Snöiga hektiska jultider!

Bloggen uppdateras just nu endast sporadiskt och jag vet att vi i vårt nätverk (nätverket ur vilket en del bloggar här) alla har otroligt pressade dagar och händelser just nu.

För mig är det som att december började med att gå väldigt hårt ut - och sedan: öka!

Det har varit en hel del tuffa händelser och energikrävande sådana.

För flera i nätverket ser det likadant ut.

I dag tog jag mig för att äntligen knyta på mig joggingskorna, för första gången på månader, och bege mig ut i halv snöstorm för en runda med hunden. Bra bot mot enerdränering!

Jag önskar er alla en helg av vila och mys!

Fler snöjoggare här?

Hur sorterar du i din inbox?

När jag läste den här artikeln, om fenomenet de valt att kalla "informationsstress" kom jag att tänka på att jag med goda vänner diskuterat just detta för några månader sedan.

Vi kom att tala om hur vi sorterar i våra inboxar och om hur ofta vi kollar mailen och där till relaterade frågor.

En av oss kollade mailen vareviga gång det plingade till och lät sig alltså störas av mailtillströmningen åtskilliga gånger i timmen. En annan sorterade stenhårt varje inkommet mail ögonblickligen i rätt mapp och hade ett mappsystem utav Guds nåde! En tredje gjorde grovsortering med jämna mellanrum, mellan två alternativ: inboxen och en mapp kallad "övrigt".

Själv har jag gjort ett antal mappar för olika projekt, olika funktioner och i vissa fall olika namn. Jag prioriterar dock inte att varje vecka ordentligt sortera in mailen i dessa mappar, så just nu ligger väl tre månader, det vill säga, cirka hundratals och åter hundratals mail, rakt i inboxen.

När man har flera brådskande deadlines, protokoll att skriva, idéer att formulera och ibland till och med unnar sig tid att tänka - ja, då vill det sig aldrig så att sortering av mailen hamnar överst på priolistan. I mitt fall. Vilket förstås beklagas då man söker efter ett specifikt mail.

Jag vet faktiskt inte hur ofta jag kollar mailen. Jag har ingen gräns på en gång i timmen eller så men jag kollar den heller inte varje gång det pluppar till en liten ruta på skärmen som visar rubriken på senaste indimpande mailet.

Jag kan absolut se att det i dag är lite av ett bekymmer med all info som kommer i en ständig ström av hundratals mail, till mig och mina medarbetare. Det är inte lätt att avgöra vilka jag ska sända vidare. Jag hamnar istället i det att jag skickar vidare för få mail och jag hamnar också i situationen att jag själv ibland missar viktig info, för att jag absolut skumläser det allra mesta i mailväg.

Hur hanterar ni mailen? Hur ofta kollar ni, hur arkiverar ni? Bra tips emottages med tacksamhet!

Bara måste bjuda på insnöad bild...

Bara måste bjuda er på en sprillans färsk bild: så här ser vårt hus as we speak. Det ÄR sannerligen att vara "insnöad" :-)

Insnöad!

Att flytta till sydöstra Sveriges spets har sina för- och nackdelar...

Jag sitter i dag totalt insnöad och har inte en chans att ta mig till arbetet (till vänster ser du ett foto taget nu, där jag sitter i köket).
Tur i oturen är att alla mina möten för dagen redan tidigare under veckan blivit avbokade och en hel del brådskande hann jag med i går och förrgår, i måndags var jag nämligen också insnöad.

Att arbeta hemifrån är onekligen, i mitt fall, mycket mer effektivt. Jag kan använda mina fyra restidstimmar till extra arbete och till att umgås med familjen. Jag kan arbeta non-stop och ingen knackar på min dörr!

Jag kommer att kunna ägna mig åt skrivarbete hela dagen och jag har massor att skriva.

Jag ska skriva ett avrop för pengar, jag ska påbörja verksamhetsberättelsen, jag ska lägga en slutgiltig budget och en mängd ytterligare skrivarbeten. Jag ska dessutom läsa in mig på arbetsrätt, något jag inser att jag behöver fortbilda mig i.

Faktum är att insnöningen passar ypperligt!

Hur påverkar detta snö"kaos" er?
Finns det fler som snöats in, denna supervintriga dag?

Hjälpa varandra?!

Vi borde verkligen hjälpa varandra mer!

Vi var hos goda vänner i helgen och lät oss där bjudas på utomordentligt god mat, goda viner och underhållning på hög nivå i och med samtalen. Eftersom vi alltid ”debatterar” vid våra sammankomster (för att vi har så olika uppfattningar om allt möjligt) är det riktigt stimulerande att ventilera och få diametralt motsatta uppfattningar om saker vid dessa möten.

För det är viktigt att skilja på sak och person, tycker jag.

Dagen efter skratten och debatterna, och de obligatoriska uppdateringarna om vad som hänt sedan senast, kom de mer allvarsamma funderingarna om livet. Där vid brunch-bordet kom samtalet en stund att handla om vad man hinner och inte hinner med under den här tidpunkten i livet som innehåller så mycket av tider och att passa dem.

Jag finner omkring mig många som tycker att de inte hinner med det de ska och jag vet att vi i bloggen ofta återkommer till ämnet. Jag satt där i köket i söndags och lyssnade på två underbara vänner, som kändes så trötta och så slutkörda. Jag hade i färskt minne egna tårar när jag inte orkade se vartenda stökigt rum i mitt hem.

I min också väldigt färska erfarenhet har jag det faktum att sedan maken och jag flyttade till ny ort kan vi aldrig mer göra något på tu man hand, eftersom vi har en bitsk hund och därmed väldigt svårt att finna barnpassning åt vår lille son. Jag kan inte tro att vi är de enda som har det så (kanske inte just det med bitsk hund men barnvaktsproblemen) och vi är garanterat mängder av människor som inte alltid hinner eller orkar laga mat varje kväll, rasta hundar i tid och otid eller annat man infogat i sitt liv.

Vi borde, rent fysiskt/praktiskt hjälpa varandra mer! Vi borde ordna matlagningslag, barnpassningskvällar och allt vad det nu är vi kan behöva! Teoretiskt bör det ju gå.

Jag hade tyckt det varit en bra sak om jag visste att en gång i veckan lagar vi mat åt fem familjer och övriga fyra kvällar under arbetsveckan äter vi hemma hos någon av de andra fem familjerna, i detta imaginära matlagningslag.

Finns det någon där ute med erfarenhet av något sådant?

Första chefens betydelse

Min veckas lunchinlägg:

Jag vet att jag läst på några ställen om betydelsen av ens första chef, att det är så viktigt hur den är att det kan påverka hela ens yrkeskarriär.
Jag tror faktiskt att det bland annat var i ljuvliga tidskriften ”Passion for Business” jag läste detta.
Jag har inte fäst mig nämnvärt vid de funderingarna, förrän helt nyligen när jag började att mer seriöst filosofera på djupet om vad ledarskap innebär i praktiken.
Att leda människor innebär,enligt mig, att motivera genom att lyssna, märka, respektera och ta tillvara men också att coacha till utveckling och hjälpa fram kommande ledare.

Då började mina tankar leta sig tillbaka till min första ”riktiga” chef, i den aspekten att det var min första fasta tjänst i den bransch jag utbildat mig inom.
Hon utgjorde varje dag, i nästan fem år, en förebild i hur man med hundraprocentigt driv för fram en verksamhet. Hon gjorde också något mer: hon fick mig att vilja arbeta som ledare då jag såg vad det kunde innebära.

Min första chef rekryterade mig som totalt grön färsking, något ingen annan i branschen i den staden över huvud taget gjorde på den tiden. Denna chef gav mig totalt fritt ansvar att utveckla verksamheter och hon uppmuntrade mig att arbeta som ledare.
Hon gav mig de goda referenser jag förtjänade när jag hade mitt första ledande jobb ”på lut” och sedan var jag iväg: på egna ledarvingar!

(ja, på fotot ser du min första chef och jag - jag är här glad över mitt nya uppdrag som väntar!)

Min första chef hade således stor betydelse, inser jag nu efteråt.
Hur var din första chef? Hur har det format dig?

Tid OCH pengar

Tid är inte det enda som är en bristvara här i livet, så är också pengar. För somliga av oss i alla fall!
Sedan maken och jag förflyttade ”Liv AB” till annan ort i totalt annan del av landet unnade vi oss att bo på punkt A och arbeta på punkt B. Vi visste hur det var att dasgpendla och det var ju inga problem. Vi tycker att det är värt den tiden, att få bo på ett ställe vi älskar.
Maken lägger två timmar om dagen på att medelst bil färdas till sitt jobb som ligger cirka 7 mil bort medan jag väljer cykel, tåg, buss för att lägga fyra timmar om dagen på pendlingen till mitt jobb, cirka 5,5 mil bort.

Tiden har blivit lite mer tajt och tricksandet har nått nya avancerade höjder. Tiden vi har tillsammans på tu man hand har helt klart blivit kortare.
Väl, så långt.

”Varför har vi så lite pengar?” frågade vi oss förra helgen.
Vi kliade våra arma skallar för det känns som att pengarna aldrig riktigt räcker till längre.
Maken räknade på vad det egentligen kostar med bilresandet till hans arbete och när vi insåg att vi lägger 400 kronor om dagen på detta, drog vi lite efter andan. DET hade vi inte kalkylerat alls…
Vi var så upptagna av hämtningar på förskola, hundpromenader, matlagning, veckohandling, joggingtider med mera att ekonomin aldrig var en faktor.

Nu sitter vi där lite tjusigt, för hur vi än räknar timmar går det inte att båda färdas med bussar och tåg. Då är det timmarna som inte räcker till.
Vem sa att det var enkelt att leva?!

De gånger vi kan samåka och maken släpper av mig på min arbetsplats, passar vi verkligen på att ta vara på timmen i bilen. Ibland tar vi en kaffe och riktigt myser och vi pratar alltid massor. Här klarar vi av viktiga och ibland svåra samtalsämnen och andra gånger underhåller vi varandra med anekdoter från våra respektive arbeten.
Man får således ta det goda med det onda, så att säga!

(just nu är bromsarna på vår bil trasiga och vi väntar snällt på att få lägga 7000 kronor på detta, under tiden far vi fram i den lilla "tingest" du ser på fotot!!)

Hur kalkylerar ni er tid kontra era pengar?
Någon som grottat ned sig i denna delikata frågeställning?

När sjuk vabbning gav magknip...

Jag var hemma tisdag, förra veckan, och vabbade. Sedan blev även jag sjuk varför jag vabbade på nytt torsdag, fredag och måndag.
I dag, tisdag, är vi båda friska och tillbaka på förskola och arbete.
Båda mycket glada åt att vara åter!

Vabbningen gick bra och eftersom pojken hade skyhög feber och jag likaså, var det ganska lugnt och stilla (dock inte sista dagen: den var sjövild med ackumulerat spring i benen).

Jag som brukar koppla bort när jag är ledig kunde inte koppla bort nu när jag blev sjuk. Jag tänkte med lidande på alla möten jag fick ställa in och boka om, jag tänkte på hur i hela friden jag ska kunna pressa in dem jag fick boka om, i en redan fullmatad kalender.
Faktum är att hela dagen i går hade jag ont i magen på grund av detta bävande för hur jag ska få ihop det. Detta var något nytt, jag brukar inte fundera så och verkligen inte få magknip.
Undrans om detta har att göra med det utökade ansvaret på nya befattningen?

Tips och tricks för att undvika att gå i den ”tanke”fällan, någon? Jag tar tacksamt emot!

Mitt i morgonrushen - före en lugn helg..!

Mitt i morgonrushen uppstår en liten lucka och jag kilar in hit!

Femåringen ropar:

-Det är det dags för fredagsmys. Det är sluuuut på veckan.

:-)

Det är så sant. Vi har en (ganska ovanligt) lugn, obokad helg framför oss: ingen ska arbeta, vi ska vara hemma utan gäster. Lördag innebär frisörbesök för mig (himmelskt!) och sedan ska mannen, sonen och jag gå på bio. Det är något av det bästa femårige sonen vet och han har planerat för besöket under hela veckan: vilket godis han ska köpa och när han ska äta det och mycket mer.

I övrigt hoppas jag vi blir färdiga med ommålandet av vardagsrummet. Inget konstigt men vi har hållit på med det sedan i maj...

Jag ska måla ett vintage sängbord högblankt svart också. Det ska stå i gästrummet.

En alldeles underbar helg väntar!

Vad ska ni göra, en sådan här vanlig oktoberhelg?

(trevlig helg!)

Ledarstilar

Jag läser en del om ledarskap, jag har alltid varit intresserad av psykologi och jag träffar en hejdlös ström av ledare i yrket varje vecka.
Ibland, dock inte så ofta som man skulle kunna önska, diskuterar jag ledarskap och ”ledarskapsstilar” med någon av dessa kollegor och ämnet är fascinerande intressant!
Alla har vi ju varit i kontakt med ledare (och haft ledare) oavsett vilken nivå vi varit på.

Jag träffade en kollega som påbörjat sin nya ledartjänst för två veckor sedan. Kollegan hade redan lagt märke till hur nya chefen var en totalt motsatt ledartyp mot den förra h*n haft. Den ena hade givit alla medarbetare oerhört stort utrymme, mycket och ospecificerat ansvar och i stort sett ”fria tyglar”. Den andra personen var motsatt och väldigt disciplinerad med korta tyglar och mycket insyn.
Överflödigt att säga påverkar dessa två ledarstilar medarbetarna och grupperna på vitt skilda vis. Det är inbjudande och intressant att fundera över det här: hur en ledarstil påverkar en arbetsgrupp.

Nu är det inte så att jag tycker att man kan ”ta en ledarstil” eller bekänna sig till en typ utan jag tror man leder – och bör leda – utifrån sin personlighet och sina drivkrafter.
Alla har vi goda egenskaper och mindre goda egenskaper och en ledare skyltar med sina båda sidor av myntet och diskuteras därefter. Har man ont av det bör man inte arbeta med ledande arbete!

När jag fick min första tjänst på ledande position läste jag mängder av böcker om ledarskap. Det fanns massor av tips på vad man skulle och absolut inte skulle göra som ledare. Min slutsats av det var att det bästa man kan göra är att våga:
-våga kasta sig in i ledarskapet och känna in och sedan lita till sitt omdöme och magkänsla.
Man har god hjälp av stor självkännedom och självinsikt och det är ett måste att kunna se och erkänna egna fel och brister.
I mitt fall är skrattet och humorn en väsentlig faktor men återigen är det ju baserat på mig som individ med den personlighet jag har. En av mina (manliga) medarbetare sa till mig, efter att jag varit på plats 2-3 månader, att jag var det ”mest skrattiga fruntimmer han träffat – och ta det inte som kritik, jag tycker om det”!

Vad tänker ni läsare om ledarskap? Hur är en riktigt god ledare?
Ni som arbetar som ledare: har ni goda exempel att delge oss eller avskräckande lustiga anekdoter vi kan skratta igenkännande åt?

Bring it on!

Vuxna barn

Här i NetWorkingbloggen är jag ensam om att ha ett vuxet barn och jag tror att merparten av er läsare har småbarn också?!

När man har småbarn och livet är totalsmockat av lämning, hämtning, pendling, matshopping, matlagning, hundpromenader, nattning och minimal egentid (under en period också svår sömnbrist) är det i princip omöjligt att föreställa sig ett annat slags familjeliv.

Men det finns.

Runt hörnet!

Nu har även jag visserligen ett småbarn (femåring) men även ett vuxet barn: en 19-årig son.

Jag reste till New York med denne son och har i dag varit hemma i exakt en vecka.

När jag satt och la in fotona från resan, på Facebook, tänkte jag på allt vi gjort, alla skratt vi haft och alla knäppa misstag och lustigheter vi genomlevt under tio dagar i NYC. Jag funderade på vad det absolut bästa med NY-resan var och kom omedelbart fram till att det var den egna tiden med sonen som varit allra bäst!

Inte helt oväntat, förstås, då jag ju nyligen flyttat ifrån honom och längtar mer eller mindre alltid efter honom.

Jämför man dock denna resa med 19-åringen med en teoretisk NY-resa med femåringen så inser man ganska raskt att det nog inte skulle ha varit det bästa med en sådan resa: att ha femåringen med sig...

Femåringen skulle sannolikt inte ha velat spendera 3,5 timmar i en roterande restaurang på 48:e våningen eller ha velat sitta stilla i åtta timmar på flyget. Femåringen hade absolut inte velat promenera 6-8 timmar om dagen eller gillat lika långa shoppingutflykter.

Det hägrar alltså en annan tid bakom hörnet, kära ni, förvisso en sorglig tid när de vuxna barnen skaffar och skapar sina egna liv men också en tid av umgänge med dessa barn på helt nya villkor. Mycket njutbara villkor då man (ju) uppfostrat en fantastisk människa med rätta värderingarna, rolig humor och självdistans.

Det kan inte bli fel - en resa in i en framtid med vuxna barn!

Glöm inte det alla jäktiga försenade frukostlämningar på förskolan!

Ha en trevlig helg!

Det bästa med att arbeta som ledare?

I dag sitter jag och verkligen skriver och tänker så att pennan glöder!

Jag sitter med - förvisso alldeles för lite tid men ändå - planeringen inför morgondagens planeringsdag med mina medarbetare.

Det slår mig att en av de absolut största utmaningarna med att vara ledare också är en av de allra roligaste uppgifterna med ledarskapet: nämligen att få medarbetarna att trivas med arbetet, med varandra och med mig.

Att finna sätt att inspirera dem och att inspireras av dem är en stor och komplex sak men ack så rolig och stimulerande!

I morgon ska vi äta gott, förhoppningsvis skratta men också planera vår verksamhet, finna nya vägar, tänka nya tankar och lyssna på varandra.

Bilden ovan får illustrera att det är viktigt med tillit men också att våga vara sig själv, ledare utifrån sina personliga förutsättningar, och att bjuda på sig själv. Jag står där till vänster om min fina före detta medarbetare Johan.

Vilka är de bästa sakerna med att arbeta med ledarskap, enligt dig?

Hej, fran New York!

Halloj!

Jag ar nu pa plats i New York och njuter av staden, manniskorna och sallskapet!

Staden sover verkligen aldrig och jag skulle gissa, rent spontant, att betydligt fler har an i Sverige "jobbar mycket" som jag ju brukar aterkomma till har i bloggen..!

Vi jobbar i alla fall inte dessa dagar - om inte harda jobbet shopping, sightseeing och skrattande raknas...

I dag vantar Natural History Museum, New York Public Library och den roterande restaurangen pa The Mariott. Kanske biobesok ocksa.

Vi har det underbart, kort och gott. New York ager absolut!

Klädkod/klädtips!

För en tid sedan talade jag om klädkod i hettan och klädkoder generellt sett är ett ganska poppis ämnen att diskutera!

Personligen har jag lärt mig att kläder och skor kan "hjälpa till" att signalera pondus och seriositet och att ämnet inte är helt ointressant och värt att fundera lite över.

Ska jag, som kvinnlig mellanchef, hantera manliga dito eller manliga leverantörer/hantverkare hjälper det att vara "propert" klädd och gärna med kavaj.

Converse på fötterna är inte lika "effektivt" som en snyggare loafer.

När jag med stor glädje och behållning läste boken "Ledstjärnor" för tre år sedan minns jag att en av de intervjuade kvinnorna i boken lovprisade klänningar!

Jag minns att hon sa att man är klädd direkt, det funkar med såväl låg klack som stövlar eller högklackat.

Jag har kommit att anamma detta till 100%. Jag ikläder mig aldrig annat än klänningar och trivs ypperligt bra i det!

Jag använder klänning med skjorta under, med kavaj över eller med kofta över. Jag använder stövlar, lågklackat och högklackat (desto mer sällan höga klackar dock) och jag drar bara på mig leggings eller strumpbyxor under.

Det går snabbt att stryka - och en del behöver inte ens strykas - och jag använder nästan uteslutande modeller som lämnar luft över magen.

Att slippa hålla in magen är, som flera tidigare här konstaterat, ovärderligt, inte bara i jobbintervjusammanhang utan i det dagliga yrkesutövandet.

Jag kan slappna av helt och prestera bra såväl som vara glad och trevlig när jag kan andas och andas ut utan tanke på att dra in magen för att se tjusigare ut ;-)

(jag köpte i går tre klänningar vintage och de kostade mig sammanlagt 247 kronor, så det var både prisvärt, miljövänligt och snyggt!)

Har ni några andra bra klädtips? Det är onekligen roligt!

New York?

Glider in under lunchen för att önska er en trivsam arbetsvecka!

Sent i september brukar det vara alldeles förfärligt fullt upp för de flesta, så även för mig.

Hoppas ni ändå hinner andas, njuta, dagdrömma (lite!) och leva intensivt i nuet!

Jag försöker och tycker att jag hyfsat klarar att fånga dagen. Däremot klarar jag inte alls att fånga "morgondagen".... Jag ska nämligen åka till New York med min vuxne son nästa vecka och det kan jag då rakt inte begripa eller vira hjärnan runt..!

Resan har funnits med i planeringsstadiet i ungefär tre år och det är många veckor sedan den bokades och betalades. Sedan dess har det varit intensivt arbete non stop, pendling, nattningar och renovering och för att toppa det hela träffar jag ytterst sällan sonen som bor 30 mil bort.

Jag fattar det helt enkelt inte!!

Vi ska sightseea, spankulera, gå på football (Giants vs. Chicago Bears), gå på bio, dricka Starbucks kaffe, jogga om morgnarna i Central Park: ljuvligt ska det bli.

Jag ska även åka en dag tillsammans med amerikansk väninna till Washington DC.

Vad ska jag inte missa i New York, tycker ni?

Helgen stundar!

Åh, en helt ledig helg - jag minns faktiskt inte när jag hade det sist, med två lediga dagar obokade. Jag gläder mig som ett barn (åter: kontraster gör att man uppskattar sådant man annars ofta tar för givet) och inleder helgen med fredag hemma hos barndomsväninnor och kräftor!

Sedan ska jag ägna nästan hela helgen åt det som numera är väldigt populärt att bespotta i medier och bloggar: renovering!

Jag kan inte bärga mig. Det är inte en hets för att höja värdet eller låsa upp våra tillgångar till döddagar utan det är som att få lov att lägga sin make-up om morgonen eller få lov att slippa gå klädd som punkare en dag (om man nu inte är punkare): det innebär helt enkelt att få lov att forma livsmiljön så som jag behöver ha den för att må bra.

Kanske rent av: för att härda ut innanför väggarna?

För oss är det ett faktum: vi trivs inte i aprikosfärgad hall, trappa och övre hall. Vi trivs inte med blågrön bröstpanel i köket eller med ett badrum i rosa-gul kombo.
Vi har inte råd att lägga klinker eller byta badrumsinredning eller ens att byta köksluckor just nu men måla om till färger vi kan andas bland och sätta tapet i köket, har vi unnat oss.

Att lyssna på musik, slipa och måla, varvat med skratt och tid fri från arbete ska bli underbart. Det pirrar i hela kroppen vid tanken på att få göra det här tillsammans i helgen.

Inget att bespotta eller värdera: fri tid, rolig tid och trivsamt hemma blir det!

Hoppas ni också får en skön helg! Vad ska ni andra göra?

Antalet kvinnliga chefer ökar

Glädjande besked: antalet kvinnliga myndighetschefer har ökat de senaste fyra åren, läser jag på expressen.se.

Jag skulle tycka det vore intressant med mer utförlig info i ämnet så som vilka tjänster det rör sig om och hur procentdelningen ser ut mellan könen.

Men allt som går åt rätt håll är förstås välkommet!

Förebilder & kvotering

Nu är jag där igen: vid ett av mina favoritämnen, nämligen kvotering!
Jag vet så förtjusande väl att frågan är en ständigt het potatis men jag tycker inte att den kan ventileras för ofta.

Senast jag slogs, med full kraft, av varför jag tycker att det är rätt och riktigt med kvotering var när jag, för andra gången, såg filmen ”Invictus”.
Har ni sett filmen, om Mandelas liv och framför allt hur han använde sig av Sydafrikas rugbylag för att skapa vi-känsla i landet?

När rugbylaget åker ut till kåkstäderna, i filmen så som de gjorde i verkligheten, är det ett stort rugbylag bestående av idel spelare som är afrikaaner och en afrikansk spelare. Den afrikanske spelaren heter Chester.

När laget kliver ur bussen kommer alla barnen i kåkstaden rusade och de springer allihop förbi afrikaanerna, fram till Chester. De ropar:
-Chester, Chester, Chester!
De kramar honom, klänger på honom och hyllar honom.
Varför?
För att de kan identifiera sig med honom och han är deras förebild.

Jag vill, här med kanske övertydlighet, framhålla min ståndpunkt i debatten:
vi behöver förebilder som tar den plats vi själva bör känna att vi kan nå.
Själv kan jag inte identifiera mig med tjänsteMÄNNEN i grå kostymer och Tag Heuer-klockor men jag lusläser artiklar om kvinnliga ledare och iakttar hur de ser ut och vilka frisyrer de har. Jag gör det med stort nöje och det händer saker inom mig, i min skalle, när jag gör det.

Jag kan argumenten mot kvotering.
Jag tror inte att det är KUL att vara inkvoterad och bära hundhuvudet.

Jag tycker dock inte heller att det är nöjsamt att luta mig tillbaka och fortsätta iaktta hur män kvoterar in varandra och jag har burit så många hundhuvuden i mina da’r att jag vet att det är uthärdligt. Det har de flesta kvinnor gjort.
Vi kan leva med detta i hundra år om det innebär att våra barnbarn slipper.
Det är socialt hållbart och hållbarhet är aldrig fel!

Pendling & mänskliga relationer

Som van pendlare har jag gått ifrån att ha ca 1,5 timmar enkel väg, till att ha ca 2 timmar. Jag färdas alltså fyra timmar om dagen, till och från arbetet.

Jag cyklar till tåget, åker tåg, byter till buss och går den sista sträckan.

Den här nya pendlingen och det nya arbetet tillsammans med nyförvärvade erfarenheten att man "kan glida ifrån varandra" i äktenskapet, om detsamma negligeras, har skapat ett ny slags vardag för mig. Jag har slutat att Facebooka från hemmet, i princip - glider väl in några minuter då och då - och jag har har slutat att se på TV i den formen att jag följer TV-serier eller ser TV-program (när de sänds åtminstone).

Istället har min inställning och vardag blivit följande:

- Facebookar, sms:ar och privatmejlar en timme varje morgon, på tåget till jobbet och en timme på kvällen, på tåget hem. Förträffligt att catcha up morgon och kväll och resan susar förbi. Det är endast på detta vis jag håller mina vänskapsrelationer igång, så det är nog så viktigt.

-Jogging utföres numera på kvällstid igen, då det blev tokintensiva morgnar med både strykning, make-up, hårfix och jogging, på de redan tidiga morgnarna. Jag ÄR ingen 04:30-människa och då får jag jogga antingen precis före middagen eller strax före läggdags istället.

-Soff-umgänge har nyskapats på så vis att tiden mellan 21-22:30 är helig tid, numera.

Maken och jag och hunden huserar ensamma i vardagsrummet och väljer med omsorg en film eller ett TV-program från "webb-TV" (vet ej vad det heter: pay-per-view?). Inte en dator i sikte utan fullt fokus på varandra med samtal, tända ljus och gärna ett glas vin.

Quality time, vilket jag anser är en korrekt OCH viktig term och företeelse. Det funkar, kan också rapporteras - vi är mer kära än någonsin tidigare!

-Sagoläsningen på kvällarna med sonen har blivit utökad på så vis att vi ofta alla tre deltar i denna procedur: en vuxen läser medan de andra två i rummet lyssnar. Underbart mys.

Ja, så får vi ihop det, det här pusslet, den här "omöjliga" pendlingen.

Har någon där ute andra tips eller frågor? Do tell!

Arbetsväder!

Vet inte vad ni tycker - eller hur det ser ut hos er - men i min bok och utanför mitt fönster är det "arbetsväder" for sure!
Hela natten har det ösregnat och just nu regnar det, enkelt vanligt regn.

Kanske är det för att det påminner om hösten, och därmed allt uppstartande, som jag verkligen känner riktig arbetslust i sådant här väder? Vet inte men jag är taggad som tusan i dag för mina möten och att boka av to-do-listan!

Blir du också mer arbetssugen i regn?