Efter att ha varit mamma i två år har jag noterat att man måste följa vissa regler för att vara en bra mamma. Vis av erfarenhet delar jag nu med mig av mina reflektioner:
Det börjar med förlossningen, den ska såklart vara vaginal och absolut inte snitt. Som tur är födde jag vaginalt och har man haft en jobbig förlossning kan man få dispens för att få föda med snitt nästa gång om det blir fler barn. Puh! Jag klarar mig alltså.
För att vara en perfekt mamma ska du amma sex månader, men inte längre, då blir det nämligen äckligt. Att amma offentligt går självklart bort! Har man som jag, inte ammat alls, kan man t.ex få kastat i ansiktet vilken dålig mamma man är av en kurator när man gråtandes ska gå igenom en jobbig förlossning. Inte ok att inte amma alltså!
Att gå i stan med barnvagn betyder såklart att man är ute efter att köra på allas smalben och irritera andra människor (ja, inte om man är pappa såklart, då får man glada tillrop istället eftersom man är så duktig). Stanna hemma! Att bo i stan med barn är självklart inte heller bra. "Du kan inte älska ditt barn som bor i stan med henne" sa en man till mig. Nu har vi flyttat ut till förorten och kan bocka av den punkten också. *pustar ut*
Självklart ska ni dela på föräldraledigheten men helst inte för mycket, mamman ska ändå vara hemma lite längre än pappan, hon är ju ändå mamma, kvinna, den viktigaste för barnet! Sedan ska du börja jobba, självklart deltid och du får inte tycka om ditt jobb för mycket. Det innebär nämligen per automatik att du värdesätter ditt jobb högre än ditt barn. Att tycka om att jobba men ändå prioritera sitt barn högst i livet är en ekvation som inte går ihop, det förstår väl vem som helst!
När barnet är tillräckligt gammalt för att börja på förskola (ja, självklart finns det regler för hur gammalt barnet ska vara, för att inte tala om vilka tider barnet ska gå!) så ska man börja på just förskola. Att som vi, ha vår dotter hos en dagmamma, är såklart inte bra, hon har nämligen ingen högskoleutbildning och antagligen kommer vår dotter bli lite konstig pga detta. Att vi har 100 % förtroende för henne och att vår dotter älskar att gå dit är oviktigt.
Det finns såklart många andra regler, t.ex. vad man ska göra när man är föräldraledig, hur man ska uppfostra, färger på kläder etc. Det är så mycket att tänka på om man ska göra rätt! Vi är inte olika som människor, har inte olika behov och familjers livspussel kan inte se ut på flera sätt! Bara så ni vet.
