Stress och sömn

I dagens Svenska Dagbladet fanns en artikel om stress, tyvärr finns den inte på nätet men läs den gärna i Näringslivsdelen. Jag kände igen mig i många av de 7 varningssignalerna som tas upp. När jag blir stressad får jag:

• svårt att somna
• smärtor i nacke och skuldror
• sötsakssug
• svårara att komma ihåg saker

Och egentligen vet jag vad jag borde göra, precis som artikeln också tipsar om, men det är svårare att leva efter men jag jobbar på det genom att:

• prioritera sömn och träning
• säga nej
• och delegera fast jag är en doer

Vad är ditt bästa tips för att hantera stress?

En helt ovanlig morgon...

Vaknar, lite för sent. Jag ska iväg på en kurs men först ska jag lämna barnen på dagis. Barnen är trötta och vill inte alls göra som jag säger. Försöker få i mig lite frukost med en 2-åring som står brevid och stjäl flingor från min tallrik. Då kommer min katt in med en present, en ca 2 dm lång, levande råtta som hon glatt släpper vid mina fötter. Jag får panik och skriker, katten springer åt ett håll, råttan åt ett annat, 2-åringen blir rädd och börjar gråta.

Jag parkerar barnen i soffan och försöker få ut råttan som naturligtvis sprungit och gömt sig längst in bakom en bäddsoffa, flyttar omkring på diverse möbler och får till slut ut den chockade och fräsande råttan.

När det är dags att gå till dagis så spöregnar det ute och regnkläderna är kvar på dagis, så jag tar bilen istället. Backar lite stressad rätt in i grannens staket, det blev repor längs hela sidan på bilen.

Barnen kom i tid till dagis till slut, och jag hann i tid till min kurs. Men jag slipper hellst såna här morgnar i framtiden.....

Då var det dags igen...

Den här månaden har inneburit min comeback till jobbet efter drygt 6 månaders föräldraledighet. Jag jobbar nu "svindlande" 20% uppdelat på två förmiddagar i veckan. Jag kan alltså få stimulansen, utmaningarna, sociala kontakterna (med mera) som jobbet innebär tillbaka i tillvaron utan att ens behöva vara ifrån lillkillen en hel dag. Känns lyxigt och spännande att vara igång igen- jag älskar ju mitt jobb!

Enda smolket i glädjebägaren är att i min föreställning om att jobba 20% trodde jag naivt nog att när man jobbar så lite kan man inte bli stressad... Men ack där bedrog jag mig gruvligt! Jag har upptäckt att det i själva verket är ganska stressande att just jobba så lite, för ojojoj vad jag försöker pressa in aktivitet i de där stackars 8 timmarna! Man kan inte låta saker vänta till morgondagen på samma sätt utan det som ska göras måste ske pronto.

Igår när jag kom hem efter min halva arbetsdag var jag alldeles uppskruvad- då var det mysigt att krama den varma lilla bebiskroppen som hade haft det strålande hemma med sin pappa :-)

Fortsättning på dagisdebatten

Läste det här inlägget inne hos Skriet från Kärnfamiljen och blev berörd. Hur man kan spela på mammors samvete jämt och ständigt medan pappan inte straffas på samma sätt ?
Och hur kan förskolepersonal spela på mammors samvete, det tycker jag är oproffsigt, en förtäckt kritik av den egna verksamheten.

Personligen jobbar jag också i kommunal verksamhet - fast inom äldreomsorgen - och också där är det kvinnornas samvete man möter. För också där går männen fria från krav och dåligt samvete kring sin gamla mamma och pappa.

Tummen upp här med...

Min make har fått ett nytt jobb. (+++)
Jobbet kick-startar med en veckas utbildning i andra änden av landet. (-)
Denna veckan har jag ganska mycket i skolan. (-)

Men just den änden av vårt land där kickstarten äger rum, finns även Mormor&Morfar och kusinerna. (+++)
SÅ:
Knoddar får semester med massa bus och lek, make får sätta sig in i jobbet i lugn och ro. Och
undertecknad får hela veckan för mig själv och studieböckerna.... Yayjjj! (+++++)
Karolina

Snökaos

Jag har varit själv med barnen hela veckan och har kämpat med tiderna för att hinna lämna, jobba, hämta, natta, jobba, sova. I morse hade jag ett väldigt viktigt möte klockan 09:00 och var verkligen förberedd.

Klockan ringer 06:00 och vi kommer igång väldigt bra. Jag har tagit i ordentligt med marginaler för att verkligen komma i tid till jobbet. Alla är samarbetsvilliga och vi kommer ut till bilen - som är täckt av ett 40 cm tjockt lager med snö.

Står i kostymbyxor med snö upp till knäna och borstar av bilen i 10 minuter medan vi äntligen kan åka iväg. Rullar ut från uppfarten och ska åka iväg ut på vägen då det tar stopp. För mycket snö på vägen, bilen blir som en plog och jag kommer ingenstans. Backar tillbaka, fastnar i snön och blir till slut stående tvärs över gatan och blockerar två bilars framfart.

Ut och skotta igen, bort med snön från däcken och testar återigen. Inget resultat, sitter fast och glider bara. Ut igen, svetten rinnner, tiden går. Till slut kommer jag iväg, kör 20 meter tills det blir en liten lutning uppåt. Glider igen, måste backa tillbaka och inser att det är kört. Jag kan inte komma iväg.

Ut med ungarna ur bilen, snö till knäna igen - denna gång med en iskall grundkyla längs med vaderna. Fram med pulkan, i med lilltjejen och så ska vi promenera till busshållplatsen istället. Pulkan är en sådan där bebispulka med högt ryggstöd, vilket ger den hög tyngdpunkt som gör den väldigt ostadig.

Kostymbrallorna är nu totalt genomblöta och vi pulsar sakta framåt. Klarar 10 meter sen åker lillan i snön. Kör ytterligare 10 meter, pulkan välter återigen. Tredje försöket, snöret på pulkhelvetet går av.

Jag står och tänker på mötet som jag håller på att missa, på hur jävligt störande det är att plogbilen aldrig plogar på vår gata och väljer mellan att skrika så högt som jag aldrig skrikit förut eller att kasta pulkan åt helvete och fortsätta med lilltjejen i famnen istället.

Det blev alternativ två och nu går jag med 12 kg overallbeklädd 1½-åring i famnen, handväskan på armen och två små storasyskon i släptåg till busshållplatsen. Inser att tiden rinner iväg och försöker ringa en granne som också har barn i Storas klass. Hon svarar att hon är insnöad och att klasskompisen ska stanna hemma.

Precis då ringer min jobbtelefon.

Det är en av deltagarna på mitt viktiga möte som ringer. Hon ville säga att mötet är inställt på grund av sjukdom. Lättnaden som rinner genom kroppen är så påtaglig att jag glömmer bort att mina fötter är isbitar, att jag står och väntar på en buss som aldrig kommer och att jag precis kastat bort en pulka.

Vi gick hem och inväntade barnens farmor som kunde vara barnvakt idag istället. Efter en härligt ostressig morgonkopp kaffe satte jag mig på bussen och åkte till jobbet.

Och nu har jag ägnat en kvart av min begränsade arbetstid åt att gnälla om det på bloggen.
Vilken drömanställd jag är.

Julefrid, för somliga...

Känner du av julstressen du också? Kan måhända något av nedanstående ha något med saken att göra?

* Två tredjedelar av kvinnorna ansvarar för huvuddelen av julstädningen i hemmet.

* Den praktiska planeringen inför julen sköts i drygt 70 procent av hemmen av kvinnorna.

Dessa siffror är hämtade från TCO:s jämställdhetsundersökning som DN uppmärksammar idag, läs mer här. Ingen blir väl det minsta förvånad, men visst är det ändå tröttsamt att se att det faktiskt förhåller sig såhär i vårt åh-så-jämställda land. Och inte är jag bättre själv, skyller på att jag är mammaledig och kan fixa saker under dagarna...

Trillat dit igen

Varför kan man aldrig lära sig ? Varje början på december lovar man sig själv att ta det lugnt och bara njuta av december och jul, och att slänga alla prestationskrav och måsten dit peppern gror. Och vad händer ? Några dagar innan jul sitter jag här - igen. Stressat och trött på alla egna och andras krav och förväntaningar innan jul. Mest är det dock mina egna som är problemet, varför låter jag mig "get carried away" varje år är kärnfrågan. Och i år är inget undantag. Kombinationen heltidsjobb och fackengagemang, sjuka barn och julstök är ingen bra ekvation har jag insett, det skapar stress på två arenor, man känner att man inte hinner det man borde någon stans.
Så nu tänker jag ge mig själv en spark där bak, och ta lite ledigt så man orkar de sista arbetsdagarna fram till jul och julen. Sedan vankar dryga veckans ledighet som spenderas i fjällen med skidåkning, god mat och pulkaåkning.

Trevlig (stressfri) jul !

Unni Drougge om 00- talet

Det har inte slagit mig förrän nu att vi går in i ett nytt decennium. Att 00 ska bli 10-talet. Unni Drougge ger sitt perspektiv på 00-talet här. Kontroversiellt och rakt men ändå läsvärt och tänkvärt.

Samtidigt slog reflexionen in och jag började fundera på vilket kliv som tagits mellan 1910-talet då en hel del av mina vårdtagare är födda och 2010-talet vi går in i nu. Undrar om någon generation har varit med om en liknade utveckling ? Två världskrig, radio, tv, www, elektricitet, indraget vatten och bilar är några av de saker som dykt upp under dessa 100 år. En utveckling det nu visar sig inte är bra för våra gemensamma resurser.
Vad ska de kommande 1o åren handla om? Klimathot, befolkningsväxt, pandemier och ett allt mer specialiserat och individuellt samhälle? Vad tycker de födda på 1910-talet om den värld de nu står i färd med att lämna ?

Egenhelg

Åh, härliga helg!

För första gången på ett par månader har jag en (nästan) helt oplanerad hemmahelg. Det har varit mycket roligt på gång sedan i oktober, en hel del flängandes med jobb och utbildning och många sociala tillställningar. Hur skoj det än har varit, märker jag att det tar på krafterna, så denna helg har jag tingat helt för mig själv.

Så vad ska jag göra i helgen då?

Jo, precis det jag har börjat med: Sova tills jag vaknar, hämta kaffe och installera mig i sängen och läsa en bok tills jag känner för att göra något annat; och då gör jag det. Ikväll blir det tjejkväll; men imorgon är planen att göra samma sak: Säng, kaffe & bok, tills ny inspiration infinner sig.

Hoppas ni också får just den Luciahelg ni önskar er!

Första advent

Jag sitter här i ett helt tyst hus och njuter av lugnet. Första söndagen i advent redan, ibland undrar jag vart hösten tog vägen ? Någonstans i heltidsarbetet och fackengagemanget antagligen. I dag har vi varit på skyltsöndag och julmarknad i samhället (kan inte kalla det by och inte stad, därför kallas det samhället). På väg ner pekade sonen på fönster efter fönster och noterade hur vackert det var med stjärnor, ljusstakar och ljusslingor. Nere på samhället fick barnen godis av tomten, vi tog lotter och tittade i skylten till alla affärer. Utanför sportaffären hade de hämtat snö från ishallen och barnen fick leka i snön. Julstämningen och lugnet infann sig mer och mer.

Sedan hördes klappar av hästhovar, det riktigt ekade mellan husen, och där kom lucia med sina tärnor i en vacker vagn dragen av två vita hästar. Det var riktigt disneyvarning över hela scenen. Och det bästa var att när luciaföljet hoppat av äntrad vi vagnen jag och barnen med barnens kusiner och kusiners mamma, och åkte hela vägen hem. Barnen satt och skrattade och njöt av att få åka häst och vagn, sonen tyckte det var bättre än att leka i snön och den ena kusinen sa att det var bättre än godis. Att sitta i en hästvagn med det bästa man har och åka genom den vackra kvällen, det finns inget som är bättre än det. Nu är jag avstressat och klar för en ny vecka som bland annat innehåller en ny kollega och intressanta möten.

Trevlig advent på er alla !

Skvaller och rykten på jobbet

Jag fick en påminnelse under veckan hur lätt rykten börjar gå på en arbetsplats. Tre fjädrar blev verkligen till fyra höns, eller heller kanske fyra svin. Jag anser att rykten ibland uppstår när det är ett informationsvacuum på en arbetsplats, om inte folk får den informationen de behöver skapar de sin egen.

För min egen del skapar rykten onödig stress, för jag måste erkänna att jag stressas av ryktena, speciellt om de rör ens eget arbete. Min lärdom denna vecka är att lära mig mer att hålla tyst och bygga ett tjockare skinn inför ryktena, men det är lättare sagt än gjort. Här känner jag att jag har mycket kvar att jobba med.

Vilka råd har ni att ge mig om skvaller och rykten ?

Hur hanterar du konflikter på jobbet ?

Ett par veckor med turbulens och konflikter på jobbet tär på mig märker jag. Min lärdom av dessa veckor är att chefen spelar en viktig roll i hur en konflikt sköts, om den läggs död eller utvecklas vidare. För utan stöd från chefen eller med bristfälligt stöd, blir konflikten onödigt påfrestande för medarbetarna.

Ni som är chefer, hur hanterar ni konflikter mellan era medarbetare ? Konflikter som rör olikheter i tolkningen av hur eran kärnverksamhet ska bedrivas.

Äntligen fredag!

Att arbeta heltid och samtidigt ha små barn på dagis med VAB och annat som det innebär är inte alltid helt lätt. Sen ska man hinna med sitt hem, sin partner, träning, ett socialt liv, avkoppling och rekreation med familjen. Mycket av det senare försöker man därför att pressa in under helgen, vilket kan göra helgen mer arbetsam är arbetsveckan.

Så mitt råd idag är: Låt det hellre vara lite damm i hörnen och slappna av, än att komma tillbaka till jobbet på måndag mer stressade än ni var innan helgen.

Ha en skön helg!!

Göra bort sig på jobbet - och erkänna att man gjort fel

För mig är känslan av att veta att jag gjort fel på jobbet otroligt stressande. I dag hände det (igen). På väg förbi en kollegas rum ropar hon på mig och frågar om jag justerat samverkansprotokollet hon skickat till mig. Febrilt börjar min hjärna processa denna fråga, vilket protokoll menar hon? Glatt säger jag att det ska jag göra och återkomma till henne. Bra svarar hon då det är originalprotokollet.

Tillbaks på mitt eget rum börjar jag halvt desperat leta efter detta protokoll. Problemet är dels att jag inte minns när jag fått protokollet och dels inte minns hur det ser ut. Men efter gått genom alla mina protokoll inser jag att protokollet är borta. Panik, men sen inser jag att jag får bita i det sura äpplet och erkänna för kollegan att protokollet är borta. Med tunga steg går jag bort till kollegan och erkänner mitt felande. Varpå hon glatt säger att det löser sig, vi får skriva ut det på nytt och så skriver jag och socialchefen på det i stället. Lättnaden är total.

Men dagens lärdom är att kolla noggrant vad jag ska göra med alla dessa protokoll som kommer i internkuvert till mig.

Andra inlägg om klavertramp.

"Om du skrollar i listor är du en loser"

Jag har hört det förut, och jag vet att det fungerar, ändå händer det att jag i perioder av hög belastning glömmer bort hur mycket tid man faktiskt sparar på att vara strukturerad. En artikel i Ny Teknik tar upp vikten av att tömma sin mailbox kontinuerligt för att slippa bli stressad och få bättre översikt. Tipsen går i korthet ut på:

- Fatta beslut direkt.
- Släng det som inte är viktigt.
- Vidarebefordra det som inte rör dig och släng det sedan ur din inkorg.
- Arkivera för framtida bruk i separata mappar.

Läs hela artikeln här.

Kristider

Maj 2009: Både jag och maken konstaterar att vi känner oss rätt trygga trots den rådande lågkonjunkturen.
Juni 2009: Ett varsel läggs på min avdelning och fyra veckor senare får vi beskedet att även min man är uppsagd från sitt företag.

Helt plötsligt är vår situation totalt förändrad. Sommarn och semestern blev inte riktigt så avkopplande som vi tänkt. Det är mycket funderingar och det är pressande att inte veta hur framtiden ser ut. Ena dagen känns det ganska ljust och jag är optimistisk men nästa dag kan jag känna mig rejält deppigt och stressad.
Att vi båda två, både min man och jag, har hamnat i uppsägningsträsket har gjort att det emellanåt har varit jobbigt att stötta och peppa varandra.
Som tur är finns det då andra som ställer upp och lyssnar.
För det första är mina arbetskamrater ett enormt stöd. Vi sitter alla i samma sits med varsle och väntande uppsägning. Vi är väldigt sammansvetsade vilket gör att det finns mycket stöd att hämta hos varandra.
Att ha bra vänner att kunna älta sin situation med har också varit viktigt. Personer som inte är personligt drabbade i just denna kris. Särskilt har min fantastiska Networkingvänner varit ett stort stöd. Det är skönt att veta att det alltid finns någon som lyssnar eller kommer med tips och uppmuntran när det som bäst behövs.

Min familj är så klart också jätteviktigt. Barnen kräver uppmärksamhet och när vi är tillsammans med dom måste vi leva i nuet och släppa alla jobbiga tankar en stund, då blir det automatiskt en stunds avkoppling och fokusering på nått annat.

Jag är säker på att allt kommer att lösa sig till slut, men jag längtar verkligen tills vi kommit igenom denna tid. Jag längtar tills när vi kan börja se framåt igen och anta de nya utmaningar som finns där och väntar på oss.

Stressar du av på semestern?

I år lyxade vi till det med hela 4 semesterveckor i sträck, hela familjen. Sist vi var lediga så länge var nog 2005 när vi kombinerade föräldraledighet och semester.

Eftersom vi dessutom är nyblivna husägare var tanken att vi skulle fixa en hel del hemma, kombinerat med lite utflykter och besök hos släkt och vänner.

Som vanligt tog vi oss vatten över huvudet och tänkte inte alls på att allt tar tre gånger så långt tid när men dessutom har 2 vilda barn hemma. Detta i kombination med att vi får gäster som ska bo hos oss snart har gjort att det blivit aningen stressigt. Vi har alltså gjort våra utflykter, vän- och släktbesök och roat barnen på dagarna, för att sedan ägnat en hel del tid på kvällstid åt att renovera.

Nästa år vill jag ha mer sånt här

Nu börjar vi se ljuset i slutet av tunneln, huset är snart beboeligt och om en vecka börjar dagis och jobb igen. Visst har det varit skönt att slippa hela jobb- och dagiskarusellen ett tag, men det ska också bli väldigt skönt att få börja jobba igen om en vecka.

(och nästa gång vi renoverar tar vi ledigt och barnen får vara på dagis).

Dåligt samvete och VAB

Så här mitt under semesterperioden då bemanningen på mitt jobb är vid det lägsta det kan vara, dyker VAB upp som jokern i kortleken. Jag har alltid lite dåligt samvete när jag är hemma vid VAB för att jag känner att jag sviker mina kollegor. Men än mer i dag då jag vet att de som jobbar i dag inte egentligen jobbar med samma sak som jag och därmed får gå in och göra saker som de egentligen inte har tid med då de har fullt upp med sine egna arbetsuppgifter.
Samtidigt vet jag att man inte ska ha dålig samvete, att mina goda kollegor löser detta utan gnissel och mest är oroliga för mina barn och mig.
Att vabba är inte min favoritgrej, oron över att barnen är sjuka i kombination med det dåliga samvetet inför jobbet tar hårt och ger en hel del stress.

Är det någon som känner sig igen ?

Semester

Snart är det måndag och jag ska inte gå till jobbet, inte på flera veckor. Jag har nämligen Semester!

För en inbiten workaholic som jag själv är det alltid svårt att koppla bort jobb och bara vara; men jag ska göra mitt bästa!

En av mina favoritplatser för avkoppling; "Squirrel park", Chelsea

I år har jag väldigt lite planerat. Två dagar nästa vecka ska jag ta en tur tillbaka till London och hälsa på mina kollegor och vänner där - och i övrigt ska jag ta dagarna som de kommer och försöka göra det bästa av var och en av dem.

När går ni läsare på semester, och vad har ni för semesterplaner?