föredrag:

• Var förberedd! Att kunna ämnet ger en trygghet som ingen presentationsteknik kan överträffa.
  
  
• Skriv ett manus för vad du ska säga till varje bild. Även om du inte använder det i presentationen så är det suveränt att tvinga sig själv att verbalisera vad man egentligen vill säga.
  
  
• Gå in med en känsla av att du spelar en roll - din yrkesroll.
  Det är inte du - privatpersonen, som alla tittar på utan det är den person du är på jobbet.
  
  
• Klä dig i någonting du känner dig trygg i. Gärna något som gör att du känner dig extra fin, så slipper du känna dig självmedveten för ditt utseende åtminstone.
  
  
• Börja föredraget med att säga någonting som innebär en interaktion med publiken. Det skapar en känsla av samhörighet och tar udden av hela situationen.
  
  
• Prata långsammare än du tycker känns bekvämt.
  Jag lovar, det låter inte konstigt för åhörarna.
  
  
• Om ämnet är av en sådan karaktär att det fungerar att ge publiken chans att ställa frågor, gör det! Det är ytterligare ett sätt att skapa en relation med åhörarna.
  

Det var allt jag kan komma på just nu.
Du har säkert fler bra tips, skriv gärna en kommentar!

Det är tur vi är olika

Förra veckan insåg jag än en gång hur viktigt det är att vi inom en arbetsgrupp är olika. Jag hade fått i uppdrag att jobba om en blankett som skulle med i en utredning vi gör inför ett eventuellt ändrat arbetsätt (förenklad biståndsbedömning för er som är i min bransch).

Jag satt länge och ändrade och ändrade men blev inte helt nöjd, så jag mejlade en kollega som är bättre på redigering än jag och fråga om hon kunde hjälpa mig. Efter en timme kom blanketten tillbaka färdig och mycket bättre än jag någonsin hade kunnat fixa till.
Så min lärdom den dagen var att det är bättre att de som kan gör det med en gång, det sparar tid och jag kan ägna mig åt det jag är bra på, möten med människor.

Respons: på konsult- eller kundsidan

Som en av de få konsulterna bland NetWorkings skribenter måste jag ju ge ett alternativ till Johannas topp fem-lista över fördelar med att sitta på kundsidan. Som jag ser det, några av fördelarna med att vara konsult:

1. Jag har förmånen att få sätta mig in i helt nya verksamheter och fråge-/problemställningar gång på gång vilket är både lärorikt, omväxlande och roligt.

2. Mitt arbete är fyllt med sociala kontakter och nätverkande med människor från olika företag och branscher, vilket hela tiden breddar min erfarenhet och referensram.

3. I min roll har jag möjlighet att se på situationer objektivt, utifrån, utan att bära på ett bagage eller en ryggsäck som styr.

4. Jag förväntas sällan känna till hela bilden utan får möjlighet att skaffa mig aktuell information som jag behöver känna till eller förhålla mig till för att göra korrekta bedömningar och avvägningar.

5. Som konsult blir jag "lyssnad på" eftersom jag är anlitad för min kunskap och erfarenhet.

Ironiskt nog speglar min lista i mångt och mycket samma saker som Johanna tog upp, fast jag ser dem ur ett annat perspektiv. Myntet har kanske två sidor trots allt?

Har du erfarenhet av konsultbranschen? Håller du med om mina punkter ovan, eller vad tycker du?

Fredad tid

I torsdags läste jag en artikel i ”Metro” under signaturen jobb som hette ”Gör mer – jobba mindre”. Sådana käcka rubriker brukar vanligtvis verka avskräckande på mig men eftersom jag denna morgon varken hade annan läsning, dator eller annat att ta mig för, läste jag den.

Eleonor Demetri uttalade sig där om ”dumeffektivitet” som jag först fnyste åt.
Sedan började jag tänka efter lite: jag är långt ifrån ofelbar och jag tror nog att jag också klampar i sådant klaver ibland. Jag tycker att jag är ganska bra på att inte låta ad hoc-frågor störa min koncentration (brukar till och med kritisera maken för att han tycks ha som regel att avbryta vad han gör för att läsa mail som strömmar in – min subjektiva kritiska granskning) men visst gör jag också så ibland, inser jag!

Under artikeln fanns det listat punkter, av Klas Hallberg, för att råda bot på dumeffektivitet. Om vi bortser från den första punkten (som uppmanar alla att inte läsa sådana listor) väljer jag här en viktig punkt som jag själv absolut försöker leva efter:

”Dumeffektivitetens stamfader är idén att man ska vara tillgänglig hela tiden. I vissa situationer och i vissa yrkesroller är det givetvis nödvändigt. Min gissning är att för 3% av svenskarna är det viktigt att vara tillgänglig hela tiden. Tillhör du dessa 3%?”

Jag stänger alltid av mobilen vid möten och luncher, då behöver jag inte bli nådd och jag måste säga att jag förväntar mig att andra visar mig samma respekt vid de möten jag prioriterat.

Hemma är jag lika mån om min tid och vad jag gör med den och svarar absolut inte i telefon om vi sitter och äter eller fikar, har gäster eller vad det nu kan vara som jag gör som jag inte tycker att någon ska inkräkta på genom att försöka nå fram genom telefonen.

Alla resonerar dock inte så, vet jag, utan kastar sig på telefonen för att svara så snart den ger ifrån sig ett pip. Hur resonerar du kring tid och prioriteringar där?

Semester och en av favvo-sysselsättningarna hemma i soffan...
Maken eller jag kan tänkas resa oss för en telefon i det läget ;-)

Bytt bytt, kommer aldrig igen...

Jag har bytt jobb! Och verkligen med betoning på bytt, då jag och en kollega helt enkelt bytt tjänster med varandra. "Vet era chefer om det?" frågade en tredje kollega, och självklart gör de det!

Vi jobbade med väldigt likvärdiga produkter, men på olika marknader, och till viss del med olika scope och mål med arbetet. Båda var ganska trötta på sin vardag, så bytet initierades av oss. Nu har vi båda skrivit nya anställningsavtal och även om det är en hel del överlämning kvar, så har det nya satt igång.

Jag förstod att det skulle bli lite av en nytändning, men hur mycket jag faktiskt skulle påverkas hade jag aldrig anat! Jag studsar till jobbet på morgnarna, full av energi och lust att prestera! Och det roliga är att min kollega, som tagit över mitt gamla jobb, känner likadant!

Verkligen en win-win situation för alla här - för våra chefer är förstås också nöjda med att ha fått taggade och drivna anställda med massor av nya idéer!

Det får bli dagens lågkonjunkturtips från mig - om du känner att du trampar på i samma hjulspår, men hänger kvar för att det är så svårt att hitta nytt jobb i de här tiderna, så kolla runt på ditt företag, kanske finns det oanade möjligher runt hörnet?

Wagner om varför lyckade kvinnor är "onaturliga"

Det är lunch framför datorn idag, så jag glider in hos Wagner, något jag inte unnat mig tid för på länge. Självklart blir jag genast ilsk och engagerad, trots att jag är både hungrig och trött.

Wagner uppehåller sig denna gång (8 september) vid jämställdhet och förklaringar/undanflykter vid rekryteringar. Kvinnor tycks inte ha nedärvt det som behövs nedärvas för att "lyckas" (klättra högt på karriärstegen i det här fallet). Wagner skriver följande:

"Nästan alla säger att de gärna vill ha fler kvinnor på höga poster. Det är till och med en prioriterad fråga för många. Att det inte händer så mycket förklaras gärna med kvinnors blygsamhet. Kvinnorna måste ta för sig: de måste söka jobben. De måste bli lite mer som män. Särskilt de som redan har jobben säger så. Men frågar man dem själva hur de fick sina jobb så inte har de sökt jobbet, inte. De har blivit headhuntade. Det är så det går till på den nivån, säger de. Då börjar man fundera över begåvningsgraden hos dessa personer."

Personligen vet jag många kvinnor som både vill, kan och törs. Och söker jobben. Dessa så kallade argument faller platt för mig. Jag instämmer givetvis även med Wagners mening att kvinnor har utbildningen och kompetensen, det torde vara otvivelaktiga fakta?
Wagner skriver även följande:

"Undanflykten för dagen handlar alltså om egenskaper som skiljer oss åt av biologiska skäl. Det är något vi kvinnor saknar. Testosteron. Det manliga hormonet verkar vara ett mirakelelixir, så kunde man bara buteljera det och injicera i karriärsugna kvinnor så skulle saken vara biff.
Kvinnor är blyga violer, som hellre vill vara hemma med barnen. "

När jag läser om blyga violer blir jag förbryllad såväl som förvånad. Finns det män(niskor) som ännu på fullt allvar tror att det ÄR så? Finns det män(niskor) som på fullt allvar tror att kvinnor inte skulle vilja ha stimulerande arbeten, lockas av ansvar och makt och klara det galant?
Visst, jag vet att det finns sådana men jag begriper verkligen inte hur de är funtade, fostrade och hur de resonerar.

Mycket mer än en gång har jag befunnit mig i situationer där jag och min man suttit på middagar eller fikor med mer eller mindre ytligt bekanta människor och min mans yrke efterfrågas men inte mitt, tillfällen då min mans karriär och framåtsyftande nyfiket undersöks men inte mitt. Min man och jag är lika sugna, lika engagerade, har lika många hedersuppdrag och what not. Min bransch är lika spännande och i stor utveckling precis som hans men ändå är det som om det inte är intressant.

Nu har jag förvisso tänkt - ja, varje gång - att de ointresserade människorna är lika delar dumma som ohyfsade och det står jag fast vid.
Fast visst ökar det min lust till arbete, skapande verksamhet och stordåd ;-) Man måste ju inte vänta på frågan, man kan ju vara så "pompös" att man berättar även för dem som inte är intresserade...

Även om jag då riskerar det Wagner uttrycker så här:

"När man beskriver kvinnor på det här sättet, gör man också kvinnor som faktiskt har lyckats i karriären näst intill onaturliga. De är icke-kvinnor. Nästan män, faktiskt."

Ett tänkvärt blogginlägg

Hittade jag på Annika Sjöös blogg. Är det perfekt som gäller är överskriften och inlägget handlar om vårt behov av att vara duktiga och perfekt. För vem känner inte igen sig ?

Ammar med ena handen och driver företag med den andra

Jag har gillat henne en tid och supergillar henne efter första säsongen av "Draknästet"!
Gunilla von Platen: smart, vacker, pigg och på g - hela tiden.

I artikeln på E24 talar hon om sig och sin verksamhet, hon säger bland annat:
– Det är mycket tuffare för tjejer att vara entreprenörer. Jag hade inte barnpassning under några av dagarna på inspelningen. Det blev till att amma i pauserna, hormonerna svallade och sen hade man plötsligt fem kameror i ansiktet. Det är tufft emellanåt.

När jag läser det påminns jag om mina egna tankar (här) om att "arbeta mycket" vilket genast fick kommentarerna att det är bättre att arbeta mindre men med kvalitet än mycket och då svarar jag, åter, att jag tycker det är bättre att arbeta mycket med kvalitet (det är underförstått av mig) än mindre med kvalitet.
Jag vidhåller alltså min ståndpunkt att man får slita för att nå bästa resultat.

Åter till Gunilla:
Det har också inneburit kritik från människor som inte förstår hur hon hinner med sina barn, något hon inte håller med om.
– Det är mycket svårare att kombinera entreprenörskapet med familjelivet, men mina barn följer med mig väldigt, väldigt mycket. Sen krävs det att du har en man som stöttar dig och att stå i skuggan av sin kvinna är det inte så många som ställer upp på. Men jag har en fantastisk man som sa upp sig från sitt jobb i finansbranschen och idag jobbar med mig, säger hon.

Jag håller med henne där också. Är man gift, vill det till att mannen och hustrun är ett team som ser till sin enhets (de bådas liv alltså) bästa och arbetar utifrån det.

I senaste numret av PfB läste jag inlägg från irriterade ensamma mödrar i karriären som skrev att det inte alls behövs en engagerad pappa hemma - självklart kan även så vara fallet! Jag har själv varit ensamstående mamma i sju år, då inte i karriären men väl i studier och visst går det. Det krävs stenhård planering.

Som i ett riktigt bokprat lämnar jag er med en cliffhanger: vilken är Gunillas drivkraft? Läs artikeln!

Profylaxteknik inför styrelsemötet??

Idag höll jag min första presentation på nästan två år. Uppehållet har varit osunt långt, men vad gör man när graviditetssjukskrivning och mammaledighet kommer i vägen? Ju längre uppehåll desto mer nervositet. Det går inte att komma undan utan kommer som ett brev på posten. Så lite stressad lämnade jag hemmet och promenerade mot cykeln i morse. Men på gatan stannade jag upp. Solen sken. Det luktade sommar. Helt plötsligt bestämde jag mig. Jag ska inte vara nervös längre! Det här skulle gå bra. Och det gjorde det också.

Det är egentligen andra gången jag lyckas med medveten mental fokusering. Första gången var under min andra förlossningen. Vi ska inte gå in på detaljer om den ;-) men barnmorskan gapskrattade efteråt och sa att bestämdare mamma hade hon då aldrig sett. Utbudet av mental träning är på tok för knapert. Profylaxkursen lyckas, men är ju bara specialiserad på det speciella tillfället när ett litet barn ska komma till världen. Psykologer eller coacher kan möjligen vara substitut, men här ser jag en marknad jag hoppas någon läsare vill ta upp! Snälla starta ett Friskis o Svettis fast för hjärnan. Helst utan sekt-liknande egenskaper.

Tjing,

Eskapism

Jag har kommit på mig själv med att lägga mer tid på jobbet (läs: 12 timmar och mer per dag) i perioder när det finns problem på andra fronter i mitt liv. På sätt och vis är väl det bra; till en gräns. Jag konstaterar att det jag ägnar mig åt i sådana perioder är en form av eskapism - verklighetsflykt.

Så länge jobbet går bra fungerar min "strategi" - och jobbet går än bättre. Det ger mig i sin tur ork att hantera övriga fronter. Risken man tar är dock att något händer på jobbet; eller i dessa tider - att man blir av med det. Vad händer då?

Är det fler som fungerar som jag? Vad har ni för erfarenheter?

Livspusslet eller fast i duktiga flickan fällan

Just nu känns det som det saknas bitar i livspusslet - tid och energi. På norska heter livspussel "tidsklemma" (tidsklämman) vilket stämmer rätt bra med den känsla jag har just nu. För jag känner mig klämd från flera håll, både jobbet och familjen tär på krafterna. På jobbet är det en aldrig sinande ström av ärenden som dyker upp och jag får användning för all min kunskap och kreativitet, vilket i och för sig är positivt, men känslan av att inte hinna med stressar mig. Hemma har båda barnen timat var sin period med envishet och trots. Trotsar inte den ena så trotsar den andra.

Droppen var natten till i går då barnen turades om att vakna på natten och maken snarkade däremellan. Mardrömsnatten följdes av en arbetsdag full av oväntade vändningar som innebar några akututryckningar och en hel del stress och oro. Eftermiddagen fylldes av förberedelser för makens födelsedagskalas (han jobbade över) samtidigt som barnen trotsade. När kalaset startade var jag redo för sängen. I dag skrattar jag nästan över hur väl jag timade all stress, men i går var tårarna nära.

Så nu är det dags att tvätta av sig "duktiga flickan"-stämpeln och damma av mina egna behov.
Hur slutar man med att vara duktig flicka ? För det känns som jag åker dit gång och igen.

Arbeta mycket

Dags att sticka ut hakan igen, antar jag? Jag har levt i mina naivitet tidigare att det inte är ruskigt provocerande det jag tycker men no more!

Jag stämmer delvis in i debattkören som varit i diverse TV-program på senaste tiden om slöhet. Jag vill dock absolut inte instämma i att det särskilt skulle gälla våra unga, för det tror och hoppas jag inte alls.
Dock råder en slags idé på väldigt många ställen att man inte ”ska behöva hugga i” eller jobba mycket och hårt. Man ska hinna vara ledig mycket, kanske till och med endast arbeta sex timmar om dagen. Det får inte jag ihop: hur ska man kunna åstadkomma mycket utan att arbeta mycket?
Jag vill åstadkomma mycket. Resten ger sig själv och jag gör därför vad som krävs för att åstadkomma det jag vill.
Visst är det ibland ”jobbigt” men allt värt att ha är värt att kämpa för tycker jag. Jag dristar mig också till att säga att känner man inte så, kanske man valt fel yrke?

Det var kul att finna syskon inom denna åsikt och en snabb avstämning i aktuell press ger följande vid handen:

- Cécile Bonnefond (VD för Veuve Clicquot) framhåller i PfB nr. 3/2009 att vill man nå framgång som ledare krävs att man ”jobbar hårt”. Hon säger att det, mycket riktigt, är svårt att få tid över till andra passioner om man vill satsa på karriären. ”Det är svårt att ha båda” och ”du måste göra dina val och vara nöjd med dem”, säger hon bland annat.

- Jacob Wallenberg uttrycker i samma tidning, samma nummer, att ”det kräver enormt mycket arbete att nå till toppen” och ”man kan inte hoppa runt mellan arbetsgivare, ta ledigt från karriären och ändå vänta sig toppjobb”.

-Håkan Matson skriver i dagens Di Weekend (vecka 21 årgång 34):
”I veckan hörde jag en kommentar på samma tema när det gäller orsaken till den brittiska bilindustrins fall: Too long lunches. Att däst luta sig tillbaka och leva på gamla segrar är ett typiskt exempel på högmod som nästan alltid leder till fritt fall.” (apropå biljättarnas fall).
Han bjuder för övrigt på en underhållande krönika i numret, på sidan 13, som handlar om ledarskap.

Nu ska jag arbeta hårt. I trädgården. Och ja, jag har redan joggat också ;-)
Ha en skön lördag allihop!

Var det jag som sa ja?

Ibland inser man helt plötsligt att man har tackat ja till något som man egentligen inte alls hade tänkt sig. Idag hände det mig.
Det ska tydligen sättas ihop en informationsfilm om vad vi gör på vårt kontor och det behövdes några ingenjörer som berättade lite om vad vi jobbar med. Filmen kommer att läggas ut på vårt intranät så att övriga medarbetare på andra orter kan se vad vi sysslar med, som en slags reklamfilm för vår avdelning.
Min chef tyckte att jag passade jättebra till att var med, och utan att jag riktigt vet hur det gick till så hade jag sagt att det kunde jag så klart ställa upp på. Men så fort han hade gått utom genom min dörr kändes det inte alls som en lika bra idé längre. Så nu sitter jag här och funderar över varför blir det så att man säger ja när man egentligen känner för att säga nej?

En sån där dag....

Alla har såna där dagar ibland, när motivationen tryter, man känner sig värdelös på det mesta och allt blir fel. Men sen har man de där andra dagarna med då allting stämmer. Just idag verkar vara en sån dag. Jag känner att jag äntligen börjar komma tillbaka i min roll på jobbet efter föräldraledigheten, och det faktum att många varit lediga över påsk har gjort att tempot saktat ner en aning så jag äntligen kommit ikapp med mailen. Igår fick jag hjälp av en kollega med ett problem som jag funderat på länge, och den gångna helgens ledighet och det fina vädret har verkligen gjort att jag laddat batterierna och känner mig glad och avslappnad.

En annan sak som gör mig glad idag är min äldsta dotter som är inne i en fas av ständiga frågor. Dagens roligaste var imorse när hon frågade mig: "Mamma, har tomtar öron?" och häromdan kom "Mamma, får man åderbråck när man blir gammal?"

Vad gör din dag?

Igår var jag en oduktig flicka...

För att citera Barbara Streisand och Donna Summer: Enough is enough!! Min arbets-situation är i dagsläget en rätt omöjlig ekvation. Timmarna räckte inte till från början, och nu är vi mitt uppe i en kraftig omorganisation/nedskärning. Folk mår förstås dåligt, får ett tightare arbetsschema och skyller på ledningen. Som HR-funktion är det förstås min uppgift att försöka "hålla saker på banan" Men jag är ganska ny i rollen, "bara" 30 år, vilket innebär att jag faktiskt har åldern emot mig.
Uppepå detta är jag mamma och fru. Igår kl 14:00 slängde jag in handduken. Utan förklaring så smällde jag ihop laptopen, låste dörren till mitt arbetsrum och gick hem. Ringer maken från bilen och förvarnar att han har en skör och bräcklig fru som är nära gråten, men på väg hem för att begrava sig under täcket. (Komptimmar har jag så det räcker och blir över).
En timme i hemmets lugna vrå innan barnen kom hem från dagis var vad jag behövde. Hamburgare från MAX till middag och sagostund i soffan blev min kvällsmelodi.

Idag är jag på kurs, på måndag är det arbete igen. Min fråga är nu: Hur går man vidare?

Jag vill inte sluta mitt jobb. Jag trivs verkligen bra när det inte är sådant här högtryck. Jag har en suverän chef som satsar på mig. Och jobbar aktivt med att jag ska utvecklas.
Prestationsprinsessa eller inte, nåt måste man ju hitta på. Hur har ni vänt skutan när det börjat barka åt fel håll?

To be continued...