Insnuvad

Även här ligger snön kompakt, men den senaste veckan har snarare varit insnuvad än insnöad för vår del. Jag har varit däckad av feber och snuva i nästan en hel vecka!? Kan inte minnas när jag var det sist?

Men det var inte slut för det. I morse kom sonen tassande in till oss, strax efter att min man rusat i väg till tåget. När jag fick min sedvanliga morgonkram av sonen tog det ungefär en nanosekund att inse att han var sjuk, att döma av hans brännheta panna. Bara att kasta sig på telefonen och haffa mannen i flykten så att säga. Han får vabba i dag.

Att kombinera ansvar och föräldraskap

Hon har definitivt en poäng, Unni Drougge, när hon skriver om "Curlande föräldrar". Det handlar om folk som har nyckelpositioner på sina jobb och låter allt falla när de blir småbarnsföräldrar:

"Jag misstänker att det är när barnafödandet skjuts upp i åldrarna som detta moderna problem infinner sig. Dagens föräldrar har redan kommit en bra bit i karriären. Barn har betraktats som en kvinnofälla av det enkla skälet att kvinnor hamnar på efterkälken i yrkeslivet. Kanske vi ska ta och acceptera att barn faktiskt inte passar in i karriärstressen. Kanske ska småbarnsföräldrar med nyckelpositioner tagga ner och lämna sina chefsstolar. Gå ner i arbetstid och lämna över en del av sina yrkesmässiga befogenheter till de yngre och piggare. Istället för att lägga sin bristande förmåga i knät på oss som faktiskt behöver deras kompetens.

Jag har fullgjort mitt uppdrag som småbarnsförälder. Varför ska jag då behöva ta ansvar för andras föräldraskap?"

Men även om jag ser problemet och kan förstå det så tror jag att det går att lösa om man bara är vuxen nog att inse att även arbetet innebär ansvar. Jag har sett duktiga chefer som både vabbar och hämtar på dagis utan att för den sakens skull missköta sitt jobb. Det kan handla om att man tar enstaka möten per telefon, finnas tillgänglig på telefon och email och har någon att delegera till. Jag brukar själv lösa saker så när något oförutsett inträffar, det är väl det som kallas att ta ansvar?

Sen tycker jag även att det kan vara värt att fundera över att man inte kan klara av allting samtidigt och försöka att anpassa både jobb och fritid så att det faktiskt går ihop.

Vad tycker du?

Chokladmoose!

Jag ropar ut i bloggosfären och undrar hur det går för dig!?

Visst var det väl under sommaren du skulle få ditt första barn. Blev det som du hade tänkt dig, hur känner du inför föräldraledigheten, jobbet, livet i största allmänhet?

Hemmapappor och hemmamammor

Jag sitter här och vabbar och läser SvD på nätet. Jag har fastnat i deras artiklar om hemmafruar, speciellt den om hemmapappan.

Helt ärligt så är detta något som jag skulle kunna tänka mig. I alla fall om fler gjorde det så att det inte är helt dött runtikring en på dagarna. Det är så uppenbart nu när jag vabbar (den feberfria dagen) med 3,5-åringen och vi tog en promenad på för middagen. Trots helt okej väder så såg vi bara en och annan hundägare och någon nybliven mamma med barnvagnen på promenad.
Jag hade en riktig hemmauppväxt med fullt av ungar och mammor hemma på dagarna, på min gata med 22 hus så var det 20 barn i min ålder (plus-minus två år). Självklart så romantiserar jag detta med jämna mellanrum, speciellt när det är mycket på jobbet och barnen är sjuka osv. Men samtidigt så vet jag att jag inte riktigt fungerar om jag "bara" ska vara hemma med barnen, men kanske om fler föräldrar var det så man hade några att prata med på dagarna.

Sen så är det ju detta med ersättning, vårdnadsbidrag i all ära men jag kan egentligen inte förstå varför jag inte skulle kunna få ta del av budgeten för en dagisplats? Dagens samhälle känns väldigt uppbyggt på att varje familj har två inkomster i varje fall om man som jag bor i en storstad.
Men någonstans finns emellanåt tanken att man kanske skulle skita i "karriären", sälja huset och köpa något fint på landet som man kan betala kontant och sen börja att bygga upp något nytt. Vara hemma när barnen är små hitta något jobb på cykelavstånd och leva snålt och starta eget...

Jaja, lite vabbfunderingar bara... det blir nog inget agerande på detta den här gången heller.

Linda R

Mia bloggar igen!

Jag kan inte få nog av Mia Skäringer. Jag älskade hennes blogg och krönikor i tidningen Mama, sträckläste boken "Dyngkåt och hur helig som hellst" trots att jag läst stora delar av innehållet i tidigare krönikor och blogg. Nu är hon tillbaka med en ny blogg på Yourlife.

Texterna känns ofta som balsam för mamma-själen, ett exempel är den här från hennes gamla blogg i tidningen Mama:

"Att vara förälder är att hela tiden konfronteras med sina dåliga sidor. Förlåt är det som behövs, "förlåt mig - jag är så dum ibland, förlåt för att jag glömmer att man inte får skälla på barn"
Jag håller med dig men jag tycker också att det där med "dåliga sidor"är vagt. Att vara förälder handlar så mycket om att orka. Orka och tålamod. Om man en gång brister och inte orkar så är det ingen dålig sida. Det är en mänsklighet. Och då behöver man inte säga - förlåt mamma är så dum. Man kan säga. Nu är mamma trött, nu är mammas tålamod slut. Det händer ibland.
För mamma är inte dum om hon inte orkar allt i hela världen hela tiden.
Jag tror att speciellt mammor dömmer sig själva för hårt. Nu va jag dålig igen. Dålig mamma. Dålig mamma. Jag tror vi ofta är alldeles på jävla tok för hårda mot oss själva. Att vi skulle må bra av lite bättre mammasjälvkänsla. Innifrån och ut."

Jag läste ett välskrivet inlägg hos Skriet från kärnfamiljen apropå tidigare inlägg om att inte räcka till - "Men varför skaffade du barn?". Fler nyanser kring huruvida man är road av att leka med sina barn, men också annat intressant. Läs vetja!

Familjelycka

I lördags gifte sig min lillebror. Min 6-åring hade laddat i månader för det här bröllopet och var naturligtvis laddad för vigsel, fest och lek med kusinerna. Så kom dagen och jag fick äran att inte bara bevittna vigseln utan även 6-åringens reaktioner på vigseln, klänningen, kyssen, blommorna.

Glädjen då hon fick springa ut i solen och busa med kusinerna, att hon var så stor att hon själv fick välja mat och sitta vid barnbordet. Sedan dans, lek och obegränsat med godis och snacks.

Efter timtal av festande började 2-åringen bli alltför trött så vi packade ihop våra saker och hämtade en rödblommig och anfådd 6-åring på dansgolvet och gick till bilen. Hon blev naturligtvis jätteledsen och började gråta samtidigt som hon påpekade att det här händer bara en gång, så 2-åringen fick anpassa sig den här gången och mutades med välling och godis för att orka en halvtimme till.

Efter en lång sovmorgon dagen efter begav vi oss hem igen med en trött men glad 6-åring som sa: "Jag tror ingen annan har så roligt som jag".

Sånt värmer verkligen mammahjärtat.

Älskade kusin

På fredagens morgonfika

Satt vi några kollegor och pratade som vanligt. Den här gången kom vi in på temat barn och sjukdomar, speciellt de sjukdomar som ger kräkningar. Detta efter att ha diskuterat föräldraledighet och hur många föräldradagar som finns kvar.

Efter att ha diskuterat åksjuka, magsjuka och andra kräksjukdomar över kaffet och frukostmackan insåg vi att bredvid oss satt flera kollegor som inte var mammor och så lite äcklade ut. Det resulterad i att vi mammor skrattade gott åt oss själva.

Dagens insikt blev att man är mamma när man kan diskutera dessa åkommor över frukostfikat utan att ens att tappa matlusten.

Var sak har sin tid

I vintras när min lilla tjej var nio månader började jag att jobba. Ihop med två andra på jobbet så började jag ambitiöst att träna tre morgnar i veckan men efter 2 veckor så gick det inte längre.

Jag börjar redan tidigt (klockan sju) i vanliga fall och när man sedan la in träning innan jobbet så gick det helt enkelt inte att komma upp ur sängen. Jag har varit lite småknäckt för detta nu under våren och precis innan semestern så erkände jag detta i samband med att jag svor över att Beach 2010 hade skitit sig totalt och jag skulle satsa på heltäckande kläder i sommar :-)

Killen (tvåbarnspappa) sa då: Men Linda hade detta varit för 1,5 år sedan så tog jag mig knappt till jobbet i tid, kommer du inte ihåg det?
- Hmm näe!
Jo, det var ju innan lilla tjejen förstod att hon skulle sova på nätterna och så vidare.
Tjejen (också två barn men tonåringar) fyllde i med att hon minsann inte lyckades trycka in egna träningar innan minsta barnet var 5-6 år. Då passade hon på att springa en runda medan hon väntade på att träningen skulle bli klar.

Jag insåg då att jag som vanligt har gått på tidningarnas artiklar i kombinationen med att jag har lagt ihop egenskaper hos alla som jag umgås med och jämfört mig med übermänniskan som då skapas.

So what, jag väger några kilo för mycket och vet att jag mår bättre av att träna men jag behöver inte känna panik för att jag inte har kommit igång ännu. Jag är ju trots allt barntränare i karate en dag i veckan, har ett krävande jobb och sitter i två styrelser.... det kanske räcker så än så länge. Kanske, kanske kan vi få till fungerande kvällsträningsrutiner i höst.

Du vet att du är alldeles för tidigt på jobbet när....

....du inte behöver köra 30 förbi skolorna (det gäller 6-21)
....du ser fler busschaufförer på hållplatserna än resenärer
....du kommer till jobbet på rekordtid
....du får larma av som om det vore natt
....du hinner starta upp datorn, kolla mailen, fundera på blogginlägg, skriva detta och klockan är då ganska exakt 6.00

Varför kanske ni undrar?

- Jo min kära dotter tyckte att det var morgon 03.23 och när storebror kom upp 05.15 så lämnade jag över till deras pappa och åkte hit istället.

Går det verkligen ihop?

Ingenjören skriver en artikel om TCO:s jämställdhetspanel och svårigheten att få ihop tiden som småbarnsförälder.

"På ett seminarium arrangerat av TCO:s jämställdhetspanel i förra veckan diskuterades de ökade kraven på föräldrar som arbetar. Samtidigt som vi tenderar att jobba mer övertid jobbar vi också mer hemma. Hemarbete drabbar i första hand kvinnor som fortfarande har huvudansvaret för barnen och hemmet. I år ligger den obetalda övertiden på 3 procent liksom den gjorde under 2004 och 2005 men då rådde högkonjunktur."

Man presenterar en rad olika lösningar t ex "all inclusive"-dagis och utvecklat RUT-avdrag. Personligen har jag inte upplevt att kraven på föräldraengagemang i dagis varit ett hinder i vardagen, men vi kanske har haft tur med dagis? Frågan är hur det utvecklas nästa år när äldsta dottern börjar skolan och vi ska koordinera hämtning, lämning, lov och firande av diverse högtider på 2 olika ställen?

Helene Sigfridsson är generalsekreterare för organisationen Makalösa föräldrar och sitter också med i TCO:s jämställdhetspanel. Hon skrev en uppmärksammad debattartikel om detta på Newsmill för en tid sedan.

"Vi föräldrar är gisslan i aktivitetshysterin. Kommer vi inte, eller missar vi en matsäck blir barnen ledsna. De allra flesta föräldrar riskerar hellre problem på jobbet. För barn är det ett stort svek att inte se sina föräldrar i publiken när man sjunger Idas sommarvisa. En väninna mejlar mig om ångesten hon kände när hon missat föräldrafikat för att de packat ihop en timme tidigare än meddelat. Hennes dotter hade gråtit av besvikelse. Det är känslor som förtjänas att tas på allvar."

"Jag fick en aha-upplevelse när jag läste att typ hälften av alla småbarnsmammor som arbetar deltid. Då fattade jag att det var dom mammorna som alla lappar från förskolan riktade sig till. Men jag vägrar gå ner på deltid för att hinna med obligatorisk bakning.
Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, och sedan få massa kvantitets- och kvalitetstid tillsammans på våra egna villkor."

Jag har funderat på hur alla ensamstående får ihop jobb med dagistider och vab. Eller alla som inte är ensamstående men som saknar möjligheter till flextid och att jobba hemifrån.

Går det överhuvudtaget ihop?

Apropå föräldrasamvetet

Apropå diskussionerna om livspussel, föräldraskap och dåliga samveten vill jag tipsa om ett läsvärt inlägg hos Mymlan om krav och förväntningar på föräldrar, både uttalade och outtalade. Saxat ur inlägget:

"... Jag skulle snarare säga att så länge man gör sitt bästa och lyssnar till sig själv istället för omgivningens alla krav så gör man rätt.

Andras försök att förminska mig som förälder eller få mig att känna dåligt samvete har i nästan alla fall uteslutande lett till att jag mått dåligt på ett sätt som gått ut negativt över mina barn, som tagit ifrån mig den energi och självkänsla man så väl behöver som förälder.

För dåligt samvete har jag ändå. Det är ingenting som någon behöver försöka få mig att förstå att jag borde ha. Framförallt gör det mig inte till ett dugg bättre förälder."

Läs hela inlägget här.