Vem är du - vem är jag?

Det händer spännande saker i bloggen framöver. Ni kommer att få bekanta er lite mer med oss skribenter är det tänkt. Uppdraget har lytt - gör en intervju med en av de andra och publicera på bloggen.

Håll utkik, för nu smäller det!

"Och hur mår barnen??"

En kvinna i mitt nätverk reflekterade över jämställdheten på arbetsplatsen härom dagen: ”för varje år som går inser jag är det är värre ställt än jag först trott, jag önskar jag fortfarande hade samma naiva optimism som när vi pluggade på KTH”. Jag funderade ett tag men kunde nog hålla med, ju högre upp i organisationen, ju färre kvinnor, desto sämre tycks det vara ställt med jämställdheten. En sak som gjorde den här (ändå hyfsat unga) kvinnan extra irriterad var hur hennes manliga kollegor envisades med att berätta om sina barn för henne. Hon har inga barn själv och är inte särskilt intresserad.

Några skratt och en natts sömn senare kommer jag till jobbet där en ung man ur min produktgrupp väntar på att få prata med min chef som sitter i telefon. Under tiden passar han på att ge mig en full rapport över hans barn och deras hälsotillstånd. När min chef lagt på luren framför den unge mannen sitt ärende och blir genast lotsad till mig som blev rätt full i skratt och hade lust att svara ”Ja jag kan hjälpa dig med din allvarliga eskalering, men först måste jag veta – hur tusan mår barnen?”.

Hur hanterar ni knattetimmesamtal från era manliga kollegor? Är de irriterande eller bara trevliga? Är det ett bevis på att papporna blir mer jämställda eller att de ser dig mer som mamma än kollega?

Hurra (igen) för oss!!

100.000 sidvisningar är väl värt att ge ett glatt utrop: HURRA!

Vi som skriver har så roligt, ni som kommenterar är så härliga och det är kul att bloggen fått "ett eget liv" utanför oss, var och en, som skriver.

Hurra för 100.000 således :-)

NetWorking fyller 1 år!

För lite drygt ett år sedan var det en av oss som kläckte den smarta idén att vi skulle driva en blogg tillsammans. Ingen av oss hade egentligen tid, men trots det så har vi nu producerat över 900 inlägg, haft 98000 besökare, haft en stor liveträff och flera små, haft intensiva chatmöten genom Skype, och även pratat som vanligt såklart genom långa trådar med tusentals inlägg om allt från jobbyten, smink och inredning till julklappar och barnsjukdomar.

Idag, när bloggen fyller ett år, har vi 40 följare på google friend connect och 22 på bloglovin och dessutom en skara trogna kommentatorer som vi uppskattar oerhört!

Vi vill tacka alla läsare som hittat hit, och vi hoppas fortsätta med samma energi i minst ett år till!

Höstkickoff

När vi började blogga här på NetWorking i december 2008 var lågkonjunkturen redan ett faktum, men vad har egentligen hänt oss sen dess, hur har vi blivit påverkade?

Tre av oss har blivit tvåbarnsföräldrar och ytterligare två bäbisar är på väg, samtidigt har tre av oss gått tillbaka till sina jobb efter föräldraledigheten. Två av oss har fått nya chefsjobb, en har gått upp till heltid och en av oss har separerat.

I princip är det nog bara en av oss som är opåverkad av lågkonjunkturen. En av oss har blivit varslad och väntar på uppsägning, en har blivit uppsagd och fått nytt jobb, flera av oss har kollegor som har fått gå på avdelningen. En av oss skall säga upp personal. Även våra familjer är påverkade, då en make har blivit uppsagd och en annan har klarat sig med en hårsmån vid en nästan 90-procentig neddragning.

Samtidigt har fyra av oss nya jobb, en av oss skall rekrytera två nya till sin avdelning och det känns som om det kanske börjar vända.

Så nu kör vi på för fullt igen, med egna tankar om livet, bevakning av intressanta nyheter och tips för hur ni skall lyckas få ihop ert livspussel. Välkomna tillbaka efter vad vi hoppas har varit en skön sommar.

Exklusivt råd från Silverryggen

På mitt jobb jobbar en silverrygg. En storväxt karl med gråa tinningar och ett inre lugn som smittar av sig. En person som alla (inklusive undertecknad) har stor respekt för, och även om hans dåliga sidor kanske inte precis sopas under mattan så accepteras de kärleksfullt av hans omgivning. Under en stund av generositet får jag ett exklusivt råd från denne man – ”bli bra på en sak, inte mer, så pratar du om den, och om någon börjar prata om något annat du inte kan, så berättar du bara om det du kan! Berätta mer och mer!”. Det här är inte mannen som kommer med råd till höger och vänster. Det här är inte mannen som skryter eller hävdar sig vid lunchbordet, han behöver inte! Det här är en man vars råd man tar på allvar!

Så när jag satt på Det Stora Mötet, med lite för mycket vatten över huvudet, tog jag självfallet tillfället i akt att bruka detta troligen förträffliga, eventuellt förskräckliga, råd. Jag fick hejdlöst många frågor om produkter som visserligen ingår i min produktdivision, men som befinner sig lite för långt från min produktgrupp för att jag ska kunna svara på dem. Jaha så var det alltså dags! Jag kontrar varje fråga med hur mina produkter fungerar, hur de briljerar, vilka problem de löser. Publiken blir mycket glad. Den Höga Chefen avslutar mötet med ”well Tuva I realize that you are the Go-To person for xxx”. Vad svarar man på något sånt? Man kan ju inte ljuga? Jag har ju faktiskt bara pratat om mina produkter den senaste timmen! Det självklara svaret blev ”well, I am the Product Manager for X, Y, and Z which brings our customers bla bla performance bla bla stability bla bla security bla bla”.

Profylaxteknik inför styrelsemötet??

Idag höll jag min första presentation på nästan två år. Uppehållet har varit osunt långt, men vad gör man när graviditetssjukskrivning och mammaledighet kommer i vägen? Ju längre uppehåll desto mer nervositet. Det går inte att komma undan utan kommer som ett brev på posten. Så lite stressad lämnade jag hemmet och promenerade mot cykeln i morse. Men på gatan stannade jag upp. Solen sken. Det luktade sommar. Helt plötsligt bestämde jag mig. Jag ska inte vara nervös längre! Det här skulle gå bra. Och det gjorde det också.

Det är egentligen andra gången jag lyckas med medveten mental fokusering. Första gången var under min andra förlossningen. Vi ska inte gå in på detaljer om den ;-) men barnmorskan gapskrattade efteråt och sa att bestämdare mamma hade hon då aldrig sett. Utbudet av mental träning är på tok för knapert. Profylaxkursen lyckas, men är ju bara specialiserad på det speciella tillfället när ett litet barn ska komma till världen. Psykologer eller coacher kan möjligen vara substitut, men här ser jag en marknad jag hoppas någon läsare vill ta upp! Snälla starta ett Friskis o Svettis fast för hjärnan. Helst utan sekt-liknande egenskaper.

Tjing,

Hur du gör löneförhandlingen till LÖNEFÖRNEDRING!

Pga datahaveri kommer mitt temavecka inlägg efter temaveckan. Tokigt. Men här kommer i alla fall lite tips till den som tycker löneförhandling är för mesar.

1. Ge felaktiga förväntningar
Jag hade fått ny tjänst med mycket ansvar och ny chef. Nya chefen hade vid flera tillfällen insinuerat en stor lönehöjning var att vänta. Förväntansfull går jag in i mötet. Min chef ser väldigt glad ut. Han inleder med att berömma mina insatser och poängterar vilken potential jag har inom företaget. Således har han lyckats höja min lön utöver gängse pott! Konstpaus. ”Du får x tusen..” jag hinner få en rynka i pannan, nej vänta det är alldeles för mycket?! ”..om året!” Chefen tittar på mig med stort leende. Jag sitter gapande och funderar över möjliga argument.

2. Var oärlig och försköna verkligheten
Istället för att förklara hur lönesystemet ser ut, erkänna att just den höjningen inte var den bästa men mer var att vänta, försökte chefen övertyga mig om att lönen var toppen. Jag fick höra att min lön låg jättehögt jämfört med alla andra! (Eftersom vd:n råkat skicka lönelistan till mig av misstag visste jag att det inte riktigt stämde.)

3. Bekräfta absolut inte den du löneförnedrar
Nu hade chefen helt plötsligt glömt mina fantastiska insatser och potentialen han pratade om i början av samtalet. Istället får jag höra att ”om du inte gör ditt jobb så sparkar vi bara dig och anställer någon annan!”, ”vem som helst skulle egentligen kunna göra din tjänst”, etc. Med min ytterst speciella kompetens i form av både utbildning och tidigare roller vet jag att det är helt åt skogen fel. Men det är lätt att glömma.

Efteråt har jag insett hur lönesystemet fungerar, och att chefen körde samma löneförnedringsstrategi med alla sina anställda, så det har trots allt blivit ett komiskt minne (kanske också för att jag lyckades få upp lönen till sist).

Har ni blivit löneförnedrade??

Privat på jobbet?

Hur personliga är ni på jobbet kära networking-läsare? Jag fick rådet av min framgångsrika svägerska att aldrig prata om privata saker med kollegor för några år sedan. Då tyckte jag det var ett supertråkigt råd jag inte alls hade lust att följa. Men faktum är att jag blir mindre och mindre privat med mina kollegor. Och jag inser att det kan ligga mig i fatet, även om jag aldrig skulle gå in på alltför djupa eller utlämnande saker.

Hur gör ni??

Kön, klädsel och fördomar - när allt går fel!

Anna har officiellt uppmanat mig att berätta en ”rolig” anekdot om hur fördomar om kön! En sådan uppmaning kan man inte ta lätt på. Jaha frågan är bara vilken anekdot Anna syftar på, för det har varit en del genom åren... En ensam blondin bland idel män bäddar liksom för det...

Nåväl, när företaget jag jobbade på blev uppköpt hände en del incidenter. Vid tillfället för uppköpet var jag mammaledig. Men naturligtvis tar jag tillfället i akt att gå på välkomst-mingel! Och naturligtvis tar jag tillfället att pudra näsan och kamma håret, när det för en gångs skull (troligen) inte kommer slängas gröt på mig eller dreglas/kräkas på min axel. Det kanske jag inte skulle gjort.

Minglet är väldigt trevligt, jag träffar många nya och gamla kollegor. En nybliven kollega kommer fram och pratar med mig om integrationen. Vi pratar ganska ytligt och allmänt om lokaler.
Kollegan (med glad och förväntansfull röst): "Så receptionen kan ju komma att flytta hit, eller möjligheten finns ju om man vill! "
Jag (lite fundersam över varför jag får den här informationen): "Jasså ska de? "
Kollegan pausar och frågar: "Ehhh eller ja, vad är din roll?"
Jag: "Jag är produktchef för X,Y, och Z!"
Kollegan säger lite generad: "Ehurm ok... vet du vilka som sitter i receptionen? " och skyndar sedan bort.

Senare pratar jag med en manlig nybliven kollega som med mycket viktig röst säger: ”ja jag tillhör preee-sales”. Pre-sales är en mer teknisk variant av säljare (som ju inte alls är speciellt teknisk) och jag som tillhör en superteknisk ingenjörsvärld passar gärna på att ta reda på mer om denna yrkeskår, så jag frågar ut honom om vad han gör. Den manliga kollegan kommer med några floskler. Jag kontrar med detaljfrågor. Den manliga kollegan (nu med en mycket överlägsen min): ”ehh alltså – det är VÄLDIGT tekniskt det jag gör!!”
Jag: *gapar* mållös. Denne kollega har sedan insett vem jag är och vilken roll jag har och försökt lappa ihop sitt misstag.

Så går det när man försöker piffa till sig på arbetet! Tur att ungarna i regel ser till att man har en lagom avslappnad stil till vardags.

Vad har ni andra - läsare och Networkingare - för historier om felaktiva förväntingar/fördomar om kön och/eller klädsel?

Snygga, roliga och praktiska prylar

Bloggen http://www.tekanna.com/ är som en smällkaramell innehållande "populärteknik för tjejer i farten"! Underbar läsning för den teknikintresserade, prylgalningen eller småbarnsföräldern som vill underlätta sin vardag. Nu tipsas t ex läsarna om självgående dammsugare, avståndslarm till barnen och ultraljudsmonitor.

PS Min man skulle bli galen av glädje om han fick ett cyklop med undervattenskamera!

Kommunicera mera... effektivt genom email

Även om du inte tycker det är jobbigt att ringa folk, eller inte sitter i en stor internationell organisation, så kommunicerar du troligen till stor (om inte största) del genom email. I mitt jobb sätts email-kommunikationen på sin spets, med olika tidszoner, kulturer, normer, roller inblandade i stora internationella projekt. Under årens lopp har jag kommit fram till en strategi som fungerar, framför allt baserad på att vara vänligt kortfattad och mycket, mycket, tydlig. Här är mina bästa tips:

• Ditt ärende ska presenteras inom de första 1-3 meningarna. Sedan kan du självklart, i nästkommande stycke, gå in på detaljer.
  Räkna med att mottagaren får väldigt mycket mail.
  Förvänta dig inte att mottagaren läser ner till sista raden.
  
• Var tydlig med eventuella förväntningar på mottagaren.
  Ibland kan subject-raden användas effektivt: ”[Action Required] Siffror till kvartalsrapport” eller ”[Deadline torsdag] Feedback Årsredovisning version 2.8”
  
• Minimera babbel - ditt mail får aldrig vara längre än en halv sida
  Grundregel: du lägger alltid ner mer tid att skriva mailet än vad läsaren någonsin lägger på att läsa det.
  Var kritisk – tillför denna mening något? Om inte – stryk! Det skadar inte att vara kortfattad
  Vill du ändå gå in mer på detaljer, ställ frågor typ ”är du den jag ska prata med i den här typ av frågor?”, ”kan du hjälpa oss med den information vi saknar?” för att skapa en dialog, eller be att få boka in ett möte/telefonmöte.

Har ni några andra tips? Eller har ni några exempel på hur man inte ska kommunicera i email? Eller vågar ni avslöja era värsta email-blunders? En sak att tänka på är ju att använda rätt email-alias. Och bifoga rätt dokument. (Nej det var inte jag som råkade skicka jobbansökan istället för kvartalsrapporten till ledningsgruppen... men mer än så säger jag inte!)

Delegera mera... problem!

Vi måste delegera mera. Speciellt kvinnor i ledande position bör i regel bli bättre på delegering. Oavsett om man är ledande på arbete och/eller i hemmet. Men det är ju så sabla svårt! En del väljer att göra allt själva (varning varning). Andra mikrostyr och delegerar små uppgifter, varpå de ofta upplever att delegeringen snarare blir ett självändamål än underlättar och vardagen fylls av uppföljning. Den påläste vet att det är delegerat ansvar som gäller. Men det är ju lättare sagt än gjort. För den som mikrostyr delegerar ju ansvar för en detaljerad uppgift.

Så vad är lösningen?? Delegera problem. Delegera inga lösningar. Delegera ett problem som behöver lösas. Det får omgivningen att växa och du kan fokusera på kärnverksamheten vad den nu än må vara.

Funderingar kring feedback

Det slog mig härom dagen att jag inte alls gillar att få feedback. Men vilka är det egentligen som gör det??? Vad tänker de i så fall när någon välmenande person gått fram och satt fokus på en mindre lyckad insats? ”Åh vad härligt att utvecklas!”? Vilket det ju är, men jag kan i ärlighetens namn säga att det är det sista jag tänker när jag fått feedback. På flera timmar framåt. Är det inte konstigt egentligen för de flesta (ok i den här bloggen iaf!) vill ju verkligen fortsätta utvecklas och då är ju feedback ett alldeles utmärkt sätt.

Det är ju lite politiskt korrekt att säga att man gärna tar emot feedback, bara den är framförd på rätt sätt. Det finns ju bättre sätt än det jag just upplevde häromdagen. Min chef framför faktiskt feedback på ett föredömligt sätt. Men jag kan inte precis påstå att jag tänker ”huleja mig så jag utvecklas! Tjohoo!” när han med lugn och vänlig stämma sagt ”här har du fått med x,y,z och det är jättebra, men om du nästa gång tar med g också så blir det ännu bättre”.

Går det att ge feedback så att mottagaren inte uppfattar det, utan bara själv kommer till insikt? Eller finns det ett gyllende siffra, om man ger 90% beröm, uppskattas även de där sista 10% av feedback?

Temavecka: Hur jag kom dit jag är idag - Tuva

Del 1 Busfröet

Hur busig kan man vara som tonåring?? Precis hur busig som helst! Det var nog egentligen inte någon direkt lyckad period vad anbeträffar varken mental hälsa eller skolresultat, men aj vilka lyckade bus vi kunde hitta på jag och mina kompisar! Vissa var ändå med backspegeln i handen ganska oskyldiga, som när vi bryggde vin i min kompis garderob (men man skulle visst inte ha så tätt lock – burken sprängdes och kompisens hela klädarsenal blev indränkt i rutten druvsaft). Eller när vi gick med i elevrådet för att ha en lokal att förfesta i. Det hände inte mycket seriöst i elevrådet det året. Men andra busstreck ger mig lite lätt svindel, som när kompisarna tyckte det var onödigt att åka tunnelbana, man kunde ju faktiskt gå på spåret mellan stationerna. Eller när vi hoppade med främmande killar till fester vi inte visst fanns. Vi klarade oss alltid, men det var många tillfällen där det hängde lite för mycket på håret.

Skolan var det si och så med. Jag var väldigt nöjd för jag insåg att jag var studiebegåvad, och vi vet ju alla vad det betyder? Minimal/obefintlig insats för ett mediokert resultat! Strålande! Varje fredag hade vi matte mellan 8-12. Jobbigt tyckte en del. Toppen tyckte jag och min bästis som skolkade varje vecka hela högstadiet och traditionsenligt gick till Ica för att köpa ett paket glass som vi delade på skolgården. Där satt vi dekadenta som få och åt glass och tjyvrökte. Föga anade vi att det skulle bli framgångsrik kirurg respektive civilingenjör av oss. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Man måste lite vilse på färden först.

Del 2 Vilse i pannkakan
Någonstans inom min busiga själ hade jag tröttnat på allt oseriöst. Och ungefär samtidigt gick jag ut gymnasiet. Vad skulle jag bli?? Jag funderade nog över precis alla yrken i Richard Scarrys ”Vem gör vad”, inte för att jag skulle läsa boken förrän 15 år senare. Inget passade. Av en slump kom jag i kontakt med stans absolut lyxigaste restaurang. Där var man seriösa minsann! På gränsen till stifft seriösa. Det var inte otrevligt egentligen. Jag älskar god mat. Och gott vin. Och massa, massa pengar tjänade jag. Det är ju så med restaurangbranschen att what comes into restaurangbranschen stays in restaurangbranschen. Så vad gjorde jag med all kosing?? Åt upp!! Jag blev snabbt stammis på alla Stockholms bättre krogar. Och oj vad gott det var! Dessutom fick jag förkovra även under arbetstid, med vinprovningar här o var, sommelierutbildning (vin), och utbildning i Ambiance (kundkontakt). Men det började ganska snabbt kännas ytligt. Så vad skulle jag bli? Poet? Psykolog? Arkitekt? Jag skickade efter kataloger (inte som poet förståss, det finns inga såna broschyrer!). Och då, mitt på hallgolvet, med en katalog i min hand så blev jag kär. Civilingenjörsutbildningen! Hur kan något som låter så mossigt verka så underbart?!

Del 3 Strategen
Efter en massa ambitiösa, trevliga och utmanande år på KTH blev jag så äntligen klar. I världens lågkonjunktur började jag på det företag där jag snart skulle göra karriär och stanna så länge att det blev mitt andra hem. Men det visste jag inte första dagen, då jag antog att receptionisten var någon form av forskare och började prata algoritmer hon inte förstod. Eller den dagen jag molloket insåg mitt misstag då jag gått in till den superstrikte chefen och presenterat vad jag tyckte kunde bli min framtida roll, varpå han förolämpat svarat ”but that’s MY job!”. (Jag fick faktiskt just den tjänsten inte långt efteråt.) Min karriär har kantats av upp och nergångar, men framför allt många skratt.

Effektivare omvärldskoll med personliga nyhetsbrev

Jaha, nu börjar arbetsåret igen. Nyårslöften haglar både i hemmet och på jobbet. Mitt nyårslöfte för några år sedan var att skaffa mig lite bättre koll på vad som hände i min bransch. Ett måste om man vill bli produktchef. Och det ville jag! Men när dygnets alla timmar är fyllda med aktiviteter man inte gärna prioriterar bort, och ingen av dem innefattar surfa branschtidningar, så kändes det lite knivigt.

Då upptäckte jag internettidningarnas nyhetsbrev! De flesta internationella har dem. Det går i regel att specificera precis vilka ämnen man är intresserad av så nyhetsbreven inte upplevs som spam. När mailet väl dimpar ner i inkorgen någon gång i veckan är det bara att ögna igenom rubrikerna. På så sätt har jag tidigt tagit del av många stora händelser i min bransch, och lyckats vara med att påverka en produkt att gått från en obetydlig spelare till att vara branschledande på bara några år. Men det är en annan historia.

2008 enligt Tuva

Årets bästa:
Livet som tvåbarnsfamilj!! Det är galet roligt med den interaktivitet, livlighet och dynamik som två barn medför. Känner på mig att mina barn kommer vara årets bästa resten av mitt liv.... därför kanske jag ska lägga in en liten halv punkt:

Årets bästa förutom barnen
Mina lyckade investeringar. Nu tror ni jag skämtar, men mitt i finanskrisen värsta härjningar lyckades jag göra en 25% vinst på 3 månader. Man blir extra tacksam över att ha flyt när ekonomin brakar.

Årets sämsta
När vår 4:a veckors bebis fick RS och lades in på Karolinska för hjälp med andning. En av de värsta veckorna någonsin.

Årets överraskning
Min nya kollega! Min mammavikarie fick fast tjänst och visar sig vara en av de vettigaste människorna som klivit över tröskeln på företaget. Totalt prestigelös och enormt kompetent.

God fortsättning!!

God Jul!

Vi vill önska alla våra läsare en riktigt God Jul!

Under julhelgen kommer vi att fortsätta uppdatera dagligen precis som vanligt, om än i något mindre omfattning.

Downshifting eller flexshifting?

Downshifting (http://en.wikipedia.org/wiki/Downshifting) har presenterats som ett finurligt alternativ till den som har små barn eller bara vill få ut mer av livet. Precis som namnet antyder så skiftar man ner, alltså kliver neråt på karriärstegen. Man kan downshifta genom att gå ner i ansvar på sitt nuvarande jobb, eller helt enkelt byta yrke. Fördelen med downshifting ska vara att man minskar stressen, och den som tidigare jobbade väldigt långa dagar kan väl även få mer tid med barnen. Men vad innebär egentligen downshifting? Att du engagerar dig mindre i jobbet. Kanske får du då mer kraft till barnen, men det är inte alls säkert. Däremot får du aldelest säkert mindre pengar i plånboken. Och vad gör du när barnen blivit större? Går tillbaka som IT-chef efter 10 år som florist?

Alternativet: flexibel arbetsgivare. Alla "karriärjobb" betyder inte 80-timmarsveckor och många tjänsteresor. Ett ingenjörsjobb i IT-branschen t ex kan mycket väl kombineras med barn och familjeliv. Flexibla arbetstider där man själv kan boka in möten efter dagistiderna och en möjlighet att jobba hemifrån (när barnen gått och lagt sig) gör att man mycket väl kan hänga med i jobbsvängen utan att försaka sin familj. Fördelen är att du fortsätter växa och utvecklas på jobbet. När barnen blir större kan du successivt återgå till normala arbetstider.

Vi tror att den som jobbar med ett utvecklande och inspirerande jobb blir lyckligare och därmed har mer energi att ge sina barn. När man väljer jobb så ingår inte bara lön och ansvar, utan även arbetsuppgifter, arbetsmiljö och kollegor, något man kanske inte gärna väljer bort när man kombinerar karriär med barn och familjeliv. En annan fördel med att flexshifta är att lönen inte försämras. Vi som skrivit detta inlägg har lyckats flexshifta med framgång, så vi vet att det går.

Skulle tiden ändå inte räcka till så går det alltid att gå ner på deltid, men då är det viktigt att vara tydlig med sin arbetsgivare så att man inte gör 100% av jobbet på en delmängd av tiden. Ett enkelt knep är att lista sina arbetsuppgifter och göra en preliminär tidsuppskattning per uppgift. Analysera sedan listan och försök prioritera bort de 20-25% minst viktiga. Kommunicera listan och bortprioriteringarna med din chef, var speciellt tydlig med vad du inte kommer göra. Måste de uppgifterna ändå utföras får ni se över om någon annan medarbetare har mindre viktiga arbetsuppgifter som i sin tur kan prioriteras bort. ALLT är inte viktigt, det finns alltid saker som kan vänta.

Vad du än väljer, flexshifta eller downskifta, se till att du inte bara offrar något utan även vinner på det. Släpp tanken på att vara en duktig flicka en stund så kanske du både kan äta kakan och ha den kvar.

Skippa matlådan - bli en effektiv nätverkare

Du är stressad. Kanske småbarnsförälder? Ja inte tusan har du tid att gå på olika mingelevents i alla fall. Alla snackar om vikten av nätverk och du har visserligen öppnat ett LinkedIn-konto men genomslaget är inte maximalt. Framförallt känner du att du inte riktigt har grepp om något nätverk, även om du kanske har ett någonstans, om nu inte föräldramötet räknas (och det kan det faktiskt göra delvis, så deppa inte). Inte tusan hinner du bjuda hem ytliga bekanta eller gamla kollegor på middag när du inte ens hinner prioritera Fars dag?! Hur tusan gör man?? Skickar julkort? Är det ok om de kommer fram till påsk?? Lugn, bara lugn! Det finns en lösning!! Skippa lunchlådan. Börja nätverka. Gå på lunchdate!

Glöm inte att ditt kanske viktigaste nätverk är dina nuvarande kollegor. Ofta blir vi lätt för stela när det gäller att välja lunchpartner på jobbet. Tänk vad mycket information man kan samla över en Caprisiosa med sunkig ost!